Har näringslivet tröttnat på produktion?

Källa till uppgifter om Sveriges mest förmögna familjer https://nyheter24.se/nyheter/inrikes/1160504-har-ar-sveriges-maktigaste-familjer-har-en-formogenhet-pa-2000-miljarder

Systemet sätter inte vinsten först. Alkoholskador minskade under Gorbatjovs ransonering.

Senare och fram till våra dagar finns många viktiga analyser utgående från Marx: Hilferding, Lenin , Madoff, Frank, Amin, Bellamy Foster, Smith.

Se USA som världspolis.

Utdrag ur ”USA som världspolis”

” 9.2.2 Lenins teori.
Lenins bok ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium” från 1916 var inspirerad av Hobson (1902) och Hilferding (1910). Den fick ett stort inflytande under decennier och baseras på grundlig analys av omfattande ekonomiska data. Lenin menar att imperialismen har fem kännetecken:
• Koncentrationen av produktion och kapital har uppnått ett så högt utvecklingsstadium, att den skapat monopol som spelar en avgörande roll i det ekonomiska livet.
• Bankkapitalet har smält samman med industrikapitalet och en finansoligarki har uppkommit på grundval av detta finanskapital.
• Kapitalexporten, till skillnad från varuexporten, erhåller mycket stor betydelse.
• Det bildas internationella monopolitiska kapitalförbund vilka delar världen mellan sig.
• Jordens territoriella uppdelning mellan de kapitalistiska stormakterna är avslutad.
Lenin ansåg att kapitalismen sedan Marx’ dagar övergått från konkurrenskapitalism till en ”monopolkapitalism”. Han menade att kolonialism existerade långt före imperialismen, och att dessa inte var identiska. Lenin skrev att ”superprofiter” från kolonierna bidrog till att ett skikt arbetare i de imperialistiska länderna kunde leva ganska gott och bli mindre radikala, och att imperialismen hindrade kolonier från självständig ekonomisk utveckling. Han föregick därmed beroendeteorin som lyfte fram detta förhållande under 1960-talet (Frank 1967; Amin 2006). Vi menar att fakta talar för riktigheten av bedömningen av Hobson, Hilferding och Lenin m fl. att imperialism är ett nytt stadium, som började tydligt framträda för mer än 100 år sedan, fast kapitalismen lång tidigare sökt marknader utomlands (Amin 2006). Sedan dess har vissa av Lenins kännetecken försvagats, och nya karakteristika har tillkommit.

Lenin kritiserade den ledande tyske socialdemokraten Kautskys teori om ultraimperialism (https://en.wikipedia.org/wiki/Ultra-imperialism) som innebär att imperialister går samman för att gemensamt suga ut världen och avstår från att föra krig mot varandra. Världskrigen, kampen om marknader inom Triaden* och ökad krigsrisk mellan USA och Kina och Ryssland styrker bedömningen att denna teori är felaktig.

9.2.3 Magdoffs analys av imperialismen.
I den inflytelserika boken ”Imperialismens politiska ekonomi” (1969) menade ekonomen Harry Magdoff att tyngdpunkten har flyttats från kamp om världens uppdelning till kamp mot inskränkningar i det kapitalistiska systemets geografiska utbredning genom uppkomst av olika socialistiska länder, och genom att kolonier blivit självständiga, ofta efter hårda strider. USA hade fått en ny hegemonisk roll. Magdoff betonade den nära relationen mellan ekonomi, utrikespolitik och militära insatser. Som viktiga karakteristika för imperialismen nämns tillväxten av transnationella företag (TNC)*, jakten på råvaror och erövring av nya marknader, USA:s roll som ledande kapitalexportör, en kraftigt ökad internationalisering av kapitalflöden och bankverksamhet, och dollarns ställning som enda världsvaluta.

Magdoff skriver ”Imperialismen är inte någonting som ett kapitalistiskt samhälle kan välja att tillämpa eller avstå från – den är det kapitalistiska samhällets sätt att fungera”. Magdoff ansluter till Lenins gamla analys, men överskrider den då förhållanden ändrats.

9.3. Uppfattningar om imperialism sedan omkring 1970.
Under 1960- och 70-talen behandlades frågan om imperialismen även av beroendeskolan i Latinamerika, varvid André Gunder Frank menade att underutvecklingen i Latinamerika, liksom på andra håll berodde på de rika ländernas imperialism (Frank 1967) och att imperialismen lett till framväxten av en parasitär, beroende borgarklass, en ”kompradorbourgeoisi”*, som kom att inta ledande poster i sina lände. För detta har termen ”nykolonialism” etablerats (Magnusson 2002). Samir Amin bidrog till att utveckla ”beroendeteorin”. Genom att lönerna är mycket lägre i den perifera kapitalismens länder, även vid lika arbetsproduktivitet överförde stora summor ”den imperialistiska räntan” till metropolerna, vilket har uppmärksammats mycket på senare år (Amin 2010; kapitel 2).

