Vänster: Dåvarande utbildningsministern och senare (februari 1969) statsministern Olof Palme demonstrerar mot USA:s krig i Vietnam 1968 tillsammans med den nordvietnamesiske ambassadören i Moskva. Till höger: Marcus Wallenberg, chef för Wallenbergimperiet, som hade John Foster Dulles som sin advokat under andra världskriget och underlättade för svenska generaler att träffa sina amerikanska motsvarigheter och att träffa högre amerikanska tjänstemän. Wallenbergarna hade sin egen underrättelsetjänst som leddes av Karl Arvid Norlin, som fungerade som länk mellan amerikanska officerare och deras svenska motsvarigheter (Foton, Public Domain).
En andra artikel 21/8
av professor emeritus Ola Tunander om den djupa staten. https://olatunander.substack.com/p/dual-state-the-case-of-sweden-part-38c?utm_source=post-email-title&publication_id=1510517&post_id=136280842&isFreemail=true&utm_medium=email
En neutral stat kontra en stat under USA:s kärnvapenparaply
Under kriget hade familjen Wallenberg sålt kullager och stål till Tyskland och haft hemliga affärer med tyska företag (se ovan, s. XXX). Jacob Wallenberg hade samarbetat med tyskarna (i hemlighet stött Carl Gördeler och Stauffenbergs kuppförsök mot Hitler 1944), medan Marcus Wallenberg samarbetade med amerikanerna och med den brittiska underrättelsetjänsten. Efter andra världskriget fortsatte Wallenbergarna som vanligt tack vare stöd från sin advokat, sedermera utrikesminister John Foster Dulles, och sin representant i USA, vice utrikesminister Robert Lovett. Sveriges aristokratiska och militära elit övergav sina historiska tyska band för en pro-amerikansk hållning, medan den socialdemokratiska regeringen officiellt behöll den svenska västvänliga neutralitetspolitiken, som åtnjöt folkligt stöd.
Efter kriget var Marcus Wallenberg ”förbindelseperson” för den svenske försvarschefen general Nils Swedlund och högre amerikanska officerare. General Swedlund träffade USA:s utrikesminister John Foster Dulles hemma hos Wallenberg. Efter kriget behöll bröderna Wallenberg sina kontakter med bröderna Dulles (även med Allan Dulles som chef för CIA). På samma sätt agerade Peter Wallenberg, Marcus son och efterträdare som chef för Wallenbergimperiet, under 1980-talet som en ”länk” mellan Sveriges försvarschef general Lennart Ljung och den amerikanska ledningen (inklusive Henry Kissinger och George H.W. Bush). En betydande del av den aristokratiska militära och industriella eliten framstod som ett informellt maktnätverk med egna lojaliteter och internationella band som skilde sig från den folkvalda regeringen med den styrande socialdemokratiska politiska eliten. Här kan vi finna de historiska rötterna till den svenska dubbelstaten.
Den svenska industrins ekonomiska framgångar, i synnerhet Wallenbergarnas, var dock en förutsättning för den socialdemokratiska välfärdsstaten, som blev grunden för efterkrigskompromissen mellan socialdemokratisk neutralism och USA-vänliga industriella och militära eliter. Statsminister Hanssons efterträdare, den socialdemokratiske statsministern Tage Erlander, stödde de dolda svensk-amerikanska militära banden så länge dessa hölls hemliga.
Militärledningen fick informellt rätt att agera – och i hemlighet samarbeta med USA och Nato – så länge regeringen hade rätt att tala, att offentligt definiera vad som var officiell politik. Denna ”historiska kompromiss” från 1950- och 1960-talen tycks ha varit acceptabel för båda sidor. Den svenska makteliten var lika splittrad som tidigare, men medan socialdemokraterna officiellt behöll sin västvänliga neutralitet, bytte vissa konservativa och militära eliter ut sina tyska band mot amerikanska.
I Sverige var statsministern tvungen att överbrygga denna konflikt som högste ledare, vilket gav honom en roll som i mångt och mycket liknade en ”president”. I början av 1960-talet lades Sveriges topphemliga kärnvapenprogram, som leddes av dåvarande statsminister Erlander och hans sekreterare Olof Palme, ner (eller snarare lades ner och avsomnades) möjligen som en ”uppgörelse” med USA, vilket fick USA att utvidga sitt kärnvapenparaply till Sverige. Enligt ett dokument från USA:s nationella säkerhetsråd från 1960 skulle USA ”hjälpa Sverige … att motstå angrepp från Sovjetblocket” och detta utgjorde ”grunden endast för unilateral amerikansk planering och inte för planering inom NATO”. Detta fick inte bli känt för NATO:s befälhavare. Utrikesdepartementets dokument ”Guidelines for Policy and Operations-Sweden” (juni 1962) använder samma språk, inklusive amerikansk unilateral planering för samma eventualitet; ”Detta dokument var i kraft under 1970-talet, och förmodligen i en eller annan form fram till 1989.” General Carl Eric Almgren (stabschef 1961-1967 och arméchef 1967-1976) berättade för en statlig utredning att svenska flygbaser redan från 1960-talet var förberedda för att ta emot amerikanska flygplan. Ingemar Engman (rådgivare till försvarsminister Sven Andersson 1967-1972 och biträdande försvarsminister 1972-1979) uppgav att i händelse av ett sovjetiskt militärt angrepp på kontinenten avsåg statsministern, försvarsministern och försvarschefen att ge klartecken till att amerikanska flygplan skulle evakueras från Västtyskland till Sverige redan första dagen av fientligheterna.
För den svenska ledningen på 1960-talet var detta ett primärt alternativ. USA:s flygplan i Västtyskland var under USA:s och inte under Natos befäl, och i händelse av ett krig skulle dessa flygplan kunna placeras i Sverige som en del av ett bilateralt svenskt–amerikanskt. arrangemang. Från början av 1960-talet etablerades en topphemlig säker linje mellan den svenska försvarsstaben och U.S. Air Force högkvarter i Wiesbaden för att underlätta denna operation. USA:s attack- och stridsflygplan skulle utplaceras från Västtyskland och USA till det ”i frontlinjen osänkbara hangarfartyget” i södra Sverige med direkt tillgång till Centralfronten och det sovjetiska hjärtlandet snarare än till det ”defensivt utplacerade osänkbara hangarfartyget” som Storbritannien utgjorde.
Med det här alternativet skulle Sovjetunionen plötsligt vara extremt sårbar, och det skulle behöva avleda sina styrkor och gå för en mer defensiv strategi. Detta alternativ var av avgörande betydelse för USA. Sverige ansågs inte kunna hålla sig utanför ett krig i längden, och Engman hävdade att tidig utplacering av U.S. Airforce i Sverige hade varit den enda möjligheten för Sverige att få amerikanskt stöd. 1970, mitt under Vietnamkriget, när premiärminister Olof Palme (1969–1976 och 1982–1986) jämförde USA:s bombningar i Vietnam med Stalins och Hitlers krigsförbrytelser, berättade han för sin ÖB general Stig Synnergren (1970–1978) att han var en stor vän till USA och att ”de positiva svenska relationerna med USA inklusive USA:s kärnvapenparaply och så vidare kommer att behållas som tidigare.”
