Utrikesminister Lavrovs viktiga tal om Rysslands nyare utrikespolitik

15
1435
Lavrov i FN i april 2023

Tack Catarina Östlund för översättning av första delen av artikeln ”Lavrov’s Annual Primakov Readings Speech” från – by Karl Sanchez (substack.com). https://karlof1.substack.com/p/lavrovs-annual-primakov-readings?utm_source=post-email-title&publication_id=1779344&post_id=139242191&utm_campaig

Lavrov höll sitt årliga tal vid Primakov Readings-evenemanget 27 november. Primakov var den ryska diplomat som såg början på den framväxande multipolära världen och arbetade för att förbereda rysk diplomati för att främja dess potential.

Jevgenij Primakov

___________________________________________________________

Efter sedvanliga vänliga hälsningsord till publiken håller Lavrov sitt tal:

”Jag ser många vänner i det här rummet. Traditionen bevaras. Primakovs föreläsningar blir mer och mer populära för varje år. Detta är en manifestation av minnet av vår lärare, Jevgenij Primakov, och det aktiva arbetet vid Primakovinstitutet för världsekonomi och internationella relationer, för att föreviga hans arv och utveckla de principer han främjade i internationella relationer, som nu är mer efterfrågade än någonsin.

I dag behöver vi ett intellektuellt samarbete. Vi minns att det var Jevgenij Primakov som tog initiativ till Situationsanalysis som var mycket populärt bland forskare och icke-statliga organisationer. Under dessa samtal utarbetades många förslag som senare förverkligades i vår praktiska diplomati.

Händelserna i världen i dag utvecklas dynamiskt. Att säga det är en underdrift. Många av de en gång ”konstanta internationella relationerna” utsätts för prov på styrka och överensstämmelse med nya realiteter. Bland dem finns de viktigaste trenderna i bildandet av en multipolär världsordning. Processen är komplex och inkluderande. Den började inte igår och kommer att utvecklas under mycket lång tid, även med historiska mått mätt. Konturerna av den polycentriska arkitekturen har redan skisserats.

Vi har upprepade gånger talat om de nya centra för global utveckling, framför allt i Asien och Eurasien, om den växande självständigheten och självmedvetenheten i många utvecklingsländer, om deras vägran att blint följa de tidigare koloniala metropolerna, som gradvis, men objektivt, förlorar sin makt och därmed sitt inflytande. Allt som Jevgenij Primakov skrev och sa för många år sedan håller på att bli verklighet inför våra ögon.

Multipolära system är, om vi gör en utflykt i historien, inget nytt fenomen. I en eller annan form har de funnits tidigare, till exempel under ”de europeiska makternas konsert” på 1800-talet eller mellan de två världskrigen på 1900-talet. Det är uppenbart att det på den tiden inte fanns så många oberoende aktörer i världen som det finns nu. Det som kan betraktas som början till multipolaritet formades därför i en mycket snävare cirkel än i antalet suveräna stater idag. Som ett resultat av Den stora segern skapades grunden för multipolaritet. Bland de permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd finns fem av de mäktigaste makterna. Det förkroppsligade den globala makt- och intressebalans som hade utvecklats fram till 1945. Förutom de Fems särskilda plats fastslår FN-stadgan principerna om jämlikhet mellan alla stora och små stater utan undantag, oavsett deras förutsättningar, särdrag och historiska ujtveckling.

Idag är FN-stadgan den viktigaste grunden kring vilken universell multipolaritet kommer att byggas. FN uppfyllde sin huvuduppgift – det tillät inte ett nytt världskrig, men den ädla planen om universellt samarbete, jämlikhet och välstånd var inte förutbestämd att bli verklighet. Det kalla krigets logik fick snabbt världen att dela upp sig i motsatta läger och bekämpa varandra.

United Nations (FN) i New York. Foto: Tadekk. Licens: CC BY 2.0, Flickr.com
United Nations (FN) i New York. Foto: Tadekk. Licens: CC BY 2.0, Flickr.com

Den grundläggande skillnaden mellan den tidigare och den nuvarande versionen av multipolaritet är att den har en chans att få spridning över hela planeten, och att den baserar sig på den grundläggande principen i FN-stadgan om staters suveräna likställdhet. Förr i tiden fattades globalt viktiga beslut av en liten grupp stater där det västerländska samfundets röst dominerade, av uppenbara skäl. Idag har nya aktörer från det globala syd och öst kommit i förgrunden för världspolitiken. Deras antal växer. Vi kallar dem med rätta för världsmajoriteten. Inte i ord utan i handling, de stärker sin suveränitet genom att lösa aktuella frågor, visa självständighet och sätta sina nationella intressen i främsta rummet, inte någon annans nycker. För att illustrera detta skulle jag vilja citera ett uttalande av min indiske kollega, utrikesminister Subrahmanyam Jaishankar, om att “Fred är mycket mer än Europa.” Det är tydligt att innebörden av detta uttalande är att världen är mycket större än västvärlden.

Ryssland har konsekvent förespråkat en demokratisering av de mellanstatliga förbindelserna och en rättvisare fördelning av globala tillgångar.

Man behöver inte leta länge efter exempel på hur multipolaritet yttrar sig idag, särskilt i samband med regionala kriser. Det uppmuntrar länderna i de olika regionerna att visa solidaritet. Det pågående utbrottet av den palestinsk-israeliska konflikten har blivit en katalysator för sådan solidaritet och enade handlingar från den arabisk-muslimska världen. Förra veckan, den 21 november, besökte en delegation från Arabförbundet och OIC (Islamiska Samarbetsorgansiationen) på utrikesministernivå huvudstäderna för de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd, däribland Moskva.

