Washingtons långa, brutala krig mot Syrien med svenskt stöd: Hundratusentals döda, miljoner på flykt

4
734

 

Denna artikel har skrivits av Stephen Gowans, som 2017 gav ut den kunniga och intressanta boken “Washington’s Long War on Syria”. Artikeln från 23 oktober är alltså en uppdatering av boken. Förstörelsen av Syrien, främst av USA-stödda terrorister, av Israel, och nu av Turkiet är förfärlig.

Till detta kommer stenhårda sanktioner (enligt FN), som sannolikt dödat många tusen syrier. Här har Sverige gjort en viktig, bestialisk, olaglig insats genom sitt starka stöd till sanktionspolitiken. Dessutom deltar Sverige i USA:s “Inherent Resolve” i Irak, vilken också har Syrien som möjligt operationsområde.

Konsekvenserna är förfärliga. Bland dem som borde prövas inför internationell domstol finns statsministrarna Reinfeldt och Löfvén, samt utrikesministrarna Bildt, Wallström och Linde.

Jag framför mitt varma tack till Rolf Nilsson för översättning av den långa artikeln.


Washingtons långa krig mot Syrien: En uppdatering

Washingtons långa krig mot Syrien har inte varit bra för landets
medborgare. Kriget har utkämpats på många sätt under många decennier, ibland
som ett ’hett’ krig, främst som ett kallt krig, ibland synligt. Vid andra tillfällen
dolt, ibland utkämpat direkt, vid andra tillfällen utkämpat genom ombud, ibland
genomfört med militära medel, och ofta genom ekonomiska åtgärder.
Kriget har inte på något sätt minskat i sin intensitet, trots att den syriska
regeringen till stor del uthärdat, med hjälp av Ryssland, Iran och Hizbollah, i sin
kamp mot utländskt sponsrade jihadister.

Här är konsekvenserna av kriget för Syriens folk.

