Ingress: Denna artikel av Björn Nistad, filosofie doktor i rysk historia har publicerats på norska i Nistads blogg Kaleidoskop igår. Den har översatt av en dam från Göteborgstrakten, liksom många andra artiklar. Artikeln har även publicerats av Pål Steigan från vars artikel jag lånat bilden ”Russofobin har långa rötter”. Detta är ett av de värsta beslut EU tagit under sin drygt 60-åriga historia. Här saknas källkritik, respekt för fakta, för nationell självständighet, för demokrati och för Europas intressen. Resolutionerna ökar risken för krig i Europa med många miljoner döda.
EU-parlamentet antog russofobiska resolutioner
Den 17 september antog EU-parlamentet en resolution om att inte erkänna Aleksandr Lukasjenko som Vitrysslands president, och som förespråkade den vitryska oppositionen som Vitrysslands legitima myndighet. Samma dag antog EU:s parlamentariker en resolution om att allt tyder på att de ryska myndigheterna låg bakom det som kallas ett mordförsök av den ryske oppositionsledaren Aleksej Navalnyj, och att detta var en del av ett systematiskt försök att tysta oppositionens röster i Ryssland.
Som svar på det påstådda mordförsöket på Navalnyj krävde EU-parlamentet att Nord Stream 2-projektet – det vill säga den nya gasledningen från Ryssland till norra Tyskland längs Östersjöns botten – skulle avbrytas, att Ryssland ska isoleras i internationella forum, och att omfattande stöd måste ges till ryska oppositionspartier, och att öppna ett ryskt exiluniversitet i en av EU:s medlemsstater.
Båda resolutionerna antogs med mer än 500 röster mot 30-40 och med 70-80 nedlagda röster. Läs resolutionerna härhär och här.
Ingen av resolutionerna är bindande för EU:s medlemsstater, men de uttrycker den europeiska elitens attityder och övertygelser och är därför värda att kommentera.
För det första vittnar resolutionerna om extremt antiryska attityder. Dessa attityder kommer delvis från Polen, baltikum och andra östeuropeiska länder, dels från så kallade människorättsorganisationer och dels från massmedierna, som i decennier har varit antiryska.
Att försöket till färgrevolution i Vitryssland av allt att döma har misslyckats, och att Vitryssland nu kommer att knytas närmare till Ryssland har förmodligen stärkt dessa antiryska attityder.
För det andra visar resolutionerna att EU inte respekterar andra staters suveränitet och rätt att själv ordna sina inre angelägenheter. EU förbehåller sig rätten att bestämma vem som ska styra i andra länder och att stödja element som har förklarat att deras mål är att störta andra länders regeringar.
För det tredje vittnar resolutionerna om europeisk hybris. Tydligen anser EU:s parlamentariker att det är möjligt att tvinga Ryssland på knä med hjälp av sanktioner och hot om sanktioner. Att det finns en värld utanför Europa och Nordamerika, att Ryssland kan samarbeta med Kina, Indien och tiotals tillväxtländer och ekonomier i Asien, Mellanöstern, Afrika och Sydamerika, och att de sanktioner som väst införde i samband med Krim och krisen i Ukraina, snarare har stärkt än försvagat ryska affärer, verkar parlamentarikerna ha glömt bort.
För det fjärde avslöjar resolutionerna en brist på insikt i elementära psykologiska och politiska mekanismer. Genom att koppla den ryska oppositionen till västerländska hot och sanktioner framträder den i vanliga ryssars ögon, som Putin och de ryska myndigheterna hävdar, nämligen att den består av utländska agenter och fiender. Detta kommer naturligtvis att ytterligare marginalisera oppositionen.
Varför tiger EU-parlamentet om den spanska polisens terror mot människor som försökte hålla en fredlig omröstning om katalansk självständighet 2017?
För det femte vittnar resolutionerna om en god portion dubbel moral. EU-politiker hotar med sanktioner på grund av behandlingen av oppositionspartier i Vitryssland och Ryssland. Brutalt förtryck av de Gula Västarna i Frankrike, inklusive användningen av gummikulor som har gjort flera demonstranter blinda, grovt polisvåld för att förhindra en folkomröstning om katalansk utbrytning från Spanien, drakoniska straff för katalanska ledare för att låta den katalanska befolkningen uttala sig om sin framtid och andra förkastliga förhållanden i EU:s medlemsstater, EU-politiker låtsas som att de är omedvetna.
För det sjätte – och det är ur ett europeiskt perspektiv det allvarligaste – vittnar resolutionerna om bristande förståelse för den ställning som Europa intar i dagens värld och vad som främjar de europeiska intressena. Europa är inte längre en kontinent som är totalt överlägsen militärt och ekonomiskt, som kontinenten var under den europeiska imperialismens glansdagar i början av 1900-talet. Europa håller tvärtom på att bli en perifer aktör i den globala kampen om makt, marknader och råvaror. Om Europa skall kunna hävda sig i dagens värld måste det koppla sig österut, inte bara till Ryssland, utan vidare till Kina, Indien och Asien.
Asien är den dynamiska och växande regionen i dagens värld. Europa bör sträva efter att bli en del av Kinas projekt New Silk Road, dvs det storskaliga kinesiska försöket att knyta samman Asien, Mellanöstern och Europa. Men för att bli en del av ett sådant eurasiskt jätteprojekt måste Europa naturligtvis acceptera att Ryssland, Kina och andra stater har sina naturliga inflytandezoner och legitima intressen, och sluta upp med att blanda sig i deras inre angelägenheter.
Endast USA tjänar på konflikter mellan Europa, Ryssland och Kina. Europeiska politiker borde ha förstått och upphört med att låta sig luras av massmedier – som nästan uteslutande hämtar sitt material från amerikanska nyhetsbyråer och massmedier – och människorättsorganisationer, som alla är USA-finansierade – att föra en aggressiv och konfronterande politik mot Ryssland, Kina och andra länder som USA anser vara ett hot.
