Merkel avslöjade Västs dubbelspel

Av Scott Ritter som är en före detta underrättelseofficer för US Marine Corps som tjänstgjorde i fd Sovjetunionen för att genomföra vapenkontrollavtal, i Persiska viken under Operation Desert Storm och i Irak och övervakade nedrustningen av massförstörelsevapen. Hans senaste bok är Disarmament in the Time of Perestroika, utgiven av Clarity Press.
De åsikter som uttrycks är enbart författarens och återspeglar kanske inte Consortium News – och kanske inte heller Globalpolitics.se.

Källa: https://consortiumnews.com/2022/12/05/scott-ritter-merkel-reveals-wests-duplicity/

Nya kommentarer från den tidigare tyska förbundskanslern Angela Merkel kastar ljus över det dubbelspel som Tyskland, Frankrike, Ukraina och USA spelade inför den ryska invasionen av Ukraina i februari.

Medan den så kallade ”kollektiva västern” (USA, Nato, EU och G7) fortsätter att hävda att Rysslands invasion av Ukraina var en handling av ”oprovocerad aggression”, är verkligheten helt annorlunda: Ryssland hade blivit lurad att tro det fanns en diplomatisk lösning på våldet som hade brutit ut i Donbass-regionen i östra Ukraina i efterdyningarna av den USA-stödda Maidan-kuppen 2014 i Kiev.

Istället köpte Ukraina och dess västerländska partner helt enkelt tid tills Nato kunde bygga en ukrainsk militär som kunde erövra Donbass i sin helhet, såväl som att vräka Ryssland från Krim.
I en intervju förra veckan med Der Spiegel anspelade Merkel på München-kompromissen från 1938. Hon jämförde de val som tidigare brittiske premiärministern Neville Chamberlain behövde göra angående Nazityskland med hennes beslut att motsätta sig ukrainskt medlemskap i NATO, när frågan togs upp vid NATO-toppmötet 2008 i Bukarest.
Genom att avvakta med NATO-medlemskapet, och senare genom att driva på för Minsk-avtalen, trodde Merkel att hon köpte tid för Ukraina så att det bättre kunde stå emot en rysk attack, precis som Chamberlain trodde att han köpte Storbritannien och Frankrike tid att samla sina krafter mot Hitlers Tyskland

Denna tillbakablick är häpnadsväckande. Glöm för ett ögonblick det faktum att Merkel jämförde hotet från Hitlers nazistregim med det från Vladimir Putins Ryssland, och fokusera istället på det faktum att Merkel visste att en inbjudan av Ukraina till Nato skulle utlösa ett ryskt militärt svar.

Istället för att förkasta denna möjlighet helt och hållet, förde Merkel istället en politik utformad för att göra Ukraina kapabelt att stå emot en sådan attack.
Krig verkar vara det enda alternativet som Rysslands motståndare någonsin har övervägt.

Putin: Minsk var ett misstag.

Merkels kommentarer är densamma som den som Ukrainas förre president Petro Porosjenko gjorde i juni till flera västerländska medier. ”Vårt mål” var att först stoppa hotet, eller åtminstone att fördröja kriget – att säkra åtta år för att återställa ekonomisk tillväxt och skapa kraftfulla väpnade styrkor.” Porosjenko gjorde klart att Ukraina inte hade kommit till förhandlingsbordet om Minskavtalet i god tro.

Detta är en insikt som Putin också har kommit till. I ett möte nyligen med ryska fruar och mödrar till ryska trupper som kämpar i Ukraina, inklusive några änkor efter stupade soldater, erkände Putin att det var ett misstag att gå med på Minsk-avtalen och att Donbass-problemet borde ha lösts med kraft av vapen vid den tiden, särskilt med tanke på det mandat han hade tilldelats av den ryska duman angående tillstånd att använda ryska militära styrkor i ”Ukraina”, inte bara på Krim.

Putins försenade insikt borde få rysningar längs ryggraden på alla de i väst som verkar utifrån missuppfattningen att det nu på något sätt kan bli en förhandlingslösning på den rysk-ukrainska konflikten.
Ingen av Rysslands diplomatiska samtalspartner har visat ett mått av integritet när det gäller att visa något genuint engagemang för en fredlig lösning på det etniska våldet som härrörde från de blodiga händelserna i Maidan i februari 2014, som störtade en OSSE-certifierad, demokratiskt vald president.

När rysstalande i Donbass gjorde motstånd mot kuppen och försvarade det demokratiska valet, förklarade de sig självständigt från Ukraina. Svaret från kuppregimen i Kiev var att inleda en åtta år lång ondsint militär attack mot dem som dödade tusentals civila. Putin väntade åtta år på att erkänna deras självständighet och inledde sedan en fullskalig invasion av Donbass i februari.

Han hade tidigare väntat på hoppet om att Minskavtalet, garanterat av Tyskland och Frankrike och enhälligt godkänt av FN:s säkerhetsråd (inklusive av USA), skulle lösa krisen genom att ge Donbass självstyre samtidigt som han förblir en del av Ukraina. Men Kiev implementerade aldrig överenskommelserna och pressades inte tillräckligt av väst för att göra det.

Den avskiljande som väst visade, när varje pelare av upplevd legitimitet föll sönder – från OSSE-observatörerna (av vilka några, enligt Ryssland, lämnade målinriktade underrättelser om ryska separatiststyrkor till den ukrainska militären); till Normandy Format-paret mellan Tyskland och Frankrike, som var tänkt att säkerställa att Minsköverenskommelserna skulle genomföras; till USA, vars självutnämnda ”defensiva” militära hjälp till Ukraina från 2015 till 2022 var lite mer än en varg i fårakläder – allt underströk den hårda verkligheten att det aldrig kommer att bli en fredlig lösning av de frågor som ligger till grund för Rysk-ukrainska konflikten.
Och det kommer aldrig att finnas.

Krig verkar vara den lösning som det ”kollektiva västerlandet” sökte, och krig är den lösning som Ryssland eftersträvar idag.
Så vinden, skörda virvelvinden.

Vid närmare eftertanke hade Merkel inte fel när hon citerade Munch 1938 som ett föregångare till situationen i Ukraina idag. Den enda skillnaden är att detta inte var ett fall av ädla tyskar som försökte hålla tillbaka de brutala ryssarna, utan snarare tvivelaktiga tyskar (och andra västerlänningar) som försökte lura godtrogna ryssar.

Detta kommer inte att sluta bra för varken Tyskland, Ukraina eller någon av dem som höljt sig med diplomatins mantel, samtidigt som de gömde svärdet de höll bakom ryggen för insyn.