Denna engagerade faktarika, kunniga artikel som spänner över olika områden och tidsperioder har skrivits av läsare Khaled Alnasser, som är svensk medborgare, ursprungligen från Iran, bosatt i Göteborg. Han läste teoretisk filosofi vid Umeås universitet.
Abelmord och dagens problem
Varje år dammar Arabförbundet högtidligt av sin paroll om folkets ’heliga’ enhet mot al-ummas (folkets) fiende. (Dock har ordet al-umma en vidare innebörd och konnotation i arabiskan, vilket vi inte kan behandla här). Vad Arabförbundet menar med ’enhet’, eller vem denna ’fiende’ är blir sällan föremål för diskussion. Den arabiska gatan som är al-ummas puls har aldrig kunnat identifiera sig med sina härskares floskler. Denna årliga ritual äger dock rum utan minsta anspråk på att övertyga någon. Annars skulle härskarna själva vara de svåraste att övertyga. Sann enhet låter sig varken vara ett resultat av Deras majestäters vädjan till nationens känslor, en överenskommele stat och folk emellan, eller en blixt från en klar himmel. Enhet, om den är sann, har den redan skapats i kamp, blod och tårar!
Mitt i ett hav av eld och död liksom stora förluster började paniken bemäktiga sig den amerikanska erövraren av Irak. Ockupationsmaktens höga generaler, conquistadorernas blodiga arvtagare, Colombos, Pizarros, Cortés, Bugeauds, Rhodes, Herzls och Ben Gorions ättlingar fruktade att ett Dien-Bien-Phu skulle kunna mångfaldigas i Tvåflodslandet.
De nordamerikanska aggressorerna som tidigare hade blivit besegrade i folkförankrade försvarskrig viste mycket väl att kraftmätningen inte blott är en den militära och ekonomiska styrkans kamp, utan också en den mänskliga kraftens och moralens kamp.
Den imperialistiska invasionen som från mars 2003 fram till 2006 fick bittert känna på det framgångsrika väpnade motståndet och dess infernaliska örnlika kampvilj bland det irakiska folket (shiia som sunni) viste bara alltför väl: endast genom att söndra kan imperialism och underkastelse fortgå och härska i Irak (och idag Syrien)! För att erövraren ska kunna hålla den erövrade nationen i schack, avvärja de invaderades tickande vrede och underkuva de behöver han ha tiden på sin sida.
Men som erövrare delar han samma öde som många tidigare erövrare i historien: han har tiden emot sig. Därför skyr han inga medel för att kasta in den erövrade nationen i ett sterilt, destruktivt och internt våld, det som erövraren kallade ’det kreativa kaoset’ (’The Creative chaos’) ur vilket ’det nya Irak’ (’The New Iraq’) skulle födas.
Först då, först när detta är vunnet och gårdagens bröder har blivit varandras svurna fiender, först när folkets krafter har dränerats och brodermordet har brett ut sin jättelika skugga över hela nationen och berövat den all klarhet kan en skakig erövrare, som så sent som igår var rädd för så lite som sin egen skugga, sitta stadigt i sadeln, känna tidslösheten, avväpna dagarna och vända utvecklingen till sin fördel. Nu dansar aggressorerna på den erövrade nationens grav.
Väl medveten om sitt oundvikliga skeppsbrott mitt bland ett sammansvetsat, främmande folk som hade avlagt ed att med alla medel befria sitt land och kasta ut angriparna, har erövraren av Irak handlat som tidigare erövrare i historien alltid gjort. Han har paradoxalt nog sökt finna sin styrka i de erövrades svaghet. För att erövraren skall kunna komma dithän måste han handla enligt principen; endamålet helgar medlet. Sprängningen av Gyllene moskén (en viktig shiamuslimsk helgedom) i Samarra den 22 februari 2006 – för att bara nämna ett exempel – var ett led i detta.
Redan Romariket styrde genom att söndra och härska. Napoleon tillgrep samma taktik. Britterna kunde inte hålla Indien i träldom och hålla sitt grepp över det indiska imperiet utan att tillgripa denna taktik, divide et impere, d.v.s övervinna motståndarna, genom att utstå split mellan dem. Man härskar, underkastar och förslavar genom att bryta sönder större maktkoncentrationer i små enheter och spela ut de mot varandra.
För att överleva tvingas dessa enheter att underkasta sig erövraren och be om dennes beskydd! Först då kan erövraren, som för inte så länge sedan darrade som ett löv vid minsta vindpust, andas och vädra morgonluft, ty hans drag har med framgång rots i hamn. Han har segrat. Nu dansar erövraren på den erövrade nationens grav. Han styr nu dessa, sitt sluga spels bondeoffer som en ring på sitt finger. Han kan, allt efter maktspelets förutsättningar och behov, och med lättheten hos en fallande snöflinga, ett dun vrida och vända på ”ringen”.
