IMF – USA:s ombud för ekonomisk imperialism

30
947

IMF Pillaging

Nyss publicerade jag artiklar som behandlade det stora missnöjet i länder med IMF:s politik:
Sydamerika drabbat av USA-kontrollerade Internationella Valutafondens politik. Stora protester. Exemplet Ecuador.
Vad händer i Argentina? Presidentval idag!
Vad sker i Chile?

Återger nu huvuddragen av en artikel som tidigare publicerat på Jinge.se. Plundringen av världen. IMFs historia och politik Denna första artikel var ett förord till boken Pillaging the World. The History and Politics of the IMF (Plundringen av världen. IMFs historia och politik) av Ernst Wolff, Tectum Verlag Marburg, 2014 och hade översatts av Jan-Erik Gustafsson.

Artikeln lyfter fram vissa centrala förhållanden om IMF och dess politik, främst med uppgifter från boken och skriften “USA som världspolis”.


IMF – USA:s ombud för ekonomisk imperialism

Varje medlem i Världsbanken respektive i IMF har en viss andel av rösterna. Därutöver varierar inflytandet med storleken på bidragen. USA har drygt 16 % procent och i praktiken vetorätt eftersom 85 % av rösterna behövs för de flesta beslut. Detta gäller också i Världsbanken. Tidigare behövdes 80 % av rösterna för de flesta beslut. USA innehar även rätt att nominera ordförande till Världsbanken (som alltid varit från USA). Bara Europa har rätt att välja ordförande till IMF. G8-länderna har tillsammans 47 % av rösterna.

6.1.1 Världsbankens och IMF:s lånepolicy
Världsbanken och IMF har fört en lånepolicy som visat sig innebära nackdelar för främst fattigare låneländer. I krissituationer tvingas dessa att prioritera återbetalning av skuld till utländska banker samt anta ”Structural Adjustment Programs” (SAP*), vilka innebär avreglering, snabb liberalisering och privatisering samt minskning av budget för social välfärd och en krympning av statsapparaten och låga löner (2007). Enligt IMF:s policy måste statliga företag avstå från konkurrensinriktad produktion, även om detta har strategisk betydelse (vatten, telekom, transporter, hälsa, utbildning etc.) och begränsa verksamheten till polis, rättsväsende och försvar. I de privatiseringar som IMF ofta krävt säljs nationella tillgångar ofta till transnationella företag. Lånevillkoren innebar att låntagarländerna som tvingats acceptera SAP fick ta nackdelarna medan IMF slapp ansvar. Det kommer ibland signaler om omprövning av IMF:s policy, men ingen ny policy har presenterats (Blanchard 2013).

6.2. Projekt i några fattiga länder – ofta dåligt för folket och bra för eliten
Många exempel finns på dåliga resultat av projekt stödda av IMF och Världsbanken, i Europa senast i Grekland. 1968 gav Världsbanken Ecuador stora lån. 1998 hade fattigdomen stigit från 50 % till 70 %, arbetslösheten ökat från 15 % till 70 % och statsskulden hade växt från 240 miljoner dollar till 16 miljarder dollar. 1999 insisterade Världsbanken på att Bolivia skulle sälja vattensystemet i den tredje största staden till det amerikanska företaget Bechtel (”Vattenkriget i Bolivia”). Vattenpriset steg med över 100 procent, men avtalet bröts efter stora protester. Corporate Accountability International och Food and Water Watch visade att Världsbanken är pådrivande i vattenprivatiseringen.
IMF logo imagesCA6P1CDB
Stora lånebelopp har hamnat i tveksamma stora projekt, (ibland kallade ”vita elefanter”) (Toussaint & Millet 2010). Under diktaturen i Argentina 1976-83 fick landet stora lån. Skulden femdubblades till 45 miljarder dollar, f.a. via privata banker i samarbete med USA:s regering. Nästan inget gick till offentligt ägda företag, och låneräntorna var höga. Många miljoner dollar gick till de som ledde diktaturen. Enligt Kemp (2008) har de styrande i olika fattiga länder deltagit i jordförstöring genom att ställa naturresurser till förfogande för multinationella företag. Världsbanken stödde USA:s strategiska allianser vilket stärkt diktaturer och berikat diktatorerna. (Mobutu i Zaire 1965-97, Suharto i Indonesien 1965-98, Marcos i Indonesien 1965-86, diktatorer i Brasilien 1965-80 och i Argentina 1976-83, Pinochet i Chile 1973-90). (Toussaint & Millet, 2010). Många diktaturer använde lånepengar till vapenköp. Fattiga människor betalar nu på skulder för vapen som användes för att undertrycka befolkningen, som i Argentina där 30 000 personer försvann 1976-83 under den USA-stödda brutala diktaturen.