Hur mycket har inte Europa försvagats och hur många europeiska arbetstillfällen har inte gått förlorade på grund av de sanktioner som EU lurades av USA att införa i samband med krisen i Ukraina? Vad kommer ytterligare sanktioner att kosta Europa?
För det sjätte bör de europeiska politikerna tänka på vad som skulle bli resultatet om länder som Ryssland och Kina antog samma omstörtande metoder som de själva sanktionerar genom att aktivt stödja missnöjda grupper i de europeiska länderna. De interna förhållandena i många europeiska länder är minst lika lätta att destabilisera som förhållandena i Ryssland och Kina; det borde räcka att peka på årtionden av icke-europeisk massinvandring och uppkomsten av högerpopulistiska partier och proteströrelser som detta har resulterat i.
Västvärldens ryssfobi går tillbaka till 1700-talet, om inte ännu längre, och har passerat under vitt skilda regimer och förhållanden. Det har utnyttjats av Napoleon, brittiska imperialister, kejserliga Tyskland, Hitler och andra, och utnyttjas idag av USA. Ju tidigare ryska ledare får en realistisk uppfattning om detta fenomen desto bättre blir det.
Russofobin, hoten om sanktioner och stöd från oppositionella element som inte bara USA, utan även Europa har stått för, sedan Ryssland i början av 2000-talet började övervinna följderna av Sovjetunionens sammanbrott, borde ha lett till ett uppvaknande i Ryssland.
Europa styrs av politiker som främjar amerikanska – och inte europeiska – intressen genom att föra en konfrontationspolitik gentemot Ryssland, Kina och andra länder som USA ogillar. I en sådan värld spelar det liten roll vad Ryssland gör eller inte gör – antiryska sanktioner kommer västvärlden ändå att försöka ta till. Nu hotar västvärlden med sanktioner på grund av Vitryssland och Navalnyj.
Tidigare fanns det sanktioner på grund av Krims återförening med Ryssland. Och innan dess fanns det sanktioner och hot om sanktioner på grund av påstådd förföljelse av homosexuella i Ryssland. Hade det varken varit Navalnyj, Vitryssland, Krim eller homosexuella skulle det utan tvekan ha förekommit sanktioner på grund av något annat, såsom anklagelser om djurplågeri. Det enda som betyder något är Rysslands egen vilja och förmåga att stå upp mot sanktionerna – och det faktum att landet visar att det inte kan pressas att överge sina intressen.
Att visa överseende i samband med sanktioner eller hot som sanktioner är självmord. Det enda som hjälper är att själv visa styrka. Svaret från Vitryssland och Ryssland på aggressionen och de oblyga hoten från EU-parlamentet borde därför vara att visa fingret mot väst, till exempel genom att ingå ett avtal om permanent utplacering av ryska soldater på vitryskt territorium.
Dessutom bör de ryska myndigheterna inleda ett omfattande program för att stödja oppositionspartier, grupper, massmedia, bloggare och liknande som kan bidra till att destabilisera de interna förhållandena i västländerna.
Krigets destruktiva krafter samlar ihop sig både i USA och Europa. Skall vi fira hundraårsjubileet av andra världskriget med att starta det tredje, eller hinner vi ens vänta in det datumet.
Alla tänkande människor måste vakna nu. Vi kan inte låta dessa galningar ta över ännu en gång. Fredsfrågan börjar bli mer än akut, men det är svårt att nå ut när krigsindustrin kontrollerar media och lögnerna florerar ohejdat.
Nätverket folk och fred planerar en aktion i Sälen nästa år, när ”Folk och försvar” skall ha sitt krigshetsarkalas. Hoppas att fler organisationer tar striden.
Sökandet efter en fiende (Ryssland) skadar USA själv. Är Ryssland en fiende?
Tidigare trodde man att endast Förenta staterna har rätt att införa sin vilja för små länder som kringgår internationell lag, men det aggressiva beteendet från Kina i Sydostasien bröt detta monopol.
Någon kommer att säga att Ryssland bröt det – i Georgien (2008) och i Ukraina (2014), medan Kina precis tog upp bannern. Detta är dock inte riktigt sant. Både i Sydossetien och Krim försvarade Moskva bara sig mot de aggressiva handlingarna i väst, medan Kina själv agerar aggressivt genom att markera sina territorialvatten och fånga öarna och atollerna där.
PRS:s aktiva handlingar och USA:s tröga reaktion på dem sviker de amerikanska allierade, genom vilka Washington kontrollerar hela regioner. Allianserna med USA i spetsen är redan inte i bästa skick på grund av amerikansk utrikespolitisk själviskhet (särskilt tydligt under Donald Trump), och kineserna lyfter också fram Washingtons bristande beslutsamhet att använda våld för att skydda sina vänner mot en mäktig fiende. Inte Libyen, inte Syrien, inte Irak, utan någon som kan slå tillbaka.
Som ett resultat börjar amerikanska vänner – från Tyskland till Japan – förstå att om något hände måste de försvara sig. Och om USA:s garantier inte längre betyder någonting, varför betala med lojalitet och egenintresse för att bevara alliansen med Washington?
I en era av stormaktskonkurrens är Kina och Ryssland strategiska rivaler för USA. Men är dessa länder också Amerikas fiender? Om svaret på Kina är ganska positivt är Ryssland inte så enkelt. Ryssland är bara en fiende om USA själv gör Ryssland till det.
Synen att Peking och Moskva är fiender till USA delas av lejonparten av etableringen i Washington och det journalistiska samfundet. Ofta sätts dessa två hot på samma nivå, knutna till varandra, vilket inte bara är felaktigt i huvudsak utan också strider mot Förenta staternas intressen.
