Hur bankerna blev ekonomins största exploatörer  

20
1296
Brinnande pengar. Bild: Steigan.no

Denna intervju med den marxistiske ekonomen Michael Hudson har upphittats av läsaren och kommentatorn Catarina Östlund och den har översatts henne i samarbete med Åke Paulsson. Stort tack! I den här publicerade artikeln förklaras olika termer i kursiv stil. Counterpunch: https://www.counterpunch.org/2017/03/15/how-bankers-became-the-top-exploiters-of-the-economy/

_________________

Adam Simpson från The Next System Project* satte sig ner med den kända ekonomen och ekonomhistorikern Michael Hudson för att diskutera gamla och nya ekonomiska villfarelser i intervjun nedan. Michael Hudson är Distinguished Research Professor of Economics vid University of Missouri, Kansas City och en produktiv författare om den globala ekonomin och rovgiriga finansiella metoder. Bland hans senaste böcker finns Killing the Host: How Financial Parasites and Debt Bondage to Ensure the Global Economy och dess uppföljare J is for Junk Economics.  

Red: År 2021 utkom tredje upplagan av hans bok ”Superimperialism”.

*The Next System Project se här Om nästa systemprojekt (thenextsystem.org)  

Adam Simpson: Så, Michael, jag är verkligen glad att prata med dig idag. Först vill jag veta lite mer om dig innan vi dyker ner i din nya bok. Jag har hört dig kallas för en heterodox (kättersk) ekonom. Vad betyder det? Hur kom det sig att du blev heterodox? 

Michael Hudson: ”Heterodox” är en ny term som myntades främst av University of Missouri i Kansas City där jag är professor tillsammans med Randall Wray och Stephanie Kelton och andra medlemmar av Modern Monetary Theory (MMT) tankeskola. Termen betyder helt enkelt – inte mainstream. Vi är i grund och botten klassiska ekonomer. Vi gör det som klassisk nationalekonomi brukade göra, nämligen att skilja mellan förvärvsinkomst och arbetsfri inkomst, och mellan produktivt kontra improduktivt arbete. Och vi ser att banker skapar krediter – som regeringar skulle kunna skapa lika lätt, längs efter mer socialt och ekonomiskt produktiva linjer. Vi anser att budgetunderskott* förser ekonomin med pengar för att driva på tillväxten. Det är därför Stephanie kallar oss ”Deficit Owls” (Underskottsugglor) istället för de republikanska och Clintonitiska ”Deficit Hawks” (Underskottshökar)som föredrar att affärsbanker tillhandahåller den kredit som ekonomin behöver.  

*budgetunderskott: när staten förbrukar mer pengar än den får in  

Vi ser hur ekonomin, varor och tjänster och arbete, existerar inom ramen för välstånd och tillgångar och skulder. Och det var så man såg på ekonomin innan det kom en antiklassisk reaktion på 1890-talet. Vi tittar på hur markägande, banker och krediter formar de ramar inom vilka ekonomin fungerar – mot ränta.  

Så vi är klassiska ekonomer. Hyman Minsky var den främste moderne monetärteoretikern (teorier om pengar). Med heterodox menas att han till stor del fick sina idéer från Marx. Man kan säga att den klassiska nationalekonomin nådde sin logiska slutsats med Marx. Kapitalet var den klassiska ekonomins sista stora verk och visade vart dess logik ledde. Marx visade att kapitalismen själv var revolutionär. Kapitalismen var ett kontinuerligt självförändrande system. Och så tittar vi på hur ekonomin förändras, inte på hur den kan lägga sig i jämvikt utan politisk förändring. Den utvecklas enligt vad Marx kallade rörelselagarna. Så vi sätter tillbaks det “politiska” till det som brukade vara politisk ekonomi – innan det ”politiska” skalades bort för ett sekel sedan och det rörde sig mot dagens mer “tunnelseende” ekonomi.  

 Adam Simpson: Intressant. Jag vill också höra om din egen personliga historia. Jag visste inte att det var en medveten term som myntades av de människor som kallade sig “heterodoxa ekonomer”.  

Redaktör Romelsjö: Jag har strukit detta ganska långa avsnitt i denna långa artikel. I korthet kom Michael Hudson från en vänsterinriktad familj.

Adam Simpson: Men jag vill komma till din bok, och det är därför jag ville tala med dig idag., 

Din bok verkar handla om att utmana och förtydliga det orwellska språk som används av mainstream-ekonomer. Om jag frågar dig ”vad döljer mainstream-ekonomin” så frågar jag dig på sätt och vis ”vad säger din bok” – vilket är lite absurt. Men vilka är de nyckelbegrepp som den vanliga nationalekonomin döljer. 

 Michael Hudson: Jag har en modell av ekonomin, både i ”J är för Junk Economics” och ”Killing the Host”. (J är för Skräpekonomier och K för att döda Värden). Om du tittar på hur rikedom ackumuleras, så tänker folk på det på det sätt som det beskrivs i läroböcker: man tjänar pengar och sparar dem för att bli rik. Det är allt de flesta löntagare kan göra. Men det är inte så det går till i toppen av pyramiden. Den största delen av förmögenheten skapas av vinster på värdeökningar på kapitalinvesteringar.  Det är krediter* som blåsts upp, så det är egentligen inflation** på tillgångar (tillgångssprisinflation***) som finansierats av lån. Det mesta av vinsterna betalas ut som ränta, så bankirerna – det vill säga bankägarna och obligationsinnehavarna – får i slutändan det mesta av ökningen av välståndet.  

*kredit är vanligtvis en sorts lån (kan betyda något att handla något på kredit som man betalar senare)  

** inflation en ökning av den allmänna prisnivån (nätet)  

***Tillgångsinflation ses i denna rapport som när tillgångspriserna stiger snabbare än BNP-tillväxten, vilket tillåter relativt kraftiga prisökningar utan att det definieras som inflation. Sedan början av 1980-talet har –tillgångsinflationen varit bitvis hög i de flesta utvecklade länder. (nätet)  

Om du är ekonomichef tittar du på det som kallas totalavkastning*. Du lägger till kapitalvinsten** till din nuvarande inkomst. De flesta kapitalvinster erhålls i ekonomins största sektor, som inte visas i den akademiska läroplanen: fastigheter, följt av olja och gas och annan utvinning av naturresurser.   

Men för den akademiska ekonomi handlar det om att tillverka saker – om produktion –   tillverkningsindustrin hyr in arbetskraft för att producera varor och tjänster som alla blir rika på, genom att de är mer produktiva. Sparande är tänkt att finansiera tillväxten, öka aktiekurserna eftersom vinsterna ökar från att anställa mer arbetskraft för att producera fler varor och tjänster. 

 *totalavkastning, när man mäter prestanda, den faktiska avkastningen för en investering eller en pool av investeringar under en given period. Inkluderar räntor, reavinster och utdelningar. (Investopedia)  

** kapitalvinst är den vinst du gör vid avyttring av tillgångar (nätet) 

Men det är inte riktigt vad som händer i samhället idag. De flesta pengar tjänas genom finansieringsverksamhet, inte genom industriell verksamhet. Den skapas av vad de klassiska ekonomerna kallade arbetsfria inkomster. 80 procent av banklånen går till fastighetssektorn. Ju fler lån bankerna ger till fastighetssektorn, desto mer trissar deras krediter upp fastighetspriserna. Folk tror att fastigheter går upp på grund av befolkningstillväxt och att människor blir rikare för att ha råd att betala mer. Men det är egentligen inte därför bostadspriserna stiger. Värdet på ett hem eller en kommersiell kontorsbyggnad är värt vad en bank är villig att låna ut mot den. I takt med att bankerna lättar på sina utlåningskrav lånar de ut mer och mer. Resultatet är skuldbubblor* – och detta gäller inte bara för fastigheter, utan för ekonomin som helhet. 

 *skuldbubbla, ex då svenska statens finanser bygger på att privatpersoner och företag hela tiden ökar sin egen skuldsättning (nätet)  

* Ekonomisk bubbla, en överdriven prisuppgång på tillgångar som sedan faller snabbt i värde. Fastighets- och aktiemarknaden är mest utsatta för bubblor.  

När jag först köpte ett hus på 1960-talet var tumregeln att bankerna skulle låna ut 75 – 80 procent av värdet. Köparen var tvungen att ha 20% – 25% av som handpenning. Och bolånet fick inte ta i anspråk mer än 25 % av köparens inkomst. Dessutom skulle lånet amorteras av under loppet av 30 år. Så när du spenderade ditt arbetsliv för att betala av det, skulle du åtminstone ha ett skuldfritt hus. Men 2008 luckrades dessa regelverk upp – till den grad att hypotekslån* kallades skräplån. Det var dessa lösare utlåningsregler som hade drivit upp bostadspriserna i många decennier. År 2008 behövde du ingen handpenning alls. Vissa banker lånade till och med ut mer än vad fastigheten var värd, och lånade till och med ut kontantinsatsen för att hjälpa den nya köparen att fixa till huset. Lånen skulle bara vara till för att bära räntekostnaden, inte för att betala av lånet. Bankirer vill inte ha lån som betalas av, de vill ha ränta. Om du inte betalar lånet fortsätter du bara att betala mer och mer ränta. Efter 30 år kommer du fortfarande att ha samma bolåneskuld – om du inte fortsatte att låna mer och mer mot det stigande marknadspriset på bostaden (fastighetsbubbla). 

 *Hypotekslån: Oftast har man inte råd att köpa en fastighet eller en bostadsrätt för pengar som man har sparat. Då kan man låna de resterande pengarna som behövs. Detta är ett hypotekslån, också kallat bolån, som har bostaden som pantsäkerhet. Ordet hypotek kommer från grekiskan och betyder just pant. I dag kräver alla säkerheter (pant) för fastighetslån.  

 Folk talar om “ekonomerna som förutspådde att krisen skulle inträffa 2008″. Financial Times citerade mig som en av de 12 ekonomerna, som om det bara fanns 12 personer, i världen som visste att det skulle bli en kris (och bara 3 som visade faktiska ekonomiska modeller, inklusive min egen). Men faktum är att alla på Wall Street visste. Alla bankirer visste. Om du tittar på någon av tidningarna från den tiden så talade de om ”skräplån”. De pratade om NINJA-låntagare: Ingen inkomst, inget jobb, inga tillgångar. FBI varnade 2004 för att de såg den största vågen av finansiella bedrägerier och bankbedrägerier som någonsin inträffat. Så alla visste att det var bedrägligt. Men de trodde att de skulle hinna ut i tid.  

Syftet var, hur blir man rik på fastighetsutveckling. Redan på 1920-talet skrev Thorstein Veblen Absentee Ownership (Frånvarande ägare). Han talade om att om man vill förstå ekonomin bör man titta på små städer i Amerika, oavsett om det är i södern eller västerut. Den typ av städer som Hollywood gjorde filmer om på 1930-talet hade en skurkaktig bankir, en skurkaktig politiker och en skurkaktig advokat som försökte kidnappa vägprojekt till sin egendom eller få en järnväg förbi egendomen, och försökte använda offentliga utgifterna för att öka värdet på egendomen så att de sedan kunde sälja den vidare till någon lättlurad, till ett högre pris. Veblen skrev om hur det handlar om att försöka hitta en mer lättlurad person att köpa ens fastighet – i hopp om att denne ska kunna sälja den till den okända ännu större dåren.   

