Ulf Karlström har bidragit till bloggens utveckling genom många artiklar i olika ämnen. Senast kom en artikel som förtjänar mer uppmärksamhet och diskussion. Kampen mot USA-imperialismen – vilka kan vi liera oss med?
Vill påminna om att en våren 2016 uppdaterad, förkortat version av boken ”USA som världspolis” finns att köpa för 50 kr! Skriv till
I vår bok ”USA som världspolis” från 2013 (Nomen förlag) drev Anders Romelsjö och jag, och fortsätter att driva, tesen att kampen mot dagens Hegemon – USA-imperialismen och dess redskap NATO – är den avgörande frågan för att vi över huvud taget skall kunna tänka oss en fredligare värld. I boken såg vi BRICS – Brasilien, Ryssland, Indien, Kina & Sydafrika – som den viktigaste aktören för att uppnå två delmål: Detronisera dollarn som världens handels- och reservvaluta, samt skapa betingelser för en multipolär världsordning, i motsats till dagens unipolära, med en Hegemon.
Vi ser fortfarande BRICS som den avgörande faktorn, även om tre av länderna har försvagats både ekonomiskt och politiskt. Kanske kan en vidgad krets av stater, med i stort BRICS program, bli en kommande lösning? Interna motsättningen inom NATO-kretsen, framför allt mellan USA och delar av EU, kan också tänkas spela en roll, i att plocka kronan av Hegemonen.
På svensk botten tycks mig det självklart att vi skall försöka ena de många mot de få. Kampen mot NATO, för Alliansfrihet måste vara det centrala. Vi måste stå utanför stormaktsblocken, vilket inte utesluter att vi kritiserar krigspropagandan, t ex i form av den absurda hetsen mot Ryssland. Global Politics har förtjänstfullt lyft fram grupperingen eller tankesmedjan Atlantic Council, och dess svenska springpojkar som t ex Martin Kragh och Sebastian Åsberg. De utförde vakttjänst i imperialismens namn genom att i en s k vetenskaplig rapport peka ut delar av den svenska fredsrörelsen som ryska agenter. De försvarades in absurdum av en kollega, den Timbro-anknutne, f d FOI-anställde Stefan Olsson (SvD 2019-03-11). Så skall en slipsten dras i Kalla krigspropagandans tjänst!
Den politiska formeln för kampen mot NATO, och för Alliansfrihet brukar kallas enhetsfrontarbete. Det låter sig kanske lätt sägas, men vi möter idag en bister politisk verklighet. Arbetarklassen är, om inte objektivt, men väl subjektivt mycket splittrad. Bortemot en tredjedel av LO:s medlemmar röstar på Sverigedemokraterna. Många gör det som en ren protest mot ”de etablerade partiernas” svek, i viktiga frågor, men för en del – majoriteten, eller? – handlar det ren förvillelse, eller låt oss säga förvirring!
Det finns ingen som helst anledning att moralisera över detta. Den förhärskande samhällsbilden idag skrivs av kapitalismens tillskyndare, dvs. kapitalistklassen och deras PR-byråer & tankesmedjor, riksdagens stora majoritet av de borgerliga, inkl (mp) & (sd), samt Högersocialdemokratin. Den vurm som framälskandet av kapitalism och imperialism uttrycker, förmedlas och trumpetas också ut av massmedia. I vid mening kan vi tala om en borgerlig, förhärskande världsbild (hegemoni).
Förra året var det 50 år sedan författaren Göran Palm gav ut boken ”Indoktrineringen i Sverige”. Anders Romelsjö och jag hade planer på att följa upp skriften, men trots att Palms bok är utmärkt och än idag läsvärd, spretar den med sina många citat från dagspressen. En mer systematiskt studie är den nordamerikanska klassikern – periodvis kurslitteratur för journaliststudenter – Hermann & Chomsky: Manufacturing consent (Producerandet av samtycke). Boken beskriver hur ett enda synsätt, eller världsbild, ”matchas fram” som helt dominerande vad t ex gäller ekonomi och utrikespolitik. Och det är vad vi ser idag i Sverige och många NATO-länder. Det är därför knappast förvånande att folk blir förvirrade av den unisona trumeld, som ständigt genljuder i media.