Detta prat ”med dubbla tungor” uppskattades inte av USA:s president och ej eller av en betydande del av den svenska säkerhetseliten. President Nixon talade i mindre diplomatiska termer om premiärminister Palme som ”that Swedish asshole”, och den USA-lutande svenska eliten blev allt mer orolig för regeringens politik. Under 1970-talet och första hälften av 1980-talet utvecklades denna konflikt till en ytterst allvarlig splittring mellan en USA-kopplad industriell-militär-säkerhetselit å ena sidan och en neutralistisk socialdemokratisk regering, ledd av en stark statsminister, Palme, på den andra. Sverige var en neutral och ”suverän nationalstat”, men Sverige var också en stat ”ansluten till NATO”, för att citera John Owen vid North European Office of U.S. Utrikesdepartementet. Detta understryker statens dubbla struktur: kontrasten mellan nationalstats-aspekten och den överstatliga USA-lutande aspekten av staten.
Medan den svenska regeringen ofta stod för en anti-USA och anti-NATO-politik i utvecklingsländerna och i FN, var Sverige i vissa avseenden ”anslutet till NATO” eller inkluderat i ”US Grossraum”, för att använda Schmitts koncept. Den tidigare chefen för svenska flottan, viceamiral Bengt Lundvall (1970–1978), har uppgett att hans krigstidsposition skulle vara som ansvarig för svensk förbindelse med Nato och i händelse av ett ockuperat Sverige skulle han vara försvarschef vid svenska Högkvarter i exil i Storbritannien. Dessa ståndpunkter var dock så hemliga att ”ingenting skrevs ner på papper”. Uppgifterna överfördes ”muntligt” till hans efterträdare viceamiral Per Rudberg (marinchefen 1978–1984). Sverige-USA överenskommelser gjordes ”muntligt”, enligt Lundvalls motpart och vän i Washington, amiral Elmo Zumwalt, chef för sjöoperationen (1970–1974). Zumwalt citerades av den senare biträdande försvarssekreteraren Dov Zakheim för att ha sagt att det fanns en ”inofficiell allians” med Sverige. Alternativet att skicka amerikanska flygplan till Sverige, som diskuterats ovan, garanterades av en svensk–amerikansk ömsesidig förståelse, uppenbarligen inte genom en formell överenskommelse på ett papper.
Tidigare ordförande för Joint Chiefs of Staff, general John Vessey (1982–1985), berättade 1989 för mig om Sverige–USA militära band och förklarade att ”när det gäller Sverige fanns det bara en regel: Ingenting på papper.” [fotnot: Jag frågade general Vessey vid lunch efteråt om ett papper från en kollega. Vessey påpekade att man aldrig skulle hitta något viktigt i arkiven, för ”när det gäller Sverige fanns det bara en regel: Ingenting på papper.” General Vessey har också tjänstgjort i NATO:s militära kommitté och som vice stabschef i US Army. General Vessey bekräftade detta uttalande i september 1998. Också i september 1998 berättade generallöjtnant Wilhelm Mohr, tidigare norska flygvapnets chef (1964–1969) och vice befälhavare för Natos norra kommando (1969–1972), detsamma för mig. Generallöjtnant Kjeld Hillingsø, tidigare befälhavare för Natos BALTAP-kommando (1993–1995), berättade för mig att det bara fanns en regel i samarbetet med svenskarna: ”Inget på papper.”] Detta bekräftades av flera andra högt uppsatta officerare . General H. F. Zeiner-Gundersen, tidigare norska försvarschefen (1972–1977) och ordförande i NATO:s militära kommitté (1977–1980) sa att hans band till sin svenska motsvarighet general Stig Synnergren byggde på förtroende; kontinuitet måste garanteras av nära band och absolut förtroende. General Synnergren sa till Neutrality Policy Commission:
”Jag frågade aldrig regeringen om råd. Ansvaret var mitt. Jag tog besluten. Regeringen – försvarsministern eller statsministern – informerades inte om alla beslut. Och i de enskilda fallen när jag informerade dem om något, gjorde jag det när det fanns risk för en läcka till allmänheten.”
Flera intervjuade västerländska generaler uttryckte ett absolut förtroende för sina svenska militära kollegor, men inte till Sveriges politiska företrädare.
Vid ett lunchsamtal med James Schlesinger, tidigare chef för CIA (1973) och tidigare försvarsminister (1973–1976) frågade jag honom om hans syn på Sverige under hans tid i regeringen. Hans svar var kort och koncist: ”Vilket Sverige? Det ”politiska Sverige”? eller ’Militärsverige’? Militären planerade att involvera USA så snart som möjligt.” [fotnot: Diskussion med James Schlesinger vid PRIO International Conference on Nuclear Technology and Politics på Rjukan, Norge, 16–18 juni 1993. I min anteckningsbok skrev jag att Mr. Schlesinger sa: ”Vilket Sverige? ’Det politiska Sverige’ eller ’Militärsverige’? Militären ville att vi skulle komma så snart som möjligt.” Jag ringde Mr Schlesinger den 16 november 1998 och frågade honom om jag kunde citera honom om det. Han bekräftade detta uttalande men ville ändra den sista meningen: ”Militären planerade att involvera USA så snart som möjligt.”
Medan politiska åsikter i Sverige, som i alla länder, kan ha representerat ett kontinuum av idéer från extremvänster till extremhöger, var den politiskt-militära maktstrukturen inte bara splittrad utan till viss del polariserad. Varför? För att den mer eller mindre neutrala svenska nationalstaten – som den uttrycks i populär tradition och officiell regeringspolitik – stod i konflikt med hemliga säkerhetshierarkier som informellt var kopplade till USA eller ”anslutna till NATO.” Efter att ha tittat på detta hemliga samarbete kan det tyckas att detta var den sanna svenska säkerhetspolitiken. Sveriges officiella neutralitet skulle dock inte nödvändigtvis vara lätt att förändra; den hade sin egen tröghet. Den långa traditionen av neutralitet hade skapat sina egna motiveringar och sin egen diskurs. Och statsministern och hans nära rådgivare skulle inte nödvändigtvis acceptera USA:s militära planer. Om Sverige skulle ta emot USA:s attack- och stridsflygplan vid svenska flygbaser, skulle Sverige också inbjuda till sovjetiska kärnvapenangrepp mot dessa baser. Enligt generallöjtnant Vladimir Cheremnikh, ställföreträdande stabschef Leningrad Military District (chef för militära planer North-western Military Theatre), skulle svenska flygbaser som används av U.S. Air Force operationer elimineras. Men detta tycks ha förutsatt användningen av kärnvapen, säkert en anledning till statsminister Palmes upptagenhet med en nordisk kärnvapenfri zon i början av 1980-talet.
