Berlin for till Peking: En större affär bakom hörnet?

Ja, Pepe Escobar menar det i artikeln ”Berlin åker till Peking: Den riktiga affären”

https://strategic-culture.org/news/2022/11/04/berlin-goes-to-beijing-the-real-deal/

__________________________________________________________________

Scholz-karavanen åkte till Peking för att lägga de förberedande stegen för att utarbeta ett fredsavtal med Ryssland, med Kina som privilegierad budbärare.

Med sin oefterhärmliga känsla för ekonomisk analys genomsyrad av djup historisk kunskap presenterar professor Michael Hudsons senaste essä, ursprungligen skriven för en tysk publik, en häpnadsväckande parallell mellan korstågen och den nuvarande ”regelbaserade internationella ordning” som påtvingats av Hegemonen.

Professor Hudson redogör för hur påvedömet i Rom lyckades säkra unipolär kontroll över sekulära riken (ringer en klocka?) när spelet handlade om påvens företräde framför kungar, framför allt de tyska heliga romerska kejsarna. Som vi vet, halvt på skämt, var kejsardömet inte precis heligt, inte heller tyskt (kanske lite romerskt) och inte ens ett kejsardöme.

En klausul i de påvliga diktaten gav påven befogenhet att exkommunicera den som ”inte befann sig i fred med romerska kyrkan”. Hudson noterar skarpt hur USA:s sanktioner är den moderna motsvarigheten till exkommunikation.

Man kan hävda att det finns Top Two-datum i hela processen.

Det första skulle vara det tredje ekumeniska konciliet år 435: det var då endast Rom (kursiverat av mig) tillskrevs universell auktoritet (kursiverat av mig). Alexandria och Antiokia, till exempel, begränsades till regional auktoritet inom Romarriket.

Det andra toppdatumet är 1054 – när Rom och Konstantinopel splittrades för gott. Det vill säga, den romersk-katolska kyrkan splittrades från ortodoxin, vilket leder oss till Ryssland och Moskva som det tredje Rom – och ”västvärldens” sekelgamla fiendskap mot Ryssland.

Ett tillstånd av krigslagar

Professor Hudson fördjupar sig sedan i den resa som förbundskansler Scholz’ delegation har gjort till Kina denna vecka för att ”kräva att landet avvecklar sin offentliga sektor och slutar subventionera sin ekonomi, annars kommer Tyskland och Europa att införa sanktioner mot handeln med Kina”.

Nåväl, i själva verket råkar detta bara vara ett barnsligt önsketänkande, som uttrycks av det tyska rådet för utländska relationer i en artikel som publiceras på Financial Times (den japansk-ägda plattformen i Londons City). Rådet, som Hudson korrekt beskriver, är ”Natos nyliberala ’libertarianska’ gren som kräver tysk avindustrialisering och beroende” av USA.

FT trycker alltså, som väntat, Natos våta drömmar.

Det är viktigt med ett sammanhang. Tysklands förbundspresident Frank-Walter Steinmeier har i ett huvudtal på Bellevue Castle nästan erkänt att Berlin är pank: ”En era av motvind börjar för Tyskland – svåra, svåra år väntar oss. Tyskland befinner sig i den djupaste krisen sedan återföreningen.”

Men schizofrenin regerar återigen, eftersom Steinmeier, efter ett löjligt stunt i Kiev – komplett med att posera som en ovetande skådespelare som sitter ihop i en bunker – tillkännagav en extra utdelning: ytterligare två MARS-MLR och fyra Panzerhaubitze 2000 som ska levereras till ukrainarna.

Så även om ”världsekonomin” – i själva verket EU – är så bräcklig att medlemsstaterna inte längre kan hjälpa Kiev utan att skada sina egna befolkningar, och EU står på randen av en katastrofal energikris, så är det viktigare att kämpa för ”våra värderingar” i land 404 än allt annat.