Peking utmanar verkligen Washington. Som en del av den pågående kampen mellan dem konkurrerar kineserna antingen aggressivt med amerikanerna eller undergräver grunden för den amerikanska globala ledningen – militärmakt, politisk exklusivitet, kontroll över institutionerna för global styrning.
Det kanske mest populära svaret på frågan ”vad som ligger i hjärtat av den amerikanska makten” är avhandlingen om den amerikanska militären. Förhärligad på fältet under det kalla kriget, i regionala konflikter (där Amerika rullade ut alla sina fiender) och på skärmarna i Hollywood försvarar soldater stjärnorna och rändernas intressen över hela planeten.
Den mest populära i denna mening är den amerikanska flottan, vars transportörgrupper finns i de viktigaste regionerna i världen.
Kina är inte generad av denna bild och investerar enorma medel i utvecklingen av sin egen armé. Berättelserna om att de kinesiska väpnade styrkornas korsning av Taiwansundet kommer att se ut som en massiv simning av tiotals miljoner simmare är föråldrade. Folkets befrielsearmé i Kina (PLA) är beväpnad med de senaste systemen och teknikerna, inklusive de som framgångsrikt stulits från Ryssland och USA själv.
https://vz.ru/politics/2020/9/18/1060972.html
Utmärkt överblick. Västeuropa har varit ockuperat av USA ända sedan kriget och ockupationen fortsätter. Sorgligast i denna process är ockupationens inverkan på det mentala planet. Vasallattityden är internaliserad och ifrågasätts därför inte. Stora nationer som Tyskland, Frankrike och Italien har förkrympt sig själva och denna förkrympning syns inte bara på det politiska planet utan går djupt ner i kulturen som efterapar ytliga amerikanska förebilder, oförmögen till egen kreativitet.
Som grädde på moset kommer EU där inget ansvar utkrävs för dålig politik och dåliga beslut. De egentliga beslutsfattarna är ovalda teknokrater och parlamentet är en diskussionsklubb som uppmuntrar till konfrontation mot omvärlden och sturska gaphalsar promoveras.
Sökandet efter en fiende (Ryssland) skadar USA själv. Är Ryssland en fiende? Tidigare trodde man att endast Förenta staterna har rätt att införa sin vilja för små länder som kringgår internationell lag, men det aggressiva beteendet från Kina i Sydostasien bröt detta monopol.
Någon kommer att säga att Ryssland bröt det – i Georgien (2008) och i Ukraina (2014), medan Kina precis tog upp bannern. Detta är dock inte riktigt sant. Både i Sydossetien och Krim försvarade Moskva bara sig mot de aggressiva handlingarna i väst, medan Kina själv agerar aggressivt genom att markera sina territorialvatten och fånga öarna och atollerna där.
PRS:s aktiva handlingar och USA:s tröga reaktion på dem sviker de amerikanska allierade, genom vilka Washington kontrollerar hela regioner. Allianserna med USA i spetsen är redan inte i bästa skick på grund av amerikansk utrikespolitisk själviskhet (särskilt tydligt under Donald Trump), och kineserna lyfter också fram Washingtons bristande beslutsamhet att använda våld för att skydda sina vänner mot en mäktig fiende. Inte Libyen, inte Syrien, inte Irak, utan någon som kan slå tillbaka.
Som ett resultat börjar amerikanska vänner – från Tyskland till Japan – förstå att om något hände måste de försvara sig. Och om USA:s garantier inte längre betyder någonting, varför betala med lojalitet och egenintresse för att bevara alliansen med Washington?
I en era av stormaktskonkurrens är Kina och Ryssland strategiska rivaler för USA. Men är dessa länder också Amerikas fiender? Om svaret på Kina är ganska positivt är Ryssland inte så enkelt. Ryssland är bara en fiende om USA själv gör Ryssland till det.
Synen att Peking och Moskva är fiender till USA delas av lejonparten av etableringen i Washington och det journalistiska samfundet. Ofta sätts dessa två hot på samma nivå, knutna till varandra, vilket inte bara är felaktigt i huvudsak utan också strider mot Förenta staternas intressen.
Peking utmanar verkligen Washington. Som en del av den pågående kampen mellan dem konkurrerar kineserna antingen aggressivt med amerikanerna eller undergräver grunden för den amerikanska globala ledningen – militärmakt, politisk exklusivitet, kontroll över institutionerna för global styrning.
Det kanske mest populära svaret på frågan ”vad som ligger i hjärtat av den amerikanska makten” är avhandlingen om den amerikanska militären. Förhärligad på fältet under det kalla kriget, i regionala konflikter (där Amerika rullade ut alla sina fiender) och på skärmarna i Hollywood försvarar soldater stjärnorna och rändernas intressen över hela planeten.
Den mest populära i denna mening är den amerikanska flottan, vars transportörgrupper finns i de viktigaste regionerna i världen.
Kina är inte generad av denna bild och investerar enorma medel i utvecklingen av sin egen armé. Berättelserna om att de kinesiska väpnade styrkornas korsning av Taiwansundet kommer att se ut som en massiv simning av tiotals miljoner simmare är föråldrade. Folkets befrielsearmé i Kina (PLA) är beväpnad med de senaste systemen och teknikerna, inklusive de som framgångsrikt stulits från Ryssland och USA själv.
https://vz.ru/politics/2020/9/18/1060972.html
stora nationer som Italien, Frankrike och Tyskland låg i ruiner efter kriget och fick marschallhjälpen, för att inte ockuperas av kommunismen.
Jaha? Så 75 år efter kriget ska alltså USA fortsätta ockupationen av Tyskland och Italien bara för att man skickade pengar en gång i tiden? Enligt din logik så hade alltså Sovjet rätt att ockupera Östeuropa för att de hjälpte dessa länder mot Hitler? Och pengarna för Marschallhjälpen har nog dessa länder betalat tillbaka med råge! USA ska ut ur Europa snarast för det bankrutta USA är som en kvarnsten runt halsen på EU och sina andra vasaller!
