Detta är en artikel 17/8 av Paul Robinson, professor vid University of Ottawa. Han skriver om rysk och sovjetisk historia, militärhistoria och militär etik och är författare till bloggen Irrussianality. Har publicerat annat av honom här tidigare. Översättare: Rolf Nilsson.
Artikeln har publicerats på RT: https://www.rt.com/russia/532261-west-russia-china-actions-afghanistan/
Av Paul Robinson, professor vid University of Ottawa. Han skriver om rysk och sovjetisk historia, militärhistoria och militär etik och är författare till bloggen Irrussianality.
Det Afghanska debaklet är ett tecken på en förändring i den global ordningen: Med rysk hjälp ersätter Kina snabbt USA som världens viktigaste land
Shto delat? Eller, på engelska, vad göra? Den ständiga ryska frågan är lika relevant i dag som alla andra efter talibanernas triumf i Kabul, vilken fått stormakter att förlora balansen och skapat en osäker klyfta.
Hittills har två svar på den frågan dykt upp. En från väst, och en från ryssarna och kineserna. Det är den senare av de två som ser mest lovande ut. Det västerländska svaret har till stor del varit panikartat. Diplomater, journalister, hjälparbetare och andra strömmar till Kabul flygplats för att fly Afghanistan så snabbt som möjligt. Däremot har ryssarna och kineserna varit lugna och samlade.
Även om Moskva på måndagen tillkännagav att man skulle evakuera en del av personalen vid Kabul-ambassaden, så är dess dörrar, såväl som Folkrepubliken Kinas dörrar öppna. Rysslands ambassadör i Kabul, Dmitry Zhirnov, uttryckte förtroende för ett talibanlöften om att ”inte ett enda hår kommer att röras [på huvudet] av ryska diplomater”.
Dessa två tillvägagångssätt – att fly eller att stanna kvar – återspeglar hur de olika länderna ser på sina framtida förbindelser med det talibanledda Afghanistan. Två politiska alternativ följer naturligtvis av dessa tillvägagångssätt: isolering och tvång å ena sidan eller engagemang och hävstångseffekt å andra sidan. Till dessa hör ett insisterande på ideologi i första fallet och pragmatiska överväganden av nationellt intresse i det andra.
Den brittiske utrikesministern Dominic Raab var snabb att uttala sig till stöd för alternativ nummer ett och tog upp frågan om mänskliga rättigheter samtidigt som han utfärdade ganska tomma hot. Han sa att Storbritannien ville ”göra klart för talibanerna att vi kommer att hålla dem ansvariga”. På frågan om hur det var möjligt sa Raab genom att ”arbeta med våra partners, genom allt från de sanktioner som vi kan tillämpa på ODA [officiellt utvecklingsbistånd] som vi kommer att hålla tillbaka i väntan på reformer.”
Till skillnad från Storbritanniens tal om mänskliga rättigheter och sanktioner har retoriken från Peking och Moskva fokuserats på säkerhet och engagemang. Som nära grannar till Afghanistan är kineserna och ryssarna främst angelägna om att se till att landet inte återigen blir en fristad för terrorister, och att instabilitet inte sprider sig över dess gränser till deras egna bakgårdar. Så länge talibanerna kan se till att detta inte händer, verkar Ryssland och Kina öppna för att upprätta goda förbindelser med den nya afghanska regimen.
Medan han krävde att Afghanistan inte skulle användas för ”handlingar som skadar Kina”, påpekade en talesman för Pekings utrikesdepartement att hans land var berett att utveckla ”gott grannförhållande, vänskapliga och samarbetsinriktade relationer med Afghanistan.”
Samtidigt uppgav den ryska presidentens sändebud för Afghanistan, Zamir Kabulov, på måndagen att ”Om vi jämför möjligheten att förhandla med kollegorna och partnerna har jag sedan länge kommit till den slutsatsen att talibanerna är mycket mer kapabla att nå överenskommelser med än [den tidigare pro-Amerikanska] marionettregeringen i Kabul.” Kreml har erfarenhet, efter att ha varit värd för en delegation av rörelsens politiska officerare för samtal i Moskva, trots att gruppen är en förbjuden terrororganisation i landet.
