Varför angrips vänster-högerskalan?

8
726

Denna artikel har jag fått från Nya Arbetartidningen. Varför angrips vänster-högerskalan? Den är skriven av Rickard B. Turesson. Tycker den är intressant att publicera även här. Diskussionen om vänster-högerskalan mynnar ut i en intressant analys av politisk taktik och strategi.  Ämnet är verkligen aktuellt!


 

Varför angrips vänster-högerskalan?

Begreppsparet vänster-höger stammar från den franska nationalförsamlingen under den franska revolutionen 1789. Baron de Gauville förklarade exempelvis:

“Vi började känna igen varandra: de som var lojala gentemot religionen och kungen satte sig till höger om talarstolen för att undvika skriken, svordomarna, och oförskämdheterna, som åtnjöt fria tyglar i motståndarlägret.” [1]

Sedan franska revolutionen har vänster-högerskalan fungerat som en metafor för att beskriva ett politiskt landskap: de som bekämpar den rådande feodala, kapitalistiska eller imperialistiska ordningen och vill ersätta den med en annan ordning står till vänster, medan de som försvarar den rådande ordningen står till höger. Inget har förändrats i detta motsatsförhållande; antingen bekämpar man förtrycket eller så försvarar man förtrycket. Det vore som att förneka att ett delar sig i två, dialektikens grundlag.

Kommunister har alltid utgått från vänster-högerskalan

Begreppsparet vänster-höger har varit så självklart för kommunisterna att det oftast inte ens har behövts utsägas.

Redan Kommunistiska Manifestet använder sig av en skala; de båda huvudklasserna, proletariatet och borgerskap, står mot varandra, medan småborgerskapet är en vacklande klass, som slits mellan proletariatet och borgerskapet. Det innebär alltså en grov treindelning, en gradskala. Proletariatet utgör vänstern och borgerskapet högern. I det sista avsnittet i Kommunistiska Manifestet skriver Marx/Engels:

”Med ett ord: kommunisterna understödjer överallt varje revolutionär rörelse mot de bestående sociala och politiska förhållandena. I alla dessa rörelser framhäver de egendomsfrågan, vilken mer eller mindre utvecklad form den än må ha tagit, som rörelsens grundfråga. Kommunisterna arbetar slutligen överallt på förbindelse och samförstånd mellan de demokratiska partierna i alla länder.”

Dessförinnan har Marx/Engels i samma avsnitt räknat upp vilka rörelser som kommunisterna stödde i olika länder, i Frankrike, Schweiz, Polen och Tyskland, för vilket syfte och på vilka villkor. I Polen understödde kommunisterna exempelvis det parti som ställde agrarrevolutionen som villkor för den nationella befrielsen (från Tsarryssland – min anm.).

Lenin och Stalin karakteriserade oftast avvikelser från en riktig revolutionär linje som antingen högeropportunism eller vänsteropportunism. Dessa beteckningar är helt oförståeliga om de inte ses i ljuset av franska revolutionens begreppspar. Högeropportunism innebär att kommunisterna gör eftergifter i fråga om princippolitiken, frivilligt underordnar sig borgerliga eller småborgerliga strömningar eller fokuserar på parlamentarisk verksamhet i stället för massarbete. Vänsteropportunismen poserar som mera revolutionär än den revolutionära linjen, men är ”vänster” enbart i ord och höger i handling, vilket leder till sekterism. De båda utbrytningarna från mensjevikerna och socialistrevolutionärerna som satt i den första sovjetregeringen benämndes just vänstermensjeviker och vänstersocialistrevolutionärer.

Dimitrov sade till exempel på Kominterns sjunde kongress 1935:

”Å andra sidan betonar vi, att det är nödvändigt att se skillnaden mellan socialdemokratins två olika läger. Som jag redan påvisade, existerar det ett reaktionärt läger av socialdemokratin, men därjämte existerar och växer även ett läger av vänstersocialdemokrater(utan citationstecken – min fetstil), av arbetare som revolutioneras. Den avgörande skillnaden mellan dem består i praktiken i deras inställning till arbetarklassens enhetsfront. De reaktionära socialdemokraterna är emot enhetsfronten; de förtalar enhetsfrontrörelsen, saboterar och demoraliserar den, ty den undergräver deras blockpolitik med borgarklassen.” [2]

Mao Zedong använder naturligtvis också vänster-högerskalan:

”För närvarande bestäms det ömsesidiga förhållandet mellan människor av förhållandet mellan tre stora klasser: Den första är (sammansatt av) imperialismen, feodalismen, den byråkratiska kapitalismen, högern och deras agenter. Om vi inte genomför en revolution mot dessa kommer våra produktivkrafter att fjättras. Högern utgör två procent av bourgeoisien. Den stora majoriteten av dessa kan i framtiden förändras och omformas – men det är en annan fråga. Den andra är den nationella bourgeoisien, med vilka jag menar alla (medlemmar av denna klass) utom högern. Deras åsikter om det nya Kina är delade. De dras till oss trots sitt eget ursprung, och samtidigt vill de ägna sig åt kapitalismen. Nu när de har gått igenom korrigeringen så har en del förändrats, vi kanske har stöd av två tredjedelar av dem… Den tredje är vänstern, dvs. det arbetande folket, arbetarna, bönderna (min fetstil).”[3]

Finns det en annan bättre skala än vänster-högerskalan?