Vid vårt möte bekräftade vi behovet av en snar och rättvis lösning som bygger på tvåstatskonceptet. Detta var huvudbudskapet som denna gemensamma delegation från Arabförbundet och (OIC) sände till huvudstäderna i de fem länderna och andra huvudstäder i FN:s medlemsstater. I Mellanöstern, liksom i Afrika, Sydkaukasien, Centralasien och Eurasien håller det i allmänhet på att växa fram en konsensus till förmån för formeln ”regionala lösningar på regionala problem”. Externa aktörer förväntas ge allt tänkbart stöd till länderna i respektive region och inte påtvingas dem utifrån. Om någon vill vara till nytta är det nödvändigt att stödja de strategier som håller på att utvecklas i regionen, där de berörda länderna ser sätt att övervinna vissa motsättningar mycket bättre än de som kommer från andra utomstående länder.

Jag upprepar att de nya globala aktörernas geopolitiska ambitioner stöds av deras ekonomiska kapacitet. Som Rysslands president Vladimir Putin konstaterade vid det extra G20-toppmötet i november 2023: ”En betydande andel av de globala investeringarna, handeln och konsumentaktiviteten flyttas till de asiatiska, afrikanska och latinamerikanska regionerna, där större delen av världens befolkning bor.” Kina har blivit världens främsta ekonomi när det gäller köpkraftsparitet (PPP mäter prisskillnaden på jämförbara varor och tjänster mellan länder). Den sammanlagda BNP i BRICS-länderna, också i köpkraftsparitet, har överstigit G7-ländernas BNP sedan förra året. Och med påfyllningen av BRICS-medlemskapet och ankomsten av nya medlemmar som kommer att bli fullt involverade i denna sammanslutnings arbete från och med den 1 januari 2024, kommer denna fördel gentemot G7 att öka avsevärt.

BRICS-möte i juni 2022

I slutet av 2022 steg Ryssland, trots sanktionerna (kanske tack vare dem), till femte plats i världen när det gäller samma PPP, vi ligger före Tyskland.

Att världen håller på att bli en annan plats är uppenbart i exemplet med multilateral diplomati. Bland de mest slående bevisen är samarbetet inom BRICS. Inom dess ram utvecklar länder som representerar olika civilisationer, religioner och makroregioner effektivt band inom en mängd olika områden, från politik och säkerhet till ekonomi, finans, hälsovård, sport och kultur. Detta görs på grundval av principerna om jämlikhet, ömsesidig respekt och bildandet av en intressebalans genom konsensus. Ingen tvingar på någon något, ingen utpressar någon, ingen ställer någon inför ett val: ”antingen vi eller dem”, ”antingen med oss eller mot oss”. Det är inte förvånande att dussintals stater vill närma sig BRICS. Vid toppmötet i Johannesburg togs det första steget på denna väg. Antalet BRICS-länder nästan fördubblas. Ett par dussin andra stater har gjort liknande förfrågningar eller vill upprätta särskilda, rättmätiga förbindelser med denna konstruktion. Nästa år kommer Ryssland att vara ordförande för BRICS …som inte längre kommer att vara ?. Vi kommer att göra allt vi kan för att se till att BRICS-länderna stärker sin ställning på den internationella arenan och fortsätter att spela en allt viktigare roll i att forma en rättvis världsordning.

BRICS-medlemmarnas och deras likasinnade medlemmars ställning i G20 stärks. De senaste toppmötena i denna grupp har bekräftat beslutsamheten hos världens majoritetsländer att inte tillåta västvärlden att förvandla detta forum för beaktandet av globala finansiella och ekonomiska problem, till ett verktyg för att främja USA:s och dess allierades snävt själviska geopolitiska planer. Washington, Bryssel och andra västerländska huvudstäder försökte göra detta vid det förra G20-mötet och försökte helt ukrainisera sin agenda. De ville göra samma sak vid G20-mötet i Indien. Det misslyckades. Toppmötet fokuserade på de frågor som G20 ursprungligen skapades för: frågorna om den globala ekonomin och finanser, som har blivit dominerande i de beslut som fattas.

Från SCO-möte 2023

SCO (Shanghai Cooperation Organsation) arbetar också för att etablera multipolaritet. Det uppmanas att spela en cementerande roll i bildandet av det större eurasiska partnerskapet, (BEP) som syftar till att harmonisera olika integrationsprojekt på kontinenten och som är öppet för alla stater och organisationer som finns här på vår gemensamma kontinent, inklusive EAEU (Eurasisiska ekonomiska unionen), Asean (Sydostasiatiska nationers förbund) och andra. Denna filosofi lades fram av president Vladimir Putin 2015 vid det första toppmötet mellan Ryssland och Asean. Det blir alltmer erkänt. I SCO, liksom i BRICS, finns det också en hel ”kö” av länder som antingen vill bli fullvärdiga medlemmar eller få status som observatör eller partner.

Macron vid mötet med Putin i juni 2018. By Kremlin.ru, CC BY 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=59511223

Västerländska politiker börjar (om än motvilligt) inse och inse att unipolariteten håller på att upplösas. Nyligen sa Frankrikes president Emmanuel Macron, när han talade vid det årliga mötet med franska ambassadörer i slutet av augusti i år, att den geopolitiska maktbalansen inte håller på att förändras till västvärldens fördel. Och han framställde det som en fara. Det vill säga, expansionen av det aggressiva NATO-blocket är ”bra”, och expansionen av den fredliga sammanslutningen av BRICS är ett ”hot”. Det är tydligt att denna mentalitet är djupt rotad. Det går inte att bli av med dessa instinkter över en natt. Vi ser att västvärlden med all sin kraft försöker hålla fast vid resterna av sin dominans, samtidigt som man öppet tillgriper nykoloniala metoder som förkastas av världsmajoriteten. Västvärldens mål är enkelt och cyniskt på samma gång: att fortsätta att skumma grädden av global politik, ekonomi och handel, och att säkerställa sitt eget välbefinnande på bekostnad av andras. Ryssland, liksom den överväldigande majoriteten av andra länder, är inte beredda på det och kommer inte att finna sig i sådana planer.

