Bild: Författaren Ola Tunander äter middag med den turkiske före detta utrikes- och försvarsministern Ümit Halûk Bayülken vid en konferens i staden Side i Turkiet 2004.

Källa: https://olatunander.substack.com/p/the-concept-of-the-deep-state?utm_source=post-email-title&publication_id=1510517&post_id=125732844&isFreemail=true&utm_medium=email

Det historiska ursprunget till Deep State-konceptet

På 1990-talet skrev jag ett par utkast till artiklar om ”skuggstyrkor” i Sverige och Italien som var inblandade i kuppförsök kopplade till amerikanerna. Jag fann att det fanns en uppenbar parallell mellan dessa krafter och liknande krafter i Turkiet. I Turkiet kallades de för ”deep state”, även presidenter och premiärministrar använde detta begrepp. Det fanns liknande krafter i Italien, Grekland, Turkiet, Frankrike och Sverige, och vad de alla hade gemensamt var deras nära band till motsvarande krafter i USA och ibland till Storbritannien. I Italien hade man använt begreppet ”lo stato parallelo” för att beskriva dessa krafter. I Sverige fanns det inget ord för det. Jag såg en likhet mellan dessa krafter och vad Carl Schmitt i sin Politisk teologi (1922) hade kallat ”suveränen”, den ”som beslutar om undantaget”. Som alla som studerar internationella relationer vet är det denna enhet som bestämmer när ett undantagstillstånd ska införas eller inte, när en militärkupp ska inledas, som vi upplevde i kalla krigets Italien, Turkiet eller Grekland. Det är denna enhet som bestämmer när lagen skall tillämpas eller inte.

När dessa styrkor ingrep vid ”kuppförsök” i Italien 1964, 1970, 1973 och 1974 agerade de alltid i nära samarbete med amerikanerna, främst med CIA men ibland också med DIA eller US Navy. Innan prins Junio Valerio Borgheses kuppförsök 1970 förberedde hans styrkor kuppen genom att använda terroristattacker (med bomber som exploderade på offentliga torg) som skapade en efterfrågan på skydd, ordning och en stark ledare. Borghese hade lett specialstyrkorna Decima MAS under Benito Mussolini under andra världskriget. Han hade rekryterats av CIA:s senare chef för kontraspionage, James Jesus Angleton, redan 1945. 1970 vände sig kuppmakarnas ”sambandsman”, Adriano Monti, till CIA:s man i Madrid, Otto Skorzeny, den berömde SS-officer som hade räddat Mussolini 1943.

Bild: Otto Skorzeny

Nu, 1970, gav Skorzeny (som dog 1975) Borgheses kuppmakare USA:s ”gröna ljus”. Under ledning av fascistledaren Stefano delle Chiaie tog de över inrikesministeriet och var på väg att ta över försvarsministeriet och TV, när de var tvungna att dra sig tillbaka från scenen. De italienska politiska ledarna hade accepterat USA:s krav. Vem som gav kuppmakarna order om att backa är oklart. En medarbetare till Borghese, Gaetano Lunetta, insisterade faktiskt på att det hade skett en statskupp och att det politiska Italien hade accepterat en total lojalitet mot USA. I detta exempel ser vi att säkerhetsstatens vetorätt agerade utanför eller över lagen för att begränsa den demokratiska statens räckvidd.

Jag deltog i ett par konferenser om internationella relationer i Turkiet efter år 2000, och begreppet ”deep state” var välkänt i Turkiet. År 2004 presenterade jag en artikel vid den femte pan-europeiska konferensen om internationella relationer (panel om geopolitik), där jag tog upp idén om en ”dubbelstat” bestående av en ”säkerhetsstat” eller en ”djupstat” i konflikt med den vanliga demokratiska staten. Titeln på artikeln var: ”Securitization, Dual State and US-European Geopolitical Divide or The Use of Terrorism to Construct World Order”. Detta var första gången jag använde begreppet ”Deep State” som ett allmänt begrepp för dessa skugglika säkerhetsenheter, det som italienarna kallade ”stato parallelo”. Året därpå använde jag också begreppet ”Deep State” i en artikel som jag skrev för tidskriften Geopolitics (2005): ”Svensk geopolitik: Från Rudolf Kjellén till en svensk ’dubbelstat'”.