När jag talar om en borgerlig, förhärskande världsbild måste det preciseras. Det råder nämligen, stor splittring inom europeisk ”borgerlighet”. Kanske är det bättre att tala om en bred anti-vänster eller anti-kommunistisk strömning inom borgerligheten. Denna framför stark kritik mot ”globalism”, storbankerna och internationella storföretagen (TNC), det centralistiska EU, invandringspolitik m m. Dessa kritiker från höger kan grovt delas in i ett antal undergrupper i Europa – närmast som exempel, med växande inslag av anti-parlamentarism (”postdemokratisk”):
1. Delar av brittiska Tories, hemsidan Anthropocene.live och kretsen kring Lars Bern m fl
2. Tyska AfD och svenska SD
3. Lega Nords ledare Salvini och försöken att samla högeropportunistiska EU-kritiker
4. Tidskriften (?) och nättidningen Nya Tider får representera ytterligare en anti-EU och anti-USA strömning i Europa (kanske hör den till grupp 3, men t ex säljer de en bok av Dugin).
5. Rent fascistiska grupper, med PR-fenomenet, ryssen Alexander Dugin som exempel; det finns många smågrupper i Europa, dock oklart hur små, eller ej små, de är.
När man studerar denna, något schematiska uppställning har vi – förkämpar för Alliansfrihet och motståndare till NATO, och huvudmotorn bakom NATO (USA) – anledning att ta ett steg tillbaka och reflektera. Med sådana ”vänner” (nr 3-5 ovan) behöver vi inte fler ovänner!
Debattören Torbjörn Elensky (SvD 12/3) gjorde mig uppmärksam på en skrift av den kända, belgiska statsvetaren Chantal Mouffe. Jag har tidigare undvikit hennes skrifter till följd av de starka postmoderna inslagen. Kanske får jag lära om då hon i boken ”Till vänsterpopulismens försvar” (Tankekrafts förlag) försvarar/förklarar varför delar av arbetarklassen söker sig till högeropportunism. Enligt Mouffe befinner vi oss redan i en situation efter ”demokratin”, där hegemonin fullständigt kopierar Carl Bildts 1990-talssyn; Den enda vägens politik. Eller i ett mer internationellt språkbruk – TINA – There is no alternative (till EU, globaliseringen, den nya finansregimen, imperialismen m m).
Göran Greider och Åsa Linderborg gav 2018 ut boken Populistiska manifestet (NoK). Det var en spretig, men härlig skrift. Konkret, Chantal Mouffe är inte ensam i sina förslag.
Vad återstår då i en sådan situation i Sverige, annat än att proteströsta (på SD), den impotenta gesten att knyt näven i fickan, eller – bättre upp – sätta på sig en Gul Väst? Vi ser också på Nätet vildsinta debatter/påhopp, vilka till en del kan tolkas som spontana, ibland rent primitiva, protester mot den ”tingens oordning” jag antytt ovan.
Så, vad skall vi göra? Vi skall i handling – inte primärt i debatter – sidsteppa ”tokvänsterns” identitetspolitik, asyl-åt-alla-linje, undansmusslandet av EU-utträdet, stolle-feminism (alla karlar är monster/våldtäktsmän) m m.
Det viktigaste är idag att vi går på två ben, både verka inom enhetsfrontens mer begränsade program, och i andra fora föra ut den radikala socialismens/kommunismens perspektiv, men absolut inte blanda samman de två uppgifterna:
1. Nej till NATO, för Alliansfrihet
2. Framträda mycket mer som ”vänsteropportunister”, i den mening Greider & Linderborg och Chantal Mouffe lägger i ordet, samt lyfta fram anti-kapitalistisk kritik, som t ex den fackliga tankesmedjan Katalys, inkl Göran Therborns senaste bok.
Relaterat.
Kampen mot USA-imperialismen – vilka kan vi liera oss med?
