Om den dubbla staten. Fallet Sverige. Del II

Vänster: Dåvarande utbildningsministern och senare (februari 1969) statsministern Olof Palme demonstrerar mot USA:s krig i Vietnam 1968 tillsammans med den nordvietnamesiske ambassadören i Moskva. Till höger: Marcus Wallenberg, chef för Wallenbergimperiet, som hade John Foster Dulles som sin advokat under andra världskriget och underlättade för svenska generaler att träffa sina amerikanska motsvarigheter och att träffa högre amerikanska tjänstemän. Wallenbergarna hade sin egen underrättelsetjänst som leddes av Karl Arvid Norlin, som fungerade som länk mellan amerikanska officerare och deras svenska motsvarigheter (Foton, Public Domain).

I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett-två år sedan” återpubliceras denna artikel som är aktuell även idag.

En andra artikel 21/8
av professor emeritus Ola Tunander om den djupa staten. https://olatunander.substack.com/p/dual-state-the-case-of-sweden-part-38c?utm_source=post-email-title&publication_id=1510517&post_id=136280842&isFreemail=true&utm_medium=email

En neutral stat kontra en stat under USA:s kärnvapenparaply

Under kriget hade familjen Wallenberg sålt kullager och stål till Tyskland och haft hemliga affärer med tyska företag (se ovan, s. XXX). Jacob Wallenberg hade samarbetat med tyskarna (i hemlighet stött Carl Gördeler och Stauffenbergs kuppförsök mot Hitler 1944), medan Marcus Wallenberg samarbetade med amerikanerna och med den brittiska underrättelsetjänsten. Efter andra världskriget fortsatte Wallenbergarna som vanligt tack vare stöd från sin advokat, sedermera utrikesminister John Foster Dulles, och sin representant i USA, vice utrikesminister Robert Lovett. Sveriges aristokratiska och militära elit övergav sina historiska tyska band för en pro-amerikansk hållning, medan den socialdemokratiska regeringen officiellt behöll den svenska västvänliga neutralitetspolitiken, som åtnjöt folkligt stöd.

Efter kriget var Marcus Wallenberg ”förbindelseperson” för den svenske försvarschefen general Nils Swedlund och högre amerikanska officerare. General Swedlund träffade USA:s utrikesminister John Foster Dulles hemma hos Wallenberg. Efter kriget behöll bröderna Wallenberg sina kontakter med bröderna Dulles (även med Allan Dulles som chef för CIA). På samma sätt agerade Peter Wallenberg, Marcus son och efterträdare som chef för Wallenbergimperiet, under 1980-talet som en ”länk” mellan Sveriges försvarschef general Lennart Ljung och den amerikanska ledningen (inklusive Henry Kissinger och George H.W. Bush). En betydande del av den aristokratiska militära och industriella eliten framstod som ett informellt maktnätverk med egna lojaliteter och internationella band som skilde sig från den folkvalda regeringen med den styrande socialdemokratiska politiska eliten. Här kan vi finna de historiska rötterna till den svenska dubbelstaten.

Den svenska industrins ekonomiska framgångar, i synnerhet Wallenbergarnas, var dock en förutsättning för den socialdemokratiska välfärdsstaten, som blev grunden för efterkrigskompromissen mellan socialdemokratisk neutralism och USA-vänliga industriella och militära eliter. Statsminister Hanssons efterträdare, den socialdemokratiske statsministern Tage Erlander, stödde de dolda svensk-amerikanska militära banden så länge dessa hölls hemliga.

Militärledningen fick informellt rätt att agera – och i hemlighet samarbeta med USA och Nato – så länge regeringen hade rätt att tala, att offentligt definiera vad som var officiell politik. Denna ”historiska kompromiss” från 1950- och 1960-talen tycks ha varit acceptabel för båda sidor. Den svenska makteliten var lika splittrad som tidigare, men medan socialdemokraterna officiellt behöll sin västvänliga neutralitet, bytte vissa konservativa och militära eliter ut sina tyska band mot amerikanska.