År 2006 deltog jag i en konferens om Parapolitics and criminal sovereingty organiserad av Eric Wilson i Melbourne, Australien. Mitt föredrag, ”Demokratisk stat vs djup stat: Approaching the Dual State of the West” (som också finns publicerad på min Substack), blev ett kapitel i Wilsons bok Government of the shadows: Parapolitics and Criminal Sovereignty (Pluto Press, 2009). Mitt kapitel hade viss betydelse för Wilsons nästa redigerade volym The Dual State: Parapolitics, Carl Schmitt and the National Security Complex (Asgate, 2012), där jag bidrog med ett kapitel: ”Den dubbla staten: Fallet Sverige”. Jag diskuterade den svenska men även den turkiska och grekiska ”djupa staten”.

Min artikel från Melbourne (2006) var mitt tredje bidrag som tog upp begreppet ”Deep State”, och en version av denna artikel publicerades i en dansk volym om Carl Schmitt redan 2007, redigerad av Mikkel Thorup (Museum Tusculanum, 2007). Mitt kapitel ”Den dubbla staten och suveränen: A Schmittian Approach to Western Politics”, användes som mitt bidrag till konferensen i Melbourne. Denna artikel var mer systematisk än mina två tidigare bidrag.

Jag hänvisade till en text av Hans Morgenthau (1955), där han talade om en ”dubbelstat”, om den vanliga demokratiska statshierarkin som agerar i enlighet med rättsstatsprincipen och en mer eller mindre dold säkerhetshierarki som inte bara agerar parallellt med utan också övervakar och utövar kontroll över den. Jag har också beskrivit denna statshierarki som ”Deep State”. Begreppet ”dubbelstat” kan ha sitt ursprung i Ernst Fraenkels The Dual State (Octagon Books, [1941] 1969) som tog upp den öppna dubbelheten i den tyska staten på 1930-talet med en vanlig rättsstat å ena sidan och SS paramilitära undantagsstat å den andra. Fraenkel skrev faktiskt boken till stor del under 1930-talet. Han hänvisade också till sin föregångare Emil Lederer och dennes dualitet mellan en ”rättsstat” eller ”Rechtsstaat” och en ”maktstat” eller ”Machtstaat”.

Efter att jag hade presenterat min artikel i Melbourne 2006 tog en annan deltagare vid konferensen, Peter Dale Scott, upp begreppet ”Deep State” året därpå i sin bok The Road to 9/11 (California University Press, 2007), där han också generöst hänvisade till min användning av begreppet. Detta är förmodligen den första användningen av ”the deep state concept” i USA, inte bara som en beskrivning av vad som hände i Turkiet (eller i Egypten eller Pakistan), utan som en presentation av de skuggliknande krafter i USA och i andra västerländska stater som, enligt Morgenthau, kan ”utöva ett effektivt veto mot de beslut” som fattas av den officiella staten som agerar i enlighet med rättsstatsprincipen. Peter Dale Scott skrev senare boken The American Deep State (Rowman & Littlefield, 2015). Både Scotts essä om ”Parafascism and the CIA” (1986) och min ”Democratic State vs. Deep State” (2009) diskuterades i Aaron Goods podcast ”American Exception” (14-26 maj 2023). Efter att Donald Trump blev president 2016 användes begreppet deep state överallt men ofta med en ganska annorlunda innebörd. New York Times och andra massmedier lyckades hitta ursprunget till just detta begrepp i USA i skrifter av Peter Dale Scott, som sedan hänvisade till mitt bidrag (Gingeras, ”How the Deep State Came to America: A History”, War on the Rocks, 2019).

Jag måste dock klargöra ett par saker. I mina tidiga skrifter om den ”djupa staten” identifierade jag nästan den ”djupa staten” med ”säkerhetsstaten”. ”Säkerhetsstaten” är en erkänd säkerhetsenhet eller snarare en säkerhetselit, ett antal tjänstemän eller militärer och säkerhetstjänstemän, som kan ”säkerhetisera” det som tidigare var offentligt (Wæver 1995; 2001) genom att hävda att den ena eller andra händelsen är en fråga om liv och död (Morgenthau 1955), när inga politiska alternativ finns – med andra ord där demokrati inte längre är relevant, eftersom det inte längre finns något politiskt val. Ett undantagstillstånd kan införas på grund av ett terroristdåd eller på grund av ett säkerhetshot från en annan stat, och detta hot har prioritet före politiska val. ”Tiden för dialog är över”, säger de. ”Säkerhetsstaten” kan sedan lägga in sitt veto mot den demokratiska statens beslut genom att hänvisa till den ”aktuella faran”.