* Ekonomin har minskat med två tredjedelar sedan 2011 [1], året då Förenta
staterna och dess västallierade, tillsammans med turkarna, saudierna,
emiraten och Qatar, med hjälp av israelerna, underblåste ett islamistiskt
uppror som har glött sedan 1960-talet, vilket nu resulterat i en storbrand.
* Över 80 procent av syrerna lever nu under fattigdomsgränsen. [2]
* Från att en gång klassificerats som en lägre medelinkomstnation,
klassificerade Världsbanken 2018 Syrien som ett låginkomstland. [3]
* Enligt landets president, Bashar al-Assad, är syrier fångade “mellan
hunger, fattigdom och brist på allt [skapad av det långa kriget] på ena sidan
och död [från coronavirus] på den andra.” [4]
* Livsmedelspriserna har ökat mer än 23 gånger under det senaste decenniet.
[5]
* World Food Program varnar för en överhängande hungersnöd. [6]
* Syriens hälso- och sjukvårdssystem, som en gång var ett av de finaste i
regionen, är i oordning. Landet lider brist på läkare, läkemedel och
medicinsk utrustning. [7]
* Dammar och oljefält fungerar knappt. [8]
* Industriområden har förstörts. [9]
* Skolor och sjukhus ligger i ruiner. [10]
* Hela stadsdelar ligger i spillror. [11]
Förhållandena är så desperata att fattigdomens gissel har fått ett antal syrier att
anmäla sig till den turkiska presidenten Recep Tayyip Erdogans växande armé
av syriska legosoldater. De kämpar i Libyen och Azerbajdzjan och i sitt eget
land i tjänst hos en ny-ottomansk sultan som försöker återskapa det gamla
ottomanska riket. [12]
Syrien behöver verkligen byggas om. Men USA och dess allierade har agerat
för att se till att återuppbyggnaden inte sker. Efter att ha skapat branden i
Syrien, avser USA att landet – eller snarare de delar av landet som står under
kontroll av den legitima regeringen – skall förbli en hög med aska.
Så här kommer Syriens framtid att se ut om Washington får bestämma. De
amerikanska sanktionernas bildliga knä i nacken, avsett att ekonomiskt kväva,
kommer att förbli i nacken på det syriska folket, liksom det förblir i nacken på
venezuelaner, nordkoreaner, kubaner och iraner, tills att de gör vad USA kräver
av dem, nämligen bereda väg för regeringar, godtagbara för Washington, att
komma till makten.
Enligt New York Times har utrikesminister Mike Pompeo sagt att
“administrationen inte kommer att avsluta sin påtryckningskampanj mot alAssad och hans anhängare om de inte går med på … överlämnande av
makt”[13], det vill säga, om de inte är överens om att Assad kommer att ersättas
av en efterträdare som har kontrollerats och godkänts, men mer sannolikt
handplockats av Washington.
För att ge er en uppfattning om vilken typ av ledare Washington skulle välja
för Syrien uttryckte en avklassificerad CIA-rapport från 1986, utarbetad av
byråns Foreign Subversion and Instability Center, uppfattningen att ”USA: s
intressen skulle tjänas bäst av en sunnitisk regim, kontrollerad av affärsorienterade moderater [som] skulle se ett starkt behov av västerländska …
investeringar för att bygga upp Syriens privata ekonomi. ” [14]
Varför är Washington så angeläget om att ersätta den syriska regeringen?
Vi kan besvara frågan om vi erkänner att Förenta staterna är ett samhälle som
domineras av affärsintressen, och att dessa intressen måste vara inbäddade
överallt, finnas överallt och etablera förbindelser överallt, om de ska kunna
frodas.
Men den syriska regeringen finns inte till för att hjälpa
amerikanska investerare och företag att hitta marknader och
investeringsmöjligheter, utan för att ansvara för syriernas behov.
Enligt USA: s åsikt måste detta problem lösas: Antingen tjänar Assad-regeringen
amerikanska företags- och investerarbehov och de underliggande amerikanska
strategiska intressen som stöder dem, eller så lämnar den scenen.
I sitt förord till den ryska utgåvan av Lenins bok om imperialism skrev han att
det var omöjligt att förstå och bedöma moderna krig och modern politik utan att
förstå den grundläggande ekonomiska fråga, som han definierade som frågan
om imperialismens ekonomiska väsen. [15]
Genom att utgå från Lenin har jag försökt att i min bok Washingtons långa krig
mot Syrien förklara de ekonomiska imperativ som ligger bakom USA: s
rovlystnad. Fri handel, eller en öppen dörrpolitik, eller ännu mer beskrivande,