Vad vilja reformisterna?
Kommunism och kommunister är tvetydiga termer, som rymmer lite av varje. För Marx betydde kommunism det klasslösa samhället och detta är en målsättning god som någon att ställa sig bakom. Idag finns det personer som arbetar i Marx anda och kallar sig kommunister och detta är hedervärt. Men termen kommunism används även av diktaturkramare som Lenin, Trotskij och Stalin och deras efterföljare för att dölja det verkliga innehållet i den förda politiken. Några exempel:
Efter bolsjevikernas maktövertagande i oktober 1917 genomfördes inga grundläggande förändringar avseende arbetarklassens bestämmanderätt, maktställning, vare sig på den enskilda arbetsplatsen eller samhället i stort. De kapitalistiska produktionssättet med alienerande lönearbete blev kvar. De kapitalistiska produktionsförhållanden förblev oförändrade. Arbetarklassens underordnade ställning rubbades inte. Arbetarklassen fortsatte att vara rättslösa lönearbetare även efter oktober 1917. Detta beskrivs av en del kommunister som att arbetarklassen hade makten.
Tvångskollektiviseringarna i slutet i slutet av 1920-talet medförde i början av 1930-talet miljontals döda. Detta beskrivs av en del kommunister som att kulakerna utplånades som klass. Underförstått ej fysisk eliminering.
Skenrättegångarna i Moskva i mitten av 1930-talet med närmare en miljon oskyldigt avrättade och miljontals sända till läger. Detta beskrivs av en del kommunister som att kontrarevolutionära och fascistiska element rensades ut och därmed fanns det ingen femte kollon i Sovjetunionen inför det väntade nazistiska angreppet.
Under resans gång har personer som kallat sig för kommunister blivit landsförrädare och gått i utländsk sold som exempelvis Kuusinen, Husak, Honeker m fl.
Många övergrepp och fel har begåtts i kommunismens namn, men alls inte så många eller stora som i kapitalismens och imperialismens. Läs gärna Anders Carlssons bok ”Resa in i det okända”. Enligt arkiv avrättades c:a 700 000 under utrensningarna under 30-talet i Sovjet, ej helt kontrollerat av Stalin. USA:s krig efter Andra Världskriget har dödat minst 20 miljoner, dvs. 30 gånger fler. (Jag har angivit referensen till artikeln i tidigare kommentarer men hittar den inte just nu).
Anders!
Du skriver: ”Många övergrepp och fel har begåtts i kommunismens namn, men alls inte så många eller stora som i kapitalismens och imperialismens.” Håller med, men detta medför ju inte att det som skedde i Sovjetunionen är godtagbart eller att Sovjetunionen har något med socialism att göra.
Huruvida Stalin hade råkoll på allt som skedde i Sovjetunionen eller ej är ett stickspår. Jag kan radda upp en mängd forskare som hävdar att Stalin just hade råkoll på allt som skedde i Sovjetunionen från och med slutet av 1920-talet. Men denna typ av resonemang skymmer den avgörande frågan. Vilken klass hade den oinskränkta makten i Sovjetunionen från och med början av 1930-talet?
Ja inte var det kapitalistklassen eller bönderna.
Anders!
Jag delar din uppfattning att varken ”kapitalistklassen eller bönderna” hade makten i Sovjetunionen på 1930-talet. Inte heller arbetarklassen hade något att säga till om. All makt låg hos den nya klassen, nomenklaturan.
Nomenklaturan var ett så kallat privilegiesystem, ”ett stötande inslag i den sovjetiska samhällsbygget” som Anders Carlssons. Det ansågs tydligen nödvändigt för att inte minst få borgerligt tänkande specialister och utbildat folk samt nyligen utbildade arbetare och bönder att arbeta för att bygga upp socialismens i arbetarklassens intresse. Carlsson skriver ”I grund och botten handlade det om en anpassning av ett borgerligt fördelningssystem till det sovjetiska bristsamhällets specifika förhållanden”. ”Med facit i hand kan man dock slå fast att privilegiesystemet skapade lika stor och över tid större problem än vad det löste. Man fick fram sin saknade administrativa kader. Hur skulle det annars gått i andra världskriget”. ”För egen del anser jag att Stalin och Zjdanov hade en riktig utgångspunkt: Det är är kontrollen underifrån, demokratin, som är avgörande”. Av boken framgår med olika källor och fakta att Stalin i olika frågor arbetade för kontroll underifrån, för ökad demokrati i partiet – tvärtemot den gängse bilden som givetvis är starkt influerad av imperialistisk propaganda, som Putinbilden idag.