6.2.1 En utvärdering av IMF och Världsbanken
En kommission utsedd av USA:s kongress levererade en starkt kritisk rapport vid millenniumskiftet: ”Regeringarna i G7-länderna (Frankrike, Italien, Japan, Kanada, Ryssland, Storbritannien, Tyskland och USA), och framför allt. USA använder IMF som redskap för att uppnå politiska mål. Otaliga studier har misslyckat med att finna ett positivt samband mellan IMF:s satsningar och ökning av rikedom eller inkomst. IMF-stödda räddningsaktioner för kreditgivare i kriser nyligen hade särskilt skadliga effekter för utvecklingsländerna. Människor som arbetade hårt för att komma ur sin fattigdom har sett sina tillgångar och besparingar förlorade. Arbetare förlorade sina arbeten. Inhemska och utländska ägare av realtillgångar förorsakades stora förluster medan utländska kreditgivande banker skyddades. Dessa banker fick kompensation för risk genom höga räntor, men behövde inte betala någon eller bara viss del av förlusterna. Denna assistans för utländska banker skyddade också politiskt inflytelserika låntagare, uppmuntrade till att ta stora lån och till stor skuldsättning. Omvandlingen av IMF till en institution som förmedlar långsiktiga lån har gjort de fattigare länderna beroende av IMF i ökande utsträckning och har gett IMF ett mycket stort inflytande över medlemsländernas policy. En del av överenskommelserna mellan IMF och dess medlemmar har inneburit krav som underminerat nationell suveränitet och ofta hindrat utvecklingen av ansvarsfulla, demokratiska institutioner som korrigerar sina misstag och svarar på ändringar i yttre förhållanden.” ( Meltzer Commission, 2000). Meltzer Commission beskrev också Världsbanken och tre regionala utvecklingsbanker som kostsamma, ineffektiva, byråkratiska och oförmögna att utföra sin uppgift att reducera fattigdomen.

Exemplet Grekland.
Utdrag ur artikeln Har IMF ändrat policy?; i februari 2015. (Senare har IMF visat mindre hårdförhet än ECB).

Grekland
IMF krävde minskade statsutgifter med 10 procent och 40 procents reduktion av hälso- och sjukvårdsbudgeten i Grekland, alltmedan lånemedlen mest gick till storbanker. Arbets- och hemlösheten ökade kraftigt, liksom självmorden. New York Times rapporterade att IMF och ECB skickade pengar, avsedda för Grekland, direkt till banker i USA, Storbritannien och Tyskland som bidragit till Greklands katastrofala ekonomi i stället för att hjälpa landet. IMF erkände, liksom efter kriserna i Sydostasien i slutet av 1990-talet, att man underskattat riskerna med åtstramningspolitiken. Man hade gissat att besparingar på 10 miljarder skulle medföra en BNP-ökning med 20 miljarder, men det blev ingen BNP-ökning utan tvärtom.
Kajsa Ekis Ekman som följt Syriza sedan 2011 skriver “Det program som trojkan (ECB, EU och IMF) har underkastat Grekland med hjälp av koalitionsregeringen har varit ett ekonomiskt fiasko. När Grekland gick in i trojkans program låg statsskulden på 120 procent och arbetslösheten på 13 procent. Idag ligger statsskulden på 177 procent och arbetslösheten på runt 30 procent. Ungdomsarbetslösheten har nått upp till siffror runt 60 procent. Utbildade ungdomar har lämnat landet en masse. Trojkan har haft fem år på sig och använt nära 300 miljarder euro och landet är i betydligt sämre kondition nu.”
Kajsa Ekis Ekman

