Detta är en artikel av Vijay Prashad från Tricontinental: Institutet för social forskning
som publicerades 3 januari https://consortiumnews.com/2023/01/03/americas-new-cold-war-agenda-in-africa/
USA:s nya kalla krig i Afrika
Vijay Prashad säger att Washingtons inställning till toppmötet mellan USA och Afrikas ledare förra månaden styrdes av dess bredare agenda för det nya kalla kriget.
Pathy Tshindele, Demokratiska republiken Kongo, utan titel, 2016.
USA:s regering anordnade ett toppmöte mellan USA och Afrikas ledare i mitten av december, till stor del föranlett av rädsla för kinesiskt och ryskt inflytande på den afrikanska kontinenten.
Snarare än rutindiplomati styrdes Washingtons tillvägagångssätt vid toppmötet av dess bredare agenda för det nya kalla kriget, där ett växande fokus för USA har varit att störa de afrikanska ländernas förbindelser med Kina och Ryssland.
Denna hökaktiga hållning drivs av amerikanska militärplanerare, som ser Afrika som ”Natos södra flank” och anser att Kina och Ryssland är ”nästan jämbördiga hot”.
Vid toppmötet anklagade USA:s försvarsminister Lloyd Austin Kina och Ryssland för att ”destabilisera” Afrika. Austin lade fram få bevis till stöd för sina anklagelser, förutom att han pekade på Kinas betydande investeringar, handel och infrastrukturprojekt med många länder på kontinenten och förtalade närvaron i en handfull länder av flera hundra legosoldater från det ryska privata säkerhetsföretaget Wagner Group.
De afrikanska regeringscheferna lämnade Washington med ett löfte från USA:s president Joe Biden om en turné över hela kontinenten, ett löfte om att USA kommer att göra investeringar på 55 miljarder dollar och ett högtravande men tomt uttalande om partnerskapet mellan USA och Afrika.
Med tanke på USA:s resultat på kontinenten kan dessa ord tyvärr bara betraktas som tomma gester och geopolitiskt manövrerande tills de backas upp av konstruktiva åtgärder.
Det fanns inte ett ord i toppmötets slutdeklaration om den mest angelägna frågan för kontinentens regeringar: den långsiktiga skuldkrisen.
I rapporten från 2022 från FN:s konferens om handel och utveckling konstaterades att ”60 procent av de minst utvecklade länderna och andra låginkomstländer löper stor risk att drabbas av, eller har redan drabbats av skuldsättningsproblem”. Sexton 16 afrikanska länder löper stor risk och ytterligare sju länder – Tchad, Republiken Kongo, Moçambique, São Tomé och Príncipe, Somalia, Sudan och Zimbabwe – har redan skuldsättningsproblem.
Dessutom är 33 afrikanska länder i stort behov av externt livsmedelsbistånd, vilket förvärrar den redan existerande risken för social kollaps.
Större delen av toppmötet mellan USA och Afrikas ledare ägnades åt att prata om den abstrakta idén om demokrati, där Biden på ett farsartat sätt tog statschefer åt sidan, däribland Nigerias president Muhammadu Buhari och Demokratiska republiken Kongos president Félix Tshisekedi, för att föreläsa för dem om behovet av ”fria, rättvisa och öppna” val i deras länder, samtidigt som han lovade att tillhandahålla 165 miljoner dollar för att ”stödja val och god samhällsstyrning” i Afrika år 2023.
Chéri Samba, Demokratiska republiken Kongo, ”Une vie non raté” eller ”Ett framgångsrikt liv”, 1995.
Större delen av de afrikanska staternas skuld är till rika obligationsinnehavare i väststaterna och förmedlades av Internationella valutafonden (IMF).
Dessa privata fordringsägare – som äger skulden för länder som Ghana och Zambia – har vägrat att ge någon skuldlättnad till de afrikanska staterna, trots den stora nöd de upplever. I samtalen om denna fråga utelämnas ofta det faktum att denna långvariga skuldsituation till stor del har orsakats av plundringen av kontinentens rikedomar.
Till skillnad från västvärldens rika obligationsinnehavare beslutade å andra sidan den största statliga fordringsägaren till afrikanska stater, Kina, i augusti 2022 att skriva av 23 räntefria lån till 17 länder och erbjuda 10 miljarder dollar av sina IMF-reserver för användning av de afrikanska staterna.
En rättvis och rationell strategi för skuldkrisen på den afrikanska kontinenten skulle innebära att en mycket större del av skulden till västliga obligationsinnehavare bör efterskänkas och att IMF bör tilldela särskilda dragningsrätter för att tillhandahålla likviditet till länder som lider av den endemiska skuldkrisen. Inget av detta fanns på dagordningen för toppmötet mellan USA och Afrikas ledare.
