Den här artikel är skriven av pseudonymen Sven Hofman, som då och då berikar bloggen med artiklar. Se under ”Relaterat.”
Varning för Högern till Höger om Höger
Den extrema högerfronten i vårt land odlar ett språkbruk som i sin hätskhet har vissa likheter med men ändå vida överträffar all vänsterretorik under åren kring 1970. Man talar på den kanten om en reellt existerande huvudmotsättning i det svenska samhället mellan en politikerklass, som håller sig med en alldeles egen ideologi, PK-ismen (av politisk korrekthet), och den nettoskattebetalande medelklassen, den befolkningsgrupp som betalar mer i skatt och socialförsäkringar än vad den får ut i form av bidrag och andra förmåner, till exempel sjukvård.
Monopolkapitalet är här ersatt av demokratiskt valda politiker och deras tjänstemän och utförare på olika nivåer. Istället för utsugning i arbetet träder utplundring när den disponibla inkomsten ska inhöstas.
Denna höger, som har föga gemensamt med de konservativa klassamarbetsingenjörerna under större delen av 1900-talet, anser att beskattning är stöld och att välfärdstjänster endast gynnar de lata och de asociala. Den förekommer sällan i den svenska medielandskapets huvudfåra utan främst i så kallade sociala medier, där flera sajter med ett stort antal besökare och flitiga kommentatorer utpekar maim-stream-media, tillsammans med politikerväldet, som fiende (alltså inte rätt och slätt meningsmotståndare).
Den representativa demokratin är också problematisk och suspekt, eftersom den i stort sett endast för stollar till makten. Där extremvänstern på sin tid häcklade ”femlingspartierna”, går högerfronten idag till attack mot ”sjuklövern”, det vill säga samtliga riksdagspartier utom Sverigedemokraterna. Inte så få anser, att även SD är för mjäkigt.
Det är svårt att få ett grepp om hur spridd alternativt marginell denna opinion är i landet som helhet. Den är förvisso högljudd och talför men inte särskilt skönskrivande. Den hatar liberaler och socialister (vilket betyder merparten av politiskt verksamma medborgare), den använder invektiv mot stora samhällsgrupper, främst invandrare, den är övertygad om att Sverige håller på att gå under till följd av all möjlig multikulturalism.
I likhet med sextio- och sjuttiotalsvänstern vägrar den att söka uppdrag och ta politiskt ansvar, men till skillnad från denna är den djupt antiintellektuell, genuint föraktfull mot oliktänkande och tillvitar alla som står i deras väg för att vara onda. Denna blogg- och kommentarshöger uppträder allmänt ohyfsat och vet inte vad civilisation är. Den ser solidaritet och hygglighet som tecken på förfall. Den ogillar allt som har med underklass och svaghet att göra. Sådant anses vara självförvållat.
Man bör inte ta lätt på sådant osorterat ressentiment. Det kan mobilisera. Sverigedemokraterna mobiliserar inte, de representerar. Denna höger till höger om högern känner sig fruktansvärt förorättad. Ett antal av deras talesmän har betydande ekonomiska resurser till sitt förfogande, även om de klagar på att de blir bestulna av dem som har färre. De kan ha rätt i en del, exempelvis i kritiken av identitetspolitik och värdegrunder, men där finns inget politiskt program, och det är det som gör denna strömning så potentiellt farlig, därför att den inte själv kan utsättas för kritik, för granskning.
Den artikulerar endast en protest mot det som många människor anser vara någonting självklart gott, exempelvis att få ekonomisk trygghet på gamla dar. De är som regel misstänksamma mot vad vetenskapen kommer fram till (betecknat som ”flum”), eftersom de alltid kan hänvisa till sin egen inre ideologiska kompass. Och de tyr sig gärna till faktoider, felaktiga försanthållanden.
Högern till höger om högern appellerar till en sovande medelklass (dit hör föralldel inte tjänstemän och byråkrater inom det ”välfärdspolitiska komplexet”). Denna klass är vilseförd – var inte också arbetarklassen det, i vänsterdiskursen?
Officiella högermän som Reinfeldt och Kristersson är inte värda vatten – kommentarshögern slår hårdast mot dem som står närmast. Denna omoderata, rasande höger bör man hålla ögonen på. Ty enär den inte har ett program, går det inte att veta allt vad den kan ta sig till.
Relaterat – Några tidigare artiklar av Sven Hofman.
En analys av Sverigedemokraterna – vad vill de?
