Polsk minister kräver utlämning av ukrainsk SS-nazist som hedrats i Kanadas parlament

45
1910

En del etablerade media har uppmärksammat att en gammal medlem i nazistiska SS nyligen har hedrats i Kanadas parlament i närvaro av president Zelinsky och premiärminister Trudeau.

Expressen skriver ”Han hyllades som krigshjälte i Kanadas parlament – men avslöjades som gammal SS-soldat. Nu vill Polen att Kanada utlämnar den 98-åriga nazistveteranen Jaroslav Hunka

Talmannen Anthony Rota hyllade Jaroslav Hunka som en krigshjälte i Kanadas parlament – och ledamöterna hyllade honom med en stående ovation. Men hjälten avslöjades snart med att inte vara den ”ukrainska hjälte” han lyftes fram som. I själva verket stred han för Waffen-SS i Ukraina.” Stående ovation för nazist i kanadensiska parlamentet

RT har en mer allsidig redogörelse. https://www.rt.com/news/583631-poland-extradition-canada-ukraine-nazi/
___________________

Czarnek

Den polske utbildningsministern Przemyslaw Czarnek har signalerat att han har för avsikt att begära utlämning av en ukrainsk nazistisk SS-veteran som hyllades i det kanadensiska parlamentet förra veckan. Hanvill ha en utredning av Yaroslav Hunkas eventuella krigsförbrytelser.

Hunka

Czarnek reagerade på kontroversen kring Yaroslav Hunka, en 98-årig ukrainsk-kanadensare som stred för 14:e Waffen Grenadier Division of the SS, även känd som 1st Galician Division, som bildades av Nazityskland från främst västra Ukraina, och som deltog i grymheter mot ryska, polska och judiska civila under andra världskriget.

Hunka fick stående ovationer under ceremonin i underhuset efter att ha presenterats av den nu före detta talmannen Anthony Rota som ”en hjälte … som kämpade för Ukrainas självständighet mot ryssarna”. Premiärminister Justin Trudeau och Ukrainas president Vladimir Zelensky deltog också i ceremonin.

På X (tidigare Twitter) skrev minister Czarnek på tisdagen att han ”med anledning av de skandalösa händelserna i det kanadensiska parlamentet” ”har vidtagit åtgärder för en eventuell utlämning” av SS-veteranen till Polen. Ministern vädjade också till Polens institut för nationellt minne att ”skyndsamt undersöka dokumenten om Yaroslav Hunka är efterlyst för brott mot den polska nationen och polacker av judiskt ursprung.”

I en kommentar till en potentiell begäran om utlämning från Polen sade dock Kanadas justitieminister Arif Virani att han inte hade sett någon sådan. ”Vad jag skulle säga till dig är att en utlämningsprocess är en känslig fråga”, sa han till Politico. Han vägrade att gå närmare in på frågan förrän han fått ta del av dokumentet, med motiveringen att detta ”skulle äventyra utredningen”.

Kontroversen utlöste en våldsam internationell motreaktion, särskilt från det judiska samfundet. The Friends of Simon Wiesenthal Center sade sig vara ”förskräckta” över firandet. Samtidigt sade The Center for Israel and Jewish Affairs att de ”inte kan vara tysta när brott begångna av ukrainare under Förintelsen vitmålas”.

De ryska och polska utrikesministerierna anslöt sig också till fördömandet. Utrikesministeriet i Moskva kritiserade Ottawa för att missbruka minnet av offren för nazismen samt för ”otyglad russofobi”. Förutom att kräva åtal mot Hunka uppmanade vice utrikesminister Arkadiusz Mularczyk den dåvarande talmannen Rota att avgå på grund av brist på noggrannhet och historisk kunskap.

Rota bad om ursäkt och meddelade senare sin avgång, medan Trudeau medgav att den senaste skandalen var ”djupt pinsam” för Ottawa.

Föregående artikelHur USA-Amerika utarmade de 90 procenten
Nästa artikelEtt nytt imperialistiskt projekt – att dela upp Ryssland? ”Forum för Rysslands fria folk”
Anders Romelsjö (red)
Anders Romelsjö är redaktören för Global Politics. Han drev tidigare under sex år bloggen Jinge.se som nu främst är ett arkiv med tusentals artiklar. Aktivist i den antiimperialistiska rörelsen på 1970-talet. Han har en bakgrund som läkare och professor med inriktning på forskning om alkohol, droger och folkhälsa.

45 KOMMENTARER

  1. Låt gubben sitta där han sitter,
    plocka Trudeau och Zelenskij.
    ××××
    27 september 2023
    Ordförande för statsduman Vyacheslav Volodin
    ”Zelenskij är en skam för det judiska folket”, skrev statsdumans ordförande Vyacheslav Volodin på sin Telegramkanal. ”Zelensky och Trudeau gömde sig precis bakom ryggen på talmannen för Kanadas underhus, lade hela bördan på honom för den upprörande händelsen i parlamentet, när de gav stående ovationer till en nazistisk brottsling som tjänstgjorde i Waffen- SS ”Galicia” division. Som ett resultat avgick talmannen för Kanadas underhus, tillade han.

    ”Zelensky, som är rädd, väntar fortfarande på vad som ska hända härnäst och försöker agera som om han inte deltog i händelsen. Kanadas premiärminister vägrade be om ursäkt. ”Vi klappade bara i händerna”, sa han. Trudeau borde avgå och hållas ansvarig för rehabiliteringen och främjandet av nazismen. Zelenskij, en skam för det judiska folket, borde följa honom”, betonade Vjatsjeslav Volodin.

    Genom att hedra SS-medlemmen i det kanadensiska parlamentet visade Trudeau och Zelensky återigen respektlöshet, förolämpade minne av miljontals av dem som dödades av nazister och torterades i fascistiska läger under andra världskriget, visade sitt förakt för folkmordet på de judiska, polska och det ryska folket”, betonade statsdumans ordförande.

    Enligt Vyacheslav Volodin visade den situationen vad Washington och Bryssel verkligen försökte dölja: Zelensky är nazist, och amerikanska och europeiska myndigheter stöder den nazistiska representanten och nazistregimen i Ukraina.

    ”Det är därför som denazifiering av den blodiga Kievregimen är nyckeluppgiften för en speciell militär operation. Återupplivandet av nazismen måste stoppas”, tillade statsdumans ordförande.

    26 september 2023, 
    Ledamöter av statsduman vid plenarmötet antog enhälligt statsdumans uttalande i samband med främjandet av ukronazism och nyfascism av de kanadensiska myndigheterna. Dokumentets text utarbetades på särskild begäran av ordföranden för statsduman Vyacheslav Volodin.

    ”Att det Zelensky och hans kumpaner gjorde i det kanadensiska parlamentet borde bli föremål för åtal. Och hans utländska sponsorer borde inleda det straffrättsliga förfarandet”, betonade Vyacheslav Volodin. ”27 miljoner människor dog under det stora fosterländska kriget, och idag sitter de som torterade, hånade, sköt, i presidiet och får respekt. Därför bör vi inte bara starkt fördöma sådana här handlingar, utan också kräva att stå till svars”, tillade han.

    Dokumentet understryker att medlemmar av statsduman ”uttrycker extrem indignation och upprördhet över den cyniska förolämpning av minnet av soldaterna från anti-Hitler-koalitionen som begicks vid mötet i Kanadas underhus den 22 september 2023. Den kanadensiska lagstiftare välkomnade i det kanadensiska parlamentet en 98-årig SS-medlem, som tjänstgjorde under det hänsynslösa tredje riket under andra världskriget i Waffen-SS ”Galicien”-divisionen.

    ”Statsdumans deputerade anser att denna förödande händelse inte är en olycka, utan ytterligare ett steg i Kanadas och västvärldens avsiktliga och kalibrerade strategi för att skriva om historien för att passa den politiska konjunkturen. Det har blivit ganska uppenbart varför Kanada och ett antal andra västländer, samt Ukraina som har anslutit sig till dem, inte under lång tid har stött FN:s generalförsamlings antifascistiska resolutioner som bekämpar förhärligandet av nazismen och som röstas fram av den stora majoriteten av länderna”, står det i texten i dokumentet.

    Medlemmar av statsduman betonade att de kanadensiska myndigheterna grovt brutit mot internationell lag genom att försöka vittja krigsförbrytare, sadister och mördare, särskilt ukrainska SS-soldater, som var ansvariga för dödsfallen på tiotusentals sovjetiska, polska, slovakiska och andra civila. . Nürnbergtribunalen fördömde uttryckligen deras brott, som ligger utanför preskriptionstiden.

    ”Sådana handlingar som syftar till att glorifiera nazismen i lagstiftande organ är också föremål för rättsliga förfaranden”, betonade parlamentarikerna.

  2. Ingen i ett ”västerländskt'” ”parlament”, skulle utses till en ’hjälte’ med sk dylik bakgrund (vad nu det innebär, eftersom inget får påvisas, dvs då det skulle innebära minst 5års fängelse enl 20 ’europeiska’ länders nuvarande sk lagstiftnig..), om det inte varit för att det är ännu ett propagandanr; framförallt för att få allt att framstå som att inget av hatet mot Ryssland har ngt annat att göra med än ’slumpen’.Öhh

  3. Visst stred Jaroslav Hunka för ett fritt Ukraina, fritt från judar, polacker och ryssar de grupper dödades i hundra tusental.

  4. Hur Kanada uppstod som en fristad för ukrainska SS ”Galicia Division”-veteraner och andra nazistiska medbrottslingar och krigsförbrytare

    Tidigare denna månad stod Kanada värd för den tredje reformkonferensen i Ukraina, en sammankomst av diplomater och tjänstemän från över 100 länder som syftade till att föra Kiev ännu mer direkt under de västerländska imperialistiska makternas geopolitiska och ekonomiska dominans.