För sina egna syften använder USA och dess europeiska allierade ett brett spektrum av verktyg för geopolitisk ”ingenjörskonst”. Det handlar bland annat om att provocera fram konflikter (vi ser detta längs hela Rysslands gränser), genomföra informations- och psykologiska operationer och släppa lös handelskrig och ekonomiska krig. Världshandelsorganisationens (WTO) verksamhet, i första hand dess tvistlösningsorgan, har blockerats av västerlänningarna. Sådana grundläggande rättsliga grundvalar för de världsekonomiska förhållandena som fri konkurrens och egendomens okränkbarhet har förstörts. Dollarn har länge använts som ett redskap, och det ömsesidiga ekonomiska beroendet används som vapen (en anglicism som blir allt tydligare).

Den västerländska minoritetens destruktiva handlingar har en effekt som i stort sett är motsatsen till vad som avses, eftersom det stimulerar uppbyggnaden till förmån för att stärka de multipolära principerna för det internationella livet. Det finns en växande förståelse för att ingen är immun mot Washingtons och Bryssels aggressiva handlingar.

Inte bara Ryssland, utan även många andra länder minskar konsekvent sitt beroende av västerländska valutor, byter till alternativa processer för utländska ekonomiska uppgörelser och arbetar med bildandet av nya internationella transportkorridorer och leveranskedjor.

Den obalanserade och orättvisa globaliseringsmodellen, där den ”gyllene miljarden” får de största fördelarna, håller på att bli ett minne blott. De praktiska uppgifterna för demokratiseringen av den ekonomiska världsordningen kommer att behandlas av deltagarna i Forum för anhängare av kampen mot nykolonialismens moderna former. Det förbereds av partiet Enade Ryssland. Det är planerat till början av 2024.

Detta är bara ett av de initiativ som vårt land kommer att främja i utvecklingen av bestämmelserna i Ryska federationens utrikespolitiska koncept, som uppdaterades avsevärt med hänsyn till de förändrade geopolitiska realiteterna, i mars i år. Den framväxande polycentriska arkitekturen bör vara inkluderande, samarbetsvillig och inte antagonistisk. Den bör försäkra sig mot en farlig konfrontation mellan världens centra och en ”kraftmätning” mellan dem.

Det ligger i allas intresse att försöka skapa ett globalt ”koncept” som bygger på den internationella rättens universellt erkända principer och normer, med respekt för den moderna världens kulturella och civilisatoriska mångfald och folkens rätt att själva bestämma sin utvecklingsväg.

Detta arbete behöver inte göras från grunden. Det finns ett fundament för en rättvis och hållbar fred, och det är FN-stadgan. Dess bestämmelser bör inte användas selektivt, som våra kolleger i väst gör, när de försöker utvinna ur stadgans principer vad/det som är fördelaktigt för dem just nu, utan de bör användas i sin helhet och i sitt sammanhang. Naturligtvis är det nödvändigt att noggrant anpassa världsorganisationen till moderna realiteter. För det första handlar det om en förändring av Säkerhetsrådet. Det är viktigt att råda bot på den historiska orättvisa som hade manifesterat sig sedan avkoloniseringsprocessen fullbordades och många dussintals nya unga och moderna stater växte fram. Dessa realiteter bör återspeglas i storleken på FN:s säkerhetsråd. Det är uppenbart att nya medlemmar endast kan komma från utvecklingsregionerna i Asien, Afrika och Latinamerika. De måste ha reliabilitet i sin del av världen och i globala organisationer som Alliansfria rörelsen (NAM, Non- Aligned-Movement, organisation som samlar sk utvecklingsländer) och G77 Om G77..

En ny typ av internationella strukturer, där alla frågor löses på grundval av en intresseavvägning och konsensus, håller på att bli ett viktigt stöd för multipolaritet. Förutom BRICS, SCO och EAEU, som jag nämnde, är det CSTO (The Collective Security Treaty Organisation), OSS (Office of Strategic Services) samt Asean, Afrikanska unionen och Celac (Community óf Latin-America and Carribean states), GCC (Gulf Cooperation Council), Arabförbundet och OIC (Organisation of the Islamic Cooperation).

Tyvärr kan jag inte vara optimistisk när det gäller ödet för de sammanslutningar som leds av Förenta staterna och dess allierade: Nato, EU, G7-gruppen och nu Europarådet och OSSE (Organsationen för säkerhet och samarbete). De två sistnämnda organisationerna var ursprungligen tänkta som plattformar för en bred alleuropeisk dialog som respekterar varandra. Som ett resultat av detta förvandlas de tvångsmässigt till bihang till Europeiska unionen och Nato, till rent marginella strukturer som västvärlden (i ordets sämsta form) försöker använda för sin själviska politiks skull.

Vi kan fortfarande försöka rädda OSSE, men jag ska vara uppriktig – chanserna är små.