Chef-ekonomen vid Arena Sandro Scocco skriver i sin intressanta artikel “Därför hade alla fel om Grekland” att “Med höga fiskala multiplikatorer blir det direkt kontraproduktivt i en skuldkris med åtstramningar. Greklands statsskuld på runt 110 procent i inledningen av krisen steg enbart på grund av minskad BNP till över 150 procent, utan att de lånade en enda ny euro. Keynes gamla recept håller alltså sannolikt fortfarande, spara i goda tider (då det inte kostar något) och slösa i dåliga tider (då det gör stor nytta). Detta borde ha lett till en omläggning av Greklandspolitiken redan för två år sedan. Det gjorde det inte.”

Han skriver också “När makten skrev den grekiska krisens historia så handlade den om oansvarigt lånande, lata greker och fusk. Det är en myt. En bättre beskrivning av krisen är kollektiv aningslöshet, brister i EMU:s regelverk och misskött krishantering från EU:s sida.”

* Skatterna har ökat för att leverera ännu mer kapital till banker och företag, med den grekiska staten som mellanhand.
* Företagen fick före krisen ekonomiskt stöd av grekiska staten och EU för att flytta verksamheten till låglöneländer för att öka sina vinster.
* IMF krävde minskade statsutgifter med 10 procent och 40 procents reduktion av hälso- och sjukvårdsbudgeten i Grekland. Antalet självmord har ökat kraftigt. Antalet HIV-fall ökade med 52 procent, sedan man slopat HIV-preventivt arbete. Vårdköerna ökade och tillgången till insulin minskade så att 50 000 diabetiker hade svårt att få insulin. Antalet besök på grekiska kostnadsfria eller billiga »gatukliniker« tiodubblades.
* Grekland har tvingats stänga 50 sjukhus. (Slut på utdraget från artikeln).

Relaterat.
Några andra artiklar här.
”Brain drain” och IMF försvagar utvecklingsländer;
Har IMF ändrat policy?;
IMF stoppar kredit till Ukraina – Är blockaden av Donbass orsak?;

intressant.se, , , , , , , , ,, ,

30 COMMENTS

  1. Kina är medlem i IMF. Har varit det sedan 1945. Det även under Maos tid (Kina blev Folkrepubliken 1949), det eftersom Taiwan var medlemmar. Folkrepubliken Kina gick aldrig officiellt ut ur IMF, såsom vad Kuba gjorde 1963.
    Om man är medlem och vill gå ur så går man även officiellt ut ur organisationen.
    Varför gick Folkrepubliken aldrig ur IMF? Det hade varit ganska enkelt för Kina att göra samma sak som Kuba. Men det gjorde de aldrig.

    • Kubas utträde var inte frivilligt. Batista regeringen på Kuba lånade 1958 US$12.5 miljoner, en fjärdedel av vad dom fick låna. Det skulle återbetalas på 6 månader. I januari 1959 tog Castro över, och 1960 isolerade USA Kuba med sanktioner, vilket gjorde det omöjligt att betala. Kuba ville ha anstånd, USA sa nej. Man grälade över det länge, 1963 krävde stadgarna att VD måste göra något åt situationen, och till slut 1964 tvingades Kuba ut. USA har som bekant kontroll och veto. Obama administrationen ville få med Kuba igen och man förde samtal, men som bekant, inte Trump. Igen – det är USA som sitter och drar i Trådarna. Kina har man inte vågat ge sig på. Att Kina inte lämnar beror på att det inte finns någon anledning. Kina fungerar pragmatiskt, inte emotionellt eller ideologiskt. Som medlem kan man påverka, annars inte. Kina håller nu istället på att bygga ett parallellt system baserat i Asien, och USA har inget att säga till om, och är rasande.