Det finns de som hävdar att ”vänster/höger-skalan är inget bra verktyg för att beskriva partierna i samhället” och att ”vi bör sluta använda den när det gäller att beskriva samhället”, eftersom den ”är bedräglig och fördunklar”. Det betyder att det antingen finns det en annan bättre skala eller att kommunister överhuvudtaget inte ska använda skalor när de bedömer klasser och andra partier.

Webbplatsen ”Vi som bygger landet”, eventuellt en avknoppning från Kommunistiska Partiet, verkar ha liknande bekymmer och ifrågasätter också vänster-högerskalan. På frågan ”Är ni höger eller vänster?” svarar de ansvariga:

”Snart är det bara de etablerade partierna som betecknar sig med begrepp som höger och vänster. Det betyder dessutom olika saker för olika människor. Samhällsproblemen består och de måste diskuteras fritt.” [4]

Är GAL-TAN-skalan överlägsen vänster-högerskalan?

Under 2016 lanserades en ”ny politisk skala”, GAL-TAN, som skulle beskriva det politiska landskapet bättre än den traditionella höger-vänsterskalan. GAL står för grön, alternativ och frihetlig, medan TAN står för traditionalistisk, auktoritär och nationalistisk. Som bevis anfördes att Geert Wilders högernationalistiska Frihetsparti utmanades av typiska GAL-partier som Grön vänster (Groen Links) och D66. Emmanuel Macron i Frankrike anses ha stått för ett GAL-program i motsats till Marine Le Pens TAN-program. Vissa företrädare för GAL-lägret vill t.o.m placera allt EU-motstånd, oavsett bevekelsegrund, inom TAN-lägret.

Denna skala är ett påfund av borgerliga och småborgerliga akademiker. Den utgår inte från hur klasserna och partierna förhåller sig till varandra utan från föreställningen att vissa ställningstaganden och åsikter per definition alltid är progressiva, medan andra alltid per definition alltid är reaktionära. Detta står i motsättning till att göra en konkret analys av konkreta förhållanden. I vissa lägen är det helt korrekt och nödvändigt att försvara nationen, som under andra världskriget efter Nazitysklands angrepp mot Sovjetunionen 1941; i andra lägen är det direkt felaktigt som under första världskriget, som var ett rent imperialistiskt omfördelningskrig.

Det finns alltså progressiv respektive reaktionär nationalism. Det var naturligtvis helt korrekt att motsätta sig svenskt medlemskap i EU och senare kräva att Sverige skulle utträda ur EU; att först Miljöpartiet och sedan Vänsterpartiet övergivit utträdeskravet vittnar bara om deras opportunism. Auktoritär? En revolution är en av de mest auktoritära handlingar som kan ske; å andra sidan var kulturrevolutionen ett lysande exempel på en anti-auktoritär rörelse, som bombarderade högkvarteret och syftade till att förhindra att kapitalistfararna tog makten i Kina.

Det är stor skillnad på en miljörörelse, som tror att de globala miljöproblemen kan lösas inom världskapitalismens ram och en som hävdar att miljöproblemens slutgiltiga lösning kräver att världskapitalismen avskaffas. Det går inte att placera olika politiska rörelser i förhållande till konstruerade åsiktspaket i stället för en konkret analys av klasskampens läge och proletariatets huvudfiende, borgerskapet; det är objektivt sett en avledningsmanöver.

Eller behövs ingen skala alls?

Mao Zedong använde som sagt var också en vänster-högerskala. Han lanserade också formeln att stödja sig på de progressiva, sträva efter att vinna över eller åtminstone neutralisera mellankrafterna för att isolera reaktionen. Mao Zedong skriver exempelvis:

“Exempelvis lade Stalin fram en formel, som innebar att under olika revolutionära perioder skulle huvudslaget riktas för att isolera den tidens sociala och politiska mellankrafter. Denna Stalins formel måste behandlas utifrån omständigheterna och från en kritisk, marxistisk ståndpunkt. Under vissa omständigheter kan det vara korrekt att isolera mellankrafterna, men det är inte korrekt att isolera dem under alla omständigheter. Vår erfarenhet lär oss att huvudslaget ska riktas mot huvudfienden för att isolera denna, medan vad gäller mellankrafterna ska en politik av ömsom strävan efter enhet och ömsom kamp gentemot dem tillämpas, så att de åtminstone neutraliseras; och om omständigheterna tillåter, ska ansträngningar göras för att förmå dem att byta deras neutrala position till allians med oss i syfte att underlätta revolutionens utveckling (min översättning). ” [5]

Revolutionens nyckelfråga är förhållandet till mellankrafterna; det parti eller rörelse, som av princip avvisar allt samarbete med mellankrafterna, är dömda att misslyckas. Oktoberrevolutionens seger 1917 säkerställdes genom en allians mellan proletariatet och bondeklassen därigenom att sovjetregeringen strax efter maktövertagande beslöt att konfiskera godsägarnas jord och fördela den med bland bönderna. På det sättet vann bolsjevikerna över majoriteten av bönderna. Under det anti-japanska försvarskriget 1936 – 1945 i Kina utgjordes Kinas Kommunistiska Partis och Röda arméns massbas av proletariatet och fattigbönderna, men den japanska imperialismen kunde bara besegras om hela bondeklassen, det nationella borgerskapet och de mindre godsägarna, vanns över för befrielsekriget eller åtminstone neutraliserades.