en politik som ’vi behöver-du ger’, är central för historien om varför USA har
utkämpat ett långt krig mot Syrien.
Den syriska regeringens underlåtenhet att öppna sin ekonomi för amerikanska investeringar och export på amerikanska villkor och att man insisterar på att skapa en oberoende ekonomisk utveckling är orsaken till att USA: s fientlighet ses som oeftergivligt nödvändig.
I december sa Assad: “Vi hade ingen [neo] liberal politik, vi är fortfarande
socialister, vi har fortfarande en offentlig sektor, en mycket stor offentlig
sektor.” [16]
Om man granskar USA: s lista över länder vars regeringar måste bytas ut,
kommer man att upptäcka att dessa länder alla har betydande offentliga sektorer,
det vill säga monopol som är stängda för lönsamma investeringar av
amerikanskt kapital, eller som konkurrerar med amerikanska företag, eller som
begränsar eller minskar amerikanska vinstmöjligheter.
Sedan andra världskriget har Förenta staterna införlivat större delen av
Västasien i sitt imperium, vilket i stor utsträckning vilar på ett system med dold
kolonialism, där Washington utövar inflytande indirekt genom lokala härskare,
som fungerar som de facto vicekungar under en täckmantel av konstitutionellt
oberoende.
Dessa vicekungar säkerställer att deras regeringar skapar ett
attraktivt klimat för utländska investeringar, samt strävar efter att tillfredställa
USA: s strategiska intressen till stöd för investeringsmöjligheter.
Men ett land i Västasien har under efterkrigstiden inte låtit sig integreras i
USA:s imperium och har vägrat att bli en part i utövandet av dold kolonialism:
Syrien.
Syrien är den sista kvarvarande oberoende arabiska nationalistiska
staten som ägnar sig åt oberoende ekonomisk utveckling, styrd av lokala
intressen snarare än vad Wall Street kräver.
I dag finns det bara två regeringar och en rörelse i Västasien, som står oberoende av USA: s imperium: Iran sedan 1979; Hizbollah, grundat i kölvattnet av Irans islamiska revolution; och Syrien. Det är ingen överraskning att dessa är de krafter som Washington anser som
sina västasiatiska fiender – fiender kring vilka man har skapat hatfyllda myter,
skildringar av oåterkallelig ondska, i kontrast mot den gyllene myten om
grundläggande amerikansk välvilja.
Washington betraktar också som en västasiatisk fiende de islamistiska grupper
som är inspirerade av Osama bin Laden-strategin att föra kriget på den avlägsna
fiendens mark, där fienden är definierad som USA.
Washington stödjer däremot de islamistiska grupper som följer den alternativa strategin för krig mot den lokala arabiska nationalistiska, kommunistiska och religiösa minoritetsfienden.
Den så kallade Al Qaida Khorasan-gruppen planerar operationer mot USA och
är fortfarande ett mål för USA: s öppna och dolda krigföring.
Som jämförelse förblir de olika namnförändrande, formförändrande, lokalt orienterade Al
Qaida-organisationerna, vilka uteslutande fokuserar på att slåss mot dem som
de definierar som de lokala Takfiris , eller
de icke-troende, fortfarande USA: s bekvämt allierade i kampen mot sekulära
arabiska nationalister och kommunister.
Dessa fanatiska och intoleranta sekteristiska islamister har visat sig vara ett användbart verktyg för USA: s imperialism, genom att de splittrar arabvärlden genom att attackera Shiiter,
Alawiter och andra religiösa minoriteter och genom att föra krig mot arabiska
nationalister och kommunister.
Från och med det amerikanska imperiets födelse som 13 engelska kolonier i ett
stulet land och fram till idag, har grunden till imperiets utrikespolitik varit att
krossa varje kraft av lokal självständighet och nationell självkänsla som stod i
vägen för att utvidga imperiets dominerande ekonomiska intressen, oavsett om
dessa handlade om markspekulanter, slavägares lust efter mark, tillverkare som
söker utländska marknader eller finansiärer som söker lönsamma
investeringsmöjligheter utomlands.
Inom ramen för ett expansivt vinstdrivande imperativ strävar Washington efter
att ersätta alla utländska regeringar som motsätter sig integration i USA: s
ekonomi, inklusive de Syriska, Kubanska, Nordkoreanska, Venezuelanska och
Iranska regeringarna.
Tyvärr har den i stort sett framgångsrika kampen från den syriska arabiska
armén, med stöd av Ryssland, Iran och Hizbollah, mot det utländskt sponsrade