Alla vet att systemet måste ta slut. Men man vet aldrig när det sker. Vanligtvis är den utlösande faktorn upptäckten av ett stort bedrägeri, eller att en bank har beviljat ett osäkert lån eller spekulerat fel. År 2007 publicerade jag en ledande artikel i Harper’s som förutspådde detta, som visade ett diagram över varför bubbel-ekonomin* inte kunde fortsätta mer än ett år till. Vilket den inte heller gjorde. Det slutade precis som alla trodde att det skulle göra. Om man ser på tillväxten av skulder, jämfört med tillväxten i betalningsförmågan, ser man att många ekonomier redan har passerat skärningspunkten. Vid den punkt där skulder inte längre kan betalas får man ett avbrott i betalningskedjan. Det är det som orsakar en krasch. På 1800-talet var det ingen som talade om konjunkturcykler**, utan om plötsliga krascher och långsamma återhämtningar. 

 (* Ekonomisk bubbla, en överdriven prisuppgång på tillgångar som sedan faller snabbt i värde. Fastighets- och aktiemarknaden är mest utsatta för bubblor.)  

**Konjunkturcykel den period som det tar för ekonomin att genomgå både högkonjunktur och en lågkonjunktur. En enskild cykel räknas från en högkonjunktur till nästa lågkonjunktur. (NE.se)  

Marx såg att det fanns en cykel. Men precis som alla andra på den tiden såg han hur uppsvinget slutade i en krasch. Det är som en stupstock. En kurva stiger som en Hokusai-våg*, och sedan sker en snabb krasch. Detta är inte en jämn sinuskurvcykel** som Schumpeter skildrar i Business Cycles. Och det kan verkligen inte läka sig själv. Expansionen leder till en krasch på grund av överskuldsättning. Vanligtvis beror krascher på ett bedrägeri eller insolvens, eller så gör någon en dålig investering åt en stor bank, eller så orsakar en miljökris ett avbrott i betalningskedjan.  

 *Hokusai-våg berömt träsnitt av en väldig våg av som stupar brant ner av den japanske konstnären Katsushika Hokusai  

** Ex på sinuskurva en våg på ett vatten.  

 Adam Simpson: Det är intressant att du börjar med fastigheter. När vi talar om FIRE*-sektorn kontra den reala ekonomin tycker jag att det är konstigt att folk tänker på fastigheter, ex sitt hus, som något som vi inte ska betrakta som en del av den ”reala ekonomin”.  

* FIRE = Finance Insurance Real Estate eller kapitalförvaltning 

 Michael Hudson: Det finns två sätt att tänka på ekonomin. Det läroböckerna bara talade om var att tillverka varor och tjänster för löner och vinster.  De talar inte om räntor eller arbetsfria inkomster. Det är det jag menar med ”overkligt” – dvs det är inte något som grundar sig på produktionen. Och de talar inte heller om räntor eller regelverk för skulder och äganderätt.  Det pratas mycket om vad som verkar vara det cirkulära flödet mellan producenter och konsumenter. Det cirkulära flödet kallas Says lag*. Henry Ford sa till exempel att han betalade sina arbetare 5 dollar om dagen så att de skulle ha råd att köpa bilarna som de tillverkade. Arbetare framställs som att  erhåller sina löner för att köpa det de tillverkar. 

*Says lag: ett synsätt som fokuserar på fastställandet av priser, produktion och inkomster i marknader genom utbud och efterfrågan = en neoklassisk teori, som menar att det totala utbudet av varor och tjänster alltid kommer att vara det samma som den totala efterfrågan i en fri marknadsekonomi.  Man menar att utbudet skapar sin egen efterfråga. (Nationalekonomin)   

Allt detta verkade vettigt, men produktionsekonomin skiljer sig från finans- och fastighetsrikedom. Vem äger tillgångarna och vem står i skuld till vem? Om man tittar på den ekonomiska ramen i termer av tillgångar och skulder, finner man att de 1 procenten tjänar sina pengar genom att hålla de 99 procenten i skuld. Eller så kan man åtminstone säga att de 5 procenten tjänar sina pengar genom att hålla de 95 procenten i skuld.  

Tricket är att skuldsätta andra människor. Hur gör man det? Man får dem att tro att de kan vinna. De är villiga att låna för att köpa ett hem, eftersom de tänker att sedan 1945 har de flesta amerikanska familjer blivit rika – ja, det sätt på vilket medelklassen skapades i de flesta västländer – genom det ökande priset på fastigheter som de köpte på kredit. Vad de inte insåg var att priset på fastigheter bjöds upp på två sätt. 

 Nummer 1: Genom mer utlåning från banker, på enklare villkor.  

Nummer 2: Genom offentliga infrastrukturutgifter. Städer, delstater och federala regeringar byggde parker, museer, vägar, järnvägar, vatten- och avloppssystem och elverk.  

 Men detta började upphöra med Reagan och Thatcher 1980. Den offentliga infrastrukturen har privatiserats – den erbjöd varor som den offentliga sektorn tillhandahöll gratis, och som gjorde att människor slapp betala monopolpriser*.  

*monopol = när ett företag är ensamt på sin marknad har det monopol …priset på en oreglerad monopolmarknad är därför högre än priset vid konkurrens (Konkurrensverket) 

 I stället för att finansiera offentliga investeringar med progressiv beskattning finansierades de genom upplåning. Bankerna blev mer och mer aggressiva och hänsynslösa när det gällde att skapa nya krediter, eftersom de kände att de var garanterade mot förluster. Det var finansialiseringens kärna. Finansiell verksamhet ersatte industriell verksamhet.  Det som folk trodde var välstånd visade sig vara rentier* vinster. 

 *Rentier är en person som lever på kapitalavkastningen av sin förmögenhet, vilket kan bland annat innefatta intäkter från patent, upphovsrätt eller ränta (nätet)  

Denna sammanblandning mellan verklig materiell rikedom och finansiella fodringar på ekonomin erkändes redan för över 100 år sedan av någon som vann ett nobelpris: Frederick Soddy. Men han fick nobelpriset i kemi. Han skrev många böcker, och han beskrev att det som folk tänker som rikedom – är att aktier och obligationer, banklån och äganderätt – är verklig rikedom. Men de är finansiella krav på verklig rikedom. En aktie eller obligation är en fordran på den inkomst som verklig förmögenhet kan alstra. Så det är tillgångarnas motsatta sida i balansräkningen. De är på skuldsidan.   

Ekonomer brukade tala om mark som en produktionsfaktor. Men markrättigheter är egentligen ett anspråk på äganderätten som är ett monopolanspråk. Det är som om man skulle säga att Walt Disneys patent på Musse Pigg eller filmer som Walt Disney gör är en produktionsfaktor. De är egentligen en äganderätt att ta ut ett monopolpris. Rätten att ta ut ett monopolpris för en kabeltjänst är egentligen inte en produktionsfaktor. Det är ett extraktiv (ett utnyttjande) Det är vad ekonomer kallar ett nollsummespel. (Dvs en vinner, den andre förlorar lika mycket). Klassisk ekonomi har alltså en annan uppfattning om vad nationalinkomst är än dagens uppfattning.  En monopolrättighet är inte ett tillskott till nationell rikedom eller inkomst bara för att monopolister tjänar mer. Det är ett uttag från ekonomins cirkulära flöde.   

Tänk på det cirkulära flödet mellan producenter och konsumenter. Om löntagare måste spendera mer för att skaffa bostad, eller för att betala ett banklån eller lån för utbildning, har de mindre att spendera på att köpa de varor och tjänster de producerar. De betalar inte till producenterna av varor och tjänster. De betalar till bankirerna eller fastighetssektorn – egendomssektorn. När du sa FIRE-sektorn är det finans, försäkring och fastigheter. Under många år kunde nationella inkomstekonomer och statistiker inte ens skilja på vilken inkomst som tillhörde vilken, eftersom de är så samverkande och sammanvävda.  

Detta är egentligen inte en del av produktionsekonomin eller det som folk kallar den reala ekonomin. Men FIRE-sektorns hyra och räntor är det första du måste betala av din lön. Det är mer verkligt – i bemärkelsen att det är mest angeläget – än varor och tjänster. Så när en familj får sin lön så dras ofta skatterna och bankskulderna, kreditkortsskulderna som de är skyldiga, och antingen dras hyra eller deras amortering, automatiskt från deras check eller bankkonto direkt från toppen. Av det som återstår har den genomsnittlige amerikanske löntagaren bara kanske 25 till 30 procent av sin inkomst tillgänglig för att faktiskt spendera på de varor och tjänster de producerar.  

Så det finns en omdirigering av denna inkomst för att betala FIRE-sektorn – en sektor som klassiska ekonomer hoppades kunna minimera. De ville bli av med rentierklassen*.  De ville nationalisera jorden, eller åtminstone beskatta bort dess arrende. De ville att staten skulle vara den offentliga fordringsägaren, eller åtminstone att bankerna skulle ge produktiva lån, inte finansiera återköp av företagsaktier, företagsuppköp eller låna ut, bara för att blåsa upp fastighetspriserna och få bostadsköpare att ta på sig högre och högre nivåer av skulder för att få bostäder. 

*Rentier är en person som lever på kapitalavkastningen av sin förmögenhet, vilket kan bland annat innefatta intäkter från patent, upphovsrätt eller ränta  

Ekonomin har vänts ut och in, men folk inser inte riktigt det eftersom vokabulären de använder har förvandlats till en slags eufemism-en förskönande omskrivning. Du sa Orwellskt och det är verkligen dubbeltänk, att använda ord så att man tror att de betyder motsatsen till vad de egentligen betyder. Jag skrev att ”J är för Junk Economics” till stor del för att diskutera missvisande terminologi. Om du genomskådar vokabulären inser du vad som verkligen händer istället för att acceptera eufemismer som ”inkomster” istället för arbetsfri hyra. Du kan bygga upp en annan, mindre orealistisk bild av ekonomin.  

Adam Simpson: En av de fascinerande trådarna som din bok fortsätter att ta upp är det faktum att mycket av det bedrägeri som du pekar på i den moderna ekonomin är ganska nytt. Det finns referenser till Konfucius och Sumer i din bok. Vad säger ditt perspektiv på ekonomisk historia och arkeologi om det ekonomiska system vi har idag? 

Michael Hudson: Det anmärkningsvärda är hur stabila ekonomier växte från starten i Mesopotamien under det fjärde årtusendet f.Kr. hela vägen ner till det första årtusendet. Man hade inte det klassiska ockerproblemet som polariserade samhället. Ekonomierna var fortfarande tillräckligt ”antropologiska”*, fortfarande lågavkastande och så pass kommunalistiska** med det ömsesidiga förhållningssättet att man hjälpte varandra, att det var något olämpligt att förvärva rikedom om den förvärvades genom exploatering. Man hade en ökande specialisering av arbetskraften, men man hade också avskrivning av skulder när de blev för höga – åtminstone personliga skulder. Man skilde i praktiken mellan produktiv och improduktiv kredit. 