        • De bara bytte fordringsägare. Sedan blev Kuba uppbackad av Sovjetunionen istället. Tills det socialistiska försöket tog slut med Sovjetunionens fall. Nu får Kuba klara sig själva istället. Men några vänner har de allt. Grannlandet Venezuela är nog det viktigaste. Men prisraset på olja har ställt till stora bekymmer. Dock knappast för Kubas försörjning av fossil energi. Förmodligen mycket generösa vänskapspriser tror jag.

      • Så vad är det för skillnad mellan att var med i USAs IMF och Kinas motsvarighet till IMF?

        • USAs IMF kontrolleras av USA som har Vetorätt. Ingen kontrollerar “Kinas” IMF för det finns ingen kontroll och vetorätt. Kina etablerade den, men kontrollerar den inte.

          Kommentar 2: “frivilligt” – ja – med USAs vapen mot huvudet. Sant “An offer you cant refuse” (Godfather)

          • Peter Berge Du tänker på IMF som om det vore en bank, men det är det inte. En bank är ett speciellt aktiebolag som har ägare. Dessa ägare har rätt till att inom ramar bestämma över banken, och få utdelning på det kapital dom satt in i banken. IMF är en fond, vilken är ett slags stiftelse. Svenska akademin är en annan sorts stiftelse, och nobel stiftelsen en annan. En stiftelse har inga ägare, bara förvaltare, som har inflytande efter de regler som finns i stiftelsens stadgar. Stadgarna reglerar hur olika förvaltare får utöva makt i stiftelsen. IMF bildades 1945 med avsikt att förhindra ett upprepande av 30-talets kriser. Då var USA helt tongivande i världen och har sedan dominerat. Säkerligen har Rothschilds ett massiv inflytande.

  2. För drygt 10 år sedan läste jag i Der Spiegel om en i USA nyutkommen bok av en ” Economic Hitman ” som beskrev sitt arbete med att lura på 3e världsländer ” fördelaktiga ” lån. Dessa lån var så beräknade att de skulle leda till betalningssvårigheter med åtföljande beroende till långivaren.
    Den som är intresserad av boken kan få dess titel och författares namn av undertecknad. Jag har själv inte läst den så mitt omdöme grundas endast på Der Spiegels artikel.

    • Författaren är väl John Perkins till “Confessions of an Economic Hit Man” som kom ut 2005. Läste boken för 5-6 år sedan. Boken utgår från hans erfarenheter som “ekonomisk rådgivare.”

    • Det är kanske därifrån Kina hämtat inspiration till Silkesvägsprojektet. Först lånar man ut pengar till länder som ska genomföra infrastrukturprojekt. När dessa visar sig vara olönsamma knackar kineserna på och kräver tillbaka skulden. Återbetalningen blir i form av infrastuktur och politiskt inflytande för Kina. Låntagarna tvingas anpassa sin utrikespolitik så att den ska passa diktaturen.

      • Den stora skillnaden mellan lån/bistånd från USA, ev. via IMF och WB, och Kina är att USA kräver stora ändringar i låntagarlandets ekonomi.

      • Och IMF-låntagarna tvingas anpassa sin utrikespolitik till bankirernas globalistmaffia och USA…Verkar ju som att det är bäst att inte ta några lån!

      • Kinas inspiration till Nya Sidenvägen kommer dels från historien. Handeln medförde enormt välstånd. Dels från hur man på 40 år lyckats lyfta Kina från ett av världens fattigaste länder med omkring 80% fattigdom och analfabetism till 1% fattigdom. Det du beskriver ar USAs metod och den har demonstrerats åtskilliga gånger.

    • John Perkins har skrivit den mycket intressanta boken “Confessions of an Economic Hitman” och han beskriver hur han brukade nämna i samtalet med latinamerikanska ledare, att i ena fickan har jag ett pistolskott och i den andra en hög med dollar,det är bara att välja.Så gör man affärer i de högre kretsarna.

