Israel: beväpnar och stöder fascism runt om i världen sedan 1948

Den här artikeln publicerades först på Thomas Fazis
https://www.thomasfazi.com/p/israel-arming-and-supporting-fascism

I årtionden har Israel stött många av världens mest brutala diktaturer och bidragit till förtryck och undertryckande av demokrati och folkrörelser över hela världen

De flesta vet att Israel är en av världens största vapenproducenter och vapenexportörer, som säljer vapen till cirka 130 länder och kontrollerar omkring 2,5 % av den globala exporten av större vapen från och med 2022 – en imponerande bedrift för ett så litet land.

Men som ett hypermilitariserat samhälle i ett tillstånd av mer eller mindre permanent krigföring är det inte förvånande att Israel har utvecklats till en global ledare inom avancerad militärteknik. I årtionden har det israeliska tekno-militära komplexet använt konflikten och ockupationen som testområden för nya vapen, övervakningsteknik och förtryckarverktyg som de sedan exporterar till hela världen – och det nuvarande kriget i Gaza är inte annorlunda.

Som jag skrev i en artikel nyligen: För de flesta av oss är det mardrömmar – eller dystopiska sci-fi-filmer à la Black Mirror – att bli jagade av robothundar eller mördardrönare. För Gazaborna är det vardagsmat. Under de senaste fem månaderna har den palestinska enklaven inte bara varit platsen för en av de dödligaste och mest destruktiva bombkampanjerna i historien; den har också varit ett testområde, ett levande laboratorium, för nästa generation av israeliska och västerländska högteknologiska vapen och teknik – och ett fönster mot den oroande verkligheten i 2000-talets krigföring.

Som journalisten Anthony Loewenstein skriver i den prisbelönta boken The Palestine Laboratory: How Israel Exports the Technology of Occupation Around the World: ”Palestina är Israels verkstad, där en ockuperad nation på sin tröskel erbjuder miljoner underkuvade människor som ett laboratorium för de mest exakta och framgångsrika metoderna för dominans. … Israel har utvecklat en vapenindustri i världsklass med utrustning som lämpligen testas på ockuperade palestinier och sedan marknadsförs som ’testad i strid'”.

Att använda palestinier som mänskliga labbråttor för den israeliska vapenindustrin är i sig en moraliskt motbjudande metod. Men det finns en ännu mörkare sida av denna historia, som de flesta ignorerar – delvis på grund av att Israel har gjort allt för att dölja sina spår – och det är det faktum att Israel, särskilt sedan 1967, har använt sin vapenindustri för att beväpna och stödja några av de mest brutala regimerna under den andra halvan av 1900-talet. Bortsett från Förenta staterna har inget annat enskilt land bidragit till förtrycket och undertryckandet av demokrati och vänsterpopulistiska rörelser runt om i världen så mycket som Israel har gjort.

Som Loewenstein konstaterar: Den globala södern har kontrollerats och pacificerats med (främst) israeliska och amerikanska vapen. … Israel har haft ett nära samarbete med Washington i årtionden och har ofta verkat på platser där USA föredrog hemligt stöd framför offentligt stöd.

Detta är särskilt tydligt i en region som USA länge har betraktat som sin bakgård, Latinamerika, där några av de mest brutala diktaturerna under kalla krigets era fanns – praktiskt taget alla med politiskt och militärt stöd av Israel, inklusive minst en regering som öppet riktade in sig på och förföljde judar.

(Alla följande citat är från Loewensteins bok om inte annat anges).

Duvalierregimen i Haiti

Ett tidigt exempel var Duvalier-dynastin i Haiti, en brutalt repressiv ärftlig diktatur som varade i nästan tre decennier, från 1957 till 1986, under ledning av far-och-son-duon François och Jean-Claude Duvalier. Duvalierregimen – som mördade och förvisade många politiska motståndare och beräknas ha dödat mellan 30 000 och 60 000 haitier – fick israeliska Uzi-maskingevär, bepansrade fordon och utrustning för att placera vapensystem på flygplan.

Alfredo Stroessners diktatur i Paraguay

I efterdyningarna av kriget 1967 slöt Israel ett avtal med Paraguay, som då var en diktatur som gav ett hem åt nazistiska krigsförbrytare, inklusive Dr. Josef Mengele, den så kallade ”dödsängeln” som experimenterade på och slaktade hundratals judar i Auschwitz.

