Vad sker i Colombia?

1
726

En artikel 23 september av Carlos Cruz Mosquera som Eva Björklund levererat. Carlos Cruz Mosquera är doktorand och lärarassistent vid Queen Mary University of London.

Trots alla försök att stoppa honom, kunde Colombias president Gustavo Petro, för drygt ett år sedan, mot alla odds vinna valet, vilken ingen skulle ha trott vara möjligt. Han ville göra Colombia till ett exempel på en vänsterstyrande modell. Nationen har länge varit bastionen för vad anhängare ser som ett liberalt-demokratiskt styre i Sydamerika.

Gustavo Petro. Bild El National

President Gustavo Petro, en före detta gerillakämpe på vänsterkanten, och hans blandning av allians, känd som Pacto Histórico vann valet i augusti förra året. Den nya politiska rörelsen omfattar ett brett spektrum av politiker och partier – många delar tidigare regeringars värderingar, vilket gör koalitionens långsiktiga livskraft svår att förutse. Hur frestande det än kan vara att vara pessimistisk om ett reformistiskt projekt som försöker lösa landets djupt rotade problem och historiska konflikter, har bevisen hittills mestadels visat att kritiker – av alla politiska övertygelser – har fel.

Petro-administrationen har inte bara gjort framsteg i de mest angelägna nationella frågorna, inklusive att ta itu med höga fattigdomsnivåer, ta itu med den långvariga våldsamma konflikten med Colombias revolutionära väpnade styrkor (FARC) och andra väpnade grupper, och begränsa handeln med narkotika Den har också börjat ta sig an kapitalismens miljökriser på den internationella scenen.

Allt har dock inte gått smidigt. Koalitionen är full av interna konflikter och maktkamper, en fientlig opposition har framgångsrikt begränsat progressiva lagförslag i kongressen (där koalitionen saknar majoritet). Mer generellt undergräver det oupphörliga maskineriet hos en orolig härskande klass ständigt koalitionens politiska mål. särskilt genom företagens mediasmutskast. Föga överraskande, trots bevis på Petros imponerande prestation under hans första år i ämbetet med tanke på dessa utmaningar, visar de flesta av landets opinionsundersökningar att hans godkännandebetyg minskade från 56 procent när han utsågs till bara 33 procent. En nyligen genomförd rapport från Strategic Center Latin American of Geopolitics tyder på att omkring 90 procent av de som röstade på koalitionen fortsätter att godkänna dess mandat.

Colombias socialdemokratiska projekt under president Petro och Pacto Histórico ger de av oss som är intresserade av vänsterstyre några viktiga lärdomar. På bara ett år har den nya administrationen implementerat en imponerande politik som avviker från det förflutnas rovlystna nyliberalism. Dessutom, i motsats till vissa andra regionala exempel, är Colombias vänster fortfarande engagerad i att genomföra sina radikala reformer, vilket gör att de avstannade centristerna i dess mitt. Men det återstår att se om det har resurser att stå emot den kraftfulla offensiv som utövas mot det och dess vision för ett nytt land.

Ekonomin

Medan Colombias ledande medier förutspådde en allvarlig destabilisering av ekonomin med Pacto Histórico vid rodret, blev det aldrig av. I allmänhet, trots utbredd inflation under de första månaderna kopplat till kriget i Ukraina och pandemin, har räntorna nu sett en stadig minskning under tre månader i rad, med ekonomer som förutspår en fortsättning på trenden.

I motsats till nyliberala regeringars åtstramningspolitik, har Colombias minskning av inflationen åtföljts av en regeringsledd politik för att höja människors löner – särskilt till förmån för några av de fattigaste arbetarna, som idag åtnjuter högre löner och lägre levnadskostnader. Dessa positiva indikatorer har dessutom förstärkts av en minskning av arbetslösheten.

Även om Colombia nu har en progressiv regering, fortsätter landets ekonomi mer generellt att definieras av kapitalistisk parasitism och extraktivism – underbyggd av de traditionella asymmetriska kopplingarna med mäktiga nationer i norr. Om den nya administrationen ska föra landet mot en mer stabil ekonomi baserad på socialistiska principer och suveränitet, måste den fortsätta att begränsa makten hos landets bourgeoisi och våga börja kullkasta långvariga ojämna handels- och exportförbindelser med USA, Europeiska unionen och andra befogenheter.

Samhällspolitik.

Trots den härskande klassens långvaraktiga monopol på statsapparaten, har president Petro och koalitionsregeringen gjort betydande framsteg med ambitiös socialpolitik, som programmet för en halv-minimumlön per månad till landets mest utsatta familjer, särskilt inriktad på kvinnorna, som för närvarande gynnar ett par miljoner invånare.

Det ingår i ett program för att ta itu med landets skenande sociala ojämlikhet, för vilket ett jämställdhetsdepartement inrättades med vicepresident Francia Márquez i ledningen. Och andra viktiga reformer, som den brådskande reformen av det kollapsande offentliga hälsovårdssystemet – som dock har blockerats av oppositionen.

Trygghet och fred

Genom insikt om de grundläggande orsakerna till den decennier långa våldsamma konflikten, har president Petros regering på allvar börjat ta itu med rättigheten till mark. Tiotusentals familjer på landsbygden har fått rättighet till sin mark, – fler på ett år än vad den tidigare regeringen uppnådde under hela sin mandatperiod.

