https://consortiumnews.com/2025/04/11/vijay-prashad-the-historical-revision-of-buchenwald/
Tricontinental: Institutet för social forskning

Den 11 april 1945 tog USA över koncentrationslägret Buchenwald. Men det var kommunistiska fångar som organiserade och befriade det nazistiska lägret. Idag är sådana heroiska segrar av antifascistiskt motstånd under attack.
1964 målning av Boris Taslitzky, Frankrike, Insurrection à Buchenwald 11 april 1945 eller Insurrection at Buchenwald 11 april 1945. (Via Tricontinental: Institute for Social Research).
_______________________
För åttio år sedan, den 11 april 1945, körde enheter av general George S. Pattons 4:e pansardivision av de amerikanska väpnade styrkorna mot staden Weimar, Tyskland, där koncentrationslägret Buchenwald låg.
Pattons trupper tog så småningom kontroll över lägret, men soldaternas uttalanden, som samlades in senare av historiker, tyder på att de amerikanska stridsvagnarna inte var det som befriade Buchenwald.
Lägret hade redan tagits i beslag av organisationen och modet hos fångarna, som utnyttjade de tyska soldaternas flykt inför de allierade framryckningarna.
Politiska fångar i koncentrationslägret Buchenwald hade organiserat sig i stridsgrupper (Kampfgruppen), som använde sina dolda vapenförråd för att framkalla ett uppror i lägret, avväpna de nazistiska vakterna och beslagta tornet vid lägrets ingång.
Fångarna hissade en vit flagga från tornet och bildade en ring runt lägret för att informera de amerikanska trupperna om att de redan hade befriat koncentrationslägret Buchenwald. ”Das Lager hatte sich selbst befreit”, sade de, ”lägret befriade sig självt.”
Det var inte bara i Buchenwald som fångarna gjorde uppror. I augusti 1943 reste sig Treblinka-fångarna i ett väpnat uppror och, trots att de sköts ner, tvingade de nazisterna att stänga detta avskyvärda förintelseläger (nazisterna mördade nästan en miljon judar bara i detta läger).
Sovjetunionens Röda armé och amerikanska styrkor befriade också flera läger, de flesta av dem fruktansvärda dödsläger under Förintelsen. Amerikanska trupper befriade Dachau i april 1945, men det var Röda armén som öppnade dörrarna till de flesta av de värsta lägren, som Majdanek (juli 1944), Auschwitz (januari 1945) i Polen och Sachsenhausen (april 1945) och Ravensbrück (April 1945) i Tyskland.
Dominik Cerný, Tjeckoslovakien, K.L. Dora: Bydlení ve štole eller K. L. Dora: Living in the Tunnel, 1953. (Via Tricontinental: Institute for Social Research)
I juli 1937 förde nazistregimen fångar från Sachsenhausen till ett område nära Weimar (hemort för Johann Wolfgang von Goethe och Friedrich Schiller samt platsen där den tyska konstitutionen från 1919 undertecknades). Fångarna röjde nästan 400 hektar skog för att bygga ett koncentrationsläger för 8 000 människor, som nazisternas lägerchef Hermann Pister (1942–1945) använde för medicinska experiment och tvångsarbete.
När lägret stängdes åtta år senare höll det nästan 280 000 fångar (främst kommunister, socialdemokrater, romer och sinter (se här, ö.a.), judar och kristna dissidenter). I slutet av 1943 sköt nazisterna till döds nästan 8 500 sovjetiska krigsfångar i lägret och dödade många kommunister och socialdemokrater.
Ernst Thälmann
Nazisterna dödade uppskattningsvis totalt 56 000 fångar i detta läger, inklusive ledaren för Tysklands Kommunistiska Parti (KPD), Ernst Thälmann, som sköts till döds den 18 augusti 1944, efter 11 år i isolering. Men Buchenwald var inte ett förintelseläger som Majdanek och Auschwitz. Det var inte direkt en del av Adolf Hitlers avskyvärda ”slutliga lösning på judiska frågan” (Endlösung der Judenfrage).
Inom Buchenwald inrättade kommunisterna och socialdemokraterna Internationella lägerkommittén för att organisera sina liv i lägret och genomföra sabotage- och upprorshandlingar (inklusive, anmärkningsvärt nog, mot de närliggande vapenfabrikerna). Så småningom mognade organisationen till Folkfrontskommittén, som bildades 1944, med fyra ledare: Hermann Brill (Tyska folkfronten), Werner Hilpert (kristdemokrater), Ernst Thape (socialdemokrater) och Walter Wolf (Tysklands kommunistiska parti).