Mellan raderna: klartecken till avliva Navalny.
För övrigt vägrar jag att acceptera ”EU-parlamentets beslut” eftersom den INTE representerar mig!
I USA:s och deras främsta vasaller EU:s febrila sökandet efter fiender.. (Ryssland och Kina) skadar de i första hand USA och EU själva.
Är då Ryssland en fiende? Tidigare trodde man att endast Förenta staterna har rätt att införa sin vilja för små länder som kringgår internationell lag, men det aggressiva beteendet från Kina i Sydostasien bröt detta monopol.
Någon kommer att säga att Ryssland bröt det – i Georgien (2008) och i Ukraina (2014), medan Kina precis nyligen tagit upp kampen. Detta är dock inte riktigt sant.
Både i Sydossetien och Krim försvarade Moskva bara sig mot de aggressiva handlingarna av väst, medan Kina själv agerar aggressivt genom att markera sina territorialvatten och försvara öar och atoller där.
PRS:s aktiva handlingar och USA:s tröga reaktion på dem sviker de amerikanska allierade, genom vilka Washington kontrollerar hela regioner. Allianserna med USA i spetsen är redan inte i bästa skick på grund av amerikansk utrikespolitisk själviskhet (särskilt tydligt under Donald Trump), och kineserna lyfter också fram Washingtons bristande beslutsamhet att använda våld för att skydda sina vänner mot en mäktig fiende. Det är inte Libyen, inte Syrien, inte Irak, utan någon som kan slå tillbaka.
Som ett resultat börjar amerikanska vänner – från Tyskland till Japan – förstå att om något hände måste de kunna försvara sig. Och om USA:s garantier inte längre betyder någonting, varför betala med lojalitet och egenintresse för att bevara alliansen med Washington?
I en era av stormaktskonkurrens är Kina och Ryssland strategiska rivaler för USA. Men är dessa länder också Amerikas fiender? Om svaret på Kina är ganska positivt är Ryssland inte så enkelt. Ryssland är bara en fiende om USA själv gör Ryssland till det.
Synen att Peking och Moskva är fiender till USA delas av lejonparten av etableringen i Washington och det journalistiska samfundet. Ofta sätts dessa två hot på samma nivå, knutna till varandra, vilket inte bara är felaktigt i huvudsak utan också strider mot Förenta staternas intressen.
Peking utmanar verkligen Washington. Som en del av den pågående kampen mellan dem konkurrerar kineserna antingen aggressivt med amerikanerna eller undergräver grunden för den amerikanska globala ledningen – militärmakt, politisk exklusivitet, kontroll över institutionerna för global styrning.
Det kanske mest populära svaret på frågan ”vad som ligger i hjärtat av den amerikanska makten” är avhandlingen om den amerikanska militären. Förhärligad på fältet under det kalla kriget, i regionala konflikter (där Amerika rullade ut alla sina fiender) och på skärmarna i Hollywood försvarar soldater stjärnorna och rändernas intressen över hela planeten. Den mest populära i denna mening är den amerikanska flottan, vars transportörgrupper finns i de viktigaste regionerna i världen.
Kina är inte generad av denna bild och investerar enorma medel i utvecklingen av sin egen armé. Berättelserna om att de kinesiska väpnade styrkornas korsning av Taiwansundet kommer att se ut som en massiv simning av tiotals miljoner simmare är föråldrade. Folkets befrielsearmé i Kina (PLA) är beväpnad med de senaste systemen och teknikerna, inklusive de som framgångsrikt stulits från Ryssland och USA själv.
https://vz.ru/politics/2020/9/18/1060972.html
I USA:s och deras främsta vasaller EU:s febrila sökandet efter fiender.. (Ryssland och Kina) skadar de i första hand USA och EU själva.
Är då Ryssland en fiende? Tidigare trodde man att endast Förenta staterna har rätt att införa sin vilja för små länder som kringgår internationell lag, men det aggressiva beteendet från Kina i Sydostasien bröt detta monopol.
Någon kommer att säga att Ryssland bröt det – i Georgien (2008) och i Ukraina (2014), medan Kina precis nyligen tagit upp kampen. Detta är dock inte riktigt sant.
Både i Sydossetien och Krim försvarade Moskva bara sig mot de aggressiva handlingarna av väst, medan Kina själv agerar aggressivt genom att markera sina territorialvatten och försvara öar och atoller där.
PRS:s aktiva handlingar och USA:s tröga reaktion på dem sviker de amerikanska allierade, genom vilka Washington kontrollerar hela regioner. Allianserna med USA i spetsen är redan inte i bästa skick på grund av amerikansk utrikespolitisk själviskhet (särskilt tydligt under Donald Trump), och kineserna lyfter också fram Washingtons bristande beslutsamhet att använda våld för att skydda sina vänner mot en mäktig fiende. Det är inte Libyen, inte Syrien, inte Irak, utan någon som kan slå tillbaka.
Som ett resultat börjar amerikanska vänner – från Tyskland till Japan – förstå att om något hände måste de kunna försvara sig. Och om USA:s garantier inte längre betyder någonting, varför betala med lojalitet och egenintresse för att bevara alliansen med Washington?
I en era av stormaktskonkurrens är Kina och Ryssland strategiska rivaler för USA. Men är dessa länder också Amerikas fiender? Om svaret på Kina är ganska positivt är Ryssland inte så enkelt. Ryssland är bara en fiende om USA själv gör Ryssland till det.
Synen att Peking och Moskva är fiender till USA delas av lejonparten av etableringen i Washington och det journalistiska samfundet. Ofta sätts dessa två hot på samma nivå, knutna till varandra, vilket inte bara är felaktigt i huvudsak utan också strider mot Förenta staternas intressen.