  3. Efter att under några decennier släppt greppet om den afrikanska kontinenten kliver nu Ryssland återigen fram som en viktig maktfaktor. Makt, vapen och stormaktspolitik. Nu stärker Ryssland sina relationer till de afrikanska länderna och hoppas på ekonomiska fördelar.
    Det handlar främst om att sälja vapen och utvinna naturresurser, säger Jakob Hedenskog, forskningsledare och Rysslandsexpert på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI).

    Den 23-24 oktober 2019 anländer representanter från Afrikanska Unionen (AU) till Sotji för ett möte, och ekonomiskt forum, initierat av Ryssland. President Vladimir Putin välkomnar då bland andra AU:s nuvarande ordförande, Egyptens president Abd al-Fattah al-Sisi, som på hemsidan beskriver det som ett strategiskt möte för att stärka en långsiktig vänskap och ett ökat samarbetet.
    – Det huvudsakliga syftet är att visa att Ryssland är en stormakt och öka sitt inflytande som en intressant spelare på den afrikanska kontinenten, när det finns en tendens att USA drar sig tillbaka från konfliktområden, säger Jakob Hedenskog, forskningsledare och Rysslandsexpert på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI).

    Sovjet stödde sina vänner
    Under kalla kriget (1945-1991) spelade Sovjetunionen en aktiv roll i Afrika och stödde exempelvis frihetskamper i Angola, Mocambique och Guinea-Bissau. Många studenter från afrikanska länder fick också sina utbildningar på sovjetiska universitet. Framförallt stödde dåvarande kommunistiska Sovjetunionen likasinnade stater.
    Efter Sovjetunionens fall fanns varken pengar eller politisk vilja att fortsätta stötta de afrikanska länderna, och det var först efter att Vladimir Putin kom till makten år 2000, som Ryssland återigen intresserade sig för regionen. Fokus låg då på Sydafrika, Afrikanska unionen, att ingå i fredsbevarande styrkor och bekämpa pirater utanför Somalias kust, enligt forskaren Paul Stronski, som skrivit rapporten ”The Return of Global Russia”, (Carnegie).
    Privata militära företag
    – De var små steg till en början men takten ökade efter att Putin blev återvald till president 2012. Sedan dess har man försökt återta förlorad terräng, säger Jakob Hedenskog.
    Ambitionen är att återuppta gamla vänskaper och skapa nya och utnyttja dessa för att sälja vapen och få tillgång till naturresurser.
    – En skillnad nu jämfört med under Sovjettiden är tillgången till privata militära företag som Wagner, grundat av Jevgenij Prigozjin, en vän till Putin, säger Jakob Hedenskog.
    De Wagner-militära företagen är formellt inte en del av Rysslands väpnande styrkor, men står nära Rysslands militära underrättelsetjänst GRU och har därför få likheter med de privata militära företag som finns i Väst. Därför kan de agera under radarn, förklarar han.

    – De gör det möjligt för Ryssland att förneka inblandning i olika konflikter och känsliga områden. Wagner har bland annat varit involverad i Syrien, östra Ukraina, Centralafrikanska republiken (CAR), Sudan, Mocambique och Libyen. De privata militära företagen kan stå för utbildning av soldater eller fungera som vaktbolag, men det händer också att de är inblandade i strider på någon sida i en konflikt. Bolagen kan också vakta gruvor mot att de får del av utvinningen av tex guld och diamanter. På så sätt föder de i viss mån sig själva. Den ryska lagstiftningen tillåter egentligen inte privata militära företag, förklarar Jakob Hedenskog.
    Enligt Sipri är Ryssland världens näst störste exportör av vapen, efter USA.
    – Många afrikanska länder är storköpare av ryska vapen, i Nordafrika står Ryssland för 49 procent av försäljningen och Ryssland är som helhet den störste vapenexportören till Afrika, säger Jakob Hedenskog, och förklarar att vapenexporten är gynnsam långsiktigt, eftersom Ryssland sedan måste leverera regelbundna uppdateringar, utbilda personal inom systemen och att vapnen ger politiskt inflytande till Ryssland i länderna som köper dem.