”Deep State”, å andra sidan, är snarare den dolda eller inte erkända enheten i ”Security State” som inte bara bestämmer om lagen ska tillämpas eller inte utan också agerar utanför eller över lagen som en formellt sett ”kriminell enhet” som kan lägga in veto eller till och med ”finjustera” demokratin, till exempel genom användning av terrorism, ibland finansierad av droghandel som beskrivs i till exempel Turkiet och i Förenta staterna.

Jag har studerat detta fall ur ett mycket empiriskt perspektiv. Vissa personer i Turkiet identifierade det militära ledarskapet med den ”djupa staten”. Tanken var att militären kunde lägga in sitt veto mot det ”politiska Turkiets” politik genom att genomföra en militärkupp, och sedan, efteråt, ”lämna över staten till civilbefolkningen”. Men kuppledaren i Turkiet 1980, general Kenan Evren, talade också om en ”djup stat”, men som något annat än han själv. Den ”djupa staten” verkar här snarare ha varit ett nätverk av personer med kopplingar till de turkiska Stay Behinds eller kanske till och med till ”de parallella Stay Behinds”, som var direkt kopplade till amerikanerna, en enhet som redan i slutet av 1970-talet hade inlett en terrorkampanj med bombattacker för att destabilisera landet och göra ett militärövertagande eller en statskupp ”nödvändig”, liknande det som hade hänt i Italien tio år tidigare, där liknande ”parallella Stay Behinds” i Pino Rautis Ordine Nuovo var ansvariga för bombattacker på offentliga torg. Rauti hade kopplingar till CIA och hade sin bakgrund i det fascistiska Italien under andra världskriget.

Läs gärna: Gladio (NATO:s ”Staybehind”-rörelse) åter på tapeten.

En gång åt jag middag med Ümit Halûk Bayülken på en konferens i Turkiet. Han hade varit Evrens försvarsminister, och enligt Bayülken hade Evren ringt honom sent på kvällen före kuppen. Evren hade sagt: ”Du har varit utrikesminister och din far var general”, och jag vill ha dig som försvarsminister i morgon, eller faktiskt om några timmar. Det hade varit för mycket blodspillan och våld och militären var tvungen att ingripa, hävdade han. Bayülkens fru förstod att något var på gång och försökte stoppa honom, men hans far hade varit general och han kunde inte gå ifrån sitt ansvar.

Jag träffade också Evrens utrikesminister, som var civil och diplomat. General Evren försökte verkligen ge kuppen civil legitimitet, men det brutala våld som hade rättfärdigat kuppen hade till stor del initierats av Abdullah Çatlı. Han hade samarbetat med Stefano delle Chiaie i Italien, och Çatlıs högerextrema Grå vargar användes av turkiska Stay Behinds eller Counter-Guerilla. De hade kopplingar till CIA men också till kriminell verksamhet (lönnmord och narkotikahandel, främst heroin). Som alla som studerar ”deep state” vet hittades Çatlı senare död 1996 i Susurluk-incidenten, efter bilkraschen, i en Mercedes, med sin flickvän, skönhetsdrottningen Gonca Us, med parlamentsledamoten Sedat Bucak (som hade sin egen privata armé med 20 000 man) och med polischefen i Istanbul och tidigare chefen för avdelningen för särskilda operationer, Huseyin Kocadağ. I bilen fanns både pistoler och kulsprutor, falska pass, en knarkgömma och tusentals amerikanska dollar. Çatlı stod nära den tidigare premiärministern och nuvarande vice premiärministern Tansu Çiller, som talade på hans begravning. Çatlıs licens att bära vapen undertecknades av inrikesminister Mehmet Ağar, som tvingades lämna sin post på grund av denna incident.

Denna information verkar stödja Aaron Goods argument i hans doktorsavhandling och i hans American Exception: Empire and the Deep State (Skyhorse, 2022) om en ”tredelad stat” bestående av en demokratiskt vald stat, en säkerhetsstat och en djup stat. Det fanns till synes tre olika enheter, men de verkar alla överlappa varandra. Tansu Çiller, Mehmet Ağar och Abdullah Çatlı var alla djupt involverade i denna kriminella undre värld, antingen som premiärminister, inrikesminister eller som narkotikasmugglare och kontraktsmördare. Kuppmakarna med försvarschefen general Evren i spetsen ledde ”säkerhetsstaten” men inte ”djupstaten”, medan andra i säkerhetsstatens hierarki med motgerillan påstods vara en del av ”djupstaten”. I Turkiet beskrev många människor kuppen som att militären tog sitt ansvar, när den demokratiska politiken inte kunde göra det. De hävdar att militären hade ingripit i ett försök att ”återlämna makten” till civilbefolkningen så snart som möjligt, men detta är inte hela sanningen. Evrens kupp 1980 var definitivt brutal. Många människor dödades, men inte Çatlı, de grå vargarna och mot-guerillafolket. Kuppen angrep snarare vänsteranhängare om jag har förstått det rätt. Strax efteråt undertecknade Richard Perle ett avtal med Bayülken om en turkisk total lojalitet mot USA. CIA:s tidigare stationschef i Ankara, Paul Henze, bekräftade CIA:s roll i kuppen för president Jimmy Carter och Henze sade: ”Våra pojkar har gjort det”.