9.4 Aktuella diskussioner om imperialism.
David Harvey ser kamp om utrymmet som central och använder begreppet ”dispossesion” för ett undanträngande av människor och menar att ockupationen av Irak bland annat skedde för att minska utrymmet för konkurrenter som Kina. (Harvey 2003, 2010). Han har föga empiriskt stöd för sitt synsätt. Han menar att dagens neoliberala kapitalism kan ersättas med Keysianism* (Harvey 2003), och han hävdar felaktigt att utsugningen är större i utvecklade imperialistländer. Smith (2017) och andra förhåller sig kritiskt till Harvey, och menar att han förnekar imperialismen. (https://mronline.org/2017/08/26/a-critique-of-david-harveys-analysis-of-imperialism/)

I Sverige gav Andreas Malm för 15 år sedan ut boken ”När kapitalet tar till vapen. Om imperialism i vår tid” (2004). Malm överbetonar krigens betydelse för krigsindustrins och för sysselsättning och ekonomisk utveckling (hos segrarna) men ger inte en tydlig analys av imperialismens ekonomi. Liksom hos Hossein-Zadeh (2007) överbetonas militärens roll.

Hardt & Negri (2000) menar att olika staters suveränitet håller på att ersättas av ett nytt globalt ”Empire”, via sammansmältning av nationella och internationella organisationer utan tydlig hierarki eller imperialism. Boken har fått mycket positiva recensioner i ledande tidningar som New York Times och Time. Från andra håll (Amin, Foster) har Hardt & Negri kritiserats skarpt. Deras idéer framstår som lösa spekulationer, som motsägs av fakta. Monthly Reviewskolan har sedan boken ”Monopoly capital” (Baran & Sweezy 1966) med emfas betonat frågan om monopolens roll, även om termen monopol inte skall tolkas för snävt, Skolan menar att utan teorin om monopolkapitalismen kan man inte förklara övergången till den nya fasen ”finansialiseringen” (Foster et al. 2011). Mot detta hävdar Shaikh (2016;354ff) att skolbildningen rymmer uppenbara motsägelser vad gäller prisbildning och monopolisering, samt att någon konsistent teori om monopol idag inte är möjlig att presentera (jfr kapitel 2.7).

Fuchs menar (2010) att beskrivningar av imperialism kan ses som ett kontinuum, från de som menar att imperialism inte längre finns (t.ex. Hardt & Negri 2003) till de som menar att kapitalismen i stort sett är lika imperialistisk idag som för hundra år sedan (Foster 2006; Amin 2006; Smith 2015), om än med något ändrade karakteristika.

Bildtext: Demonstration i Stockholm i samband med president Obamas besök i 2003.

9.5 USA-imperialismen idag – kännetecken.
Vår karaktärisering nedan är ett försök till övergripande syntes av empiri och gäller främst USA, men även i betydande utsträckning andra länder i Triaden.

1. Koncentrationen av produktion och kapital i oligopol eller ”monopol” har ökat kraftigt under de senaste 3–4 decennierna, bl.a. genom uppköp och sammanslagningar. (Kapitel 2.7).
2. Utlandsinvesteringar (FDI) är mycket viktiga, men har efter stor ökning minskat sedan 2015. Kan kanske bero på en tillfällig mättnad och ökad kontraktering för tillverkning.
3. En stagnationstendens med underutnyttjad produktionskapacitet är tydlig inom Triaden.
4. Den pågående processen med globalisering har intensifierats och en internationell arbetsfördelning har skett, med bl.a. utskiftning av industriproduktion från Triaden.
5. Finanskapitalets ställning inom ekonomin har stärkts markant efter en tidigare omfattande avreglering med ökning av spekulation, skuldsättning och ekonomiska kriser.
6. Den ekonomiska ojämlikheten och otryggheten har ökat.
7. Världshandeln av varor och tjänster har ökat mycket kraftigt, inklusive andelen från Triaden. Produktion i fattiga utvecklingsländer har gett TNC superprofiter. Många utvecklingsländer är fast i skeva utbytesrelationer pga. fluktuerande råvarupriser, vilka skall finansiera importen av prismässigt höga och stabila industriprodukter.
8. Dollarn är fortfarande världshandels- och reservvaluta, vilket ger USA möjlighet att finansiera underskott genom att ge ut dollar och är ett generellt maktmedel.
9. Konkurrensen och kampen om kontroll över jordens råvaror och naturresurser har hårdnat. Frånsett olja och gas är USA idag mer beroende av tillgång till externa råvaror och naturresurser. USA använder kontroll av oljetillgångar, på olika sätt som maktstrategi, för att t ex motarbeta Kina och Ryssland (Huawei, Nord Stream 2), samt straffa länder som Iran, Syrien, Venezuela.
10. Imperialismen har visat sig oförmögen att vidta tillräckligt kraftfulla insatser för att stävja den fortskridande uppvärmningen av jorden med högst sannolikt mer negativa än positiva effekter. Jakten på ökad produktion och ökad vinst står i vägen. Kan medföra ökad klimatekonomisk migration mot kanske främst Europa, med ökade kostnader.
11. USA:s utlandsinvesteringar, kontrakteringar, handelsvägar och utländska råvaror, samt nära allierade ”måste skyddas”, liksom potentiella konkurrenter, fram för allt BRI ”måste avskräckas” För detta krävs stora militära resurser.
12. USA har rustat upp kraftigt sin militära kapacitet, och svarar för cirka 35 % av militärutgifterna i världen. USA har idag också världens största krigsmakt. (Kapitel 10)
13. Satsningen på militär styrka göder ett stort militärindustriellt komplex, med produktion i många av USA:s delstater, USA är dessutom världens största vapenexportör. (Kapitel 10.8).
14. Privatägda nationella och internationella massmedia spelar en central roll för att legitimera USA:s brutala politik. Den rättfärdigas med fraser om ”make the world safe for democracy” och efter 2001 ”the war against terrorism”. (Kapitel 8).