Ultravänstern, som ibland maskerar sig som revolutionärer eller kommunister, sätter en ära i att överhuvudtaget inte samarbeta med s.k småborgerliga organisationer. Under KFML(r):s uttalat vänsteropportunistiska period under första halvan av 1970-talet förnekade KFML(r) enhetsfronttaktiken överhuvudtaget och samarbetade bara med sig självt; alla andra vänsterorganisationer var småborgerliga, som det gällde att avskilja sig från.

Om man inte tillämpar en glidande skala, en flerdelad skala, måste man tillämpa en tvådelad skala: vi mot den reaktionära massan av partierna, eller proletariatet mot alla andra klasser. Denna uppfattning angriper redan Engels i anslutning till Gothaprogrammet:

”Till att börja med tar man den braskande men historiskt falska Lasallefrasen: gentemot arbetarklassen är alla andra klasser en enda reaktionär massa (min fetstil). Denna sats är sann endast i enskilda undantagsfall, exempelvis under en proletär revolution, så som Kommunen eller i ett land där inte endast bourgeoisien har format stat och samhälle efter sitt beläte utan där också det demokratiska småborgerskapet i dess spår redan genomfört denna omvandling ända till dess yttersta konsekvenser. Om exempelvis i Tyskland det demokratiska småborgerskapet hörde till denna reaktionära massa, hur kunde då det socialdemokratiska arbetarpartiet i åratal gå hand i hand med det, med Folkpartiet?” [4]

Den tvådelade skalan är inte bara sekteristisk utan närmast religiös, eftersom den inte erkänner existensen av mellankrafter, en mellanzon. Den påminner om dikotomin med kristna kontra hedningar; Jehovas vittnens enbart 144 000 utvalda som kommer till himlen, medan resten aldrig kommer in; muslimer kontra otrogna, där ISIS-anhängare t.o.m betraktar shia-muslimer och andra muslimska riktningar som otrogna.

Allt är inte vänster som glimmar

Vänster-högerskalan avser att belysa hur olika partier, rörelser och individer förhåller sig till förhärskande samhällsordningen, i Sveriges fall till det härskande monopolborgerskapet och dess diktatur. De som motsätter sig och bekämpar monopolborgerskapet tillhör vänstern, medan de som aktivt försvarar det nuvarande kapitalistiska systemet utgör högern. Detta sker enligt en glidande skala. I det avseende måste man skilja på den strategiska bedömningen av partierna, d.v.s den roll de spelar i klasskampen, och individernas uppfattningar och roll i klasskampen.

Man kan naturligtvis inte utgå från att alla partier och organisationer som säger sig vara vänster också är vänster. Inför riksdagsvalet 1973 uppstod en Enad Vänster-linje i KFML/SKP. Säkert föddes idén om Enad Vänster dagarna efter det stora 1 maj-mötet på Norra Bantorget 1972: förslaget till teknisk valsamverkan med VPK urartade snabbt till en paketlösning, i vilken skiljelinjerna gentemot VPK suddades ut. Denna Enad Vänster-linje sammanfattades i resolutionen ”Ena alla kommunister i ett starkt kommunistiskt parti!”, som antogs på SKP:s första kongress 1973, andra halvan. Denna resolution påskinade att ett samgående mellan de båda organisationerna var möjligt. De politiska skiljelinjerna reducerades till frågan om ”kommunistiska fackklubbar” och till frågan ”om hur socialismen skulle se ut”. Detta ledde till att det uppstod tvivel om KFML/SKP:s existensberättigande bland delar av partikadern. Grundfelet bestod naturligtvis i att partihögern , som främst drev Enad Vänster-linjen, utgick från den principlösa inställningen hur delar av arbetarklassen och de progressiva uppfattade KFML/SKP respektive VpK; båda utgav sig för att vara vänster, alltså var de vänster.

Det är viktigt att skilja på partiernas strategiska roll i klasskampen och de uppfattningar som deras medlemmar och väljare förträder i olika sakfrågor.

Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet, Folkpartiet och Socialdemokraterna och Miljöpartiet försvarar alla det kapitalistiska systemet, men de har olika historia och olika klassbas, d.v.s väljarstöd. Historiskt sett har Moderaterna (f.d. Högern) och Folkpartiet alltid haft stöd av borgerskapet, delar av småborgerskapet och högre tjänstmän och traditionellt varit de mest USA- och EU-vänliga partierna; Centerpartiet har tidigare varit ett renodlat bondeparti; Kristdemokraterna är ett socialkonservativt parti; Sverigedemokraterna försökte i inledningsskedet positionera sig som ett mittenparti, men idag finns det inget som skiljer dem från de borgerliga partierna i fråga om den ekonomiska politiken.