islamistiska upproret inte lyckats stoppa den amerikanska imperialismens
vinstdrivna ångvält.
Som Lenin hävdade: ”Ett imperialistiskt krig upphör inte [förrän] den klass som
driver det imperialistiska kriget och är bunden till det av miljontals ekonomiska
trådar (och till och med rep), verkligen störtas och ersätts vid statsrodret. av den
verkligt revolutionära klassen, proletariatet. ” [17] Vi är långt ifrån det.
En del hyser en orimlig känsla av hoppfullhet, detta eftersom jihadistkriget i
Syrien till stor del är över, att krafterna för lokal självständighet och nationellt
självförtroende har vunnit, och att USA har besegrats. Inget kunde vara längre
från sanningen.
Det som Lenin kallade det imperialistiska utplundringskriget  kan tyckas ha lyckats av det han också kallade den imperialistiska utplundringsfreden, men det imperialistiska utplundringskriget fortsätter, liksom kriget, även om kriget nu till stor del är dolt.
Efter att ha lämnat Syrien i spillror och dess medborgare i fattigdom, förklarar
USA i tysthet krig genom att blockera återuppbyggnaden av Syrien. Man gör
detta på två sätt:
För det första, genom den så kallade Caesar Act,  infördes ett knippe sanktioner förra
sommaren för att straffa individer och företag var som helst i världen som
bedriver handel med de sektorer av den syriska ekonomin som är avgörande för
att återställa Syrien till ett visst mått av ekonomisk hälsa. Dessa sektorer är:
byggande, elförsörjning och oljeindustrin. Varje företag som gör affärer med
den syriska regeringen i något återuppbyggnadsarbete kommer att sanktioneras
av USA: s finansdepartement och förbjudas tillgång till det amerikanska
banksystemet – en faktisk ekonomisk dödsdom.
Lagen är avsiktligt utformad som två amerikanska forskare uttryckte det, ”för att omöjliggöra återuppbyggnad.” [18]
Det andra sättet genom vilket USA förhindrar syrier från att återuppbygga sitt
land är att neka Damaskus tillgång till de inkomster de behöver för att
finansiera alla återuppbyggnadsprojekt som kan genomföras av företag som är
villiga att trotsa USA: s sanktioner. Det görs genom en storskalig militär
ockupation som går praktiskt taget obemärkt förbi.
USA:s styrkor, understödda av opportunistiska kurder – vilka tror att
USA är på väg att hjälpa dem att etablera ett andra Israel i Västasien på
territorium som stulits från Syrien, (precis som Israel grundades på land som
stals från det som en gång kallades Stora Syrien) – har etablerat en öppen
ockupation av territorium som omfattar en tredjedel av Syrien, och som
innehåller det mesta av Syriens oljerikedom och dess bästa jordbruksmark.
Det påstådda syftet med den amerikanska ockupationen är att fortsätta kampen mot
ISIS, men det verkliga syftet är ett annat.
Det verkliga syftet, vilket erkänts av USA: s särskilda sändebud för Syrien, James
Jeffrey, är att förvandla Syrien till ett slags förtäckt amerikansk koloni i japansk
stil, där USA etablerar en ej tidsbegränsad militär ockupation och skriver
landets konstitution. Jeffrey avslöjade att målet är att skapa “en grad av kontroll
över Syrien som påminner om vad man hade i Japan i slutet av andra
världskriget.” [19]
Det mer omedelbara syftet, som bekräftats av den uppblåsta amerikanska
presidenten, är att förhindra Syrien från att återta sina oljefält. Detta gör
Washington i syfte att förhindra att Damaskus får en inkomstkälla till
återuppbyggnad av landet.
För att citera Trump:
”Vi har lämnat Syrien bortsett från att vi behöll oljan. Jag behöll oljan. Vi har
trupper som bevakar oljan. Utöver det har vi lämnat Syrien. ” [20]
Ingen hänvisning till ISIS.
Så USA säger till Syrien: Vi kommer inte att återuppbygga ert land och vi
kommer inte att tillåta våra allierade att göra det, och vi kommer att förhindra
era allierade från att återuppbygga ert land genom att vi ockuperar era oljekällor
och er bästa jordbruksmark för att förhindra er från att få intäkter för att
finansiera en återuppbyggnad.
Det finns ett annat amerikanskt mål, också bekräftat av Jeffrey, och det är att
förvandla Syrien till “ett träsk” för Ryssland, i likhet med vad USA stötte på i
Vietnam, i syfte att få bort ryssarna från regionen. [21] Tanken går ut på att om
Ryssland kör fast i Syrien, kommer det så småningom att överge sina