Peking utmanar verkligen Washington. Som en del av den pågående kampen mellan dem konkurrerar kineserna antingen aggressivt med amerikanerna eller undergräver grunden för den amerikanska globala ledningen – militärmakt, politisk exklusivitet, kontroll över institutionerna för global styrning.
Det kanske mest populära svaret på frågan ”vad som ligger i hjärtat av den amerikanska makten” är avhandlingen om den amerikanska militären. Förhärligad på fältet under det kalla kriget, i regionala konflikter (där Amerika rullade ut alla sina fiender) och på skärmarna i Hollywood försvarar soldater stjärnorna och rändernas intressen över hela planeten. Den mest populära i denna mening är den amerikanska flottan, vars transportörgrupper finns i de viktigaste regionerna i världen.
Kina är inte generad av denna bild och investerar enorma medel i utvecklingen av sin egen armé. Berättelserna om att de kinesiska väpnade styrkornas korsning av Taiwansundet kommer att se ut som en massiv simning av tiotals miljoner simmare är föråldrade. Folkets befrielsearmé i Kina (PLA) är beväpnad med de senaste systemen och teknikerna, inklusive de som framgångsrikt stulits från Ryssland och USA själv.
https://vz.ru/politics/2020/9/18/1060972.html
Fortsättning på mitt tidigare inlägg.. Kina är också aktivt på det ekonomiska området. Kina investerar inte bara enorma summor pengar i lojaliteten i tredje världsländer utan skapar också alternativa institutioner för global styrning.
De viktigaste instrumenten för amerikanskt globalt ledarskap är inte hangarfartyg och Nato, utan dollarn, IMF och Världsbanken. Kina urholkar monopolet för dessa institutioner – skapar sina egna kreditorganisationer och ålägger yuanen Sydostasien som reservvaluta.
Naturligtvis måste amerikanerna försvara sig mot ett sådant Kina – och som ett resultat faller de båda sidorna i ”Thucydides-fällan”, som beskriver förhållandet mellan en stormakt och en konkurrent i dess position. I den nuvarande verkligheten behöver du bara ersätta ”krig” med ”konflikt”.
Ryssland svarar men attackerar inte. Är konflikten mellan USA och Ryssland lika oundviklig? Ett antal amerikanska experter är övertygade om att svaret är ja. Moskva anklagas ständigt för nästan terroristhandlingar mot västvärlden. I verkligheten utgör Moskva inget hot mot väst, utan bara om det inte behöver försvara sig.
Det finns många exempel på detta. Förutom de händelser 2008 och 2014 som redan nämnts kan man komma ihåg skapandet av de senaste ryska vapensystemen – både hypersoniska och kärnvapen. De skapades som svar på USA:s tillbakadragande från ABM-fördraget och andra avtal inom vapenkontrollområdet.
Samtidigt hotar inte Moskva USA:s ekonomiska dominans, inte heller amerikanska geopolitiska allianser eller ens Förenta staternas intressen. Kremls uppmärksamhet är främst inriktad på de regioner som gränsar till Ryssland, och om amerikanerna slutade klättra in i det post-sovjetiska utrymmet skulle de flesta av de rysk-amerikanska motsättningarna lösa sig själva.
Så varför kallar amerikanerna Ryssland som en strategisk motståndare med en uthållighet som är värdig att bättre utnyttja?
Ryssland, till skillnad från Kina, är en bekväm och förståelig fiende, vars sanktioner kan införas paket efter paket. Så de amerikanska eliterna är trivialt engagerade i escapism och sublimering. De inser att den verkliga fienden är Kina, men inte förstår hur det kan besegras, och de kämpar för att upprätthålla världsherravälde genom att innehålla den välbekanta fienden, som inte längre är sådan.
Konsekvenserna av denna kamp är uppenbara. För att omformulera Michael Corleone, ”fortsätter kampen mot Ryssland, kommer Amerika att förlora sitt ledarskap istället för att få en partner i Moskva.” En inneslutningspartner, eller åtminstone någon som inte stör Kinas inneslutning, med vilken Ryssland inte gör det bra heller.
”För det första vittnar resolutionerna om extremt antiryska attityder. Dessa attityder kommer delvis från Polen, baltikum och andra östeuropeiska länder”
Säger inte det allt? Det är inte fråga om Russofobi utan fråga om ERFARENHETER!
Erfarenheter från Khazaria säger något helt annat. Det nutida hatet mot Ryssland är ett uttryck för det.
Dom erfarenheterna är från Rysslands försvar av sitt land mot västlig imperialism. Polen och Baltikum är brickor i det spelet. Rysslands dominans av dessa länder under ett antal år behöver inte försvaras, men väl förklaras på ett rimligt sätt. Om väst slutade att ständigt hota Ryssland så försvann Rysslands behov av att bygga buffertzoner.
Märk väl att hotet och aggressiviteten alltid kommer från väst. Ryssland har inget behov av att dominera sina gränsstater annat än som del i sitt synnerligen välmotiverade skydd mot dom krigsgalna imperialisterna i väst.
Problemet med Åkerblad är att han aldrig satt sig in och läst historia utan skygglappar! Dessutom tror han på fulmedias lögner fullt ut utan att kolla vad som verkligen hänt. Tyvärr är det alldeles för många som låtit sig manipuleras av globalisternas media! Han verkar inte fatta att ständiga hot och sanktioner uppfattas som fientliga handlingar och orsakerna till sanktionerna oftast är rena påhitten som Skripal, Navalny, Krim, Ukraina m.m. Bryssel och Washington verkligen letar efter orsaker att ha en ”fiende” att visa upp så man kan fortsätta med upprustning och konfrontation!
Benny, du är nog den ende som skulle påstå att Krim är ett påhitt! Kriget i Donbass känner inte heller som något påhitt!