Det enda som nu skiljer Sverigedemokraterna från Moderaterna och Kristdemokraterna är att Sverigedemokraterna alltid ligger steget före i frågan om att skylla alla Sveriges problem på invandrarna och utmåla dem som syndabockar. Socialdemokraterna har traditionellt haft sin massbas inom arbetarklassen, men idag har de borgerliga partierna tillsammans med Sverigedemokraterna större väljarstöd än Socialdemokraterna bland de LO-anslutna. Detta beror på att arbetarnas misstro mot socialdemokratin har ökat i samma takt som Socialdemokraterna har genomfört – eller avstått från att bekämpa – en nyliberal politik. Miljöpartiet inbillar sig att det går att genomföra en framgångsrik miljöpolitik inom det kapitalistiska systemets ram och har sin bas bland de småborgerliga mellanskikten. Vänsterpartiet är nu ett vänstersocialdemokratiskt parti, som visserligen bekämpar kapitalismens yttringar, men som helt övergivit det kommunistiska slutmålet och som enbart verkar inom de parlamentariska församlingarna och avstår från all massmobilisering. Objektivt sett stöder alltså alla riksdagspartier kapitalismens fortbestånd i Sverige.

Finns det då inte en vänster i Sverige?

Jo, men den framträder enbart i enstaka klasskampsfrågor och ytterst sällan i samlad gestalt under ledning av ett enda parti. Ta kampen mot försämringarna av LAS till exempel. Alla är väl överens att försämringarna i LAS var riktad mot arbetarklassen och att försvaret av dessa försämringar var en typisk högerståndpunkt. Vilka gick emot försämringarna av LAS? Fackklubbar, i praktiken vänstersocialdemokratiska, Vänsterpartiet, Syndikalisterna, Kommunistiska Partiet, Socialistiska Partiet, Rättvisepartiet Socialisterna, SKP/ApK, Kommunistiska Föreningen med flera. Redan i december 2019 startade IF Metallklubben Volvo lastvagnar i Umeå en facklig budkavle för att försvara turordningsreglerna. Fackföreningar som representerade 100 000 arbetare stödde denna budkavle. När det gäller Strike Back-demonstrationerna, drog syndikalisterna ett tungt lass.

Demonstration mot Irak-kriget.

Ta den stora demonstrationen mot USA:s angreppskrig mot Irak i Stockholm 2003 med 35 000 deltagare, en av de största anti-imperialistiska demonstrationer som hållits i Sverige. Utgjorde inte deltagarna i denna demonstration vänstern, trots att de kom från många olika partier, även om inslaget av f.d medlemmar från det maoistiska SKP var mycket stort? En av initiativtagarna var f.ö Sköld Peter Matthis, DFFG:s förste ordförande och en av KFML:s grundare.

Ta frågan om friskolornas vinster. Enligt olika undersökningar uppgår andelen av dem som motsätter sig att friskolorna kan ta ut vinster till 70 procent av svenska folket.

Om det inte redan fanns en vänster i olika sakfrågor inom framför allt proletariatet, men även i viss utsträckning inom de småborgerliga mellanskikten och småborgerskapet, så skulle kommunisternas kamp vara utsiktslös. Nej-sidan skulle aldrig ha vunnit folkomröstningen om euron 2003, om det inte i praktiken hade upprättats en bred allians mellan arbetare, tjänstemän, småföretagare och bönder och t.o.m delar av det icke-monopolistiska borgerskapet, och trots ett gigantiskt propagandaövertag för ja-sidan. Det var endast Moderaternas och Folkpartiets väljare, där majoriteten följde partilinjen.

Det är en annan sak hur man bedömer de politiska partierna: Är de partier som utger sig för att vara vänster verkligen vänster? Då måste man göra en strategisk bedömning av partierna. Har de den socialistiska revolutionen som mål och anvisar de en riktig väg för att nå dithän? Då kan man lugnt avfärda Reformisterna och Vänsterpartiet, som vänstersocialdemokratiska partier. Då kan man lugnt avfärda Kommunistiska Partiet och SKP/AKP, som högeropportunistiska eller revisionistiska partier, som har ett program och en praktik, som aldrig kommer att leda till en framgångsrik socialistisk revolution. Då kan man lugnt avfärda de trotskistiska rörelserna, Socialistiska Partiet och Rättvisepartiet Socialisterna, eftersom trotskister aldrig någonsin har lett en framgångsrik socialistisk revolution. Detsamma gäller självfallet anarkisterna och syndikalisterna, eftersom dessa i likhet med trotskisterna aldrig någonsin lett en framgångsrik revolution.

Det är inget argument att begreppet ”vänster” inte är entydigt utan alltid måste definieras och prövas gentemot den samhälleliga praktiken. Vi använder ju fortfarande begreppet kommunistisk, trots att såväl Sovjetunionens Kommunistiska Parti (b) som Kinas Kommunistiska Parti har urartat. Så lyckligt lottad har den revolutionära rörelsen aldrig varit att opportunisterna omedelbart har ändrat partinamnet efter att de har gripit makten och lagt om kursen. Varken SUKP(b) och KKP ändrade namn till Sovjetunionens Revisionistiska/Socialfascistiska Parti eller Kinas Revisionistiska/Socialfascististiska Parti. Processen brukar ofta ta lite tid: det gamla SKP bytte namn till Vänsterpartiet Kommunisterna 1967 för att slutligen landa i Vänsterpartiet.