I Sverige var statsministern tvungen att överbrygga denna konflikt som högste ledare, vilket gav honom en roll som i mångt och mycket liknade en ”president”. I början av 1960-talet lades Sveriges topphemliga kärnvapenprogram, som leddes av dåvarande statsminister Erlander och hans sekreterare Olof Palme, ner (eller snarare lades ner och avsomnades) möjligen som en ”uppgörelse” med USA, vilket fick USA att utvidga sitt kärnvapenparaply till Sverige. Enligt ett dokument från USA:s nationella säkerhetsråd från 1960 skulle USA ”hjälpa Sverige … att motstå angrepp från Sovjetblocket” och detta utgjorde ”grunden endast för unilateral amerikansk planering och inte för planering inom NATO”. Detta fick inte bli känt för NATO:s befälhavare. Utrikesdepartementets dokument ”Guidelines for Policy and Operations-Sweden” (juni 1962) använder samma språk, inklusive amerikansk unilateral planering för samma eventualitet; ”Detta dokument var i kraft under 1970-talet, och förmodligen i en eller annan form fram till 1989.” General Carl Eric Almgren (stabschef 1961-1967 och arméchef 1967-1976) berättade för en statlig utredning att svenska flygbaser redan från 1960-talet var förberedda för att ta emot amerikanska flygplan. Ingemar Engman (rådgivare till försvarsminister Sven Andersson 1967-1972 och biträdande försvarsminister 1972-1979) uppgav att i händelse av ett sovjetiskt militärt angrepp på kontinenten avsåg statsministern, försvarsministern och försvarschefen att ge klartecken till att amerikanska flygplan skulle evakueras från Västtyskland till Sverige redan första dagen av fientligheterna.

För den svenska ledningen på 1960-talet var detta ett primärt alternativ. USA:s flygplan i Västtyskland var under USA:s och inte under Natos befäl, och i händelse av ett krig skulle dessa flygplan kunna placeras i Sverige som en del av ett bilateralt svenskt–amerikanskt. arrangemang. Från början av 1960-talet etablerades en topphemlig säker linje mellan den svenska försvarsstaben och U.S. Air Force högkvarter i Wiesbaden för att underlätta denna operation. USA:s attack- och stridsflygplan skulle utplaceras från Västtyskland och USA till det ”i frontlinjen osänkbara hangarfartyget” i södra Sverige med direkt tillgång till Centralfronten och det sovjetiska hjärtlandet snarare än till det ”defensivt utplacerade osänkbara hangarfartyget” som Storbritannien utgjorde.

Med det här alternativet skulle Sovjetunionen plötsligt vara extremt sårbar, och det skulle behöva avleda sina styrkor och gå för en mer defensiv strategi. Detta alternativ var av avgörande betydelse för USA. Sverige ansågs inte kunna hålla sig utanför ett krig i längden, och Engman hävdade att tidig utplacering av U.S. Airforce i Sverige hade varit den enda möjligheten för Sverige att få amerikanskt stöd. 1970, mitt under Vietnamkriget, när premiärminister Olof Palme (1969–1976 och 1982–1986) jämförde USA:s bombningar i Vietnam med Stalins och Hitlers krigsförbrytelser, berättade han för sin ÖB general Stig Synnergren (1970–1978) att han var en stor vän till USA och att ”de positiva svenska relationerna med USA inklusive USA:s kärnvapenparaply och så vidare kommer att behållas som tidigare.”

Detta prat ”med dubbla tungor” uppskattades inte av USA:s president och ej eller av en betydande del av den svenska säkerhetseliten. President Nixon talade i mindre diplomatiska termer om premiärminister Palme som ”that Swedish asshole”, och den USA-lutande svenska eliten blev allt mer orolig för regeringens politik. Under 1970-talet och första hälften av 1980-talet utvecklades denna konflikt till en ytterst allvarlig splittring mellan en USA-kopplad industriell-militär-säkerhetselit å ena sidan och en neutralistisk socialdemokratisk regering, ledd av en stark statsminister, Palme, på den andra. Sverige var en neutral och ”suverän nationalstat”, men Sverige var också en stat ”ansluten till NATO”, för att citera John Owen vid North European Office of U.S. Utrikesdepartementet. Detta understryker statens dubbla struktur: kontrasten mellan nationalstats-aspekten och den överstatliga USA-lutande aspekten av staten.