9.6 Vilka är dagens imperialistiska stater?

Absolut.

Men man måste alltid läsa äldre historiska politiska analyser för den tid de representerar. Lösningarna är kanske inte desamma för vår tid.

Marx och Engels skrev gemensamt att man skulle se deras skrift(er) som en ’vägledning’ ; d.v.s. till tankearbete, lösningar och handling. (Det var inga instruktionsböcker från IKEA.)

Johan
Att småprata om snö och kyla upprepande år ut och år in
är ointressant, grått och tråkigt
blir med tiden ett dött ämne.
Kan t.o.m. bli frånstötande människor emellan ja rentav framkalla snöantipati.

Att färglägga småprat är en konst i sig 
då endast om konstnären har ett bakomliggande syfte exempelvis 
bryta den grå slentriana heliga vers
vi läst eller hört i åratal och enträget förvandla ”prat” till nya okända höjder.

Att sätta inspirerande färgklickar i småpratet lockar människor närmare varandra då endast om människan släppt sin dogmatiska dimslöja och ironiska själ öppnar ögonen för att upptäcka sin medmänniska i varandet.

Att känna till det mänskliga är att framhäva det som uppstår ur det och inom det i varandet.

Carina, det var ett simpelt exempel från min sida. Det kan ju vara juni till exempel! (Det snöar här ute!), och jag ser en svan med två helsvarta ungar!
Se där!

Johan
Det simpla kan vara mer effektiv än det komplicerade jag inspireras ofta av just det simpla, speciellt i mitt konstskapande. Att forma en monokrom bild till ngt konkret synligt för det vakna ögat, konstruktivt utveckla det enkla till ett konstverk, är för mig själsligt stimulerande. En simpel människa är intressant i bl.a. studiesyftet om mänskligt beteende. Det simpla har sin skönhet….

Konst, simpel som avancerad, är naturligtvis också produktion, vilket ämnet här handlar om, som jag inte vill bidra till att fransa ut.

Det är kulturen som när och när civilisationen. Utan kultur finns inget att kämpa och kriga för (om vi skall tro Churchill, som också var en flitig målare).

Själv gör jag andra tavlor…

Belägg?

Man kan tala med sina egna vänner. Telefon fungerar utmärkt om man undviker vissa ord som kan försätta sin ryska vän på andra sidan för problem.

Dagens ryska kapitalistiska högerregim vill ha ett så inaktivt, passiviserat och zombiserat folk som möjligt; allt för att dagens ledande ledarklass skall kunna kapa åt sig ännu mera pengar, ostört. Det är just det som det ryska systemet går ut på. Pengar.

Ingenting annat. Gamla marxister (inte alla dock!!) runtom i världen har aldrig sett igenom detta enkla faktum.

Tänk att de klarar av så mycket ändå. Kanske är dina vänner inte representativa.

Nja, ryssar är föga intresserade av sitt lands politik – den sköts av någon annan. Som vanligt.

Är det inte förmätet att så döma ut en hel befolkning.

Du kan tyvärr höra det från precis alla vanliga ryssar, alla som känner ryssar och liknande relationer: ryssar har i princip noll intresse av politik, än mindre ”världspolitik” och allra minst (sedan 1930-talet) om ”ideologiska frågor”.

Västerlänningar förstår tyvärr inte att ett land som i hundratals år haft en slags kommandopolitik som tänkt åt dessa undersåtar (tänkte du själv hamnade du i Gulag, senare i förvisning, i bästa fall i utvisad exil, och från 1970-talet i den slutna ”politiska psykiatrin” där politisk opposition karakteriserades som bl.a. ”smygande schizofreni”). Nu sitter oppositionen i Ryssland i korrektionsläger i hård regim: kommunisten Kagarlitskij, Liberalerna Naval’nyj och Kara-Murza. Och alla vuxna ryssar förstår dessa signaler -mycket väl.

Man har verkligen inte det öppna västs politiska klimat, och skulle vi många här på Global Politics skriva på ryska forum (där det oftast medför 1 månads avstängning att skriva politiska kommentarer -som raderas snabbt), och så kommer FSB och hälsar på hemma hos Dig.

Att helt passivisera, söva och zombisera all rysk existerande liksom potentiell opposition är putinismens främsta medel i inrikespolitiken i dessa år.

Ingen kan tyvärr seriöst hävda något annat.

Till och med Brezjnevs, Andropovs och Tjernenkos epoker 1964-1985 måste jag karaktärisera som långt mer slapp än dagens kombinerade ultrakapitalism (men bara för den högsta politiska och oligarkiklassen) och rent bruna neostalinistiska myndighetsbeteenden – man har i alla fall inte öppnat för en massa dödsstraff ännu. Men hård tortyr har återinförts hör jag på en hel del håll i polisiära som militära förvar.

Rysslands före detta och nu närmast helt avdödade inrikespolitik har gått sakta in i det tyvärr totalitära mörkret med Iran och Nordkorea som närmsta andliga allierade.

