Blåser vänstervindar i Latinamerika?

2
635
Försvarsminister Peter Hultqvist tillsammans med de finska och amerikanska försvarsministrarna under det trepartsmöte som hölls i anslutning till mötet i Norra gruppen. Foto: Janne Karjalainen / Finlands Försvarsministerium

Denna artikel av Martin Sieff, den 2 mars 2021 har vänligen översatts av Rolf Nilsson. Det är inte precis första gången vi skriver om Latinamerika. Se under “Relaterat.”

Under sina 24 år som senior utrikeskorrespondent för The Washington Times och United Press International rapporterade Martin Sieff från mer än 70 nationer och täckte 12 krig. Han har specialiserat sig på amerikanska och globala ekonomiska frågor.

Han behandlar inte Nicaragua – men det har jag gjort:
Orkandrabbade Nicaragua: Nästa politiska dråpslag för USA och den latinamerikanska högern efter vänsterns seger i Bolivia.
Ordfront: Strunt eller sanning om Nicaragua?

Vilken nation och vilka krafter griper in i inrikesfrågor, valprocesser och demokratiska friheter i Latinamerika? Det är inte Ryssland eller Kina, skriver Martin Sieff.

Vem bekämpar demokratins tidvattenvåg i Latinamerika?

Mexiko, Brasilien, Argentina, Venezuela, Ecuador, Argentina och Bolivia: När folken i Latinamerika har haft verklig frihet att rösta har de under de senaste 20 åren vanligen i hög grad röstat socialdemokratiskt.

Alberto Fernández.

Argentina, en av de två demografiska och ekonomiska jättarna i Sydamerika, har valt vänster-mitten, peronistiska regeringar fyra av fem gånger under de senaste 16 åren. Nuvarande presidenten, Alfredo Fernandez, har varit en modell för ansvarsfull socialpolitik på hemmaplan, samtidigt som han ådragit sig Trump-administrationens missnöje för att han försvarat de socialdemokratiska ledarna i Bolivia, Ecuador och framför allt president Nicolas Maduro i Venezuela.

President Lopez Obrador i Mexiko.

I Mexiko har den populära presidenten Andrés Manuel López Obrador, rutinmässigt ”anklagad” för att vara ”vänster”och ”populistisk”, modigt utmanat Wall Street och frispråkigt beskrivit nyliberalismen som ”en olycka” och ”en katastrof ” för sitt land.

Jätten Brasilien, som med mer än 200 miljoner människor är den demografiska tungviktaren i Latinamerika, omvalde två på varandra följande valda socialdemokratiska populära presidenter, Luiz Inácio Lula da Silva och Dilma Rousseff, i fyra val i rad från 2003 till 2014.

Rousseff avsattes i en rättsprocess 2016 och ersattes av den påstått korrupta och definitivt helt inkompetente och allmänt föraktade Michel Termer fram till 2019, då den förtryckande och ännu mer olämpliga, nuvarande ultrahöger-ledaren, Jair Bolsonaro, tog över. Sedan dess har han visat sig vara ett praktexempel på katastrofal inkompetens.

PRESIDENT LULA. FOTO OFICIAL

Redaktören: Domaren Edson Fachin högsta domstolen i Brasilien upphävde domen mot före detta president Luiz Inácio Lula da Silva, (Lula) den 8 mars 2021. Detta gör det möjligt för Lula att kandidera till president nästa år. här.

Lenin Moreno

Samma mönster fortsätter i både små och stora nationer. Ecuador, med 18 miljoner människor, valde två gånger den populära presidenten Rafael Correa, 2007 och 2013. Han lade vikten vid en dramatisk ökning av utgifterna för utbildning och hälsovård. Efter åratal av högerreaktion under en president med det ironiska namnet Lenin Moreni, Correas utvalda efterträdare, ser före detta ekonomiminister Andres Arauz ut att, i en avgörande valomgång, besegra den hårdföre högermannen och bankiren Guillermo Lasso, som bara fick ynka 19,74 procent i den första valomgången. Men det förutsätter att Ecuador inte kommer att utsättas för den typ av smutsiga knep och USA-stödd militärkupp som plågat Brasilien och Bolivia.

Expresident Correa.

Förra året befriade Bolivia sig från det grymma militära förtryck som återuppstod under det tillfälliga presidentskapet under 2019, under den attraktiva galjonsfiguren till president, Jeanine Anez, efter att den populära, två gånger valda, presidenten Evo Morales, ledare för Movement for Sociaism (MAS) störtades. Nu har Morales sent omsider efterträtts av sin tidigare ekonomiminister Luis Arce, som tillträdde i november 2020.