    Efter att ha träffat Ukrainas president Volodymyr Zelensky vid konferensens åskådarplats, lovade Kanadas premiärminister Justin Trudeau ”att stå med Ukraina mot rysk inblandning och aggression” och att stödja det i kampen för att få slut på Rysslands ”illegala annektering” av Krim.

    Trudeaus skildring av Ryssland som angriparen i Ukraina och Östeuropa vänder verkligheten på huvudet. Det döljer det faktum att Kanada spelade en viktig stödjande roll i den USA-orkestrerade, fascist-spjutspetsade kuppen i februari 2014 som jagade Ukrainas valda president från makten och förde en högerextrema, provästlig regim till makten i Kiev; och att kuppen 2014 var fortsättningen på en långvarig USA-ledd, kanadensisk-stödd strävan att expandera Nato till Rysslands gränser och utnyttja Ukraina till väst.

    Dessutom har den kanadensiska imperialismen spelat en ledande roll i det efterföljande krigsförsöket mellan USA och NATO mot Ryssland. Detta inkluderar att stödja Washingtons tillbakadragande från avtalet om medeldistans kärnkraft med Ryssland; ta kommandot och tillhandahålla huvuddelen av trupperna till en av Natos fyra nya ”framåt utplacerade” bataljoner i Polen och de tre baltiska staterna; och utplacerade 200 kanadensiska väpnade styrkor till Ukraina sedan 2015 för att hjälpa till att förbereda dess armé och nationalgarde för att, med Trudeaus ord, ”befria” ukrainskt territorium.

    Men Kanadas intima allians med högerextrema ukrainska nationalister började inte 2014 eller ens i december 1991, när Kanada blev det första västerländska landet att erkänna Ukraina som en suverän stat. Under decennierna efter andra världskriget blev Kanada en fristad för högerextrema ukrainska nationalister, av vilka många hade samarbetat med nazisterna både i deras strävan att hitta ”Lebensraum” (levnadsutrymme) genom erövringen av Sovjetunionen och deras folkmord. ”slutlig lösning på det judiska problemet.”

    Under villkoren för den efterkrigstidens USA-ledda militärstrategiska offensiv mot Sovjetunionen – det som eufemistiskt kom att kallas kalla kriget – kom dessa ultrareaktionära politiska krafter att ses som användbara allierade på grund av deras våldsamma antikommunism och fientlighet mot vad som helst och alla som är associerade med Sovjetunionen.

    Under den omedelbara efterkrigstiden öppnade Kanadas dåvarande liberala regering, som arbetade i nära led med amerikansk och brittisk underrättelsetjänst, Kanadas dörrar för ukrainska nazistiska kollaboratörer. Dessa inkluderade medlemmar av den ökända 14:e grenadjärdivisionen av Waffen SS, även känd som Galiciendivisionen.

    Bland mottagarna av denna politik var Mikhail Chomiak, morfar till den nuvarande kanadensiska utrikesministern Chrystia Freeland. Under kriget tjänstgjorde Chomiak som redaktör för en pro-nazistisk ukrainsk nationalistisk tidning, Krakivs’ki Visti, som använde publiceringsutrustning som beordrats av nazisterna från en judisk tidning som de hade lagt ner. Chomiak emigrerade till norra Alberta efter att ha flytt till Wien i slutet av 1944 inför den framryckande Röda armén (Se: Kanadensiska medier fördömer utrikesministerns morfar som nazistisk kollaboratör).

    Omfattningen av tillströmningen av nazistiska kollaboratörer blev allmänt känt först på 1980-talet. En omfattande studie utförd av Alti Rodal på uppdrag av den federala regeringen tillsatta Deschênes undersökningskommission om krigsförbrytare i Kanada avslöjade register som bevisade att amerikanska underrättelseagenter i Europa hade fört nazistiska kollaboratörer från Östeuropa genom det kanadensiska immigrationssystemet med hjälp av falska papper. Rodal avslöjade att ett stort antal identiskt skrivna ansökningar mottogs av Kanadas immigrationsavdelning från en adress i Västtyskland. Vid närmare eftertanke visade sig denna adress vara en amerikansk militärbas.

    Brian Mulroneys progressiva konservativa regering inrättade Deschênes-kommissionen 1985, som svar på ett ökande offentligt ramaskri över avslöjanden av nazister och nazistiska medbrottslingar som hade hittat en fristad i Kanada och gav utredningen i uppdrag att identifiera nazistiska krigsförbrytare som bor i landet.

    Ungefär samtidigt uppskattade Simon Wiesenthal Center att uppåt 2 000 nazister och nazistiska kollaboratörer emigrerade till Kanada under åren efter kriget. Ett kvartssekel senare, 2011, skulle det ge Kanada ett ”F-minus” i sin årsrapport som rankar länder på deras ansträngningar att åtala krigsförbrytare. Detta placerade Kanada i nivå med Ukraina och de forna baltiska republikerna, det vill säga länder där de högerorienterade, nationalistiska regimer som har vuxit fram sedan den stalinistiska byråkratins upplösning av Sovjetunionen öppet vördar de ultranationalister som anslöt sig till nazisterna när de invaderade landet. USSR.

    Krigsförbrytare i Kanada
    Ett betydande antal av dem som tog sig till Kanada var medlemmar av den nazistiska SS:s Galiciendivision, som bestod av ukrainska nationalistiska frivilliga som kämpade på Wehrmachts sida mot Röda armén under nazisternas förintelsekrig mot Sovjet. Union. Detta förplanerade angrepp – som lanserades i juni 1941 när en styrka på tre miljoner styrkor bestående av tyska trupper, deras allierade med axeln och fascistiska frivilliga invaderade Sovjetunionen – ledde till att 27 miljoner sovjetmedborgare dog och förintelsen.

    När de förde krig, undertryckte befolkningen och strävade efter att förinta judarna, över hela Östeuropa och framför allt i Sovjetunionen, förlitade sig Hitlers Wehrmacht- och SS-chocktrupper på det lojala samarbetet från ultrahögerextrema, antisemitiska krafter. Bland de ukrainska nationalisterna, i både det ockuperade Polen och Sovjetunionen, fann nazisterna ivriga kollaboratörer. Galicien-divisionen bildades 1943 av frivilliga rekryterade från den fascistiska organisationen av ukrainska nationalister (OUN), vars båda fraktioner – OUN (Melnyk) och OUN (Bandera) – hade välkomnat lanseringen av Hitlers krig mot Sovjetunionen, deltog aktivt i massförintelsen av judar (förintelsen) och fortsatte att kämpa med nazisterna mot Röda armén in i 1945.

    Massakrer utförda av divisionen mot polska och judiska civila har dokumenterats väl, bland annat i Huta Pieniacka, Podkamien och Palikrowy. Vid Podkamien massakrerades 100 polska civila i ett kloster på en kulle, och åtminstone ytterligare 500 i omgivande byar när Röda armén närmade sig det tyskockuperade området i mars 1944.

    Medlemmar av Galiciens division förbjöds till en början att komma in i Kanada på grund av deras medlemskap i SS. Men 1950 vädjade Storbritannien till Commonwealth om att frivilliga skulle acceptera totalt 9 000 divisionsmedlemmar som vid den tiden var bosatta i Storbritannien efter att ha avväpnats av brittiska trupper vid krigets slut.

    När Kanadas utrikesavdelning, föranledd av klagomål från den kanadensiska judiska kongressen (CJC), väckte oro över divisionens band till nazisterna och roll i nazisternas grymheter, insisterade den brittiska regeringen på att den hade utfört bakgrundskontroller. ”Medan dessa män var i Italien undersöktes av sovjetiska och brittiska beskickningar och varken då eller senare har några bevis framkommit som skulle tyda på att någon av dem kämpade mot de västallierade eller engagerade sig i brott mot mänskligheten”, hävdade det brittiska utrikesdepartementet. . ”Deras beteende sedan de kom till detta land,” tillade London, ”har varit bra, och de har aldrig på något sätt antytt att de är infekterade med några spår av nazistisk ideologi.”

    Med detta brev som politisk täckmantel förklarade premiärminister Louis St. Laurent och hans kabinett att medlemmar i Galiciens division skulle tillåtas immigrera till Kanada om det inte kunde bevisas att de personligen hade begått grymheter mot civilbefolkningen baserade på ”ras, religion eller nationella ursprung.” Att bara ha varit medlem i Galicien-divisionen skulle inte anses vara ett giltigt skäl att förhindra inträde, även om Nürnburgrättegångarna efter kriget hade funnit – med tanke på organisationens ledande roll i Förintelsen, andra grymheter och det blodiga förtrycket av civila – alla Waffen-SS-medlemmar att ha varit medskyldig till krigsförbrytelser.

    Invandringen av nazistiska och naziallierade krigsförbrytare fortsatte i mer än ett decennium efter kriget och var en betydande faktor i Kanadas framväxt under det kalla kriget som ett politiskt-ideologiskt centrum för den ukrainska högerextrema nationalismen.

    Den kanadensiske historikern Irving Abella, som för närvarande är professor i kanadensisk judisk historia vid York University, talade till ett CBS ”60 Minutes”-program 1997, och sammanfattade rakt av tidens politiska klimat. ”Ett sätt att komma in i efterkrigstidens Kanada,” sa han, ”var genom att visa SS-tatueringen. Detta bevisade att du var en antikommunist.”

    Ottawa genomförde denna politik i nära samarbete med amerikanska myndigheter, som på liknande sätt tillät ex-nazister att bosätta sig i USA och rekryterade hundratals för att agera som spioner mot Sovjetunionen och de sovjetallierade regimerna i Östeuropa. Enligt utredningsreportern Eric Lichtblau användes upp till 1 000 före detta nazister av CIA i Europa, i själva USA, Mellanöstern och i Latinamerika.

