Utmaningarna i och möjligheterna med den växande nya världsordningen – “A New World Order”

5
782

Denna artikel 19 juni Utmaningarna i och möjligheterna med den växande nya världsordningen – “A New World Order” i New Eastern Outlook av den australiensiske geopolitiske analytikern och juristen James O´Neill här har vänligen översatts av C. Tusen tack!

Tipset på artikeln kommer från Martin “down under”, där också James finns.


Utmaningarna och möjligheterna med den växande nya världsordningen, A New World Order

En av de många svårigheterna med att tolka president Donald Trumps uttalanden, är att bestämma i vilken kategori man ska placera hans många yttranden (och än fler förekommande tweets).

Är det ännu en spektakulär bubbla som liknar hans åsikter om botemedel mot COVID-19 som skulle ha tagit livet av, snarare än botat, dem som följde hans råd? Har det senaste uttalandet gjorts med tanke på hans omval nu i november, ett slit och släng- påstående färdigt att kasseras när det hindret har passerats?

Svaret på den frågan hittar man kanske bäst genom att titta på hans meritlista från de senaste tre och ett halvt åren. Det har gjorts många uttalanden på det utrikespolitiska området, men försvinnande små landvinningar har följt i deras spår. Det omtalade kärnavtalet med Nordkorea är ett av de senaste som har lagts åt sidan när Nordkoreas president Kim tillkännager ett återupptagande av kärnvapenprov.

Kims citerade anledning var den totala avsaknaden av konkreta åtgärder från USA för att lösa flera olösta frågor. Kim noterade, med visst berättigande, att Trumps förhandlingsteknik var att kräva eftergifter från nordkoreanerna som måste uppfyllas innan USA skulle vidta några steg, som att minska antalet trupper i Sydkorea, eller upphöra med sin ekonomiska krigföring mot Nordkorea.

Det är en väletablerad sanning att vad en person gör, visar mycket bättre än vad hen säger om hur personen kommer att handla i framtiden. Sedan han blev president har Trump dragit sig ur, eller meddelat att USA tänker dra sig ur, ett stort antal stora avtal. Dessa omfattade, i en inte alls uttömmande lista, kärnvapenavtalet med Iran som förhandlats fram med FN:s andra medlemmar i säkerhetsrådet plus Tyskland och Europeiska unionen; Världspostföreningen UPU; Klimatavtalet i Paris; Partnerskapet för Stillahavsområdet; Unesco; FN.s råd för mänskliga rättigheter.

Vad dessa drag än kan innebära betyder de inte att de är mått och steg som har åtagits av ett land för att lösa internationella problem i ett multinationellt format. Med tanke på denna meritlista under de senaste 3 + åren finns det ingen grund för att tro att de är tillfälliga åtgärder som endast har syftat till att förbättra Trumps utsikter till omval. Snarare har attityden varit, “så länge ni gör vad vi vill, kommer vi att stanna kvar.”

Med tanke på att det saknas allvarligt motstånd mot dessa åtgärder i den amerikanska senaten, eller hos hans förmodade motkandidat Joe Biden i presidentvalet, är det förmodligen riskfritt att anta att dessa åtgärder återspeglar en bredare amerikansk inställning till multilaterala förbindelser. Det vill säga “så länge ni gör vad vi vill, kommer vi att stanna kvar” i en viss organisation.

Reaktionen mot ogynnsamma beslut i internationella organ går dock längre än så. Internationella brottmålsdomstolen (ICC, som USA inte tillhör) meddelade nyligen att man återupptar sin utredning om krigsförbrytelser som begåtts av USA (och dess allierade) i Afghanistan. Man skulle kunna hävda att detta borde ha skett för länge sedan, med tanke på att dessa påstådda brott har varit en beståndsdel i den mer än 18 år långa krigföring som utförts i landet. Detta innan man ens börjar fundera över de uppenbara lögner som den ursprungliga invasionen baserades på.