Kanske började Palme tro på svensk neutralitet för en tidig fas av ett krig, vilket skulle rädda Sverige vid ett kortare krig, medan den USA-kopplade säkerhetseliten fortfarande förespråkade en omedelbar utplacering av USA:s stridskrafter. Det verkar som om det ”politiska Sverige” existerade med sin egen stolthet, sin egen vision och sina egna hierarkier, medan andra, och delvis överlappande eller överlappande, hierarkier var direkt kopplade till USA, och till det som Carl Schmitt kallade ett Grossraum.
Sverige har, som de flesta västerländska stater, varit både en suverän nationalstat och en stat under USA:s kärnkraftsparaply, en stat som tillhör Pax Americana. Den neorealistiska idén om en enad stat kan inte förklara ett sådant delat tillstånd eller dubbelt tillstånd. Det verkar ha funnits två motstridiga ”Sverige”: en nationell statsstruktur och en skuggstruktur, främst kopplad till USA, och denna dubbla struktur – som finns i varje Nato-stat men är mer uttalad i Sveriges fall – indikerar att Nato inte bara är något mellan en allians av suveräna stater och en superstat, utan i själva verket är ett ”både-och”: både en formell allians och något av en informell USA-”superstat”. Den tidigare chefen för National Security Agency, William Odom, hävdade att USA var något av en ”överstatlig politisk-militär auktoritet”.
Till vänster: Kommendör Hans von Hofsten, som var ”chef för sjöofficerarnas revolt” 1985-86, tillsammans med konteramiral (senare amiral) Bror Stefenson (Foto Public Domain), vilken som svensk flaggofficer ( ”Flagg officer” är sannolikt en försvenskning av amerikanska Flag Officer, som omfattar såväl amiraler som generaler, ö.a.) för ubåtsflottiljen och senare Chief of Defence Staff, var den officer som hans brittiska motsvarigheter informerade om kommande brittiska ubåtsintrång i svenskt vatten. Stefenson var också den officer som flera gånger gav order om eld-upphör för att släppa ut dessa ubåtar. Många officerare trodde att dessa ubåtar var sovjetiska och de trodde att statsminister Olof Palme hade gett dessa order om eld-upphör, vilket ledde till en sjöofficerares revolt mot Palme, inom vilken man till och med ”diskuterade hur det skulle vara möjligt att klara detta genom att ta bort Palme på ett eller annat sätt”.
Den svenska dubbelstaten och suveränen
I Sverige och sannolikt även i andra västeuropeiska stater hade Morgenthaus dubbla stat, dess klyfta mellan ”reguljär statshierarki” och ”säkerhetshierarki”, sammansmälts med Grossraum-klyftan mellan nationalstatens hierarki och den skyddande maktens säkerhetshierarki eller Reich. USA:s underrättelse- och säkerhetsstyrkor skulle alltid vara närvarande i de lokala staterna för att garantera säkerheten i Grossraum. Med andra ord, USA:s. säkerhetshierarki skulle ingripa om ”nödvändigt” som en vetostyrka eller en ”nödmakt”, eller vad Carl Schmitt kallade suveränen. Den kan ingripa för att påverka nationalstatshierarkin eller med operationer som kan manipulera denna hierarkis politik eller, i slutändan, lägga in sitt veto mot sina beslut genom att ersätta dess ledare. Detta har förvisso varit typiskt för vissa Medelhavsländer men även för andra europeiska stater, inte minst Sverige.
Sveriges roll i USA:s militära strategi var beroende av förtroende, och den nya svenska ”politiska linjen” skulle ha varit oacceptabel för amerikanerna i en kris eller ännu mer i en förkrigssituation. Mikael Bentler från Säkerhetspolisen (SÄK) berättade att den svenska regeringen i början av 1970-talet, vid militärjuntans tid i Grekland, stöttade sina socialdemokratiska kollegor i den grekiska motståndsrörelsen. Men samtidigt buggade SÄK samma grekiska motståndsaktivister i Sverige och kopierade deras dokument, inklusive deras telefonböcker, för den grekiska militärjuntans räkning. Eller rättare sagt, materialet skickades till Grekland via Västtyskland, och det användes för att arrestera grekiska socialdemokrater när de kom hem. Bentler menade att information om politiska flyktingar från Sydafrika, Chile och Argentina hade vidarebefordrats till CIA av SÄK och att CIA sedan vidarebefordrade den till dessa regimer, vilket möjliggjorde arrestering och tortyr av anhöriga till samma politiska flyktingar. Det är ett faktum, i de flesta inbördeskrig eller militärkupper från 1960-talet till 1980-talet – i Grekland, Sydafrika, Angola, Moçambique, i Chile, Argentina, Nicaragua, i Vietnam och i Palestina/Israel – den svenska regeringen och dess säkerhetstjänster stödde olika sidor i konflikten.
Den svenska regeringen samarbetade med stater eller nationella rörelser i krig med USA-finansierade styrkor, medan individer inom den svenska säkerhetstjänsten och inom de svenska militära styrkorna hade ett nära samarbete med sina amerikanska eller brittiska motsvarigheter. Olof Frånstedt, chef för kontraspionage och operativ chef vid SÄK (1967–1978), sa i en intervju att inom SÄK ”hade vi en allvarlig förrädare, Mikael Bentler.” Enligt Frånstedt hade Bentler gått direkt till statsminister Palme och informerat honom om SÄK:s verksamhet. Frånstedt sa också att han i början av 1970-talet hade blivit informerad av James Jesus Angleton, CIA:s chef för kontraspionage, och av Peter McKay från MI6, att Palme ansågs vara en agent för påverkan. Palme, enligt Angleton, hade kontakt med en professor, en CIA-dubbelagent, som också arbetade för KGB. Frånstedt sa att han blivit informerad om det av ”James Jesus på hans kontor i Langley.”
I början av 1980-talet stödde Palme sandinisterna i Nicaragua och ANC i Sydafrika och när president Ronald Reagan försökte isolera Sovjetunionen arbetade han för en dialog som innefattade viktiga västerländska och sovjetiska företrädare. Palme var ordförande för The Independent Committee for Disarmament and Security (Palmekommissionen, se här, ö.a.), som lanserade ett program för ”gemensam säkerhet” i stark konflikt med USA:s politik. Kommittén föreslog också en kärnvapenfri zon i Europa som skulle omfatta de nordiska länderna och de två Tyskland. Från 1980-talet kan Palmes neutralitetspolitik ha lett till att Sverige försökte hålla sig utanför en tidig fas av ett Nato–sovjetisk krig, vilket allvarligt skulle ha försvagat Natos norra flank. Redan i början av ett krig kunde Palme ha försökt blockera USA:s tillgång till svenska flygbaser, varifrån USA:s flygplan skulle kunna få överlägsenhet i luften på Centralfronten, kunna anfalla sovjetiska luftförsvarssystem i de sovjetiska baltiska republikerna och ge förse USA:s långdistansbombplan med luftstöd. Palme kunde ha kunnat blockera USA:s operationer från svenskt territorium, inklusive amerikanska flyganfall mot Leningrad och Moskva, och användningen av Sverige för landsättningen av US Marines i de sovjetiska baltiska republikerna, som kan ha frigjort en betydande mängd sovjetiska styrkor för användning på Centralfronten.