*antropologin är läran om människan som samhällsbyggare och meningsskapare (nätet)  

**communalistc: lojalitet med den egna etniska gruppens intressen snarare än med samhället som helhet (Collins English Dictionary) även gemenskapsbaserade (internet)  

Varje härskare i Hammurabis babyloniska dynasti, liksom de sumeriska härskarna före dem, började sitt styre med att proklamera en “Clean State” (dvs att starta från scratch) för att avskriva skulderna. På babylonisk tid kallades detta ”andurarum”. Det är besläktat med den hebreiska termen deror, ordet för jubelåret. Den nye härskaren skulle avskriva skulderna, befria skuldslavarna och återgälda alla som var satta i skuld till kreditorer – inklusive slavarna – tillbaka till sina familjer.  Den mark som man försörjde sig själv på, och som hade förlorats till fordringsägare, skulle återlämnas. Men de styrande ville inte lämna tillbaka husen i städerna, som var en del av det som intjänats. De avskrev inte skulder som rörde affärer, de var ”silverskulder” – en prioriterad fordran.  Men de skulle avskriva spannmålsskulderna för att göra det möjligt för människor att överleva.  

Anledningen till att härskarna gjorde detta var att om man lät fordringsägare ge lån till odlare och säga ”Nu måste du arbeta av ditt lån åt oss”, så skulle odlarna inte kunna uppfylla sina plikter som oavlönade dagsverkare. Skatterna betalades i form av arbete, oavlönade dagsverken. Det var så civilisationer från 11 000 f.Kr. och framåt byggde sina stora monument. Monument som Stonehenge men ännu större, som Göbekli Tepe i Turkiet till de egyptiska pyramiderna, mesopotamiska ziggurater (pyramidliknande monumentala tempelbyggnader som byggdes fr 2100f Kr till 500 f kr) och stadsmurar. Denna grundläggande kulturella, militära och ekonomiska infrastruktur byggdes av offentlig arbetskraft. Frågan är hur man fick folk att arbeta för detta?  

Om människor inte ville bygga dessa kulturminnesmärken och försvarsverk skulle de ha rymt, som de gjorde efter cirka 1600 f.Kr. Men när arkeologer grävde upp resterna av arbetslägren som funnits vid pyramiderna och templen, fann de att de inte var byggda av slavarbetare som arbetade för grötransoner. Det fanns mycket kött i kosten. Det blev en hel del öl på festerna. Det ordnades som en samhällsaktivitet, att arbeta på offentliga projekt under den tid då det inte behövdes arbetskraft för plantering och skörd. Man hittar härskare avbildade som bär korgar med jord på huvudet, antingen på berömda väggmålningar eller på cylindersigill.  Slitsamt arbete, men de fick festa efteråt. Socialisering och umgänge.  

Under antiken hade man revolutioner som pressade fram “Clean States”. Men man behövde inte en social revolution på bronsåldern, eftersom härskarens centralmakt var större än den privata oligarkins som började växa fram (till stor del genom att de tjänade pengar genom utrikeshandel, och sedan lånade ut sina vinster mot ränta). Templen tjänade pengar genom privatiseringar under bronsåldern, till exempel genom att de levererade öl till kvinnor som sålde den till kunder, som drog på sig skulder för dryckerna. Men när skörden slog fel, avskrevs dessa skulder för drinkarna och ölkvinnorna.  

Samma sak hände i Japan under medeltiden. Sake tillverkades av templen. Och det var till templen som de flesta drog på sig skulder. Det skedde en revolution mot templen som var fordringsägare i Japan. Och under den klassiska antiken, på 600-talet f.Kr., störtade de mest välmående städerna från Sparta till Korint oligarkerna, och jorden omfördelades och skulderna avskrevs. Men senare kallade oligarkiska historiker dessa populära ledare för ”tyranner”. Men de var bara tyranner för att de kastade ut oligarkin och omfördelade jorden.  

Efter 600-talet gjorde man inte så längre. Solon av Aten förbjöd skuldslaveri 594 f.Kr. Men på 200-talet f.Kr. kom kungarna av Sparta – Aigis och Kleomenes, följt av Nabis – som avskrev skulderna. Oligarkerna uppmanade Rom att kämpa mot Sparta. De störtade Sparta. Från och med nu blev den romerska oligarkin det första samhället som inte avskrev personliga skulder. Det betydde att man gradvis reducerade gäldenärer till permanenta trälar, inte bara tillfälligt, inte bara i 3 år som Hammurabis lagar förskrev, eller 50 år som under det periodiska jubelåret i Israel. Det blev permanent slaveri och ekonomisk polarisering. Det är samma typ av skuldslaveri som man ser utvecklas i dagens ekonomier.  

Idag måste familjer som kommer in i arbetslivet att behöva ägna hela sitt liv åt att arbeta av den skuld de måste ta på sig för att få en utbildning, för att få ett jobb, liksom de skulder de måste dra på sig för att köpa en bil för att köra till jobbet, och bolåneskulden för huset de bor i. De måste betala av skulderna för att undvika att hyrorna ska bli dyrare och dyrare. De måste ägna hela sitt liv åt att betala sina fordringsägare, inte åt att leva bättre med fler varor och tjänster. Till skillnad från livegenskapen kan dagens arbetare bo var de vill. Men var de än bor måste de producera värde inte bara åt sina arbetsgivare utan också åt bankirerna.  

Dessa bankirer (och ägare till obligationer*) är de huvudsakliga exploatörerna idag. Finanskapitalismen tar herraväldet över industrikapitalismen. I stället för att industrikapitalismen utvecklas till socialism som man förväntade sig, går den tillbaka till neo-livegenskap och neo-feodalism. Detta beror främst på oförmågan att hålla skuldsättning inom det industriella kapitalistiska systemet för att utvecklas till en socialistisk ekonomi. Det är detta som nyliberalismen sponsrar genom finansialisering och privatisering.  

*obligationer: löpande skuldebrev som innebär att du som innehavare har en fordran på låntagarna,  de ges ut av ex staten, kommuner, bostadsinstitut, kreditinstitut eller företag. (Skatteverket)  

 Oförmågan att göra skulden produktiv.  

 Adam Simpson: Två saker jag undrar över: Fanns det någon ny politisk eller social idé som gjorde det möjligt för oligarker att undvika hotet om en revolution för avskrivning av skulder? Hur bar dom sig åt för att få folk att inte kräva att skulderna skulle utplånas?  Hur kunde dessa oligarker undkomma trycket för detta krav?  

 Michael Hudson: Till en början gjorde väpnat våld susen och man förde krig mot länder som avskrev skulder. Under romartiden mördade fordringsägare helt enkelt politiker som var för avskrivning av skulder, från Gracchi efter 133 f.Kr. och framåt, (inklusive Jesus i Judéen). Men i dagens värld har fordringsägare varit tvungna att ändra människors uppfattning, för att få dem att tro att de inte blir utnyttjade. Omkring 1890 sponsrade fordringsägare och hyresvärdar en antiklassisk reaktion som sa att det inte finns något sådant som ränta (arbetsfria inkomster), inget sådant som en gratis lunch eller arbetsfri inkomst. John Bates Clark i Amerika, och marginalisterna utomlands, sa att vad någon än tjänar, så producerar de – per definition, det vill säga genom ett cirkelresonemang. Så om du är en Goldman Sachs-partner och tjänar 22 miljoner dollar per år, anses det öka ekonomins BNP. Folk tänker: ”Ja, de rika förtjänar det verkligen. De är mycket mer produktiva än vad jag är.”  

Om du tror på denna ”meritokrati”*-retorik, kommer du inte att ogilla rovgirig rikedom. Du kommer att anklaga dig själv. Oligarkin har gjort gäldenärer och medelklassen till föremål för ett Stockholmssyndrom. De klandrar sig själva. De tror att ”om vi bara kan sänka skatterna för rika människor som Donald Trump vill göra, kan de ha tillräckligt med pengar för att anställa oss och vi kommer att bli rikare.”  

Men det är inte vad de rika gör med sina pengar. De anställer inte arbetare här. De blir rikare genom att ta över ett företag, avskeda arbetarna, skära ner på produktionen, skrota pensionsfonderna och flytta sin produktion till icke-fackligt organiserade Indonesien, Vietnam eller någon annan låglöneekonomi.  

 *meritokrati: ideologi eller samhällssystem där begåvning och utbildning och prestationer ses som de viktigaste faktorerna för att få en lyckad karriär. (ur Wikipedia)  

Läroböckerna i ekonomi erkänner inte detta. De skildrar ett parallellt universum som backas upp av orwellsk förskönande ekonomi för att få människor att tro att de på något sätt kommer att bli rika genom att låna pengar för att köpa en bostad som kan stiga ytterligare i pris. Drömmen är att vara en Donald Trump i miniatyr, att tjäna pengar på sitt hem /på bostaden som en fastighetsinvestering. Tjäna pengar på aktiemarknaden genom att lämna över sina pengar till finansförvaltare som Citibank, Goldman Sachs eller andra företag som har betalat tiotals miljarder i böter för finansiella bedrägerier. Vi hade Donald Trump som försökte bli av med Elizabeth Warrens Consumer Financial Protection Bureau.* Det republikanska argumentet är att precis som vi måste ge människor rätt att köpa dålig mat, skräpläsk och McDonald’s-hamburgare, måste de ha rätt att köpa finansiella produkter från Wall Street-hjärnor som kommer att lura dem.  

*Consumer Financial Protection Bureau (CFPB) inrättades av kongressen och den tidigare presidenten Barack Obama i kölvattnet av finanskrisen 2008. Byrån skapades under 2010 års Dodd-Frank Act och tjänar till att skydda konsumenter från ”orättvisa, bedrägliga eller missbrukande metoder” 

Det kallas nu för en fri marknad. Men det är inte den typ av fri marknad som Adam Smith och de klassiska ”fria marknadsekonomerna” hade i åtanke. Rentiersektorns lobbyister har tagit över folks medvetande. Detta är vad Killing the Host * handlar om. Det är den grundläggande intellektuella dynamiken i parasitism. I naturen fäster parasiter sig inte bara på en värd och suger blod, eller tar överskottet i en ekonomi. För att kunna göra det måste de bedöva värden. De behöver bedövning så att värden inte inser att den blir biten. Sedan har biologiska parasiter i naturen ett enzym som de använder för att ta över hjärnan. Värdens hjärna luras att tro att parasiten är en del av dess kropp, som ska skyddas. Det är vad den parasitära sektorn, FIRE-sektorn, har gjort i moderna ekonomier. Det gör Wall Street till planeringscentrum, inte den valda regeringen. Det är så rentiererna har tagit över ekonomin.  

*Killing the Host,  bok av Michael Hudson, Hur finansiella parasiter och skulder förstör den globala ekonomin. Professor Hudson fortsätter diskussionen om kapitalets finansialisering och dess globala effekter. KILLING THE HOST avslöjar hur finans, försäkring och fastigheter (FIRE-sektorn) har fått kontroll över den globala ekonomin på bekostnad av industrikapitalism och regeringar. FIRE-sektorn är ansvarig för dagens ekonomiska polarisering (1 % mot 99 %) via gynnad skattestatus som blåser upp fastighetspriserna samtidigt som den skapar skulddeflation – dvs att värdet på skulden minskar relativt eftersom värdet på den pantsatta egendomen ökar. Bankens risk med lånet blir mindre eftersom den pantsatta egendomen har fått högre värde. Det gör det mera intressant för bankerna att överta säkerheter. Men skapar en bubbla och fastighetspriserna kollapsar och går ned.   