    Kinesiska varor överallt
    Men ur ekonomiskt hänseende är Ryssland fortfarande en liten aktör i Afrika. Kinesiska varor har svämmat över kontinenten och exempelvis slagit hårt mot inhemsk textilproduktion i länder som Nigeria, och många av de varor som konsumeras – kläder, mat, teknik – kommer helt eller delvis från Kina.
    Ryssland tillverkar inga konsumtionsvaror som lockar den ökande andelen medelklass-afrikaner – utan det är de stora statliga ryska råvarubolagen och vapenbolagen som är på plats.

    Finns det en kamp mellan Kina och Ryssland om makten i regionen?
    – Det kan bli så på sikt. Kina har än så länge mycket större ekonomiskt inflytande, med flera personer på plats. Kina har också en militärbas i Djibouti. Rysslands insatser är visserligen många, men tämligen utspridda, säger han.
    Kina har också storsatsat i regionen med direktinvesteringar, lån och avskrivning av skulder – utan krav på mänskliga rättigheter som västerländska givare ofta har. Men givmildheten är inte enbart av godo. Kritiker har pekat på att de som tar emot stöd kan tvingas betala tillbaka i form av råvaror och bli beroende av Kina.

    Inte heller Ryssland kräver motprestationer från de länder som man ingår samarbeten med, och Ryssland har också erbjudit skuldavskrivningar i strategiska partnerskap med afrikanska stater.

    Är det viktigt för Ryssland med allierade i regionen?
    – Ryssland har inga allierade, men det är viktigt att ha partners och vänner i regionen. Förutom att det ger inflytande i Afrika så finns det mer än 50 afrikanska stater i FN, varav tre med platser i säkerhetsrådet. Ryssland söker stöd hos dem för sin politik, som för att få acceptans för den olagliga annekteringen av Krim, säger Jakob Hedenskog.

    FN är en viktig arena för rysk diplomati eftersom Ryssland har en permanent plats i säkerhetsrådet. 2014 röstade 29 länder emot en resolution som fördömde annekteringen av Krim. Paul Stronski skriver att Ryssland ser Afrika som ett sätt att försvaga västvärldens globala dominans, och samtidigt öppna för investeringar på kontinenten. Ekonomiska satsningar som inte är möjliga för andra länder på grund av sanktioner mot korruption eller brott mot mänskliga rättigheter, som exempelvis i Zimbabwe.

    Afrikanska unionen har givit Ryssland en observatörsroll vid olika fredsförhandlingar, nyligen mellan den Centralafrikanska republiken (2019) och rebellgrupper. Idag är Valeriy Zakharov, som tidigare sägs ha arbetet inom rysk säkerhetstjänst, numer säkerhetsrådgivare till president Faustin- Archange Touadéra i Centralafrikanska republiken.
    Sedan 2015 har Ryssland ingått i över 20 militära överenskommelser med afrikanska länder. Avtal som kan ge exklusiv tillgång till strategiska hamnar och flygplatser i regionen.
    Ylva Bergman
    https://www.omvarlden.se/Branschnytt/nyheter-2019/nu-starker-ryssland-sin-makt-i-afrika/

    • Hans Hjelm Glöm inte att Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) är en synnerligen USA trogen kanal för partisk information. Dom är inte neutrala. Det är definitivt så att både Rysslands och Kinas handel med afrikanska länder ökar, och därmed välståndet i Afrika. Därmed begränsas även USAs möjlighet att förtrycka länderna, och på så sätt få billiga råvaror och etablera militära baser. Glöm inte att Sovjetunionen är borta och vi har helt nya och andra värderingar nu. Istället för dessa våldsamt lång utläggningar, ditt inlägg är dubbelt så långt som en vanlig tidningsartikel, kan jag få föreslå att du etablera en blogg och länkar oss dit.

