Världskänd statsvetare i USA menar att västvärlden är primärt ansvarig krisen i Ukraina. Hur tänker han?

4
1604
John Mearsheimer. Bild Wikipedia.

Den berömde statsvetaren John J. Mearsheimer skriver i The Economist, att Natos hänsynslösa expansion provocerade Ryssland. Han tillhörde den majoritet som inte trodde att det skulle bli krig. Nya ”Inget krig i Ukraina!”

Detta har också rapporterats i Pål Steigans nättidning 14/3 https://steigan.no/2022/03/john-mearsheimer-om-hvorfor-vesten-er-hovedansvarlig-for-den-ukrainske-krisa/

_________________________________________________________________

John Mearsheimer om varför västvärlden är primärt ansvarig för den ukrainska krisen

Mearsheimer studerade vid United States Military Academy 1966–1970 och tjänstgjorde sedan i fem år som officer i United States Air Force. Han tillhör den så kallade nyrealistiska skolan för internationell politik, liksom Kenneth Waltz, Samuel P. Huntington och Stephen Walt.

I The Economist skriver han följande om bakgrunden till det pågående kriget:

Kriget i Ukraina är den farligaste internationella konflikten sedan Kubakrisen 1962. Att förstå grundorsakerna är avgörande om vi ska förhindra att det blir värre och istället hitta ett sätt att avsluta det.

 Det råder ingen tvekan om att Vladimir Putin startade kriget och är ansvarig för hur det förs. Men varför han gjorde det är en annan sak. Mainstream-synen i väst är att han är en irrationell angripare, utan kontakt med verkligheten, och som är intresserad av att skapa ett större Ryssland i form av det forna Sovjetunionen. Därmed bär han ensam det fulla ansvaret för Ukrainakrisen.

 Men den historien är fel. Väst, och särskilt USA, är primärt ansvarigt för krisen, vilken började i februari 2014. Det har nu blivit ett krig, som inte bara hotar att förstöra Ukraina, utan också har potential att eskalera till ett kärnvapenkrig mellan Ryssland och Nato .

 Problemet med Ukraina började faktiskt vid NATO-toppmötet i Bukarest i april 2008, när George W. Bush-administrationen pressade alliansen att meddela att Ukraina och Georgien ”kommer att bli medlemmar”. Ryska ledare reagerade omedelbart med ilska och karakteriserade detta beslut som ett existentiellt hot mot Ryssland och lovade att förhindra det. Enligt en respekterad rysk journalist var Putin ”rasande” och varnade att ”om Ukraina går med i Nato kommer det att göra det utan Krim och de östliga regionerna.” Det kommer helt enkelt att falla samman.” USA struntade dock i Moskvas röda linje och drev på för att Ukraina skulle bli ett västligt bålverk vid Rysslands gräns. Den strategin innehöll två andra element: att föra Ukraina närmare EU och göra det till en pro-amerikansk demokrati.

 Denna strävan utlöste så småningom fientligheter i februari 2014, efter att ett uppror (stött av USA) tvingade Ukrainas pro-ryska president, Viktor Janukovitj, att fly landet. Som svar tog Ryssland Krim från Ukraina och hjälpte till att utlösa ett inbördeskrig, som bröt ut i Donbas-regionen i östra Ukraina.

Biden-administrationens löfte om ”strategiskt partnerskap”

Mearsheimer skriver:

Relationerna mellan Ukraina och USA fortsatte att stärkas under Biden-administrationen. Detta åtagande återspeglas i ett viktigt dokument – «U.S.-Ukraine Charter on Strategic Partnership» – som undertecknades i november av Antony Blinken, USA:s utrikesminister, och Dmytro Kuleba, hans ukrainska motsvarighet. Syftet var att ”betona” ett engagemang för Ukrainas genomförande av de djupgående och omfattande reformer som behövs för fullständig integration i europeiska och euro-atlantiska institutioner. Dokumentet är uttryckligen baserat på de «åtaganden som gjorts för att stärka Ukraina – USA:s strategiska partnerskap mellan presidenterna Zelensky och Biden, ”och betonar också att de två länderna kommer att vägledas av” förklaringen från Bukarest-toppmötet 2008.