Istället för den ”verkliga” ekonomin för arbete och produktion. Den stora räddningsaktionen 2008 räddade bankerna men inte ekonomin, och störtade de amerikanska, irländska, lettiska och grekiska ekonomierna i skulddeflation (En farlig sak när det gäller skulder är vad Irving Fisher (1933) kallade ”debt deflation”. Det brukar beskrivas som att deflation medför att det reala värdet på nominella skulder växer. Den här boken beskriver hur fenomenet skulddeflation tvingar fram åtstramningar i USA:s och Europas ekonomier, vilket suger upp rikedomar och inkomster till finanssektorn samtidigt som medelklassen utarma). (Amazon bok)  

Men naturligtvis är de finansiella planerarnas mål inte desamma som de statliga planerarnas. Det finansiella målet är att plundra tillgångar, att tjäna pengar på kort sikt, inte att planera på lång sikt som regeringar förväntas göra. Att ta hänsyn till ekonomins långsiktiga överlevnad och hållbarhet görs inte längre. Vi är på väg in i finanskapitalismens fas av utarmning av tillgångar. 

Adam Simpson: Så finanssektorn blir inte bara en parasit som suger blod, den blir herre. Det är så vi kommer till det neo-feodala argumentet, vilket är underhållande för mig eftersom jag också känner till den österrikiske ekonomen Frederick Hayek, som hävdade att det inte är rovdjurens möjlighet att sko sig på det allmänna som utgör vägen till livegenskap, utan det är ingripandet i den fria marknaden som är det.  

Michael Hudson: Hayek vände upp och ner på den klassiska ekonomin. Adam Smith, John Stuart Mill och de andra klassiska ekonomerna, som antas vara ikoner för den fria marknaden, menade en marknad fri från jordränta, monopolränta och finansiella intressen. Men för Hayek betydde en fri marknad en marknad som var fri för dessa rentierer. Fri för hyresvärdar, bankirer och monopolister. Det är därför hans grupp, von Misianerna i Österrike, ägnade sin tid åt att kämpa mot offentliga satsningar och ”hotet” från socialismen. Han sa att socialism leder till fascism. Men i själva verket är det hans Chicago skola*som gör detta. Det är den ”fria marknaden” Chicago Boys som ledde till fascismen i Chile genom att störta regeringen.  

*Chicago School är en nyklassisk ekonomisk tankeskola som uppstod vid University of Chicago på 1930-talet. Chicagoskolans huvudprinciper är att fria marknader bäst fördelar resurser i en ekonomi och att minimala, eller till och med inga, statliga ingripanden är bäst för ekonomiskt välstånd. (nätet). Nobelpristagaren i ekonomi 1976 blev Milton Friedman, som var en ledande ekonom på Chicagoskolan. (nätet)  

Så Hayek kallade frihet för fascism, och han kallade fascism för frihet. Det första Chicagopojkarna gjorde i Chile var att stänga alla departement som hade med ekonomi att göra. För de insåg att man inte kan ha en fri marknad i Hayek-stil om man inte är villig att döda alla som inte håller med en. De var tvungna att döda arbetarledare och tiotusentals intellektuella. De stängde alla ekonomiska institutioner i landet utom det katolska universitetet där de undervisade. Det skedde massmord. Om du inte är villig att döda alla som har en annan åsikt än du själv, kan du inte ha Frederick Hayeks fria marknad. Man kan inte ha Alan Greenspan* eller Chicagoskolan, man kan inte ha den ekonomiska frihet som är frihet för rentiererna och FIRE-sektorn utan att bryta ned resten av ekonomin till livegenskap.  

* Alan Greenspan, amerikansk nationalekonom, f 1926 ordförande för USA:s centralbank, Federal Reserve från 1987-2006 (nätet)  

 Hayek säger att sättet att skapa livegenskap är att få folk att tro att livegenskap är frihet. Så vi är tillbaka med Orwell: Frihet är slaveri, krig är fred. Det är den orwellska ekonomin som nu lärs ut av den konventionella ortodoxin. Man har inte längre det ekonomiska tänkandets historia som lärdes ut för 50 år sedan när jag doktorerade. Det har tagits bort från kursplanen. Om folk verkligen läser vad Adam Smith sa efter att han rest till Frankrike och träffat fysiokraterna* – och var övertygad om att det borde finnas en markskatt, och att ekonomier inte borde ha fripassagerare – inser man att det han sa är raka motsatsen till dagens påstådda frimarknadsideologi. John Stuart Mill definierade ränta som vad “hyresvärdar tjänar i sömnen”, utan att arbeta. Dessa klassiska ekonomer var på väg mot socialismen. Bara halvvägs, men på väg dit.  

* (…) att staten bör avhålla sig från varje åtgärd som kan minska jordbrukets ”produit net” nettoproduktion. Alla åtgärder som avser att uppmuntra andra näringsgrenar på jordbrukets bekostnad är förkastliga. Ett givande jordbruk är enda villkoret för alla övriga näringsgrenars tillväxt. ”(Ur Wikipedia). 

Så det ekonomiska tänkandets historia har ersatts av matematik, för att beräkna en fiktiv parallell universal modell. Resultatet är vad datoroperatörer kallar Garbage In – Garbage Out (GIGO). Du beräknar något fiktivt. Om man tittar på inledningarna till Paul Samuelsons eller Bill Vickerys läroböcker så vann de Nobels ekonomipris för skrifter som frankt gick ut och sa att ekonomi inte handlar om verkligheten. Det handlar om interna konsekvenser av antaganden. Det är att bygga ett vackert system, om det verkligen fungerade, skulle det vara så tilltalande att eleverna skulle sluta tvivla. Det är vad en bra science fiction-författare skulle använda. Tricket är att göra läsarna villiga att acceptera de antaganden som de får i början. “Tunnelseende” på den fria marknaden handlar helt enkelt om logiska konsekvenser av orealistiska antaganden.   

Dessa människor förekommer som illustrationer i min ordbok som ”idiot savants”. De är väldigt smarta på ett abstrakt, autistiskt sätt, men de vet inte vad de ska vara smarta på. De är villiga att använda sin smarthet för att vara vilseledande, för att bli finansiella lobbyister. Deras arbete lämnas sedan över till fokusgrupper för att ta reda på vilken typ av retorik som bäst kan lura människor att tro att fattigdom är rikedom. Syftet är att övertyga människor om att de kan bli rika genom att skuldsätta sig för att köpa ett hus och bli en del av medelklassens ekonomiska ekorrhjul, och att tro på det som Ralph Nader gjorde narr av: ”Bara de rika kan rädda oss.” Om du kan få människor att tro på det har du vunnit deras hjärtan och sinnen.  

Adam Simpson: Jag vill gå vidare till en av de frågor som folk har funderat på idag: i ljuset av denna nya politiska kontext vill jag fråga dig om kapitlet i din bok ”K is for kleptokrat”. Den nya Trump-administrationen har gjort ett antal saker som människor är oroade över. När det gäller finanssektorn har de rullat tillbaka de svaga reglerna från Dodd-Frank*. Den republikanska kongressen undersöker ett infrastrukturprojekt som till stor del ser ut att vara en gåva av offentliga medel till den privata sektorn. För att inte tala om presidentens direkta affärsintressen, men jag undrar hur ni reagerar på den nya administrationen. Det finns också en idé om att Trump-administrationen representerar något nytt. Jag undrar vad du ser som är nytt, kontra vad som är mer eller mindre ”business-as-usual”?   

*Dodd-Frank Wall Street Reform and Consumer Protection Act (H.R. 4173), ofta förkortad till Dodd-Frank Act, är en federal lag i USA som infördes genom president Barack Obamas godkännande den 21 juli    

Michael Hudson: Det som är nytt är att Trump sa att kejsaren inte har några kläder. Han sa: ”Tror du att du blir rik under Obama? Du har inte blivit rik.” Så när Hillary sa till sina anhängare att se hur mycket bättre ni har det idag än när Obama valdes, fick hon det att verka som att hon var blind, hon hänvisade bara till de 1%-en. All tillväxt i den amerikanska ekonomin från 2008 till 2016 tillföll endast 5 % av befolkningen – de rikaste. 95 procenten av befolkningen hade fått det sämre. Trump såg det uppenbara – vilket man skulle kunna tro att vilken medlem som helst av de 95 procenten skulle ha sett. När Hillary försökte övertyga människor om att de hade det bättre, sa Trump helt enkelt: ”Låt oss titta på verkligheten: Ni har fått det sämre.”   

Väljarna tänkte att om han kunde se att de hade fått det sämre, så måste han veta hur de skulle få det bättre– i stället för att han skulle göra så att de fick det ännu sämre. Folk ville ha välstånd och Trump sa att Nato var föråldrat. Det finns ingen anledning för oss att ha det kvar – Ryssland kommer inte att invadera Europa. Varför skulle de invadera? Det finns inte en chans att något europeiskt land kommer att invadera ett annat land militärt. 

Det nya sättet att kuva ett annat land, är inte längre militärt, det är ekonomiskt. Ryssland och Kina inser att USA slösar bort sin förmåga att erövra länder finansiellt genom att spendera sitt ekonomiska överskott på militär och FIRE-sektorn. Trump visste, vad han talade om,  han som fastighetsutvecklare hade kämpat mot banker i hela sitt liv. Han gillar inte bankerna.   

Så de neokonservativa* är ute efter honom. De säger att det är förräderi att vilja ha fred i stället för krig. Vi behöver en fiende som är tillräckligt stor för att rättfärdiga att ge hela överskottet till de översta 5 procenten och spendera det på militären. Om du inte förespråkar att göra det är du en förrädare – mot deras lycka. Så de är ute efter att bli av med honom. 

* Neokonservativa förespråkar demokrati och att skydda amerikanska nationella intressen i utrikespolitiken, inkluderat med användandet av militärt våld (ofta motiverad med en idealistisk vilja att till exempel sprida sin definition av marknadsorienterade demokrati, till skillnad från den traditionella konservativa realismen) och man är kända för sitt förakt mot kommunismen och övrig politisk radikalism. Man är starka anhängare av frihandel och den fria marknaden. Till det kommer även förespråkandet för ett aktivt tillämpande av Wolfowitz och Bushdoktrinen. (Ur Metapedia.org)   

Adam Simpson: Som jag förstår lovade Trump att öka militärutgifterna, även kanske utan den fiende som Hilary skulle ha utsett Ryssland till.    

Michael Hudson: Han sa det å ena sidan, å den andra, sa han att vi inte kommer att spendera så mycket pengar på Air Force One, det är överbetalt. Vi kommer att göra oss av med jaktplanet-F-35-– det har kostat nästan en biljon dollar. Han sa att det var skräp. Vi ska göra oss av med skräpet.  Men om du gör dig av med skräpet och det som inte är nödvändigt kommer du att få lägre militära utgifter. Så jag förstår inte vad Trump tänker spendera mer militära pengar på.   