Många ryssar är mycket arga dock. Det vet jag.

Jag hörde en intervju med en avhoppad ung GRU-officer vid rysk-ukrainska fronten, han var dold och visades på al-Jazeera häromveckan: ”Vi slåss i kriget och dör nästan allihopa, får rutten potatis att äta för att cheferna skall få ha kvar yachter och lyxdatjor”.

Stridsmoralen tycks faktiskt vara klassmedveten!! Ett hopp för fred och att den här ryska Franco-regimen förhoppningsvis kan störtas snart!

Johan,
Jag tycker din åsikt om Ryssland och ryssarna är revolutionär.
Precis som du tycker att ryssarna borde göra uppror mot sin valda president samt dess urminnes centrala makt i Kreml.

Men du har uppfattat vad Västligt inflytande orsakat i Ukraina?
Önskar du verkligen Ryssland samma öde?

Ryssland har redan haft sitt inbördeskrig en gång för hundra år sedan.
Jag tror ytterst få i Ryssland vill ha det kriget tillbaka.
Allra minst centralmakten i Kreml som skulle tvingas bevittna sitt land begå kollektivt självmord.

Jag tycker Ryssland är ett land som fungerar mycket bra med tanke på dess rådande omständigheter.
Så bra att det dominanta Västerlandet kanske innerst inne känner sig lite oroad över vad Ryssland faktiskt kan prestera.

Därmed blir Ryssland Västerlandets konkurrent när uppnådda resultat på olika villkor inte beviljar samarbetet.

Sovjetunionens socialistisk villkor uppnådde också resultat vilket ledde till Västvärldens rädsla som upplevt hot och som i sin tur ledde till Kalla Kriget.

Nu verkar det som Kalla Kriget återuppstår och det bara för att Västvärlden ser sin globala demokratiska dominans hotad.

Det är något märkligt med kapitalismen.
Kapitalismen ser konkurrensen som sitt villkor men endast till att göra sig själv till Kungen.
En Kung som erövrar alla andra riken.

Jag såg i en transporttidning att Västerlandet nobbar Nordostpassagen.
Vilket gör att Ryssland får ha den för sig själv till transporter och sjöfart.
Annars skulle Västerlandet kunna tjäna mycket på den kortare sträckan istället för rutten genom Suezkanalen och Röda Havet för sina transporter till och från Orienten.

Med konflikten i Ukraina har Ryssland satt demokratin på prov hur mycket den är villig att offra för ideologi och sina värderingar som de menar ska dominera Världen.

Huthirebellerna i Jemen vet vad de gör när försöker attackera Västerländska handelsfartyg i Röda Havet.

Det är den Västerländska demokratin de utmanar.
Det är därför du kan se Västvärldens militära flottor nu flockas i Röda Havet.

Det är precis som fortfarande regerar Brittiska Imperiet i Mellanöstern och man undrar hur länge det ska pågå innan de arabiska och persiska samt de nordafrikanska folken söker sin egen frihet?

Någonstans läste jag att t.o.m. Nord Korea övergivit kommunismens idéer.
Var det på den här sajten kanske?

Jag tycker Nord Korea mer liknar en monarki, som regeras av dynasti där makten går i arv.
Även med ond, bråd död.
Apropå giftmord så gick det inte särskilt bra för Kim Jong Uns bror som egentligen var ett steg närmare arvet till att bli Den Store Ledaren.
När Kim Jong Un kom till makten i Nord Korea trodde ”omvärlden” att Nord Korea (äntligen?) fått en svag ledare de kunde linda runt sitt finger, men ack vad de bedrog sig.

Jag lägger märke till att auktoritära länder gärna har ”starka ledare”.
Samt vice versa demokratier gärna har svaga ledare.

Kanske det skulle vara det självklara valet?
För vad skulle en auktoritär makt vara utan en stark ledare?
Samt en demokrati med svag ledare där Borgaren tillreds möjligheten att styra ledaren bakom ryggen?

Det senare tycks gälla Västvärlden och det förra verkar dominera Orienten och den Afrikanska kontinentens länder.
Om man ser situationen i det perspektivet är det lättare att förstå Västvärlden tappade greppet om Afrika som istället blev ett tillfälle för Ryssland och Kina.

Arbetarklass
Läs och förundras hur enkelt det kan vara att läsa Marx&Engels och lära sig förstå Kommunistpartiets manifest.

En fredasgåva till dig från mig.
Trevlig läsning!

MIA: Marxister: Marx & Engels: Bibliotek: 1848: Kommunistpartiets manifest: Kapitel 2: [Tyskt original]

Kapitel II. Proletärer och kommunister
I vilket förhållande står kommunisterna till proletärerna som helhet?

Kommunisterna bildar inte ett separat parti i motsats till de andra arbetarpartierna.

De har inga separata och åtskilda intressen från proletariatets som helhet.

De sätter inte upp några egna sekteristiska principer för att forma och forma den proletära rörelsen.

Kommunisterna särskiljs från de andra arbetarpartierna endast genom detta: 1. I den nationella kampen mellan proletärerna i de olika länderna pekar de på och för fram hela proletariatets gemensamma intressen, oberoende av alla nationaliteter. 2. I de olika utvecklingsstadier som arbetarklassens kamp mot bourgeoisin måste passera, representerar de alltid och överallt rörelsens intressen som helhet.