militärbaser i landet och dra sig tillbaka från Medelhavet och lämna Västasien
och Medelhavet fritt för total USA-dominans.
Hur stora trupper har Washington i Syrien?
Officiellt 750 man. Men det var innan ytterligare 100 tillkom i augusti. Så låt
oss säga 850. Ett obetydligt antal.
Men det officiella antalet är vad Pentagon kallar en ”artificiell
konstruktion” [22] – med andra ord, siffran är meningslöst. Den inkluderar inte
flygbesättningar, vilka verkställer en flygförbudszon över USA-ockuperat
område, och är en mycket viktig del – kanske den viktigaste delen – av
ockupationen, för USA: s luftherravälde gör ockupationszonen praktiskt taget
ointaglig.
Inte heller omfattar det uppgivna antalet personal för speciella operationer eller
amerikansk personal med uppgift att utföra hemliga uppdrag. [23]
Och det inkluderar inte det stöd som de amerikanska ockupationsstyrkorna får
från det israeliska flygvapnet, vilket regelbundet utför flygangrepp på mål i
Syrien. [24]
Dessutom innehåller det inte vad The Wall Street Journal kallade “ett
ospecificerat antal entreprenörer”, [25] eller vad som i klartext betyder en hel
massa legosoldater.
I december 2019 sa Assad:
”Det märkliga med amerikansk politik är att de uppger antalet [soldater] mellan
tusentals och hundratals. När de säger tusentals är det för att göra krigslobbyn –
särskilt vapenföretagen – glada för att de befinner sig i ett krigstillstånd. När de
säger hundratals vänder de sig till de som motsätter sig kriget genom att säga att
det bara rör sig om “några hundra.” I själva verket är båda siffrorna felaktiga av
en enkel anledning … de baseras på antalet amerikanska soldater och inte antalet
individer som slåss för den amerikanska armén. Den amerikanska regimen
förlitar sig till betydlig del i sina krig på privata företag som Blackwater … Så
även om de hade några hundra amerikanska soldater i Syrien, har de fortfarande
tusentals – kanske tiotusentals [legosoldater som slåss tillsammans med erkända
amerikanska trupper.] ”[26]
Ockupationen är uppenbart olaglig. Amerikanska styrkor var inte inbjudna till
Syrien. Tvärtom har den syriska regeringen upprepade gånger uttalat att
amerikanska styrkor måste dra sig tillbaka.
Syrisk olja plundras. Ett amerikanskt energiföretag, Delta Crescent Energy,
förvaltar faktiskt oljekällorna och säljer oljan till turkarna, precis som tidigare
ISIS gjorde. [27] Det handlar helt enkelt om piratverksamhet.
”Amerikanerna,” sade Assad i mars, “är ockupanter; de ockuperar vår mark.
Amerikanerna är tjuvar som stjäl vår olja. ” [28]
Och amerikanska styrkor är inte den enda ockupanten. Det finns också en
turkisk ockupationszon i norr, en Al Qaidas ockupationszon i Idlib och en
israelisk ockupationszon (som har varat i 53 år) i de syriska Golanhöjderna.
Medan USA har ombesörjt att Syrien bränns ner; medan det har organiserat och
hemlighet medverkat till Syriens uppdelning i flera ockupationszoner; medan
det agerar för att förhindra Syrien från att återuppbygga, har det trots denna
utplundring misslyckats med att uppnå sitt slutliga mål – att avsätta den syriska
regeringen – en regering som är godtagbar för det syriska folket och som
ansvarar för dess behov.
Till yttermera visso har USA inte lyckats krossa Syriens vilja att motstå den
amerikanska imperialismen.
Citat från Assad:
”[Vår] politik är att … befria kvarvarande territorier för att återställa vår
territoriella integritet och skydda vårt folk. Tidpunkten beror på när våra
väpnade styrkor är beredda att gå i strid. När striden startar kommer vi inte att
skilja mellan … Sionister, Turkar och Amerikaner. På vårt territorium är de alla
fiender. [29]
”Vi har sagt att vi kommer att befria varje centimeter av Syrien … Detta är vårt
land [och] detta är vår plikt. “[30]
Det finns en annan plikt – en som vilar på internationalisternas axlar – plikten att
skoningslöst avslöja våra ”egna” länders krångel; att stödja – i handling, inte
bara i ord – Syriens ansträngningar att motstå dess återkolonisering och att
återvinna sitt territorium; att kräva att utländsk ockupation upphör; och att
inpränta i våra landsmäns hjärtan en hållning av sant brödraskap med syrier
som agerar för att befria och försvara sitt land från USA:s och dess vasallstaters
imperialistiska utplundring. [31]