I november 1983 överlämnade Peter Wallenberg en brittisk underrättelserapport till den svenske försvarschefen general Lennart Ljung, som tydde på att det kan komma att bli ”en svensk-sovjetisk pakt inom en snar framtid” (något Ljung ansåg vara totalt ogrundat). I november 1984 skrev Ljung i sin dagbok att SACEUR (se här, ö.a.), general Bernard Rogers, hade berättat för Volvos direktör P. G. Gyllenhammar att han var orolig för Sveriges ”politiska linje”. Henry Kissinger hade sagt detsamma till Gyllenhammar. Sverige förnekades, enligt Kissinger, väsentlig information. Problemet var det ”politiska Sverige”, inte ”Militärsverige”.
Det är inte klart vad Kissinger och Rogers syftar på, men det är ganska troligt att de talar om det ”svenska ubåtskriget” på 1980-talet. En rapport från Rand Corporation skrev att med 17 till 36 ubåtsoperationer (med vanliga ubåtar, miniubåtar och grodmän) per år, ”började sovjetiska inkräktare tränga in i hjärtat av Sveriges kustförsvarszoner, inklusive hamnarna och marinbaserna” (kursiv stil i originalet). Milton Leitenberg skrev för det Washington-baserade Center for Strategic and International Studies (1987) att dessa operationer var ”de första sovjetiska militärpolitiska initiativen mot en västeuropeisk stat sedan Berlinkrisen 1960–1961.”
På tre år ökade antalet svenskar som uppfattat Sovjetunionen som ett direkt hot, från 8 procent till 42 procent och antalet som uppfattade Sovjetunionen som ett hot eller ovänligt mot Sverige ökade från 33 procent till 83 procent. Statsminister Palme och hans kabinett kunde inte förstå varför Sovjet gjorde detta, men falska ”bevis ”, presenterade av svenska amiraler, tvingade honom att protestera kraftigt mot Moskva. Intrången tvingade Palme att avsluta sin utrikespolitik, sin politik för ”gemensam säkerhet” och sin dialog med Moskva.
Lokala sjöbefälhavare fick order om eld-upphör från försvarsstaben omedelbart före passager av ubåtar som de trodde härrörde från Sovjetunionen. De skyllde på statsminister Palme. De var rasande. Sovjetledaren Jurij Andropov frågade varför de svenska amiralerna inte använde mer våld; de borde sänka varje ubåt som kommer in på svenskt vatten så att svenskarna själva kunde ta reda på vem som var ansvarig för intrången. År 2000 uppgav USA:s förre försvarsminister Caspar Weinberger (1981–1987) och den brittiske marinministern Keith Speed (1979–1981) i svensk TV att de hade opererat ubåtar både ”regelbundet” och ”ofta” i svenska vatten efter USA–Sverige/UK – konsultationer mellan respektive marin. Speed sa också: ”Det var en fråga från marinen till marinen. Försvarsstaben eller ubåtsstyrkans flaggofficer berättade för sin svenska motsvarighet, och det var sedan upp till dem att informera sin regering.” Men det gjorde de aldrig.
2007, vid en konferens i Norge, gav jag Weinbergers sekreterare för marinen, John Lehman (1981–1987), en utskrift av Weinberger-intervjun. Lehman berättade för mig att dessa operationer i Sverige beslutades av en ”Deception Operation Committee” ledd av chefen för CIA, William Casey (1981–1987), vilket också nämndes i en intervju utförd av den tyska TV-kanalen Arte.
Hösten 1985 arrangerade ett antal rasande sjöofficerare en ”revolt”; de gick offentligt ut med sin kritik av statsminister Palmes hantering av ubåtsfrågan (se här, och här, ö.a.). En av dessa officerare, befälhavare Hans von Hofsten, hade deltagit i ett möte med poliser, enligt hans överordnade, kommendör Cay Holmberg. De hade ”diskuterat problemet [om] man kunde lita på Palme eller inte, och hur det skulle vara möjligt att hantera detta genom att ta bort Palme på ett eller annat sätt.” Försvarsminister Thage G. Peterson sa att ”militära kretsar riktade ett välorganiserat angrepp mot Olof Palme” månaderna före hans resa till Moskva i april 1986. I sina memoarer skriver Peterson att han rapporterade uppgifterna om sjöofficerarna till Palmemordsutredningen.
Palme sköts ihjäl klockan 23:20 på gatan utanför Skandiahuset (fd Thulehuset) på Sveavägen 44 den 28 februari 1986. ”Sveavägen” var ”Moder Sveriges” gata; försäkringsbolaget Thule var familjen Palmes företag, som hade tagits över av familjen Wallenberg och förvandlats till högkvarter för Svenska Stay-Behind-rörelsen. Ministrar, högre militära officerare och säkerhetstjänstemän tänkte i termer av en dubbelstat, och de hade en total brist på förtroende för varandra. SÄK hade ett nära samarbete med sina amerikanska motpart, och tidigare socialdemokratiska ministern och ambassadören Carl Lidbom — som utreder SÄK efter mordet på Palme — sa till SÄK:s chef Sune Sandström att det var viktigt att regeringen hade förtroende för SÄK. Enligt Lidbom svarade Sandström att ”det är lika viktigt att SÄK har förtroende för regeringen.”
I början och mitten av 1980-talet, litade USA:s säkerhetsstat inte längre på ”Det politiska Sverige” och signalerade sitt missnöje till sin svenska säkerhetselit. ”Det politiska Sverige” lekte med förtroende och det fanns ett starkt tryck för att ta bort det oliktänkande elementet. Tidigare operative chefen på SÄK, Olof Frånstedt, menade att Palmemordsutredningen i första hand borde ha fokuserat på Palme som en möjlig förrädare; mordet var med största sannolikhet ett politiskt mord, hävdade han. När Palmmordsutredningen ignorerade denna aspekt, visste den antingen inte vad den gjorde, sa Frånstedt, eller så ignorerade den detta faktum just för att den visste vad den gjorde. Med andra ord visste den att den måste presentera en täckmantel.