Kommunisterna är därför å ena sidan, praktiskt taget, den mest avancerade och beslutsamma sektionen av arbetarpartierna i varje land, den sektion som driver fram alla andra; å andra sidan, teoretiskt sett, har de fördelen framför proletariatets stora massa att tydligt förstå den proletära rörelsens marschlinje, villkoren och de slutliga allmänna resultaten.

Kommunisternas omedelbara mål är detsamma som för alla andra proletära partier: bildande av proletariatet till en klass, störtande av den borgerliga överhögheten, proletariatets erövring av den politiska makten.

Kommunisternas teoretiska slutsatser är inte på något sätt baserade på idéer eller principer som har uppfunnits eller upptäckts av den eller den blivande universella reformatorn.

De uttrycker bara i allmänna termer faktiska relationer som härrör från en existerande klasskamp, från en historisk rörelse som pågår under våra ögon. Avskaffandet av befintliga egendomsförhållanden är inte alls ett utmärkande drag för kommunismen.

Alla egendomsförhållanden i det förflutna har ständigt varit föremål för historiska förändringar till följd av förändringar i historiska förhållanden.

Den franska revolutionen avskaffade till exempel feodal egendom till förmån för borgerlig egendom.

Det utmärkande för kommunismen är inte avskaffandet av egendom i allmänhet, utan avskaffandet av borgerlig egendom. Men den moderna borgerliga privategendomen är det sista och mest fullständiga uttrycket för systemet att producera och tillägna sig produkter, som bygger på klassmotsättningar, på exploateringen av många av de få.

I denna mening kan kommunisternas teori sammanfattas i den enda meningen: Avskaffande av privat egendom.

Vi kommunister har klandrats för önskan att avskaffa rätten att personligen förvärva egendom som frukten av en mans eget arbete, vilken egendom påstås vara grunden för all personlig frihet, aktivitet och oberoende.

Svårt vunnen, självförvärvad, egenförtjänt egendom! Menar du småhantverkarens och småbondens egendom, en egendomsform som föregick den borgerliga formen? Det finns inget behov av att avskaffa det; industrins utveckling har i stor utsträckning redan förstört den och förstör den fortfarande dagligen.

Eller menar du den moderna borgerliga privategendomen?

Men skapar lönearbete någon egendom åt arbetaren? Inte det minsta. Den skapar kapital, d.v.s. den sortens egendom som exploaterar lönearbetet och som inte kan öka annat än under förutsättning att man får ett nytt utbud av lönearbete för ny exploatering. Egendom, i sin nuvarande form, bygger på motsättningen mellan kapital och lönearbete. Låt oss undersöka båda sidor av denna antagonism.

Att vara kapitalist är att ha inte bara en rent personlig, utan en social status i produktionen. Kapitalet är en kollektiv produkt, och endast genom en enad handling av många medlemmar, ja, i sista hand, endast genom en enad handling av alla samhällsmedlemmar, kan det sättas igång.

Kapitalet är därför inte bara personligt; det är en social makt.

När därför kapital omvandlas till gemensam egendom, till egendom för alla samhällsmedlemmar, förvandlas inte personlig egendom därigenom till social egendom. Det är bara fastighetens sociala karaktär som förändras. Den tappar sin klasskaraktär.

Låt oss nu ta lönearbete.

Genomsnittspriset för lönearbete är minimilönen, d.v.s. den kvantum av försörjningsmedlen som är absolut nödvändig för att hålla arbetaren i bar existens som arbetare. Det som därför lönearbetaren tillägnar sig genom sitt arbete, räcker bara för att förlänga och reproducera en blottad tillvaro. Vi har på intet sätt för avsikt att avskaffa detta personliga tillägnande av arbetsprodukterna, ett anslag som görs för att upprätthålla och reproducera mänskligt liv, och som inte lämnar något överskott för att befalla andras arbete.  Allt vi vill avskaffa är den eländiga karaktären av detta av detta tillägnande, under vilket arbetaren lever bara för att öka kapitalet och får leva endast i den mån den härskande klassens intresse kräver det.

I det borgerliga samhället är levande arbete bara ett sätt att öka den ackumulerade arbetskraften. I det kommunistiska samhället är ackumulerat arbete bara ett sätt att bredda, berika, främja arbetarens existens.

I det borgerliga samhället dominerar därför det förflutna nuet; i det kommunistiska samhället dominerar nuet det förflutna. I det borgerliga samhället är kapitalet självständigt och har individualitet, medan den levande personen är beroende och saknar individualitet.

Och avskaffandet av detta tillstånd kallas av borgerligheten, avskaffande av individualitet och frihet! Och det med rätta. Avskaffandet av den borgerliga individualiteten, den borgerliga självständigheten och den borgerliga friheten syftar utan tvekan till.

Med frihet menas, under de nuvarande borgerliga produktionsförhållandena, fri handel, fri försäljning och köp.

Men om försäljning och köp försvinner, försvinner också fri försäljning och köp. Detta tal om fritt sälj och köp, och alla andra ”modiga ord” från vår borgare om frihet i allmänhet, har en betydelse, om någon, endast i motsats till begränsad försäljning och köp, hos medeltidens fjättrade handlare, men har ingen mening i motsättning till det kommunistiska avskaffandet av köp och försäljning, av de borgerliga produktionsvillkoren och av bourgeoisin själv.