Det som var anmärkningsvärt med detta initiativ var att trots att de var fångar hade kommittén redan börjat diskutera den möjliga framtiden för ett nytt Tyskland som hade avnazifierats från topp till botten och som skulle baseras på en kooperativ ekonomi. Medan han var i Buchenwald skrev Wolf A Critique of Unreason: On the Analysis of National Socialist Pseudo-philosophy.
Nachum Bandel, Ukraina, Block 51. Buchenwald. Small Camp, 1947. (Via Tricontinental: Institutet för social forskning)
En vecka efter att fångarna befriat Buchenwald placerade de en träskulptur nära lägret som en symbol för deras antifascistiska motstånd. De ville minnas lägret, inte för morden, utan för deras motståndskraft under sin fängelsetid och i deras självbefrielse.
1945 hade fångarna redan format Buchenwald-eden, som blev deras credo: ”Vi kommer bara att ge upp kampen när de sista skyldiga har dömts av en tribunal för alla nationer. Den absoluta förstörelsen av nazismen, ner till dess rötter, är vårt redskap. Byggandet av en ny värld av fred och frihet är vårt ideal.”
Lägret, då i Tyska demokratiska republiken (DDR eller Östtyskland), omvandlades till ett fängelse för nazister som väntade på sina rättegångar. Några nazister sköts för sina brott, inklusive Weimars borgmästare, Karl Otto Koch, som hade organiserat arresteringen av judar i staden 1941.
Samtidigt, på andra sidan järnridån, införlivade Förbundsrepubliken Tyskland (Västtyskland) snabbt före detta nazister i den statliga byråkratin, där två tredjedelar av den högre personalen vid Bundeskriminalamt (den federala kriminalpolisen) bestod av före detta nazister. [Reinhard Gehlen, den tidigare chefen för den nazistiska militära underrättelsetjänsten, blev till exempel chef för Bundesnachrichtendienst (BND), den västtyska utländska underrättelsetjänsten från 1956 till 1968.]
När processen med rättegångar och bestraffning av nazisterna tog slut, blev kvarlevorna av Buchenwald en del av projektet för offentliga minnesmärken i DDR.
1958 öppnade Otto Grotewohl, en socialdemokrat som var den första premiärministern i DDR, lägret för hundratusentals arbetare och skolbarn att besöka byggnaderna, lyssna på berättelserna om både grymheterna och motståndet och engagera sig i antifascism.
Samma år publicerade före detta fången Bruno Apitz Nackt unter Wölfen (Naken bland vargar), som berättade historien om hur motståndsrörelsen i lägret gömde en liten pojke med stor risk för själva rörelsen, och sedan hur rörelsen erövrade lägret 1945.
Romanen filmades i DDR av Frank Beyer 1963. Berättelsen baserades på själva berättelsen om Stefan Jerzy Zweig, en pojke som gömdes av fångarna för att bespara honom från att skickas till Auschwitz. Zweig överlevde prövningen och dog vid 81 års ålder i Wien 2024.
DDR formade sin nationella kultur kring temat antifascism. 1949 uppmanade ministeriet för folkets utbildning skolor att bygga en kalender med evenemang som lyfte fram den antifascistiska kampen snarare än religiösa högtider, såsom världsfredsdagen istället för Fasching (se här, ö.a.) (Mardi Gras).
Den gamla Jugendweihe (ungdomsinitiationsceremonin) omformades från att bara vara en övergångsrit till en bekräftelse för unga människor att engagera sig i antifascism. Skolor skulle ta sina elever på studiebesök för att besöka Buchenwald, Ravensbrück och Sachsenhausen för att lära sig om fascismens hemskheter och för att odla humanistiska och socialistiska värderingar.
Detta var en kraftfull övning i social omvandling för en kultur som hade svepts in i nazismen.
Herbert Sandberg, Tyskland, We Didn’t Know, 1964. (Via Tricontinental: Institute for Social Research)
När Västtyskland annekterade öst 1990 började en process att undergräva antifascismens framsteg, som utvecklats i DDR. Buchenwald var ground-zero för denna övning.
Först blev ledarskapet i Buchenwald föremål för en kontrovers. Dr. Irmgard Seidel, som tog över efter den tidigare KPD-fången Klaus Trostorff 1988, fick reda på att hon hade fått sparken genom en tidningsartikel. (Genom att undersöka SS-register hade Dr Seidel upptäckt att det fanns 28 000 kvinnliga fångar i Buchenwald som arbetade som slavarbetare, till stor del i vapenfabrikerna).