Källor. 

1. Raja Abdulrahim and Nazih Osseiran, “Reviving Syria’s economy is an
uphill battle for Assad after years of war,” The Wall Street Journal, January 31,
2020
2. Ibid
3. Ibid
4. Ben Hubbard, “Syria’s Economy Collapses Even as Civil War Winds to a
Close,” The New York Times, June 15, 2020
5. Patrick Cockburn, “A choice between bread and masks’: Syrians face
calamity as Trump’s new sanctions combine with surging coronavirus,” The
Independent, August 21, 2020
6. Patrick Cockburn, “The next Gaza Strip? Daily battle of survival for those
left in Idlib,” The Independent, October 7, 2020
7. Aleksandr Aksenenok, “War, economy and politics in Syria: broken links,”
Russian International Affairs Council, April 17, 2020
8. Abdulrahim and Osseiran
9. Ibid
10. Ibid
11. Ibid
12. Kareem Fahim, Isabelle Khurshudyan and Zakaria Zakaria, “Deaths of
Syrian mercenaries show how Turkey, Russia could get sucked into NagornoKarabakh conflict,” The Washington Post, Oct. 14, 2020
13. Pranshu Verma and Vivian Yee, “Trump’s Syria Sanctions ‘Cannot Solve
the Problem,’ Critics Say,” The New York Times, Aug. 4, 2020
14. “Syria: Scenarios of Dramatic Political Change, 30 July 1986, Central
Intelligence Agency, https://www.cia.gov/library/readingroom/docs/CIARDP86T01017R000100770001-5.pdf
15. V.I. Lenin, Imperialism: The Highest Stage of Capitalism: A Popular
Outline, International Publishers, 1939, p. 8.
16. “The interview that Italian Rai News 24 refrained from broadcasting…
President al-Assad: Europe was the main player creating chaos in Syria,”
SANA, December 9, 2019
17. V.I Lenin, The Proletarian Revolution and the Renegade Kautsky, 1918,
Lenin’s Collected Works, Progress Publishers, Moscow, Volume 28, 1974,
pages 227-325
18. Joshua Landis and Steven Simon, “The Pointless Cruelty of Trump’s New
Syria Sanctions, Foreign Affairs, August 17, 2020
19.Cockburn, August 21, 2020
20. “US convoy transports stolen Syrian oil to Iraq: SANA,” Press TV, 20
September 2020
21. Cockburn, August 21, 2020
22. John Ismay, “US says 2,000 troops are in Syria, a fourfold increase,” The
New York Times, December 6, 2017
23. Ibid
24. Han Goldenberg, Nicholas A. Heras, Kaleigh Thomas, and Jennie
Matuschak, “Countering Iran in the Gray Zone: What the United States should
learn from Israel’s operations in Syria,” Center for a New American Security,
2020
25. Nancy A. Yousef, “US to remain in Syria indefinitely, Pentagon officials
say,” The Wall Street Journal, December 8, 2017
26. “President al-Assad: ‘The Belt and Road Initiative’ constituted worldwide
transformation in international relations…There will be no prospect for US
presence in Syria,” SANA, December 16, 2019
27. Lara Seligman and Ben Lefebvre, “Little-known U.S. firm secures deal for
Syrian oil,” Politico, August 3, 2020; “US convoy transports stolen Syrian oil to
Iraq: SANA, Press TV”, 20 September 2020; “Another US convoy smuggles
Syrian oil to Iraq: SANA”, Press TV, 11 October 2020
28. “President al-Assad: Erdogan fights beside terrorists out of his brotherhood
ideology…Our military is Idleb as its liberation means that we move towards
liberating the eastern regions,” SANA, March 5, 2020
29. Quoted in Statement by H.E. Walid Al-Moualem, Deputy Prime Minister,
Minister of Foreign Affairs and Expatriates of the Syrian Republic at the
General Debate of the 75th Session of the United Nations General Assembly,
September 26, 2020
30. “President al-Assad to Mail on Sunday: UK publicly supported White
Helmets that are a “President al-Assad to Mail on Sunday: UK publicly
supported White Helmets that are a branch of Al Qaeda, US and French
existence in Syria is invasion,” SANA, June 10, 2018
31. See condition 8 of V.I. Lenin, The Terms of Admission to Communist
International, 1920, https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1920/jul/x01.htm