Jag tror att både Arne och Anders R (och Anders S) bör lyssna på en som levde i Sovjetunionen, professor Alexander Buzgarin, och som idag lever i Ryssland, och som har en större livserfarenhet av Sovjetunionen än dessa här tre gentlemännen. Han – och de flesta kommunistpartier, t ex SKP – menar att det var byråkratin som ställde till stora besvär.
Länken till denna dokumentär i flera avsnitt till The Real News Network finns nedan,
Så ni kan lyssna innan ni svarar mig.
Det är ett ämne som Anders Carlsson utvecklar i sin bok.
Romelsjö, du har ställt frågan varför ryssarna, den ryska arbetarklassen, inte protesterade mot Jeltsin och kontrarevolutionen. Det gjorde dom. 200 000 till 300 000 demonstrerade. Socialismen hade 70 procent stöd i Ryssland. Det här är inte så välkänt i väst.
https://therealnews.com/stories/shock-without-the-therapy-a-new-russia-is-born-in-chaos-and-plunder-rai-with-a-buzgalin-6-12
Anders!
Du skriver: ”Nomenklaturan var ett så kallat privilegiesystem”. Delar fullt ut detta synsätt. Frågan är bara vad som var grunden för dessa privilegier. Enligt min mening så var den avgörande förutsättning för dessa privilegier att nomenklaturan hade kontrollen och bestämmanderätten över de statliga och kollektivt ägda produktionsmedlen. Den makt utövades av kommunistpartiets högsta ledning och den yttersta garanten var den hemliga polisen. Makt och kontroll över produktionsmedlen och därmed över merarbetets fördelning är vad som konstituerar en klass. Med andra ord så var nomenklaturen den oinskränkt härskande klassen i Sovjetunionen från och med början av 1930-talet.
Du skriver vidare att detta ”privilegiesystem” var nödvändigt: ”Det ansågs tydligen nödvändigt för att inte minst få borgerligt tänkande specialister och utbildat folk samt nyligen utbildade arbetare och bönder att arbeta för att bygga upp socialismens i arbetarklassens intresse.” Milt uttryckt. Denna mening skaver. En privilegierad härskande klass, nomenklaturen, skall avskaffa sig själv och sin privilegier! Formuleringen ”Det ansågs” är enbart ett uttryck för att legitimera en härskande klass intressen. Det finns alltid alternativ.
Du skriver vidare: ”Av boken framgår med olika källor och fakta att Stalin i olika frågor arbetade för kontroll underifrån, för ökad demokrati i partiet”. Det är mer sannolikt att jultomten existerar än att detta påstående är sant. Det finn en outsinligt flod av källor som pekar på motsatsen. Den här typen av försök att rehabilitera Stalin gör att vänstern blir ointressant i vanliga människors ögon.
Läs boken med alla källor. Och t.ex. l samuelson. Vi måste alltid vara beredda att ompröva vår åsikt. Nomenklaturan var inte en klass för sig som jag uppfattat saken. Den tjänade inte kapitalismen. Ber att få återkomma.
Märkligt att Arne Nilsson inte har lagt till Mao i hans uppräkning. Om man får tro den borgerliga versionen så gjorde sig Mao skyldig till miljontals människors död (allt enligt borgare). Rättegångar på offentlig plats där de som var skyldiga fick ett plakat runt halsen och omgivningen pekade ut dom (bildbevis för detta finns). Och så vidare. Men märkligt nog har Maos påstådda förbrytelser mot mänskligheten aldrig dryftats i väst så pass väl som Stalins brott.
