Vad använder Ryssland och Kina sin militära dominans till?

0
1106

Även Thierry Meyssan har intressanta synpunkter på Lavrovs framträdande i FN och på världspolitiken. https://www.voltairenet.org/article219244.html Liksom Pepe Escobar https://www.globalpolitics.se/lavrovs-nya-giv-vid-fn-i-new-york/

I motsats till vad västvärlden tror behöver de inte frukta Rysslands och Kinas militära dominans, bara att de använder sin militära makt för att tvinga dem att uppfylla sina åtaganden.

Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov den 24 april 2023 som ordförande i FN:s säkerhetsråd.

Ryssland och Kina har långt rustningar jämfört med västvärlden. De förstnämnda har vunnit kriget i Syrien och förbereder sig för att vinna i Ukraina. Trots sina bästa ansträngningar kan inte Nato, som redan har misslyckats i Mellanöstern genom att ge jihadisterna fullmakt, vända verkligheten på slagfältet.

De tidigare kolonialmakternas sätt att tänka får dem att föreställa sig att Ryssland och Kina kommer att använda sin militära överlägsenhet för att påtvinga resten av världen sitt sätt att leva. Men det är inte alls deras avsikt och det är inte vad de gör.

Moskva och Peking uppmanar ständigt till tillämpning av internationell rätt. Inget mer. Ryssarna vill ha fred på hemmaplan, medan kineserna hoppas på handel överallt.

Händelserna i Ukraina har fått oss att glömma Rysslands upprepade krav sedan 2007: Ryssland kräver egna säkerhetsgarantier, särskilt att inga vapenarsenaler som tillhör tredje land lagras på grannlandets territorium. Ryssland har inte möjlighet att försvara sina gränser, som är de längsta i världen. Ryssland kan därför inte garantera sin säkerhet om fiendearméer samlas på flera fronter vid dess gränser, utom genom att tillämpa marskalk Fedor Rostopchins strategi med ”bränd jord”. Detta är innebörden av alla förhandlingar om Tysklands återförening. Sovjetunionen motsatte sig detta, om inte det nya Tyskland åtog sig att inte lagra Nato-vapen i öst. Detta var innebörden av alla förhandlingar med de tidigare Warszawapaktstaterna. Och detta var också innebörden av förhandlingarna med alla stater i det forna Sovjetunionen.

Moskva har aldrig motsatt sig att en stat väljer sina allierade och så småningom går med i Nato. Moskva har dock alltid motsatt sig om anslutningen till Nato innebar att Natos vapenlager installerades på dess territorium.

Moskva var inte nöjd förrän 1999, då 30 OSSE-medlemsstater undertecknade Istanbuldeklarationen (se här, ö.a.), känd som ”stadgan för säkerhet i Europa”, där två viktiga principer fastställs:

  • Varje stat har rätt att välja de allierade som den själv vill ha.
  • Varje stat har en skyldighet att inte hota andras säkerhet för att garantera sin egen säkerhet.

Det var brottet mot dessa principer, och endast detta, som ledde till konflikten i Ukraina. Detta var innebörden av president Vladimir Putins tal vid säkerhetskonferensen i München 2007, där han fördömde underlåtenheten att uppfylla OSSE:s åtaganden och inrättandet av ett ”monopol” för styrning av världen.

Västvärlden, som betraktade Ryssland som ett bankrutt land, höll med om att han hade rätt, men skrattade åt dess maktlöshet. De hade fel: Ryssland har rest sig och gått om dem. I dag använder hon sin styrka för att få oss att respektera de principer som vi har svurit att upprätthålla, inte för att tvinga på oss sitt sätt att tänka.

Sedan Sovjetunionens sammanbrott har västvärlden försummat de åtaganden den gjorde under det kalla kriget för att bygga en ”ny världsordning”, som Margaret Thatcher och George Bush Sr. uttryckte det; en ny världsordning ”baserad på regler” som västvärlden själv definierat. Vi har således ackumulerat brott mot våra åtaganden och följaktligen mot internationell rätt.

Det finns en grundläggande oförenlighet mellan internationell rätt, som uppstod vid Haagkonferensen 1899 (se här, ö.a.), och anglosaxisk lag: Internationell rätt är en positiv konvention. Den utarbetas genom konsensus. Det vill säga att den accepteras av var och en av dem som tillämpar den. Den anglosaxiska rätten bygger däremot på sedvänja. Den ligger därför alltid efter världens utveckling och privilegierar dem som har dominerat den.

Madeleine Albright på flygbladet 210524.

Sedan 1993 har västerlänningarna börjat ersätta ett efter ett av alla internationella fördrag, för att skriva om dem i anglosaxisk rätt. Madeleine Albright, som då representerade USA under president Bill Clinton i FN:s säkerhetsråd, var dotter till professor Josef Korbel (se här, ö.a.). Denna tjeckiska diplomat, som blev professor vid University of Denver, lärde ut att det bästa sättet för Förenta staterna att dominera världen inte var att erövra den militärt utan att få den att anta sitt eget rättssystem, på samma sätt som den brittiska kronan hade gjort i sitt imperium. Efter att ha varit FN-ambassadör blev Madeleine Albright utrikesminister. När president George W. Bush efterträdde Bill Clinton var det Josef Korbels adoptivdotter Condoleezza Rice som tog hans plats efter Colin Powells intermezzo. I praktiken har västvärlden under två decennier tålmodigt förstört den internationella rätten och infört sina regler, till den grad att den nu tillskriver sig den eftertryckliga titeln ”det internationella samfundet”.