Medan den svenska regeringen ofta stod för en anti-USA och anti-NATO-politik i utvecklingsländerna och i FN, var Sverige i vissa avseenden ”anslutet till NATO” eller inkluderat i ”US Grossraum”, för att använda Schmitts koncept. Den tidigare chefen för svenska flottan, viceamiral Bengt Lundvall (1970–1978), har uppgett att hans krigstidsposition skulle vara som ansvarig för svensk förbindelse med Nato och i händelse av ett ockuperat Sverige skulle han vara försvarschef vid svenska Högkvarter i exil i Storbritannien. Dessa ståndpunkter var dock så hemliga att ”ingenting skrevs ner på papper”. Uppgifterna överfördes ”muntligt” till hans efterträdare viceamiral Per Rudberg (marinchefen 1978–1984). Sverige-USA överenskommelser gjordes ”muntligt”, enligt Lundvalls motpart och vän i Washington, amiral Elmo Zumwalt, chef för sjöoperationen (1970–1974). Zumwalt citerades av den senare biträdande försvarssekreteraren Dov Zakheim för att ha sagt att det fanns en ”inofficiell allians” med Sverige. Alternativet att skicka amerikanska flygplan till Sverige, som diskuterats ovan, garanterades av en svensk–amerikansk ömsesidig förståelse, uppenbarligen inte genom en formell överenskommelse på ett papper.

Tidigare ordförande för Joint Chiefs of Staff, general John Vessey (1982–1985), berättade 1989 för mig om Sverige–USA militära band och förklarade att ”när det gäller Sverige fanns det bara en regel: Ingenting på papper.” [fotnot: Jag frågade general Vessey vid lunch efteråt om ett papper från en kollega. Vessey påpekade att man aldrig skulle hitta något viktigt i arkiven, för ”när det gäller Sverige fanns det bara en regel: Ingenting på papper.” General Vessey har också tjänstgjort i NATO:s militära kommitté och som vice stabschef i US Army. General Vessey bekräftade detta uttalande i september 1998. Också i september 1998 berättade generallöjtnant Wilhelm Mohr, tidigare norska flygvapnets chef (1964–1969) och vice befälhavare för Natos norra kommando (1969–1972), detsamma för mig. Generallöjtnant Kjeld Hillingsø, tidigare befälhavare för Natos BALTAP-kommando (1993–1995), berättade för mig att det bara fanns en regel i samarbetet med svenskarna: ”Inget på papper.”] Detta bekräftades av flera andra högt uppsatta officerare . General H. F. Zeiner-Gundersen, tidigare norska försvarschefen (1972–1977) och ordförande i NATO:s militära kommitté (1977–1980) sa att hans band till sin svenska motsvarighet general Stig Synnergren byggde på förtroende; kontinuitet måste garanteras av nära band och absolut förtroende. General Synnergren sa till Neutrality Policy Commission:

”Jag frågade aldrig regeringen om råd. Ansvaret var mitt. Jag tog besluten. Regeringen – försvarsministern eller statsministern – informerades inte om alla beslut. Och i de enskilda fallen när jag informerade dem om något, gjorde jag det när det fanns risk för en läcka till allmänheten.”

Flera intervjuade västerländska generaler uttryckte ett absolut förtroende för sina svenska militära kollegor, men inte till Sveriges politiska företrädare.

Vid ett lunchsamtal med James Schlesinger, tidigare chef för CIA (1973) och tidigare försvarsminister (1973–1976) frågade jag honom om hans syn på Sverige under hans tid i regeringen. Hans svar var kort och koncist: ”Vilket Sverige? Det ”politiska Sverige”? eller ’Militärsverige’? Militären planerade att involvera USA så snart som möjligt.” [fotnot: Diskussion med James Schlesinger vid PRIO International Conference on Nuclear Technology and Politics på Rjukan, Norge, 16–18 juni 1993. I min anteckningsbok skrev jag att Mr. Schlesinger sa: ”Vilket Sverige? ’Det politiska Sverige’ eller ’Militärsverige’? Militären ville att vi skulle komma så snart som möjligt.” Jag ringde Mr Schlesinger den 16 november 1998 och frågade honom om jag kunde citera honom om det. Han bekräftade detta uttalande men ville ändra den sista meningen: ”Militären planerade att involvera USA så snart som möjligt.”