Hon ersattes av Ulrich Schneider, som sedan togs bort när det avslöjades att han varit medlem i kommunistpartiet i Västtyskland. Schneider följdes av Thomas Hofmann, som var tillräckligt antikommunistisk för att tillfredsställa de nya politiska ledarna.
För det andra måste den antifascistiska inriktningen av det offentliga minnet ändras för att uppmuntra antikommunism, till exempel genom att tona ned minnesmärket över Thälmann. En ny betoning lades på sovjeternas användning av Buchenwald för att fängsla nazisterna.
Historiker från västra Tyskland började skriva berättelser som sa att det var Pattons soldater, inte fångarna, som befriade lägret (detta var till exempel tolkningen av Manfred Overeschs inflytelserika Buchenwald und die DDR. Oder die Suche nach Selbstlegitimation (Buchenwald and the DDR. Or, the Search for Selfisation).
I juni 1991 ledde Tysklands förbundskansler Helmut Kohl en ceremoni för att installera sex stora kors för offren för ”den kommunistiska terrordiktaturen” och talade om de nazistiska brotten som om de var identiska med Sovjetunionens agerande.
Mellan 1991 och 1992 ledde den tyske historikern Eberhard Jäckel en kommission för att skriva om Buchenwalds historia, inklusive att anklaga de kommunistiska fångarna för att samarbeta med nazisterna och fira ”offren” från det antifascistiska fängelset. Detta var en officiell omordning av historiska fakta för att lyfta fascisterna och undergräva antifascisterna.
En sådan historisk revisionism har nått nya höjder de senaste åren. Diplomatiska representanter från Ryssland och Vitryssland – två före detta sovjetrepubliker – har inte varit inbjudna till de årliga minnesevenemangen.
I tal som hölls vid minnesmärket har talare likställt nazistiska koncentrationsläger med sovjetiska arbetsläger.
Och medan israeliska flaggor öppet har visats i Buchenwald, har besökare som bär keffiyeh (palestinasjal, ö.a.) förbjudits från lokalerna och varje omnämnande av folkmordet i Palestina har tillrättavisats.
Hilde Kolbe tar sin klass med vietnamesiska studenter från Dorothea Christiane Erxleben Medical School i Quedlinburg, DDR, till Buchenwald den 15 april 1976. (Via Tricontinental: Institute for Social Research)
På 1950-talet gick kommunistiska konstnärer samman för att bygga en uppsättning minnesmärken vid Buchenwald till minne av kampen mot fascismen. Skulptörerna René Graetz, Waldemar Grzimek och Hans Kies skapade relief steles (se här, ö.a.) med en dikt av DDR:s förste kulturminister Johannes R. Becher etsad på baksidan:
Thälmann såg vad som hände en dag:
De grävde upp vapnen som hade gömts undan
Från graven reste sig de dödsdömda männen
Se deras armar utsträckta
Se ett minnesmärke i många skepnader
Frammana våra kamper nutid och tidigare
De döda förmanar: Kom ihåg Buchenwald!
— Målningarna i den här artikeln är av före detta Buchenwald-fångar och fotografiet föreställer ”Fångarnas revolt”, en stor bronsskulptur av fångarna som befriade sig själva gjord av Fritz Cremer, som gick med i KPD 1929.
***
Vijay Prashad är en indisk historiker, redaktör och journalist. Han är skribent och chefskorrespondent på Globetrotter. Han är redaktör för LeftWord Books och chef för Tricontinental: Institute for Social Research. Han är senior icke-resident fellow vid Chongyang Institute for Financial Studies, Renmin University of China. Han har skrivit mer än 20 böcker, inklusive The Darker Nations och The Poorer Nations. Hans senaste böcker är Struggle Makes Us Human: Learning From Movements for Socialism och, med Noam Chomsky, The Withdrawal: Iraq, Libyen, Afghanistan and the Fragility of U.S. Power.
Den här artikeln är från Tricontinental: Institute for Social Research.
Relaterat
Läs Stefan Lindgrens bok ”Vitare kan tvätten inte bli. EU:s historieskrivning om andra världskriget.”
Nynazister och extremhögern marscherar i Ukraina.
Förklara för mig varför det är förbjudet att granska ett påstående..ett sk historiskt påstående..varför är det förbjudet att faktagranska ett historiskt skeende..i 20 länder förbjudet, alltså. Det enda påstående, vad jag vet, genom världshistorien, som inte får granskas. Förklara det för mig..för jag ’förstår det inte’