    Den öppna dörrpolitiken gentemot nazistiska kollaboratörer stod i skarp kontrast till den kalla axeln som Kanada gav till judar som desperat flydde från förföljelse. Abella var medförfattare till en välkänd bok, None Is Too Many: Canada and the Jews of Europe, som publicerades 1983 strax före inrättandet av Deschênes-kommissionen. Abella och Harold Troper beskrev hur Kanada bara tog emot 5 000 judiska flyktingar mellan 1936 och 1945. Mest ökänt var Kanada bland de länder som vägrade att ge asyl till de 900 judiska flyktingarna på fartyget MS St Louis, som seglade från Hamburg för Amerika i april 1939. Kanadas vägran att ta emot någon av flyktingarna tvingade St. Louis att återvända till Europa, där över 200 av dess passagerare senare dog i Förintelsen.

    Befrielse av Galiciens division
    På grund av det fortsatta skyddet på hög nivå som medlemmar av Galiciendivisionen åtnjutit från regeringen och andra etablissemangskretsar, beviljade Deschênes-kommissionen Brödraskapet av Veteraner från den första divisionen av den ukrainska nationella armén (Galiciadivisionen) särskild intervenientstatus i sina utfrågningar. Detta innebar att den kunde korsförhöra vittnesmål från vittnen, samt använda sig av standardrätten att lämna in juridiska dokument och lämna sitt eget vittnesmål.

    Den nazistiska krigsförbrytarkommissionen vägrade också sovjetiska erbjudanden om att samla in vittnesmål i Sovjetunionen, på den påstådda grunden att Moskva hade vägrat att tillåta kanadensiska tjänstemän att förhöra vittnen i enlighet med kanadensiska bevisregler.

    Upprörande nog friade Deschênes-kommissionen Galicien från alla missförhållanden i sin slutrapport från december 1986. Dess viktigaste fynd i detta sammanhang lyder: ”Galiciadivisionen (14 Waffengrenadierdivision der SS [gal. Nr. 1]) bör inte åtalas som en grupp”, och ”Anklagelser om krigsförbrytelser mot medlemmar av Galiciendivisionen har aldrig varit föremål för åtal, underbyggda, antingen 1950 när de först föredrogs, eller 1984 när de förnyades, eller inför denna kommission.”

    Kommissionen avfärdade också summariskt anklagelsen om att hundratals, om inte tusentals, av nazistiska och naziallierade krigsförbrytare hade immigrerat till Kanada och förklarade att dessa siffror var ”grovt överdrivna”.

    En annan ukrainsk nationalistisk klädsel som fick särskilda representationsrättigheter inför Deschênes-kommissionen var den ukrainska kanadensiska kommittén (UCC), som sedan dess har döpt om sig själv till den ukrainska kanadensiska kongressen. År 1950 hade UCC framgångsrikt kampanjat för att häva förbudet för veteraner från Galicia Division att komma in i landet.

    UCC fortsätter att upprätthålla arvet från Galicien-divisionen. På minnesdagen 2010 hälsade organisationen ukrainska veteraner från Waffen SS som kämpar för ”friheten för deras förfäders ukrainska hemland.” Pressmeddelandet kom från Paul Grod, nuvarande chef för UCC. Grod har följt med både Trudeau och hans föregångare, den konservative premiärministern Stephen Harper, på deras resor till Ukraina.

    Fallet med Vladimir Katriuk
    Ingen ska tro att den kanadensiska härskande elitens försvar av pronazistiska krigsförbrytare är ett minne blott.

    2015 dog Vladimir Katriuk, en ukrainare och medlem av SS under andra världskriget, i Quebec vid en ålder av 93. Hans personliga öde exemplifierar hur den kanadensiska staten aktivt samarbetade för att säkerställa att nazistiska krigsförbrytare undkom rättvisa.

    Katriuk, som kom till Kanada under falskt namn 1951, anklagades för krigsförbrytelser, varav det mest dokumenterade var hans deltagande i Khatyn-massakern, som utfördes i det nuvarande Vitryssland i början av 1943. Under de sista åren av Katriuks liv, placerade Simon Wiesenthal Center hans namn nära toppen av sin lista över de 10 mest eftersökta krigsförbrytarna.

    Katriuks fall blev först uppmärksammat 1999, när en federal domstol slog fast att han hade fått kanadensiskt medborgarskap på falska förevändningar, eftersom han hade försummat att informera kanadensiska immigrationstjänstemän om sitt nazistiska förflutna. Efter en lång period av överläggningar beslutade den konservativa regeringen 2007 att den inte skulle återkalla Katriuks medborgarskap och hävdade att det inte fanns tillräckligt med bevis för att han skulle kunna åtalas för krigsförbrytelser.

    Katriuk, som senare gick med i SS, identifierades av flera källor som en kulspruteskytt vid massakern i Khatyn, som inträffade den 22 mars 1943. Totalt 149 bybor brändes antingen levande eller sköts av medlemmar av Bataljon 118, en frivillig hjälporganisation polisbataljon där Katriuk var medlem, med stöd av en Waffen SS-enhet. Bevis för hans deltagande i andra mindre kända brott har också dokumenterats, vilket nämndes i en artikel 2012 av svenske akademikern Per Anders Rudling.

    Även under de sista veckorna av hans liv, när en rysk utlämningsbegäran lämnades in för den ukrainskfödda Katriuk, motiverade en taleskvinna för den konservativa regeringen Kanadas vägran att låta Katriuks utlämning ställas inför rätta på grund av den politiska situationen i Ryssland och dess påstådd ”aggression” mot Ukraina. ”Även om jag inte kan kommentera någon specifik utlämningsbegäran, för att vara tydlig, kommer vi aldrig att acceptera eller erkänna den ryska annekteringen av Krim eller den illegala ockupationen av något suveränt ukrainskt territorium”, förklarade en taleskvinna för dåvarande justitieministern Peter McKay.

    Ingenting har förändrats under Justin Trudeaus liberaler. Utrikesminister Freeland är angelägen om att dölja den ultrahögerorienterade karaktären hos de krafter som Ottawa och Washington har allierat sig med i sin strävan att utnyttja Ukraina till den västerländska imperialismen och dessa krafters band till de ukrainska nationalistiska kollaboratörerna med nazisterna. farfars band till nazisterna som ryskt orkestrerad ”desinformation”.

    När Trudeau besökte Ukraina 2016, åtföljdes han av en stark UCC-delegation och medlemmar av Army SOS-gruppen, inrättad för att skaffa militär utrustning för de pro-Kiev-frivilliga miliserna, som till övervägande del kommer från högerextrema, fascistiska grupper.
    https://www.globalresearch.ca/canada-emerged-haven-ukrainian-ss-galicia-division-veterans/5834176

  5. Det lär finnas bilder som visar hur Zelensky träffade Yaroslav Hunka före framträdandet i parlamentet. Att ingen kände till Hunkas bakgrund är en uppenbar lögn. Ingen kommer in i det Kanadas parlament utan en grundlig säkerhetskontroll, speciellt inte vid besök av främmande statschefer. Dessutom borde varje grundskoleelev veta att Nazityskland angrep Sovjet 1941, den som då slogs mot Sovjet slogs på Nazitysklands sida. Det fanns så vitt jag vet ingen väpnad rörelse som både slogs mot Ryssland och Nazityskland. Att då som det kanadensiska parlamentet + Zelensky hylla en ukrainsk krigsveteran för att han redan under 2a världskriget kämpade mot ryssarna kan bara ha två förklaringar:
    1. Zelensky och Kanadas parlament har inte gått igenom grundskolan
    2. Zelensky och Kanadas parlament stöder öppet ukrainsk nazism

    • Sven Andersson, det finns en hel del bilder som visar nazist-hyllningen i kanadensiska parlamentet. På min tid för 60 år sedan fick elever inte lära sig via skolböcker den hela sanningen om Sveriges historia eller ngt annat lands, så vad att vänta sig av svensk skola idag? Den bästa politiska kunskapen fick vi hemifrån, då om det fanns en kanske två kommunistiska föräldrar och jag växte upp i en av den rödaste staden i Sverige.
      Nu Sven till frågan: hur är det med svenska 8-klövern i ”vårat” parlament, de stödjer Ukrainas politik öppet, försvarar Zelenskij och gillar säkert Kanadas Trudeau lika mycket, tror du att svenska politiker är anti-nazister eller mentalt blinda? Det gör inte jag, jo kanske mentalt blinda…..i alla fall några, om inte flera av dem.

    • Polska Armija Krajowa (Hemmaarmén) hade tidvis både sovjetiska partisaner, Röda Armén (som gärna gick hårt åt Armija Krajowa) som de nazistiska trupperna som motståndare och det sköts tidvis vilt och okontrollerat. Polen hade ju två (säkert flera underavdelningar) motståndsgrupper i huvudsak: Armija Krajowa (den Londontrogna polska motståndsrörelsen) och det som senare kallades Lublinkommittén (trogen Moskva, eller Armija Ludowa) som slogs för de hårdföra polska kommunisterna, trots att det polska kommunistpartiet i Moskva-exil komplett utplånats av Stalin på 1930-talet. Ledande män som bland andra Adolf Warski (alias f. Warszawski) försvann ju åren kring 1937.

      • Warski gick under i augusti 1937, således under Jezjovs framfart. Ska någon klandras för det är det Jezjov och inte Stalin.

        Armija Krajowa (AK) var till stora delar en ljusskygg antisemitisk organisation. Efter Stalingrad-slaget började AK samarbeta med tyskarna. Det var också på uppdrag av London-regeringen som AK drog igång det helt omdömeslösa Warszawa-upproret 1944.