Machiavelli förespråkade en liknande strategi inom militären för att kunna splittra fiendearmén. Filosofen Kant såg strategin som den tredje politiska axiomen. De andra två är Fac et excusa (handla först och rättfärdiga sedan) och Si fecisti (om du begår brott förneka det). Erövraren vet smärtsamt och alltför väl;, när de förtryckta blir medvetna om att enhet kan föra upp de till vilken sol de bestämmer sig för, då kommer de inte längre att frukta förtryckarens mörker, hur anskrämligt det än blir och hur oerhört dess svärta än tätnar. Denna upptäckt är lika omvälvande för den förtrycktes medvetande som hellocentrismen var för astronomin. För att förhindra detta uppvaknande, denna andliga omgestaltning av den erövrades inre har erövraren mobiliserat alla sina krafter, alla sina lögner, all sin psykologiska krigföring i Irak, Syrien och annorstädes, för att sprida defaitism, tvivel, oro, svåmod och hopplöshetkänsla.
Tyskar och belgare använde framgångsrikt samma metod i Rwanda. De lade därigenom grunden för ett av 1900-talets mest blodiga brodermord. Medan Tyskland och Belgien sög ut landet spillde bröder (Hutu och Tutsi) varandras blod. I Nigeria blev taktiken räddaren i nöden (1900-1960) för britterna som hade lyckats så splitt mellan gårdagens bröder, Igbo och Hausa. Gårdagens bröder slogs och blev varandras bane. Väst/Israel har länge använt samma metod i Sudan. Man stödde aktivt de kristna sudaneserna i Syd mot de muslimska i Norr. Sådden gav till slut den avsedda skörden, och 2011 utropades Republiken Sydsudan, en sann bastion för sionism och västerländsk imperialism mot det arabiska folket.
Samma oheliga allians, d.v.s Västimperialism/Israel beväpnar och stöttar rebeller i Darfurregionen i västra Sudan mot centralregeringen i Khartoum. Väst/Israel talar outtröttligt om ”genocide against blacks” eller ”Islamic holy-war against Christians” i Sudan. Västerländska ’Safe Darfur-organisationer’ och en rad kända Hollywood-stjärnor är med och drar sitt strå till stacken. Alltså kultur som imperialismens hjälpreda i sin prydno! Målet är mer splittring och blodigare Abelmord. I Egypten ömmar Väst/Israel om hur illa ’kopterna’ (Egyptens kristna) behandlas av sina muslimska landsmän. Samma sio-imperialistiska allians talar sig mycket varmt om hur ”alaviter” förtrycker sunniter i Syrien.
Kina
För att spränga det väldiga, oemotståndliga och på alla plan segerrika Kina med Kinas egna krafter har västimperialismen länge ojat och hojtat om kinesiska ”indoktrineringsläger”، ”etnisk rensning”, ”kulturellt folkmord” och ”uigurernas öde” i Xinjiang, och SVT hävdar på allvar att ”Kina spärrar in muslimer – för att de har skägg.” (SVT 17/2/2020) Burmas ’fredliga’ buddhistiska munkar klädda i sina saffrangula munkdräkter, har slaktat och våldtagit tusentals Rohingyamuslimer, fördrivit 140,000 andra och bränt ner fler än 3000 hem ( FN-rapport, 5/2/2017). Ingen ens antydde någon upprördhet. Inga ’extrainkallade’ möten i FN:s säkerhetsråd med anledning av dessa nakna ildåd! Inga ’sanktioner’! Inga högljudda västerländska ’interventionister’ krävde något ’ingripande’! Inga bombliberaler krävde ett ’Natoingripande! Alla dessa frihetens väktare låtsades sova, och det blir svårt att väcka någon som låtsas sova. Inget ICC (denna nykoloniala ormgrop) har någonsin höjt rösten mot detta, ingen misstanke eller åtal, utan bara cynism, likgiltighet och orwellska minnesluckor.
Varför talar ’fria’ medier tyst om dessa uppenbara brott men är ytterligt högljudda om uigurerna? Helt enkelt därför att Kina håller på att gå om det imperialistiska Väst på alla plan! Kina vägrar att avstå från sin historiska roll och avsäga sig sin rättmätiga plats i utvecklingen medan den blodiga varsallstaten Burma är nära allierad med imperialistmakterna. Kina vägrar att vrida tillbaka tiden då det kinesiska folkets nacke låg under det koloniala västerlandets skor. För detta ska landet sota. Den som har beordrat dessa brutala mord på Burmas muslimer är ingen mindre än Västs ’demokratihjälte’, och ’frihetskämpe’, Nobelpristagaren Aung San Suu Kyi!
