Hur WHO fångades in av privat kapital som har alldeles för stort inflytande

Denna artikel av Thomas Faci har publicerats på https://unherd.com/2023/03/how-the-who-was-captured/

Thomas Fazi är kolumnist och översättare för UnHerd. Hans senaste bok är The Covid Consensus, tillsammans med Toby Green. Andra artiklar på eller med omnämnande av Fazi på Globalpolitics.se finns här.

________________

Världshälsoorganisationen hade en fruktansvärd pandemi. Den har hela tiden blivit utskälld för sin roll i folkhälsokatastrofen, men så sent som förra veckan kom ännu en skandal: hypotesen om läckage från laboratorier, som den obevekligt försökte slå ner, accepterades som den mest sannolika förklaringen till coronaviruset.

Det organ som har till uppgift att skydda folkhälsan låter sig dock inte skrämmas av kritiken. Vi får nu veta att den är engagerad i en tyst kupp som, om den lyckas, skulle ge den ännu mer omfattande befogenheter att ingripa i nationalstaternas angelägenheter.

När den skapades efter andra världskriget, som ett organ inom Förenta nationerna, hade den som mål att främja ”åtnjutandet av högsta möjliga hälsostandard” över hela världen – varvid hälsa förstås som ”ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande och inte bara frånvaron av sjukdom eller svaghet”. Den byggde med andra ord på en förståelse för att ekonomisk och social utveckling är grundläggande faktorer som bestämmer hälsan – ett begrepp som skulle bekräftas på nytt i Alma-Ata-deklarationen från 1978.

Som en reaktion på brutaliteten hos 1900-talets totalitära och koloniala regimer – som båda hade inneburit fruktansvärda fall av medicinska övergrepp – betonade WHO också vikten av att demokratisera medicinen genom att låta samhällen och individer ta ansvar för sin hälsa genom att främja närvård och primärvård. Inom denna demokratiska och rättighetsbaserade ram uppnådde WHO flera anmärkningsvärda resultat, framför allt utrotningen av smittkoppor.

Från och med åttiotalet började dock saker och ting förändras. Fram till dess hade organisationen förlitat sig på medlemsländernas bidrag till sin reguljära budget. År 1982 röstade dock Världshälsoförsamlingen, WHO:s beslutande organ, för att frysa budgeten – efter påtryckningar från Reaganadministrationen, som såg WHO som en socialistiskt orienterad, oansvarig organisation som arbetade mot amerikanska intressen. Detta följdes av USA:s beslut 1985 att hålla inne med sitt bidrag, delvis som en protest mot WHO:s ”Essential Drug Program”, som uppmuntrade utvecklingsländerna att utveckla sin egen kapacitet att tillverka nödvändiga mediciner, i stället för att förlita sig på västerländska läkemedelsföretag – det var inte så konstigt att ledande amerikanska läkemedelsföretag var motsträviga.

Som en följd av detta tvingades organisationen att i allt högre grad förlita sig på extrabudgetära medel som tillhandahölls av ”intressenter”: inte bara regeringar och bilaterala och multilaterala organ (t.ex. Världsbanken), utan även privata givare och företag, inklusive läkemedelsjättar som GlaxoSmithKline och Novartis. Under årens lopp har Bill & Melinda Gates-stiftelsen höjt sig över de andra bland de privata givarna utanför budgeten: på 2010-talet hade den blivit WHO:s näst största givare och stod för cirka 10 % av alla medel.

Eftersom frivilliga bidrag är öronmärkta får givarna i stort sett bestämma över användningen av de medel de bidrar med, vilket Margaret Chan, WHO:s tidigare generaldirektör, klagade på för några år sedan. Detta har lett till en spridning av offentlig-privata program som är mer eller mindre oberoende av resten av WHO:s program och beslutsstruktur, till exempel Children’s Vaccine Initiative.

”WHO:s prioriteringar har utvecklats i enlighet med detta, och har gått från samhällscentrerad vård till en mer vertikal, varubaserad strategi”, skriver David Bell, folkhälsoläkare och före detta WHO-anställd, som specialiserat sig på epidemipolitik. ”Detta följer oundvikligen dessa finansiärers intressen och egenintressen”. I stället för den förebyggande och ”holistiska” hälsostrategi som ursprungligen förespråkades av WHO, där hälsa betraktades som ett resultat av en lång rad ekonomiska, sociala och politiska faktorer, har ett nytt paradigm långsamt vuxit fram: en kommersialiserad hälsostrategi, som är målmedvetet inriktad på högteknologiska, till stor del vaccinbaserade lösningar, med ett särskilt intresse för genmanipulerad bioteknik – en framväxande industri med ett potentiellt värde på miljardtals dollar.