        • Nja, nu är det den gamla stalinistiska versionen. På arkebuseringslistorna för utländska Kominternmedlemmar som dömts till döden stod i allmänhet både Stalins och framförallt Molotovs signaturer på namnlistorna. Under Stalinterrorns höjdpunkt kan Du läsa i besöksboken till Stalins kontor att Jezjov besökte ofta Stalins kontor – d.v.s. han erhöll instruktioner. Inga arkebuseringar av utlänningar skedde någonsin utan Stalin och/eller Molotovs tillåtelse.

          • Till redaktören.

            Jag hänvisar gärna till den nu ledande historikern och forskaren på stalinepoken; medarbetaren i Ryska statsarkivet Oleg Chlevnjuks böcker, artiklar, verk och föreläsningar där det senaste av grävandet i Stalins och dennes epoks dokument och kvarlåtenskap finns; RGANI (Rossijskij Gosudarstvennyj Archiv Novejsjej Istorii) och i GAPRF (Gosudarstvennyj Archiv Prezidenta Rossijskoj Federatsii) som båda gåtts helt igenom av Chlevnjuk. Hans Stalinbiografier är att rekommendera. Där finns mycket nytt från arkiven. Historia är tidvis en färskvara vars sista kapitel aldrig skrivs, och här kommer den i den nyaste formen som vi har just i vår epok.

            Huruvida Chlevnjuk finns utgiven på svenska vet jag inte (tyvärr är den goda epoken i svensk bokutgivning tyvärr över, misstänker jag dystert), jag själv har åtminstone följt hans texter och föreläsningar.

            Även den tidigare högre chefen i KGB och FSB Boris Grigorjev har skrivit mycket om NKVD:s historia (biografi om Lavrentij Berija) liksom i Aleksej Pavljukovs omfattande biografi över Nikolaj Jezjov (2007).

          • Är det nåt jag tycker är tröttsamt är dogmatism. Du är ett praktexempel på en äkta dogmatiker, Johan de Naucler.

            Påståendet att inget skedde utan Stalins och Molotovs instruktioner har inget som helst stöd i fakta. Under åren 1937-1938 sköttes utrensningarna av de s.k. trojkorna som hade långtgående befogenheter. Nyligen utgivet arkivmaterial (2021) visar att Stalin och sovjetledningen inte kände till den fulla omfattningen av Jezjovs framfart förrän i oktober 1938. Förhören med en av Jezjovs närmaste medarbetare, Isaak Shapiro, är i det fallet särskilt upplysande. Shapiro vittnade om att Centralkommittén konsekvent hölls ovetande om NKVD:s verkliga operationer av Jezjov och dennes ställföreträdare Frinovskij.

            Jag kommer i ett separat inlägg redogöra för Jezjovs planer att ta makten i Sovjetunionen genom en kupp.

            Kort om Chlevnjuk. Den mannens omdöme ruineras av hans antikommunistiska ”bias”. Ett praktexempel är hans beskrivning av den berömda ordern 00447. I den ordern fastställs rutinerna kring utrensningen av förmenta folkfiender. Uttrycket som används är ”limity”. Detta betyder en övre gräns för hur många som fick utrensas. Chlevnjuk och andra med han hävdar att det i stället är minimikvoter, trots att han borde veta bättre. Det är svårt att hitta ett bättre exempel på Chlevnjuks ohederlighet. Den amerikanske historikern J. Arch Getty har skrivit: ”En av mysterierna gällande sovjetisk historia är hur limity rutinmässigt översätts som ”kvoter”.

          • Men bäste Sven-Eric, jag undrar vad som är dogmatism? I Din egen politiska föreställningsvärld kan ju aldrig Stalin ha fel, göra fel, gjort några fel eller beläggas med några brott. Det är dogmatism.

            Chlevnjuk är Rysslands idag ledande forskare i den stalinska perioden och är vid en chefsforskarposition vid Ryska statsarkiven -och Dina svar mot honom är som vanligt nedvärderande och smutskastanden av honom som misstänkt person. Den akademiska forskningen har helt och fullt kommit fram till vad Stalin stod för: rättslöshet, brott mot mänskligheten och en riktig massmördare, och dessutom den person som mest skadat de (en gång) progressiva kommunistiska idéerna och idealen mer än någon annan på denna jord, möjligtvis i konkurrens med Mao.

            Så länge Du inte med ett enda ord kan ta m minsta avstånd från den rättslöshet och laglöshet som rådde under den stalinska epoken är Dina smädelser och anklagelser om undertecknads ”dogmatism” helt enkelt bara tomma ord som grundar sig i en fanatiskt förblindad liksom ideologiskt-religiös föreställningsvärld kring denne förfärlige politiske terrorist som dödade så många miljoner oskyldiga under sin tid som ”politiker”, eller terrorist som jag skulle föredra att kalla denne orientaliske psykopatiske fanatiker och dennes beteende vid makten.

          • Johan din dubbelbottnade källhänvisning bygger på en fascists och trotskists historia.
            Trotskister förespråkade fascism i falska ord som att vara antifascister.

            Johan du avskyr Putin men Oleg V. Chlevnjuk var en av Putins närmaste kreatörer. Faktiskt blir det mer och mer förståeligt när du Johan påstår Putin vara fascist, också Stalin.

            Alla har inte, som skrivit om Josef Stalin, framhållit det din idol framhåller. Eller smutskastat Vladimir 
            Lenin så grovt, endast västerländska fascister. Det betyder att vi får stoppa dig Johan i säcken.

            ”Den sovjetiska diktatorn Josef Stalin (1878–1953) byggde sin maktställning framför allt på säkerhetspolisens terror, som påstods vara klasskamp.
            Stalin ärvde av Vladimir Lenin det envetna och hänsynslösa sättet att bedriva politik, han eftersträvade makt och höll fast vid den oberoende av följderna.
            Efter mordförsöket på Lenin i augusti 1918 blev den röda terrorn bolsjevikpartiets officiella politik.”
            skriver Chlevnjuk.

            Det är inget nytt i den ryska historikern Oleg V. Chlevnjuks nya Stalin-biografi. Nästan alla som skrivit om Stalin har framhållit detsamma.
            Men det stämmer inte!

          • Jezjovs konspiration då. Den var en ”spin-off” från höger-trotskist-blockets konspiration. Vi har följande personer knutna till Jezjov som ingick i konspirationen:

            Nikolaj Jezjov, Chef för NKVD
            Michail Frinovskij, Ställföreträdande chef för NKVD
            Efim Evdokimov, Förste sekreterare i Rostovs regionalkommitté
            Israil Jakovlevich Dagin, Chef för 1:a departementet i GUGB (huvudstyrelsen för statens säkerhet)
            Alexander Zjurbenko, Chef för NKVD:s direktorat i Moskva-området
            Semion Zjukovskij, Ställföreträdande folkkommissarie i NKVD
            Nikolaj Nikolajev-Zjurid, Chef för 3:e departementet i GUGB

            Dessa var generalstaben i Jezjovs organisation. Vid ett möte sommaren 1938 i Jezjovs datja bestämdes att organisera en militärkupp den 7 november. Inrikestrupperna som var i Moskva och under Frinovskijs befäl skulle utföra kuppen. Frinovskij skulle förbereda en stridsgrupp som skulle döda de regeringsmedlemmar som var närvarande vid paraden. Man beslöt att stadfästa den slutgiltiga planen vid ett möte september-oktober 1938 på Jezjovs kontor mellan Jezjov, Frinovskij och Zjukovskij.

            Beria hade ersatt Frinovskij som Jezjovs ställföreträdare och man kunde inte längre använda inrikestrupperna. Beria hade fått nys om kupplanerna och arresterat de flesta av Frinovskijs folk. Jezjov kunde inte förhindra det eftersom han i så fall hade avslöjat sig själv. Frinovskij föreslog att man skulle avblåsa kuppen och i stället ta makten genom att förgifta regeringsmedlemmar och då i första hand Stalin, Molotov och Vorosjilov. Deras död skulle omedelbart försätta landet i förvirring och man skulle dra fördel av det och ta makten. Man räknade med att man sedan skulle arrestera de inom regeringen och NKVD som bedömdes som opålitliga och hävda att de var konspiratörer som var skyldiga till ledarnas död.

            Frinovskij sa då att Dagin (en av konspiratörerna) skulle utföra förgiftningen och att Alechin (en annan av konspiratörerna) och Zjukovskij skulle förse honom med giftet. Men det skulle vara nödvändigt att bereda giftet och man beslöt utföra terroristdådet när det erforderliga giftet hämtats. Man kom överens om att träffas när Dagin hade giftet och sätta upp en detaljerad plan för kuppen. Planen omintetgjordes av att Alechin, Zjukovskij och Dagin arresterades. Det är oklart om Dagin någonsin fick giftet.

            Kuppen misslyckades således. Den 23 november 1938 tvingades Jezjov skriva under sin avskedsansökan i Kreml och blev utnämnd till Folkkommissarie för Vattentransporterna. Den 3 januari 1939 krävde Stalin i ett brev till statsåklagaren Vysjinskij en offentlig rättegång mot de NKVD-tjänstemän som gett sig på oskyldigt folk. Varför den rättegången aldrig blev av är oklart. Jezjov syntes sista gången offentligt den 21 januari 1939 i samband med 15 års-dagen av Lenins död.

            En dryg vecka senare fick Stalin i sin hand en rapport av Malenkov, Beria och Andrejev där NKVD i allmänhet och i synnerhet Jezjov personligen anklagades för att ha förföljt helt oskyldiga människor samtidigt som han skyddat verkliga konspiratörer. Hård kritik riktades också mot statsåklagarämbetet som anklagades för att ha sett mellan fingrarna med Jezjovs framfart. Kritiken ledde till att statsåklagaren Vysjinskij tvingades avgå den 31 maj 1939.