Putin och Xi i mars 2023

 

Den 21 mars 2023 i Moskva kom Rysslands och Kinas presidenter Vladimir Putin och Xi Jinping överens om en gemensam strategi för att se till att folkrätten segrar. I deras ögon innebär det varken mer eller mindre än att montera ner allt som Madeleine Albright och Condoleezza Rice har uppnått.

Ryssland, som innehade ordförandeskapet i FN:s säkerhetsråd i april, beslutade att hålla en öppen debatt på temat: ”Upprätthållande av internationell fred och säkerhet: effektiv multilateralism baserad på försvaret av de principer som fastställs i FN-stadgan”.

Syftet med mötet, som leddes av Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov, var inte att packa upp den smutsiga tvätt som samlats sedan Sovjetunionens fall, utan att börja mobilisera så många stater som möjligt. I ramnoten (S/2023/244), som Ryssland skickade ut före debatten, förklarade Moskva hur västvärldens unipolära ordning höll på att ersätta folkrätten. Man varnade också för de icke-statliga aktörernas, de så kallade ”NGO:s”, roll i denna ordning. Han betonade också att om man gör de mänskliga rättigheterna till ett kriterium för god samhällsstyrning och inte till ett mål som ska uppnås, förvandlas de till ett politiskt vapen och skadar allvarligt deras förbättring. Generellt sett används internationella domstolar för att säga vad som är rätt och inte vad som är fel. De används inte längre för att lösa tvister, utan snarare för att skapa hierarkier, för att dela upp och inte för att förena. Noten avslutades med en rad frågor, bland annat: ”Vad kan göras för att återupprätta en kultur av dialog och samförstånd inom [FN-] organisationen, inklusive säkerhetsrådet? Vilket är det bästa sättet att visa att den nuvarande situationen, som kännetecknas av ett selektivt förhållningssätt till folkrättens normer och principer, inklusive stadgan, är oacceptabel och inte kan fortsätta?

Antonio Guterres

FN:s generalsekreterare António Guterres från Portugal ingrep och gjorde inga framsteg. Han begränsade sig till att presentera FN:s framtida program. Det stora antalet deltagare i debatten delade sedan upp sig i tre grupper.

Ryssland berömde FN-stadgan och beklagade dess utveckling under de senaste trettio åren. Landet pläderade för jämlikhet mellan alla suveräna stater och fördömde västvärldens orimliga makt och dess unipolära organisation. Ryssland påminde om att den särskilda militära insatsen i Ukraina var en följd av en statskupp, 2014 i Kiev, och att problemet därför inte var Ukraina, utan hur vi sköter internationella förbindelser. I förbigående varnade Ryssland FN:s generalsekreterare och påminde honom om hans skyldighet att vara opartisk. Landet betonade att om dokumenten från organisationens kommande toppmöten inte respekterar denna princip kommer de att splittra världen lite mer i stället för att ena den.

Gruppen av vänner för försvaret av FN-stadgan och 77-gruppen har tagit upp den ryska strategin.

En andra grupp, bestående av västerlänningar, har upprepade gånger avlett debatten till Ukrainafrågan, genom att vägra ta hänsyn till Maidankuppen, betona våldet i den ryska ”invasionen” och påminna om dess mänskliga pris.

En tredje grupp sköt skarpare pilar. Pakistan fördömde begreppet ”multilateralism i nätverk” som strider mot en internationell ordning med suveräna och jämlika stater. Pakistan förkastade också alla utsikter till en ”unipolär, bipolär eller till och med multipolär värld om den ska domineras av ett fåtal extremt mäktiga stater”. Etiopien och Egypten fördömde de icke-statliga aktörernas roll i världen.

Medan Ryssland och Kina före debatten hade påmint olika delegationer om de internationella fördrag som den nya världsordningen uppenbart bryter mot, nämndes inga specifika fall i debatten, med undantag för Ukraina, som västvärlden tog upp.

Man måste dock förutse de många anspråk som kommer från icke västerländska länder, dvs. regeringar som representerar 87 procent av världens befolkning.

Det betyder alltså att:

  • Finland åtog sig skriftligen 1947 att förbli neutralt. Dess medlemskap i Nato är därför ett brott mot dess egen signatur.
  • De baltiska staterna har vid bildandet 1990 skriftligen åtagit sig att bevara de monument som hedrar Röda arméns uppoffringar. Att dessa monument förstörs är därför ett brott mot deras egen signatur.
  • FN antog resolution 2758 den 25 oktober 1971, där man erkänner att Peking, och inte Taiwan, är Kinas enda legitima företrädare. Till följd av detta uteslöts Chiang Kai-sheks regering ur säkerhetsrådet och ersattes av Mao Zedongs. Därför utgör till exempel de kinesiska marinmanövrerna nyligen i Taiwansundet inte en aggression mot en suverän stat, utan en fri utplacering av kinesiska styrkor på dess eget territorialvatten.
  • I 1968 års fördrag om icke-spridning av kärnvapen förband sig de undertecknande staterna att inte överföra kärnvapen till ett tredje land. Som en del av Nato har dock Förenta staterna överfört taktiska (inte strategiska) kärnvapenbomber till några av sina utländska baser. Dessutom har de utbildat utländsk militärpersonal i att använda dem. Detta är ett brott mot deras underskrift av såväl USA som Tyskland, Belgien, Italien, Nederländerna och Turkiet.
  • osv.

I slutändan är det vi i ”väst” har att frukta från Ryssland och Kina att de kommer att tvinga oss att leva som vi lär och hålla vårt ord.

 

 

Föregående artikelVem vinner kampen om Afrika?
Nästa artikel21-årige Andi Olluris tal vid Assangemanifestationen på Odenplan
Global Politics
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here