Kabulov föreslog till och med att Ryssland officiellt skulle erkänna talibanregeringen, beroende på ”de nya myndigheternas beteende”. ”Vi kommer att noga observera hur ansvarsfullt de styr landet inom en snar framtid. Och baserat på resultaten kommer det ryska ledarskapet att dra de nödvändiga slutsatserna”, säger han.
Således, om väst tycks överväga att använda piska, verkar Kina och Ryssland vara mer för att erbjuda en morot.
Cyniker kan invända att hopp om samarbete från talibanernas sida är naivt. Det finns dock några skäl att tänka att situationen kan vara annorlunda jämfört med när talibanerna tog makten 1996. Då visade de lite intresse för eller förståelse för alla detaljer i hur man styr i ett land, förutom utrikespolitiken. Nu verkar man erkänna att man, för att överleva, måste vara tekniskt kompetent och upprätthålla vänliga relationer med sina grannar.
Antonio Giustozzi, en av de främsta västerländska analytikerna av afghanska angelägenheter, kommenterar att talibanerna verkar överväga någon form av koalitionsregering, ”som innehåller delar av den tidigare regimen.” Giustozzi noterar att ”Talibanerna har också gått ut till teknokrater och byråkrater på mellannivå och bjudit in dem att stanna i landet för att arbeta under nästa regering.” Med andra ord har talibanerna blivit mer pragmatiska. Och det betyder att det kan finnas vissa fördelar med att arbeta med dem.
Till exempel kommer Kina utan tvekan att se på Afghanistans stora mineralreserver. För några år sedan vann kineserna rättigheterna att utnyttja kopparfyndigheterna i Aynak, i centrala Afghanistan, som tros vara de största i världen. Hittills har de inte kunnat omsätta dessa rättigheter i praktiken. Men om talibanerna kan tillhandahålla ordning kan utvinning av mineralresurser äntligen bli en verklig möjlighet.
Detta bör gynna Afghanistan såväl som Kina. Landet är i desperat behov av ekonomiska medel, och kinesiska investeringar kan ge en värdefull ersättning för förlorat västerländskt bistånd. Ryssland kan under tiden ha något att erbjuda i delar av norra Afghanistan, där Sovjetunionen tidigare hjälpte till med byggandet av industriprojekt som gasfältet Sheberghan och kvävegödningsanläggningen Mazar-i-Sharif.
Samtidigt skulle den självklara internationella styrkan att ersätta USA och Nato som garant för regional säkerhet vara Shanghai Cooperation Organization (SCO). Bland medlemmarna finns de flesta av Afghanistans grannar, inklusive Ryssland, Kina, Pakistan och, sedan förra veckan, Iran.
Skulle sådana saker inträffa skulle det vara ytterligare bevis på en förändring av den internationella ordningen. En multipolär ordning växer snabbt fram, där Kina ersätter USA som världens ledande land och där Ryssland intar en mer begränsad roll för sig själv, som en makt i regionen.
Ur Afghanistans synvinkel kan det mycket väl vara fördelar med detta. Kinesiska investeringar är möjligen en förändring till det bättre jämfört med amerikanska allmosor, vilka gav upphov till massiv korruption och beroende. Också fördelaktigt kan vara att SCO:s ersätter USA och Nato, med tanke på att SCO:s medlemmar, har ett direkt intresse som grannar av att säkerställa Afghanistans stabilitet.
Något märkligt ger därför talibanernas maktövertagande utrymme för vissa möjligheter för Afghanistans utveckling, som inte tidigare var tillgängliga. Det är långt ifrån säkert att talibanerna kommer att vilja utnyttja dessa möjligheter, men ryssarna och kineserna verkar vara villiga att ge det en chans. Om de gör det kan de mycket väl dra stora fördelar av det.