 Det föreslagna avtalet innebar att betala 60.000 palestinier i Gaza, cirka 10 procent av hela befolkningen, för att flytta till Paraguay med garanterat medborgarskap inom fem år. I ett läckt israeliskt kabinettdokument hävdade Mossad-chefen Zvi Zamir att Paraguay var öppet för att ta emot ”60.000 muslimska araber som inte är kommunister, enligt deras definition”. Planen förverkligades aldrig och totalt emigrerade endast trettio palestinier.

 Det fanns ett rapporterat samband mellan den misslyckade planen och Israels beslut 1969 att sluta leta efter nazister i Sydamerika, en djävulspakt som antydde att de högsta nivåerna i den israeliska regeringen föredrog att utvisa palestinier framför att hitta mördare av judar.

Pinochet-regimen i Chile

I september förra året var det 50 år sedan den blodiga kupp som avsatte Salvador Allende, den demokratiskt valde socialistiske presidenten i Chile, och inledde en brutal militärregim som blev känd för tortyr, mord och internationell terrorism – samt för att införa en radikal frimarknadsekonomisk modell. Minst 5.000 människor dödades och mer än 30.000 torterades under Pinochets terrorvälde mellan 1973 och 1990.

USA:s roll i störtandet av Allende och dess stöd till Pinochets regim är välkänd. Israels roll, å andra sidan, är mindre känd – men lika viktig.

Israel utbildade inte bara chilensk personal för att hjälpa till att förtrycka sitt eget folk. Efter att ett amerikanskt vapenembargo mot Chile godkänts av den amerikanska kongressen 1976, bekräftades i ett telegram från den amerikanska ambassaden i Chile den 24 april 1980 att Israel var en stor vapenleverantör till Pinochet [inklusive missiler, stridsvagnar och flygplan].

 I ett annat amerikanskt telegram, från den 10 april 1984, citerades den amerikanske statssekreteraren som sade att Israel fortfarande var en av de största vapenleverantörerna till regimen. Denna stadiga ström av försvarsutrustning undergrävde alla potentiella fördelar med det amerikanska vapenembargot eftersom Israel inte var en del av avtalet.

Jorge Rafael Videlas ”nazistiska” militärjunta i Argentina

Mellan 1976 och 1983 styrdes Argentina av en militärdiktatur ledd av Jorge Rafael Videla, och som begick fruktansvärda människorättsbrott, inklusive tortyr, utomrättsliga avrättningar och fängslande av tusentals personer utan rättegång. Det politiska förtrycket i Argentina kännetecknades dock av påtvingade försvinnanden, där militära insatsstyrkor i omärkta bilar ryckte bort försvarslösa män och kvinnor (ibland tillsammans med sina barn) från deras hem eller arbetsplatser, förde dem till hemliga läger, torterade dem skoningslöst, mördade dem och i hemlighet gjorde sig av med deras kroppar. Omkring 30 000 människor beräknas ha mördats eller ”försvunnit” av militärregimen.

Den argentinska juntan var något unik i det latinamerikanska landskapet genom att den riktade in sig specifikt på judar. Den uppenbara antisemitismen var allmänt utbredd i Argentina, särskilda tortyrmetoder reserverades för judiska kvinnor och de argentinska koncentrationslägren var fyllda med bilder av Hitler och nazistiska emblem. Enligt människorättsorganisationer i Argentina var mellan 1 900 och 3 000 judar bland de tiotusentals som utsattes för juntans våld – ett oproportionerligt antal, eftersom judarna utgjorde mellan 5-12 procent av dem som utsattes för våld, men bara 1 procent av befolkningen. En israelisk akademiker och oberoende journalist, John Brown, avslöjade dokument om hur regeringen ”dödade massor av judar, i princip en nazistregim”. Israel kände till detta men ”hemligstämplade dokument visar att [man] inte verkade bry sig”, enligt Loewenstein:

Israel kände till förtrycket från början men uttryckte inget motstånd eftersom de såg agendan att få argentinskt stöd för ockupationen av Västbanken som viktigare.