I sitt tal vid Valdaiklubbens (Moskvabaserad plattform för diskussioner med internationella deltagare) årsmöte den 5 oktober redogjorde president Vladimir Putin för de nyckelprinciper som en mer rättvis och demokratisk världsordning bör bygga på. Det är öppenheten och det ömsesidiga beroendet i världen – utan hinder för kommunikation; Respekt för mångfald som en grund för gemensam utveckling. Maximal representation i strukturerna för global styrning. Global säkerhet som bygger på en intresseavvägning. Rättvis tillgång till utvecklingens fördelar. Jämlikhet för alla, förkastande av de rikas eller mäktigas diktat. Jag tvivlar inte på att dessa tillvägagångssätt ligger nära och är begripliga för varje förnuftig person som sysslar med eller är intresserad av internationella frågor.

Baserat på denna förståelse av multipolaritet kommer vi att fortsätta att kämpa för sanning och rättvisa, för att alla länders röst ska beaktas, oavsett deras storlek, statsstruktur eller ekonomiska utvecklingsnivå. Det vill säga precis som FN-stadgan föreskrev redan 1945. Vi kommer att fortsätta att ha ett nära samarbete med våra allierade och likasinnade partner i det globala syd och öst. Vi vill inte stänga dörren eller fönstret (president Vladimir Putin berörde nyligen detta ämne) för nyktra aktörer i det ”historiska väst” när de blir medvetna om realiteterna och utmaningarna i de objektiva processerna av multipolaritet (som Jevgenij Primakov förutsåg).

På det diplomatiska området kommer vi att fortsätta att ägna särskild uppmärksamhet åt att säkerställa en enhetlig tolkning och praktisk tillämpning av alla principer i FN-stadgan. Detta är den viktigaste delen av vår riktlinje.

Vi kommer att fortsätta att arbeta för att utöka medlemsantalet i en så lovande sammanslutning som gruppen av vänner till försvar för FN-stadgan som inrättades i New York. Det var ett venezuelanskt initiativ. Tjugo stater är medlemmar i denna grupp. Det finns andra som vill ansluta sig som deltagare.

Vi kommer också att arbeta konsekvent för att stärka andra strukturer som bidrar till demokratiseringen av de internationella förbindelserna. I detta syfte är vi alltid öppna för en ärlig och seriös dialog med alla dem som värdesätter sina nationella intressen och visar ömsesidig beredvillighet.

Föregående artikelMerkel avslöjade Västs dubbelspel
Nästa artikelÄr attacker mot civila i Gaza ett folkmord?
Global Politics
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

15 KOMMENTARER

  1. Tysk statsvetare Umland: Väst har inget att vara stolt över, Putin vann fyra segrar i rad
    https://www.pravda.ru/world/1920049-politolog/

    Västländer inledde en storskalig kampanj mot Ryssland och försökte isolera det på den internationella arenan och förstöra den ryska ekonomin . Men idag har västerländska politiker ingenting att vara stolta över, enligt materialet från den tyska tidningen Focus.
    2022 införde väst sanktioner mot Ryssland som saknade motstycke i omfattning, förutsatt att de skulle ha en lika betydande effekt, konstaterar materialets författare, statsvetaren Andreas Umland.
    Restriktiva åtgärder gav dock inte de förväntade resultaten, understryker han. Ekonomiska sanktioner, som ansågs vara ett slags ”piska” av västvärlden, blev en riktig skam för dem som införde dem. Och det här var den ryske presidentens första seger , tror Umland.

    ”Det är märkligt att Moskva firade en ekonomisk triumf samma år 2022, då de flesta västerländska sanktioner infördes. För första gången i historien kunde den ryska ekonomin gå om den tyska ekonomin när det gäller bruttonationalprodukten kl. köpkraftsparitet ”, sa experten. Väst gick aldrig in i en direkt militär konflikt med Ryssland. Särskilt europeiska politiker följer noga Moskvas budskap, nervösa över varje omnämnande av ryska strategiska vapen. Och detta beteende hos västländer kan kallas ytterligare en seger för Putin, anser den tyske statsvetaren.

    För det tredje försökte USA och dess allierade att isolera Ryska federationen på den internationella arenan och uppnådde dess uteslutning från många organisationer. Moskva fortsätter dock fortfarande att påverka geopolitiska processer ; det förblir också en viktig medlem av FN, OSSE, G20, BRICS och många andra organisationer. Observera att texten skrevs före den ryske presidentens besök i Förenade Arabemiraten och Saudiarabien. Mottagandet som Vladimir Putin fick där skulle sannolikt ha störtat författaren till Focus-materialet i ännu större förtvivlan.

    För det fjärde finns det extremt liten chans att väst kommer att kunna få skadestånd eller annan kompensation från Ryssland . Uppenbarligen kommer Moskva inte att skriva under några checkar, står det i materialet (översättning av ABN24). Det är värt att notera att Rysslands president, som talade på torsdagen vid VTB-forumet ”Russia Calling!”, noterade att Ryska federationen ligger före alla EU-länder i tillväxttakt.

    ”Ryssland är den största ekonomin i Europa och i termer av tillväxttakt är det nu före alla ledande länder i Europeiska unionen”, sa Putin. Presidenten noterade också irrelevansen av uttrycket ”Ryssland är en bensinstation.”
    ”Och bara två procent, vill jag betona, bara två procent stod för gruvdrift. Låt nu någon säga att Ryssland är en bensinstation, som de försökte säga om det ganska nyligen,” sa Putin.
    Presidenten betonade också att i försöken att behålla sin svårfångade dominans har västerländska eliter gått så långt att de har avskaffat själva principerna för en marknadsekonomi, som de så älskar att prata om.

  2. Detta är mycket allvarligt och visar oerhörd cynism från USAs sida.

    The Ukrainian authorities plan to allocate 400 square kilometers of fertile black soil for the disposal of hazardous chemical and radioactive waste under an agreement with George Soros’s son Alexander,

    https://tass.com/world/1714983

    Det finns massor av ofruktsam ödemark för soptipp, varför i Svarta jorden?