Jag gillar de inledande orden.
”Det Afghanska debaklet…”
Respekt.
Jag var tvungen att söka för ordet betydelse.
Men synonymer.se stavar debacle.
Fast jag tycker det borde heta debakel på svenska.
Det betyder i varje fall fiasko, fullständigt misslyckande, katastrof etc.
Jag ska läsa resten sen ikväll.
Jag läste nyss på SVT att Ryssland, Kina, Iran och Pakistan inte lämnat sina ambassader i Afghanistan och fortfarande håller dem öppna.
Det känns som västvärlden drog nitlotten med Afghanistan och vinsten istället gick till de omkringliggande länderna i Asien.
Om det hade varit kvinnors möjligheter att utvecklas det gällde, då borde västmakterna med alla sina resurser ha hjälpt Sovjetunionen på 80-talet, det var ett projekt som åtminstone hade förankring i det afghanska samhället. Men istället förklarade man Sovjetunionen krig via mellanhänder som var de mest kvinnoföraktande av alla.
Detta sk. värdebaserade projekt har bara varit en kuliss för det gamla vanliga, att utöva geopolitisk kontroll och roffa åt sig så mycket man kan av de rikedomar som står till buds. När det stod klart att den geopolitiska kontrollen skulle bli svårare att etablera än väntat, fanns ännu mycken ekonomisk vinning att hämta. Vapentillverkarna hade julafton varje dag och välinformerade källor berättar att CIA och dess avknoppningar tjänade storkovan på droghandeln. Drogerna var gåsen som värpte guldägg och vinsterna inkasserades framförallt av CIA-anknutna personer som agerade i egen, privat regi och hade tentakler ända ut till distributörerna och poliskontoren i USA. Observatörer häpnade över den massiva anstormningen till transportflygen och det är knappast bara tolkar vi ser utan folk som medverkat i droghandeln, både inhemska och utländska.
Vad det än blir av talibanernas styre kommer deras maktövertagande att gå till historien som en av de märkligaste segrarna av alla mot en stormakt. Denna stormakt hade satsat miljarder på att träna upp en lokal marionettmilitär som både vad gäller numerär och beväpning borde ha varit vida överlägsen talibanerna. Men marionetterna tog till sjappen nästan utan att ett skott behövde avfyras. Den snabbaste och oblodigaste segern i militär historia. En sådan kan inte ske av en slump och den är tvärtom ett kvitto på hur ockupationen saknade all förankring i det afghanska samhället. Ingen afghan förutom de mest privilegierade trodde för ett ögonblick på det västliga projektet. Men så länge det fanns pengar att hämta och hotet om massiva flygbombningar var överhängande låtsades man arbeta för det.
Det är för tidigt att våga gissa hur talibanerna lyckas med att etablera ett fungerande styre. Men många kommentatorer som inte är influerade av NATO-propagandan ser möjligheterna, liksom skribenten av denna artikel Paul Robinson och det finns de som är mer optimistiska än han. Iran har ju utvecklats trots västliga sanktioner med ett likartat styrelseskick som möjligen är på kommande i Kabul. Vad som gäller är att få igång ekonomin genom investeringar i basindustri och annan industri samt jordbruket, något som inte ens varit aktuellt under det västliga styret där utdelning av allmosor är det typiska.
Det kan inte undgås att lägga märke till de komiska poängerna i västmakternas debakel. I väst täcker folk för sina ansikten med masker och i många västländer tvingas t.o.m. barnen att bära dessa hälsovådliga dukar. Vad skall man rösta om burka-förbud för, när man själva döljer sina ansikten ? På Kabuls gator sågs inga masker och någon vaccinering av folkmassorna har knappast ägt rum. Var finns staplarna av likkistor efter alla förmodat coronadöda ? Afghanistan visar vägen på fler sätt än folk i väst anar. Ja, liksom Sverige, ett faktum som svenskarna bör vara stolta över.