Västs flagranta inblandning i Taiwan, Tibet och Hong Kong är ytterligare exempel på imperialistmakternas mål att söndra och härska i Kina vars frihetskamp ännu inte har förlåtits. Så länge britternas kolonialstyre pågick i Hongkong var den ’fria’ världen inte intresserad av att påtala britternas ickedemokratiska styre. Men så fort Hongkong återförenades med Kina (vilket aldrig ska förlåtas!) vaknade plötsligt Väst upp och började tala om bristande demokrati i Hongkong och Kinas ”förtryck” av Hongkongborna! Bland de mest upprörda och högljudda rösterna som idag fördömmer Kinas påstådda förtryck av Hongkong är Storbritanien! Ja, ni hörde rätt! Det viktorianska England! Under det britiska kolonialväldet i Hongkong fick kineserna inte rösta och protester mot det koloniala förtrycket möttes med en enastående brutalitet. Minnet är kort?
Samma Väst/Israel (och Nato genom Turiket) har länge dammat av metoden divide et impere i södra kaukasus för att försvaga Ryssland, och för att, genom republiken Azerbajdzjan (nära allierat med Israel) uppvigla den stora azeriska folkgruppen i Iran. Den nyligen uppblåssade konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan handlar om mer än ett omtvistat landområde som Nagorno-Karabach, som inte är mycket större än Nordmaling i Västerbotten!
För att förstöra federationen Jugoslavien som var en nagel i ögat på imperialismen iscensatte Väst ett blodigt inbördeskrig på Balkan. Gårdagens vapenbröder i kampen mot fascismen blev dagens dödsfiender och västmedier höjde massakern på muslimer i Srebrenica till ett ”folkmord”. Ve den som inte underkastade sig den rätta läran! Helt plötsligt och som en blixt från en klar himmel blev de mest islamofoba krafterna i Väst extremt ’muslimvänliga’! Federationens forna stolta delrepubliker är idag några varsallstater som söker överträffa varandra i underdånighet och lojalitet med Väst.
Idag deltar dessa satellitstater under Natos befäl i omringningen av Ryssland vilket ju förklarar varför Väst var så angeläget om att orkestera de blodiga Abelmorden på Balkan och upplösningen av det forna Yogoslavien. För att betyga sin trohet mot Washington meddelade Serbien och Kosovo att de kommer att flytta sina ambassader från Tel Aviv till Jerusalem. (www.france24.com 4/9/2020) Detta har varit otänkbart under Titos Yogoslavien. Vilken historiens ironi! Yogoslavien var en av huvudgrundarna av den Alliansfria rörelsen, stötte palestiniernas frihetskamp och Nassers Egypten mot både imperialismen men också imperialismens utpost, den sionistiska kolonialstaten Israel.
För mer än ett århundrade sedan (1916), efter ottomanernas nederlag under första världskriget orkesterade de gamla kolonialmakterna Frankrike och England den sk Sykes-Picot planen för att söndra och härska i ’Arabvärlden’. Under det ottomanska Khalifatet utgjorde Irak, Syrien, Libanon, Jordanian och Palestina en enda sammansvetsad region. Men regionens öde, med tanke på oljans betydelse och den geopolitiska vikten, skulle snart beseglas.
Den koloniala Sykes-Picot planen innebar dödsstöten för regionen. Den delades upp med sekteristiska skiljelinjer i bantustans och små etnisk-religiösa enklaver som än idag fortsätter att vållar olidliga smärtor. Först då lyckades dessa kolonialmakter att underkasta och förslava denna del av världen. Ett och samma folk skulle snart och på ett oerhört cyniskt sätt styckas upp, påtvingas konstruerade gränser och fösas in i mindre, svaga och sinsemellan stridande ’stater’. Bröder började plötsligt kräva pass och visum av sitt eget kött och blod! Än i denna dag betalar araber ett högt pris för dolken mot ryggen, den stora splittringen.