- https://www.globalpolitics.se/forbundsivern-maste-bemotas/
- Fascister bär inte knätofs 5/4, 2013. Om Henrik Arnstads bok
- Angående tillståndet i vår närmaste omgivning 17/5, 2013
- Gränslöst okunnigt – om ledare, historia och krig 27/7, 2013 (inspirerad av en ledarartikel i Svenska Dagbladet)
- Demokratiska vägröjare? – lärdomar från Första Världskriget 6/1, 2014
- Vad den ena får, får inte den andra – en Rysslandskommentar 30/7, 2014
- Ukraina och nationalismen – Kommentar och svar från Sven Hofman 31/7, 2014
- Dags för en akademisk protest! 1/11, 2014
- NATO är ingen demokratisk gemenskap 30/11, 2014
- Fascism – vad är det? 8/12, 2014
- Aftonbladets sju punkter om fascism – Linderborg mot Hofman 11/12, 2014
- Fascismens ansikten – Arnstad och Hofman 23/12, 2014
- Svenska krigshetsare och deras följeslagare 10/2, 2015
Det här känns lite oprecist. Är det bara skällande enskilda ’tangentbordskrigare’ som avses, eller kan man peka på mer organiserade grupper? Och bland de senare är det en viss skillnad i framtoning mellan flåbusarna hos Samhällsnytt och de mer sofistikerade tänkarna på Motpol. Finns NMR och liknande med i det här resonemanget? Den typen av grupper verkar fungera mest som uppsamling för ett mindre antal personer som tycker att SD har blivit för mesigt.
Meningen ”I likhet med sextio- och sjuttiotalsvänstern vägrar den att söka uppdrag och ta politiskt ansvar …” känns inte helt riktig. Uppdrag och ansvar fanns ju hos KFML med flera, med arbete i politik och olika organisationer. Att inte söka uppdrag och ta politiskt ansvar pekar på just de enskilda tangentbordskrigarna, och de är väl sällan farliga när de väl har fått skriva av sig.
Tyvärr är bloggposten lika käbblande och konfliktskapande som den käbblande del av nationalkapitalisterna som kritiseras. Målet är inte att övertyga denna nationella höger om de sakpolitiska fördelarna med rättvis balanserad vänsternationalism för deras småföretag , men att repellera dem.
Detta enar inte vårt folk nationellt för demokrati mot det lilla fåtalet finanskapitalister. Följaktligen undrar jag om källan till bloggposten i själva verket inte kommer från en liten finanskapitalistisk sekt som lever på konflikt?
Vad som helt saknas i analysen är att beskattningen av medelklassen främst gynnar monopolkapitalet trots att pengarna omfördelas nedåt i klasshierarkin.
Så är fallet därför att det förhindrar medelklassens entreprenörklass att konkurrera med monopolkapitalet.
Att dom svaga försörjs av medelklassen som är belånad till den privata monopolmakten innebär fördelar för monopolmakten och minskar motståndet mot alla utom medelklassen.
Om den höger som kritiseras i artikeln inte själva nämner det så bevisar det bara att dom är kontrollerad opposition dom också precis som hela vänstern även om det i det fallet beror på ideologisk förblindning som hindrar alla vänsterinriktade från att se det sammanhanget.
Marx sa inte det så tydligt och då finns det inte för de troende.
Och det skulle inte falla vänsterinriktade in att belysa Marx starka band till och vurm för det brittiska imperiet.
Monopolkapitalismens dåvarande centrum.
Ett skäl till att det gick så lätt för Usa att lösa upp Sovjetsystemet var att Sovjets insiders själva såg hur mkt avancerad teknologi Usa sålde till dem under US-TEC programmet efter 1972.
I Sovjet insåg man hur dåligt deras eget system var och har därför snabbt och beslutsamt reformerat det. Vilket också är fallet för Kina.
Att väst däremellan våldtog det ryska folket är bara mer av samma sorts västpåverkan som skedde 70 år tidigare när dom av samma krafter i väst pådyvlades bolshevismen istf Tsarismens påbörjade industrialisering som väst ville hindra och som var det uttalade skälet till Usas stöd till bolshevikerna.
Istf att Sovjet självständigt fortsatte Tsarismens projekt grep Usa in och Stalin bekräftade vid en tidpunkt att 2/3 av industrin byggts upp av Usas ingenjörer.
Jag menar inte att specifikt förebrå någon i Sovjet. Det var till stor del en teknologisk koloni avsedd att utgöra sparring för imperiets andra påläggskalv Hitler.
Sven Hofman?
En sargad vänster som slår vilt omkring sig?
Med ett svårtolkat resonemang som nog bara den invigde förstår.
Men en sak förstår jag i alla fall.
Den vänsterliberala politiken har deformerat samhället på ett sådant sätt att det förmodligen aldrig går att återställa.
Nu tror jag inte det var avsiktligt.
Bara resultatet av ett nära nog fullständigt misslyckande.
Eller att världen blivit mer jämlik.
Välj själv.
Samtidigt förstår jag hur de här missgreppen leder till konservativa strömningar.
Jag blir inte särskilt förvånad om det här slutar i det Europeiska kulturarvets pånyttfödelse istället för det för det nya, framtida och progressiva samhället.
Det verkar ju inte som alla de förändringsbenägna politikerna har hela folket med sig.
Eller tillräckligt många. Trots alla övertalningsförsök.
Lock och pock, samt inte minst alla repressalier.
Som motorintresserad minns jag EU-mopedens tillkomst på 1990-talet.
En skoter av plast driven av en tvåtaktsmotor med ett tjutande motor och vidrigt luktande avgaser.
Som skulle ena det Europeiska folket.
Folk köpte skotern i mängder och med den EU i vardagen.
Man tar sig för pannan….