4 COMMENTS

  1. Merkel och Macron är nu framme och dömer ut islamismen, vår gemensamma fiende. De glömmer att tillägga att den är deras kära allierade så länge dess krigare mördar i Syrien, Irak, Libyen o.s.v. Tysk säkerhetstjänst, BND, förklarade att “vi inte bara visste att de var på väg till Syrien, vi såg till att de fick sina pass omgående”. Tyska miltärbaser har fungerat som ett nav i vapensmugglingen från Östeuropa till olika mellandestinationer varifrån de transporterats till Syrien.

    Det är inget fel i att ta avstamp från Lenin men det kan leda till visst tunnelseende. Verkligheten förändras och är komplex. Medan skribenten är realistisk nog att notera att ett proletärt maktövertagande inte står på dagordningen tycker jag mig se att vissa aspekter saknas. Kina nämns inte alls, men om den syriska återuppbyggnaden skall ta fart behövs kinesiska satsningar som även aviserats. USA har i sitt kalla krig mot alla fört samman Kina, Ryssland och Iran. Det som behövs är deras gemensamma agerande samt därvid skapandet av sådan finansiell infrastruktur som är oåtkomlig för USA och dess vasaller.

    Syrien har stora utmaningar att övervinna men jag är inte lika pessimistisk som skribenten. Några arabländer har redan etablerat kontakt med Damaskus och uttryckt vilja om normalisering. Som Assad upprepade gånger har sagt är det turkiska folket inte Syriens fiender. Erdogan sitter inte på sin post för all framtid.

  2. Som Jan Nybondas påpekar är det mycket märkligt att artikeln inte nämner Kina, som har ett antal skäl till att stödja regeringen.

    För det första strider tusentals kinesiska islamister i Syrien, som den kinesiska regeringen vill ha koll, om inte kål, på.
    Kina angrips faktiskt i Syrien, i och med att legoknektarna får den stridsvana som de kommer att använda mot Kina. Vore jag Xi skulle inte någon av dessa legoknektar lämna Syrien levande.

    För det andra är Syrien sedan urminnes tid porten till Medelhavet för sidenvägen.

    För den tredje är Syrien en nyckelbricka i regionen, och en av de stater som behövs i den koalition som står emot imperialismen. Krass pragmatism torde leda till att försvaret av Syrien, samt dess återuppbyggnad, får kosta nästan hur mycket som helst. (Detsamma gäller för Iran, Ryssland, Venezuela och Bolivia, bl.a..) Kinas resurser är dock inte obegränsade.

    Det finns redan indikatorer på att “min” tes är rätt: det finns kinesisk radar i Syrien, och fordon m.m. flödar in efter att Kina har lämnat stora krediter.

    Skulle Kina bygga ett luftvärnssystem oberoende av Ryssland skulle USA med svans, Turkiet och Israel inte längre kunna bomba fritt (Ryssland är allierad med Israel, bör man komma ihåg, bara samarbetar med Iran nöd och tvungen, och därför kan Israel bomba iranska intressen i Syrien fritt). Förlorar USA luftherraväldet i östra Syrien och norra Irak kan inte ockupationen fortsätta. Frågan är bara om det blir iranska eller kinesiska system som kommer att installeras framöver.

    Annars verkar det ha hänt saker i arabländerna, som tycks ha vaknat till i frågan om den turkiske expansionismen. De är kanske inte överförtjusta vid tanken att åter komma under turkiskt ok. Samtidigt ändrar gasfynden i Svarta havet och i Medelhavet den regionala spelbrickan.

  3. Om man klistrar in sin text i en textredigerare, innan man lägger ut den på sin blog eller Fb, så rättar den till texten och man slipper alla konstiga rad-brytningar. Prova t.ex. BbEdit, det är gratis.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here