Bara ett år senare, och som om det inte skulle vara nog med Sykes-Picot föddes den ominösa Balfourdeklarationen i vilken kolonialmakten England lovade bort ett annat land, Palestina till den sionistiska rörelsen. Knappt hade araben hunnit slicka sitt sår förrän ett djupare sådant tillfogades honom. Den orättfärdiga Balfourdeklarationen skulle senare (1947) bära frukt och resultera i Palestinas delning. Ett år senare utropades apartheid Israel, ett öppet sår i det arabiska folkets hjärta. På ruinerna av arabiska städer och byar liksom drömmar och barnskratt restes en dödlig kolonial tystnad, Europas stora synd, den rasistiska ’judiska’ kolonialstaten, Israel, en blodig lång kolonial kniv. I och med bildandet av denna expansiva svulst skildes den asiatiska delen av ’arabvärlden’ från den afrikanska. Man skapade ett avstånd mellan de östra och västra delarna av arabvärlden genom att beröva dessa två delar sin naturliga kontakt vid Medelhavet. Väst berövade helt enkelt det arabiska fosterlandet sin geografiska kontinuitet och enhet.
Senare, 2011 gillrade Väst en ny fälla och mäktiga medier dirigerade villigt den sk ’arabiska våren’, i själva verket en mardrömslik höst utan några som helst tecken på vare sig liv eller förnyelse. I spetsen för dess ideologi gick b.l.a fransmannen Bernard-Henri Lévy, apostel av det mörkaste hatet mot all arabisk kultur och historia, en dvärgfilosof och intellektuell gigolo som älskar att stå på arabernas spillror och ruiner och drömma om ett stor-Israel. Denna sionismens korsfarare har högtidligt avlagt ed att utplåna det som är kvar av den arabiska historiska identiteten. Sionisten och krigshetsaren Lévy var den första som krävde att Nato skulle bomba och invadera både Libyen och senare också Syrien.
Libyen, Afrikas mest välmående välfärdsstat och ett av världens mest generösa ekonomiska system lades i grus och aska. Hundra tusentals män, kvinnor och barn har mördats. Den Libyska ledaren Gaddafi, som 2000 hade tagit Väst på ordet och avveklat Libyens nuklära program (ett fatalt misstag skulle det senare visa sig, men då var det mycket för sent och ånger tjänar till ingenting) togs till fånga, och den 20 oktober 2011 mördades och hans lik skändades.
Ett kallblodigt mord om vilket krigsförbrytaren Hillary Clinton, ansvarig för det moderna Libyens djupa blodiga kollektiva sår, personifikationen av den mest virulenta rasismen kunde triumferande och full av hybris säga: ”We came, we saw, and he died.” (’Hillary’s war crime…’, Paul Craig Roberts, 21 oktober 2016, www.globalresearch.ca) Clinton anspelar här på ett latinskt uttryck som Julio Caesar lär ha uttalat efter sin seger över kung Pharnaces II av Pontus i slaget vid Zela år47 f.kr: ”veni, vidi, vici”, vilket brukar översättas ”jag kom, jag såg, jag segrade.” Men till skillnad från vår tids alla blodbesudlade Hillary Clinton och Sarkozy stack Julio Caesar aldrig under stolen med Roms avsikter att lägga världen under sig, vilket hedrar honom och gör honom till den Julio Caesar mänskligheten känner till.
En fruktansvärd våg av afrikanska flyktingar, som tidigare levde och byggde sig själva i Libyen började välla fram mot Europa. För många av dessa skulle havet bli en ohygglig sista plats, en massgrav. Lybien har bokstavligt talat bombats tillbaka till stenåldern. Detta kommer alltid att vara en skamfläck på västimperialismens ansikte och ingen makt i världen någonsin kan tvätta bort den. Lybiens plågade skelett och gemomborrade kranium bebos idag av förstörelsens och vanmaktens ångestfyllda vindilar.
Men den sionistiska megacynikern Lévy är omåttligt stolt över sin kriminella insats: ”Every day convinces me a little more of the absolut legitimacy of the intervention in Libya. The only thing I regret is that we did not intervene in Syria.” (The Irish Times, 30 April 2019) År 2013 publicerade Lévy en artikel (”Save Allepo”) i vilken han uppmanade Väst att upprepa den blodiga invasionen av Libyen, men denna gång i Syrien. Något lätt byte blev dock arabrepubliken Syrien aldrig och imperialismens planer på att återkolonisera landet kom på skam. Lévy kommer alltid att känna av det syriska folkets mäktiga jätteörfil varje gång sionisten speglar sitt ansikte, och det lär han göra många gånger om dagen, utseendefixerad som denne kriminelle är: ”God is dead, but my hair is beautiful.” (’Bernard-Henri Lévy: ’I have no problem with my virility’, Celia Walden, 26 juni 20 12, The Telegraph) Du och virility? Låt först det libyska folket tala om din ’virility’! Ja, för då skulle sionisten ångra att han någonsin ens föreställt sig ordet än mindre tagit det i sin mun! Mellan dig och virility finns oräkneliga ljusår! Domen över Lévy och denna vår skändliga samtids alla medskyldiga ärelösa Lévy kommer att falla tungt och utan nåd!