            Jezjov arresterades den 10 april 1939. Frinovskij hade arresterats fyra dagar tidigare. Båda började tämligen omgående erkänna. Inte alla förhörsprotokoll har offentliggjorts. Men ett av de viktigare såg dagens ljus i mitten av 2000-talet. Det är förhöret med Jezjov den 4 augusti 1939. Där erkänner han att avsikten med att förfölja helt oskyldiga människor var att så hat mot regimen och i förlängningen själv ta makten. Jezjov ställdes inför rätta i februari 1940, dömdes till döden och avrättades.

            Det förtjänar också att nämnas att Stalin i ett samtal med flygplanskonstruktören Alexander Jakovlev sa att Jezjov hade avrättats för att han gett sig på oskyldiga människor.

            En utmärkt redogörelse för Jezjovs konspiration finns att läsa här:

            https://msuweb.montclair.edu/~furrg/research/yvs_jls2017.pdf

            Nämnas också artikelförfattarens bok i ämnet:

            https://www.bokus.com/bok/9780692810507/yezhov-vs-stalin-the-truth-about-mass-repressions-and-the-so-called-great-terror-in-the-ussr/

          • För väldigt många decennier sedan lanserade filosofen Nietzsche sitt berömda citat: ”Gud är död”.

            För Holmström och Lundström inuti den täta totalitära stalinistiska diktaturens mordiska dimma vill jag meddela: ”Stalin är död”.

            Det finns inga Stalingator, inga Stalinavenyer, inga Stalintorg, inga Sztalinvaros, inga Stalinstadt, inga Stalinakademier och inga Stalinstatyer.

            Anledningen är enkel. Vanliga livskraftiga och livsälskande människor vill inte leva under dessa vedervärdiga förhållanden som Stalin och hans omgivning en gång skapade.

            Det finns inte en enda seriös politisk kraft i denna världen som vill ha tillbaka den stalinska modellen någonstans, den vinner inga röster och överlever inga politiska val, äkta val alltså.

            Det är det som är sanningen och den politiska tyngdlagen.

            När stalinister påstår en massa fakta som lögner och anser att en av världens främsta opolitiska historiedoktorer som professor Chlevnjuk som lögnare – vet vi andra att denne nått sanningens kärna.

            Stalin är och förblir lika fysiskt som politiskt död. Han ligger under åtta meter armerad betong numera, och kan väl även därmed tack och lov också kategoriseras som just stendöd.

            Ingenting förbliver evigt förutom en sak, som de gamla vikingarna uttryckte sig ”som dom över död man”. Och domen över Stalin är och förblir massmördaren, folkmördaren, våldsverkaren och den misslyckade politikern.

            Det projekt Ryssland har idag som hemläxa, är att slutligen göra upp med sitt förflutna, och kasta av sig Stalins skugga, av politisk, social och juridisk laglöshet, straffrihet och lögnerna i dagens system. Och det kommer också. Ryssland kommer att bli fritt.

          • Till helhetsbilden ingår att
            en stor ökning av medellivslängd, produktivitet och social situation skedde, och att Hitler besegrades främst av Sovjetunionen, som vid Stalins död 1953 alltmer framstod som en alltmer industraliserad stormakt. Man hade utvecklat atom- och vätebomber och hade utvecklar rymdteknologi som medförde den första satelliten runt jorden 1956, först av alla stater.

            Nedan utdrag ur en artikel av historieprofessorn Lennart Palm

            ”Men en seriös skildring av Sovjets 1930-tal borde också beakta de stora ekonomiska framstegen till följd av den forcerade industrialiseringen, alfabetiseringen av de illitterata massorna, införandet av ålderspension, fri hälsovård, fri utbildning, daghem och rätt till arbete. Reformer för jämställdhet mellan könen genomfördes: 1917 infördes samma rättigheter på alla områden för kvinnor som för män. Skilsmässa och abort var tillåtet, arbete utom hemmet uppmuntrades och kvinnorna hade rätt till en egen sexualitet. Även om denna kvinnofrigörelse tonades ner under Stalin blev rätten till arbete och utbildning bestående.” …”Medellivslängden var i Sovjet/ Ryska kejsardömet – år 1880 27,7 år; 1900 32,4 år; 1930 42,9 år och 1950 64,0 år.”

            ”Här kan man jämföra med den grundbok i historia på A-nivå som länge dominerat vid svenska universitet, McKay et al, A History of World Societies. Enligt den var de industriella framstegen i Stalins Sovjet ”indeed, quite spectacular”. Mellan 1928 och 1937 femfaldigades produktionen. ”Inget annat stort land hade någonsin uppnått en så snabb ekonomisk industriell tillväxt.”12
            Sovjetunionen under mellankrigstiden – historien skrivs om nu i ny lärobok.

            Bakom den forcerade industrialiseringen stod en bedömning av Stalin & Co som uttalades 1929 att ”Vi har 10 år på oss att göra motsvarande industrialisering som de avancerade länderna gjort på 50 år” (Ungefärligt innehåll, citerar ur minnet)

          • Det är bara att tacka, Johan de Nauclér, att du så tydligt visar din totala oförmåga att ta till dig fakta och bevis som går emot dina egna förutfattade meningar. Jag betvivlar starkt att du övertygar någon annan här än dig själv.

          • Nauclér, så länge vi nämner Stalin och berättar sanningen, även du med ditt Stalintrams, så lever han inom oss. Stalin är inte död hans läror är levande. Jag förstår hur illa du mår, kommentaren din avslöjar, den lyser av osynlig vrede.
            Lundström och Holmström är nu två du måste utstå då och då. Svårt det blir för en antikommunist.

          • Utdrag ur en tidigare publicerad artikel:

            “Bilden av ´envåldshärskaren´ Stalin är definitivt överdriven. Som de flesta andra politiska ledare i historien hade Stalin att hantera en uppsjö av disparata och ibland motstridiga intressen och han fick långtifrån alltid som han ville. Han tvingades jämka och kompromissa, han tvingades backa och han led inte sällan nederlag i politiska kamper…”

            Den gängse bilden av Stalin beskriver honom som hänsynslös, bedräglig, hemlighetsfull, manipulativ, paranoid och maktgalen. En pendang till denna nidbild är personkultens gudabild, som beskriver Stalin som alltigenom genial och allvetande, som en övermänniska utan fel och brister.

            Sedan de sovjetiska arkiven öppnats framträder – enligt Carlsson – dessbättre en mer nyanserad bild, som motsäger såväl demoniseringen som gudabilden och som gör det möjligt att förstå Stalins komplexa roll och ställning i sovjetsystemet.

            Den lyssnande Stalin
            Carlsson citerar den amerikanske “revisionistiske” historikern John A. Getty som i kapitel 5 (Stalin as Prime Minister: Power and the Politburo) i samlingsvolymen Stalin – A New History (Sarah Davies och James Harris, Cambridge University Press, 2005) framhållit att en källa till Stalins auktoritet ända från hans tidigaste dagar var hans förmåga att arbeta i kommittéer: att lyssna, att moderera, att jämka, att styra upp diskussionen mot ett konsensus.

            Omslaget till den “revisionistiska” samlingsvolymen Stalin – A New History.
            Stalins kontorsloggbok visar att han ständigt satt i möten med olika konstellationer av människor, som ofta stannade i flera timmar. De tyder inte på en ensam och isolerad diktator som fattade beslut utan diskussion och utan att konsultera andra.

            Bilden av en lyssnande Stalin bekräftas av en lång rad personer som var med på dessa möten. Den långvarige politbyråmedlemmen Anastas Mikojan ger följande beskrivning (citaten är hämtade ur Carlssons bok, men jag har angivit ursprungskällan):

            ”Stalin aktade sig för att inleda mötena så att ingen skulle påverkas av hans uppfattning innan man redogjort för sin egen” (Montefiore, The Red Tsar, p.50).

            cmp3.10.3.3Lq4 0xad6b4f35
            Den legendariske generalen Georgij Zjukov, som ofta arbetade tillsammans med Stalin under andra världskriget, ger följande bild:

            ”Arbetsstilen var som regel saklig och lugn. Alla kunde uttala sin mening. Stalin behandlade alla lika – strikt och officiellt. Han hade förmåga att lyssna uppmärksamt när någon rapporterade sakkunnigt till honom. Själv var han fåordig och tyckte inte om pratsamhet hos andra… Sammanträdena öppnade han utan några inledande ord. Han talade tyst och ledigt, och bara om det väsentliga i varje fråga. Han var “Bilden av ´envåldshärskaren´ Stalin är definitivt överdriven. Som de flesta andra politiska ledare i historien hade Stalin att hantera en uppsjö av disparata och ibland motstridiga intressen och han fick långtifrån alltid som han ville. Han tvingades jämka och kompromissa, han tvingades backa och han led inte sällan nederlag i politiska kamper…” Den gängse bilden av Stalin beskriver honom som hänsynslös, bedräglig, hemlighetsfull, manipulativ, paranoid och maktgalen. En pendang till denna nidbild är personkultens gudabild, som beskriver Stalin som alltigenom genial och allvetande, som en övermänniska utan fel och brister. Sedan de sovjetiska arkiven öppnats framträder – enligt Carlsson – dessbättre en mer nyanserad bild, som motsäger såväl demoniseringen som gudabilden och som gör det möjligt att förstå Stalins komplexa roll och ställning i sovjetsystemet. Den lyssnande Stalin Carlsson citerar den amerikanske “revisionistiske” historikern John A. Getty som i kapitel 5 (Stalin as Prime Minister: Power and the Politburo) i samlingsvolymen Stalin – A New History (Sarah Davies och James Harris, Cambridge University Press, 2005) framhållit att en källa till Stalins auktoritet ända från hans tidigaste dagar var hans förmåga att arbeta i kommittéer: att lyssna, att moderera, att jämka, att styra upp diskussionen mot ett konsensus. Omslaget till den “revisionistiska” samlingsvolymen Stalin – A New History. Stalins kontorsloggbok visar att han ständigt satt i möten med olika konstellationer av människor, som ofta stannade i flera timmar. De tyder inte på en ensam och isolerad diktator som fattade beslut utan diskussion och utan att konsultera andra. Bilden av en lyssnande Stalin bekräftas av en lång rad personer som var med på dessa möten. Den långvarige politbyråmedlemmen Anastas Mikojan ger följande beskrivning (citaten är hämtade ur Carlssons bok, men jag har angivit ursprungskällan): ”Stalin aktade sig för att inleda mötena så att ingen skulle påverkas av hans uppfattning innan man redogjort för sin egen” (Montefiore, The Red Tsar, p.50). cmp3.10.3.3Lq4 0xad6b4f35 Den legendariske generalen Georgij Zjukov, som ofta arbetade tillsammans med Stalin under andra världskriget, ger följande bild: ”Arbetsstilen var som regel saklig och lugn. Alla kunde uttala sin mening. Stalin behandlade alla lika – strikt och officiellt. Han hade förmåga att lyssna uppmärksamt när någon rapporterade sakkunnigt till honom. Själv var han fåordig och tyckte inte om pratsamhet hos andra… Sammanträdena öppnade han utan några inledande ord. Han talade tyst och ledigt, och bara om det väsentliga i varje fråga. Han var lakonisk och formulerade sina tankar klart. Under de långa krigsåren blev jag övertygad om att Stalin inte var en sådan människa, som man inte kunde ställa frågor till och tvista med och vidhålla sin egen bestämda uppfattning gentemot. Om någon påstår motsatsen, kan jag säga direkt, att dessa påståenden är falska” (Zjukov, Georgij: Minnen och reflektioner. Progress Moskva/Fram Stockholm 1988, band 1 sid 321.) Kommentar:Boken skrev flera år efter Stalins död, då Chrustjov demoniserat Stalin.och formulerade sina tankar klart. Under de långa krigsåren blev jag övertygad om att Stalin inte var en sådan människa, som man inte kunde ställa frågor till och tvista med och vidhålla sin egen bestämda uppfattning gentemot. Om någon påstår motsatsen, kan jag säga direkt, att dessa påståenden är falska” (Zjukov, Georgij: Minnen och reflektioner. Progress Moskva/Fram Stockholm 1988, band 1 sid 321.)

            Kommentar:Boken skrev flera år efter Stalins död, då Chrustjov demoniserat Stalin.

        • Sven-Eric/Johan dN varsågoda lite helglektyr för att berika er med historisk fakta.
          1937, under de stora utrensningarna i U.S.S.R., anklagades Warski för förräderi och för att vara kontrarevolutionär, och han fängslades och avrättades.

          Ni har en länk/källhänvisning, 
          på ryska underst  

          03/01/2021
          SAMHÄLLE
          Arkiv för de sovjetiska specialtjänsterna om ”Hemarmén” under kriget har avhämtas
          Arkiven från de sovjetiska specialtjänsterna berättar vem den polska hemarmén kämpade mot under kriget.
          Text:
          Ivan Egorov
          Vladimir Makarov (specialtjänsthistoriker)
          Rysk tidning – Federalt nummer: nr 42 (8393)
          Sedan 10 år tillbaka, sedan 1 mars 2011, har Polen firat nationaldagen för minnet av ”avvisade soldater” (polska: Narodowy Dzień Pamięci ”Żołnierzy Wyklętych”) för att hedra deltagare i den antisovjetiska och antikommunistiska underjorden som verkade i Polens ockuperade territorium 1939-1945.

          / Institutet för nationellt minne av Republiken Polen
          Läs på hemsidan RG.RU
          Denna händelse inkluderades i kalendern över minnesvärda datum på förslag av Polens dåvarande president, Lech Kaczynski. 

          Under andra världskriget, med start 1942, förenades alla underjordiska paramilitära organisationer i det tidigare Polens territorium ockuperade av tyska trupper i den så kallade hemmaarmén (AK, Fatherland Army). Dessa formationer var formellt underordnade den polska emigrantregeringen i London. Tillsammans med AK deltog också enheter av polska kommunister förenade i folkets armé (AL, folkarmén), som agerade tillsammans med sovjetiska partisaner och sedan enheter från Röda armén, i kampen mot ockupanterna. Under befrielsen av Polen 1944-1945 avväpnade Röda armén AK-enheter, och deras personal, precis som AL-personal, skickades till enheter i den polska armén. Samma AK-medlemmar som inte ville delta i kampen mot nazisterna inledde en underjordisk kamp, ​​men med sina landsmän och Röda arméns soldater. Efter kriget i den polska folkrepubliken fick ”akoviterna” smeknamnet ”fördömda soldater” för sitt samarbete med ockupanterna. I dagens Polen, på initiativ av president Kaczynski, firas de redan som hjältar. I en intervju med Gazeta Wyborcza den 21 januari 2020 svarade den biträdande chefen för det polsk-ryska centret för dialog och harmoni, Lukasz Adamski, på en fråga om förloppet av den polsk-ryska sammandrabbningen på historiska grunder. ”Jag tror att Polen med säkerhet vinner. Jag skulle till och med föreslå att Putin fortsätter att göra propagandateser och publicera dokument, och vi kommer att svara”, sa Adamski. Det är tydligt att han framförde sitt förslag att fortsätta publicera material om polsk historia under 1900-talet, inte så mycket till den ryska statens chef som till ryska historiker. Det är sant att frågan uppstår omedelbart: har Pan Lukasz själv fri tillgång till de polska underrättelsetjänsternas arkiv som lagras i Institute of National Remembrance? Antagligen nej. Låt oss därför fylla tomrummet och berätta om de ”mörka fläckarna” i polsk historia.

          Underjordiska krigare, sabotörer, straffstyrkor
          Kosachev: Minnet av kriget är en öm punkt i det kollektiva väst
          Vad hette den polska underjordiska paramilitära organisationen Hemarmén (polska: Armia Krajowa)? När vi läser eller hör ordet ”armé” ser vi en organiserad, disciplinerad, välbeväpnad och tränad militär formation utformad för att effektivt genomföra stridsoperationer med fienden. Vid närmare granskning av AK observeras inget liknande. Föregångaren till ”AK” var den underjordiska organisationen ”Service for the Victory of Poland” (”SpP”, Pol. Służba Zwycięstwu Polski, SZP), som växte fram den 27 september 1939. Den 13 november 1939 döptes ”SpP” om till ”Union of Armed Struggle” (”SVB”, Pol. Związek Walki Zbrojnej). Den 14 februari 1942, på order av den polska överbefälhavaren, general Wladyslaw Sikorski, döptes det om till Hemarmén. ”AK”, liksom sina föregångare, var underordnad den polska emigrantregeringen, belägen i Paris sedan 1939, och från sommaren 1940, efter Frankrikes nederlag, i London och den polska överbefälhavaren. Väpnade styrkor, det vill säga hela kriget kontrollerades från London. I allmänhet trotsar antalet underjordiska organisationer efter september 1939 på det forna Polens territorium rimlig förklaring. Dessutom skapades några av dem av tyska underrättelsetjänster för att bekämpa polska partisaner, till exempel de så kallade ”dödsbataljonerna”. Och människor som ”Svärd och plog” höll även 1944 gemensamma konferenser med Gestapo för att bekämpa den kommunistiska underjorden. ”AK” hade också sina egna sabotage-, terrorist- och underrättelsestrukturer, såsom till exempel ”Sabotage Team” (förkortat ”Kedyw”; polska: Komenda Dywersji, Kedyw). Enheten bildades i april 1940 under namnet ”Union of Retribution”, 1943 omvandlades den till ”Kedyv”. Men särskilt bland dessa enheter stack den polska säkerhetskåren (PKB) ut och begick grymheter även under Warszawaupproret 1944. Samtidigt finns det till exempel i Warszawaupprorets museum inte ett ord om PKB:s brott. Samtidigt har hemligstämplad material nyligen publicerats på det ryska försvarsministeriets webbplats

          material, som berättar om PKB:s medlemmars kriminella handlingar, orsakade ingen reaktion bland polska historiker. De säger att det inte finns något nytt i dem. Om allt är känt i Polen om PKB:s brott, publicera då detta arkivmaterial: vem ledde denna struktur, vem gav de kriminella order, listor över de dödade, etc. Dessa enheter utförde trots allt sabotagehandlingar inte så mycket mot ockupanterna som de var engagerade i straffaktiviteter mot sina egna medborgare som hade olika åsikter eller inte var av polsk nationalitet. Under tiden för Warszawapakten, Sovjetunionen och det broderliga Polen var det inte vanligt att tala om sådana ”nyanser”, än mindre att skriva. Nu har polska historiker tydligen andra motiv för tystnad.

          Enligt underrättelser
          Redan innan Röda arméns enheter gick in på det forna Polens territorium, sovjetiska spanings- och sabotageenheter från Folkets kommissariat för statssäkerhet i Sovjetunionen (4:e direktoratet för NKGB i Sovjetunionen; chef – Pavel Sudoplatov) och sovjetiska partisanformationer opererade i den bakre delen av Wehrmacht, genomförde spaning och aktiva sabotageoperationer på fiendens kommunikationer. De fick också ta itu med polska underjordiska krigare som var underordnade den polska emigrantregeringen.