I stället kombinerade Washington hjärtlighet mot de afrikanska regeringscheferna med en olycksbådande attityd mot Kina och Ryssland. Är denna vänlighet från USA:s sida en uppriktig olivkvist eller en trojansk häst, med vilken man försöker smuggla in sin agenda för det nya kalla kriget på kontinenten?
Den amerikanska regeringens senaste vitbok om Afrika, som publicerades i augusti 2022, tyder på att det är det senare. Dokumentet, som påstås vara inriktat på Afrika, innehöll sammanlagt tio omnämnanden av Kina och Ryssland, men inget omnämnande av termen ”suveränitet”. I dokumentet stod följande:
”I linje med 2022 års nationella försvarsstrategi kommer försvarsdepartementet att samarbeta med afrikanska partners för att avslöja och belysa riskerna med negativ PRC [Folkrepubliken Kina] och rysk verksamhet i Afrika. Vi kommer att utnyttja institutioner för civilt försvar och utöka försvarssamarbetet med strategiska partners som delar våra värderingar och vår vilja att främja global fred och stabilitet.”
Dokumentet återspeglar USA:s medgivande, att man inte kan konkurrera med vad Kina erbjuder som handelspartner och att man kommer att tillgripa militär makt och diplomatiska påtryckningar för att tvinga bort kineserna från kontinenten. Den massiva expansionen av den amerikanska militära närvaron i Afrika sedan grundandet av Förenta staternas Afrikakommando 2007 – senast med en ny bas i Ghana och manövrar i Zambia – illustrerar detta tillvägagångssätt.
Kura Shomali, Demokratiska republiken Kongo, ”Miss Panda”, 2018.
USA:s regering har byggt upp en diskurs för att tära på Kinas rykte i Afrika, som den karaktäriserar som ”ny kolonialism”, som USA:s tidigare utrikesminister Hillary Clinton sa i en intervju 2011.
Avspeglar detta verkligheten? År 2017 publicerade det globala konsultföretaget McKinsey & Company en stor rapport om Kinas roll i Afrika och konstaterade efter en fullständig utvärdering: ”På det hela taget anser vi att Kinas växande engagemang är starkt positivt för Afrikas ekonomier, regeringar och arbetstagare”.
Bevis som stöder denna slutsats är bland annat att sedan 2010 har ”en tredjedel av Afrikas elnät och infrastruktur finansierats och byggts av kinesiska statsägda företag”. I dessa kinesiskt drivna projekt fann McKinsey att ”89 procent av de anställda var afrikaner, vilket ger nästan 300 000 arbetstillfällen för afrikanska arbetare”.
Det finns förvisso många påfrestningar i dessa kinesiska investeringar, inklusive bevis på dålig förvaltning och dåligt utformade kontrakt, men dessa är varken unika för kinesiska företag eller endemiska för deras tillvägagångssätt.
USA:s anklagelser om att Kina tillämpar ”skuldfälle-diplomati” har också blivit allmänt motbevisade. Följande iakttagelse, som gjordes i en rapport från 2007, är fortfarande insiktsfull: ”Kina gör mer för att främja Afrikas utveckling än någon högtflygande retorik om styrelseformer”. Denna bedömning är särskilt anmärkningsvärd då den kom från den Parisbaserade Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD, ö.a.), ett mellanstatligt block som domineras av G7-länderna.
Vad kommer att bli resultatet av USA:s senaste löfte om 55 miljarder dollar till afrikanska stater? Kommer medlen, som till stor del är öronmärkta för privata företag, att stödja Afrikas utveckling eller bara subventionera amerikanska multinationella företag, som dominerar livsmedelsproduktion och distributionssystem, samt hälsovårdssystem, i Afrika?
Mega Mingiedi Tunga, Demokratiska republiken Kongo, ”Transactor Code Rouge”, 2021.
Här är ett talande exempel på tomheten och absurditeten i USA:s försök att åter hävda sitt inflytande på den afrikanska kontinenten.
I maj 2022 undertecknade Demokratiska republiken Kongo och Zambia ett avtal om att oberoende av varandra utveckla elektriska batterier. Tillsammans är de två länderna hemvist för 80 procent av de mineraler och metaller som behövs för batteri-värdekedjan.
Projektet stöddes av FN:s ekonomiska kommission för Afrika (ECA), vars representant Jean Luc Mastaki sade,
”Genom att lägga till ett mervärde till batteri-mineralerna, genom en inkluderande och hållbar industrialisering, kommer de två länderna definitivt att kunna bana väg för ett robust, motståndskraftigt och inkluderande tillväxtmönster, som skapar arbetstillfällen för miljontals människor i vår befolkning.”
I syfte att öka den inhemska tekniska och vetenskapliga kapaciteten skulle avtalet ha utgått från ”ett partnerskap mellan kongolesiska och zambiska gruvskolor och yrkeshögskolor”.