Bild: USA:s förre försvarsminister Caspar Weinberger och hans ordförande i generalstabscheferna general John Vessey. Till höger förre chefen för Central Intelligence och USA:s försvarsminister James Schlesinger (Wikipedia: Public Domain).

Den dubbla staten och den djupa staten som toppen av säkerhetsstaten

Analysen i föregående avsnitt tyder på att ”Deep State” till stor del är ett USA-länkat nätverk eller kanske snarare ett CIA- eller CIA/DIA-länkat nätverk som har penetrerat såväl den vanliga ”demokratiska staten” (eller ”offentliga staten”) som ”säkerhetsstaten”.

Den USA-kopplade ”Deep State” verkar ta sig in i varje europeisk stat genom att använda mycket hemliga avtal, och i många fall muntliga avtal, eftersom dessa band kan vara så hemliga att inget formellt avtal är möjligt, vilket kan vara vad som faktiskt utgör ”Deep State”. ”Deep State”-hierarkierna är så hemliga att inget av det kan regleras genom ett juridiskt bindande avtal, vilket gör dess verksamhet till en utomrättslig enhet.

USA:s tidigare ordförande för Joint Chiefs of Staff, general John Vessey (1981-85) (bild ovan), berättade för mig vid en middag i Oslo att ”när det gäller Sverige fanns det bara en regel: Ingenting på papper”. Jag ringde honom åtta år senare, och han bekräftade detta uttalande. Hans försvarsminister Caspar Weinberger (1981-87) sade att det kanske hade funnits ett formellt avtal innan han tillträdde, men under hans tid fanns det ”konsultationer som ledde till en överenskommelse” med de berörda svenskarna. Det fanns ingenting på papper. Flera andra högt uppsatta officerare sa samma sak, inklusive USA:s tidigare chef för marina operationer, amiral Elmo Zumwalt.

Den norske ordföranden för Natos militära kommitté, general Herman Fredrik Zeiner-Gundersen, berättade för mig att detta är en allmän regel: om något är skrivet på papper, ”är det inte längre hemligt”. Det kan läcka ut till en journalist, sa han. Man kan tycka att han går för långt, men enligt Zeiner-Gundersen existerar den ”verkligt hemliga informationen” eller åtminstone det som är mest hemligt (och viktigast) endast som muntlig information. Detta innebär att ett disciplinbrott inte kan bestraffas enligt lagen. Det finns ingen lag som reglerar denna verksamhet. Hela verksamheten måste bedrivas som en extra-legal verksamhet, som något av en ”maffialiknande” verksamhet eller en ”deep state”-verksamhet som befinner sig utanför eller ovanför lagen. Allt som står över den formella sekretesshierarkin står också över lagen.

Detta verkar göra mycket av denna verksamhet till en ”kriminell verksamhet”. Människor som inte följer hemliga muntliga överenskommelser måste straffas med utomrättsligt våld: de kan mördas eller bara hotas. För att finansiera denna verksamhet kan du behöva använda hemliga konton som är dolda från den vanliga budgeten. Du kan använda kriminell verksamhet som narkotikahandel som inte kan spåras av någon annan statlig myndighet. Peter Dale Scott citerad i American War Machine, (Rowman & Littlefield, 2010). en före detta DEA-agent Michael Levine som säger: ”Under mina 30 år inom Drug Enforcement Administration och närliggande myndigheter visade det sig nästan alltid att de viktigaste målen för mina utredningar arbetade för CIA”. Naturligtvis kan mycket hemliga aktioner finansieras även genom annan kriminell verksamhet eller genom hemliga konton som är dolda i budgeten, men det är slående att endast underrättelsetjänster eller säkerhetstjänster kan korsa nationella gränser med enorma mängder narkotika utan att bli påkomna av brottsbekämpande myndigheter. Du bär inte med dig fem tusen ton heroin gömda i din kropp eller i dina underkläder, inte ens ett tusen. Den stora narkotikasmugglingen görs alltid av statliga organ, av den ”djupa staten”.