Det stora sammanhanget är också viktigt. Andrea Zhok, professor i etisk filosofi vid universitetet i Milano, har tagit Giorgio Agambens begrepp ”undantagstillstånd” till nya höjder. Zhok föreslår att den zombifierade kollektiva västvärlden nu är fullständigt underkuvad i ett ”krigslags-tillstånd” – där ett evigt krigsetos är den högsta prioriteringen för de moraliskt högtstående globala eliterna.

Varje annan variabel – från transhumanism till avfolkning och till och med cancelkultur – är underordnad krigslags-tillståndet och är i princip oviktig. Det enda som är viktigt är att utöva absolut, rå kontroll.

Berlin – Moskva – Peking

Solida tyska affärskällor motsäger fullständigt det ”budskap” som det tyska utrikesrådet lämnade om resan till Kina.

Enligt dessa källor åkte Scholz-karavanen till Peking för att i huvudsak fastställa de förberedande stegen för att utarbeta ett fredsavtal med Ryssland, med Kina som privilegierad budbärare.

Detta är – bokstavligen – så explosivt som det kan bli, geopolitiskt och geoekonomiskt sett. Som jag påpekade i en av mina tidigare kolumner höll Berlin och Moskva en hemlig kommunikationskanal – via samtalspartner i näringslivet – ända fram till den minut då de vanliga misstänkta i desperation beslutade att spränga Nord Streams i luften.

Det nu ökända SMS:et från Liz Truss iPhone till Little Tony Blinken, en minut efter explosionerna: ”Det är gjort.”

Det finns mer: Scholz-karavanen kan försöka inleda en lång och invecklad process för att så småningom ersätta USA med Kina som en viktig allierad. Man får aldrig glömma att den främsta BRI-terminalen för handel/konnektivitet i EU är Tyskland (Ruhrdalen).

Enligt en av källorna ”kan Tyskland, Kina och Ryssland, om detta försök lyckas, alliera sig med varandra och driva ut USA ur Europa”.

En annan källa gav grädden på moset: ”Olaf Scholz åtföljs på denna resa av tyska industrimän som faktiskt kontrollerar Tyskland och som inte tänker luta sig tillbaka och se på när deras verksamhet förstörs.”

Moskva vet mycket väl vad det imperiala målet är när det gäller att EU ska reduceras till rollen som en totalt dominerad – och avindustrialiserad – vasall som utövar noll suveränitet. Bakom-kanalerna ligger trots allt inte i vrakdelar på Östersjöns botten. Dessutom har Kina inte gett någon antydan om att dess massiva handel med Tyskland och EU är på väg att försvinna.

Scholz själv betonade, en dag innan hans karavan nådde Peking, för kinesiska medier, att Tyskland inte har för avsikt att frikoppla sig från Kina, och att det inte finns något som motiverar ”de krav som vissa ställer på att isolera Kina”.

Parallellt är Xi Jinping och den nya politbyrån mycket medvetna om Kremls ståndpunkt, som upprepats om och om igen: Vi är alltid öppna för förhandlingar, så länge Washington äntligen bestämmer sig för att tala om slutet på den obegränsade Nato-expansionen dränkt i russofobi.

Att förhandla innebär alltså att imperiet skriver under på den streckade linjen på det dokument som det har fått från Moskva den 1 december 2021 och som fokuserar på ”säkerhetens odelbarhet”. Annars finns det inget att förhandla om.

Och när vi har Pentagons lobbyist Lloyd ”Raytheon” Austin som ger ukrainarna råd om att gå vidare mot Kherson, är det ännu mer kristallklart att det inte finns något att förhandla om.

Kan allt detta vara grundstenen till den geopolitiska och geoekonomiska korridoren Berlin-Moskva-Pejing över hela Eurasien? Det skulle betyda Bye Bye Empire. Än en gång: det är inte över förrän den feta damen sjunger i Götterdämmerung (syftar på Brünnhildes slutaria i Wagnes opera, dvs när allt är över, ö.a.).