Du är förskräckt över att vi har för avsikt att avskaffa privat egendom. Men i ert befintliga samhälle är privat egendom redan avskaffad för nio tiondelar av befolkningen; dess existens för de få beror enbart på att den inte finns i händerna på dessa nio tiondelar. Du förebrår oss därför att vi har för avsikt att avskaffa en form av egendom, det nödvändiga villkoret för vars existens är att det inte finns någon egendom för den stora majoriteten av samhället.

Med ett ord, du förebrår oss att vi har för avsikt att göra bort din egendom. Precis så; det är precis vad vi har för avsikt.

Från det ögonblick då arbete inte längre kan omvandlas till kapital, pengar eller hyra, till en social makt som kan monopoliseras, d.v.s. från det ögonblick då individuell egendom inte längre kan omvandlas till borgerlig egendom, till kapital, från det ögonblicket. , säger du, individualiteten försvinner.

Du måste därför erkänna att du med ”individ” inte menar någon annan person än borgaren, än medelklassens egendomsägare. Denna person måste verkligen sopas ur vägen och omöjliggöras.

Kommunismen berövar ingen människa makten att tillägna sig samhällets produkter; allt det gör är att beröva honom makten att underkuva andras arbete med hjälp av sådana anslag.

Det har invänts att vid avskaffandet av den privata egendomen kommer allt arbete att upphöra, och allmän lättja kommer att inta oss.

Enligt detta borde det borgerliga samhället för länge sedan ha gått till hundarna genom ren sysslolöshet; för de av dess medlemmar som arbetar, förvärvar ingenting, och de som förvärvar något fungerar inte. Hela denna invändning är bara ett annat uttryck för tautologin: att det inte längre kan finnas något lönearbete när det inte längre finns något kapital.

Alla invändningar som framförts mot det kommunistiska sättet att producera och tillägna sig materiella produkter har på samma sätt riktats mot det kommunistiska sättet att producera och tillägna sig intellektuella produkter. Precis som för borgerligheten är klassegendomens försvinnande försvinnandet av själva produktionen, så är klasskulturens försvinnande för honom identiskt med försvinnandet av all kultur.

Den kulturen, vars förlust han beklagar, är för de allra flesta bara en träning för att fungera som en maskin.

Men bråka inte med oss så länge du tillämpar, på vårt avsedda avskaffande av borgerlig egendom, standarden för dina borgerliga föreställningar om frihet, kultur, lag, etc. Själva dina idéer är bara ett resultat av villkoren för din borgerliga produktion och din borgerliga egendom, precis som din rättsvetenskap bara är din klasss vilja som gjorts till en lag för alla, en vilja vars väsentliga karaktär och riktning bestäms av de ekonomiska förhållandena för din klass existens.

Den själviska missuppfattningen som får dig att förvandla dig till eviga naturlagar och förnuft, de sociala former som härrör från ditt nuvarande produktionssätt och egendomsform – historiska relationer som uppstår och försvinner i produktionens framsteg – denna missuppfattning du delar med alla härskande klass som har föregått dig. Vad du ser tydligt när det gäller forn egendom, vad du medger när det gäller feodal egendom, är det naturligtvis förbjudet att erkänna när det gäller din egen borgerliga form av egendom.

Avskaffande [Aufhebung] av familjen! Även de mest radikala blossar upp vid detta ökända förslag från kommunisterna.

På vilken grund bygger den nuvarande familjen, den borgerliga familjen? På kapital, på privat vinning. I dess fullt utvecklade form existerar denna familj endast bland bourgeoisin. Men detta tillstånd kompletterar sig i den praktiska frånvaron av familjen bland proletärerna och i offentlig prostitution.

Den borgerliga familjen kommer att försvinna som en självklarhet när dess komplement försvinner, och båda kommer att försvinna med kapitalets försvinnande.

Anklagar du oss för att vi vill stoppa deras föräldrars utnyttjande av barn? För detta brott erkänner vi oss skyldiga.

Men, säger du, vi förstör de allra heligaste av relationer, när vi ersätter hemundervisning med social.

Och din utbildning! Är inte det också socialt och bestäms av de sociala förhållanden under vilka du utbildar, genom ingripande direkt eller indirekt, av samhället, med hjälp av skolor etc.? Kommunisterna har inte uppfunnit samhällets inblandning i utbildningen; de försöker bara ändra karaktären på detta ingripande och att rädda utbildningen från den härskande klassens inflytande.

Den borgerliga klappfällan om familjen och utbildningen, om det heliga samförhållandet mellan föräldrar och barn, blir desto äckligare, desto mer, av den moderna industrins agerande, slits alla familjeband mellan proletärerna sönder, och deras barn förvandlades till enkla handelsartiklar och arbetsredskap.

Men ni kommunister skulle införa kvinnogemenskap, skriker bourgeoisin i kör.

Borgaren ser sin hustru som ett rent produktionsinstrument. Han hör att produktionsredskapen ska utnyttjas gemensamt och kan naturligtvis inte komma till någon annan slutsats än att lotten att vara gemensam för alla också kommer att falla på kvinnorna.

Han har inte ens en misstanke om att den egentliga poängen som syftar till är att avskaffa kvinnors status som enbart produktionsinstrument.