  3. Nikita Chrusjtjovs ”hemliga tal”

    Vad var det?

    ”Stalin arbetade inte genom övertalning, förklaringar eller fredligt samarbete med människor, utan genom att tvinga igenom sin vilja och kräva absolut underkastelse till hans åsikter. Den som motsatte sig honom eller försökte framföra sina egna åsikter eller visa att de egna förslagen var bättre var dömd att tvingas bort från ledarkretsen och därefter moralisk och fysisk utplåning. Detta stämmer särskilt för tiden efter den 17:e partikongressen där många framstående inom partiet och andra partiaktiva, ärliga och hängivna kommunismen, föll offer för Stalins despotism.”

    Som jag fattat blev en stor förändring i Sovjetunionens ledning efter Josef Stalins bortgång.
    Den viktigaste verkar vara partiets upphörande som högsta beslutande makt till förmån för kongressen.
    Idag Duman?

    Men när jag tänker efter kan jag inte förakta partidiktaturen som alltid gjorts i det demokratiska Västvärlden.
    För vad hade hänt om den inte funnits?
    Hade revolutionen överlevt eller kollapsat av yttre och inre påtryckningar?

    Förmodligen var det bästa som skedde.
    Efterkrigstiden var en ny tid både i Öst och i Väst och partidiktaturen hade gjort sitt.
    Jag tänker de flesta var nu Sovjeter och nu kunde folkmakten och lagandan fortsätta mest utan tvångsmetoder.

    1950-talet, 60-talet samt 1970-talet var säkert Sovjetunionens bästa tid.
    Men dessa decennier var bra också i Västvärlden.
    Om man bortser från kapitalismens kunjunktur-cykler som inte går att undå i en Marknadskapitalism.
    Samt striden mellan arbete och kapital som i våra dagar ibland verkat ebbat ut.
    Med undantag för den amerikanska biltillverkaren Tesla som nu hos oss i Sverige givit nytt liv åt fackföreningsrörelserna.

    Efter partidiktaturen i Sovjetunionen bortfall försvann så småningom också Goulag korrektions- och straffarbetslägren.
    De hade inrättats på order av Vladimir Lenin strax efter kommunistrevolutionen 1918.

    Samma år infördes också den Gregorianska kalendern även i Ryssland.
    Så nyår inföll på samma tidpunkt som i Västvärlden.
    Dock firar Ryssland fortfarande sin jul enligt den gamla Julianska kalendern, jag tror det är 7 januari.

    I dag fick jag höra att man i Ryssland även ibland firar ”det gamla Nyåret”.
    Som jag tror infaller den 13 januari.

    Om personkulten och dess konsekvenser
    https://sv.wikipedia.org/wiki/Om_personkulten_och_dess_konsekvenser

    Nikita Chrusjtjovs ”hemliga tal” på svenska
    https://www.marxists.org/svenska/chrusjtjov/1956/tal.htm

    • Jag vet inte hur det var. Marskalk Zjukov som samarbetade nära med Stalin under f.a. Andra Världskriget ger en annan bild. 70 år sedan Stalin dog. Vem var Stalin?

      Den lyssnande Stalin
      Carlsson citerar den amerikanske “revisionistiske” historikern John A. Getty som i kapitel 5 (Stalin as Prime Minister: Power and the Politburo) i samlingsvolymen Stalin – A New History (Sarah Davies och James Harris, Cambridge University Press, 2005) framhållit att en källa till Stalins auktoritet ända från hans tidigaste dagar var hans förmåga att arbeta i kommittéer: att lyssna, att moderera, att jämka, att styra upp diskussionen mot ett konsensus.

      Stalins kontorsloggbok visar att han ständigt satt i möten med olika konstellationer av människor, som ofta stannade i flera timmar. De tyder inte på en ensam och isolerad diktator som fattade beslut utan diskussion och utan att konsultera andra.

      Bilden av en lyssnande Stalin bekräftas av en lång rad personer som var med på dessa möten. Den långvarige politbyråmedlemmen Anastas Mikojan ger följande beskrivning (citaten är hämtade ur Carlssons bok, men jag har angivit ursprungskällan):

      ”Stalin aktade sig för att inleda mötena så att ingen skulle påverkas av hans uppfattning innan man redogjort för sin egen” (Montefiore, The Red Tsar, p.50).

      Den legendariske generalen Georgij Zjukov, som ofta arbetade tillsammans med Stalin under andra världskriget, ger följande bild:

      ”Arbetsstilen var som regel saklig och lugn. Alla kunde uttala sin mening. Stalin behandlade alla lika – strikt och officiellt. Han hade förmåga att lyssna uppmärksamt när någon rapporterade sakkunnigt till honom. Själv var han fåordig och tyckte inte om pratsamhet hos andra… Sammanträdena öppnade han utan några inledande ord. Han talade tyst och ledigt, och bara om det väsentliga i varje fråga. Han var lakonisk och formulerade sina tankar klart. Under de långa krigsåren blev jag övertygad om att Stalin inte var en sådan människa, som man inte kunde ställa frågor till och tvista med och vidhålla sin egen bestämda uppfattning gentemot. Om någon påstår motsatsen, kan jag säga direkt, att dessa påståenden är falska” (Zjukov, Georgij: Minnen och reflektioner. Progress Moskva/Fram Stockholm 1988, band 1 sid 321.)

      Kommentar:Boken skrev flera år efter Stalins död, då Chrustjov demoniserat Stalin.”