Sveriges tidigare utrikesminister Sten Andersson uppgav att det var en grupp inom SÄK som opererade mot statsminister Palme och såg honom som ett ”hot mot svensk säkerhet”. Vid en presskonferens 1985, sa Bertil Wedin, en Londonbaserad konsult och sydafrikansk underrättelsetjänsteman, samt en tidigare svensk underrättelseofficer, redaktör för Wallenbergs banknyhetsbrev och en svensk representant i World Anti-Communist League (WACL) :
”Jag jobbar mot Palme och den svenska regeringen. Det gör jag i samarbete med underrättelsetjänsterna i de skandinaviska länderna. För mig är det viktigt att jobba mot Palme. SÄK och den svenska militären är uppenbart i konflikt med sin egen regering.”
Den sydafrikanske översten och dödspatrull-ledaren Eugene de Kock berättade för Sannings- och försoningskommissionen 1996 att den sydafrikanske agenten Craig Williamson, samt hans underordnade Bertil Wedin, hade varit inblandade i Palmemordet. Två engelsktalande män med brytning, som tros vara sydafrikanska, hade två veckor före mordet berättat för två vittnen i Stockholm att de var i Sverige för att döda Palme. De hade visat upp flera vapen, varav ett var en revolver utrustad med en ljuddämpare som motsvarade det vapen som användes för mordet. Men det fanns också en rad andra varningar. Åtta dagar före mordet lämnade en tidigare representant för det då CIA-ledda WACL, Anders Larsson, in en varning till Palme och till utrikesminister Sten Andersson om det kommande mordet på Palme. Uppgifterna ska ha kommit från högernära SÄK; de ville stoppa Palmes resa till Moskva. Beslutet hade tagits av CIA:s hemliga aktionsavdelning, hävdade Larsson.
Landshövdingen i Norrköpings stad, Henry Eriksson, rapporterade till Statsministerns kansli sex veckor före mordet att SÄK/poliser (kopplade till WACL) förberedde en statskupp mot Palme innan hans möte med Mikhail Gorbatjov i Moskva i april 1986. I december 1985 kunde en MI6-officer, ”Mack” Falkirk, kopiera dagordningen för Palmes möte med Gorbatjov. Enligt Falkirk hade denna agenda sedan använts av CIA i Stockholm för att agitera inför svenska officerare för att Palme skulle avlägsnas. Fem veckor, tre veckor och en vecka före mordet rapporterade en svensk-jugoslavisk legosoldat, Ivan von Birchan, till Stockholms kommun och till polisen att han erbjudits två miljoner dollar för dödandet av Palme, av en vapenbroder från Rhodesia, en CIA-agent ”Charles Morgan”, som också arbetade med Contras i Honduras, som i sin tur finansierades av WACL.
Mordet på statsminister Palme är fortfarande inte löst, men vid den tidpunkten var graden av konflikt mellan den demokratiska staten och säkerhetsstaten förvisso oacceptabel för båda sidor, och den allvarliga kalla krigs-spänningen fick USA och Storbritannien att överväga att den svenska regeringen utgjorde ett hot mot den norra flanken. Medan Militärsverige, enligt James Schlesinger, ”planerade att få USA involverat så snart som möjligt”, tycks det politiska Sverige blockera USA:s tillgång till Sverige, vilket var mer än bara problematiskt på grund av de allt mer spända relationerna med Sovjetunionen under det tidiga 1980-talet. Den svenska politiska idén om ”neutralitet”, en nationalstat med olika alternativ, kan ha skapat en svensk illusion av ”valfrihet”. Den tidigare svenska försvarsministern Anders Thunborg sa till mig i november 1998 att ”I händelse av ett krig hade vi flera alternativ, och beslutsfattandet var i våra händer.” Men att låta tillgången till svenska flygbaser bero på ”ren slump”, på synpunkter från en svensk statsminister och hans kabinett, kanske inte var något som USA föredrog. Och sedan, när de amerikanska planerna för att bistå Sverige berodde på band som inte definierades i skriftliga dokument utan enbart på förtroende mellan individer, blev bristen på förtroende för statsministern ett stort säkerhetsproblem. USA:s säkerhetsstat kan ha ansett den svenska regeringen som ett internt svenskt problem så länge den svenska säkerhetsstaten kunde vidta nödvändiga åtgärder för att undanröja hotet mot norra flanken.
Här är suveränen i slutändan den USA-ledda säkerhetshierarkin som krävde en förändring av svensk politik. Det Schmittska riket hade företräde framför nationalstaten, och säkerhetsstaten hade företräde framför den reguljära demokratiska staten, vilket innebär en delad stat, eller med Morgenthaus ord, en dubbelstat. Konflikten mellan det
Politiska Sverige och ett USA-kopplat Militärsverige hade blivit oacceptabelt. Carl Schmitt insåg att suveränen i slutändan inte är ”dubbel”. Det dubbla tillståndet representerar en verklig dualitet, men i slutändan, i nödfall, är det inte den demokratiska staten utan säkerhetsstaten som kommer att ingripa och lägga veto mot en viss politik, och i västvärlden är USA säkerhetsstaten och dess nätverk inom de enskilda staterna har haft sista ordet. Eller för att citera Carl Schmitt: ”Suveränen är den som bestämmer om undantaget”.
Relaterat
Sensationellt om Den djupa staten…. Av Ola Tunander
Demokratiska staten och Djupa state Av Ola Tunander
I rättsstaten Sverige existerar politisk manipulation, är djupt rotad i makteliten och kanske mest inom socialdemokratins ”demokrati”—
Gott folk, blunda och ni ser inget.
××××××
Text-fragment ur
Makten, lögnen & demokratin
—Sverige efter Palmemordet
av Gunnar Wall, 1990
Det har varit upp till allmänheten att välja mellan att lita på Hans Holmér/Ebbe Carlsson eller Anders Helin/Jörgen Almblad. Många har vid det här laget förbrukat sitt förtroende för utredningsapparaten och litar inte på någondera. Ännu en kraftig törn fick den kvarvarande tilltron när det blev stor uppmärksamhet kring uppgifterna om att CIA och den italienska fascistiska frimurarorganisationen P 2 skulle kunna ligga bakom mordet på Palme. I stället för att ge raka och begripliga besked om hur Palmespanarna försökt bedöma sannolikheten i det alarmerande tipset dokumenterade polisens spaningsledare Hans Ölvebro i sina uttalanden hur polisen utövat den mest beslutsamma och demonstrativa passivitet när det gällt detta känsliga internationella spår.
Hela detta icke klarade prov för de svenska politiska och rättsliga instanserna är något som materialiserats som en sorts kunskap i folkdjupen — en kunskap om en ruttenhet, om ett lik i garderoben, låt vara att garderobsdörren bara står på glänt och att lukten är lite obestämd; det går inte säkert att fastslå vad som döljer sig.