Paul Robinsons kommentarer är rimliga och vettiga. Ett flertal artiklar de senaste dagarna konstaterar lakonisk att USA för tredje gången tvingats lämna ett slagfält med svansen mellan benen; Vietnam, Irak och Afghanistan. NATO.-hegemonen framstår inte längre som så starkt. Det är nog endast bland vasallerna i krigsorganisationen som Hegemonen placeras på en piedestal, Hur länge till undrar man? Tyskland fronderade rejält och struntade i Bidens klagomål över anslutningen i Greifswald av Nordstream II.
Men visst vasallerna gråter krokodiltårar över Talibanernas maktövertagande. Det slår inte sällan över i rent proimperialistiska sånger. En politisk skojare som Jan Hallenberg i en debattartikel i SvD 14-8-2021. NATO-kramaren Hallenberg, s k forskningsledare vid Utrikespolitiska institutet, skriver:
”Oberoende av vilka målsättningar USA må ha haft med sin intervenering i landet är det ett faktum att hundratusentals, troligen miljoner, afghaner har fått ett annat och bättre liv tack vare USA:s engagemang”….”USA:s ansträngningar har skett på områden som rättsstaten, utbildning, hälsovård, ekonomisk utveckling, uppbyggnad av afghanska säkerhetsstyrkor med mera.”
Inte ett ord om alla dödade och skadade afghaner, födandet av den korrupta marionettregeringen i kabul, där miljoners miljoner dollar runnit ned i dess fickor, medan landsbygdens folk inte sett en cent. Det är vämjeligt att läsa Hallenbergs lamentation.
Är inte UI ett ganska typiskt organ för kritik mot den nya flerpolära värld som växer fram? Ett organ för fortsatt högstahönsstatus för USA? Är det inte på UI som den aktive russofoben Martin Kragh jobbar?
Imperier faller. Nu är det Amerikas tur. Och världen kommer att glädjas.
Det är viktigt för mobbare att alltid vinna. För när deras svaghet är avslöjad kan de inte längre vara mobbare. Imperier måste tillgripa mobbning nära slutet eftersom de är i grunden svaga. De förlänger sig själva genom valutaförminskning som i sin tur försämrar den kulturella fördel som samhället hade gentemot det tidigare imperiet. Och när det händer är spelet över. Samma sak finns inte i horisonten med Ryssland idag. Kreml har gått vidare. Det skulle vilja ha ett bättre förhållande till Washington men det har inga illusioner om att det händer.
Som kapitalistiskt land under kommunistiskt styre vill Kina exportera kapital, Lenins definition av imperialism.
Ja, och detta sker i ökad omfattning. Kinas investeringar i Kina har ökat betydligt mer än andra länders investeringar i Kina.
UNCTAD:https://unctadstat.unctad.org/CountryProfile/GeneralProfile/en-GB/156/index.html
Financial flows
(millions of US$ unless otherwise specified)
FDI inflows 2005: 72 billion dollars 2010: 114 2015. 135 billion dollar
FDI outflows 2005:12 billion dollars 2010: 68 billion 2015: 145 billion dollars
..
De utländska direktinvesteringarna i Kina är enorma här.
Bäste Vladimir O. du har rätt, och vi vet ännu inte med säkerhet vart utvecklingen i ”det socialistiska landet med kinesiska förtecken” kommer att leda. Det vet vi inte heller vad gäller Afghanistan, men det är mest sannolikt att den kommer att bli bra mycket bättre än vad den var under de 20 senaste åren. Det är det som det afghanska folket får ta itu med på sitt sätt.
På samma sätt måste du och jag, Vladimir, hoppas på att Kinas folk på ett bra sätt tar hand om sitt eget lands framtid, så att kapitalismen i Kina inte blir imperialistisk. Men denna vår eventuella oro, Vladimir, kan inte vara större än den oro vi måste känna inför den desperation som nu papperstigern måste känna. Den desperationen tror jag mycket väl kan leda till världens farligaste beteende. Även en papperstiger kan trycka på knappen, han har den ju inom nära räckhåll.