    • Kompletterande synpunkter ”I den svenske stjärndiplomaten Gunnar Hägglöfs memoarbok ”Fredens vägar 1945-50” från 1973 återger han (s. 51) den rapport han i september 1946 skickade från ambassaden i Moskva till UD i Stockholm:

      “Utlänningar, som under kriget deltagit i interallierade konferenser och även eljest [= i övrigt] haft tillfälle att se Stalin i arbete, framhåller gärna att han ogärna fattar mera vittgående beslut utan att ha diskuterat frågorna inom politbyrån. […] Stalin skulle alltså inte vara en diktator, som kommenderar sina rådgivare, utan tvärtom en man, som med rådgivarnas hjälp resonerat sig fram till sina diktat.”

      Två år senare hamnade Hägglöf på en lunch hos premiärministern Clement Attle på 10 Downing Street. På hans högra sida satt ingen mindre än Winston Churchill. En bra bit in på lunchen började han tala om Stalin, vilken han betecknade som “en utomordentligt betydande man”:

      “Churchill betonade att Stalin enligt hans uppfattning fick ta stor hänsyn till politbyrån. Det hade under kriget flera gånger hänt att Churchill och Stalin kommit fram till ett samförstånd, men att Stalin morgonen därpå förklarade att politbyrån inte lämnade sitt godkännande.”

    • Varenda anklagelse som Chrusjtjov riktade mot Stalin i det här talet 1956, 61 st. till antalet, är bevisligen falska med undantag för en mindre som varken går att bekräfta eller dementera. Stalin var en svuren fiende till personkulten medan Chrusjtjov var en av de mest pådrivande i det fallet.

    • Grover Furr och Nikolai Starikov är nog bättre källor och motsäger Chrustievs negativa omdömen.
      Dessutom försökte Stalin 1936 att reformera systemet och göra urvalet till nomenklaturans positioner bredare. (Jag har inte läst Starikovs flera böcker om Stalin men jag har sett hans mer allmänna uttalanden.)
      Nomenklaturan var emot och ville inte släppa in konkurrens.
      Så Stalin var nog snarare pragmatisk än tyrannisk.
      Bredare urval tyder på demokratiskt sinnelag.
      En cyniker skulle förstås kunna tänka att han ville få in oerfarna som vore lättare att manipulera.
      Men jag tror att han ville få in vitala men mindre ideologiska typer.
      Han ville nog att industrin skulle vara högpresterande både kvalitativt och kvantitativt.

  4. Tvivlar du på att Josef Stalins tid delvis var ett skräckvälde?
    Samt ett absolut skräckvälde för dem som drabbades?

    Naturligtvis inte direkt av honom själv, men ambitionerna och ledarstilen sätter igång ett repressivt samhälle som är så typistk för diktaturen.
    Liknande repressiva samhälle uppträdde också i Tyskland och Italien men lägg märke till dock ej i England och USA.

    Men ska man gå till gemene man så var nog Ryssland allra värst.
    Kanske lite beroende på vart man bodde. Brutalare i städerna och lugnare på landsbygden.

    För mig är Josef Stalin två sidor.
    Rysslands ledare som räddade Ryssland undan Nazismen.
    Samt en tyrann bland folket för dem som inte var fullständigt lojal.
    Miljontals människor bragdes om livet, utsattes för tortyr eller straffarbete.

    Stalin var säkert bra för själva Sovjetunionen men varför dölja eller vit-tvätta grymheterna?

    Som jag förstår är Josef Stalin en kontroversiell person i dagens Ryssland.
    I masoulet i Kreml ligger idag Vladimir Lenin ensam.
    Josef Stalin var tvungen att föras bort.

    • Arbetarklass,
      låt oss komma ihåg att avstaliniseringspolitiken, åtföljd av rivning av monument och byte av gator och städer, började med Chrusjtjovs rapport ”Om personkulten och dess konsekvenser” vid SUKP:s 20:e kongress 1956. Kampanjen tog gradvis fart och nådde sin klimax 1961.

      Jag delar en ngt förkortad artikel av
      Wang Weiguang (född 1950),var president för den kinesiska samhällsvetenskapsakademin 2013-18. Artikeln publicerades ursprungligen i Studies in Political Economy nr 4, 2022, och anpassades från nätet Red Culture Network. Den är återgiven från Red Sails.

      *****

      Utvärderingen av Stalins förtjänster och nackdelar verkar först vara en fråga om att mäta en historisk figur, en fråga med en definitiv slutsats, men i verkligheten är den djupt kopplad till en rad pågående frågor i dagens kamp.

      Demoniseringen av Stalin var ett förtäckt sätt att undergräva framgången för den vetenskapliga socialismen, och ett viktigt medel för väst att lyckas i ”kampen om hjärtan och sinnen”. Efter andra världskriget försökte USA-ledda västerländska fientliga styrkor få en konkurrensfördel gentemot socialismen genom snabb teknisk, ekonomisk och social utveckling, vilket inledde det kalla kriget mellan kapitalism och socialism.

      Den antistalinistiska rörelsen tillgodosåg behoven hos USA-ledda västerländska fientliga styrkor, störde socialismen mitt i turbulensen och öppnade en stor lucka i det ideologiska området för det redan konsoliderade socialistiska lägret, vars oundvikliga resultat blev det växande ideologiskt och politiskt kaos i socialistiska länder, med olika motsättningar och konflikter som växer fram.

      Socialismen i Sovjetunionen under Stalins ledning uppnådde en stor ökning av statsmakten och skapade ett stort försvar av massornas intressen, vilket skapade ett mirakel utan motstycke i mänsklighetens historia.