Vilka vänder vi oss till?

När kommunisterna vänder sig till hela arbetarklassen, eller vissa arbetargrupper, i vår propaganda och agitation riktar vi den i första hand mot huvudfienden, borgerskapet, och den regering, vare sig det är en borgerlig eller socialdemokratisk sådan, som för tillfället förvaltar kapitalismen. Det gäller i avtalsrörelser och det gällde i exempelvis frågan om kampen mot försämringarna i LAS. Det vore helt befängt att sprida teoretiska artiklar i massupplaga mot allsköns opportunistiska riktningar inom vänstern till arbetarklasen.

När det gäller LO-kollektivet är det likaså viktigt att bekämpa de två största riktningarna inom denna, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. Socialdemokraterna har makten i LO och i alla fackförbund, medan Sverigedemokraterna representerar en protest hos vissa arbetare, som i grund och botten är politiskt efterbliven.

När det gäller kampen mot opportunistiska strömningar bland de organisationer, som utger sig för att vara vänster, är detta idag i första hand en fråga om teoretisk kamp. Om den maoistiska rörelsen återigen växer i Sverige, är detta självklart ett argument i sig för att stödja eller ansluta sig till samma rörelse. KFML/SKP:s snabba framväxt 1967 – 1977 (med 2 500 aktivister 1977) innebar en kontinuerlig medvind och att organisationen intog en ledande roll i vänsterrörelsen. Den som läser Lenin inser snart att flertalet av hans artiklar är polemik riktad mot opportunistiska strömningar inom arbetarrörelsen och det egna socialdemokratiska partiet. Det gällde att säkra hegemoni för den revolutionära linjen i det ryska socialdemokratiska partiet, därnäst inom bolsjevikpartiet och slutligen inom den ryska arbetarklassen.

Bolsjevikpartiet uppnådde inte hegemoni inom den ryska arbetarklassen förrän hösten 1917, vilket var en förutsättning för att den socialistiska revolutionen senare skulle lyckas. Men denna hegemoni uppnåddes inte i första hand genom teoretisk kamp utan genom att bolsjevikpartiet efter februarirevolutionen formulerade riktiga handlingsparoller, som spreds till arbetarklassen genom propaganda och agitation, och som innebar att bolsjevikpartiet vann allt större anslutning bland arbeatarklassen och kunde överflygla sina närmaste konkurrenter inom arbetarrörelsen, d.v.s mensjevikerna och socialistrevolutionärerna.

Ett revolutionär kommunistisk organisation rekryterar inte födda fullblodskommunister eller ens sådana som varit helt oorganiserade, oskrivna blad och opåverkade av borgerlig eller småborgerlig ideologi. KFML/SKP:s medlemsbas utgjordes av f.d medlemmar i SKP/VpK, SKA, Clarté, DFFG, VUF, SSU med flera. Alla har en förhistoria. Mao Zedong berättade själv att han först var konfucian och sedan anarkist innan han blev marxist. Han hade dessutom en nyanserad syn på graden på marxism hos partimedlemmarna.

”Det ser ut som om när vi inträder i kommunismen, kommer det inte att förslå om vi inte är 100 procent marxister. I verkligheten finns det olika nyanser av marxister. Det finns 100 procent marxister, 90 procent marxister, 70 procent marxister, 60 procent marxister, 50 procent marxister. Vissa människor är bara 10 procent eller 20 procent marxister. ” [6]

Frågan om procentsatser ska inte tolkas bokstavligt, eftersom graden av marxism inte kan mätas. Kinas Kommunistiska Parti ansåg till exempel Stalin som 70 procent bra och 30 procent dålig; Mao Zedong uppgav samma procentsats om sig själv. 70 procent bra betyder helt enkelt i huvudsak bra.

Det är viktigt att skilja mellan de småborgerliga och opportunistiska organisationernas ledningar och deras medlemmar och sympatisörer å den andra. Om en revolutionär organisation ska kunna gå framåt, måste den värva kader och sympatisörer från andra organisationer, som utger sig för att vara vänster, eller som står under dessa organisationers inflytande. Att i nuläget rikta sig till Sverigedemokraternas och de öppet borgerliga partiernas väljarunderlag vore däremot ett dödfött företag. Om ett kommunistiskt parti i vardande ska kunna överflygla Socialdemokraterna inom LO-kollektivet, krävs att organisationen ifråga själv blir ett parti med massinflytande. De flesta människor i Sverige, utom kanske en del ungdomar, är heller egentligen inte ”oskrivna blad” utan står under borgerligt eller småborgerligt inflytande.

Kommunister idag måste i första hand bedriva teoretisk kamp mot organisationer och strömningar, som skenbart står oss nära. Därvid är det avgörande att fokusera på de faktiska skiljelinjerna, argumentera i sak och skilja mellan person och sak; det är en dödssynd att bunta ihop meningsmotståndarna och använda tillmälen och okvädingsord. Samtidigt måste vi vara beredda att tillämpa en flexibel enhetsfronttaktik, att enas med alla som vi kan enas med på en i huvudsak riktig plattform i olika delstrider. Detta är speciellt viktigt i nuvarande läge, då proletariatet är tillbakapressat och i princip har bedrivit en försvarskamp sedan flera decennier tillbaka. Det krävs att kommunister tillämpar en i huvudsak riktig ideologisk och politisk linje, om ett revolutionärt kommunistiskt parti ska kunna utnyttja ett kommande uppsving eller en omfattande samhällelig kris, som ändå förr eller senare väntar runt hörnet.