Det är väl ett påhitt när man hittar på anklagelser! Det var det senast jag kollade..Du vet lika väl som jag att folket på Krim inte vill vara en del av Ukraina och hade det funnits reguljära ryska trupper i Donbass hade ukrainska militären inte vågat sticka sin nos i närheten! Så enkelt är det! Dessutom ska nog EU och USA sopa framför egen dörr först INNAN man börjar peka finger åt andra! Det vore ju mer trovärdigt med anklagelserna då!
Så när Polen och de Baltiska staterna känner sig hotade är det deras eget fel? Det var en originell tolkning av världssituationen. Kommer ihåg hur lättade mina baltiska vänner var när de äntligen kom in under NATO-paraplyet. Det visade ju sig också i samband med Statykrisen 2007 när esterna blev utsatta för ett cyberangrepp från rysk sida. Som mina estniska vänner uttryckte det: Utan NATO hade vi haft ryska fallskärmsjägare i Tallinn.
Kanske säkrare i allians med närbelägna Ryssland? Då inget påhittat ”hot”. Vad väntar man sig att Rysslands skulle göra. Anfalla dessa mycket små länder med liten befolkning, och stark motvilja hos nuvarande politiska ledningen där.
”Allians”? ”Påhittat hot”? Självklart upplever de ett hot från Ryssland. Fortfarande är minnet av det sovjetisk/ryska förtrycket levande. Det krävs minst en generation till för att det ska förklinga. Krim-anekteringen gjorde ju också att hot-känslan återuppväcktes. Som Estlands ÖB uttryckte det då: ”Får vi se män i gröna uniformer utan gradbeteckningar springa omkring i våra skogar gäller det att skjuta. Och skjuta för att döda.” Dessutom finns det ju ett varnande exempel i närheten, den ryska exklaven Kaliningrad, f d Königsberg. 1,8 miljoner tyskar fördrevs därifrån. Enbart 80.000 tyskar förblev kvar.
Vad tycker man om den fascistinfluerade statskuppen mot folkvald president i Ukraina i ferbauri 2014, sedan främst högerextrema krypskyttar dödat ett hundratal människor. Stödd av USA och EU. På Krim skedde anslutning yill Ryssland med stöd av över 90 % efter folkomröstning och där ganns sedan länge en rysk flottbas med soldater enligt avtasl med Ukraina. Diskuteras man den väldiga ökningen av fattigdom i Ukraina?
Det hade nog varit polska trupper där om man läser historien! Utan Nato hade världen varit en lugnare plats utan en massa krig!
De baltiska staterna är Natos-hörhus som leker ”nation-stat”. Polen är bara en större version av densamma.
Här har du @Åkerblad ett klar beis på inblandning i en annan stats angelägenhet. Känns igen?
https://www.presstv.com/Detail/2020/09/20/634632/Israel-uses-US-Treasury-to-punish-its-enemies
Jaha, nu duger det alltså med Östeuropas fobier? Annars betraktas de mer som något katten släpat in av politrukerna i Bryssel! Britterna som numera har bittra erfarenheter av Bryssels översitteri efter utträdet ur EU och varken i Ungern eller Polen är man speciellt förtjusta i EU heller förutom när bidragen kommer! Utan bidragen skulle dessa länder visa fingret åt Bryssel och det är frågan om ERFARENHETER! Säger inte det allt? EU är helt irrelevant som spelare på den internationella arenan så länge de är lakejer åt globalisterna och skurkarna i Washington! EU är bara patetisk samling korrupta odemokratiska politruker som ingen valt och som därmed inte har något mandat att föra någons talan! Det är sanningen!
…Dessa attityder kommer delvis från Polen, Baltikum och andra östeuropeiska länder” Säger inte det allt? ……Dessa attityder kommer från politiker som är korrupta med pengar, inte från vanliga östeuropéer. Deras röster kommer aldrig fram i MSM.
Åkerblad saknar nog både kunskap och insikt om hur vanligt folk tänker i Östeuropa! Men så blir det om man bara läser fulmedia!
Ett sorgebud från USA. Den kanske starkaste rösten inom akademiska kretsar i USA mot russofobi, Stepen F. Cohen är borta i en ålder av 81 år. Någon har kanske undrat varför hans artiklar inte synts till detta år. Han har legat sjuk.
EU-parlamentet kunde hedra hans minne genom en tyst minut och begrunda varför han var så mycket klokare än de.
Tragiskt. Här en artikel med video där han medverkar Krig mot Ryssland?
Cohen hyllas av The Saker – väl förtjänt.
http://thesaker.is/category/breaking-articles/saker-analyses-interviews/
Jag har undrat varför han inte publicerat i The Nation sedan april. Det en tråkig nyhet.
Cohens böcker om Bucharin imponerar inte direkt men han har spelat en bra roll då det gäller dagsaktuella frågor.
Det är inte fråga om Russofobi utan fråga om ERFARENHETER!
Blandar du inte äpplen och päron?? Sovjet Unionen och Ryssland är inte samma ”land”!
Det handlar i högsta grad om just russofobi.
Jag har bara översatt artikeln. Är det något skrivetc?
Min kommentaren var till:
Thomas Åkerblad 19 september, 2020 At 14:33
Russofobi? Det är imperieambitioner i båda fallen.
USA och EU-imperialismen menar du väl.
Alltså imperieambitioner som den här?
https://www.presstv.com/Detail/2020/09/20/634632/Israel-uses-US-Treasury-to-punish-its-enemies
Tur att Ryssland är välförberett. Tack och lov för det!
https://www.youtube.com/watch?time_continue=1&v=sOXmUqfShXM&feature=emb_logo
Tillväxtargumentet och frihandelsargumentet att samverka med Kina och Ryssland är ovetenskapligt, eftersom flera olika vetenskapsfält pekar på att vi bör göra det motsatta, d.v.s. nedväxa population och konsumtion till balans med naturen, d.v.s. gå mot minskad frihandel, samt mot lokalism, ekologisk hållbarhet och nationalism, men inte nationalism i samma betydelse som bourgeoisiens imperialistiska nationalism, men snarare ”vänsternationalism” som befriar varje folk från monopolkapitalismens girigbukar och skapar jämlikhet människor emellan i varje nation.