För övrigt är ingenting löjligare än vår borgares dygdiga indignation på den kvinnogemenskap som, de låtsas, ska upprättas öppet och officiellt av kommunisterna. Kommunisterna har inget behov av att införa en kvinnogemenskap; den har funnits nästan sedan urminnes tider.

Våra borgare, som inte nöjer sig med att ha fruar och döttrar till sina proletärer till sitt förfogande, för att inte tala om vanliga prostituerade, har det största nöjet att förföra varandras fruar.

Borgerligt äktenskap är i verkligheten ett system av gemensamma hustrur, och därför på sin höjd vad kommunisterna möjligen skulle kunna klandras för är att de önskar införa, i stället för en hycklande dold, en öppet legaliserad kvinnogemenskap. För övrigt är det självklart att avskaffandet av det nuvarande produktionssystemet måste föra med sig avskaffandet av den gemenskap av kvinnor som härrör från detta system, dvs. av prostitution både offentlig och privat.

Kommunisterna klandras ytterligare för att de vill avskaffa länder och nationalitet.

De arbetande männen har inget land. Vi kan inte ta från dem det de inte har. Eftersom proletariatet först och främst måste skaffa sig politisk överhöghet, måste resa sig till att bli nationens ledande klass, måste konstituera sig själv som nation, är det än så länge självt nationellt, fastän inte i ordets borgerliga mening.

Nationella skillnader och motsättningar mellan folken försvinner dagligen mer och mer, på grund av bourgeoisins utveckling, handelsfriheten, världsmarknaden, enhetligheten i produktionssättet och i de levnadsförhållanden som motsvarar detta.

Proletariatets överhöghet kommer att få dem att försvinna ännu snabbare. Enad handling, åtminstone av de ledande civiliserade länderna, är ett av de första villkoren för proletariatets frigörelse.

I proportion som exploateringen av en individ av en annan också kommer att upphöra, kommer exploateringen av en nation av en annan också att upphöra. I proportion som motsättningen mellan klasser inom nationen försvinner, kommer en nations fientlighet mot en annan att upphöra.

Anklagelserna mot kommunismen från en religiös, filosofisk och generellt sett ur ideologisk synvinkel förtjänar inte att granskas seriöst.

Krävs det djup intuition för att förstå att människans idéer, åsikter och föreställningar, med ett ord, människans medvetande, förändras med varje förändring av villkoren för hennes materiella existens, i hennes sociala relationer och i hennes sociala liv?

Vad mer bevisar idéhistorien än att den intellektuella produktionen ändrar karaktär i proportion när den materiella produktionen förändras? De härskande idéerna i varje tidsålder har någonsin varit idéerna från dess härskande klass.

När människor talar om de idéer som revolutionerar samhället, uttrycker de bara det faktum att inom det gamla samhället har elementen av ett nytt skapats, och att upplösningen av de gamla idéerna håller jämna steg med upplösningen av de gamla förhållandenas existens.

När den antika världen befann sig i sitt sista lopp, övervanns de gamla religionerna av kristendomen. När kristna idéer på 1700-talet dukade under för rationalistiska idéer, utkämpade det feodala samhället sin dödsstrid med den då revolutionära bourgeoisin. Idéerna om religionsfrihet och samvetsfrihet gav bara uttryck för den fria konkurrensens inflytande inom kunskapsområdet.

”Utan tvekan”, kommer det att sägas, ”har religiösa, moraliska, filosofiska och juridiska idéer modifierats under den historiska utvecklingens gång. Men religion, moral, filosofi, statsvetenskap och juridik överlevde hela tiden denna förändring.”

”Det finns dessutom eviga sanningar, såsom frihet, rättvisa, etc., som är gemensamma för alla samhällsstater. Men kommunismen avskaffar eviga sanningar, den avskaffar all religion och all moral, istället för att konstituera dem på en ny grund; den agerar därför i motsats till all tidigare historisk erfarenhet.”

Vad reducerar denna anklagelse sig till? Allt tidigare samhälles historia har bestått i utvecklingen av klassmotsättningar, motsättningar som antagit olika former vid olika epoker.

Men vilken form de än kan ha tagit, är ett faktum gemensamt för alla tidigare tidsåldrar, nämligen exploateringen av en del av samhället av den andra. Det är alltså inte konstigt att tidigare tiders sociala medvetenhet, trots all mångfald och mångfald den uppvisar, rör sig inom vissa vanliga former, eller allmänna idéer, som inte helt kan försvinna annat än med klassmotsättningarnas totala försvinnande.

Den kommunistiska revolutionen är det mest radikala brottet med traditionella egendomsförhållanden; inte konstigt att dess utveckling innebar det mest radikala brottet med traditionella idéer.

Men låt oss ha gjort det med de borgerliga invändningarna mot kommunismen.

Vi har sett ovan att det första steget i arbetarklassens revolution är att höja proletariatet till en härskande klass för att vinna demokratins kamp.

Proletariatet kommer att använda sin politiska överhöghet för att gradvis ta bort allt kapital från bourgeoisin, för att centralisera alla produktionsinstrument i statens händer, d.v.s. på proletariatet organiserat som den härskande klassen; och att öka den totala produktivkraften så snabbt som möjligt.