För Marx betydde kommunism bland annat det klasslösa samhället. Men också störtandet av borgerligheten och revolution.
https://www.marxists.org/svenska/marx/1847/04-d078.htm
Hur kan ’personer som kallat sig för kommunister’ blivit LANDSFÖRRÄDARE när arbetare inte har något eget land? Har Nilsson en källa på att Honecker gick i utländsk sold?
Mao har nästan lika kritiserad som Stalin, tidvis än mer. Följande bedömning av Noam Chomsky är tankeväckande “Se på det maoistiska Kina, som alla förväntas avsky. Om man ser på det så sparades 100 miljoner liv jämfört med det demokratiska kapitalistiska Indien, tack vare hälsoprogrammen på landsbygden. 100 000 000 (100 miljoner) människoliv är inget litet antal (motsvarar c:a drygt 15 % av befolkningen, dvs. c:a 1,5 miljoner av Sverige befolkning), och siffran innefattar den stora hungersnöden. Ingen kan tala om det. Och om man ser på de kapitalistiska reformerna så minskade dödligheten mycket kraftigt under Mao, men började plana ut 1979.” – Intervju med Noam Chomsky. Vad finns att lära av Kulturrevolutionen?
Kerstin S!
Du skriver: ”Märkligt att Arne Nilsson inte har lagt till Mao i hans uppräkning.” Detta är inget förbiseende från min sida. Anders R. indikerar vad som ligger bakom detta uteslutande av Mao när han citerar Chomsky. Därmed inte sagt att jag anser att Kina efter 1949 har något med socialism att göra.
Du skriver vidare: ”Har Nilsson en källa på att Honecker gick i utländsk sold?” Jag har en alldeles utmärkt källa. Verkligheten. När Gorbatjov1989 förklarade att Sovjetunionen inte längre tänkte stödja Sozialistische Einheitspartei Deutschlands (SED) och ledningen i Deutsche Demokratische Republik rasade korthuset samman och Berlinmuren föll samma år. I de efterföljande valen 1990 fick SED:s efterföljare cirka 15 % av rösterna. Med andra ord hade Honecker och SED inte särskilt stort folkligt stöd. Förutsättningen för SED:s och Honeckers regeringsinnehav var sovjetiska bajonetter. Sitter man i regeringsställning på dylika premisser är man en marionett och går i utländsk sold.
Arne!
Jag och Benny Andersson har efter en lååååång debatt på Clartébloggen kommit fram till att ekonomiska samhällssystem INTE kan kollapsa en punkt som vi är överens om. I alla fall inte i den meningen att ett samhällssystem blir ett annat. Om t ex kapitalismen (eller socialismen) kollapsar ekonomiskt så som det gjorde före New Deals införande i USA så blir det INTE automatiskt socialism (eller kapitalism).
Marx var internationalist. Det du talar om är nationellt oberoende. Och det har inget med Marx att göra.
Sovjetunionen stöttade de flesta progressiva rörelser, t ex Kuba, utan att ha några imperialistiska ambitioner.. Det var t o m så att de stöttade andra länder och organisationer (t ex ANC) så mycket ekonomiskt att Sovjetunionens ekonomi blev lidande.
DDR hade ett flerparti system. och anser du, Arne, att detta inte är demokrati? SED fick majoriteten av folkets röster i alla val innan muren föll.
Kerstin !
Du skriver: ”SED fick majoriteten av folkets röster i alla val innan muren föll.” Men att detta skulle motsvara vad folket tyckte är enbart en tom dröm. Efter att muren hade fallit fick SED:s efterföljare cirka 15 % av rösterna i valet 1990. Detta bevisar att SED saknade ett folkligt stöd innan muren föll.