Jag noterar samtidigt att argumentet att samverka med Ryssland och Kina, i dessa frågor om frihandel och tillväxt, går stick i stäv med argumentet att sänka CO2-utsläppen, som vissa klimatforskare hävdar är viktigt.
Tikhanovskaya är inte den vassaste kniven i lådan:
Opposition figurehead Tikhanovskaya uses United Nations appearance to demand immediate foreign intervention in Belarus
Exiled Belarusian presidential candidate Svetlana Tikhanovskaya has urged the “international community” to intervene in her country, claiming the actions of the Minsk authorities are in contradiction of “all international norms.”
We demand to immediately cease violence against peaceful citizens. We demand the immediate release of all political prisoners. We demand to allow entry and free movement to the UN special rapporteur on the situation of human rights in Belarus. Finally, we demand free and fair elections,” Tikhanovskaya said. Included in the category of political prisoners is Sergey Tikhanovsky, her husband.
https://www.rt.com/russia/501035-tikhanovskaya-demands-intervention-belarus/?utm_source=rss&utm_medium=rss&utm_campaign=RSS
Speaking to Ukrainian publication Left Bank, Tikhanovskaya explained that a future non-Lukashenko government would take the opinions of Belarusian citizens into account, meaning he would receive “even more” than just basic security guarantees.
“This is all negotiable. Of course, if he leaves peacefully and humanely, it’s probable,” she answered, when asked if she would promise the current president’s safety.
https://www.rt.com/russia/500838-tikhanovskaya-guarantees-lukashenko-safety/?utm_source=rss&utm_medium=rss&utm_campaign=RSS
Man kan fråga sig, efter sådana uttalande, om hon kan återvända till Belarus, om kuppen misslyckats.
Globalisterna blev så till sig i brallorna att de inte längre kunde vänta på att folket i Vitryssland skulle rösta bort Lukasjenko utan drog en rövare med en statskupp efter modell från Ukraina! Nu verkar det som regimskiftet uteblir och Lukasjenko sitter kvar ett par år till innan han blir ersatt med en mer ryskvänlig president! Och i Vitryssland hade en statskupp ändå inte fungerat utan det hade bara lett till en snabbare anslutning till Ryssland. Globalisterna har nu dammat av sin gamla plan att återigen försöka destabilisera Ryssland med figurer som Navalny, sanktioner etc för att nå sina mål…Deras problem är ju att inte många låter sig luras i Ryssland visa av globalisternas härjningar under 90-talet.
Man kan bara konstatera efter att ha läst ett referat av Ursula von der Leyens tal till EU att kvinnan i fråga har ett brinnande hat mot Ryssland och att lögnerna hon torgför påminner mer om Hitlers propagandautfall än om en sansad ledare i EU. Säkert ligger en latent revanschlusta bakom för att nazisternas Europa-projekt gick i stöpet när man förlorade kriget mot Sovjet och att hämnden ska drabba dagens Ryssland i brist på annat! Frågan man kan ställa sig är verkligen resten av EU betjänt av att ha en galen krigshetsande tysk tant, som ingen valt, och som håller på att bränna alla broar? När ska Merkel, Macron m.m agera? Eller är dessa ”ledare” med på galenskaperna? Man undrar ju…(Kanske Putin borde ta sig en funderare på en välplacerad missil i EU-högkvarteret i Bryssel? Om inte annat skulle han bli omåttligt populär runt om i Europa!)
Den pågående konflikten i Ukraina sker på olika nivåer; mellan olika politiska grupperingar internt i Ukraina och ukrainska myndigheter. Mellan Ukraina och de båda separatiststaterna Donetsk och Luhansk. Och konflikten mellan USA/Nato/EU och Ryssland.
Ukrainas nuvarande president Zelensky påstår att det är en prioritet för Ukraina att avsluta konflikten i Donbass. Ukraina är intresserad av fred eftersom kriget pågår på dess ”eget” territorium. Men på vägen till fred bör det finnas två sidors rörelse, så Zelensky vill se mer av Rysk medverkan att påskynda uppnåendet av fred.Men som ofta nämnts i Kreml kommer Zelensky bara att kunna avsluta konflikten i Donbass, under sitt ordförandeskap, om han uppfyller Minsk-avtalen.
Historien om det kalla kriget och utvecklingen i Europa efter 1990 är viktig för att förstå Rysslands agerande i KRIM år 2014.
Sedan Sovjetunionens fall expanderar NATO och EU i östra Europa. När Sovjetunionen upplöstes 1991 förklarades Ukraina som en självständig stat, efter att 90 % av befolkningen röstade för självständighet. Ledningen i Moskva accepterade att Krim blev en del av det nya Ukraina, trots att majoriteten av medborgarna i Krim var så kallade etniska ryssar. Efter det kalla kriget blev Krim således folkrättsligt en del av staten Ukraina.
Ukraina gränsar både till Ryssland och EU. Ukraina har därför i princip intresse av goda relationer med båda parter. Ändå förespråkar olika grupper inom Ukraina ett närmare samarbete med den ena av parten. Identitet spelar en viktig roll för vilken sida man förespråkar. De flesta EU-anhängare bor i västra Ukraina och de flesta ryska anhängare bor i de östra delarna av landet. Det var valet mellan en nära relation med EU/väst eller med Ryssland som skapade krisen i Ukraina. Genom en statskupp avsatte det ukrainska parlamentet president Janukovitj i februari 2014.