Det som skulle komma att följa i spåret av denna förmenta ’vår’ var allt annat än någon politisk ’ränessans’ eller hopp om en verklig förändring. Tvärtom, det blev början på en lång och blodig splittring, ohygglig reaktion (IS-terror…) och krig genom ombud som ännu fortsätter. Samma nykolonialismens husfilosof Lévy stötte aktivt ’Kosovo Liberation Army’ och uppmanade Nato-länderna att bomba Jugoslavien. Samma charlatan, vapenutdelare och vän av sionisten Sarkozy, verkade för de sk ’färgrevolutionerna’ som sväpte som en löpeld över en rad länder däribland Ukraina. År 2014 uppträdde imperialismens springpojke i Maidan där han höll ett flammande tomt och därmed välljudande tal till ’folket’! Det dröjde inte särskilt länge förrän blodbadet blev ett faktum och Ukraina kastades in i ett formidabelt kaos. I en antidemokratisk, fascistinspirerad statskupp i Kiev avsattes den folkvalde presidenten Janukovitj under Västs våldsamma tystnad.
Nu deltar Ukraina villigt i den smutsiga omringningen av Ryssland under västmakternas öronbedövande applåder. Sist men inte minst sågs den lömske demagogen, sionisten Lévy tillsammans med den i Väst omhuldade ’opositionsledaren’ Svetlana Tikhanovskaya i Vitryssland. Vitryssland behövs som en oundgänglig kil i splittringen av Ryssland. Vitryssland är Rysslands närmaste och geopolitiskt mest viktiga allierade grannland. Faller Vitryssland kommer snaran att dras åt ytterligare och Ryssland kommer tvivelsutan att känna av det. Väst är sällan sent med att belöna de element som för stunden tjänar dess världsherravälde. Därför dröjde det inte särskilt länge förrän EU tilldelade sin lakej, Tikhanovskaya 2020 års Sakharovpris för ’tankefrihet’!
Israel har använt sig av samma taktik, d.v.s. söndra och härska i Palestina. Den sionistiska aggressiva enheten har sedan PLO:s bildande 1964 begärt organisationens huvudv på ett fat. Det har på ett hjärtkärande sätt lett till splittringen mellan olika palestinska motståndsgrupper (Hamas och Fatah-rörelsen). Som en direkt följd av detta har Israel lyckats att flytta fram sionismens positioner, inte bara i Palestina, utan även i stora delar av Mellanöstern. Vid fler än ett tillfälle, och till Israels stora glädje, förstås, har Hamas och Fatah sökt utplåna varandra. Bröder som igår kunda vända ryggen mot varandra, i trygg förvissning om att den var skyddad fruktar idag varandra mer än fienden. Det senaste avtalet (”Abraham-avtalet”) mellan den sionistiska kolonialstaten Israel och två djupt reaktionära gulfstater, diktaturerna Förenade Arab Emiraten och Bahrain ämnar att isolera palestinierna och skapa ännu mer splittring arabländer emellan.
I Irak (och nu i Syrien) använder USA samma politik. Den irakiska statens grundvalar lades medvetet i ruiner. Armén upplöstes och militära pensioner frystes. Som ett led i det sk ”Creative chaos” upplöste ockupationsmakten alla existerande maktstrukturer. Iraks riggade sekteristiska (som om Libanon-såret inte var nog) grundlag, skriven med ockupationsmaktens bajonetter, kom för att påskynda landets sönderfall och delning. De shiadominerade dödspatrullerna opererade ostraffat. De fick, och fortfarande får order direkt från det beryktade inrikesministeriet. Senare lyckades USA vinna över den tidigare motståndsrörelsen i al-Anbar-provinsen och skapade en tungt väpnad styrka som motarbetade de väpnade shiitiska partierna.
På så sätt skapade USA en ”jämvikt” mellan stridande shiitiska och sunnitiska grupper. Målet var att skapa grogrunden för dagens brodermord. För att splittra Irak, har Israel i årtionden stöttat, beväpnat och tränat kurdiska trupper i Norra Irak. Samma roll spelar sioniststaten i Syrien idag. Även här stöttar Israel/USA lömskt kurder (partiet YPG och de väpnade SDF-styrkorna) i de oljerika nordöstra delarna av Syrien. SDF är skapat och beväpnat av Syriens fiender och angripare för att söndra och härska i ännu en arabstat vars territorium, Golanhöjderna fortfarande ockuperas av Israel.