Bill Gates spelade en avgörande roll i denna förändring. Som WHO:s näst största finansiär utövar Gates ett massivt inflytande över organisationen, vilket även beundrare av stiftelsen erkänner. Och han har använt detta inflytande för att främja vaccindrivna lösningar på globala hälsofrågor – både genom WHO och genom relaterade offentlig-privata partnerskap som GAVI (Vaccine Alliance) och CEPI, som också finansieras av Gates. År 2011 talade Gates vid WHO och förklarade: ”Alla 193 medlemsstater [måste] göra vacciner till en central punkt i sina hälsosystem”. Året därpå antog Världshälsoförsamlingen en ”Global Vaccine Plan” som Gates-stiftelsen var medförfattare till, och över hälften av WHO:s totala budget går nu till vacciner.

Hans besatthet av vacciner borde egentligen inte vara någon överraskning.

Gates Foundation har starka kopplingar till läkemedelsindustrin och har sedan starten ägt andelar i flera läkemedelsföretag. På stiftelsens webbplats förklarar man till och med öppet att man har som mål att söka ”ömsesidigt fördelaktiga möjligheter” med vaccintillverkare. Detta är kärnan i det som har kallats filantro-kapitalism – ”en kapitalistisk, marknadsbaserad, vinstdrivande strategi för att lösa världens största och mest angelägna problem”. Denna typ av företagsdriven strategi är ett exempel på de intressekonflikter som är inneboende i WHO:s beroende av oansvariga privata givare som Gates-stiftelsen.

Vissa aktivister i det globala syd har en särskilt negativ syn på konsekvenserna för folkhälsan. En ledande människorättsaktivist i Indien, Vandana Shiva, sade:

”Gates har kapat WHO och förvandlat det till ett personligt maktinstrument som han använder för att cyniskt öka läkemedelsvinsterna. Han har på egen hand förstört infrastrukturen för folkhälsa globalt.”

Samtidigt förklarar Linsey McGoey, professor i sociologi vid University of Essex, i sin bok No Such Thing as a Free Gift: The Gates Foundation and the Price of Philanthropy hur Gates har använt sitt inflytande över WHO för att försvara läkemedelstillverkarnas immateriella rättigheter.

Det är av avgörande betydelse att organisationen, samtidigt som WHO i allt högre grad hamnade under det privata kapitalets (och Gates i synnerhet) herravälde, också började utöka sin makt. Ett viktigt steg var den tredje översynen av dess International Health Regulations (IHR) 2005, i spåren av sars-utbrottet 2002-2004, som för första gången gjorde avtalen, som omfattar ett brett spektrum av regler för hantering av epidemier och pandemier, bindande för alla medlemsstater (även om de senare fortfarande formellt ansvarar för hälsopolitiken).

Detta sammanföll med en bredare satsning på en överstatlig kontroll av hälsopolitiken, med övergången från ”internationell” till ”global” folkhälsa. Medan de båda begreppen kan tyckas vara synonyma, visar de i själva verket på två mycket olika system: medan det förstnämnda har sin grund i nationalstaterna som den yttersta auktoriteten, innebär det sistnämnda att regeringarna bara är en (och inte ens den viktigaste) komponenten i ett globalt hälsosystem, som omfattar ett brett spektrum av ”intressenter” – t.ex. media, privata institutioner och multinationella företag – med WHO som den yttersta auktoritetsrösten i centrum. Detta inverterade gradvis förhållandet mellan WHO och medlemsstaterna: medan de senares inflytande över organisationen alltmer överskuggades av privata intressen, ökade WHO:s inflytande över medlemsstaterna.

Detta har under de senaste två decennierna lett till att en massiv global hälsoindustri vuxit fram, som omfattar världens största läkemedels- och bioteknikföretag, globala och nationella folkhälsoorganisationer (först och främst WHO självt), privata filantropiska organisationer som Gates Foundation, offentlig-privata partnerskap med vaccinfokus som GAVI och CEPI, och transatlantiska planeringsgrupper – tankesmedjor som World Economic Forum som viktiga mellanhänder mellan de olika aktörerna. Dessa aktörer har helt klart intressen som är oberoende av varandra, men under årens lopp har dessa intressen kommit att sammanstråla kring behovet av att förbereda sig för framtida pandemier och de vinstmöjligheter som erbjuds av dessa pandemier – som anses vara så gott som oundvikliga.

Pandemin kastade verkligen ljus över den makt som den globala hälsoindustrin hade fått under åren fram till 2020 – och dess inflytande över WHO. När Covid fick fotfäste övergav organisationen sin i åratal etablerade ståndpunkt om pandemihantering, tillsammans med varje form av evidensbaserad vetenskap, till förmån för en helt ny berättelse som förespråkar inlåsning och vaccinering – samma strategi som bland annat förespråkas av dess största privata givare, Bill Gates, som enligt Politico använde sitt inflytande för att ”kontrollera de globala Covid-åtgärderna”. Som en grupp från det civila samhället konstaterade, ”outsourcade” WHO i praktiken ledningen av den globala Covid-vaccineringskampanjen till Gates.