 

[1] https://en.wikipedia.org/wiki/Left%E2%80%93right_political_spectrum#cite_note-Hodgson2018-7

[2] https://marxistarkiv.se/klassiker/dimitrov/dimitrovtal-kominternkongressen-35.pdf

[3] Stuart Schram: Mao Tse-tung. Politiska skrifter. Tal och brev 1956 -71, sid. 59 https://marxistarkiv.se/klassiker/mao/schramurval-mao-skrifter.pdf

[4] https://visombyggerlandet.se/om-oss/ Den fråga som de vill diskutera ”fritt” är säkert invandringsfrågan.

[5] https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-7/mswv7_467.htm

[6] ”Exempel på dialektik”, Mao Zedong om filosofiska frågor, Oktoberförlaget 2016, sid. 170

Föregående artikelKlimatet: Revolution eller undergång? Del 1.
Nästa artikelBBC: Många av de dödade på Kabuls flygplats sköts av soldater från USA
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

8 KOMMENTARER

  1. Visst är vänster-högerskalan alltid aktuell. Den fungerar i stort: liberalerna och republikanerna är dock den ursprungliga vänstern. I 1789 års skala kan man till och med räkna in neoliberaler och ekonomiska libertarianer som extremvänster: allt skall vara fritt, vilket är främmande för just en svensk publik. Det är ingen slump att i Danmark och Norge har liberala partier hetat Venstre.

    Problemet med det som till slut blev verklighetsfrånvända enpartidiktaturer som SSSR och Kina, att när de infann sig försvann all politisk debatt och allt politiskt liv i ordens rätta mening i dessa samhällen, liksom alla civilsamhällets institutioner: medborgarna blev helt rättslösa. Parti betyder “del” (av det politiska livet) – inte dess helhet. Med enpartisystemet föddes en helt ny klass som ägde alla produktionsmedel och alla rättigheter: nomenklaturan, och systemen började ekonomiskt och socialt förstöras inifrån. I sådana samhällen blev till slut bara “vänster” och “höger” illusoriska och diffusa begrepp, ena dagen var Trotskij och Bucharin vänster, för att nästkommande år vara högeropportunister och utgöra ett rent fascistiskt block och allt vad det hette i de arrangerade skåderättegångarna o.s.v. Kompassen snurrade i takt med propagandans självgående knasigheter. Partilivet dog i själva verket sin egen sotdöd.

    GAL-TAN speglar något annat: nämligen grader av innovationsförmåga och progressivitet i samhället visavi traditioner och värderingar från förgången tid som ibland går genom hela partier och dess stora väljargrupper. Dagens högerreaktionära populistpartier har på sätt och vis ställt till det för framför allt den märkliga hybrid som utgör de så kallade liberal-konservativa partierna i Västeuropa som delas rakt mitt itu i en progressiv liberal del och en reaktionär konservativ del. Hur det skall sluta vet ingen -kanske med demokratins död i värsta fall, som när den tyska högern trodde de kunde “kontrollera” hitleristerna kring året 1933, bara de fick pröva sig i maktposition och “avslöja sig”. Sådant kan en civiliserad demokrati inte kosta på sig.

  2. Tack Johan de Naucler för en elegant skriven kommentar till Turessons artikel. Dessvärre blir du både ahistorisk och statsvetenskapligt formalistisk. Låt mig förklara, men först vill jag peka på din inkonsekvens att först säga att ”vänster-högerskalan alltid aktuell” varpå vi hamnar i Franska Revolutionen? Två skrifter har nyligen diskuterat arbetarklassens numerär och läge; Göran Therborn Kapitalet, överheten och alla vi andra (2018) och Suhonen et al Ojämlikheten, makten aoch politiken i det 21:a århundradet (2021). Där har du kunnat testa ditt påstådda credo om vänster-höger idag, dvs proletariat-borgarklass.

    Ditt stora intresse verkar vara Sovjetuniones och Kinas historia, inte vä-hö och klass. Din ahistoriska framställning är att du inte nämner under vilka historiska betingelser ”bolskevikerna” initierade och försökte fullfölja den ryska revolutionen: Invasionerna av minst 9 stater, tvånget att övergå till ”krigskommunism”, de efterföljande ekonomiska problemen, NEP-eran, det växande hotet från Nazityskland, och sluligen försvarskriget 1941-45. Det får sägas vara ett under eller en makalös prestation av SU att man överlevde som stat. Under delar av efterkrigstiden uppvisade SU höga tillxäxttal, apropå Nauclers ”systemen började ekonomiskt…förstöras inifrån”.

    Så till formalismen. Det handlar som vanligt inom en borgerlig diskurr om ett mantra: Demokrati, oftast bestämd form, singularis. Och formalisterna låtsas inte att världens största mördare efter 2VK heter USA (egentligen systemet USA-imperialismen). Men det kan inte stämma, utropar alla Nauclers! USA är ju en demokrati! Tja, med formalism kan man komma långt, genom att, som Strindberg sa, ”trolla med truten”.