      Hans Hjelm Sedan behöver det påpekas igen att Ryssland inte annekterade Krim, utan avslutade Nikita Khrushchevs annektering av Krim till Ukraina som genomfördes 1954. Krim är ryskt, med rysktalande befolkning och rysk kultur.

      • Karl W Tycker du inlägget var för långt så behövde du inte läsa hela.
        Visst är Krim ryskt och det bör påpekas, om och om igen.
        Du borde nog själv fundera på att etablera en blogg och länka oss dit.
        För övrigt läser jag med stor behållning de flesta av dina inlägg i olika bloggar där du deltar med många intressanta synpunkter och mycket information.

        • Jag vill faktiskt läsa dina inlägg, det är därför jag föreslår lite kortare sådana för att göra det lättare. Jag har faktiskt öppnat en blogg nyligen på wordpress.

  4. https://www.youtube.com/watch?v=btF6nKHo2i0

    I videon John Perkins, den ekonomiske hitmannen, som något äldre och klokare berättande om sina erfarenheter, 18 min.

    Det är givetvis tillåtet att misstro Kina som sinofoberna gör, men samtidigt är det upp till bevis – vilket det verkar vara tunt av. IMF:s linje är “one size fits all”, en doktrinär nyliberal syn på hur ekonomierna fungerar. Den rätta linjen borde vara: var och en efter sina förutsättningar – och så vitt jag kan se motarbetar Kina inte en sådan linje. Alla förmögna industriländer har själva tagit sig upp på det sistnämnda sättet, genom att skydda sin ekonomi tills den blivit stark nog att möta utländsk konkurrens. IMF kräver att alla regleringar avvecklas direkt, stat och samhälle skall hålla tassarna borta osv.
    Och på tal om Kubas vänner ser vi bland dem bl.a. Kina och Ryssland, och kubanerna verkar glädas – men de fattar kanske inte sitt eget bästa ?

    • Kubanerna verkar även glädjas åt Irland. Kubas president var nyligen på besök där. De kanske inte fattar sitt eget bästa?

      Vad menar du med upp till bevis? Menar du att Kina inte är medlemmar i IMF?
      Och Kina arbetar inte efter ‘var och en efter sina förutsättningar’. De övertog Lundins gruvor i Kongo och exploaterar barn i deras jakt på litium (vilket även Lundin gjorde).

      • Vi skall alla glädjas åt att Irland inte hukar sig.

        Kuba behöver utveckla sin infrastruktur, vägar och järnvägar. De skall börja utvinna olja och tyvärr behöver de även investera i sitt försvar. För att möta dessa behov har de fördjupat samarbetet med Kina och Ryssland.

        Och för att fira det hela kan de importera irländska drycker eller kanske rentav i samarbete brygga dem själv. Skål ! Till tonerna av underbar kubansk och irländsk musik.

      • Fel. Kina tog över Lundins gruvor och avskaffade barnarbetet och investerade i modern utvinning. Det var därför Kongo kastade ut Lundins, Kina offereades investeringar. Lundin bara sög ut.

    • Jag vet inte vad ni som stödjer Kina ser för skillnad mellan USAs (i det här fallet svensk) kapitalism och kinesisk kapitalism.
      Mycket märkligt att ni var emot Lundin när de exploaterade och dödade människor i Sudan. Samma företag Lundin Mining Corp har sålt rättigheterna till ett kinesiskt företag. Men då helt plötsligt är det okey att kineserna gör samma sak som svenskarna gör.
      https://www.affarsvarlden.se/bors-ekonominyheter/kongo-godkanner-lundin-minings-forsaljning-6818449