WHO spelade till exempel en avgörande roll i mörkläggningen av hypotesen om laboratorieläckan. WHO övergav också sin pandemiplan för 2019 (som inte nämnde ”lockdown” en enda gång) för att istället omfamna och främja lockdowns i kinesisk stil. Den berömde och försvarade Kina så mycket att den kritiserades för undfallenhet. Den underblåste panik genom att hävda att Covid var mycket dödligare än vad man redan visste att den var. Den ignorerade den kända åldersstratifierade risken. Man förespråkade testning och spårning, trots att man tidigare hade hävdat att man ”under inga omständigheter”, oavsett hur allvarligt utbrottet var, skulle använda sig av kontaktspårning, på grund av dess begränsade effektivitet, men också på grund av ”etiska skäl”.

Den förespråkade universell användning av munskydd/ansiktsmask, trots att den tidigt hade erkänt att det inte fanns några bevis för dess fördelar. Den förnekade fördelarna med naturlig immunitet för att främja påståendet att flockimmunitet endast kunde uppnås genom vaccination. Man vägrade att erkänna (fram till april 2021) att SARS-CoV-2 är luftburet, trots att det finns gott om bevis för motsatsen. Och den främjade censur av sakligt riktiga påståenden om allt detta under förevändning att bekämpa desinformation – och främjade i själva verket själva desinformation och felaktig information.

Allt detta pekar på ett kolossalt misslyckande från WHO:s sida. Å ena sidan belyser det riskerna med en toppstyrd, mycket centraliserad och byråkratiserad strategi för folkhälsa – motsatsen till den demokratiska, samhällsbaserade, nedifrån och upp-strategi som WHO ursprungligen förespråkade. Å andra sidan är det också en stark påminnelse om vad som händer när en institution blir fångad av privata intressen.

Varför finns det då planer på att ge WHO ännu mer makt? Detta är syftet med två avtal som för närvarande diskuteras. Det första består av en rad ändringar i det befintliga internationella hälsoreglementet, ett instrument som är giltigt enligt internationell rätt. Det andra är ett nytt ”pandemifördrag” som går i samma riktning som ändringarna i det internationella hälsoreglementet.

Ändringarna i det internationella regelverket befinner sig i ett mycket mer framskridet skede och har mycket större chans att bli godkända – ändringarna kommer i praktiken att ha samma tyngd som ett nytt fördrag, men de är mycket mindre omstridda än det föreslagna ”fördraget” och kräver endast godkännande av 50 % av länderna för att träda i kraft. Konsekvenserna skulle bli långtgående. Dessa ändringar, som Bell skriver, ”är avsedda att i grunden förändra förhållandet mellan individer, deras länders regeringar och WHO”.

När det gäller individens rättigheter föreslår WHO att man även formellt överger WHO:s förankring i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, genom att föreslå att frasen om att föreskrifterna kommer att genomföras ”med full respekt för personers värdighet och integritet, mänskliga rättigheter och grundläggande friheter” stryks ur texten och ersätts med de vaga termerna ”rättvisa, samstämmighet och delaktighet”. När det gäller förhållandet mellan medlemsstaterna och WHO syftar ändringarna till att ge WHO auktoritet över staterna genom att föreslå att definitionen av ”rekommendationer” ändras från ”icke-bindande” till (genom strykning) ”bindande”, och genom att ange att staterna skall förbinda sig att ”följa” (i stället för att ”beakta”) WHO:s rekommendationer. De senare kan omfatta: vaccinationsföreskrifter, åtgärder som kräver bevis på vaccination (vaccinpass), karantän av individer (lockdown), reserestriktioner och alla möjliga hälsoinsatser.

Dessutom föreslås en helt ny artikel där staterna ”erkänner WHO som vägledande och samordnande myndighet för internationella folkhälsoinsatser vid internationella nödsituationer på folkhälsoområdet”. Detta är särskilt oroväckande om det betraktas tillsammans med en annan ändring som utvidgar definitionen av vad som utgör en nödsituation på folkhälsoområdet till att omfatta ”alla risker som kan påverka folkhälsan”, och som ger generaldirektören – i dag Tedros Adhanom Ghebreyesus – ensam behörighet att förklara en nödsituation. Det är svårt att se hur någon skulle kunna anse att det är en bra idé att lägga så mycket makt i händerna på en enda person, särskilt med tanke på Ghebreyesus bristfälliga svar på pandemin.

Vi bör vara mycket oroade över det maktövertagande som WHO försöker göra – särskilt eftersom det sker utan någon som helst offentlig debatt. Det skulle vara oroande även om organisationen hade behållit sin ursprungliga finansieringsmodell, institutionella struktur och underliggande filosofi. Men det är särskilt oroväckande om vi betänker att WHO till stor del har hamnat under det privata kapitalets och andra egenintressens kontroll. Det skulle markera den definitiva omvandlingen av den globala hälsan till en auktoritär, företagsdriven och teknikcentrerad affär – och riskera att göra Covid-åtgärderna till en plan för framtiden snarare än en katastrof som aldrig får upprepas.