Fredsavtalet från 2016 med FARC-gerillan var en historisk bedrift, även om genomförandet till stor del blev en besvikelse. Ytterhögerns valseger 2018 resulterade i att den nästan övergavs och en fullskalig militär intervention återupptogs mot dissidenter, både beväpnade och obeväpnade.

Den historiska pakten har intagit en försonande och dialogbaserad inställning till gerillan, till att börja med lagförslaget om ”Total Fred” som inte bara stärker det tidigare avtalet utan också främjar nya projekt. I sak ger lagförslaget regeringen extraordinära befogenheter att inleda samtal med åerstående väpnade dissidenter, som ELN, som de har kommit överens med om en vapenvila samtidigt som de går vidare för ett fredsavtal.

Miljön

Colombia har också snabbt blivit en ledande förespråkare för att ersätta utlandsskulden för fattiga länder i globala södern med åtgärder för att skydda naturen. President Petro och hans regering har använt sina internationella besök för att lobba för en ”Marshallplan” för miljön, som de tänker lägga fram som ett förslag vid COP28. Tillsammans med detta förslag att ersätta klimatåtgärder med skuld har Petro efterlyst en akut global devalvering av fossilbränsleindustrin.

Denna ståndpunkt fick nyligen stöd vid Amazonas toppmöte som Brasiliens president Lula sammankallat, där Colombia ensamt röstade för att begränsa nya eftergifter till industrin.

På nationell nivå har miljöskyddspolitiken gått snabbare, även om den har mött mostånd i kongressen. En av de första program som koalitionen tillkännagav var tilldelningen av 200 miljoner US$ årligen för förnyelse och skydd av Amazonas regnskog – med 10 inom landets gränser. Programmet, som kommer att få internationellt stöd, fokuserar på att ge lokala ursprungsfolk och landsbygdssamhällen stöd för ansträngningarna mot avskogning och andra former av förstörelse. Som jämförelse hade den förr regeringen ingen policy eller anslagstilldelning för att ta itu med saken.

En ny tid för Colombia?

Runt om i världen är det bara en brådskande och radikal förändring av hur vi organiserar oss politiskt och ekonomiskt som verkligen kan ta itu med de utmaningar vi står inför. Det kapitalistiska systemets kärnländer, med den mest avancerade teknologin och de mest högtstående vetenskapscentra, har oftast misslyckats med att ge inspiration eller svar.

Idag erbjuder Colombia –  en gång känd som nyliberalismens mest entusiastiska medlöpare i Latinamerika – ett exempel på hur vi kan utmana den ordningen, även i den konservativa politikens fästen. I slutändan kommer det colombianska projektets framgång att bero på dess ledares förmåga att utmanövrera landets eliter och förändra relationerna med världens imperialistiska makter – och på en internationalistisk rörelse för att stödja och försvara den.

 

Föregående artikelUSA & Co stoppar först förslag om vapenvila sedan om humanitär hjälp i Mellanöstern
Nästa artikelEn appell för fred från Sveriges fredsråd
Anders Romelsjö (red)
Anders Romelsjö är redaktören för Global Politics. Han drev tidigare under sex år bloggen Jinge.se som nu främst är ett arkiv med tusentals artiklar. Aktivist i den antiimperialistiska rörelsen på 1970-talet. Han har en bakgrund som läkare och professor med inriktning på forskning om alkohol, droger och folkhälsa.

1 KOMMENTAR

  1. Det viktigaste som hänt i Colombia är att en vänsterkandidat blivit vald över huvudtaget. Ingen trodde det skulle vara möjligt på minst ett sekel efter att först olika vänstergeriller skaffat sig ett rykte om droghandel, mord och kidnappningar och sedan följt av Venezuelas nära nog totala kolapps med ett par miljoner venezolanska flyktingar i Colombia som följd. Petro vann valet och colombianerna må misstro honom men jag tror få kommer att fortsätta vara rädda för en ond kommunism som konfiskerar all privat egendom och som förhandlar med f.d. gerillan om att alla barn skall indoktrineras till att bli homosexuella för att bara nämna några absurda rykten som många faktiskt trott på. Petro har visat sig vara mer en grön socialdemokrat än en ”grym” kommunist. Istället har högern misskrediterats för lång tid sedan en rad f.d. höga militärer på bästa TV-tid gråtande bekänt sig skyldiga till vidriga massakrer av oskyldiga. Det 60 år långa inbördeskriget ledde till nära 400 000 döda där gerillan var ansvariga för kanske 25%, paramilitär höger 25% och militären 50%. Den lärdomen lär colombianerna sent glömma. Petros fredsplan är väldigt ambitiös och jag tror att chansen är stor att de återstående gerillerna ELN och FARCs dissidenter snart lägger ner vapnen. Kvar finns maffian och kvarvarande paramilitära strukturer vilka kommer att finnas kvar i viss utsträckning så länge kokainet ger vinster på kanske 100 ggr produktionskostnaden (ett gram kokain säljs på Sveriges gator för 100 ggr produktionskostnaden). Bara en ny internationell antidrogpolitik eller nya syntetiska droger som konkurrerar ut kokainet kan ersätta det förhållandet. Jag röstade själv på Petro i valet och är nöjd så långt, första steget är taget till en situation där tron på den onda kommunistsanden tvingats ner i flaskan och korken satts på. Jag ser framför mig ett mer normaliserat Colombia där vänster och högerregeringar avlöser varandra. Det colombianska paradiset kommer vi aldrig att nå men åtminstone kommer vi att vara en i mängden av grannar, var och en med sina problem men varken bättre eller sämre och inte längre Sydamerikas sjuke granne.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here