Den förändring av tänkesätten som kunde utläsas i den sociologiska rapporten om Katrineholm har säkert förstärkts av dessa erfarenheter. Om arbetarrörelsens ledare skjuts på öppen gata och om sedan den socialdemokratiska regeringen inte verkar intresserad av att mordet ska bli hederligt utrett — vad är då vänster och höger i politiken, vad finns det då för arbetarrörelse att vara en del av? Tillhörigheten blir naggad i kanten, känslan av maktlöshet breder ut sig.
Men trots denna brist på trovärdighet från makthavarnas sida, trots diverse politikers och ämbetsmäns hastiga avgångar och trots, till och med, åtal mot en serie höga polischefer för åtminstone vissa av deras olagliga manövrer sitter i princip det politiska etablissemanget kvar i orubbat bo.
Regeringen utsåg en speciell kontaktperson till spaningsledningen. Åklagarna ställdes åt sidan. När det gällde den känsliga frågan om utrikespolitiska motiv bakom mordet sköttes det hela genom en serie informella samtal mellan Holm& och ambassadören Sverker Åström, återigen en person nära den socialdemokratiska toppkretsen.
Dessa samtal ledde fram till att alla internationella motiv utom de som PKK påstås ha haft tidigt avfördes från utredningen.
Bara den detaljen visar att polisens och politikernas gemensamma hantering av statsministermordet förstås inte har något med spaningsarbete att göra. Men desto mera med politisk styrning.
Det är därför inte underligt att Hans Holm& i sina försök att stoppa buggningsmålet och hotat regeringen med att avslöja sådant som kan skada staten. Det är ingen tvekan om att han sitter inne med kunskaper som skulle vara förödande för trovärdigheten hos en hel politikergeneration.
Det svenska samhället har en helt annan plats i världsekonomin. Orättvisorna är stora, men även den som drabbas av dem känner sig tills vidare glad över att bo i Sverige och inte någon annanstans. Den sociala revolten är inte precis omedelbart förestående.
Allt detta har länge skapat ett utrymme för illusionen att svenska makthavare — till skillnad från dem i länder med erkänt korrupta politiska system — är hederliga i förhållande till ”sitt” folk.
Sällan har så många myndighetspersoner tvingats att redovisa sina regelvidriga aktiviteter inför det folk de är satta att styra över. För den vetgirige är det bara att gå till de mestadels offentliga handlingarna från Konstitutionsutskottet, Justitieombudsmannen, Justitiekanslern, Jurist- och Edenmankommissionerna och till förundersökningsprotokollen för de olika rättsprocesserna.
Mycket av det alla dessa förhörda myndighetsutövare berättar kan visserligen misstänkas vara direkt lögnaktigt eller i alla fall ge en väldigt ofullständig bild av sanningen. Men de kan inte trolla bort hela den berättelse om den inofficiella maktutövningens skymningsartade struktur som kryper fram.
Alla dessa officiella papper blir på detta sätt värdefulla verktyg för en ideologikritik som kontrasterar detta svenska nutida samhälles påståenden om sin egen demokratiska karaktär med de verkliga krassa, cyniska och elitistiska funktionssätten. Här finns ett tacksamt arbete att utföra för marxistiska samhällsforskare.
Området är angeläget — och obearbetat. Den borgerliga ideologin är i sanning förhärskande i dessa dagars borgerliga svenska samhälle. Utrymmet har ökat för anhängare av den liberalt kapitalistiska samhällsordningen att drapera det egna systemet i ljusa färger.
Med andra ord: den politiska regim som finns i Sverige framställs i massmedierna som i stort sett rationell, folkligt kontrollerad och fri från korruption — till skillnad från alla regimer som baserar sig på en planerad produktion i stället för på kapitalism.
”Om arbetarrörelsens ledare skjuts på öppen gata och om sedan den socialdemokratiska regeringen inte verkar intresserad av att mordet ska bli hederligt utrett — vad är då vänster och höger i politiken, vad finns det då för arbetarrörelse att vara en del.”
Exakt det här har jag funderat över många gånger
Hur kommer det sig att inte socialdemokraternas regering krävde en riktig utredning? Och hur kommer det sig att alla socialdemokratiska medlemmar i vårt avlånga land inte heller gjorde det? Det skrevs ju många böcker och artiklar bla i Proletären ( dåvarande (r)-arnas tidning, partiet leddes då av klarsynte Frank Baude)… och på den tiden var Public Service åtminstone delvis i ”allmänhetens tjänst” och Sveriges radio sände många bra radioreportage av bla Lars Borgnäs.
Till skillnad från idag då Public Service dag och natt mal på om det aggressiva Ryssland, och inte knystar ett ord om USA/Natos proxykrig i Ukraina mot Ryssland.
Som jag förstår det var Palme djupt uppskattad av många medlemmar, minns en av dom, en gammal arbetare vars ögon lyste av stolthet när han såg Palme sopa mattan med någon från det borgerliga blocket i en partiledardebatt på TV.
Vad hände?
Kan man säga att Ingvar Carlsson och Göran Persson m fl köpte nyliberalismen och de 1%-en i USA och väst:s rätt att härska ensamma i världen? Men att Palme hade ändrat kurs? Han var för ”gemensam säkerhet” något som USA satte sig bestämt emot, samma sak som Ryssland och Kina upprepar idag”odelbar säkerhet” ….
En annan sak som slår en som en parallell till situationen idag den tredje statsmaktens roll, massmediernas roll, samma propaganda östes på den tiden över oss om ryska ubåtar, och Ryssland började ses allt mer som ett hot…exakt som idag, och inte USA som står för över 200 inventioner i andra länder, bara sedan Sovjetunionen föll 1991, https://www.youtube.com/watch?v=8WidZ75_Dho (enligt Ben Norton som har säkra uppgifter) samtidigt som Rysslands går att räkna på ena handens fingrar.
Någon sa, ”socialdemokratin är borgarklassens bulvaner i arbetarrörelsen”…var det så att Palme inte ville fortsätta att vara bulvan mer, på samma sätt som Putin inte hade lust att fortsätta Rysslands nyliberala politik? Och sådana ledare vill inte USA, som är Natos största medlem veta av.
Jag kände Christer Petterson och Sigge Cedergren och dom var var det inte
Jag ser inget skäl att tvivla på Tunaders uppgifter. Men jag tänker att Wallenberg var realpolitiker och inte bara näringslivets representanter hela tiden. Och insåg /ansåg antagligen att det var nödvändigt och i rikets intresse att axla den bördan.
Men hur mycket visste Wallenbergs om anglosaxernas dubbelspel?
Visste de och förstod de vidden av anglosaxernas stöd till såväl kommunistrevolutioner som fascister?
Eller trodde Wallenbergs på någon alternativ förklaring till kommunismens spridning?
Tex den som handlar om judars roll i den spridningen och därmed att anglosaxerna skulle ha varit mot den processen?
