Artikel 23/8 av Tim Shorrock i Responsible Statecraft som Andi Olluri gjort mig uppmärksam på. Se även nyligen publicerade
USA övar för invasion av Nordkorea
Amerikanska medier ignorerade en stor protest mot USA:s militär i Sydkorea
Falska nyheter om Kim Jong-Un får stor uppmärksamhet, men att medborgare i en viktig allierad stat motsätter sig en gemensam militärövning går i stort sett obemärkt förbi.
Från TMZ till The Guardian vet reportrarna att det finns en omättlig aptit på allt som sätter Kim och hans regim i Nordkorea i dåligt eller galet ljus.
Men när det gäller Sydkorea, som är värd för 28 500 amerikanska marktrupper och Pentagons största militärbas utanför Nordamerika, är USA:s medierapportering, ska vi säga, mycket selektiv. Detta blev mycket tydligt den 14 augusti, då Seoul var skådeplatsen för den största offentliga demonstrationen på årtionden mot USA:s militära närvaro i Sydkorea.
Men det fanns inte ett ord om protesten i amerikanska medier.
Den lördagen demonstrerade tusentals människor som skanderade ”detta land är ingen amerikansk krigsbas” mot Ulchi Freedom Shield, de första storskaliga militärövningarna mellan amerikanska och sydkoreanska styrkor sedan 2017. Protesterna organiserades av Korean Confederation of Trade Unions (KCTU), Sydkoreas näst största fackförbund. De fick sällskap av en rad progressiva allierade, däribland People’s Solidarity for Participatory Democracy (PSPD), en inflytelserik medborgargrupp som grundades 1994.
”Vid en tidpunkt då de militära spänningarna på Koreahalvön eskalerar och det inte finns några ledtrådar för en interkoreansk dialog, är vi oroade över att en aggressiv storskalig militärövning kommer att förvärra situationen”, förklarade PSPD. ”Vi uppmanar återigen USA:s och ROK:s regeringar att avbryta den gemensamma militärövningen mellan ROK och USA och göra ansträngningar för att skapa förutsättningar för dialog.” Vid demonstrationen tog demonstranterna direkt sikte på kärnan i USA:s politik i Korea, med skyltar där det stod ”No war rehearsal, No U.S.” och ”No Korea-U.S.-Japan military cooperation”.
Utanför den koreanska pressen var de enda medier som bevakade denna massiva manifestation mot militarismen Irans Press TV och Kinas CGTN, som tillhandahöll omfattande videofilmer av mobiliseringen. Den enda tryckta artikeln om marschen publicerades i Xinhua, Kinas dagliga telegrambyrå. Varken New York Times eller Washington Post, som ofta anger takten för den amerikanska pressens bevakning av Asien, ansåg att demonstrationen var nyhetsvärdig.
Hyckleri? Ja. Som jag uttryckte det i en sardonisk tweet: ”Varje rykte, falska nyheter, underrättelseläckage eller ögonbrynsryckning om Kim Jong Un och Nordkorea får stjärnbehandling i amerikanska medier.” Men när ”tusentals sydkoreaner” marscherar i Seoul mot krigsspel mellan USA och RK, är det ”INTE EN PEEP”. Kontrasten verkade träffa en nerv: under helgen hade nästan 6 000 Twitteranvändare ”gillat” mitt inlägg och över 2 000 hade retweetat det.
Every rumor, fake news, intelligence leak or eyebrow twitch about Kim Jong Un and North Korea gets star treatment in the US media. But when thousands of SOUTH KOREAN trade unionists & progressives march in Seoul against US-ROK war games, NOT ONE PEEP. This was Saturday in Seoul. pic.twitter.com/RsHZm68Tn2
— Tim Shorrock (@TimothyS) August 18, 2022
Motsättningarna var uppenbara på Twitter självt. Som det ofta gör med länder som vi inte ska gilla, satte Twitter en etikett på ett av mina inlägg om demonstrationen och uppmanade användarna att ”hålla sig informerade” eftersom ”den här tweeten länkar till en webbplats för medier som är knutna till Irans”. Med den varningen delegitimerade Twitter effektivt min egen bevakning av demonstrationen.
För att vara rättvis, politiska möten till vänster och höger är vanliga i Sydkorea, och redaktörer och reportrar måste självklart göra val om vad de ska rapportera. Men i ett land där en majoritet av medborgarna stöder närvaron av amerikanska styrkor och en amerikansk general har operativ kontroll över deras armé i krigstid, är en demonstration med flera tusen medborgare som öppet kräver ett tillbakadragande av amerikanska trupper definitivt en nyhet.