För 50 eller 60 år sedan stöddes det demokratiska partiet av fackföreningarna och det hävdade att de stödde arbetarklassen. Men om man nu tittar på vad partiet har gjort de senaste 25 åren – sedan Clintons och Robert Rubin – så är det slätt ingenting. Det går in för identitetspolitik. Och den identitetspolitik man har är till exempel den nationella föreningen för kvinnor för Wall Street och The Cold War (det kalla kriget), du har HBTQ som också leds av en Wall Street-neokonservativ för det kalla kriget. Så du har kvinnor, HBTQ-personer, svarta, alla leds av neokonservativa och nyliberaler*. Men den enda grupp som man inte har är löntagare. Arbetare. Hillary utmålade dem som homofoba rasister. Och om du är en löntagare, en medlem av arbetarklassen, är du en homofob rasist. Det var den bilden hon hade, och det drev arbetarna till Donald Trumps planhalva.   

 Så det var verkligen Obama och Hillary som lyfte fram Donald Trump.   

 *nyliberal I vid betydelse är nyliberalism (på engelska neoliberalism) ett motstånd mot keynesianism och statliga ingripanden i ekonomin, där man i stället förespråkar lägre skatter och färre statliga regleringar….  Den karaktäriseras ofta av följande tre faktorer:   

1.tron på tillväxt och välståndsutveckling som grund för mänsklig utveckling, 2.övertygelsen att fria marknader åstadkommer den mest effektiva fördelningen av samhällets resurser och 3.ett fokus på minimal statlig inblandning i ekonomiska och sociala frågor.   

Dessa idéer företräddes politiskt i USA av president Ronald Reagan och i Storbritannien av premiärminister Margaret Thatcher.   

Inom politisk filosofi ges nyliberalism en ideologisk innebörd som bygger på den äldre liberalismens rättigheter: rätten till liv, frihet och egendom. Den klassiska liberalismen skiljer på stat och samhälle, där stat anses vara tvång medan samhället är en frivillig sammanslutning. Statens uppgifter ska därför vara begränsade till att omfatta polis, militär och ett domstolsväsende, för att upprätthålla individens rättigheter. Denna minimala stat kallas nattväktarstat. I Sverige används beteckningen nyliberalism även för libertarianism, vilket orsakar begreppsförvirring.   

Ur nyliberalismens syn på individuella rättigheter härleder man den ekonomiska liberalismen, med försvar av kapitalismen, liksom drog- och vapenliberalism, privat egendomsrätt och ställningstaganden som fri invandring och total yttrandefrihet [bristande balans]. Rättigheterna motiveras utifrån olika slutsatser. Det finns också förespråkare av nyliberalism som inte utgår från rättighetsetik. De utgår då istället ifrån det mer utilitaristiska argumentet att konsekvenserna av ekonomisk och personlig frihet ger ett bra samhälle. Detta är särskilt vanligt inom det ekonomiska området.   (Ur (Wikipedia)  

Adam Simpson: Det här diskuteras mycket inom vänstern just nu, om intersektionalitet* – om att inkludera färgade och olika kön, sexuell bakgrund, etc, samtidigt som man försöker behålla aspekten på klassmedvetenhet. En del vill till exempel säga: ”Vi kommer inte att kämpa för transpersoners rättigheter, eller vi kommer inte att kämpa för kvinnors rättigheter eller vad det nu kan vara. Vi kommer bara att fokusera på klass.” Det finns en stor del av vänstern som verkligen motsätter sig den uppfattningen.   

Jag bara undrar – och Hillary är säkert inte den kandidat som kunde ha gjort detta – men finns det inte ett sätt att ha klassmedvetande och samtidigt skydda människor i marginaliserade och utsatta grupper?   

* intersektionalitet är tanken att flera identiteter överlappar och skapar en helhet som skiljer sig från komponent identiteter. Intersektionalitet är studiet av överlappande sociala identiteter och samverkande system av förtryck, dominans eller diskriminering. (Wikipedia)   

Michael Hudson: Visst finns det ett sätt. Mycket beror på hur det politiska partiet kommer att organiseras. Det finns två sätt: Det ena är att få folkligt stöd från väljarna i en demokrati; Det andra är att få finansiering från stora givare och insamlare. Insamlingarna sker på Wall Street. Det Demokratiska partiets strategi – och ni såg detta när medlemmar kandiderade till posten som ordförande för Demokraternas nationella kommitté den 21 februari – de sa att nyckeln till finansiering är television. Tv-tid för att kontrollera människors sinnen kräver stora penningbidrag. Pengarna kommer främst från Wall Street, från 1%. Så om du är beroende av att de 1 procenten ger pengar för att köpa tv-tid och för att betala fokusgrupper, så kommer de 1 procenten förvånansvärt nog bara att representera sina egna intressen, inte de 99 procentens.  

När man väl har en strategi som talar om vilka kandidater partiet satsar på och vilken plattform som kan samla in mest pengar till tv från stora bidragsgivare, kommer det att bli ett parti för dessa stora bidragsgivare. På Wall Street. Det är orsaken till att Bernie sa: ”Vi behöver inte de stora bidragsgivarna. Vi vädjar till de små bidragsgivarna.” Hillary svarade: ”Stick härifrån! Mina finansiärer vill inte ha dig. Vi vänder oss hellre till republikaner på högerkanten.” Men republikanerna ville inte ha henne. Så om du strukturerar ett parti kring det som är bra för de 1 procenten, inte kring väljare eller vad som är bra för de 99 procenten, då kommer du aldrig att vinna val. De 1 procenten förstår hur de ska sterilisera de 99 procenten, genom att få dem att tro att partiet ska hjälpa dem, inte de 1 procenten. Det är genom nyliberalismens skräpekonomi.  

Obama var president i USA

Man behöver en demagog som Obama för att sälja in det, och få det att låta som om han favoriserar folket, samtidigt som han i själva verket lämnar över ekonomin till sina kampanjmedarbetare på Wall Street. Det var precis vad han gjorde med finansdepartementet under Tim Geithner, och justitiedepartementet som inte har kastat en enda skurkaktig bankir i fängelse. Obama sa att han skulle göra en sak, men gjorde i själva verket det motsatta. Det är hemligheten med att vara politiker: att leverera sin valkrets till sina kampanjbidragsgivare. Det är vad det Demokratiska partiet handlar om idag.  

Adam Simpson: På tal om bidragsgivare till kampanjer vill jag tala om bank- och finansinstituten. En av de viktigaste frågorna som Next System Project undersöker handlar om förhållandet mellan skapandet av skulder, särskilt dom som handlar om den finansiella sektorn, och skador på miljön. Finns det ett samband mellan skapandet av pengar/ genom skapandet av skulder och den här nödvändigheten av att fortsätta betala ränta samtidigt som man orsakar ekologisk skada. Finns det något samband mellan dem?  

Michael Hudson: Visst. Anta att ni bildar ett allmännyttigt företag som ska drivas med kärnkraft. Ni planlägger det på det sätt som den privata sektorn gör, utformar det för att tjäna pengar åt de elbolag som investerar i kärnkraft genom att låna från bankerna och bygga in räntekostnader i de avgifter de tar ut. Om man ska kunna göra så att kärnkraften kan skapa vinst för aktieägarna och ränta för finansiärerna, måste man skära ner på kostnaderna. De kostnader som är lättast att skära ner på är kostnaderna för miljöskydd, eftersom det inte är tvingande eller ens detaljerat skrivna.  

Jag kände många av de fysiker som konstruerade atombomben på Manhattan Project*. De hade ganska dåligt samvete för att de hade arbetat med bomben. Många av dem hade börjat studera fysik för att de såg skönheten i fysiken, och de tyckte att atomkraften var vacker. De ville visa att den kunde göra något bra och att den kunde få en praktisk tillämpning i fredstid. Så efter Hiroshima och Nagasaki försökte de använda sitt kunnande för att utveckla kärnkraft som en ren kraftkälla. Problemet var att kostnaden för att göra detta var så stor att det inte gick att göra om man byggde in bromsar. Det är som att bygga bilar utan bromsar. Bilarna skulle kosta för mycket.  

*Manhattanprojektet var kodnamnet på det forsknings- och utvecklingsprogram, som under ledning av USA som genomfördes under Andra världskriget och med deltagande av Storbritannien och Kanada hade till syfte att framställa den första atombomben. Världens första provsprängning med bomben med kodnamnet The Gadget, den 16 juli 1945. (Ur Wikipedia)  

Med tanke på hur dyrt det skulle bli att göra sig av med det utarmade uranet, så kunde de inte få kärnkraften att alstra energi till ett konkurrenskraftigt pris. Det innebar ett enormt stort problem. Man var tvungen att bygga kärnkraftverk utan skyddsåtgärder. Som Fukushima. Tepco, den japanska elbolaget, visste att det skulle kosta lite mer pengar att gräva ner reservdieselgeneratorerna under marken ifall något skalv utlöste en tsunami. Trots varningar valde de att spara pengar genom att göra det ovan jord, de hoppades helt enkelt att det inte skulle inträffa en jordbävning förrän de hade lämnat företaget och hämtat ut sina löner och bonusar. De borde förmodligen inte ha byggt den så nära en jordbävningsförkastning. Då och då kommer det en tsunami. Men de var bara intresserade av att tjäna pengar på kort sikt, eftersom det är så företagens finansiella tankesätt fungerar. De byggde Fukushima medvetet osäkert, i tron att framtida generationer skulle betala, inte de.  

När konsulter och ingenjörer sa till Tepco att anläggningen skulle vara osäker, körde cheferna över dem. Deras uppgift var att tjäna pengar åt sina aktieägare. Milton Friedman sa att företagsledarnas skyldighet är att tjäna pengar åt aktieägarna, inte åt samhället. Så för dem var Fukushima en succé. De tjänade pengar under alla dessa år, utan att behöva spendera de extra pengar som det skulle ha kostat att bygga en anläggning och reservgeneratorer på ett säkert sätt.   

Det var samma sak med British Petroleum. Det skulle ha kostat 2 000 dollar extra att sätta in säkerhetsventiler för att förhindra en läcka i Mexikanska Golfen i händelse av en explosion.  Deras chefer bestämde sig för att spara 2 000 dollar – efter att ha lobbat mot de miljöregler som till exempel Kanada insisterade på. Det var helt enkelt ett affärsbeslut. Miljön finns inte med i deras balansräkning*. Det är vad ekonomer kallar en ”extern kostnad ”. Viktigt för samhället, men inte för företag och deras investerare.   

*Balansräkning är ett företags finansiella ställning vid en viss given tidpunkt.  

Sådana externa ekonomiska effekter är ofta större än företagens vinster i balansräkningen. Men de syns inte i den privata sektorns balansräkningar. Så företag skär ner för att tjäna mer pengar, och konkurrerar med andra företag och säljer till lägre pris genom att inte bygga skyddsåtgärder. Det sker inom kolindustrin och alla andra förorenare som har arbetsförhållanden som utsätter arbetarna för fara. Deras företags balansräkningar inkluderar inte kostnaden för miljöföroreningar.  

Miljökostnader som inte syns i balansräkningen redovisades redan på 1840-talet i USA. Det som skulle bli jordbruksdepartementet, som var ett embryo till patentverket i mer än tio år innan det bildades under Lincoln, och främjades av protektionister i norr. De ville visa den utarmning av jorden som blev följden av plantagejordbruk, till exempel i slavstaterna i södern, där man odlade bomull och tobak. De såg att detta utarmade marken. De sa: ”Ni säger att ni har ett handelsöverskott i söder. Men vad ni faktiskt gör är att utarma jorden, så att ni hela tiden måste flytta västerut. Ni krigade mot indianerna och dödade dem. Och nu trycker ni på för att flytta in i Mexiko och Kalifornien, eftersom ni utarmar jorden. Man måste ta med att jorden utarmas i handelsanalysen.”  