Efter att detta avtal redan hade ingåtts, undertecknade Demokratiska republiken Kongos utrikesminister Christophe Lutundula och Zambias utrikesminister Stanley Kakubo, tillsammans med USA:s utrikesminister Antony Blinken, ett samförståndsavtal som enligt uppgift skulle ”stödja” Demokratiska republiken Kongo och Zambia i skapandet av en värdekedja för elektriska batterier. Lutundula kallade det ”ett viktigt ögonblick i partnerskapet mellan USA och Afrika”.
Socialistpartiet i Zambia svarade med ett starkt uttalande:
”Regeringarna i Zambia och Kongo har överlämnat koppar- och koboltförsörjningskedjan och produktionen till amerikansk kontroll. Och med denna kapitulation begravs hoppet om ett panafrikanskt ägt och kontrollerat elbilsprojekt för kommande generationer.”
Bild Pierre Bodo, Demokratiska republiken Kongo, ”Femme surchargée” eller ”Överarbetad kvinna”, 2005.
Det är med hjälp av barnarbete, som märkligt nog kallas ”hantverksmässig gruvdrift”, som multinationella företag utvinner råvarorna för att kontrollera produktionen av elbatterier, i stället för att låta dessa länder bearbeta sina egna naturresurser och själva tillverka batterier.
José Tshisungu wa Tshisungu från Kongo tar oss till hjärtat av barnens sorg i Demokratiska republiken Kongo i sin dikt ”Inaudible” (Ohörbart ö.a.):
Lyssna på det föräldralösa barnets klagan.
Stämplad med uppriktighetens stämpel
Han är ett barn från trakten
Gatan är hans hem
Marknaden är hans kvarter.
Den monotona tonen i hans klagande röst
Går från zon till zon
Ohörbart.
Vijay Prashad är en indisk historiker, redaktör och journalist. Han är författarstipendiat och chefskorrespondent på Globetrotter. Han är redaktör för LeftWord Books och chef för Tricontinental: Institute for Social Research. Han är senior non-resident fellow vid Chongyang Institute for Financial Studies, Renmin University of China. Han har skrivit mer än 20 böcker, bland annat The Darker Nations och The Poorer Nations. Hans senaste böcker är Struggle Makes Us Human: Learning from Movements for Socialism och, tillsammans med Noam Chomsky, The Withdrawal: Irak, Libyen, Afghanistan och den amerikanska maktens bräcklighet.
Den här artikeln kommer från Tricontinental: Institute for Social Research
Anledningen till att USA söker ”fria, rättvisa och öppna” val i deras länder, är som vi mycket väl vet att USA vill ha frihet att införa amerikansk rättvisa exklusivt för USA och USAs kontrollerade öppenhet. USA är mästare att manipulera sådana demokratiska val. VI ser det både i USA, Taiwan och i alla länder där USA härjar. Romarna uppfann metoden, nazisterna fulländad den, USA tillämpar den. ”god samhällsstyrning” är som vi vet amerikansk samhällsstyrning. Vi skall heller inte glömma att USA kontrollerade IMF är ett av USAs verktyg.
Vem har bett Norge åka runt i Afrika för att varna dem för att ingå i några kontrakt med Ryssland om inte USA. Norge är ju inget gammalt kolonialland så de tycker väl att Norge passar för den uppgiften.
Några röster höjer sig mot Israel i Afrika, nu är det Algeriet och Sydafrika.
De krävde att Israel inte skulle få vara med på öppningsceremonin
Afrikanska statschefer poserar för en gruppbild tillsammans med FN: s generalsekreterare Antonio Guterres under öppnandet av den 36: e ordinarie sessionen i Afrikanska unionens församling i Afrikanska unionens högkvarter i Addis Abeba, Etiopien, 18 februari 2023. (Foto: Reuters)
En israelisk observatörsdelegation vid Afrikanska unionens toppmöte i den etiopiska huvudstaden Addis Abeba har uteslutits från öppningsceremonin, efter att representanter från Sydafrika och Algeriet ska ha invänt mot närvaron av diplomater från apartheidregimen i Tel Aviv i samband med händelsen. Enligt den israeliska nyhetssajten Walla, som först rapporterade om händelsen, närmade sig säkerhetsvakter den israeliska delegationen under lördagsceremonin och krävde att de skulle lämna.
En videofilm visar hur israelerna, ledda av UD:s biträdande generaldirektör för Afrika Sharon Bar-Li, lämnar efter flera minuters bråk.
Jag såg videon på en Telegramkanal och den skall finnas på RT, men där kan man inte se den nu. De blev bestämt men utan våld ledda ut ur lokalen. De borde lämnat utan att bråka, om det haft respekt, men det har inte Israel.
Nu i dagarna har Ryssland, Kina och Sydafrika gemensamma militära övningar.
Det gäller att hålla ihop mot de onda makterna i världen som numera är i Väst.