Luis Acre och Eva Morales. Bild Telesur.

Den demokratiskt valda presidenten Nicolas Maduro fortsätter också att överleva i Venezuela, trots en enorm, av båda partierna stödd, amerikansk ansträngning för att störta honom. Det började under Barack Obama, utvidgades under Donald Trump och fortsätter oförminskat under nuvarande president Joe Biden.

Flera poänger, som aldrig någonsin tagits upp i de skrattretande amerikanska mainstream-medierna (MSM) behöver påpekas här.

För det första försökte ingen av dessa nuvarande och tidigare  socialdemokratiska regeringar i någon av dessa länder invadera, eller på annat sätt destabilisera eller störta någon av sina grannar.

För det andra stödde ingen av de socialdemokratiska, upprepade gånger omvalda ledarna, vilka destabiliserades och så småningom störtades av USA-stödda militärkupper i Brasilien eller Bolivia, någonsin några terroristgrupper någonstans på halvklotet. President Fernandez har uppträtt exemplariskt, i det  han åtalat och avslöjat, inte bara före detta högerextrema kränkare av mänskliga rättigheter och anhängare till dödspatruller i sitt eget land under de mörka 1970-talet och början av 1980-talet, men också vänsterextrema grupper som verkat under senare decennier.

Det verkliga brottet som dessa, långt ifrån extrema reformistiska ledare, begick var naturligtvis att de fortsatte att trotsa USA:s regering, Wall Streets ekonomiska intressen och Internationella valutafonden och att de ville sätta behoven hos sina egna folk i första hand.

För det tredje är det helt enkelt omöjligt att någonstans i de engelskspråkiga mainstream-medierna i USA  hitta något som helst erkännande av denna enorma, kontinent-omfattande, politiska tidvattenvåg, som åtminstone under de senaste 15 åren har svept från Rio Grandes landgräns mellan USA och Mexiko, hela vägen ner till avlägsna Patagonien i sydligaste Argentina.

I bästa fall kommer finanstidningar som “The Economist” och “Financial Times” i London eller “Forbes” och “Wall Street Journal” i New York att skaka av sig denna fortsatta politiska dynamik som tillfälliga olägenheter, vilka återspeglar den påstådda analfabetismen och dumheten hos majoritetsbefolkningar, särskilt urbefolkningarna. British Broadcasting Corporation i London och Public Broadcasting System i Washington vet naturligtvis bättre än att ifrågasätta sina herrar.

Exakt samma argument används naturligtvis i USA för att håna, marginalisera och förödmjuka de så kallade ”Deplorables” – den vanliga arbetarklassens vita, svarta och spansktalande befolkningar i det amerikanska hjärtlandet, vilka har krossats av politiken med öppna gränser, oreglerad global frihandel och återkallande av statligt stöd och stöd för dem.

Det politiska mönstret och historiens tidvattenvåg, som gått över alla de stora länderna i Latinamerika under 2000-talet, är omisskännligt: Folk på halvklotet söker och uppskattar demokratiska friheter, öppna och rättvisa val och fredlig inhemsk ekonomisk och social politik.

Och vilken nation och vilka krafter griper in i inhemska angelägenheter, valprocesser och demokratiska friheter hos alla dessa nationer? Det är inte Ryssland eller Kina.

Men hur länge kan denna historiska tidvattenvåg, vilken kräver demokrati och socialt ansvarsfull politik, hållas tillbaka? Och vad händer när den äntligen bryter igenom?

Relaterat.
Vad kommer att hända i Bolivia nu? Kan den nye presidenten undvika Morales’ misstag?
Stor valseger för folkliga vänsterorienterade kandidaten i Bolivia! Har var det efter statskuppen förra hösten?
USAs förnedrande nederlag i Bolivia! Högergrupper talar om valfusk i högerregeringens val, medan nye presidenten vill utrota hungern.
Orkandrabbade Nicaragua: Nästa politiska dråpslag för USA och den latinamerikanska högern efter vänsterns seger i Bolivia.
Ordfront: Strunt eller sanning om Nicaragua?