Södern kämpade mot detta tills republikanerna tog över efter att Lincoln blivit vald. 100 år senare ville Jordbruksdepartementet skriva en jubileumsskrift om sig själv. Så jag skrev en artikel – som jag inkluderar i min bok America’s Protectionist Takeoff – om hur industrialisterna ville varna för  miljöförstöring. Jordbruksintressena, det vill säga slavintresset, plantageintresset, kämpade mot det. Svaret blev att de inte ville publicera min forskning eftersom det inte stämde överens med departementets linje. De ägnade sig alla åt plantageexport utomlands.  

Det pågår en kamp för att utesluta miljöhänsyn från de nationella balansräkningarna. Teorin är att om du inte ser skadan som görs, kommer du inte att agera politiskt för att stoppa skadan. Om det är osynligt kommer det inte att regleras, och det kommer inte heller att beskattas.   

Adam Simpson: Intressant. Med tanke på din bakgrund inom finanssektorn, vad tror du behöver förändras för att vi ska nå dit där det finansiella systemet fungerar på ett rationellt, hållbart och etiskt sätt? Börjar det med J is for Junk Economics, ett kulturellt tankesätt? Och har du en etisk modell i åtanke?  

Michael Hudson: Allt måste gå ihop. Det sätt på vilket du tänker på att ekonomin fungerar – och hur du kvantifierar det statistiskt – kommer att forma din uppfattning om vad som behöver göras. Precis som jag tror att man behöver ett offentligt alternativ inom sjukvården (vilket också är något som Donald Trump sa i sitt kampanjtal; det är naturligtvis det mest effektiva), behöver man ett offentligt alternativ inom bankväsendet. Till exempel var en av de mest skurkaktiga bankerna på många år Citigroup, som min kollega Bill Black vid University of Missouri i Kansas City, sa i princip var en kriminell organisation. (Han använde termen ”kriminogen”.)  

När det gick i konkurs 2008 på grund av bedrägliga lån ville Sheila Bair ta över det för Federal Deposit Insurance Corporation. som hon var chef för. Hon motarbetades av Obama som stödde Tim Geithner som var finansminister. Citibank, den största skurken i det finansiella systemet, dominerade finansdepartementet och det finansiella regleringssystemet. Det är ett exempel på hur parasiten tar över hjärnan. Det finansiella systemet lobbade för att rädda skurkarna på Citibank och behålla skulderna. Det var Obamas mest ödesdigra handling.  

2008-2009 var en historisk ekonomisk vändpunkt för Amerika. Staten borde ha skrivit ned skulderna till marknadspriset på fastigheter och satt den bokförda kostnaden för bolåneskulden till motsvarande hyreskostnad. Det var länge definitionen av jämvikt i bostadslån. Men skräplånen lämnades kvar i böckerna för att utmätas, främst genom skurkaktiga skräputmätningar. Tänk om Sheila Bair hade kunnat ta över Citibank. Du kunde ha använt det som ett offentligt alternativ. Du kunde ha utfärdat kreditkort till självkostnadspris istället för med de tunga monopolavgifter som de nu tar ut. Man kunde ha lånat ut av produktiva skäl istället för att göra företagsuppköpslån och den typ av lån de gör.  

De kunde ha slutat förfalska skräplån och slutat skriva ut lån som inte krävde någon inkomst av dom som ville låna. De som beviljade sådana lån leddes av Citibank och dess företrädare – det vill säga av Bill Clintons tidigare finansminister Robert Rubin, Geithners mentor, som indrivare åt Citigroup. Dessa var Obamas främsta donatorer och anhängare i kampanjen. Han skyddade löngnarna, och sa till dem att hans jobb var att stå mellan dem och pöbeln som kom med högafflar och ville låsa in dem. Man kunde ha utformat ett ärligt banksystem som skulle ge lån för att göra det som läroböckerna beskriver att banker gör: att ge produktiva lån som låntagaren kan betala, i stället för lån som man vet att låntagaren inte kan betala, och som ges för att antingen säljas till en lättlurad, till en pensionsfond här eller till en statlig bank i Tyskland, eller helt enkelt för utmätning av egendom.  

Så det etiska skulle ha varit ett offentligt bankväsende, med en annan utlåningsfilosofi än affärsbankernas. Det skulle låna ut till mycket lägre priser. Det skulle inte förvalta pensionsfonder och sparande genom att låna ut till företagsbedömare för att i slutändan skära ner och outsourca arbetskraften, utan till företag som faktiskt vill expandera sysselsättningen. Det är därför du behöver ett offentligt alternativ inom bankväsendet.   

I stället för att dra in bankkontor i låglöneområden, skulle man kunna använda postkontor som offentliga banker för att tillhandahålla grundläggande checkinlösningstjänster, lönekonton och penningöverföringstjänster till självkostnadspris till områden som nu tvingas ägna sig åt snabblån. Istället för dessa överbetalningar skulle du ha ett alternativ. Snabblånegivarna finansieras av de stora bankerna som Citibank och Chase-JP Morgan. Det behöver inte vara så. Man kan ha lån för att finansiera ekonomisk tillväxt, inte för utförsäljning av tillgångar.   

Adam Simpson: Den sista frågan: Du skriver om jordränta i förhållande till mark. Jag blev nyfiken – det här är något som jag måste fråga om – men jag har till exempel sett att Thomas Paine*som associeras med tomträttsavgäld och dess uppenbara ojämlikhet, föreställningen att någon har rätt till en bit mark som ingen egentligen kan ”äga”, han argumenterar för att dela ut den till alla i form av en allmän basinkomst. Det verkar vara en populär idé nu, särskilt i Silicon Valley och på andra platser. Jag ville veta hur du ser på basinkomst.  

*Thomas Paine (1737- 1809) brittisk amerikansk radikal skriftställare, en av förgrundsgestalterna vid USA:s frigörelse från Storbritannien och den Franska revolutionen   

Michael Hudson: Jag tror att det är en missvisande benämning. Det är inga problem med att ge fler människor tillräckligt med inkomster för att leva. Till och med arkaiska samhällen fungerade enligt principen om ömsesidig hjälp. Federal Reserve utsätts för kraftig påverkan att de ska skapa en biljon dollar genom att ge alla 500 dollar extra. Varför vill dom det? Eftersom de flesta människorna skulle använda $500 för att betala bankerna – så att bankerna inte skulle behöva förlora pengar och gå i konkurs på grund av deras hänsynslösa och improduktiva utlåning. Problemet är inte bara inkomsten, utan vad folk måste använda den till. Paine talade inte om allmän inkomst, han talade om att alla borde ha rätt att bo någonstans, medel för att kunna försörja sig. Det är oberoende av inkomst. När man väl ekonomiserar och finansialiserar det, då snedvrider man det 

Man vill ge folk en inkomst att köpa det som verkligen borde vara allmän egendom och tjänster utanför marknaden. Man vill ge folk mera inkomster för att helt enkelt betala för monopoliserade allmäna egendomar till orimliga avgifter för vatten, avlopp, elektiricitet, kabelTV och utbildning. Detta är saker som borde vara borttagna från marknaden, och folk ska inte behöva köpa monopoliserade fastigheter till överpriser och infrastrukturtjänster som borde vara allmänna från första stund. 

Adam Simpson: Jag håller helt med om det. Det är min kritik mot den pågående debatten om basinkomster. Det kan vara en bra idé om vi löser en massa andra saker först. En av dem är finansiella parasiter, jag menar att man talar man om en nedsippringsekonomi*. Jag får just nu en känsla av att vi har vad som mer eller mindre är en trickle-up-ekonomi**. Till syvende och sist kommer de rika att få sitt. Och angående idén om att ge allmänheten en basinkomst eller en stimulans, så kommer den så småningom att arbeta sig upp till toppen av systemet.   

* Nedsippringsteorin betecknar antagandet att införandet av skattesänkningar eller andra ekonomiska fördelar för företag och höginkomsttagare indirekt bidrar till att förbättra de ekonomiska förhållandena för befolkningen som helhet. Begreppet förekommer vanligast i USA och kommer ursprungligen därifrån.   

Termen har tillskrivits den amerikanske humoristen Will Rogers som under den stora depressionen sade att ”pengar beviljades till eliten i förhoppningen om att det skulle sippra ned till de behövande”. Dock förekom termen så tidigt som 1896 i ett tal av den demokratiske presidentkandidaten William Jennings Bryan. Idag kännetecknar begreppet rent generellt laissez-faire liberalism och ibland även den i 1980-talets USA förda ekonomiska politiken kallad reaganomics. På engelska kallas teorin för trickle-down economics.   

Grundantagandet i nedsippringsteorin förklaras av den nyliberale nationalekonomen George Reisman som sa att framsteg i samhället endast kan komma alla till del om sparande och investeringar ökar, vilket kräver möjlighet att samla stora förmögenheter. Omfördelning förkastade Reisman som ”plundring” av andras förmögenheter. Istället för att, som keynesianismen förespråkar, för att stimulera efterfrågan i en ekonomi genom att öka köpkraften hos konsumenterna bör man stimulera utbudet genom att öka kapitalet hos de tilltänkta produktionskrafterna. Tankegången grundas i den liberala samhällsekonomi som förespråkades av Adam Smith i Nationernas välstånd. (Wikipedia)   

   

** Trickle-up Economics (även känd som bubble-up economics) är ett ekonomiskt politiskt förslag om att slutlig efterfrågan bland en bred befolkning kan stimulera nationalinkomsten i en ekonomi. Den trickle-up effekten säger att politik som direkt gynnar individer med lägre inkomster kommer att öka inkomsterna i samhället som helhet, och därmed kommer dessa fördelar att ”sippa upp” i hela befolkningen. Det är motsatsen till trickle-down ekonomi. (Wiki Wand)   

Michael Hudson: Nyckeln till en sådan analys är cirkulärt flöde. Om människor får inkomster, vad använder dom dem till? Som jag sa måste människor använda 75 procent av sin inkomst på andra saker än de varor och tjänster de producerar.  Folk ska inte behöva använda inkomster för att blåsa upp denna FIRE-sektor och betala högre hyror och banklån till de 5 procenten i toppen.  Man måste göra det motsatta. (Man måste få ner bostadskostnaderna genom att de offentliga bankerna kan låna ut till lägre räntor och längre amorteringstider. Bankerna ska inte ska kunna ha som policy att jaga upp priser på bostäder.)  

Det är därför klassisk ekonomi är så viktig. Se på debatten mellan Ricardo och Malthus. Ricardo var lobbyist för bankirerna och Malthus var lobbyist för godsägarna. Under Napoleonkrigen var England tvungen att odla sin egen mat eftersom Napoleon hade en sjöblockad som hindrade England från att importera mat. Så mer mat producerades. Efter 1815 när freden kom skulle de ha fri handel med livsmedel. Men godsägarna klagade på att om man hade fri handel för mat så fick man lägre matpriser. Arrendena för jordbruksmark skulle sjunka och jordägarna skulle förlora de höga värderingarna av sina egendomar. De vill att spannmålslagarna ska begränsa importen och hålla livsmedelspriserna höga.   