Här är professor Buzganin som är professor i marxistisk ekonomi på Moskvas universitet diskuterar med Paul Jay om vad som hände runt 1990. Mycket intressant och de ställer många bra frågor om vad som egentligen hände runt 1990. De konstaterar att det var en kupp från Jeltsins sida. Jag kan också säga att det var en kapitalistisk kupp.
https://therealnews.com/series/reality-asserts-itself-alexander-buzgalin
Politiska partier i DDR:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Kategori:Politiska_partier_i_Östtyskland
Varför ska vi framträda som ”vänsteropportunister”? Varför ska ’vänstern’ ledas ännu längre bort från Marx och Lenin? Vad blir resultatet om vi gör så? En rörelse – ett parti – som inte har någon förankring i arbetarklassfrågor och som inte tar marxistiska beslut?
Det är ärligare att framställa oss som vad vi är – och inte som någon sorts låtsasvänster, eller demokratisk socialism! Det vinner vi på.
https://riktpunkt.nu/2019/04/partiet-gar-framat/
Ställa upp i EU-valet som EU-motståndare är väl opportunistiskt om något?
Det diamentralt motsatta högerpartiet afs gör precis detsamma. Jag ska kolla vilket av partierna det går bäst för. EU-valet börjar närma sig. Det är väl bara omkring tre veckor framåt tror jag.
Om “kommunistjävlar” och välfärdssamhället
Demoniseringen av sina herrars fiende är ett lojalitetstest. En ritual där slavarna beordras visa sin trohet genom att demonstrera sitt hat mot sina herrars fiende. Brukspatron föder dem men ”kommunistjävlarna” kan bara göra dem arbetslösa. Så var det förr, men arbetarrörelsen trumfade bruksandan med sina fackföreningar och sin välfärdsstat. Idag har den offentligä välfärden trumfats av finanskapitalet och privatbankerna. De egna hem samhället en gång hjälpte egendomslösa förvärva genom statliga hypotek och HSB har de senaste 20-25 åren med finanskapitalets hjälp utvecklats till rena guldgruvan. Resulterande i helt nya grupper av borgerliga väljare som går och drömmer om att skaffa sig tjänstefolk (men får nöja sig med subventionerade ”hushållsnära tjänster”) Så krossar man ett välfärdssamhälle.
Gott folk. Låt mig berätta vad som behöver göras!
1. Attacken är INTE renodlat ”borgerlig” eller ”kapitalistisk”, men monopolkapitalistiskt imperialistisk och globalistisk. Attacken är INTE utförd av traditionella höger- eller vänsterpolitiker, eller av fria medier, som känner ansvar, men av psykopater som arbetar åt främmande makter (förmodligen till högstbjudande) i samverkan aktivt och flitigt,
Vad som behöver göras?
– Den breda samlade attacken måste riktas mot denna psykopatiska 1%, INTE det indoktrinerade marknadsliberala kapitalistiska, men fredliga, folket! Folket som fått nog av monopolkapitalets påhitt skall inte förolämpas i denna process! Konflikt folket emellan är inte i folkets intresse. Var trevliga mot varandra!
2. BRICs är också monopolkapitalism av oligarker (1%) som försvagar de ingående nationernas folk. Detta är resultatet av vilken frihandel som helst. Konceptet kallas ”race to the bottom”.
Vad som behöver göras?
– Globalism och imperialism, som undergräver demokrati och välfärd, kan ENDAST bekämpas med nationell demokrati av olika smaker vänsternationell demokrati, ekologiskt nationell demokrati eller högernationell demokrati!
3. Varför enar sig inte folket i kampen mot det monopolkapitalistiska problemet? – Jo. för att vissa som kallar sig ”vänster” har blivit en del av problemet och satt sig i knät på (eller infiltrerats av) monopolkapitalistiska psykopater, med motiveringen ”kampen mot rasismen”, fastän det är monopolkapitalismen som orsakar förutsättningarna för denna s.k. ”rasism” genom införsel av de mest extrema formerna av reaktionära kvinnoförnedrande kulturer, strösslandet med pengar på icke-flyktingar, icke-barn, och terrorister, samt segregeringen av dem under skönskrivingen ”mångkultur”, samt ojämlikheten, som frihandeln kräver och skapar. Hur kan en miljon medborgare av folket rösta på ett parti som kallat dem för ”rasister”, när de oftat inte är det, samt ibland kanske ofrivilligt drabbats av dessa känslor när de själva eller andra utsatts för brott, och bara proteströstar mot den monopolkapitalistiska politik som faktiskt skapar kriminalitet och rasistiska känslor som ingen vill ha? Och hur kan man rösta på ett miniparti som inte åtminstone försöker valsamverka sig över 4%?