Föregående artikelHur NATO-alliansen bekämpar Sputnik V-vaccin med subsidier från statsbudget och Gates, men dolt av Financial Times
Nästa artikelVem startade kriget i Syrien? Ett perspektiv efter 10 år.
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

2 KOMMENTARER

  1. Går Latinamerika åt vänster? Svårt att svara på utan att svara på vad som är vänster eller som i artikeln socialdemokrati. Själv ställer jag lite större krav än att godkänna som vänster varje korrumperad auktoritär ledare som viftar med röda fanan. Jag ser t.ex inget vänster i Maduro som utarmat Venezuelas folk (obs innan sanktionerna) men berikat en parti och militärelit. Venezuela stöder och upprättar sitt territorium till 2 terroristgrupper ELN och FARC-dissidenterna vilka använder Venezuela som bas för terroristattacker mot Colombia och när det gäller ELN attacker mot ursprungsbefolkningen i det guldrika Bolivar (Venezuela). Maduro ställer även anspråk på stora delar av Guyana, delar som tillhört Guyana sedan tiden då Venezuela var spanskt och Guyana engelskt.
    När det gäller Nicaragua så visar Ortegas agerande i bl.a undertryckandet av protesterna mot hans nyliberala pensionsreformer plus hans undertryckande av all debatt kring pandemin att han är inne på en farlig väg. Ortegas anspråk på bl.a Guanacaste, Costa Ricas största provins och en del av Costa Rica sedan 1826 är oroande.
    När det gäller Ecuador, Brasilien och Bolivia är det naturligtvis glädjande att Lenin Moreno, Bolsonaro och Añez antingen är historia eller är på väg att bli det. I fallet Bolivia tyder lokalvalen på att MAS inte är så starka som det verkade i de nationella valen. Många f.d. MAS-ledare var trötta på Morales brott mot konstitutionen, att ursprungsbefolkningarna i de östra delarna körts över när det gäller miljön precis som överkörningen av gruvfacket. Så de har ställt upp självständigt i lokalvalen och berövat MAS segern i nästan alla val utom i 2 städer. De kan utgöra en press på MAS från vänster i bästa fall. Till Arces fördel är att han visste att hålla i Bolivias plånbok som finansminister och lyckades därmed undvika Venezuelas fria fall. Orostecken är de nya processerna mot oppositionen som kan leda landet till en splittring där det rika Santa Cruz bryter sig ut. Argentina med peronismen i regeringen återstår att se vart det barkar. Peronismen rymmer allt från fascism till vänster och är genomkorrumperade. Chiles Piñera har åtminstone tillfälligt återvunnit sitt förtroende p.g.a sitt effektiva agerande när det gäller vaccineringarna. Peru har nyligen genomgått en kaosartad period med fängslade presidenter, en president som begått självmord och dagens centerhöger president har inte utmärkt sig. När det gäller Colombia så närmar sig presidentvalet 2022 och mycket kan ännu hända. Extremhögern har fortfarande inte presenterat någon kandidat och vänster/mitten-partierna är splittrade. Den evige vänsterkandidaten Petro skrämmer många med sin framtoning och sitt ursprung inom gerillan M19. Glädjande är att Humberto de la Calle, socialdemokrat och arkitekten bakom fredsavtalet är den populäraste kandidaten för tillfället. Skulle De la Calle segra så skulle ansträngningarna att fortsätta fredsprocessen stärkas. Fredsavtalet är inte heller bara ett avtal om att lägga ner vapnen utsn ett omfattande socialt program inte minst inom jordbruket. Själv lägger jag nog min röst på De La Calle i första omgången och sen på det minst onda i andra. Mitt skäl är att De La Calle är ett mindre polariserande alternativ, det viktiga är att få bort extremhögern runt f d. presidenten Uribe.

  2. USA har länge arbetat med att försöka fjärrstyra och kuva alla världens folk. USAs metoder är klassiska, placera dolda mullvadar på nyckelpositioner och använda propaganda för att styra åsikter och handlingar, det gamla system som nazisterna fulländade för att en gång styra Tyskland. Platser är nyhetsredaktioner och i media för att sprida deras propaganda eller som i Hong Kong köpta tjänstemän och politiker. För att det skall fungera måste USA ha ”demokrati”, för med ett system av folkstyre genom folkrörelser fungerar inte deras system. Sydamerika kan jag inte så mycket om, men Jag tror allt fler i världen börjar förstå hur detta fungerar och börjar göra förändringar för att stoppa USAs system. Ett socialistiskt folkstyrt system, inte kommunistiskt, verkar vara lösningen.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here