Medan politiska åsikter i Sverige, som i alla länder, kan ha representerat ett kontinuum av idéer från extremvänster till extremhöger, var den politiskt-militära maktstrukturen inte bara splittrad utan till viss del polariserad. Varför? För att den mer eller mindre neutrala svenska nationalstaten – som den uttrycks i populär tradition och officiell regeringspolitik – stod i konflikt med hemliga säkerhetshierarkier som informellt var kopplade till USA eller ”anslutna till NATO.” Efter att ha tittat på detta hemliga samarbete kan det tyckas att detta var den sanna svenska säkerhetspolitiken. Sveriges officiella neutralitet skulle dock inte nödvändigtvis vara lätt att förändra; den hade sin egen tröghet. Den långa traditionen av neutralitet hade skapat sina egna motiveringar och sin egen diskurs. Och statsministern och hans nära rådgivare skulle inte nödvändigtvis acceptera USA:s militära planer. Om Sverige skulle ta emot USA:s attack- och stridsflygplan vid svenska flygbaser, skulle Sverige också inbjuda till sovjetiska kärnvapenangrepp mot dessa baser. Enligt generallöjtnant Vladimir Cheremnikh, ställföreträdande stabschef Leningrad Military District (chef för militära planer North-western Military Theatre), skulle svenska flygbaser som används av U.S. Air Force operationer elimineras. Men detta tycks ha förutsatt användningen av kärnvapen, säkert en anledning till statsminister Palmes upptagenhet med en nordisk kärnvapenfri zon i början av 1980-talet.

Kanske började Palme tro på svensk neutralitet för en tidig fas av ett krig, vilket skulle rädda Sverige vid ett kortare krig, medan den USA-kopplade säkerhetseliten fortfarande förespråkade en omedelbar utplacering av USA:s stridskrafter. Det verkar som om det ”politiska Sverige” existerade med sin egen stolthet, sin egen vision och sina egna hierarkier, medan andra, och delvis överlappande eller överlappande, hierarkier var direkt kopplade till USA, och till det som Carl Schmitt kallade ett Grossraum.

Sverige har, som de flesta västerländska stater, varit både en suverän nationalstat och en stat under USA:s kärnkraftsparaply, en stat som tillhör Pax Americana. Den neorealistiska idén om en enad stat kan inte förklara ett sådant delat tillstånd eller dubbelt tillstånd. Det verkar ha funnits två motstridiga ”Sverige”: en nationell statsstruktur och en skuggstruktur, främst kopplad till USA, och denna dubbla struktur – som finns i varje Nato-stat men är mer uttalad i Sveriges fall – indikerar att Nato inte bara är något mellan en allians av suveräna stater och en superstat, utan i själva verket är ett ”både-och”: både en formell allians och något av en informell USA-”superstat”. Den tidigare chefen för National Security Agency, William Odom, hävdade att USA var något av en ”överstatlig politisk-militär auktoritet”.

Till vänster: Kommendör Hans von Hofsten, som var ”chef för sjöofficerarnas revolt” 1985-86, tillsammans med konteramiral (senare amiral) Bror Stefenson (Foto Public Domain), vilken som svensk flaggofficer ( ”Flagg­ officer” är sannolikt en försvenskning av ame­rikanska Flag Officer, som omfattar såväl amiraler som generaler, ö.a.) för ubåtsflottiljen och senare Chief of Defence Staff, var den officer som hans brittiska motsvarigheter informerade om kommande brittiska ubåtsintrång i svenskt vatten. Stefenson var också den officer som flera gånger gav order om eld-upphör för att släppa ut dessa ubåtar. Många officerare trodde att dessa ubåtar var sovjetiska och de trodde att statsminister Olof Palme hade gett dessa order om eld-upphör, vilket ledde till en sjöofficerares revolt mot Palme, inom vilken man till och med ”diskuterade hur det skulle vara möjligt att klara detta genom att ta bort Palme på ett eller annat sätt”.