      Chrusjtjov ignorerade grundligt denna grundläggande verklighet, förkastade Stalin fullständigt och vände om hans ståndpunkter och, under täckmanteln av att förespråka en ”intresseharmoni” och den turbulenta omvandling som förde med sig, odlade en privilegierad kapitalistisk klick inom räckhåll för den västerländska bourgeoisin. Han gjorde vad fienden ville men inte kunde göra: förde med sig katastrof för hela den sovjetiska socialismen och världens människor.

      Kärnan i den anti-stalinistiska strategin är att omvandla motståndet mot Stalin till ett fullständigt förnekande av den sovjetiska socialismens.

      Oktoberrevolutionens stora seger, den snabba utvecklingen av det socialistiska bygget i Sovjetunionen under Lenin och Stalin och den kraftfulla utvecklingen av socialismen med kinesiska särdrag bevisar alla till fullo den historiska materialismens vetenskapliga riktighet.

      Alla fientliga krafter som motsätter sig Stalin förespråkar ett fullständigt negation av Stalin, vilket i huvudsak är det fullständiga negationen av oktoberrevolutionen och den sovjetiska socialismens landvinningar, och ett fullständigt negation av den historiska oundvikligheten av att socialismen ersätter kapitalismen.

      https://redsails.org/stalin-ideological-struggle

         
          

      • Kinesiska kommunistpartiet (KKP) publicerade en artikel ”Till frågan om Stalin” i den mycket viktiga ideologiska debatten med SUKP 1963. (Jag har boken någonstans). KKP menade att Stalins förtjänster var större än bristerna, och relationen 70-30 har nämnts. Dock inte i skriften om jag minns rätt. Det är drygt 50 år sedan jag läste den. KKP behandlade Mao klokare.

        • Deng Xiaoping sa en gång att för honom var ”stalinist” närmast att betrakta som en hedersbenämning medan han blev oerhört upprörd om nån kallade honom ”liberal”. Han sa också att Kina kommer aldrig att behandla Mao på samma sätt som Sovjet behandlade Stalin.

        • Anders, 
          och till övriga läsare,
          att Marxister som Lenin sa, ska inte dölja kamraters misstag utan lära sig genom sådana exempel ”hur man undviker dem och lever upp till den revolutionära marxismens strängare krav”. V I. Lenin. 

          KKP:s försvar över Stalin, står på marxism-leninismens fundament, Mao var klok och enligt KKP var också Stalin det.

          Jag har plockat ut lite ur ”till frågan om Stalin” Andra kommentaren till det öppna brevet från SUKP:s centralkommitté

          [KÄLLA: av redaktionsavdelningarna för Renmin Ribao (People’s Daily) och Hongqi (röd flagga), 13 september 1963]

          ××××

          I Stalins arbete med att undertrycka kontrarevolutionen straffades många kontrarevolutionärer som förtjänade straff vederbörligen, men samtidigt fanns det oskyldiga människor som felaktigt dömdes; och 1937 och 1938 inträffade felet att utvidga räckvidden för undertryckandet av kontrarevolutionärer. I fråga om parti- och regeringsorganisation tillämpade han inte helt den proletära demokratiska centralismen och bröt i viss mån mot den. När han hanterade förbindelserna med broderpartier och länder gjorde han några misstag. Han gav också dåliga råd i den internationella kommunistiska rörelsen. Dessa misstag orsakade vissa förluster för Sovjetunionen och den internationella kommunistiska rörelsen.

          Stalins förtjänster och misstag är frågor om historisk, objektiv verklighet. En jämförelse av de två visar att hans meriter vägde tyngre än hans fel. Han hade i första hand rätt, och hans fel var sekundära. När man sammanfattar Stalins tänkande och hans verk i sin helhet, kommer säkerligen varje ärlig kommunist med respekt för historien först att observera vad som var primärt i Stalin. Därför, när Stalins misstag korrekt bedöms, kritiseras och övervinns, är det nödvändigt att skydda det som var primärt i Stalins liv, att skydda marxismen-leninismen, som han försvarade och utvecklade.

          Det skulle vara fördelaktigt om Stalins misstag, som bara var sekundära, tas som historiska lärdomar så att kommunisterna i Sovjetunionen och andra länder kan ta varning och undvika att upprepa dessa fel eller begå färre fel. Både positiva och negativa historiska lärdomar är fördelaktiga för alla kommunister, förutsatt att de är korrekta och överensstämmer med och inte förvränger historiska fakta.

          Lenin påpekade mer än en gång att marxister var helt annorlunda än Andra internationalens revisionister i sin inställning till människor som Bebel och Rosa Luxemburg, som trots alla sina misstag var stora proletära revolutionärer. Marxister dolde inte dessa människors misstag utan lärde sig genom sådana exempel ”hur man undviker dem och lever upp till den revolutionära marxismens strängare krav”. V I. Lenin, ”Förord till broschyren av Voinov (A. V. Lunacharsky) om partiets inställning till fackföreningarna”,

          SUKP:s ledare har anklagat det kinesiska kommunistpartiet för att ”försvara” Stalin. Ja, vi försvarar Stalin. När Chrusjtjov förvränger historien och helt förnekar Stalin, har vi naturligtvis den ofrånkomliga skyldigheten att träda fram och försvara honom i den internationella kommunistiska rörelsens intresse.

          Genom att försvara Stalin försvarar det kinesiska kommunistpartiet hans rätta sida, försvarar den ärorika kampens historia för den första staten av proletariatets diktatur, som skapades av oktoberrevolutionen; den försvarar SUKP:s ärorika historia av kamp; den försvarar den internationella kommunistiska rörelsens prestige bland arbetande människor över hela världen. I korthet försvarar den marxismen-leninismens teori och praktik. Det är inte bara de kinesiska kommunisterna som gör detta; alla kommunister hängivna marxismen-leninismen, alla pålitliga revolutionärer och alla rättvisa människor har gjort samma sak.

