Vattenplundring i Sverige

3
581
Vitträsk Ornö, där jag badade på födelsedagen 5 augusti.

Vattenplundring.

Den här artikeln har publicerats i tidningen Proletären. Proletären: VATTENLOBBYN HÅLLER OSS KVAR I 1800-TALET


Vattenplundring i Sverige

Privata vinstintressen och samhällets oförmåga till långsiktig planering, gör att Sverige håller fast vid ett enormt resurskrävande VA-system. Istället för ett cirkulärt system använder vi en bristvara, ett av våra viktigaste livsmedel – rent dricksvatten – till att transportera en annan bristvara – växtnäring av bästa kvalitet – en metod där båda resurserna degraderades.

Att Sverige missar 15 av 16 miljökvalitetsmål under perioden 1999-2020 är ingen tillfällighet. Vid beslutet 1999 sades det att vi inom en generation ska ”kunna lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen i Sverige är lösta”.

Samtidigt inleddes omfattande privatiseringar, utförsäljningar och avregleringar som minimerade statsmakternas möjligheter (och vilja) att ha egen rådighet över olika samhällsfrågor. Den övergripande och långsiktiga planering som fanns inom Statens planverk splittrades upp på en rad politiskt styrda centrala myndigheter och statliga verk, och hanteras dessutom olika av regionala och lokala organisationer, som regioner, länsstyrelser och kommuner.

Hanteringen av VA-frågor i Sverige är ett av de många allvarliga problemområdena.

Sverige har inte längre tillgång till obegränsat med vatten utan vi måste planera och begränsa vattenanvändningen. Av de 140 liter vatten per person och dag (se faktaruta) som vi som privatpersoner använder, går 30 liter till att spola toaletter.

Det innebär under ett år att runt 110 miljarder liter rent dricksvatten, enligt Livsmedelsverket vårt viktigaste livsmedel, används som ett dyrbart transportmedel för avföring, urin och toalettpapper plus en hel del annat – antibiotika och andra medicinrester, tungmetaller, kända och okända kemikalier samt mikroplaster – och sedan behöver renas igen.

Denna rening är behäftad med stora brister, exempelvis får vi genom dricksvatten och livsmedel i oss mikroplaster i storleksordningen fem gram per vecka, alltså motsvarande vikten av ett betalkort.

Vi har också de sista åren sett en stor aktivitet från organisationen Svenskt vatten, (de hette tidigare Svenska vatten och avloppsföreningen, och är en lobbyorganisation för VA-industrin) som vill se en mycket kraftig utbyggnad av de kommunala reningsverken, kopplat till kraftiga taxehöjningar för invånarna.

Även om det inte sägs öppet så tycks man också vilja se en privatisering av de kommunala VA-organisationerna och ett par AP-fonder är nu beredda att gå in med stora pengar. Svenskt vatten har stort inflytande, trots att de vill fortsätta bygga utifrån 1800-talets linjära och inte hållbara tankesystem.

STATEN HAR NU FLYTTAT FOKUS FRÅN DET GEDIGNA MISSLYCKANDET MED MILJÖKVALITETSMÅLEN TILL FÖRMÅN FÖR FN:S 2030-MÅL. INGET TALAR FÖR ATT VI KOMMER ATT NÅ DESSA MÅL HELLER. DÅ KOMMER ÄVEN VATTENFRÅGAN ATT RINNA UT I SANDEN.

Vem drabbas? Många mindre nogräknade kommuner, som Köping, Smedjebacken och Orsa, använder detta som argument för att tvångsansluta ägare av fritidshus eller fastigheter till kommunala reningsverk även om de redan har en fungerande och godkänd lösning. I sak ett helt olagligt agerande som ändå tillåts av domstolar. En sådan anslutning till reningsverk brukar kosta från några hundratusen upp till en miljon kronor.

Inte minst där man kan använda undantag i strandskyddet för att sälja strandnära tomter till personer som har råd med dyra tomter, ser vissa kommuner det som en god affär. I många fall innebär detta att exempelvis äldre människor som efter ett långt arbetsliv bosätter sig i sitt fritidshus året runt i praktiken nu tvångsförflyttas, i en del fall av politiker de själva röstat fram. Detta har väckt omfattande protester vilket Kalla fakta berättat om, det så kallade Stugupproret.

Men är det ändå inte bra att allt fler blir anslutna till kommunalt VA? Nej, faktiskt inte. Detta storskaliga system uppfanns egentligen som en stadsanpassad lösning i slutet av 1800-talet, för att få ett slut på att städernas rännstenar flödade av avföring och urin.