Sedan 1930-talet har USA en jordbrukspolitik som liknar Storbritanniens Corn Laws/ spannmålslagar* på 1800-talet. Roosevelts protektionistiska jordbrukspolitik var ett eko av Malthus** som sa att man måste ge högre arrenden till jordägarna, så att maten skulle kosta mer– så att de skulle kunna investera större del av inkomsten i kapital (dvs maskiner, grödor mark) och sedan kunna öka produktiviteten. Malthus ställde också frågan, vem ska anställa butlers om det inte finns godsägare. Vem ska anställa kuskarna? Och vem ska köpa alla fina kläder som sytts av skräddarna? Keynes älskade inte Malthus för att han sa detta. (Keynes menar att om man ökar inkomsterna hos vanligt folk leder det till produktion av mera varor.) Och Ricardo sa att om man betalar den här lyxiga godsägarklassen allt det här arrendet, kommer man att behöva betala så mycket mer till arbetarna för att de måste betala för mat, så att industriidkarna inte kommer att ha råd att hyra in arbetare för att konkurrera ut Frankrike, Tyskland och andra industriidkare.   

*Corn Laws: Dessa lagar lade tullar på spannmål importerat från andra länder som vete och majs för att gynna inhemskt jordbruk. (nätet)  

** Malthus, brittisk präst, nationalekonom och demograf (1766 – 1834) (Wikipedia)   

Så vart ska det ekonomiska överskottet ta vägen? Skall det gå till godsägarna, som förresten, när de köpte sina kläder, vanligtvis köpte varor från Frankrike och Tyskland, inte från England? Eller ska överskottet investeras i produktionen? Den debatten saknas idag, eftersom den har rensat bort den från läroplanen för ekonomi. Det finns ingen analys av ekonomin, av hyror, av nationalinkomsten, som ser det ur de 99 %ens synvinkel, de som betalar pengar till FIRE-sektorn, som i sin tur utvinner 75 % av deras inkomster till finans, försäkrings- och fastighets-sektorn, och monopolen och staten.   

Ungefär en tredjedel av BNP är monopolränta. En tredjedel – som annars skulle bli stigande levnadsstandard. För hundra år sedan fanns futuristerna, de som skrev om framtiden, Simon Patten och andra, de trodde alla att vi nu i vår tid skulle ha en fritids-ekonomi. Om man berättat för någon för hundra år sedan, om den ökade produktiviteten, så hade de trott att människor bara skulle behöva arbeta en eller två dagar i veckan. Vi skulle få mycket fritid. Men det motsatta håller på att hända. Folk pressas, de måste arbeta övertid. De kämpar för att få det hela att gå jämnt ut. De är en lönecheck från att missa en betalning för allt som är nödvändigt. De har inte råd att kämpa för bättre arbetsvillkor, än mindre att strejka.   

Så om du tänker på ekonomin i termer av vem som får överskottet och vad de gör med det, så kan du föreställa dig att man kan investera överskottet så att det ökar människors levnadsstandard och välbefinnande. Men postklassisk ekonomi säger att det inte finns något sådant som ett överskott. Ett överskott innebär exploatering, och det finns inget sådant som exploatering – om vi alla arbetar tillsammans. Det är inte verkligheten.  

Adam Simpson: Det är alla frågor jag har till dig idag, Michael. Jag uppskattar verkligen att du har varit med mig idag och pratat om din nya bok, J is for Junk Economics.  

Michael Hudson: Tack för att jag fick komma.   

 

Relaterat
Bankcentralen – en världsordning styrd av privat kapital.

De äger bankerna, vapenindustrin, varumärkena, medierna och teknikjättarna.

Föregående artikelOpinionsundersökning i 30 länder i Europa: En stor majoritet vill ha vapenvila och fredsförhandlingar i Ukraina.
Nästa artikelÄr det OK att stödja salafistisk extremism i Syrien, Morgan Johansson (och Gunnar Strömmer)?
Global Politics
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

20 KOMMENTARER

  1. Hej Anders, God fortsättning. Vet du inte kommer posta denna, o jag bryr mig inte (’tycker’ du gör rätt..hrmm. jo tycker faktiskt det). Men om MHudson kallar sig sk marxistisk ekonom (han vet inte vad marxism/sionism isåfall är)(marx var finansierad av rotschilds)…ja då vet jag definitivt att jag är en stolt universitydropout. Jag ’pluggade’ en gång och förståd att allt inte.., riktigt, stod rätt till med litteraturen. Dropout direkt..Klarar inget falskt. Min ’svaghet. F ö mvg på det mesta..haha. Anders o GP, ni är Goda individer. Till skillnad från en viss grupp..

    Dags, dags mkt snart att bekämpa eld med eld

  2. Michael Hudson må vara professor men någon MarxProfessor är han absolut inte.
    Jag har nu läst en hel del av de översättningar som lagts ut på Global. Hans skriverier om Jordränta, Bankränta och hela Spekulationsekonomin och Fastighetsbranschen som en bubbla som i sig själv förökar kapitalet det vill säga skapar mervärde är ett falsarium och gör läsarna som tror på detta till fördummande nickedockor.

    Hela Marx ekonomiska studier ledde honom fram till MERVÄRDETEORIN SOM SKAPAS AV DET PRODUKTIVA KAPITALET I LÖNEARBETSFORM OCH ENDAST DÄR. DETTA ÄR MARXISMENS ABC som en och annan har lärt sig i Marxistiska Grundcirklar men av någon mycket outgrundlig anledning är helt bortglömt.

    Jag för min del lärde mig tidigt att den revolutionära teorin är så förhatlig att starka krafter i vårt borgerliga samhälle gör allt för att kastrera den. Vi blir dessutom också ständigt vaxinerade med REVISIONISM. Inte bara i politiken utan även i MARXISMENS grundbeståndsdelar den politiska ekonomin och i den dialektiska och historiska materialismen.
    Jag lärde mig också att utan en revolutionär teori ingen revolutionär rörelse. Så alla revolutionärer borde rimligtvis ha studier i marxismens grunder som största fritidsintresse.
    Vilket jag tog på allvar och bestämde mig för att tillägna mig Marx:s livsverk Kapitalet i tre till fyra band (2000-3000 sidor). Marx analys av Jordräntan (läs gärna markräntan) har jag lagt ner över 300 timmar på. Så kära läsare håll till godo med en introduktion till vad Marx kom fram till i sista delen av band tre, mindre än 30 minuter begriplig text. 15 minuter läsning och 15 min reflektion av det lästa. Texten är skriven 2015 men gäller ännu mer idag med lite uppdaterade siffror.

    • Karl Tingström såg du att jag ställde en fråga till dig efter ditt svar här Global osäkerhet: Radhika Desais och Michael Hudsons ekonomiska geopolitiska ekonomiöversikt – Global Politics
      ——–
      30 december, 2023 At 19:25
      Tack Karl Tingström för ditt långa och mycket ingående svar.
      Jag kallar mig kommunist, men allt du skriver hade jag alls inte förstått.
      Och förstår fortfarande inte …du skriver ”Lenin klarlade ingående frågan om statsmonopolkapitalismen och den borgerliga statsapparatens inordnande under monopolen. Han påvisade att statsmonopolkapitalismen är den högsta formen för den kapitalistiska socialiseringen av produktionen och den materiella förberedelsen för socialismen.”….kan du förklara vad det här betyder ”Lenin klarlade ingående frågan om statsmonopolkapitalismen och den borgerliga statsapparatens inordnande under monopolen.” dvs att monopolen bestämmer över staten, som i USA och västländerna nu….”?
      Menar du att om kommunisterna hade fått bestämma så hade monopolen inordnats under staten” , jag frågar, för visst har du skrivit om Kina och Ryssland att de är statmonopolistiska? Är det skillnad på statmonopolistisk och statsmonopolkapitalistisk?
      Kanske väldigt dumma frågor, men du verkar kunna det här och då måste jag passa på att fråga. För jag undrar hur ska Kina (och Ryssland) kunna stävja kapitalismen så att den inte löper samma väg som USA:s och blir imperiallstisk. Genom statligt ingripande och med ”MARXISMEN-LENINISMEN SOM LEDSTJÄRNA”?

      • Ja Catarina jag har inte glömt. Men du försvann i några dagar från kommentarsfältet, därför ville jag inte svara eftersom det snart synligt försvinner och svårt att hitta även om Anders hemsida är väldigt fin. Men du får vänta på det när du nu rest nya viktiga frågor. Men jag tycker inte begrepet pengar är huvudfrågan vilket dessutom är en av de svåraste begreppen i den politiska ekonomin.

        • Jag kommer att inom några dagar publicera en artikel av Karl Tingström som också delvis kan ses som ett slags svar på Catarinas frågor.

    • Verkligheten har förändrats sedan Marx skrev sin böcker (men han hade insikter om hur det skulle kunna bli som det är nu).

      Senast som jag kollade hade inte Tesla gått med vinst. Trots det har Elon Musk blivit multimiljardär på Tesla. Han har inte kunnat kapa åt sig mervärde från Tesla. Däremot har han blivit omåttligt rik på grund av ”värdeökningar” på aktierna som han äger i Tesla. Det är det som är det nya. De ofantligt rika blir inte rikare genom att kapa åt sig mervärde från produktionen utan genom främst fastighets- och aktieaffärer. När fastigheter ökar i värde motsvaras det inte av någon tillskansning av mervärde – det kommer från spekulation och en bankdriven ökning av värdena (Egentligen inflation) eftersom fler vill äga samma mängd av fastigheter och aktier och regeringar har tagit som sin uppgift att trycka in mera pengar i den sk finansiella sektorn.

      Det är detta fenomen som Hudson med flera beskriver och som är sann Marxism – dvs vetenskap baserad på verkligheten.

  3. En liten retsam detalj, det finns inget Nobelpris i ekonomi. Det är ett lyckat trick att försöka snika in sig på ett välkänt namn som riksbanken lyckats med. (Finns de som menar att ekonomi inte är en vetenskap, framförallt inte nationalekonomi).

  4. Ekonomi .. 01/05/2024 17:29
    Avindustrialiseringen av Europa har gett ett oväntat resultat.

    Under tidigare epoker var framsteg förknippade med industrialiseringsprocessen . Rök från fabriksskorstenar väckte ingen oro, och i allmänhet var industriföretag i städer något naturligt. Faktum är att städerna själva ofta byggdes runt fabriker, vilket lockade människor från landsbygden som letade efter arbete, hävdar den slovakiska publikationen Nove slovo.

    Det var tack vare industrialiseringen som Europa blev rikt och stärkte sin ekonomiska makt, eftersom industrin gick hand i hand med handel och infrastrukturutveckling . Industriell utveckling innebär införandet av innovationer och innovativa idéer, vilket i sin tur stödjer efterfrågan på tekniska specialister, ingenjörer och vetenskapsmän, vilket stimulerar utvecklingen av utbildning, säger materialet (översättning av InoSMI).