Den folkmördande guatemalanska militärregimen

Under hela 1970- och 1980-talen gav Israel och USA militär, diplomatisk och ideologisk täckning åt flera militärregeringar i Guatemala som var ansvariga för omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter – och för att begå folkmord – mot den inhemska mayabefolkningen. Enligt Wikipedia:

Folkmordet i Guatemala, även kallat Mayafolkmordet, eller tyst förintelse, var massakern på civila maya under det guatemalanska inbördeskriget (1960–1996) av successiva USA-stödda guatemalanska militärregeringar. Massakrer, påtvingade försvinnanden, tortyr och summariska avrättningar av gerillasoldater och särskilt civila i händerna på säkerhetsstyrkor hade varit utbredda sedan 1965, och var en långvarig politik för militärregimen, som amerikanska tjänstemän var medvetna om. En rapport från 1984 diskuterade ”mördandet av tusentals av en militärregering som upprätthåller sin auktoritet genom terror”. Human Rights Watch har beskrivit ”extraordinärt grymma” handlingar från de väpnade styrkorna, mestadels mot obeväpnade civila.

Uppskattningsvis 200 000 guatemalaner dödades under kriget, inklusive minst 40 000 människor som ”försvann”. 92 % av de civila avrättningarna utfördes av regeringsstyrkor. Den FN-stödda kommissionen för historiskt klargörande (CEH) dokumenterade 42 275 offer för kränkningar av mänskliga rättigheter och våldshandlingar genom 7 338 vittnesmål. 83 % av offren var Maya och 17 % Ladino (spanskspråkiga judar, om ladino, se här, ö.a.).

Läs gärna När ska rättvisans kvarnar mala i Guatemala?

Loewenstein beskriver Israels tekniskt-materiella stöd för denna folkmordskampanj:

Ett av de mest effektiva sätten som Israel hjälpte den guatemalanska regimen på var installationen av ett datoravlyssningscenter av det privata israeliska företaget Tadiran Israel Electronics Industries, som togs i drift i slutet av 1979 eller början av 1980 och inhyste namnen på minst 80 procent av befolkningen. Israeliska medier rapporterade att syftet var att ”övervaka gerillarörelser i huvudstaden”, och det fanns påståenden om att anläggningen var kopplad till den amerikanska arméns södra kommando vid Fort Gulick i Panamakanalzonen.

 Israels äktenskap med det guatemalanska tyranniet cementerades med president Efrain Ríos Montts regim, som regerade mellan 1982 och 1983 och begick massvåld mot mayabefolkningen, vilket möjligen dödade upp till 75 000 människor. Israels inblandning var inte dolt. Israeliska medier rapporterade, när Ríos Montt genomförde en kupp den 23 mars 1982, att israeliska militära rådgivare hade hjälpt till i operationen. Ríos Montt sa till en ABC-reporter att kuppen var en fantastisk framgång ”eftersom många av våra soldater tränades av israelerna”. Avhemligade dokument visar att Israel hoppades att dess starka stöd för Montt skulle kunna generera stöd för ockupationen av Västbanken och få honom att flytta den guatemalanska ambassaden till Jerusalem. Montt befanns skyldig till folkmord i en guatemalansk domstol 2013, första gången en före detta statschef ställdes inför rätta för sådana brott i sitt eget land, och dömdes till åttio års fängelse. Efter år av juridiskt bråk pågick en ny rättegång 2018 när Montt dog vid en ålder av nittioen.

 Den mest ökända massakern inträffade i den lilla byn Dos Erres den 6 december 1982, där omkring 300 människor slaktades. Brutaliteten var chockerande. Skallar krossades med släggor och kroppar kastades i en brunn. Israel hade spelat sin roll i massakern i Dos Erres. Efter att FN:s sanningskommission 1999 besökte området för att gräva upp kropparna, beskrevs det i den rättsmedicinska rapporten att ”allt återvunnet ballistiskt bevis motsvarade kulfragment från skjutvapen och behållare med Galil-gevär, tillverkade i Israel”.

Militärregimen i El Salvador

I fallet med El Salvador-konflikten – ett inbördeskrig mellan den högerorienterade markägarklassen, uppbackad av en särskilt våldsam militär, ställd mot vänsterorienterade folkliga organisationer – var israelerna närvarande från början. Förutom vapenförsäljning hjälpte de till att träna ANSESAL, den hemliga polisen, som senare skulle utgöra ramen för de ökända dödsskvadroner som skulle döda tiotusentals mestadels civila aktivister.

 Enligt Stockholms internationella fredsforskningsinstitut kom 83 % av El Salvadors militära import från 1975 till 1979 från Israel. 1981 begav sig många av deltagarna i de civila folkpolitiska rörelserna, som hade överlevt dödsskvadronerna, mot bergen för att bli gerillasoldater. 1981 utkämpades ett öppet inbördeskrig i El Salvador vilket tog över ett decennium att lösa genom förhandlingar.