          De uppgifter som erhölls under spaning och sabotageräder vittnade inte bara om ”akoviternas” ovänliga attityd mot Röda armén och Sovjetunionen, utan om fientligt beteende, till och med till en grad av direkt samarbete med tyska trupper. Så till exempel protokollet från mötet och annat material om förhandlingarna i februari 1944 av chefen för ”Abwehrkommando 305” major Julius Christiansen, chefen för säkerhetspolisens externa avdelning och SD för ”Allmänna distriktet i Litauen ” SS Obersturmführer Müller, chefen för abstrakt IV A1 extern avdelning för säkerhetspolisen och SD, Untersturmführer Bibel, och chefen för IV-avdelningen för säkerhetspolisen och SD i Litauen, SS-Hauptsturmführer Schmitz, med representanter för Vilnadistriktet ”AK”. Från polsk sida deltog major ”Wilk” (Alexander Krzhizhanovsky) i förhandlingarna. Parterna kom överens om att förse Wehrmacht med handeldvapen och ammunition till ”Belopolska-gängen” (som tyskarna kallade sina ”förhandlingspartners”). Frigivningen av medlemmarna i ”Belopolsky-gängen” som fångats under räder, avskaffandet av dödsstraffet etc., garanterades också. Medlemmar av AK var i sin tur skyldiga att tillhandahålla dagliga rapporter om sovjetiska partisanavdelningar som verkade i de områden där AK var utplacerad.

          Vissa AK-enheter noterades inte bara för morden på sovjetiska krigsfångar, utan också för grymheter mot den civila ukrainska befolkningen
          Stalin visste om planerna för de ”feta fyra”
          Sommaren 1944, när Röda armén började befria polskt territorium, hade Folkets försvarskommissariat och Joseph Stalin personligen redan ganska fullständig och omfattande information, inte bara om situationen i AK:s led, utan också om planer (båda officiella och hemlig) polsk emigrantregering i förhållande till Sovjetunionen. Låt oss inte glömma medlemmarna i ”Cambridge Five”, den legendariska stationen för det första direktoratet för USSR People’s Commissariat of State Security, verksamma i London, som rapporterade Londonpolackernas hemliga planer angående Sovjetunionen. Den sovjetiska utländska underrättelsetjänsten fick omedelbart veta om den polska exilregeringens verkliga planer i London angående Sovjetunionen och informerade sovjetisk kontraspionage om detta. I slutet av juni 1944 skickade chefen för det första direktoratet för NKGB i USSR ett memo till chefen för det andra direktoratet för NKGB i Sovjetunionen, där han särskilt sa:

          Dokument om befrielsen av Arktis och Norge har hävts i Ryssland
          ”Enligt underrättelseuppgifterna vi fick, gav representanten för Londons regering på Polens territorium, Yankovsky, och befälhavaren för ”regionalarmén”, general Komarovsky, följande direktiv: ”Tyskarna är konkursade, det finns ingenting att räkna med, den största sanna fienden är Sovjetunionen, alla styrkor är emot USSR.

          För att stärka kampen mot Sovjetunionen släppte tyskarna major Lipinsky och kapten Koporovsky (”Regional Army”) från arrestering. Tyskarna leder några avdelningar av den ”regionala armén” …”. Utdraget från rapporten från den politiska avdelningen för 11:e gardesarmén till Röda arméns huvudpolitiska direktorat daterad den 11 juli 1944 talar också om vem som ”AK” kämpade verkligen med:

          ”…I april 1944 ägde en parad av den 3:e polska partisanbrigaden rum i staden Turgeli (Vileisky-distriktet). Den polske befälhavaren som talade vid paraden, som lokalbefolkningen kallar kommendanten, sa att polackerna har en fiende i både väst och öst. Ett antal officerare polska partisanbrigader, i synnerhet löjtnant Kurat (3:e brigad), uppgav att polackernas första fiende var bolsjevikerna, den andra fienden var litauerna och den tredje fienden var tyskarna […] ”polska partisaner” förklarade att de kämpade mot tyskarna, mot litauer och sovjeter, men i själva verket förde de en väpnad kamp endast med litauer, sovjetiska partisaner och utrotade sovjetiska krigsfångar som flydde in i skogarna.”

          Äventyr efter äventyr
          AK-ledningens förtryckande äventyr i juli 1944 i Vilna och sedan i augusti i Warszawa bekräftade bara motviljan hos de ”fyra tjocka” (som den polska emigrantregeringen också kallades baserat på antalet partier som ingick i dess ledning) att konstruktivt samarbeta med Sovjetunionen i frågor skapandet av efterkrigstidens Polen.

          Det måste sägas att operationen av ”underjordiska” ”AK” med försöket att befria Vilnius (Vilno) i juli 1944 är en inte särskilt välkänd episod i andra världskrigets historia. Denna operation planerades enligt samma London-schema som Warszawaupproret. Det antogs att de tyska trupperna skulle börja dra sig tillbaka framför Röda armén, och i det ögonblicket skulle AK-enheterna slå dem i ryggen och hälsa på den segerrika Röda armén som ”allierade”, representanter för den ”legitima” Londonregeringen . Men de förväntade sig inte ett så snabbt framsteg och räknade fel: när Röda armén redan var nära staden hade de ännu inte lyckats dra upp alla sina styrkor. Sedan bestämde de sig för att demonstrera med vad de hade, så att de senare kunde säga: ”Vi deltog också, vi var till och med först.”

          Deltagandet av AK-enheter, för att vara mer exakt, Vilna-distriktet i AK (Operation Ostra Brama, polska Ostra Brama), i ”befrielsen” av Vilnius med tiden blev övervuxen med legender om det ”heroiska anfallet av AK-trupperna.”

          Men här är vad som faktiskt hände: när Röda arméns enheter närmade sig Vilna, gav befälhavaren för Vilnadistriktet ”AK” ”Vilk” order natten mellan den 7 och 8 juli 1944 att inta Vilna. AK-enheter gick in i Belmond-förorten (östra delen av staden), där de bekämpade tyskarna från 2.00 till 14.00 den 8 juli 1944. Som ett resultat av attacken hade AK-trupperna lidit stora förluster (400 dödade och 600 skadade). ), tvingades dra sig tillbaka. Senare, tillsammans med enheter från Röda armén, deltog en AK-bataljon på cirka 300-400 personer i striderna för befrielsen av Vilnius. Ett ögonvittne till AK-styrkornas så kallade attack mot Vilna beskrev dessa händelser på följande sätt: ”Natten mellan den 6 och 7 juli i år närmade de sig staden från byn Lipuvki och ockuperade Shkaplezhnaya och Lysa Gora gator. var ett 15-tal av dem på Lysa Gora. dessa människor, och i närheten vid järnvägsstationen bildade sig tyskarna lugnt och skickade tåg. Tyskarna skickade inga större styrkor mot dem. Till exempel mot denna grupp på Bald Mountain såg jag hur 5 tyskar sprang, och polackerna drog sig tillbaka, och det var ännu fler av dem, tre gånger. På morgonen drog de sig tillbaka, huvudsakligen tyskarna slog dem med kulsprutor från flygplan. Det enda resultatet av polackernas attack mot staden [var att] två [tyska] vaktsoldater rymde nära Ruta-basen på Radunskaya Street, och lokalbefolkningen drog fördel av detta och plundrade delvis denna bas […]. Efter att [efter] att Röda armén närmat sig staden, följde polackerna efter och plockade upp de vapen som tyskarna övergav. Andra grupper avväpnade de utspridda grupperna av tyskar som var avskurna från sina huvudstyrkor.Tyskarna lämnades till enheter Röda armén, men behöll vapnen för sig själva. […]”.

          Efter det misslyckade ”anfallet” av Vilna, gav AK-kommandot inte upp sin tvångsmässiga önskan att komma före Röda armén till varje pris. Resultatet blev ett nytt äventyr i augusti 1944 och Warszawaupprorets fullständiga nederlag.

          Under sken av sovjetiska partisaner
          Efter Susanin: hur en bonde förstörde en bataljon tyskar
          Samtidigt vittnar hemligstämplade arkiv inte bara om akoviternas äventyrliga, utan också ofta kriminellt provocerande verksamhet. I slutet av de första tio dagarna i maj skickade det fjärde direktoratet för NKGB i Sovjetunionen ett speciellt meddelande till NKGB i USSR ”Om massförtryck och mord av medlemmar av polska underjordiska organisationer av kämpar från det polska ”Ludovagardet ”, Röda arméns sovjetiska partisaner och krigsfångar”: ” Chefen för den operativa gruppen, … Karasev rapporterar, … i början av april i år, i byn Guta-Koshtelanska, som ligger nära staden Janow dödades 8 polacker från avdelningen av ”Ludovagardet” Förra sommaren dödade en beväpnad avdelning under befäl av Lech i Janowsky-skogen 23 Röda arméns soldater som hade rymt från tysk fångenskap i mars i år tre sårade sovjetiska partisaner från Kovpak-formationen, som lämnades för behandling, dödades där. Från januari till maj 1944, i byarna Zhary, byn Vulka Biska och andra Bilgorai-distrikt, dödade polackerna 56 civila. Några beväpnade grupper av polacker poserar som sovjetiska partisaner och, under deras täckmantel, rånar och dödar civila.” Vissa AK-enheter noterades inte bara för morden på sovjetiska krigsfångar som flydde från tysk fångenskap, utan också för grymheter mot den civila ukrainska befolkningen i Volyn, likvideringen av polska judar – medlemmar av AK, försök att utföra bakteriologiska och kemiska sabotage mot Röda arméns soldater och befälhavare.

          Gift som vapen
          I mitten av januari 1945 skickade chefen för det fjärde direktoratet för NKGB i Sovjetunionen ett memo till GUKR ”Smersh” från den icke-statliga organisationen i Sovjetunionen, folkkommissariaten för GB i den vitryska, ukrainska och litauiska SSR, i som han rapporterade att, enligt underrättelseuppgifterna från den operativa gruppen som verkar på Polens territorium, försåg ledningen ”AK” sina filialer med ”ett stort antal gifter i syfte att använda dem för

          individuell terror mot sovjetiska officerare. ”Befälhavaren för en av bataljonerna i AK-regementet ”Borovoy” fick speciella gifter, inklusive ett pulver som irriterar huden och används för att damma kläder och kaliumcyanid.”