    Men Europa upplever nu en process av avindustrialisering. Nu anses rök från fabrikens skorstenar vara en källa till föroreningar, industriföretag i städer rivs, de ger vika för shopping- och nöjescentra eller bostadsområden. Arbetare blir anställda eller representanter för tjänstebranschen. Moderna europeiska städer är inte längre tillverkningscentra .
    Avindustrialisering bidrar å ena sidan till att förbättra miljön. Men å andra sidan försämrar det levnadsstandarden.

    Europas betydelse i det globala sammanhanget minskar eftersom det blir beroende av import och inte kan erbjuda konkurrenskraftiga produkter. Denna process åtföljs oundvikligen av en nedgång i utbildning, eftersom efterfrågan på tekniker och ingenjörer i Europa minskar. En viktig accelerator för avindustrialiseringen i Europa är energikrisen i samband med ”energiomställningen” eller införandet av ”ny energiteknik”, som är en del av EU:s klimatpolitik för ”grönt”. Denna övergång har lett till att en tredjedel av industriföretagen har lämnat Tyskland, som letar efter gynnsammare villkor i andra regioner. Industriföretag med en rik historia går gradvis i konkurs. Politiker och ekonomer känner inte alltid igen problemet, de ser det i ett globalt sammanhang och hävdar att om något inte produceras kan det importeras från länder som aktivt industrialiserar .

    Dessa länder är Kina, Indien, Vietnam. Som ett resultat av avindustrialiseringen av Europa uppstår ett handelsunderskott med Kina, som blivit leverantör av det som europeiska länder själva tidigare producerat och exporterat.
    Medan det moderna Europa har upphört att vara ett centrum för produktion av materiella varor, blir Kina, tack vare den storskaliga utvecklingen av sin industri, rikare och mer inflytelserik .

    Kina bygger aktivt infrastruktur, och dess universitet är kända för sina enastående prestationer, eftersom industrialisering involverar användning av avancerad teknik och vetenskaplig utveckling . Medan europeiska universitet producerar filosofer, utbildar kinesiska utbildningsinstitutioner ingenjörer, matematiker och specialister inom naturvetenskap.

    Kapplöpningen om teknisk utveckling försätter Europa i en nackdel, eftersom de flesta kinesiska studenter talar engelska, medan kunskaper i det kinesiska språket är extremt sällsynta i västvärlden.
    https://www.pravda.ru/economics/1931624-evropa/

    • Det var en mästerligt utformad artikel i Pravda.
      Ordet pravda betyder för övrigt ”sanning”.
      Hoppas många i Ryssland läser den.

      ”Men Europa upplever nu en process av avindustrialisering. Nu anses rök från fabrikens skorstenar vara en källa till föroreningar, industriföretag i städer rivs, de ger vika för shopping- och nöjescentra eller bostadsområden. Arbetare blir anställda eller representanter för tjänstebranschen. Moderna europeiska städer är inte längre tillverkningscentra .
      Avindustrialisering bidrar å ena sidan till att förbättra miljön. Men å andra sidan försämrar det levnadsstandarden.”

      Ovan är ett intressant stycke men om det blivit en försämrad levnadsstandard generellt är jag inte beredd att hålla med om.
      Till exempel har jag förut aldrig sett så många bilar som det blivit idag.
      Samhällets utveckling inom kommunikation ska vi bara inte tala om.
      Den har gått med raketfart. Word wide, utom möjligtvis i Nord Korea samt eventuell några länder i Afrika. Men det kan bli ändring där också.

      Industrins marknad i städerna har istället förvandlats till bostadsmarknad som givit en tillväxt liknande blomstrande industri men också bostadsmarknadens kringeffekter i form av renoveringar, nybyggnad, underhåll m.m.

      Avindustrialiseringen i städerna ser jag som ”grön omställning” vilket man kan säga är ett resultat av den mäktiga ”vänstern” inom Västvärldens demokratier.
      Ser man långsiktigt är det förmodligen rätt väg.
      Eller ”för en bättre värld” som redaktören här har som paroll för den här webbtidningsbloggen.

      ”Medan europeiska universitet producerar filosofer, utbildar kinesiska utbildningsinstitutioner ingenjörer, matematiker och specialister inom naturvetenskap.”

      Citerad ovan mening menar jag är episk och direkt spark i baken på Västvärldens demokratier från Orientens mer auktoritära länder som inte frivilligt lämnar över den politiska makten och samhällsutvecklingen till den Fria Marknadens aktörer.

      Utvecklingen inom kärnteknik har sedan 1950-talet lett till många olyckor över världen.
      De flesta i USA på landbacken samt för USSR och Ryssland på havens botten i atomubåtarna.
      Undrar hur många atombomber det ligger odetonerade på havens botten?
      Vem ska städa upp? Gud själv kanske?

      Med tanke på vad lasertekniken kunde åstadkomma drar jag paralleller med kärntekniken om den på något sätt blir tillgänglig för allmänheten.
      Taktiska kärnvapen kan vara en sådan om de på något sätt kommer på villovägar i samband med krigshandlingar mellan stater.
      Tänk den dagen då atomvapen börjar tillverkas i källare och garage.
      Då är Världens Ände nära.

      Atomkraft NEJ Tack!

  5. Bertil Kilner skriver i Proletären 7 artiklar om den Krisande Kapitalismen. Han är kritisk till Modern Monetary Theory , som Hudson är en anhängare av.
    Den krisande kapitalismen – Del 2 av 7 Det är väl bara att trycka mer pengar…? | Proletären (proletaren.se)
    “Men det här är inget problem, säger nu anhängarna av Modern Monetary Theory (MMT). MMT hävdar nämligen att en stat som ger ut sin egen valuta, kan betala sina skulder och räntor bara genom att trycka mer pengar!

    Svenska staten ger ut svenska kronor. Kronans värde är inte knutet till vare sig guld eller något annat, så utgivningen av kronor är alltså inte på det sättet begränsad.

    Frågan som måste ställas är dock: Vad är pengar och hur har de kommit till?” osv
    Både Michael Hudson och Bertil Kilner kallar sig marxister.
    Det skulle vara mycket intressant att höra vad ni som läser ovanstående artikel och också Bertils artikelserie i Proletären med början här: Den krisande kapitalismen – Del 1 av 7 Keynes – kapitalismens beskyddare | Proletären (proletaren.se) har att säga.

  6. För mig är pengar marknadsvärde så länge Världen är en fri ekonomi.

    Med ”fri ekonomi” menar jag Fri Marknad och något annat tror jag aldrig funnits utom i några länder som ersatt den Fria Marknaden med en Planekonomi.
    I Planekonomierna har Centralmakten bestämt pengarnas värde men bara inom staten de regerat över.
    När sedan Planekonomins valuta jämförts med Fri Marknad har dess värde som regel sjunkit till Noll och Ingenting.

    Pengar som värde är alltså något som endast ankommer en Fri Marknad.
    I en Planekonomin reduceras pengar till ett betalmedel endast gällande på plats och efter Kommunistpartiets föreskrifter.

    Ett annat värde är Egendom.
    Men för kommunister ska all Egendom vara allmän vilket omöjliggör för den enskilde att skaffa sig något av realt värde.
    Dock med undantag för de prioriterade som måste lönas med värde för de säkerställer att all Egendom ska vara allmän.

    Lojalitet har alltid lönat sig inom historiens alla sociala system.

    Som kommunist lönar sig bäst att vara trogen Partiet.

  7. Jag känner inte igen det Tingström påstår i en kommentar om Hudson:
    ” Hans skriverier om Jordränta, Bankränta och hela Spekulationsekonomin och Fastighetsbranschen som en bubbla som i sig själv förökar kapitalet det vill säga skapar mervärde är ett falsarium”

    Att det nuvarande imperiet gör så och kan tvinga andra att acceptera dollarn som reservvaluta ändå gör ju att det går runt för USA så länge de med våld och hot kan tvinga andra att foga sig.
    Hudson kan ju beskriva det utan att för den skull försvara det.

    I det jag hört av Michael Hudson har han låtit rätt lik Lyndon Larouche beträffande vad som är riktig ekonomi.
    Dvs produktion. Och finansiering av relevanta delar av nationell utveckling. Relevanta i neutrala investerares ögon.
    Därför kan man inte bara trycka pengar och dela ut till konsumtion så som USA kan om deras maktmonopol upprätthålls.
    Jag tycker Ellen Brown ibland har låtit som hon tror att man kan bli som pojken med guldbyxorna. Men det kan vara orättvist för jag har bara sett utdrag.

  8. Jag tycker detta var en mycket intressant intervju!! Tack för den!
    Jag tror de flesta här är överens om att ”arbetsfria” inkomster inte tillhör den verkliga ekonomin. Börsen borde sprängas (eller i alla fall avvecklas i sin nuvarande form) då det var längesedan den fungerade som avsett.

  9. Här är vad jag tror.
    Handens arbete är det enda som går att utvinna mervärde ur. När tekniken tar över allt mer av det manuella arbetet får vi det som Marx beskrev som profitkvotens fallande tendens. Den tendensen motverkas genom effektivisering och uppköp av olönsamma företag. Stora företag blir ännu större och kan effektivisera inköp och produktion ytterligare. Dom kan också kontrollera marknaden bättre. Vi hamnar till slut i monopolens förlovade tid.

    Över tid blir det stadigt mindre mervärde att utvinna och lika mycket eller mer att vinna på aktiehandel, lån och räntor. Det ökar efterfrågan på pengar och man kan trycka mer pengar utan ökad produktion. Pengarnas värde hänger då på att marknadens förtroende för valutorna kan upprätthållas.

    Dollarn spelar i en egen liga här då den används som världsvaluta.
    1973 skickade president Nixon Henry Kissinger till Saudiarabien och gjorde en deal om att olja bara fick säljas i Dollar, mot att USA beväpnade Saudi med moderna vapen. Petrodollarn var född. Sedan dess har alla länder varit tvungna att ha massor av Dollar i sina valutareserver, med påföljd att alla länder har haft intresse av att upprätthålla dollarns värde för att inte själva förlora. USA har efter det kunnat trycka närmast obegränsat med pengar och vi har betalat kalaset.

    Övriga valutor i väst har hängt på dollarn, riktigt hur det har gått till vet jag inte, men alla verkar kunna trycka pengar ganska obehindrat. Även Kina tror jag.

    I takt med att varuproduktionen har flyttat ut från väst så har finanskapitalet fått allt mer utrymme och nu är det sannolikt lättare att bli rik på pengar än på produktion här i väst.

    Just nu pågår dock något stort framför näsan på oss, dedollarisering. Öst börjar på allvar överge dollarn. Om dollarn sjunker kraftigt risker paniken att bryta ut på valutamarknaden. Då finns risken att världen plötsligt upptäcker att sedelpressarna bara skapade världens största bubbla. Vad som händer då är nog för stort och för svårt att förutsäga, men vi i väst kommer antagligen inte att gilla det.

    Jag skrev en kort artikel på lindelöf.nu som anknyter till det här. Fast ni som ser er som kommunister kommer kanske inte att uppskatta den.
    https://www.lindelof.nu/min-favortikines-deng-xiaoping/

    • Endast det produktiva kapitalet skapar mervärde. Ett land går snart under om man slutar att tillverka mat, kläder, bostäder, fabriker, bankpalats, verktyg, maskiner och infrastruktur mm.
      Det Fiktiva kapitalet (spekulationskapitalet) omfördelar bara det tidigare
      ackumulerade kapitalet från det produktiva kapitalet.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here