Om man inser att den hegemoniska makten spelar ett dubbelspel innebär det inte på kort sikt att man skulle se någon annan utväg än att spela med men på lite längre sikt kunde man anta att de ändå skulle vilja medvetandegöra samhällets kadrer och se mer konstruktivt på att söka samförstånd med anglosaxernas rivaler.
Sverige berördes ju av att Storbritanniens Edward VII 1907 hotade Rothschilds som samma år tvingades divestera från lönsamma samarbeten med Ryssland vilket berörde Sveriges Nobel. Det året dödade betalda tartarer Nobels medarbetare.
I Tyskland utövade Houston Chamberlain betydande inflytande över etablissemanget inte minst över Kaiser Wilhelm. Då kommer Tysklands och Österrikes plan 1916-1918 om uppstyckning av Ryssland. Något som Bismarck hade varit emot innan Edward som Prins av Wales hade lyckats få sin yngre kusin Kaisern att avskeda Bismarck 1890.
Flera saker av betydelse inträffade under Cecil-blockets ledande ställning mellan 1886 och 1892. 1888 Jack the Ripper-dramat som kan tolkas som ett av frimurarmakten tydligt signalerat dödshot avsett att förtås av höga frimurare. Som bankirer. Fem ’kanoniska’ prostituerade för fem kanoniska grenar av Rothschild-klanen. Hannah Rotschilds död 39 år gammal 1890. Av tyfus men läkaren påpekade att hon skulle ha dött ändå inom två år av Brights sjukdom som är en njuråkomma och kan ske av olika skäl bla förgiftning.
Hannah’s brittiske make Lord Pirbright=Archibald Roseberry ärvde 100 miljoner pund.
En annan Rothschild av födsel, kunde parallellt lägga fram samma belopp.
Efter dödshotet alltså.
När Cecil Rhodes parallellt drog igång sitt elitsällskap påpekade senare en av de ledande inom Rothschild-klanen för Rhodes att USA måste vara med annars skulle projektet inte vara möjligt. Detta har tolkats som att Rothschilds var pådrivande. Men då har man alltså valt att inte låtsas om det föregående dödshotet.
Bismarck hade tidigare haft ett givande samarbete med Rothschilds som bidrog till Tysklands enande och därför till dess ekonomiska framgångar vid tiden för Jack the Ripper.
En fortsättning av det samarbetet ter sig naturlig mot bakgrund av Tysklands då snabbt växande konkurrenskraft.
Bismarck kritiserade inte Rothschilds utan den brittiska liberalismen som det onda.
Allt detta resulterade i att Federal Reserve skapades i USA medan britterna totalt infiltrerade USAs maktstruktur med mediamakt monopol över kommunikationsteknologi och underrättelsetjänster och skattebefriade stiftelser. Den vägen kunde britternas medhjälpare i USA driva fram världskrig och både fascism och kommunism att införas utomlands.
Detta tecknar den bakgrund där lilla Sverige försökte segla sin bräckliga farkost på det hotfullt stormande havet.
Peter, jag förstår inte din kommentar alls, vad menar du egentligen? Om bl a kommunister och judar…Så här tror jag att det är efter vad jag lärt mig av ovanstående artiklar, den djupa staten fortsätter sitt krig MOT Ryssland, med Nato, eftersom inte djupa staten kunde göra det med Hitlertyskland mot Sovjetunionen.
Och sedan det där med judar håller jag inte alls med om et har inget alls med etnisk tillhörighet att göra. Konstigt att det alltid kommer om, vare sig det gäller klimatet eller kommunismen osv…
Nej du har inte förstått alls det märker jag.
Jag försöker förstå hur W kan ha tänkt vid den aktuella tiden.
Men kapitalister är kanske bara onda för dig och behöver inte förstås?
Då måste jag även räkna in att W liksom många andra låtit sig påverkas av den officiella debatten. Och den gick för Hitler och många andra ut på att judarnas kretsar hade betydelse.
Det vet du mkt väl.
Jag kallade det för en alternativ tolkning. Alternativ till den av mig föredragna om att Storbritanniens eliter var de verkliga hjärnorna bakom den enorma konspiration som utspelade sig.
Men det sistnämnda var många inte väl medvetna om.
Nazisterna var konspiratörernas nyttiga idioter.
Och det var först långt efter WW2 som mer info tilläts komma ut om den mycket omfattande konspiration som Storbritannien utövat både genom kontrollen av USA och av manipulerandet av alla krigsdeltagares inre maktstruktur redan från innan WWI.
Oavsett Ws motiv lyckades de hålla oss utanför direkt deltagande.
Britterna ville ha ett tillräckligt starkt Tyskland att förblöda tillsammans med Sovjet.
Initialt försökte de få Tyskland att starta kriget tidigare i tron att Sovjet var svagt så att det lättare skulle gå att stycka upp krigsbytet utan invändningar från britternas rivaler.
Därför låg det i de brittiska konspiratörernas intresse att Sverige hjälpte till.
Hade Sverige gått emot hade britternas planer hotats och vi hade sannolikt ockuperats och tvingats delta på nazisternas sida på östfronten med ökat lidande för Sovjet och för svenskar.
Jag litar på att Tunanders redogörelse är historiskt korrekt och försöker bidra med mindre kända aspekter som ytterligare bakgrund.
Peter Grfström, du skriver “Men hur mycket visste Wallenbergs om anglosaxernas dubbelspel?” och du frågar “Men kapitalister är kanske bara onda för dig och behöver inte förstås?”
Nej kapitalister är inte alls “bara onda” för mig, men om inte en stark stat styr dem så att deras kapitalism gynnar landets medborgare, utan bara låter kapitalisterna löpa gatlopp efter maximala profiter utan minsta hänsyn till vare sig lands medborgare eller miljö och till slut ta över hela regeringsmakten och infiltrera i, eller starta krig i alla länder de kommer åt i världen, då blir deras agerande fasansfullt ONT. De hotar hela mänsklighetens existens. Ex USA. Och alla länder som vill gå med i Nato vars största medlen är USA, och vars verktyg Nato är.
Är vi överens om det här, Peter? Fortsättning följer.
Absolut och Kina och Ryssland har ju varit bestämda just så mot oregerliga oligarker som står imperiet nära.
Det beteende som vi båda tar avstånd från är det brittiska imperiets kännemärke. Deras liberalism har just den verkan att den släpper lös alla onda krafter och skäms inte.
Liberalismen är just sån. Den bejakar onda människors frihet att förstöra för hela mänskligheten. Jeremy Bentham dolde inte att han försvarade en totalt hänsynslös omoral men såg inget klandervärt i det.
Men ordet kapitalism karakteriserar dåligt den problematiken eftersom Britternas imperium som blev det angloamerikanska aldrig var för kapitalistisk marknad utan för maliciöst maktmonopol som inte vill ha marknadsekonomisk konkurrens och använder alla vidriga fula knep för att hålla andra nere i misär.