 Även om USA öppet stödde den salvadoranska armén 1981, enligt ett hemligstämplat dokument som nyligen erhållits av Al Jazeera, begärde det så sent som i november 1983 mer israelisk ”hands-on assistans” där, . Bland den hjälp som efterfrågades fanns helikoptrar, lastbilar, gevär, ammunition och stridsinfanterirådgivare för att arbeta på både ”kompani och bataljonsnivå i den salvadoranska armén”.

 En anmärkningsvärd salvadoransk officer som utbildats av israelerna var major Roberto D’Aubuisson, som alltid hade en hög uppfattning om israelerna. Det var major D’Aubuisson som beordrade mordet på El Salvadors ärkebiskop bland tusentals andra mord (Oscar Romero, se här, ö.a.). Han skulle senare organisera det högerorienterade National Republican Alliance Party (ARENA) och skicka sin son för att studera utomlands under Israels relativa säkerhet.

Contras dödsskvadroner i Nicaragua

Den brutala familjen Somoza styrde Nicaragua från 1936 till 1979, och Israel beväpnade regimen ända till slutet. När sandinisterna tog kontroll på 1980-talet och USA:s president Ronald Reagan släppte lös en terrorkampanj i Centralamerika i sitt krig mot kommunismen, ombads Israel att ta en mycket större roll i regionen och ansluta sig till USA i dess kampanj mot sandinisterna. Amerikanska judiska grupper, några med kopplingar till Somoza-eran, spred lögner om förmodad antisemitism i Nicaragua, vilket ledde till ännu större amerikanskt och israeliskt stöd för de brutala contras. Några av de AK-47-gevär som Israel skickade till Contras på 1980-talet hade konfiskerats från Palestina Liberation Organization i Libanon (efter den israeliska invasionen 1982). CIA fick hjälp av israeliska underrättelseofficerare i att träna Contras, och milisen utbildades av privata militärföretag bemannade av reservister och pensionerade israeliska arméofficerare.

 Med Reagans krig mot kommunismen, och Washingtons samarbete med högerextrema dödsskvadroner från Nicaragua till Honduras och El Salvador till Panama, sågs Israels roll som oumbärlig för att tillhandahålla både vapen och erfarenhet på marken. Den judiska statens roll i Iran-Contra-affären, när USA och Israel underlättade vapenförsäljning till Iran för att finansiera Contras i Nicaragua mellan 1985 och 1987, var ytterligare en cynisk aktion av båda staterna för att finansiera en nation som de visste var förtryckande, men sett som önskvärt att stödja i kriget med Irak under Saddam Hussein. Den resulterande ”Iran-Contra-affären” avbröt formellt allt ytterligare samarbete mellan Israel och Iran, och idag är Teheran den judiska statens främsta fiende i Mellanöstern.

Colombianska dödspatruller

Både Israel och USA utbildade och beväpnade dödsskvadroner i Colombia [mellan 1980- och 2000-talen]. Den före detta narkotikasmugglaren Carlos Castaño, som ledde en högerextrem paramilitär styrka, förklarar i sin självbiografi, som skrevs av en ”spökförfattare”: ”Jag lärde mig oändligt mycket i Israel [på 1980-talet] och till det landet är jag skyldig en del av mitt väsen, mina mänskliga och militära prestationer. Jag kopierade konceptet med paramilitära styrkor från israelerna.” Han kom enligt uppgift till Israel 2004 efter att ha flytt från sitt eget land.

Hittills har vi begränsat oss till Israels stöd till fascistiska och folkmordsregimer i Latinamerika, men Israels räckvidd sträcker sig långt utanför den amerikanska kontinenten.

Suhartos diktatur efter folkmord i Indonesien

Efter en massiv utrensning av kommunister i Indonesien med muslimsk majoritet 1965 och 1966, som efterlämnade minst en halv miljon människor döda, var Israel (tillsammans med USA, Australien och de flesta västmakter) angelägna om att fördjupa banden med av general Suhartos regim, som tog den totala makten 1967.

 Inom några månader efter slakten visar hemligstämplade dokument att Mossad visste vad som hade hänt. Ändå inledde Mossad en närmare relation med diktaturen i ett antal kommersiella projekt, inklusive produktion av nötkött, majs, olja och bomull. Det var en fullständigt hemlig relation, med Israel ivriga att stödja de indonesiska generalerna som ledde folkmordet.