          När vi försvarar Stalin försvarar vi inte hans misstag. För länge sedan hade de kinesiska kommunisterna förstahandserfarenhet av några av hans misstag. Av de felaktiga ”vänster” och höger opportunistiska linjer som vid ett eller annat tillfälle uppstod i det kinesiska kommunistpartiet, uppstod några under inflytande av vissa misstag från Stalins, vad gäller deras internationella källor. I slutet av tjugotalet, trettiotalet och början och mitten av fyrtiotalet stod de kinesiska marxist-leninisterna representerade av kamraterna Mao Tse-tung och Liu Shao-chi emot inflytandet av Stalins misstag; de övervann gradvis de felaktiga linjerna för ”vänster” och högeropportunism och ledde slutligen den kinesiska revolutionen till seger.

          Men eftersom några av de felaktiga idéerna som Stalin lade fram accepterades och tillämpades av vissa kinesiska kamrater, borde vi kineser bära ansvaret. I sin kamp mot ”vänster” och högeropportunism kritiserade därför vårt parti endast sina egna felande kamrater och lade aldrig skulden på Stalin.

          Vilken inställning har kamrat Chrusjtjov och andra ledare för SUKP intagit gentemot Stalin sedan SUKP:s 20:e kongress?

          De har inte gjort en övergripande historisk och vetenskaplig analys av hans liv och verk utan har helt förnekat honom utan någon åtskillnad mellan rätt och fel.

          De har inte behandlat Stalin som en kamrat utan som en fiende.

          De har inte anammat metoden med kritik och självkritik för att summera erfarenheter utan har anklagat Stalin för alla misstag, eller tillskrivit honom de ”misstag” som de godtyckligt har uppfunnit.

          De har inte presenterat fakta och motiverat saker utan har gjort demagogiska personliga attacker mot Stalin för att förgifta människors sinnen.

          Chrusjtjov har misshandlat Stalin som en ”mördare”, en ”kriminell” en ”bandit”, en ”spelare”, en ”despot av typen Ivan den förskräcklige”, ”den största diktatorn i rysk historia”, en ” dåre”, en “idiot”, etc. När vi är tvungna att citera allt detta smutsiga, vulgära och illvilliga språk, är vi rädda för att det kan smutsa ner vår penna och papper.

          Chrusjtjov har förtalat Stalin som ”den största diktatorn i rysk historia”. Betyder inte detta att det sovjetiska folket levde i trettio långa år under ”tyranni” av ”den största diktatorn i rysk historia” och inte under det socialistiska systemet? Det stora sovjetfolket och det revolutionära folket i hela världen håller helt inte med om detta förtal!

          https://www.marxists.org/subject/china/documents/polemic/qstalin.htm

    • Det där är de gamla myterna som är vederlagda.

      För det första var det inte något ”Stalins skräckvälde” utan Jezjovs skräckvälde åren 1937-1938 där oskyldiga människor drabbades. Runt 85 procent av alla avrättningar under Stalin-tiden ägde rum under de här åren. Jezjov gick bakom ryggen på sovjetregeringen med avsikten att så hat mot den från gemene man och därefter själv ta makten. Nya rön har visat att det var först i oktober 1938 som Stalin fick klart för sig hela vidden av Jezjovs framfart. Därefter gick det fort. Jezjov tvingades avgå från sin post. Han sågs sista gången offentligt den 21 januari 1939 i samband med 15-årsdagen av Lenins död. I ett brev till statsåklagaren Vysjinskij den 3 januari 1939 krävde Stalin en offentlig rättegång mot de NKVD-män som förföljt oskyldiga människor. Tre veckor senare fick Stalin i sin hand en rapport skriven av Malenkov, Beria och Andrejev. I den rapporten riktades hård kritik mot NKVD i allmänhet och i synnerhet personligen mot Jezjov. Han anklagades för att ha förföljt helt oskyldiga människor och samtidigt skyddat verkliga konspiratörer. Hård kritik riktades också mot statsåklagarämbetet som anklagades för att ha sett mellan fingrarna för NKVD:s excesser. Kritiken ledde till att Vysjinskij tvingades avgå i maj 1939. Jezjov arresterades den 9 april 1939, ställdes inför rätta och avrättades den 7 februari 1940.

      För det andra så är det inte frågan om att ”miljontals människor bragtes om livet”. Det handlar om runt 800 000 avrättade, varav alltså runt 85 procent ägde rum under Jezjovs terror. Sedan är det drygt en miljon i Gulag som dog av olika anledningar. De första åren av lägarkomplexets tid var det fler som rymde än som dog. Det här har varit känt i 30 års tid.

      Det handlar inte om att ”vittvätta” någon utan att slå fast den historiska sanningen.

    • Det ska också påpekas att Stalin alltsedan 1930-talets mitt fram till sin död kämpade för att införa en form av socialdemokratiskt styre i Sovjetunionen med fria och hemliga val i landet där även tidigare fiender som t.ex. vitgardister skulle tillåtas delta samt att frånta kommunistpartiet rätten att direkt styra landet. Om frågan att tillåta tidigare fiender att ställa upp i valen sa Stalin: ”Några säger att det kan vara farligt att låta dessa människor vara med. Men vad finns det egentligen att vara rädd för? Om de skulle bli framgångsrika i valen så betyder det att vårt agitationsarbete bland folket varit dåligt organiserat och vi har till fullo förtjänat denna smälek.”

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here