Dom slog sönder Indiens fina hantverksindustri för att kunna tvinga på dem Britternas massproduktion.
Indiska historiker hävdar att Storbritanniens industriella uppbyggnad betalades av Indien. Britterna skötte skatteindrivningen där och styrde skattepengarna till import från Storbritannien.
Jag kan inte bedöma vad som är sant men det är iaf vad en del intellektuella i Indien hävdar
Internationell lag och neutrala investerare möjliggör för nationalstater att konkurrera med löner för att bygga upp sig och bli mer konkurrenskraftiga. Det är vad Kina byggt upp sin snabba framgång med.
Så länge Kina var mindre långt komna var det lockande att agera någotsånär neutral investerare för väst.
Men verkligt neutrala investerare är inte i maskopi med en oligarkis subversiva organisationer som CIA och MI6 men investerarens intressen skyddas av en rationellt uppbyggd internationell lag. Det är vad Kina och Ryssland strävar efter.
Peter, vad exakt menar du med det här ”Men hur mycket visste Wallenbergs om anglosaxernas dubbelspel?
Visste de och förstod de vidden av anglosaxernas stöd till såväl kommunistrevolutioner som fascister?
Eller trodde Wallenbergs på någon alternativ förklaring till kommunismens spridning?
Tex den som handlar om judars roll i den spridningen och därmed att anglosaxerna skulle ha varit mot den processen?”
Artikeln lägger fram mycket trovärdiga fakta, som talar sitt tydliga språk, om vilka ”förrädarna är” och hur den denna organisation utövar sig genom makt och propaganda och dubbelspel på demokratins bekostnad, dvs att det finns en sk dubbelstat, en ”politisk” och en ”militär”och att de inte är överens om politiken. Att det finns ett militärt tryck på att Sverige ska underkasta sig USA:s vilja, att dominera klotet med vapen och våld, medan en övervägande majoritet inte har något som helst intresse av det.
Att det finns en stark inofficiell koppling mellan svenska högerinriktade officerare, politiker och till USA och underrättelsetjänst och CIA och det neokonservativa som styr Washingtons krigs- politik. Ingen i Sverige är betjänt av att sådant dubbelspel.
Det finns ju ett enkelt grepp att lösa detta dubbel-kommandoproblemet i Sverige: utnämn regeringschefen till Högste Överbefälhavare, precis som regeringschefen i de amerikanska Förenta staterna de facto är det till namn och post. D.v.s. politiken leder också militären från högsta ort. Att ha inre femtekolonnare som tycks ha varit i svensk militär som hittills som springer för minsta vink till och från Washington är helt enkelt landsförräderi och rent myteribeteende.
Det märkliga var verkligen att detta accepterades av svensk politik och att dessa fientliga förrädarmilitärer inte avskedades, och rentav sattes fängelse, på stående fot.
JdN, jag har ofta analyserat dina dubbelbottnade kommentarer, då utifrån ambivalenta olika påståenden, i det förflutna och nutid.
Ngn Stalinhatare kan du inte vara, Putinhatare ja vilket bevisats tydligt!
Sannt eller falskt, ligger under lupp.
Enligt mitt intresse och kunskap måste jag erkänna att ”herr” JdN är ett exemplariskt studiematerial.
Om vi tittar närmare på kommetaren din så prisar du USA och föreslår att Sverige borde följa den angloamerikanska varianten. Den liknar Stalins tid i Sovjetunionen, av dig så ofta kritiserad och beskrivts som helvetet på jorden.
Ditt förslag: utnämn regeringschefen till Högste Överbefälhavare (Stalin )precis som regeringschefen(Stalin) i de forna Sovjetunionen de facto var till namn och post.
Stalin och kommunistpartiet/politiken ledde också militären från högsta ort.
Landsförräderi och rent myteribeteende,
acceptrades inte.
Fientliga förrädarmilitärer avskedades, rentav sattes i fängelse, på stående fot t.o.m. avrättades.
Johan, dina dubbelbottnade åsikter är en aningen avslöjande.
Medvetet eller inte, en frågan under lupp.
Nja, den stora –och avgörande– skillnaden är att Sverige länge varit en transparent rättsstat där makthavarna avgår efter sina tidsbestämda mandat – och Sovjetunionen var det definitivt inte. Precis som i dagens Putin-Ryssland står maktens klockor stilla i Kreml. Vad invånarna beträffar så bryr man sig föga och än mindre oroar sig.
Så en lösning för ett öppet, demokratiskt land kan vara fullständigt förödande för ett totalitärt samhälle där det redan råder laglöshet och rättslöshet: d.v.s. i ramverket för statens beteende och ageranden.
Jag är inte känslosam av mig i politiken och hyser inget hat eller avsky från själens botten mot det ena eller andra, utan ser enkom på hur den enskilde medborgaren har det i sitt vardagsliv; och när det gäller stora delar av den sovjetiska historien liksom i dagens alltmer totalitära ryska samhälle är den enskildes tillvaro ytterst begränsad. Många ryssar anser sig ha ”en slags kollektiv depression” är något jag hört flera gånger på sistone.
Däremot kan jag skilja mig åt i analys, faktabearbetning och ren åsikt – som rejält kan skilja sig åt – den kritiken tar jag åt från bl.a. Carina Lundström och behöver ingen ytterligare mental genomgång på telepatisk väg eftersom jag redan spenderat färdigt mina år på freudianska soffan. (Jag känner mig själv sålunda mycket väl och avsevärt bättre än de flesta andra, speciellt män).
Kritik mot en potentiell stats misskötsel och ren vanskötsel är sålunda inget ”hat” eller någon emotionellt ogrundad fobi och alla sådana skällsord man kan komma på, utan strikta konstateranden. Sovjetsystemet gick under av helt egen kraft och på grund av egna misslyckanden, och inga medborgare i den staten gick ut på gatan och försvarade den till minsta pris. Jag har all anledning att tro att när putinsystemet hänger i sitt sista gångjärn kommer vi att se samma pyspunka för det systemet ut ur historien; och alla efterkommande makthavare då skylla precis alla fel på föregångaren Putin -som alltid i rysk historia.
I Ryssland har man fria val med valobservatörer.
Putin valdes 2018 till president med stor marginal och i konkurrens med flera kandidater. Han fick 51 % av de valbaras röster, jämfört med färre än 40 % för Biden. Stöds av 70-80 % enligt opinionsundersökningar.
Nja, ryska val är numera så pass fria att det ledande partiet Jedinaja Rossija och Putin själv aldrig någonsin kan förlora makten. Den friheten i valen har man alltid på sin sida.
Röststölderna och mandatstölderna är omfattande, vilket jag beskrev förra veckan i uttalandena av den ryske kommunistiske oppositionspolitikern Boris Kagarlitskij hur kommunistpartiets mandat på många ställen i Ryssland förvandlades till Jedinaja Rossija-mandat genom Rysslands elektroniska valsystem.