När jag var civil expert i den svenska 2001 års ubåtsutredning, som fysiskt var placerad på det svenska försvarsdepartementet, upptäckte vi att det fanns ett separat arkiv för dokument över de formella sekretessnivåerna, över topphemligt, som försvarsdepartementets arkivarie inte hade tillgång till. Formellt sett existerade inte dessa dokument. De hade en grön stämpel och hade ingen juridisk existens. De var ett mellanting mellan ett topphemligt dokument och ännu hemligare muntlig information. Några av dessa dokument brändes efter läsning, sade den ansvarige officeren. Det särskilda dokument som vi letade efter (den operativa chefens analys av ubåtshändelserna för försvarsministern) existerade inte längre, sade han. Senare upptäckte jag att andra dokument (fotografier och enstaka sidor i dokument) hade tagits bort från de topphemliga underrättelsearkiven och förmodligen hamnat i ”privata arkiv” hos en eller annan högt uppsatt officer. De existerade inte längre i juridisk mening. De hade försvunnit.

Säkerhetsstaten och dess hierarki av sekretess tenderar att utveckla mycket hemliga ”need to know”-nivåer ovanför de formaliserade sekretessnivåerna. Tjänstemän som har tillgång till denna information kommer att kunna dra nytta av sina band till amerikanerna och britterna för att kunna fatta beslut, medan den demokratiskt valda regeringen hålls ovetande. Dessa nivåer av extrem sekretess i säkerhetsstaten tenderar att utvecklas till nivåer av muntliga överenskommelser, och sådana muntliga överenskommelser kommer att hållas genom att dess deltagare tvingar fram disciplin genom användning av utomrättsliga hot och våld som utförs av en maktenhet som vi kallar ”deep state”. Det förefaller mig som om dessa mer än topphemliga skikt tenderar att utveckla privata band till amerikanerna och kanske också till britterna och israelerna.

Om man tittar på den svenska erfarenheten så hanterades de informella, muntliga och mycket hemliga banden till USA (och till Storbritannien) till stor del av svenska officerare som var lojala mot USA och Storbritannien. Försvarsminister Weinberger hade valt den svenske marinchefen, viceamiral Per Rudberg, som sin eskortofficer när han besökte Sverige 1981. Rudberg åkte på semester med CIA:s dåvarande vice chef amiral Bobby Ray Inman, tidigare Sveriges vice chef för försvarsstabens underrättelsetjänst, berättade Björn Eklind för mig. Och som biträdande marinattaché i Sverige i mitten av 1960-talet arbetade CIA:s vicechef Inman två dagar i veckan på det svenska försvarsdepartementet. Då skulle försvarsminister Sven Andersson ha känt till det, men han berättade inte för statsministern och han berättade inte för honom om de västliga ubåtarna. ”Har Sven lurat mig?” frågade statsminister Olof Palme efteråt. General Zeiner-Gundersen åkte skidor i fjällen, medan han var Norges försvarschef (1972-77), med sin svenska motsvarighet general Stig Synnergren (1970-78), eftersom det viktigaste var att behålla djupa personliga band, sa han. Höga svenska officerare diskuterade om nödvändigheten av en militärkupp i Sverige i början av 1980-talet även med företrädare för den amerikanska ambassaden.

Den italienska erfarenheten verkar ha varit ungefär densamma. Inför varje kuppförsök rådgjorde de alltid med CIA-representanter. Dessa nätverk av officerare i Sverige och Italien, på olika nivåer, ansågs vara de relevanta aktörerna när CIA eller Pentagon ville få något gjort i just dessa länder, om de ville förbereda ett regimskifte eller bara justera politiken (eller med andra ord ”finjustera” politiken) i den ena eller den andra staten för att anpassa den till USA:s eller CIA:s prioriteringar.

Detta verkar tyda på att ”säkerhetsstatens” logik leder oss in i ”den djupa staten”, medan ”den offentliga staten” eller ”den demokratiska staten” kan infiltreras av element från ”den djupa staten” (som i Turkiet på 1990-talet), men detta är inte den inre logiken i ”den offentliga staten” som sådan. Denna logik är tänkt att vara en relativ öppenhet och snarare motsatsen till ”säkerhetsstatens” hemlighetsmakeri, vilket följaktligen i slutändan öppnar för en utomrättslig ”Deep State” – Deep State som toppen av säkerhetsstaten.