De afghanska kollaboratörerna är en ynklig syn, nyss var de avlönade av yankees, och euro-typer, sålde ut sina egna, klart att den typen av karaktärer, eller brist på karaktär, beter sig lika motbjudande i trångmål. De är säkert avskydda, av sina landsmän, en kvinna ville till Canada, men fick tyvärr avstå.
Känner vårt Nato-frälse marken gunga, klockan klämtar även för dem. De mår pyton, ibland står allting klart. Vad gör folkskolegrabben, landsfadern Löfven idag, 1946 har ringt och vill ha honom åter. Mera Nato finns nog ej på agendan,
men damagecontrol. Ny stor Nato-övning, i norr, Operation: Cut and Run Resolve, Joint Enhanced Apocalypse Now, går av
stapeln, omfattar alla värdelösa svenska
politiker och militärer.
Ann Linde: – ”Inte en spänn, skaull gåu till
talibounerna! Skånska ambassaden på UD, ”spänn” är stockholmsslang, och utrotningshotat, efter att 275. 000 syrier och 70.000 afghaner flyttat till stan, tack vare klimakterieministerns politik och bravado,damerna tycks gilla afghanska ynglingar, både Ann och Annie.
Svenskt UD-slang för Trumans och Bidens, The buck stops here! Men finns det någon självkritik bland politikerna, eller blir det snyft och självömkan, revan-schism, skylla på någon annan, Ryssland, Kina, Iran…?
Ynkligt att se de afghanska kollabo-ratörerna, som sålt ut sina landsmän, för dollar och euros, nu gör de vad som helst för att komma bort. Människor utan karaktärer, egentligen, nu gungar väl marken under svenska Nato – jobbare,
klockan klämtar för dem, de är beredda att sälja oss. Var är Löfven, folkskole-grabben, i golfbyxor, som klev ut från 1946, Ann Linde: – Inte en spänn skaoull gåu till talibounerna! , skånska ambassaden på UD, ”spänn” är stock-holmsslang, utrotningshotat, när 50 % av Stockholmarna, utgörs av invandring, efter alla USA-krig. Tror det är samma typer som kutar runt på Kabul Airport.
Enligt Lenin är kapitalexport imperialismens essens, så Kina är redan imperialistiskt. Att låtsas som att ett kapitalistiskt land kan välja om det vill vara imperialistiskt eller måste ses som historisk idealism, och strider både mot marxismen-leninismens intellektuella landvinningar och den historiska materialismens objektiva sanningar. Kina kommer snart att vara världens främsta imperialistiska makt, och alla sanna marxist-leninister måste välja sida i folkens kamp mot huvudmotståndaren. Den kinesiska imperialismen.
Farbror Barbro på DN kör damage-control,
liberalcyniskt, att vi nu har ett bättre sam-arbete med Nato, än någonsin tidigare,
det var uppgiften i Afghanistan, men
Natos mål var att få grepp på Ryssland, Kina, Iran, där nu Sverige visat korten, att bygga upp en Camp Steel/Kosovo typ,
det var målet, sen skulle det bli tyst.
DNs favoritfinne Anna-Lena, alla finnar läser DN, menar att ryssarna och talibaner, är lagom kompisar, kan så vara, men de lärde väl nåt från 1979.
Den sovjetiska regimen höll i tre år, USAs
korthus, tre veckor, men det var CIA som
ordnade mujahediin, styrkorna, några stora flyktingvågor är inte möjliga till EU,
och inte Sverige, tänk vad USA ställer till
problem, globalt, men ändå bra att Biden tog sitt beslut nu.