Samtidigt har övningarna varit ett hett ämne i flera år. Under 2018, med stora delar av Washington emot, nedgraderades de till datoriserade simuleringar som ett sätt att bygga upp förtroende under samtalen om kärnvapennedrustning mellan president Donald Trump och Nordkoreas ordförande Kim Jong Un. Dessa samtal kollapsade 2019, främst på grund av Trumps vägran att häva USA:s sanktioner i utbyte mot en partiell stängning av Nordkoreas kärnkraftsinfrastruktur.
I år, då Nordkorea regelbundet testar sina långdistansmissiler, beslutade de nya presidenterna i Washington och Seoul, Joe Biden och Yoon Suk Yeol, att återuppta de verkliga övningarna. Flyg-, land- och sjöövningarna, som tidigare har mobiliserat omkring 50 000 sydkoreanska och 17 500 amerikanska soldater, inleddes den 22 augusti och avslutas den 1 september.
Tyvärr återspeglar diskrepanserna i rapporteringen gamla mönster som går tillbaka till det kalla krigets tidiga dagar.
Redaktioner i stora amerikanska tidningar och kabel-tv-program (och nu även Twitters nykomlingar) är genomsyrade av det kalla krigets mytologier om Koreakriget och återspeglar i stort sett den syn som råder i Washingtons nationella säkerhetsvärld. För närvarande ser båda parter i Nordkorea en beslutsam och farlig fiende på lång sikt och i Sydkorea en motvillig allierad som slits mellan lojalitet mot USA och dess expansiva ekonomiska band med Kina, USA:s nya nemesis. I denna värld finns det inte mycket utrymme för att rapportera om sydkoreanska fackföreningsmedlemmar, vänstermänniskor och progressiva personer som motsätter sig det amerikanska samförståndet.
Detta tankesätt visades nyligen på Post när den berömde sydkoreanerna för att de valt Yoon, en oerfaren konservativ hök som under sin kampanj sa att han skulle kunna överväga ett förebyggande angrepp på Nordkorea ”för att skydda freden” på halvön. ”Sydkorea gör en välkommen vändning mot USA – precis när det verkligen behövs”, krönte rubriken. Post-ledaren tog också ett elakt slag mot den tidigare presidenten Moon Jae-in och efterliknade högerns argumentation om att han ”medvetet” hade bagatelliserat Nordkoreas människorättssituation och ”tvekat” att lägga till nya batterier till den amerikanska THAAD-missiluppställningen som har väckt Pekings vrede.
För USA:s tidningar som är de mest kända av dem speglar misslyckandet med att täcka Sydkoreas progressiva vänster också nervositet. KCTU och People’s Solidarity som organiserade den här månadens antikrigsdemonstration har djupa rötter i den demokratiska rörelsen i slutet av 1980-talet, då år av kamp kulminerade i de massiva demonstrationerna 1987 som tvingade de USA-vänliga generaler som hade styrt Sydkorea i 26 år att kliva åt sidan. Under denna tumultartade tid erbjöd både Times och Post en omfattande (och ofta enastående) bevakning av dissidenter och regeringsförtryck. Men under de senaste åren har de varit mycket mer intresserade av att bevaka nordkoreanska avhoppare och varna allmänheten (upprepade gånger) om ett möjligt underjordiskt kärnvapentest än att utforska Sydkoreas komplexa inrikespolitik.
Ironiskt nog är dessa tidningar bättre förberedda nu för att bevaka Korea än någon gång under de senaste 40 åren. Sedan 2020 har de byggt upp stora kontor i Sydkorea och flyttat sina asiatiska nyhetshubbar från Hongkong till Seoul, vilket ger dem en möjlighet till förstklassig bevakning av det kanske mest dynamiska landet i Asien. ”Om man ser på fem, 10, 20 års sikt känns det som om [Seoul] ligger mitt i händelsernas centrum”, sade Stephen Dunbar-Johnson, Times internationella ordförande, nyligen till Korea Joongang Daily.
Men i denna rapportering måste alla koreaners åsikter och synpunkter höras. Detta gäller särskilt när man behandlar en så viktig fråga som den amerikansk-koreanska alliansen, som president Biden har kallat ”en stöttepelare för fred, stabilitet och välstånd”, men som många koreaner nu ser som ett hinder för sitt lands framtid.
[…] >>>ARTIKELN<<< […]