      https://www.ft.com/content/c6909812-9ce4-11e9-9c06-a4640c9feebb

      • Att du inte ser någon skillnad är förståeligt, för svenska media, som ju bara är en förlängning på den amerikanska propagandamaskinen, fejk-rapporterar eller döljer vad som verkligen händer. För det första driver Kina inte amerikansk kapitalism, man investerar för att möjliggöra, USA investerar för att härska, kontrollera, förtrycka och erövra. Kineserna gör inte ”samma sak” som svenskarna, eller USA. Man investerar i infrastruktur och modern förädling. Då kan landet få mer betalt för produkten, då tjänar dom mer pengar och kan köpa mer från Kina. Så utvecklas handel och välfärd. Otaliga länder i Afrika och Stilla Havet har sagt detta. När USA investerar är allt strikt villkorat, ni SKALL köpa från USA företag, vi SKALL vara med och bestämma, ni MÅSTE tillåta oss att anlägga en militärbas, för eran egen säkerhet – förstås. När Kina kommer ställer dom inga villkor, men erbjuder sina kunskaper och erfarenhet. Det är skillnaden.

        * Ja – förstås, ett USA-villkor vi alla har hört talas om: ”Vi tillåter er inte att köpa från Ryssland eller Kina. Tänker ni göra det blir det inga pengar”.

        ** Stämmer, det var frivilligt, men den verkliga anledningen till medgörligheten finns inte med i anteckningarna. The Godfather uttryckte det som ”An offer you can’t refuse”. Skulle du själv frivilligt lämna över din plånbok till någon annan. Troligen – om motivationen var en kniv mot halsen.

    • Kinas nutidshistoria, efter kejsardömets sönderfall, har som bekant varit ganska stökig. Under demokratin, Republiken Kina, 1912 till 1949 skulle Kina styras av en vald regering i Peking. Första allmänna valet hölls 1913 i november. Som vi vet fungerade det inte, det blev en lång rad inbördeskrig. Sedan kom Folkrepubliken 1949, och till en början blev det oändligt mycket bättre, för att bli allt röriga och katastrofalt med tiden. Kulmen var den katastrofala kulturrevolutionen. Folkrepubliken var även den centralstyrd. Varför Kina har lyckats nu är mycket just därför att man låter folk, ända ner på familjenivå, i stort sköta sina egna angelägenheter inom ett mycket vitt ramverk med en del enkla fundamentala krav. Stör ingen annan med provokationer, trakasserier, hotelser, osv sköt dig själv och låt andra vara ifred. Hjälp gärna till, men lägg dig inte i. Kina är i verkligheten likt Europa otaliga länder med olika folk, språk, historia, kulturer, traditioner, skrivsätt, och det är helt omöjligt, bevisat mellan 1912 och 1978, att en ”storlek” skall passa alla. Det är baserat på den inhemska erfarenheten som Kina nu vill bygga upp ett handelsnät, BRI – Sidenvägen, principen har fungerat inom Kina, det finns en god chans att den skall, kanske modifierad, skall fungera internationellt.

  5. När infrastrukturbolaget Bechtel köpte vattenrättigheterna i Cochabamba i Bolivia så blev det förbjudet att samla regnvatten.Bolaget resonerade som så att regnvattnet sipprar ner och blir grundvatten vilket då tillhör bolaget,vilken mardröm för den fattiga befolkningen.Detta utspelades under Eva Morales företrädare Eduardo Rodriguez tid, men som nämns texten ovan så blev oppositionen för stor och Bechtel kördes ut 2000.

    • Bör påpekas att även i Sverige tillåts ingen samla regnvatten, då skickats man en bestraffningsavgift.

      Jag tyckte kommunens vatten i Sverige var dyrt och av dålig kvalitet, så jag frågade vad som fordrades för att bygga en underjordisk reservoar, samla regnvatten och borra en brunn så jag inte behövde använda kommunens vatten utan kunde koppla bort det. Svaret var kristallklart med laghänvisningar, då hade kommunen rätt att fakturera för det det vatten och den anslutning jag borde ha använt. Sedan innehöll brevet en rad hotelser om ytterliga kostnader för hälsoinspektioner, godkännande av vattenkvalitet, osv. En regntunna är OK, men det fick inte inkräkta på kommunens intäkter. Kommunalvatten var något som alla måste enligt lag bidraga till.

      Även i en del områden i USA är det rätt ut straffbart. Man anser att regnvatten tillhör staten och är statens egendom och att samla det är samma som stöld.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here