För att försvaga centralregeringen i Damaskus stjäl USA, med hjälp av det kurdledda styret (”Rojava”) Syriens olja. Detta perversa avtal, denna oerhörda cynism och skrupelfria machavelism som mätt med alla mått är ren och skär internationell piratverksamhet, slöts mellan ”Rojava” och det amerikanska oljebolaget Delta Crescent Energy. För att överleva och behålla makten är YPG och SDF beredda att sjunka så lågt som lakejer och förrädare någonsin sjunkit under hela mänsklighetens politiska historia.
De jättelika sönderbrytningsmolnen hopar sig alltmer i Västasien men också världen i övrigt, allt eftersom imperiet förlorar terräng och försvagas, och med Joe Biden i Vita huset lär dessa moln bli mer olycksbådande än vad man hitills kunnat föreställa sig. Sedan 2007 försöker USA, i syfte att söndra och härska, skapa en autonom sunnimuslimsk region i Västra Irak. Inträngda i ett hörn och med snabbt minskande inflytande under 2021söker USA mer desperat än någonsin tidigare förverkliga denna bantustan.
Den koloniala och imperiala herren, som analyserar svagheterna hos sina motståndare, och hos den labila befolkningsskikten, denna förtryckare som aldrig försitter ett tillfälle att låta de koloniserade döda varandra, den blodiga ormen som har tilldelat det erövrade landet det dödliga bettet, sått split och lagt grunden för Iraks undergång, lutar nu sig tillbaka, sitter i sin ombonade värld och på ett säkert avstånd håller sig a jour om allt och studerar allt grundligare det erövrade folket, följer ”händelseutvecklingen” och njuter av att se blod flyta i Irak. Nu väntar den berusade erövraren otåligt på att det ödesdigra bettet som tilldelades det ockuperade folket, under en himmel utan rätt, utan mänsklighet och utan stjärnor, ett bett som nu har paralyserat bytet, skall verka klart och Irak skall falla och landet skall styckas upp.
Kedjade vid varandra under det koloniala förtryckets ohyggliga skugga kan en nations medlemmar inte göra sin entré i historien från dess vidare portar. Fjättade vid varandra sänder varje rörelse den ene fången gör en strid ström av smärta till fången bredvid. Såluna är det den ’närmaste’ som gör mest ont! Denne, i sin tur, för att ’fly’ sin kedja och sitt lidande, sin förnedring och sin ofrihet, utsätter fången bredvid för samma handling, samma lidande. Nu rör sig lidandets fruktansvärda pendel i båda riktningarna. Under det koloniala herraväldet förmår inget sår förbereda en öppning mot befrielse. Inget sår förmår att få en ny syn på sig självt och världen.
I ett slags apokalyps flyr alla sår varandra. Dessa sår, stadda i förruttnelse, betraktar varandra som varandras absoluta negationer! I det mörker, förtvivlan och misstro som erövraren har dränkt det erövrade folket kan inget sår se räddningen i sårens gemensamma resning. Ännu kan inget sår abstrahera med kollektiva kategorier. Ännu har inget befrielsemetamosfor kunnat bli rotfäst i sårens medvetande. Ännu kan inget sår se en möjlighet, en tändande eld i såret bredvid. Därför fortsätter våldcykeln och våldsspiralet bland nationens medlemmar i slaveriet djupa natt. Alla dessa blödande sår som har kedjats med en och samma kedja tror att den andre är den egna frihetens hinder, och inte garant. Varje sår ser sig själv som en era, hindrad från att bryta fram av såret bredvid. Inget sår kan bryta denna infernaliska djävulscirkel. Inget sår förmår att överflytta problemet till en annan plan. Varje fånge läser nu sin olycka i fången bredvid. Dränkt i lidandets dundrande och uppflammande vågor kan inget sår vända blad och läsa såret bredvid i ett annat ljus. Inget sår kan göra sig fritt från alla de lögner och halvsanningar som förtryckaren under årens lopp lyckats bibringa det. Eftersom sunniten är övertygad om att han lider därför att han är sunnit kommer han att överdriva sin reliositet in absurdum och intolerant. Det andra lägret (shiia) handlar på samma sätt. Det ohyggliga handlingsschemat kastar sin ogenomträngliga fruktansvärda skugga över en hel nation och berövar den all klarhet. Varje läger läser nu sitt lidande i skuggan av det förflutna (då schismen inom Islam uppstod år 632) och inte i ljuset av nuet.