Detta utlöste Rysslands ilska och ultimatum

Detta ledde till att Ryssland utlöste en fullskalig diplomatisk uppgörelse i december. Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov sa: ”Vi har nått vår kokpunkt.” Ryssland krävde en skriftlig garanti att Ukraina aldrig skulle gå med i Nato och att alliansen skulle avlägsna de militära anläggningar som alliansen hade utplacerat i Östeuropa sedan 1997. Efterföljande förhandlingar misslyckades, vilket Blinken klargjorde: ”Det finns ingen förändring. Det blir ingen förändring.” En månad senare inledde Putin en invasion av Ukraina för att eliminera hotet han såg från Nato.

Mearsheimer skriver att hans tolkning motsäger den rådande berättelsen i Nato:

”Denna tolkning av händelserna strider mot det rådande mantrat i väst, som framställer Natos expansion som irrelevant för Ukrainakrisen, och istället skyller på herr Putins expansionistiska mål. Enligt ett nyligen upprättat NATO-dokument, som skickats till ryska ledare, ”är Nato en defensiv allians och utgör inget hot mot Ryssland.” De tillgängliga bevisen motsäger dessa påståenden. För det första är problemet inte vad västerländska ledare säger att Natos syfte eller avsikter är; det är hur Moskva ser på Natos agerande.”

Putin önskar inte återupprätta Sovjetunionen

Mearsheimer tror inte att Ryssland har varken lust eller förmåga att erövra stora områden i Östeuropa för att ”återställa Sovjetunionen”, som vissa hävdar. För att underbygga detta citerar han Putin:

”Den som inte saknar Sovjetunionen har inget hjärta. Den som vill ha tillbaka det har ingen hjärna.”

En extremt farlig situation

Mearsheimers slutsats är att vi befinner oss i en extremt farlig situation och västerländsk politik förvärrar dessa risker. För Rysslands ledare handlar det inte om att omintetgöra deras imperialistiska ambitioner; det handlar om att de ser hela Rysslands framtid som hotad.

”Herr Putin kan ha missbedömt Rysslands militära kapacitet, effektiviteten i det ukrainska motståndet och omfattningen och hastigheten på den västerländska reaktionen, men man ska aldrig underskatta hur hänsynslösa stormakter kan vara när de tror att de är i fara.”

Mearsheimer tror att USA och västvärlden kanske kan hindra Ryssland från att vinna i Ukraina, och kanske också från att tillfoga landet stor skada. Men genom att göra det kan de föra oss till randen av och kanske in i ett kärnvapenkrig. Han avslutar med en allvarlig varning:

”I det här skedet är det omöjligt att veta på vilka villkor denna konflikt kommer att lösas. Men om vi inte förstår dess djupa orsaker kommer vi inte att kunna avsluta det förrän Ukraina är förstört och

NATO hamnar i ett krig med Ryssland.”

Se även: John J. Mearsheimer: – Ukraina borde bli en neutral stat

Redan i september 2014 skrev Mearsheimer en artikel i tidskriften Foreign Affairs, som är huvudorgan för det mycket mäktiga Council of Foreign Relations. Artikeln har rubriken Krisen i Ukraina är västvärldens fel. Mearsheimer skriver:

Roten till problemet (i Ukraina) är utvidgningen av Nato, som är nyckelelementet i en strategi för att dra Ukraina ur Rysslands inflytandesfär och integrera landet i väst. Samtidigt var EU:s expansion österut och västvärldens stöd till den prodemokratiska rörelsen i Ukraina – som började med den orangea revolutionen 2004 – också kritiska inslag. Sedan mitten av 1990-talet har ryska ledare kategoriskt förkastat Natos utvidgning och de senaste åren har de gjort klart att de inte passivt kommer att bevittna att deras viktiga granne förvandlas till en västerländsk bastion. För Putin var det det illegala avsättandet av Ukrainas demokratiskt valda och pro-ryska president – ​​som han med rätta kallade en ”kupp” – som var droppen.