Vad som behöver göras?
– Den riktig vänstern måste bli hövlig, eller utesluta de ohövliga, så att de kan stå enade med det upprörda folket! Den riktiga vänstern måste be om ursäkt för ohövligt beteende mot vanligt folk! Den riktiga vänstern måste ge ett städat ordnat intryck! Monopolkapitalisterna har många partier idag som samverkar. Vänstern måste ha fler partier som valsamverkar, ev. starta nya partier med attraktivare namn!
3. Varför har ENDAST ETT borgerligt parti i Riksdagen ställt sig i opposition till denna galna politik? (Det finns kanske två tre till likande småpartier som kallas för ”högerpopulistiska”.) Varför finns det ENDAST ETT ekologiskt hållbart vänsterparti som protsterar och valsamverkar brett, nämligen Vetenskapliga partiet? Vi får lika många mandat som alla andra småpartier, d.v.s. noll, detta för att INGEN annan vill samverka brett och folkligt mot denna 1%, men använder olika former av lögn så att de inte förstår det hållbara och det folkliga med valsamverkan mot den 4%-spärr som monopolkapitalistiska partier upprätthåller. Istället har små partier, helt respektlöst mot sina egna medlemmars bästa intressen, ofta gått till val i decennier genom sina minipartier, ibland t.o.m. under negativt klingande beteckningar som PR-konsulter negativt har bearbetat det lettledda folket med i lika många decennier.
Vad som behöver göras?
– Lär er känna igen psykopaterna och lämna partier som inte försöker lyckas med sin uppgift, d.v.s. ge folket mandat! Starta nya partier med attraktiva namn och valsamverka brett och folkligt med dem! Använd fina ord som PR-konsulterna inte kan försmutsa! Släpp INTE in de konfliktskapande monopolkapitalistiska psykopaterna och operatöerna i era nya fina partier! Blogga och länka till andra bloggar och fria medier som inte styrs av psykopater! Använd INTE monopolkapitalets plattformar, där ni kommer bli shadowbannade, men använd fria och öppna plattformar!
Varför svarar ni inte på detta?
Q-vad återstår annat änsätta på sig en gul väst- ur texten. Franska protester under 23 veckor https://youtu.be/eNn9T56YaqA. Om dessa protester kommer att förändra något vet ingen. Kommentarerna till artikeln är mer eller mindre analyser av politisk historia och filosofiska lösningar . Förlåt min egen syn på detta men det finns inte så många bloggar som stämmer med min uppfattning om Svensk politik. Det som ligger närmas i mina tankar är, varför ingen protesterar mot medias tystnad, eller bagatillisering av det som sker i Frankrike? Att det visar svårigheten med att nå förändring är uppenbart. Gemensamt med dem är, att vi har samma besuttna överhet,i för högt arvoderade politiker och bonuserad bankstyren. Dessa är tungt etablerade och hanterar korporationen i sin helhet med nutida ränteläge. För att komma ur konsumtionsgödselbrunnen EU, och dra sig ur NATO och fjärma oss från det nutida USAs politik, behövs andra ideer. Är en Svensk skuggregering möjlig, eller finns det andra namn på tanken? För min del skulle det räcka med att en skattefinansierad välfärd, utbildning,pensionssystem saamt att ett folkförsvar tas fram
i värnpliktsform. Hundra procent av befolkningen utbildas i eget skydd och motstånd mot en ockupant.
Vietnam kan delge oss sina erfarenheter.
Kl 14.10 Bläddrade igenom svenska blaskor, inte ett ord om Franskaa demonstrationer. Pressen måste ha snackat sig samman. Under vems ledning )