När en kedjad hand ska slå sig fri är den med nödvändighet dömd att smärta och riva upp såret på handen bredvid, d.v.s på handen vid vilken den är kedjad. Denna hand, i sin tur, gör detsamma för att ”undfly” sin egen smärta, såret bredvid. Följaktligen blir det ’närmaste’ såret/brodern som gör mest ont i Irak. Smärta flyr smärta. Sår flyr sår och därmed river sår. Sår fördjupar sår. Sunnit slår ihjäl shiit (eller alavit) och vise versa. Så länge försöket att ’befria’ sig är individuellt/sekteristiskt inskränkt, så länge befrielsen balanserar på den sekteristiska slanka linan kommer det obevekligt att riva och smärta såret bredvid. För att tillförsäkra sig frigörelsens morgonrodnad, efter ofrihetens långa frusna natt, skall alla sår simultant och enstämmigt, som ett enda stort sår, Iraks monumentala sår, bortom all inskränkthet och provinsialism, resa sig och marschera mot bödelns ondskefulla borg, mot sitt kollektiva mål, friheten, alternativet är mer lidande och smärta. Bara när såren har identifierat de verkliga motsättningarna kan en nation skrika sig in i världen och pånyttfödas. Endast då erövrar en nation sin grynings högsta höjder, övervinner sig själv och skriver historia. Denna insikt saknar både röst och scen i dagens särade Irak. För att uppskjuta den nationella vredens årstid och fördröja det kokande folkliga hatets jättebrand gör den inpopulära och sekteristiska eliten sitt yttersta för att fördjupa detta sterila och fatala ”vi” och ”de”, den falska dualiteten. Inget sår förmår att vidga sina vyer och betrakta sitt lidande från en högre horisont. Det är ”inte” imperialism och dess ockupation som gör ont, utan den närmaste vid vars sår ens eget sår är kedjat! Det är shiiten, alaviten eller sunniten som gör ont. Varje rörelse den ene fången gör för att bli fri smärtar det fången bredvid. Varje rörelse den ene handen gör för att bli fri river den såret på handen bredvid eftersom shiitens hand är kedjad vid sunnitens. Shiitens frihet går därför över sunnibroderns lik och omvänt. Att favorisera och gynna en grupp och missgynna en annan är känd kolonial taktik, i syfte att söndra och härska. De gamla kolonialmakterna använde den med framgång i sina kolonier. Den nordamerikanska imperialismem dammar av den i Irak och Syrien.
Att alla sår ser kedjan, oket är en sak men att gemensamt upptäcka det en annan. Detta kedjade och fjättade sår, insnärjt i skam och nederlag, ser såret bredvid som en skärm som står i vägen. Inget sår kan se en utväg i det plågade såret bredvid. Varje sår läser en ödesmättad återvändsgränd i det andra såret. Varje sår ser såret bredvid som en ödesdiger vattendelare och inte ett val. Inget sår kan avlägsna Majas slöja för att se ett oundgängligt villkor för ett liv i verklig frihet i såret bredvid. I den apatiska situation som förtrycket har skapat kan inget sår leva sig in i ett annat. Ingen förmår att rama in lidandet i ett större sammanhang. Ingen kan se värdet i sårens gemensamma resning. Inget sår kan lyfta blicken, en blick insnärjd i ett kolossalt och ohyggligt nät av ogenomträngligt mörker, ignorans och lögner. Varje sår står för nära sig självt och förblindat betraktar sig självt. Under denna kvalmiga täthet växer inget medvetande, här vidgas inga vyer, här dör insikten medan sår ganger på sår. Inget sår förmår att blicka bortom sitt omedelbara särintresse.
Under ett obönhörligt regn av smärta förmår inget sår se sårens kollektiva öde. Vi bevittnar sårens självcentrerade och smärtfyllda dans runt de egna, variga och blödande jagen, utan horizont och utan hopp. Här dånar blodets ohyggliga furioso. Här tränger hatet och blodet fram och dryper från alla sprickor. Ingen reflektion blir möjlig mitt i en stormig flod av diaboliska sår. Ingen kan se en ’broder’ i fången bredvid, utan bara ett gnagande plågoris, ett fängelse.
Kollaboratörerna och den politiska hatade eliten som ockupationsmakten med våld har påtvingat det irakiska folket, strävar nu helt skamlöst och utan hämningar uppåt, berikar sig, spelar på börsen, lever i en fjärran drömvärld och badar i en nästan surrealistisk flod av petrodollar och lyx. Denna elit som i en förfärande svindel närmar sig avgrunden jublar euforiskt över Abelmorden, förlänger sin nådatid och gör allt som står i dess makt för att befästa sårens falska medvetande. En uppsjö av tv-kanaler, knutna till sekteristiska gruperingar, partier och miliser oförtrutet spär på och blåser upp religiösa affektioner. Historiska figurer, händelser och platser omtolkas för att påskynda det sterila hatet, landets sönderfall och delning. Nu rasar stamstrider även inom lägren (sunni/shiia) själva. Orkesterdiket heter återigen den sk ”Gröna zonen”. Eliten och dess nordamerikanska herrar vet naturligtvis mycket väl att en likvärdig nationell identitet som baseras på medborgarskap och inte på sekt (shiia/sunni) är en dödssynd i Irak.