Trumps reaktion på ICC:s tillkännagivande var att hota både organisationen och dess utredande personal, vilket innebar ett militärt svar, om de hade fräckheten att åtala amerikaner för krigsförbrytelser.

Det verkar som att de principer som fastställdes mot krigsförbrytelser i Nürnberg och Tokyo, inte är mer än ett historiskt misstag, när till och med utredningen av vad som i själva verket är väldokumenterade brott framkallar ett sådant laglöst och våldsamt svar.

Det är i detta sammanhang som man måste titta på Trumps plötsliga entusiasm för ett avtal om vapenkontroll med Ryssland. Det är detta ämne som ska diskuteras på det kommande mötet mellan Förenta staterna och de ryska företrädarna vid ett möte den 22 juni 2020 i Wien.

Det finns ett antal olika sätt att tolka Förenta staternas plötsliga entusiasm för ett avtal med Ryssland. Det första och mest uppenbara är att USA har insett att den moderna ryska arsenalen, som delvis beskrevs i president Putins tal till det ryska parlamentet i mars 2018, är vida överlägsen allt i USA:s arsenal och att klyftan sannolikt inte kommer att minska, inte ens inom överskådlig framtid.

Den ryska (men i USA bosatte) författaren och militäranalytikern Andre Martyanov är särskilt skarp i sin kritik på denna punkt, både i sina böcker och i alla inlägg på hemsidan.

Även om det möjligen är en del av Trumps intention är detta långt ifrån hela förklaringen. Man behöver bara se på Förenta staternas fortsatta roll i Ukraina, för att inte tala om den farsartade rättegången mot de fyra påstådda gärningsmännen till nedskjutningen av MH 17 (tre ryssar och en ukrainare) för att kunna bedöma USA:s uppriktighet.

Mycket troligare är att Trumps motiv är använda mötet som en del i en mycket bredare kampanj, för att försöka störa det spirande partnerskapet mellan Ryssland och Kina, som går från klarhet till klarhet. Trump vill ha ett nytt avtal om kärnvapen som inkluderar Kina, men han är tyst om de andra kärnvapenmakterna (Storbritannien, Indien, Frankrike, Pakistan och Israel) som alla har samma antal kärnvapen eller fler än Kina.

Kina har för länge sedan passerat USA som världens största ekonomi uttryckt i köpkraftsstandard. Det har bildat en nära och växande relation med Ryssland, inte bara i det enorma Belt and Road Initiative (med för närvarande fler än 150 länder) utan i en rad andra organisationer som Shanghai Corporation Organisation och ASEAN (Association Of Southeast Asian Nations) som presenterar en radikalt annorlunda modell för ekonomiskt samarbete och utveckling, än den exploaterande västerländska modell som har dominerat under de senaste 300 åren.

Detta hot mot USA:s självdefinierade roll som världens dominerande makt startade inte under Trumps presidentskap, och USA:s reaktion på det kommer inte att upphöra i och med att hans presidentskap upphör, varken i slutet av detta år eller om fyra år. Om Biden vinner i november, kan vi befrias från ändlösa tweets och ett bombastiskt beteende, men det skulle vara naivt att förvänta sig någon betydande förändring i USA: s utrikespolitik.

Däri ligger den största faran för världsfreden. De sannolika tendenser som följer i framtiden på Kinas ökande makt och dess förbindelser med Ryssland, har nyligen analyserats av den framstående ryska akademikern Sergej Karaganov. Hans analys av utvecklingen av relationen mellan Kina och Ryssland och dess geopolitiska konsekvenser publicerades nyligen i en italiensk nyhetskanal och har förtjänstfullt sammanfattats på engelska av Pepe Escobar i artikeln “Russia Aiming to Realise Greater Eurasian Dream “.