Naturligtvis kan detta i början inte åstadkommas annat än genom despotiska intrång i äganderätten och på den borgerliga produktionsvillkoren; genom åtgärder, som därför förefaller ekonomiskt otillräckliga och ohållbara, men som under rörelsens gång överträffar sig själva, nödvändiggör ytterligare intrång i den gamla samhällsordningen och är oundvikliga som ett medel för att helt revolutionera produktionssättet.

Dessa åtgärder kommer naturligtvis att vara olika i olika länder.

Icke desto mindre, i de flesta avancerade länder, kommer följande att vara ganska allmänt tillämpligt.

1. Avskaffande av egendom i mark och tillämpning av all arrende av mark för allmänna ändamål.
2. En tung progressiv eller graderad inkomstskatt.
3. Avskaffande av alla arvsrätter.
4. Konfiskering av alla emigranters och rebellers egendom.
5. Centralisering av krediter i statens händer, med hjälp av en nationell bank med statligt kapital och exklusivt monopol.
6. Centralisering av kommunikations- och transportmedlen i statens händer.
7. Utbyggnad av fabriker och produktionsinstrument som ägs av staten; odling av ödemarker och förbättring av marken i allmänhet i enlighet med en gemensam plan.
8. Allas lika ansvar för arbete. Etablering av industriarméer, speciellt för jordbruket.
9. Kombination av jordbruk med tillverkningsindustri; gradvis avskaffande av all distinktion mellan stad och land genom en mer jämlik fördelning av befolkningen över landet.
10. Gratis utbildning för alla barn i offentliga skolor. Avskaffande av barns fabriksarbete i dess nuvarande form. Kombination av utbildning med industriell produktion, etc, etc.

När klassskillnaderna under utvecklingens gång försvunnit och all produktion har koncentrerats i händerna på en stor sammanslutning av hela nationen, kommer den offentliga makten att förlora sin politiska karaktär. Politisk makt, egentligen så kallad, är bara en klasss organiserade makt för att förtrycka en annan. Om proletariatet under sin strid med bourgeoisin tvingas, av omständigheternas kraft, att organisera sig som en klass, om det genom en revolution gör sig själv till den härskande klassen och som sådant med våld sveper bort gamla produktionsförhållanden, då kommer den, tillsammans med dessa förhållanden, att ha sopat bort förutsättningarna för existensen av klassmotsättningar och klasser i allmänhet och kommer därmed att ha avskaffat sin egen överhöghet som klass.

I stället för det gamla borgerliga samhället med dess klasser och klassmotsättningar kommer vi att få en förening, i vilken vars och ens fria utveckling är villkoret för allas fria utveckling.

Kapitel 3: Socialistisk och kommunistisk litteratur

Innehållsförteckning: Kommunistpartiets manifest | Marx-Engels

Makalöst. Väldigt späckad läsning.
Spalten så lång jag får svårt att mäta men jag kanske kom till hälften innan jag gav upp.
Det är en läsning som liknar Bibeln där ofta tas korta citat för att människor ska kunna greppa.

Jag tror man måste drivas av en övertygelse för att ta till sig kommunismen som den utlovas ovan.
Men knappast för flertalet.
Det måste istället bli ett utvalt antal invigda i tron och med intellektuell kapacitet.
Ungefär som prästen eller pastorn som leder församlingen.
Vi vanliga hamnar utanför denna elit men utgör dess egentliga grund.
Som fria människor eller manipulerade zombier jag tycker det är oklart vilket.
Klart är i varje fall att ytterst få ”proletärer” vill, kan eller orkar fördjupa sig i denna samhällsmodell av egen fri vilja.
Det måste påtvingas på något sätt.
Till exempel i situationer av armod, förtryck eller kaos samt med intensiv propaganda.

Sedan tror jag aldrig människans fria vilja upprätthåller kommunismens idéer.
Istället har det visat sig att kommunismens idéer måste upprätthållas med tvång annars flyr människan om den kan.

Jag tror kommunismens idé är alldeles för extrem för att kunna bli verklighet.
Dess idé står också i strid med människans naturliga val.

Spontant tycker jag att kommunism är alldeles för extremt och verklighetsfrånvänt för att jag skulle vilja bli en del av den.
Det skulle i så fall bli genom någon slags omprogammering av hjärnkontoret.
Ungefär som människor blir frälsta och livet blir till en symbios med Jesus och Gud Fader i Himlen.
Kommunism är något man måste tro på och verkligheten har ännu inte visat sig bli annat än ett löfte.

De allra flesta människor vänder ryggen åt kommunismen.
Du får gärna förklara varför.

Kommunism är för mig är motståndsrörelse om jag får vara positiv.
Dock ej något alternativ.
Därför den kartan är något helt annat än verkligheten.

Som jag förstår har kommunismens idé redan haft sin tid och jag tror aldrig den kan komma tillbaka.
Mycket på grund av den framtidsidén redan är historia.
Nyheten blir i så fall nostalgi liknande Transnistrien.

Däremot tror jag motståndet till Borgerligheten kommer finnas.
Åtminstone så länge Borgerligheten finns kvar.

Och det lär den göra, för det går bra för Borgerligheten just nu.
Kanske en och annan funderade när Vladimir Poutin nyligen klargjorde att han föredrog Joe Biden före Donald Trump?
Be with det winner är det som gäller.