Bild: Amiral Bobby Ray Inman mottar Distinguished Service Medal från försvarsminister Caspar Weinberger 1981. Han fick också sin fjärde stjärna (Foto: NARA & DVIDS Public Domain Archive). Till höger, James Schlesinger som ornitolog i de norska fjällen 1993 (Privat arkiv).

För mig innebär detta att kärnan eller den inre logiken i dessa statsbildningar gör det mer fruktbart att tala om dem i termer av en ”dubbelstat”. Jag har i tidigare böcker och artiklar hänvisat till en lunch jag hade med den tidigare CIA-chefen och amerikanska försvarsministern James Schlesinger (1973-75) vid en kärnvapenkonferens i Rjukan i Norge 1993. Jag frågade honom om hans uppfattning om Sverige när han tjänstgjorde i den amerikanska administrationen. Hans svar var kort och koncist: ”Vilket Sverige? Det politiska Sverige eller det militära Sverige? Militären ville att vi skulle komma så snart som möjligt”. När jag ringde honom några år senare bekräftade han detta citat, eller rättare sagt han korrigerade det och gjorde det ännu starkare. Han sade: ”Militären planerade för att vi skulle komma så fort som möjligt”. Han talade uppenbarligen inte om alla svenska politiker eller alla svenska militärer, utan snarare om en grundläggande klyfta mellan några få relevanta politiska ledare med ambitionen att bevara den svenska neutraliteten, och några högre militära officerare som var direkt kopplade till de amerikanska myndigheterna, officerare som identifierade sig med Förenta staterna och med amerikanska militära prioriteringar: De planerade för att de amerikanska militära styrkorna skulle komma till Sverige ”så snart som möjligt”.

I Sverige gav höga marinofficerare order om eld upphör när västerländska ubåtar försökte fly, medan nästan alla svenska officerare, den svenska regeringen och den svenska allmänheten trodde att dessa ubåtar var sovjetiska ubåtar. Många marinofficerare trodde att statsministern var ansvarig för dessa order om eld upphör och att han samarbetade med Sovjet, vilket fick vissa marinofficerare att planera för en statskupp (marinofficersrevolten i slutet av 1985). Efter tre år av ubåtsintrång djupt in i svenska skärgårdar och flottbaser ökade antalet svenskar som betraktade Sovjetunionen som ett direkt hot eller som fientligt inställt till Sverige från 25-30 procent till 83 procent. En liten grupp svenska officerare som samarbetade med amerikanerna och britterna hade på bara tre år lyckats förändra den svenska opinionen radikalt. De hade gjort Sverige till ett annat land. Detta var den mest framgångsrika bedrägerioperationen någonsin.

Den ”djupa staten” i Italien, i samarbete med sin amerikanska motsvarighet motsvarighet, lyckades lura allmänheten och förmodligen även den italienska regeringen att tro att terrorattackerna runt 1970 utfördes av anarkister och andra vänsterradikaler, och detta bedrägeri var, enligt CIA:s Carlo Digilio, en förberedelse för att kunna genomföra en statskupp, medan ”Deep State” i Sverige, inklusive några svenska amiraler i samarbete med sina amerikanska och brittiska motsvarigheter, lyckades lura allmänheten och regeringen för att göra dem i stånd att underlätta ett regimskifte. Den ”djupa staten” i de enskilda europeiska länderna framstår här som ett instrument för sina amerikanska och brittiska motsvarigheter som använder dessa europeiska eller skandinaviska officerare för att omvandla och disciplinera Kontinentaleuropa. ”Deep State” i olika europeiska länder har blivit ett politiskt instrument för de angloamerikanska makterna.

Dessa ”Deep State”-officerare i Sverige var inte nödvändigtvis högst upp i ”säkerhetsstaten”, men de kunde driva sin egen politik och lura det ”politiska Sverige”, tack vare sina mycket hemliga band till de amerikanska och brittiska myndigheterna. Den ”offentliga statens” logik (eller den ”demokratiska statens”, som aldrig är helt demokratisk) är snarare motsatsen till ”säkerhetsstatens” sekretesslogik, och den senare öppnar för ”Deep State” som en ”kriminell enhet”, på toppen av ”säkerhetsstaten”. Om dessa statliga enheter styrs från toppen av en hierarki eller från den djupa underjorden, eller som djuphavsströmmar som beslutar om händelser på ytan, som ordet ”deep state” antyder, är bara en fråga om vilka metaforer man föredrar att använda.