Sydafrikas apartheidregime

Av alla förtryckarregimer som stöddes av Israel hade ingen större ideologisk släktskap med de senare än apartheid-Sydafrika.

Det fanns ingen bättre politisk, militär, diplomatisk och ideologisk allians mellan likasinnade nationer än Israel och apartheid Sydafrika. Apartheidregimen i Pretoria tog makten 1948 och införde snart restriktioner i nazistisk stil för icke-vita, från att förbjuda äktenskap mellan olika raser till att hindra svarta från många jobb.

 När de sydafrikanska och israeliska regeringarna cementerade en politisk, ideologisk och militär relation på 1970-talet, ofta centrerad på vapen som utvecklats och testats av den israeliska militären, kände många i Israels regerande Likud-parti en koppling till Sydafrikas världsbild.

 Det ömsesidigt fördelaktiga förhållandet handlade inte bara om möjligheten att tjäna pengar på försvarssektorn. Det fanns en ideologisk samhörighet om hur man skulle behandla oönskade befolkningar. Sydafrikas Bantustans, områden där svarta invånare levde utan självstyre, inspirerade många i den israeliska eliten som en livskraftig modell för Palestina. Detta var önskan att isolera ”oönskade” palestinier i icke sammanhängande enklaver, Bantustans avskurna från resten av landet – med andra ord , som dagens Västbanken, där 165 palestinska ”enklaver” håller på att kvävas av israeliska kolonier, IDF och våldsamma bosättare.

 Nära slutet av Sydafrikas apartheidregim och det första demokratiska valet 1994 var Israel en av de sista nationerna som upprätthöll en relation med den vita minoritetsregimen. Det israeliska försvarsetablissemanget hade länge varit fängslat av sin egen propaganda och trodde att apartheid skulle vara för evigt. Nelson Mandela noterade det. I ett tal 1993 till delegaterna från Socialist International sa Mandela: ”Sydafrikas folk kommer aldrig att glömma staten Israels stöd för apartheidregimen”.

Folkmordsregimen för Hutu i Rwanda

På bara några månader, 1994, inledde huturegimen folkmordsattacker mot den etniska tutsiminoriteten och dödade mellan 500 000 och 800 000 människor. Den israeliska regeringen hade sålt vapen – inklusive Uzi-kulsprutor och handgranater – till huturegeringen före folkmordet och fortsatte att göra det efter att folkmordet hade börjat.

Världen visste vad som hände i Rwanda, både före och under folkmordet, men gjorde ändå ingenting. Ingen modern teknologi eller utökade övervakningsverktyg kunde stoppa det när västmakterna beväpnade förövarna. Israel hade åtminstone möjligheten att försöka begränsa massakrerna genom att använda sina enorma övervakningsbefogenheter för att informera tutsierna, men istället kastade de en enorm mängd bränsle på elden och blev därmed direkt involverade i slakten.

Myanmars regim

Under 2018 anklagade FN den militära regeringen i Myanmar för att ha begått folkmord, från slutet av 2016 och framåt, mot den muslimska rohingya-minoriteten. Det fanns bevis på utbredda kränkningar av de mänskliga rättigheterna, inklusive utomrättsliga mord, summariska avrättningar, gruppvåldtäkter, brännande av rohingyabyar, företag och skolor och till och med barnmord. Ändå fortsatte Israel under hela denna period att förse militärregeringen med vapen – och fortsatte faktiskt att göra det fram till 2022, i strid med 2017 års internationella vapenembargot mot landet.

***

Thomas Fazi Det var allt för idag. Jag vet inte vad du tycker, men personligen tyckte jag att Loewensteins ”dolda historia” av israelisk utrikespolitik var både upprörande och upplysande. Jag kände till några av dessa frågor, men hade aldrig insett att de var en del av ett organiskt projekt för Israels räkning. Uppenbarligen handlade många av dessa allianser om mer än bara pengar; de handlade om att främja det västliga USA-ledda projektet med global dominans. I denna mening har Israel under de senaste 70 åren varit mer än bara en utpost för västerländsk imperialism i Mellanöstern, vilket ofta hävdas; Israel har varit en världsomspännande agent för västerländsk imperialism.

Den här artikeln publicerades på Thomas Fazis blogg.