I våra städer handlar det alltså om kvittbildning av toalettinnehållet, vi vill bli av med ett problem, medan man på landsbygden i alla tider tagit vara på det som en väsentlig resurs. Det talas ofta om begreppet ”från jord till bord” men i en kretsloppslösning måste det värdefulla innehållet i livsmedlen återföras till jorden, ”från jord till bord tur och retur”.

Istället använder vi en bristvara, ett av våra viktigaste livsmedel, rent dricksvatten, till att transportera en annan bristvara, växtnäring av bästa kvalitet, och hamnar i en situation där båda resurserna blir degraderade. Ny forskning visar dessutom att fenomenet markretention helt ändrar spelplanen eftersom skog och mark binder fosfor och gör att markbakterierna sätts i arbete. Det är nämligen detta som sker när det enskilda avloppet har sina utsläppspunkter i skog och mark.

Socialismen är möjlig här och nu!

I motsats till detta släpper de kommunala reningsverken ut avloppsvattnet direkt till ytvattnet med såväl fosfor som giftiga kemikalier, vilket skadar vattenlevande organismer.

En kubikmeter jord har samma förmåga till rening som en miljard kubikmeter havsvatten!

Och för att driva detta ohållbara VA-system använder vi dessutom enorma mängder material typ stål, plast och betong. Ingen vet hur stor mängd växthusgaser som genereras i detta system.

Förutom materialen tillkommer alla kemikalier för att hantera föroreningarna, elenergin till alla pumpstationer, energi för att driva reningsverken, frakterna av allt slam till platser som kan vara åkermark där vi odlar vår mat eller – som i centrala Stockholms fall – Aiktik-gruvan i Norrland, som de senaste tio åren fått ta emot cirka 600 000 ton slam från Henriksdals reningsverk. Denna bristfälligt renade restprodukt transporteras dit med tåg och långtradare. Föroreningarna kommer ut via vattnet, på marken och i luften genom avdunstning.

Mot den linjära modellen står den cirkulära, som innebär system för att återanvända så mycket som möjligt av det ursprungliga materialet eller allra helst källsortera från början.

I detta paradigm ligger också att inte använda onödiga material. Exempelvis behövs inget vatten eller nät-el i långtidskomposterande toalettsystem (som uppfanns redan 1939 i Sverige) vilket tillsammans med andra sparåtgärder reducerar behovet av vattentillförsel radikalt.

I ett sådant alternativt systemupplägg blir varje brunn och varje liten vattenreservoar en viktig resurs värd att skydda.

I några kommuner har man upptäckt detta, exempelvis Uddevalla, Munkedal och Haninge, och man söker i dag nya lösningar. I Helsingborg (Årets miljökommun) bygger man i dag flerfamiljshus med ett toalettsystem som skall vara extremt vattensnålt och där växtnäringen skall återföras till jordbruket.

Vad gäller miljökvalitetsmålen fram till 2020 har Sverige misslyckats med följande: Begränsad klimatpåverkan, frisk luft, bara naturlig försurning, giftfri miljö, säker strålmiljö, ingen övergödning, levande sjöar och vattendrag, grundvatten av god kvalitet, hav i balans samt levande kust och skärgård, myllrande våtmarker, levande skogar, ett rikt odlingslandskap, storslagen fjällmiljö, god bebyggd miljö samt ett rikt växt- och djurliv. Däremot har vi lyckats med begränsning av ozonutsläppen.

Därför har staten nu flyttat fokus från det gedigna misslyckandet med miljökvalitetsmålen till förmån för FN:s 2030-mål. Inget talar för att vi kommer att nå dessa mål, som dessutom är ännu mer komplexa än våra egna miljömål, med den samhällsorganisation vi har i dag.

Så länge vi inte har en övergripande samhällsplanering värd namnet kommer Sverige heller inte att lyckas nå 2030-målen.

Då kommer vattenfrågan, precis som alla andra hållbarhetsfrågor, att rinna ut i sanden.

Relaterat.
Ska EU och CETA privatisera vatten?
Vattenfrågan i krigets Irak. Pentagons och krigets roll för miljö- och klimatförstörelsen av Irak. Del 4.



Politik

3 COMMENTS

  1. En avloppsflykting är en sådan som jag. Pensionär med låg pension som bor i ett gammalt fritidshus i Bohuslän. I Bohuslän har man bestämt sig för den högsta skyddsklassen när det gäller VA.
    Nu måste vi göra om vårt avlopp till en kostnad om ca 50 000 per fastighet, men en normal pensionär i Sverige får inga banklån. Runt 19 000 kr/mån före skatt måste man tjäna för att få lån, jag har 12 500.
    Sedan vet ingen när kommunen kan tänkas komma med kommunalt VA, men när dom gör det måste alla ansluta sig oavsett hur bra rening man redan har. Nu lär anslutningsavgiften ligga på 400 000 kr, vilket sannolikt kommer att rensa nästan hela Bohuslän på pensionärer.