Karaganov hävdar att Rysslands växande relation med Kina utgör en helt ny alliansfri rörelse centrerad på den större eurasiska landmassan. Till skillnad från de brittiska och senare amerikanska modeller som var beroende av invasion, ockupation och exploatering av naturresurserna i de erövrade nationerna, är den nya eurasiska modellen mycket mer benägen att erkänna de deltagande nationernas individuella rättigheter och ambitioner och föra en politik till ömsesidig nytta.

Detta ses enbart som ett hot mot Förenta staterna och den modell som de försöker påtvinga världen. Trumps senaste åtbörder mot Ryssland måste tolkas i det ljuset. Förenta staterna har inget genuint intresse av vare sig Rysslands eller Kinas välfärd och välstånd. Snarare existerar de som pjäser att användas i USA:s version av världen som ett schackbräde, pjäser att manipuleras i försöken att upprätthålla den gamla modellen av västs, och i synnerhet, USA:s av dominans .

Oviljan hos ett växande antal europeiska länder att ansluta sig till den versionen blir mer uppenbar för varje dag. Däri ligger utmaningen, utsikterna till en bättre framtid för de länder som ansluter sig til centrumet i öster, och det största hotet från ett desperat Förenta staterna ovilligt att erkänna att dess dagar av dominans snabbt håller på att försvinna.

Som den indiska kommentatorn M.K. Bhadrakumar säger: “Trumps retorik mot ICC avslöjar hyckleriet i amerikansk politik, som babblar om en internationell ordning som grundar sig på regler, samtidigt som USA agerar ostraffat närhelst de vill, av geopolitiska skäl.” Han nämner exempel och drar sedan slutsatsen att “Amerika under Trump har nu blivit den skurkaktiga elefanten i det internationella rummet.” Det är, med avseende på det, en perfekt summering av var vi befinner oss för närvarande.

 

5 COMMENTS

  1. Skryter man om “fantastiska” vapen som man gjorde med t ex Patriot ( som i verkligheten inte träffade många Scud-missiler, om ens någon?) så kan det ju hända att någon tror på sagorna och utvecklar ett anti-missilsystem som verkligen fungerar på riktigt mot inkommande missiler. Och detta visade sig för några år sedan när Trump bestämde sig för att straffa Syrien för en påhittad gasattack med ett 50-tal Tomahawk-missiler som måste vara en av senare tids värsta uppvisning i militär inkompetens och klantighet. Eller som i Mosul där man helt enkelt la bombmattor med B-52 bombare (har USA inget bättre?) och dödade ett okänt antal tusen kvinnor och barn i staden…Inget snack om “precisionsvapen” där inte eller att försöka undvika civila offer som verkar vara så otroligt viktigt i Syrien när Ryssland bombar. För att inte snacka om F-35 som måste vara ett av de värsta bedrägerierna mot skattebetalare i något land någonsin…Kontentan av USA-propagandan är att man ska ta den med en enorm nypa salt och se den för vad det är, en sönderfallande stormakts patetiska sorti!

  2. https://www.globalresearch.ca/china-iran-deal-major-blow-us-aspirations-central-asia/5718617

    Enligt den länkade artikeln har ett jätteavtal tecknats mellan Iran och Kina som aviserar kinesiska investeringar i Irans infrastruktur upp till 400 miljarder dollar. Vad sägs om det, herrar Biden och Trump, vad har ni att erbjuda istället annat än vapenskrammel ? För Iran innebär avtalet att de får en säker kund för sin energiexport. Dessutom finns inget som hindrar att utveckla industrin i Iran som har betydande potential.

    Som artikeln påpekar har alltfler länder börjat lossa på banden till USA. T.o.m. i Europa uttrycks nu tankar enligt vilka det inte bara är Trump som är problemet. Man har börjat inse att trenden i USA:s politik kommer att fortsätta oavsett vem som sitter i Vita huset.