Men vilka svenska äventyrare har blivit, legoknektar, i Afghanistan, för militär/-polisiär karriär, ca 8.000, har då detta varit
en insats för en Nato-prospect, som Sverige, påminner om ett mc-gäng, att kvalificera sig för, , men en kolonial-krigföring, som aldrig kan bli aktuellt i
svenskt försvar, ett militäretablissemang som hittar på egna krig att göra karriär på.
Sveriges militära läge har försämrats.
Imperiernas grav Afghanistan har slagit till sitt senaste offer, USA. The exceptional shit nation of USA rämnar inom en snar framtid. Det sias om USA imperiets död redan under 2020-talet. Debaklet analyseras i detalj här. Rekommenderad läsning till bland annat sionist femte kollon i väst plus alla rabiata Biden(ister) och inte minst CIAs ”heroin ratline” (https://sputniknews.com/columnists/201708251056794770-afghanistan-cia-heroin-ratline/)
https://www.presstv.ir/Detail/2021/08/17/664605/Afghanistan-has-been-a-graveyard-for-empires-throughout-history–Is-the-American-Empire-next-
USAs öde förutspåddes av Vladimir Putin bland andra. Det vi ser i dagarna är ett början på pjäsen som faller och som kommer att ta med sig imperiet självt. Det är i och för sig fantastiska nyheter för världen – vi bli kvit en samling exceptionella skit som tror sig vara ”utvalda” (täppta näsborrar? frågar den vitsige).
”An overconfident America risks going down same path as the Union of Soviet Socialist Republics, warned Russian President Vladimir Putin at the St. Petersburg International Economic Forum.
In addition to Putin, the Russian Director of the Foreign Intelligence Service Sergey Naryshkin, Foreign Ministry Spokeswoman Maria Zakharova, Neo-Eurasianism founder Aleksandr Dugin, and other witnesses of the former Soviet Union, and the former Defense Intelligence Agency officer, Russian-American scholar Rebekah Koffler have all talked about the US going down the Soviet Union’s old path. ”
Fortsätt läsa här.
https://www.globaltimes.cn/page/202108/1231871.shtml
Bomba och dröna afghanerna, så att de
förstår att skapa damer som: Jaqueline
Kennedy, Madeleine Albright, mrs Reagan,
Nikki Haley, Hillary Rodham-Clinton, Samantha Power, Condoleeza Rice, CNNs Christiane Amanpour, Claressa Ward, Becky Anderson, och Annie Lööf, Ann Linde, Mona Sahlin,Anna-Lena Laur’en.
Är ni sugna på fler?
Talibanerna har förhoppningsvis lärt sig något, medan Sverige, regredierat till ett
land med kolonier, när man ser de svenska baserna, i Afghanistan, som en film från 1800talet, i brittiska imperiet, nu går inte solen ner i The Swedish Empire, från Mali till Kabul, Rule Sweden, Rule…
har arm’en snott åt sig, afghanska föremål till museerna, antikviteter, eller skallar till Etnologiska… Bäst att kolla in in dem,
förmodligen har Must placerat ut agenter,
i samråd med CIA, in place.
När arm’en varit i Afghanistan, och krigat, har istället IEDs smällt av i varje svensk
stad, flera hämndgangstermord än i Kabul, hela skiten har kommit hit, när
etablissemangspatrasket har roat sig
i Afghanistan, vilket nederlag även i Sverige, internationell och nationell skadegörelse, de utsatt oss för, dags för självrannsakan, hos USAs knähund nr 1, Europas failed state, och vi vet det. 30 miljarder har spenderats i de svarta hålens svartaste hål, Afghanistan.
Polisen som blev skjuten var Afghani-stan/Mali-veteran, stackarn, det finns en
kula med namnet skrivet, säger man, om man jobbar för det, alla dessa fallskärms-hoppare, som störtat, hör säkert till, det nya dolda militär-industriella komplexet vi fått på halsen, därför så tyst.
… Vi har våra talibaner, mrs Thatcher,
Ebba Busch, trof’ebruden Melanie Trump,
vi vet vad det går ut på….