    Sedan måste jag ge Naucler rätt i några av hans påståenden. Beroende på de förhållanden som rådde från 1917-1945 kom aldrig ”proletariatets diktatur” att realiseras, med undantag av kortare perioder. Partiet SUKP kom självpåtaget att företräda arbetarklassen – i vid mening – och förlitade sig, inte sällan, på statens våldmonopol: Säkerhetstjänsten, repression och skenrättegångar (ffa Moskva-).

    GAL-TAN är en mycket diffus modell, och som Thuresson skriver, bygger på subjektivt tyckande. Modellen är inte oberoende, utan föreskrivande, normerande. När blev grön, alternativ eller liberal vänster? Vill man ansluta sig till den borgerlighet, från vitt skilda partier, som förklarar att arbetarklassen har upphört, så är förstås, GAL-TAN ett utmärkt redskap.

    Naucler slutar med en klok iakttagelse; SD är, med eller vid sidan om, ett potentiellt hot mot svensk traditionell borgerlighet (Lib, KD och Moderater).

  3. Man kan -av förklarliga skäl- inte på ett internetforum diskutera hela historiens utveckling och vad som är typiskt och atypiskt i varje detalj, eller kanske ens generellt. Det skulle kräva många års studier och framför allt skrivande. Inte ens Jan Myrdal blev klar med denna uppgift, som hade åtta hyllmeter kvar att skriva, enligt honom själv, de sista åren.

    Fast historien är ju inte en enda rak klar utveckling, utan många grenars parallellt och ibland åt flera håll. I västvärlden finns knappt något proletariat (och i alla fall ingen som kallar sig för det mer än anekdotiskt: “jag arbetar hårt som en proletär, jag”) o.s.v. Bolsjevikerna själva var -med få undantag som låt säga Michail Kalinin, Feliks Kon och andra- inga som helst proletärer, men företrädde dem i många fall utan att ha frågat dem, iform av ett avantgarde från byn Longjumeau:s (utanför Paris) yrkesrevolutionärer.

    Är numera till exempel de utfattiga och beväpnade liksom krigsmålade talibanpojkarna proletärer, eller del av det förtryckande etablissemanget -eller både och…? Det är också en fråga som väntar på sin utredare och sina svar.

    Ordet demokrati är som vanligt livsfarligt att definiera in i varje epok -det fanns och användes inte alls till exempel på Marx’ och Engels tid överhuvudtaget: då användes bara den latinska formen: “republik”. Demokrati var ett ord från de gamla grekiska filosoferna mer än två årtusenden tidigare: och de klassiska 1700-talsrevolutionärerna i Frankrike och Amerika använde i stort endast ordet republik.

    Klasstänkandet och klassbegreppet utgår ju ifrån att varje grupp i form av en ekonomisk och social klass alltid vill det enda gemensamma som enad klass. Oktoberrevolutionen kom ju i sig att skapa en helt ny samhällsklass, som senare fick (ök)namnet Nomenklaturen eller nomenklaturan (“namnförteckning” över de politiska personer som endast fick tillsättas i statliga strukturer) och blev inte sällan både arbetarklassens antipod och förtryckare: allt gjordes i deras namn -och oftast emot dem. Generellt höjdes kulturell och social levnadsstandard, men utan individuellt perspektiv. De flesta i dessa gamla samhällsmodeller fick “Staten” och statsapparaten som vardaglig fiende med uruselt rykte, och när dessa system började skaka vände sig snabbt i stort sett hela dessa befolkningar emot dem, på ont och gott, därför att det till slut inte byggdes upp något förtroende mellan individ och statsapparat -vilket orsakade korruption i sin tur. Chefssamhällets ledarstruktur (som aldrig umgicks med vanliga medborgare -jag har sett det själv, de hade till och med egna rum på järnvägsstationerna för att slippas frotteras med sina egna medborgare proletärer) visade sig inte företräda någon än sig själv: nomenklaturen hade nått kommunismen på egen hand, men utan att ta befolkningen med sig.

    Finns då klassamhället? I Marx tappning eller i Lenins eller rentav Stalins analys av världen? Det skulle kräva en stor panel i ett seminarium med representanter från många politiska, filosofiska och ideologiska riktningar för att slå fast det, om ens det skulle gå?

    Företräder dagens exempelvis Sverigedemokrater då den potentiella arbetarklassen -fastän nästan alla ledande partikoryféer där har sin bakgrund i gamla moderaternas högerfalanger som äger i princip noll utbildning i arbetarklassens historia och levnadsvillkor? Är de en falsk arbetarklass -och var Nya Moderaterna ett falskt “arbetarparti”(som man en tid kallade sig under Reinfeldt)? Är till exempel de leninistiska och maoistiska små arbetarpartier som finns i många västländer i sin tur då äkta arbetarpartier fast de får mest akademikerröster och ett antal fåtal arbetarröster från trakter där de gamla idealen (eller måhända illusionerna?) lever kvar -det går inte heller att svara på objektivt. Det är i varje fall inte enkelt.