  3. Washington ökar trycket mot Kina men verkar inte ta hänsyn till Kinas hållbarhet och motståndskraft, som härrör från dess sofistikerade kultur, säger sociologen Dr. Heinz Dieterich och förklarar varför USA:s nuvarande Kinas strategi är oberäknelig och felbedömd.
    Trump-administrationen fortsätter att dra åt skruvarna på Kinas handel, högteknologisk sektor och byggnad av konstgjord ö. Enligt opinionsopinionsundersökningar , är anti-Kina känslor nu på uppgång i USA, med ca 66% av amerikanerna tänka ogynnsamt om Folkrepubliken meddelar spekulationer om kommande kallt krig med Peking. “Alla vetenskapligt sunda internationella ställningar – ekonomiska, vetenskapliga, demografiska, politiska, militära eller Covid-19 – visar att USA inte är i något skick för att varken vinna ett” kallt “eller” hett krig “mot Kina “, säger Dr Heinz Dieterich, chef för Center for Transition Sciences (CTS) vid Autonomous Metropolitan University i Mexico City, och koordinator vid World Advanced Research Project (WARP). Förutom att äventyra landets inre stabilitet hotar det att påverka den globala maktbalansen och världsfreden, varnar Dieterich.
    USA som stormakt är idag bara “en skugga av vad det var efter 1945”, enligt akademikern, som hävdar att det har förvandlats från en “tiger med mjölktänder” (som sovjetledaren Nikita Khrushchov definierade det) till en ” papperstiger ”(som Mao Zedong kallade det).
    Kineserna vilar inte på tummarna medan USA försöker bygga en koalition mot Kina; Folkrepubliken skapar aktivt multilaterala allianser och stärker banden med Ryssland och den tyskledda Europeiska unionen.

    Peking går alltså framåt med Regional Comprehensive Economic Partnership (RCEP), ett föreslaget frihandelsavtal i regionen Indo-Pacific, som förenar Association of Southeast Asian Nations (ASEAN) och dess FTA-partner, nämligen Kina, Australien , Japan, Nya Zeeland och Sydkorea . Folkrepubliken signalerar dessutom en ” positiv och öppen inställning ” till att gå med i det omfattande och progressiva avtalet för Trans-Pacific Partnership (CPTPP), en “uppdaterad” version av Obama-era Trans-Pacific Partnership (TPP) strimlad av Donald Trump när han antog kontoret. För att bevara den globala maktbalansen bör Washington hålla sig till en symmetrisk multipolär värld och ge upp planer för att “underkasta Kina, Ryssland och Europa för att återhämta sin tidigare världsöverträffelse”, enligt professorn.
    https://sputniknews.com/analysis/202007161079899396-why-the-us-has-no-chance-of-winning-either-a-cold-or-a-hot-war-against-china/

    • Att ge sig på Kina kan väl jämföras med att brottas med en berusad björn i en lergrop…Man kommer ingenstans! Och ju fortare man i USA begriper detta ju fortare så kan man börja jobba konstruktivt för att lösa de verkliga problemen i världen som stavas befolkningsexplosion och islam!

  4. Det som glöms alltför ofta är att USA grundades av “puritaner”, alltså religiösa fanatiker som var ute efter världsherravälde. Oliver Cromwell misslyckades i England (nåja, delvis, ty det brittiska imperiet har länge härskat över merparten av världens befolkning) men hans anhang lyckades på andra sidan av Atlanten. Notera att varhelst USA har den egentliga makten frodas bisarra sekter med hemvist i den kalvinistiska fåran.
    Militärt ockuperade vasaller (Italien, Japan, Colombia, Sydkorea, Tyskland osv) döptes om till allierade för syns skull men någon egentlig allians med några anglosaxare har aldrig existerat, vad än Quislingregeringarna må påstå. Anledningen är att puritanernas herravälde inte är följden av “vanlig” girig imperialism utan religiöst motiverad. Såsom man slaktade “papister” under Cromwell slaktade man indianer i den “nya världen” och slaktar numera folk jorden runt.

    https://journal-neo.org/2019/06/07/this-outlaw-power
    This Outlaw Power
    by Christopher Black 07.06.2019
    Christopher Black is an international criminal lawyer based in Toronto.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here