Den svenska dubbelstaten och suveränen

I Sverige och sannolikt även i andra västeuropeiska stater hade Morgenthaus dubbla stat, dess klyfta mellan ”reguljär statshierarki” och ”säkerhetshierarki”, sammansmälts med Grossraum-klyftan mellan nationalstatens hierarki och den skyddande maktens säkerhetshierarki eller Reich. USA:s underrättelse- och säkerhetsstyrkor skulle alltid vara närvarande i de lokala staterna för att garantera säkerheten i Grossraum. Med andra ord, USA:s. säkerhetshierarki skulle ingripa om ”nödvändigt” som en vetostyrka eller en ”nödmakt”, eller vad Carl Schmitt kallade suveränen. Den kan ingripa för att påverka nationalstatshierarkin eller med operationer som kan manipulera denna hierarkis politik eller, i slutändan, lägga in sitt veto mot sina beslut genom att ersätta dess ledare. Detta har förvisso varit typiskt för vissa Medelhavsländer men även för andra europeiska stater, inte minst Sverige.

Sveriges roll i USA:s militära strategi var beroende av förtroende, och den nya svenska ”politiska linjen” skulle ha varit oacceptabel för amerikanerna i en kris eller ännu mer i en förkrigssituation. Mikael Bentler från Säkerhetspolisen (SÄK) berättade att den svenska regeringen i början av 1970-talet, vid militärjuntans tid i Grekland, stöttade sina socialdemokratiska kollegor i den grekiska motståndsrörelsen. Men samtidigt buggade SÄK samma grekiska motståndsaktivister i Sverige och kopierade deras dokument, inklusive deras telefonböcker, för den grekiska militärjuntans räkning. Eller rättare sagt, materialet skickades till Grekland via Västtyskland, och det användes för att arrestera grekiska socialdemokrater när de kom hem. Bentler menade att information om politiska flyktingar från Sydafrika, Chile och Argentina hade vidarebefordrats till CIA av SÄK och att CIA sedan vidarebefordrade den till dessa regimer, vilket möjliggjorde arrestering och tortyr av anhöriga till samma politiska flyktingar. Det är ett faktum, i de flesta inbördeskrig eller militärkupper från 1960-talet till 1980-talet – i Grekland, Sydafrika, Angola, Moçambique, i Chile, Argentina, Nicaragua, i Vietnam och i Palestina/Israel – den svenska regeringen och dess säkerhetstjänster stödde olika sidor i konflikten.

Den svenska regeringen samarbetade med stater eller nationella rörelser i krig med USA-finansierade styrkor, medan individer inom den svenska säkerhetstjänsten och inom de svenska militära styrkorna hade ett nära samarbete med sina amerikanska eller brittiska motsvarigheter. Olof Frånstedt, chef för kontraspionage och operativ chef vid SÄK (1967–1978), sa i en intervju att inom SÄK ”hade vi en allvarlig förrädare, Mikael Bentler.” Enligt Frånstedt hade Bentler gått direkt till statsminister Palme och informerat honom om SÄK:s verksamhet. Frånstedt sa också att han i början av 1970-talet hade blivit informerad av James Jesus Angleton, CIA:s chef för kontraspionage, och av Peter McKay från MI6, att Palme ansågs vara en agent för påverkan. Palme, enligt Angleton, hade kontakt med en professor, en CIA-dubbelagent, som också arbetade för KGB. Frånstedt sa att han blivit informerad om det av ”James Jesus på hans kontor i Langley.”