    Är ett klasslöst samhälle möjligt? Redan Konfucius uttalade sig emot klasserna och framför allt i undervisningen “där inga klasskillnader får råda” -för 2 500 år sedan. Var då den kinesiske filosofen Konfucius den förste marxisten? Förmodligen inte. Tankegodset om det goda livet som nås på högsta bergstoppen i solskenet (efter hårt revolutionärt slit) och att nå den fulla lyckan lever alltid från epok till epok. Men vägen till det bästa paradiset tar tyvärr ofta omvägen genom några kretsar av helvetet först, vare sig det är i Kabul eller i värsta fall Lubjankas källare, där många idealister och gamla revolutionärer slutade sina dagar, där var Stalin oöverträffad att knäcka revolutionärer och sända kommunister vidare till nästa liv. Liksom dess bödlar kommande år. Vilka är då beredda att gå den vägen och varför skall man utsätta enskilda för den saken?

    Jag tror inte jag eller någon annan har receptet på det eller andra av världens alla komplexa problem i en enda bok.

    Men som Marx ändå klokt uttryckte det i sitt manifest: att “uppgiften är inte att förklara världen, utan att förändra den”.

    Där tror jag vi kan vara eniga utan bråk och ofog, och för min del kan det nog inte heller ske på internet.

  4. Svaret på frågan om varför vänster-högerskalan angrips är att samma eliter har historiskt hela tiden varit på BÅDA sidor!!
    Revolutionerna har finansierats och satts i verket av samma rika oligarki som skenbart är deras motpoler.
    Dom, oligarkernas intelligentia alltså, vill att det skall finnas en vänster som stärker möjligheterna att fösa samman massorna i kollektivism som kan toppstyras medan aristokratin ska leva efter helt andra förutsättningar.
    John Ruskin var en tydlig exponent för detta och var mentor för hela gänget som kom att förverkliga Cecil Rhodes finansierade sällskap och som kom att utöva enormt stort inflytande över hur Usa har utvecklats.
    Ruskins mål vara att få de lägre klasserna att gilla den aristokratin och man gick mkt målmedvetet tillväga. Även Lenin infogades i det systemet som föredragshållare i England. Det betyder inte att han var falsk men att det fanns en mkt slugare intelligentia som överblickade skeendena.
    Men dubbelspelet var lång tidigare mkt tydligt just i Franska revolutionen där chefsorganisatörerna Jeremy Bentham och Lord Shelburne för Ostindiska kompaniet köpte Englands parlament år 1784 och drillade agenterna som skickades till Frankrike.
    Historievetenskapen är präglad av dom som har intresse att dölja det verkliga förhållandet.

  5. Kommunism och kommunister är tvetydiga termer, som rymmer lite av varje. För Marx betydde kommunism det klasslösa samhället och detta är en målsättning god som någon att ställa sig bakom. Idag finns det personer som arbetar i Marx anda och kallar sig kommunister och detta är hedervärt. Men termen kommunism används även av diktaturanhängaren som Lenin, Trotskij och Stalin och deras efterföljare för att dölja det verkliga innehållet i den förda politiken. Ett av de mest grundläggande problemen med dessa kommunister är deras inställning till demokrati. De anser att det är möjligt med socialism utan demokratiska fri- och rättigheter innehållande bland annat fri opinionsbildning, flerpartisystem med fria och hemliga val.

    Efter bolsjevikernas maktövertagande i oktober 1917 genomfördes inga grundläggande förändringar avseende arbetarklassens bestämmanderätt, maktställning, vare sig på den enskilda arbetsplatsen eller samhället i stort. De kapitalistiska produktionssättet med alienerande lönearbete blev kvar. De kapitalistiska produktionsförhållanden förblev oförändrade. Arbetarklassens underordnade ställning rubbades inte. Arbetarklassen fortsatte att vara rättslösa lönearbetare även efter oktober 1917. Detta beskrivs av en del kommunister som att arbetarklassen hade makten.

    I maj 1918 ställde Lenin som målsättning att försöka upprätta statskapitalism inom ett halvår. Inbördes- och interventionskrig kom emellan. I samband med införandet av NEP 1921 ställde han på nytt uppgiften att leda landet mot statskapitalism. Inte heller 1923 anser Lenin att Sovjetunionen skulle vara socialistiskt. Då ställer han uppgiften att få folken i Sovjetunionen att delta i kooperationen.

    Med andra ord: ingen socialism under Lenins livstid. Inte blev det bättre med Stalin.

    Under resans gång har personer som kallat sig för kommunister blivit landsförrädare och gått i utländsk sold som exempelvis Kuusinen, Husak, Honeker m fl.

  6. Göran Therborns bok ”Kapitalet , överheten och alla vi andra ” (klassanalys) ger många fakta på att vi lever i den borgerliga demokratin . Kapitalismen kan bara bekämpas av de som har anledning . Alltså den exploaterade arbetarklassen med förbundna blir huvudkraften – skapad av borgarklassen genom dess ägande och produktionssystem . Vad är i hur bryter en proletär eller socialistisk demokrati ? Vad kan bli nödvändigt för att upprätthålla en sådan ? Nödvändiga frågor !

  7. SD är inte likadant som M och KD. SD har konsekvent (vad jag vet) röstat emot svensk militär till Libyen och Afghanistan (och Irak). Detta ska de ha heder av! Annars liknar de alltmer M & KD.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here