Varje nationell kraft som ifrågasätter och utmanar den förhatliga och teatraliska lydregimen i ”Gröna zonen”, varje sant irakiskt nationellt element som motsätter sig det sekteristiska våldet، splittringen och manar till nationell enhet mot den gemensamma fienden USA och dess lakejer och nickedockor i den ”Gröna zonen” rensas brutalt ut, tystas eller mördas.
En dag offrar bröderna Abel och Kain till Gud genom att bränna djur och låta röken segla upp till Gud. Abels rök stiger bra men Kains offerbrasa vill inte ta sig alls. Kain blir arg, varför vill inte Gud ha hans offer? Istället blir han avundsjuk på sin broder Abel och slår ihjäl honom. Nu måste Kain skrida till verket och utföra brodermordet, som erövraren av Irak, Amerikas förenta stater och den sionistiska staten Israel länge och otåligt väntat på! Nu måste Kain slutföra det erövraren inte har lyckats med, sin överlägsenhet till trots.
I sin broders blod sökte shiiten/sunniten evigheten och ett titaniskt hjälteslag som skulle föreviga honom. Broderns död skulle bli en gigantisk esterad på vilken han skulle uppträda och föra historiens talan. I broderns blod skulle han upptäcka en anslående viljeakt som i ett slag skulle föra honom till absolut frihet. I broderns plågade blod skulle såret påbörja sin frihets epok. Där skulle det söka övervinna sig självt, det underkastade, förödmjukade inom sig, hämnas sin vanmakt, sina bojor, sin tid och proklamera segerns grandiosa timma.
I sin broders blod sökte Kain en fristad men han fann bara att snaran alltmer dras åt runt hans egen hals. I blodet skulle han upptäcka ett obändigt martyrskap och ett oböjligt slut men där fanns bara en förnedrad, kuvad död som undviker historiens blick. I broderns varma blod sökte han den oendliga frihetens oerhörda rike, men han fann bara ett förnedrat kvalmigt stycke vara som sjunker ner under sin egen tyngd. Det kungadöme som brodermordet skulle utlova har ännu inte infriats. Broderns blod har ännu inte krönt honom, detta ’förrådda’ sår som den obestridliga kejsaren. Brodermordet har inte förbindat historiens stora sår. Den soluppgång som broderns blod skulle utlova har ännu inte kastat sitt ljus över bojornas natt. Ännu härskar förbundet natt och kedja.
Den rättvisans förlovade rike som Abels blod skulle ha stått i vägen för har ännu inte sett dagens ljus. Den sublima färden bortom den torterande tingligheten har fortfarande inte blivit av. Likt en himmelens sändebud i en kall värld sökte Kain en ingivelse i broderns oförskyllda blod. I blodet sökte han en dop, en ny uppenbarelse, en Gud som skulle rättfärdiga hans tro. I sin mördade borders spillda blod skulle han tvaga och tvätta av sina synder, vända pannan mot evigheten och be sin bön. I brodermordet sökte han sitt självförverkligande av vilket han nu är dömd att blott se en hägring som snart kommer att drunkna i skymningens första mörkervåg. I Abelmordet såg såret; shiiten/sunniten en autodafé där alla hans avgudabilder skulle brännas för att han skulle förkunna enheten av sitt splittrade inre och resa upp ett nytt Kaaba runt vilket han skulle vallfärda. Brodermordet skulle liksom Akiles lans hela Kains sår. Men han finner att hans sår bara förvärras. Den epik i vilken han skulle tvätta av sin förnedring har ännu inte sett dagens ljus. Det spillda blodet har ännu inte fött det autentiska upproret. Det blev inte den fackla som skulle brinna i kedjans natt. I mordet sökte såret rättvisan men det blev det första som bröt mot den. Det spillda blodet blev inte det såret blödande länge drömt om: en Babels torn. Såret steg inte närmare Gud, det mötte istället himlens straff.
Kanske kommer han, denna Sysifos, detta öppna sår en dag med ryggen mot väggen, när alla försök att slå sig fri bara har fördjupat hans förtryck, hans slaveri och visat sig vara förgäves, att minnas det liv han tog och det blod han spillde! Kanhända kommer han att kalla på såret bredvid. Men då finns det ingenting där förutom den eviga och oåterkalleliga tystnaden, den eviga tomheten! Kanske kommer han att upptäcka att det liv han tog, när han i ljudet av sin elds dundrande röst läste en frihetens stora hymn var en broder, ett sår.