Trots att Janukovitj avsättning var olaglig, påstås det väst vara positivt för demokratin i Ukraina.
Ryssland hade en annan syn på vad som hade hänt: Väst hade hjälpt demonstranter, (många av dem nynazister) att avsätta den demokratiskt valda presidenten. Detta för att sedan införa ett illegitimt, västvänligt ledarskap i Ukraina som senare skulle underteckna associeringsavtalet med EU.
Ryssland reagerade på statskuppen genom att ta kontroll över Krimhalvön. Rysslands agerande i Krim motiverades delvis av rädsla för att Krim skulle användas som en Natobas under den nya ukrainska regimen. Ryssland hade redan en laglig militärbas i Krim och genomförde operationen snabbt och enkelt, utan strider. Därefter hölls val i Krim om att anslutas till Ryssland. Nästan alla som deltog röstade ja och Krim är nu åter en del av Ryssland, som också ger humanitärt stöd till de båda separatiststaterna Donetsk och Luhansk i östra Ukraina. Dessa var emot myndigheterna i Kiev och inspirerades av Krims fredliga återvändande till moderlandet Ryssland .
Detta ledde till sammandrabbningar mellan de pro-ryska separatisterna på ena sidan och den ukrainska armén med paramilitära nationalister på den andra. Dessa sammandrabbningar började under april 2014. Striderna ägde främst rum i provinserna Donetsk och Luhansk. Ryssland säger att de inte deltog med några reguljära styrkor från det nationella ryska militärväsendet på de pro-ryska separatisternas sida i kriget mot de ukrainska regeringsstyrkorna. Rysslands agerande på Krimhalvön och i östra Ukraina anses av EU/USA som tydliga brott mot folkrätten. Detta är anledningen till att Väst införde sanktioner, främst ekonomiska, mot Ryssland.
Myndigheter i Ryssland, hävdar att Ryssland har ett ansvar gentemot etniska ryssar i Ukraina, där de flesta bor i de östra delarna. Många rysktalande ukrainare kände att Ukraina höll på att bli en icke-ryssvänlig plats och fruktade ökad ukrainsk nationalism. Många ville därmed knyta starkare band med Ryssland. Ukrainsk nationalism ses också som ett problem bland fler etniska minoriteter i Ukraina.
Den 25 maj 2014 valdes affärsmannen Petro Poroshenko till ny president i Ukraina. Strax efter valet satte den nya ukrainska regeringen in en större offensiv mot separatistkontrollerade områden i de östra delarna; främst i Donetsk och Luhansk. Ukrainas regering och Nato anklagade Ryssland för att skicka trupper och militär utrustning som stöd till ”rebellerna” i östra Ukraina. Ryssland avvisade anklagelserna. Rysslands agerande i Ukraina är också en reaktion från Rysslands sida på Nato:s expansion i öst sedan Sovjetunionen föll. Ryssland signalerar att Ukraina är en del av Rysslands säkerhetsområde. Ukraina fungerar som en slags gräns för hur långt Ryssland tillåter Nato att expandera österut. Den internationella konflikten: Nato och Ryssland, beror på Natos utvidgning österut.
Det var det kalla kriget som var anledningen till att Nato upprättades 1949. Nato fortsatte att existera även efter det kalla krigets slut. Organisationen fick även många nya medlemmar, vilket innebar att Nato expanderade österut. 12 länder blev medlemmar i Nato efter 1991; Tjeckien, Ungern, Polen, Bulgarien, Rumänien, Estland, Lettland, Litauen, Slovakien, Slovenien, Albanien och Kroatien. Det forna Östtyskland (DDR) blev också en del av Nato genom Tysklands enande 1990.
De flesta av de nya Nato länderna var i militär allians med Sovjetunionen under det kalla kriget, i den så kallade Warszawapakten. Ryssland ogillade i synnerhet att de baltiska länderna (Estland, Lettland och Litauen) blev Natomedlemmar, eftersom dessa också hade varit en del av Sovjetunionen. Detsamma gäller Ukraina.
De som kritiserar Natos expansion österut påpekar att en sådan utvidgning provocerar Ryssland då ryssarna känner sig omgivna av amerikanska militärbaser, och att detta skapar en osäkerhet som leder till konflikt. De försök som gjorts att införliva Ukraina (och Georgien) i Nato är därför att gå för långt.
Under 2008 bekräftade Nato att Ukraina och Georgien på sikt vill bli medlemmar i Nato. I december 2014 beslutade Ukrainas parlament att landet skulle arbeta för ett Nato-medlemskap.
Ett fredsavtal mellan Ukraina, Ryssland och de pro-ryska separatisterna undertecknades i östra Ukraina den 20 september 2014, arrangerat av Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE). Fredsavtalet bröts flera gånger. I februari 2015, skrevs det så kallade Minsk-avtalet, som även det bröts flera gånger av bägge parter i konflikten och istället trappades konflikten upp samma år som parterna ingick i fredsavtalet.
Hösten 2018 tilltog konflikten på nytt. Det som utlöste eskaleringen var en strängare rysk kontroll av ukrainska skepp på väg in och ut genom Azovska sjön. Ryssland har sedan återinförlivandet av Krimhalvön år 2014 haft kontroll över Kertjsundet, som ligger mellan Ryssland och Krim och knyter Azovska sjön till Svarta havet. Detta har bidragit till oenigheter mellan Ryssland och Ukraina gällande var territoriegränserna i Azovska sjön egentligen går. Ryssland menar att Ukraina måste acceptera de pro-ryska separatisternas önskan om ökat självstyre och deras rätt till att tala det ryska språket. Ukraina menar att Ryssland måste sluta stötta separatisterna.
Konflikten i Ukraina är inte bara en konflikt mellan ukrainare. Det är också en internationell konflikt mellan Ryssland och väst.