I början av 1980-talet stödde Palme sandinisterna i Nicaragua och ANC i Sydafrika och när president Ronald Reagan försökte isolera Sovjetunionen arbetade han för en dialog som innefattade viktiga västerländska och sovjetiska företrädare. Palme var ordförande för The Independent Committee for Disarmament and Security (Palmekommissionen, se här, ö.a.), som lanserade ett program för ”gemensam säkerhet” i stark konflikt med USA:s politik. Kommittén föreslog också en kärnvapenfri zon i Europa som skulle omfatta de nordiska länderna och de två Tyskland. Från 1980-talet kan Palmes neutralitetspolitik ha lett till att Sverige försökte hålla sig utanför en tidig fas av ett Nato–sovjetisk krig, vilket allvarligt skulle ha försvagat Natos norra flank. Redan i början av ett krig kunde Palme ha försökt blockera USA:s tillgång till svenska flygbaser, varifrån USA:s flygplan skulle kunna få överlägsenhet i luften på Centralfronten, kunna anfalla sovjetiska luftförsvarssystem i de sovjetiska baltiska republikerna och ge förse USA:s långdistansbombplan med luftstöd. Palme kunde ha kunnat blockera USA:s operationer från svenskt territorium, inklusive amerikanska flyganfall mot Leningrad och Moskva, och användningen av Sverige för landsättningen av US Marines i de sovjetiska baltiska republikerna, som kan ha frigjort en betydande mängd sovjetiska styrkor för användning på Centralfronten.

I november 1983 överlämnade Peter Wallenberg en brittisk underrättelserapport till den svenske försvarschefen general Lennart Ljung, som tydde på att det kan komma att bli ”en svensk-sovjetisk pakt inom en snar framtid” (något Ljung ansåg vara totalt ogrundat). I november 1984 skrev Ljung i sin dagbok att SACEUR (se här, ö.a.), general Bernard Rogers, hade berättat för Volvos direktör P. G. Gyllenhammar att han var orolig för Sveriges ”politiska linje”. Henry Kissinger hade sagt detsamma till Gyllenhammar. Sverige förnekades, enligt Kissinger, väsentlig information. Problemet var det ”politiska Sverige”, inte ”Militärsverige”.

Det är inte klart vad Kissinger och Rogers syftar på, men det är ganska troligt att de talar om det ”svenska ubåtskriget” på 1980-talet. En rapport från Rand Corporation skrev att med 17 till 36 ubåtsoperationer (med vanliga ubåtar, miniubåtar och grodmän) per år, ”började sovjetiska inkräktare tränga in i hjärtat av Sveriges kustförsvarszoner, inklusive hamnarna och marinbaserna” (kursiv stil i originalet). Milton Leitenberg skrev för det Washington-baserade Center for Strategic and International Studies (1987) att dessa operationer var ”de första sovjetiska militärpolitiska initiativen mot en västeuropeisk stat sedan Berlinkrisen 1960–1961.”

På tre år ökade antalet svenskar som uppfattat Sovjetunionen som ett direkt hot, från 8 procent till 42 procent och antalet som uppfattade Sovjetunionen som ett hot eller ovänligt mot Sverige ökade från 33 procent till 83 procent. Statsminister Palme och hans kabinett kunde inte förstå varför Sovjet gjorde detta, men falska ”bevis ”, presenterade av svenska amiraler, tvingade honom att protestera kraftigt mot Moskva. Intrången tvingade Palme att avsluta sin utrikespolitik, sin politik för ”gemensam säkerhet” och sin dialog med Moskva.

Lokala sjöbefälhavare fick order om eld-upphör från försvarsstaben omedelbart före passager av ubåtar som de trodde härrörde från Sovjetunionen. De skyllde på statsminister Palme. De var rasande. Sovjetledaren Jurij Andropov frågade varför de svenska amiralerna inte använde mer våld; de borde sänka varje ubåt som kommer in på svenskt vatten så att svenskarna själva kunde ta reda på vem som var ansvarig för intrången. År 2000 uppgav USA:s förre försvarsminister Caspar Weinberger (1981–1987) och den brittiske marinministern Keith Speed ​​(1979–1981) i svensk TV att de hade opererat ubåtar både ”regelbundet” och ”ofta” i svenska vatten efter USA–Sverige/UK – konsultationer mellan respektive marin. Speed ​​sa också: ”Det var en fråga från marinen till marinen. Försvarsstaben eller ubåtsstyrkans flaggofficer berättade för sin svenska motsvarighet, och det var sedan upp till dem att informera sin regering.” Men det gjorde de aldrig.

2007, vid en konferens i Norge, gav jag Weinbergers sekreterare för marinen, John Lehman (1981–1987), en utskrift av Weinberger-intervjun. Lehman berättade för mig att dessa operationer i Sverige beslutades av en ”Deception Operation Committee” ledd av chefen för CIA, William Casey (1981–1987), vilket också nämndes i en intervju utförd av den tyska TV-kanalen Arte.