    Jag måste nu sälja mitt hus och flytta, som tur är finns det ännu kommuner med lägre krav på avloppsrening och huspriserna i Bohuslän är relativt höga, så kanske kommer jag undan med blotta förskräckelsen, men jag anser mig deporterad av kommunen och bankerna.
    Statens egen bank SBAB skulle mycket enkelt kunnat fått i uppdrag att garantera riktade lån till nya avlopp, men politikerna ser tydligen hellre att fattiga pensionärer deporteras till inlandskommuner där husen är billigare.

  2. Kina har en annorlunda lösning. Det vattnet som distribueras ut har inte gått igenom sista steget i reningen. Det är inte farligt att dricka, men varje hushåll och förbrukare av dricksvatten har ett eget lite reningsverk. Vattnet går igenom ett grov-filter och fin-filter för partiklar. Sedan ett kolfilter och till slut en reverse osmosis och lagras i en hydrofor. Det vattnet är alltså helt rent från alla föroreningar. Vattnet för toaletten, städning, tvätt eller dusch behöver ju inte vara dricksvatten. Sedan finns regeln att man kastar inte toalettpapper eller annat i toaletten, det läggs i en särskild bin. Avfall går till återvinning, och till biogasgeneratorer, och åter distribueras som hushållsgas. Har man inget eget reningsverk finns det automater i bostadsområden där man kan fylla stora flaskor för ett par kronor, eller man kan köpa flaskvatten i snabbköpet eller kvartersbutiken, kostnad 50 till 80 öre per halvliter. En månadsräkning för två personer ligger typiskt på 30 kronor. På landet går allt avfall till återanvändning. Länk till bild nedan

    https://detail.tmall.com/item.htm?spm=a220m.1000858.1000725.62.296168c2vOi8Fi&id=527096168729&skuId=3136187569754&standard=1&user_id=255896269&cat_id=2&is_b=1&rn=77ec6ac2b7221d190a9c86cf0a6ffd0a

  3. Världens första flytande kärnkraftverk (NPP), designat och byggt av Ryssland, startar i dag sin resa över Arktis till sin “arbetsplats” i Chukotka-regionen och kommer att förse Rysslands avlägsna områden med värme och energi. Anläggningen kommer att tas i drift i slutet av året.
    Chukotka är en av de mest isolerade regionerna i Ryssland, med hårda klimatförhållanden som hindrar massiv konstruktion och regionen som behöver ersätta den åldrande energiinfrastrukturen. Den nya kärnkraftanläggningen kan tillhandahålla den nödvändiga energin för den lokala befolkningen och anläggningarna i den avlägsna regionen, liksom för olje- och gasriggar.
    Detta projekt skapades utifrån det faktum att det finns många regioner i Ryssland som är svåra att nå för konventionella byggarbeten. Det är svårt att bygga något där, därför kan denna kraftverksenhet snabbt transporteras till den plats där den behövs för att leverera energi till invånare och industrianläggningar.
    Akademic Lomonosov har två KLT-40S-reaktorer ombord, som har ett speciellt säkerhetssystem som låter dem stänga av om det behövs, även om besättningen är frånvarande- eller strömförsörjningen.
    Reaktorerna kan producera upp till 70 megawatt el och värmeenergi per timme. Det 140 meter långa fartyget är utformat för att uppfylla höga säkerhetsstandarder, vilket säkerställer att alla slags kollisioner, inklusive med ett annat fartyg eller med ett stengrund eller en naturkatastrof skulle inte skada reaktorerna. Det flytande kraftverkets livslängd är 40 år, som kan förlängas till 50 år.

    Ryssland planerar också att hyra ut liknande konstruktioner till andra länder där de kommer att användas för elproduktion och avsaltning av vatten, eftersom anläggningen kan omvandlas till en avsaltningsanläggning med en produktionskapacitet på cirka 240 000 kubikmeter färskvatten per dag.

    Efter slutet av dess livscykel kan enheten tas bort för reaktorutbyte och underhåll, utan att lämna några farliga material. Ryssland jobbar nu på en andra generation som kommer att ha två stycken RITM-200M reaktorer med en kapacitet på 50 MW styck.
    https://www.rt.com/business/467122-floating-nuclear-plant-arctic/

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here