 Försök att föreställa dig det amerikanska raseriet om Kina byggde en imponerande militär allians och försökte inkludera Kanada och Mexiko i den.

Mearsheimer skall vara glad över att det i USA fortfarande är tillräckligt högt i tak inom den härskande klassen för att uttrycka sådana åsikter. Hade han skrivit något sånt här i Norge hade han fått höra att han är ”en agent för Putin” – och förmodligen hade han blivit refuserad.

 

Se webbplatsen för John J. Mearsheimer.

Föregående artikelNew York Times och högerextremister till Ukraina.
Nästa artikelJakartametoden
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

4 KOMMENTARER

  1. Nu ger sig en svensk fackförening, Hamnarbetareförbundet, som faktiskt har sitt ursprung från de socialistiska idéerna in i Ukrainakonflikten genom en blockad mot fartyg kopplade till Ryssland.

    Det känns lite som anti-imperialismen har gått ur västvärldens socialister som istället stämmer in i borgerlighetens samstämmiga kör att endast Västvärlden har den ”rätta läran”.

    https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ryska-fartyg-blockeras-av-hamnarbetare

    Västvärldens vänstermänniskor verkar heller inte ha något problem med att den ukrainska regeringen från och med ”färgrevolutionen” på Majdantorget i Kiev 2014 faktiskt förbjudet kommunistiska partier.

    Från början kändes det inte särskilt obekvämt för mig men har på senare tid förstått att den handlingen var djupt antidemokratisk samt en kränkning mot yttrande- och åsiktsfriheten.
    Vad jag vet är inte kommunistiska partier förbjudna i USA även om de motarbetas.

    Jag skulle gärna vilja konfrontera Världens socialister som solidariserar sig med den ukrainska regeringen och fråga dem om vad de anser om att den regering de vurmar för förbjudit kommunistiska partier?
    Undrar vad de skulle svara då?

    • ”He may be a son of a bitch, but he’s our son of a bitch” kommer de att svara, antar jag …

  2. Jag har väldigt svårt att förstå de som inte förstår Rysslands synvinkel. Att någon som väst ser som en fiende kan se en omringning av vår militärallians och potentiellt övertagande av en strategisk flottbas som ett hot borde väl inte komma som en överraskning. Speciellt inte när de upprepade gånger sagt att de ser det som ett hot och gjort två stycken begränsade militära operationer för att poängtera det. Man bör också tänka på att USA, vas åsikt väger tyngst i Nato, gjort det till sin mission att åka världen runt och försöka införa demokrati genom militära operationer och samarbete med mer eller mindre rumsrena organisationer. Att då inte sätta sig vid förhandlingsbordet och vara villig att offra vår militärallians utbredning för att säkra fred och demokrati i Ukraina genom avtal är att be om väpnad konflikt. Att dessutom göra det med en kärnvapennatiin är rent dåraktigt. Då kan man inte säga att Natos syfte är att säkra freden. Lyssna gärna på synpunkter från Stephen F. Cohen, Professor Emeritus, Russian Studies and Politics, New York University and Princeton University på USAs utrikespolitik också. Finns på YouTube. Behandlar man ett land respektlöst sår man frön till mer extrem nationalism och ännu värre ledare. Det var en dyrköpt erfarenhet efter första världskriget. Tyvärr kom ingen ihåg det när kalla kriget tog slut. Och nu vill vi tvinga in Putin i ett hörn med sina kärnvapen och straffa Ryssland ännu hårdare. Jag är uppriktigt rädd för vart detta ska leda.

    https://youtu.be/-pUj3Vqptx8

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here