Hösten 1985 arrangerade ett antal rasande sjöofficerare en ”revolt”; de gick offentligt ut med sin kritik av statsminister Palmes hantering av ubåtsfrågan (se här, och här, ö.a.). En av dessa officerare, befälhavare Hans von Hofsten, hade deltagit i ett möte med poliser, enligt hans överordnade, kommendör Cay Holmberg. De hade ”diskuterat problemet [om] man kunde lita på Palme eller inte, och hur det skulle vara möjligt att hantera detta genom att ta bort Palme på ett eller annat sätt.” Försvarsminister Thage G. Peterson sa att ”militära kretsar riktade ett välorganiserat angrepp mot Olof Palme” månaderna före hans resa till Moskva i april 1986. I sina memoarer skriver Peterson att han rapporterade uppgifterna om sjöofficerarna till Palmemordsutredningen.

Palme sköts ihjäl klockan 23:20 på gatan utanför Skandiahuset (fd Thulehuset) på Sveavägen 44 den 28 februari 1986. ”Sveavägen” var ”Moder Sveriges” gata; försäkringsbolaget Thule var familjen Palmes företag, som hade tagits över av familjen Wallenberg och förvandlats till högkvarter för Svenska Stay-Behind-rörelsen. Ministrar, högre militära officerare och säkerhetstjänstemän tänkte i termer av en dubbelstat, och de hade en total brist på förtroende för varandra. SÄK hade ett nära samarbete med sina amerikanska motpart, och tidigare socialdemokratiska ministern och ambassadören Carl Lidbom — som utreder SÄK efter mordet på Palme — sa till SÄK:s chef Sune Sandström att det var viktigt att regeringen hade förtroende för SÄK. Enligt Lidbom svarade Sandström att ”det är lika viktigt att SÄK har förtroende för regeringen.”

I början och mitten av 1980-talet, litade USA:s säkerhetsstat inte längre på ”Det politiska Sverige” och signalerade sitt missnöje till sin svenska säkerhetselit. ”Det politiska Sverige” lekte med förtroende och det fanns ett starkt tryck för att ta bort det oliktänkande elementet. Tidigare operative chefen på SÄK, Olof Frånstedt, menade att Palmemordsutredningen i första hand borde ha fokuserat på Palme som en möjlig förrädare; mordet var med största sannolikhet ett politiskt mord, hävdade han. När Palmmordsutredningen ignorerade denna aspekt, visste den antingen inte vad den gjorde, sa Frånstedt, eller så ignorerade den detta faktum just för att den visste vad den gjorde. Med andra ord visste den att den måste presentera en täckmantel.

Sveriges tidigare utrikesminister Sten Andersson uppgav att det var en grupp inom SÄK som opererade mot statsminister Palme och såg honom som ett ”hot mot svensk säkerhet”. Vid en presskonferens 1985, sa Bertil Wedin, en Londonbaserad konsult och sydafrikansk underrättelsetjänsteman, samt en tidigare svensk underrättelseofficer, redaktör för Wallenbergs banknyhetsbrev och en svensk representant i World Anti-Communist League (WACL) :

”Jag jobbar mot Palme och den svenska regeringen. Det gör jag i samarbete med underrättelsetjänsterna i de skandinaviska länderna. För mig är det viktigt att jobba mot Palme. SÄK och den svenska militären är uppenbart i konflikt med sin egen regering.”

Den sydafrikanske översten och dödspatrull-ledaren Eugene de Kock berättade för Sannings- och försoningskommissionen 1996 att den sydafrikanske agenten Craig Williamson, samt hans underordnade Bertil Wedin, hade varit inblandade i Palmemordet. Två engelsktalande män med brytning, som tros vara sydafrikanska, hade två veckor före mordet berättat för två vittnen i Stockholm att de var i Sverige för att döda Palme. De hade visat upp flera vapen, varav ett var en revolver utrustad med en ljuddämpare som motsvarade det vapen som användes för mordet. Men det fanns också en rad andra varningar. Åtta dagar före mordet lämnade en tidigare representant för det då CIA-ledda WACL, Anders Larsson, in en varning till Palme och till utrikesminister Sten Andersson om det kommande mordet på Palme. Uppgifterna ska ha kommit från högernära SÄK; de ville stoppa Palmes resa till Moskva. Beslutet hade tagits av CIA:s hemliga aktionsavdelning, hävdade Larsson.

Landshövdingen i Norrköpings stad, Henry Eriksson, rapporterade till Statsministerns kansli sex veckor före mordet att SÄK/poliser (kopplade till WACL) förberedde en statskupp mot Palme innan hans möte med Mikhail Gorbatjov i Moskva i april 1986. I december 1985 kunde en MI6-officer, ”Mack” Falkirk, kopiera dagordningen för Palmes möte med Gorbatjov. Enligt Falkirk hade denna agenda sedan använts av CIA i Stockholm för att agitera inför svenska officerare för att Palme skulle avlägsnas. Fem veckor, tre veckor och en vecka före mordet rapporterade en svensk-jugoslavisk legosoldat, Ivan von Birchan, till Stockholms kommun och till polisen att han erbjudits två miljoner dollar för dödandet av Palme, av en vapenbroder från Rhodesia, en CIA-agent ”Charles Morgan”, som också arbetade med Contras i Honduras, som i sin tur finansierades av WACL.

Mordet på statsminister Palme är fortfarande inte löst, men vid den tidpunkten var graden av konflikt mellan den demokratiska staten och säkerhetsstaten förvisso oacceptabel för båda sidor, och den allvarliga kalla krigs-spänningen fick USA och Storbritannien att överväga att den  svenska regeringen utgjorde ett hot mot den norra flanken. Medan Militärsverige, enligt James Schlesinger, ”planerade att få USA involverat så snart som möjligt”, tycks det politiska Sverige blockera USA:s tillgång till Sverige, vilket var mer än bara problematiskt på grund av de allt mer spända relationerna med Sovjetunionen under det tidiga 1980-talet. Den svenska politiska idén om ”neutralitet”, en nationalstat med olika alternativ, kan ha skapat en svensk illusion av ”valfrihet”. Den tidigare svenska försvarsministern Anders Thunborg sa till mig i november 1998 att ”I händelse av ett krig hade vi flera alternativ, och beslutsfattandet var i våra händer.” Men att låta tillgången till svenska flygbaser bero på ”ren slump”, på synpunkter från en svensk statsminister och hans kabinett, kanske inte var något som USA föredrog. Och sedan, när de amerikanska planerna för att bistå Sverige berodde på band som inte definierades i skriftliga dokument utan enbart på förtroende mellan individer, blev bristen på förtroende för statsministern ett stort säkerhetsproblem. USA:s säkerhetsstat kan ha ansett den svenska regeringen som ett internt svenskt problem så länge den svenska säkerhetsstaten kunde vidta nödvändiga åtgärder för att undanröja hotet mot norra flanken.

Här är suveränen i slutändan den USA-ledda säkerhetshierarkin som krävde en förändring av svensk politik. Det Schmittska riket hade företräde framför nationalstaten, och säkerhetsstaten hade företräde framför den reguljära demokratiska staten, vilket innebär en delad stat, eller med Morgenthaus ord, en dubbelstat. Konflikten mellan det

Politiska Sverige och ett USA-kopplat Militärsverige hade blivit oacceptabelt. Carl Schmitt insåg att suveränen i slutändan inte är ”dubbel”. Det dubbla tillståndet representerar en verklig dualitet, men i slutändan, i nödfall, är det inte den demokratiska staten utan säkerhetsstaten som kommer att ingripa och lägga veto mot en viss politik, och i västvärlden är USA säkerhetsstaten och dess nätverk inom de enskilda staterna har haft sista ordet. Eller för att citera Carl Schmitt: ”Suveränen är den som bestämmer om undantaget”.

Relaterat
Sensationellt om Den djupa staten…. Av Ola Tunander
Demokratiska staten och Djupa state Av Ola Tunander

Bli gärna månadsgivare!

Du kan också donera med Swish till 070-4888823.