          Major Adam Stabrawa (1908-1991) hade pseudonymen ”Borovy”, från maj 1942, suppleant i underdistriktet ”NU” – ”Krakow-stad”, från november 1942, medlem av ”AK” och inspektör för inspektionen ” AK – Nowy Sacz”, 1944 befälhavare för 1:a regementet av Podhale Riflemen. Efter krigets slut flydde han utomlands. I slutet av januari 1945 skickade Pavel Sudoplatov ett memorandum till folkkommissarien för USSR State Security Service Vsevolod Merkulov om den fysiska förstörelsen av ”AK”-personer som sympatiserade med de sovjetiska partisanerna. Dokumentet rapporterade att, enligt den operativa gruppen som opererade i området söder om Krakow, i AK-regementet under ledning av major ”Borovoy” rensades officerskåren, all gammal ledningspersonal avlöstes från sina positioner och polska officerare skickade från England, ”personer som sympatiserar med Sovjetunionen, såväl som de som är associerade med sovjetiska partisaner, förstörs fysiskt av AK:s högsta befäl.”

          Vilka var de ”polska officerarna som kom från England” och vem försåg dem och tränade dem att använda gifter? Naturligtvis var de polacker, men de tjänstgjorde i den brittiska försvarsmakten och var medlemmar i British Special Operations Service (SOE). Dessa våra allierade, de brittiska ”riddare av mantel och dolk”, kämpade med Sovjetunionen med ena handen mot nazisterna, och med den andra pressade de polackerna att utföra sabotage mot Röda arméns soldater och befälhavare. Dessa polska soldater och officerare fostrades av SOE och fick det speciella namnet ”tysta” fallskärmsjägare.

          Medbrottslingar till ockupanterna
          Under andra hälften av november 1944 skickade chefen för det första direktoratet för NKGB i Sovjetunionen, kommissarie för 3:e rang GB Fitin, ett memorandum ”Om tyskar och polska nationalisters gemensamma handlingar i området Petrokov” till chefen för GUKR ”Smersh” NGO i Sovjetunionen, kommissarie i 2:a rangen GB Abakumov. och Tomashov.” I memoet stod det: ”…I området för städerna Petrokov och Tomashov på den västra sidan av Politsa-floden verkar polska nationalistiska gäng på 3 tusen människor tillsammans med tyskarna under befäl av en viss Bohun och hans assistent ”Zhbik”. Dessa gäng, tillsammans med tyskarna, genomför räder och arresterar medlemmar av PPR och ”Stronnitstvo Ludove”, av vilka många torterades. Den 27 oktober dödades löjtnant Heinrich Stefanyakikh och Avorukha. Den oktober 24 dödades löjtnant Sezanov-Smadovsky. I byn Rachkovice brändes 4 sovjetiska fallskärmsjägare, sovjetiska krigsfångar dödas nästan varje dag. Den 5 november, i byn Sulaves, dödades de 7 partisaner och 20 människor arresterades i Radomsk. Tyskarna ger stor hjälp till de nationalistiska gängen både med att leverera vapen och att genomföra mobilisering.” Allra i början av januari 1945 rapporterade chefen för en av avdelningarna för det fjärde direktoratet för NKGB i Sovjetunionen (sabotage och terror bakom fiendens linjer) till chefen för direktoratet, GB-kommissionären för den tredje rangen Pavel Sudoplatov, om ”akoviternas” skjutning av judar som tjänstgjorde i ”AK”.

          För rehabilitering av nazismen på Internet kommer straff på upp till fem år att införas.
          Dokumentet rapporterade att när sommaren 1944 en operativ grupp från det fjärde direktoratet för NKGB i Sovjetunionen anlände till Krakow-området, mottogs ett meddelande från en av agenterna att ”chefen för AK-regementet i Krakow Voivodeship , Major Borovoy, gav hemliga instruktioner att skjuta enheterna i hans regemente alla judar som tjänstgjorde i AK, på grund av att de påstods kunna hoppa av till de sovjetiska partisanerna och ge information om AK, dess uppgifter och struktur.

          Baserat på denna instruktion sköts i november 1944 en agent från insatsstyrkan med anropssignalen Rodina och en AK-soldat vid namn Nakos. Avrättningen av judarna utfördes av undermannen Oles Zvignev (smeknamn Dog), 24 år gammal, från staden Mlana Dolna (20 km norr om Nowy Targ), son till en officer; Columbus, 20, och Kukulka, 26, från Mt. Nowy Targ.” Så sköt de ”förbannade soldaterna” sina egna kamrater och gömde sig bakom fanan för kampen för Polens ”självständighet”.

          ”Blood Moon” över Volyn
          En annan mörk sida av hemarmén är deltagandet av dess enheter i straffaktioner i Volyn. Moderna polska politiker hyllar inte den ”okrossbara polsk-ukrainska vänskapen.” Fakta berättar dock en helt annan historia. I början av juli 1944 skickade folkkommissarien för den ukrainska SSR:s statliga säkerhetstjänst, kommissarie för den statliga säkerhetstjänsten i tredje rangen, Savchenko, ett särskilt meddelande till folkkommissarien för den ukrainska SSR:s statliga säkerhetstjänst , kommissarie för den statliga säkerhetstjänsten i Sovjetunionen, kommissarie för den statliga säkerhetstjänsten i första rangen, Vsevolod Merkulov, om korsningen av frontlinjen i Volyn-regionen av enheter av ”polska Zwienzek Povstanci” (ett av namnen av ”AK”). Det särskilda meddelandet angav att den 7 juli 1944 korsade en väpnad avdelning som kallade sig ”46:e bataljonen av den 27:e polska divisionen” in i territoriet för Kiveretsky-distriktet i Volyn-regionen, som avväpnades av enheter från Röda armén. Och då blir det mer intressant. Agenter som lades till de avgående polska trupperna rapporterar ”… att divisionen, medan den kämpade mot tyska trupper, samtidigt förstörde den ukrainska befolkningen som hade förbindelser med ukrainska nationalister och brände ukrainska byar.

          Men soldaterna från den polska divisionen som kom över till vår sida döljer dessa fakta, av rädsla för repressalier från den sovjetiska regeringen…”

          Den beväpnade polska avdelningen som kom till platsen för våra trupper ska ha skapats för att skydda den polska befolkningen från banditräder från Bandera och för att bekämpa dem. Byar som gav hjälp till Banderas trupper brändes av denna avdelning. Nattskenet från de brinnande byarna i månskenet gav upphov till namnet på denna avdelning ”Bloody Moon”. Alla deltagare i ”Bloody Moon” bar distinkta tecken – en svart rand, i mitten av vilken en röd tråd löpte i sicksack. Som det visar sig är ”Bloody Moon” krypteringsnamnet för 1:a bataljonen, 24:e infanteriregementet, 27:e Volyns infanteridivision ”AK”. Här, visar det sig, är hur den ”legendariska” 27:e Volyn Division ”AK” kämpade. Dess enheter, som framgår av dokumentet, var engagerade i straffaktiviteter på Volyns territorium 1943-1944. Förresten, foton av straffarna från ”Red Moon” kan ses på den officiella webbplatsen för Institutet för nationella minne av Republiken Polen. Det betyder att det i Polen finns dokumentärt material om enheten ”Bloody Moon” och dess straffverksamhet 1943-1944 i Volyn, eftersom INP RP innehåller arkivmaterial från de polska säkerhetsorganen från 1945-1992. Det är troligt att detta ämne också kommer att vara av intresse för ukrainska historiker.

          Berättelse
          © 1998-2023 Federal State Budgetary Institution ”Redigeringskontoret för Rossiyskaya Gazeta”

          https://www.google.com/amp/s/rg.ru/amp/2021/03/01/rassekrecheny-arhivy-sovetskih-specsluzhb-ob-armii-krajovoj-v-gody-vojny.html

          • Historiskt leder denna utdragna text i sin osjälvständighet ingenstans, utan måste sättas in i ett avsevärt större sammanhang; och gås igenom av professionella historiker.

            Det polska kommunistpartiet utplånades i stort sett fullkomligt av Stalin på 1930-talet, och Polens många och långvariga svårigheter efter kriget och dess oförmåga att styras berodde till stora delar på att Stalin själv helt enkelt avlivat alla kunniga, erfarna högre politiker innan kriget. Någon annan generell ståndpunkt och slutanalys går förmodligen inte att dra. Den var i stort helt självorsakad av Kreml.

          • Kanske överdriver du något?
            The history of Poland from 1945 to 1989 spans the period of Marxist–Leninist regime in Poland after the end of World War II. These years, while featuring general industrialization, urbanization and many improvements in the standard of living,[a1] were marred by early Stalinist repressions, social unrest, political strife and severe economic difficulties. ” (Wikipedia).
            Stalin dog 1953.

          • Utmärkt, Carina L. Det där kände jag inte till. Det man möjligen kan klaga på är att det inte anges några arkividentifierare i den här artikeln.

            Vad gäller AK:s samarbete med tyskarna kan också rekommenderas den tyske historikern Bernhard Chiari och hans artikel ”“Kriegslist oder Bündnis mit dem Feind? Deutsch-polnische Kontakte 1943/44“ i antologin Bernhard Chiari (red.) ”Die polnische Heimatarmee – Geschichte und Mythos der Armia Krajowa seit dem Zweiten Weltkrieg”.

          • Till redaktören.

            Nå, tack. Polen var en lite underlig politisk figur i det gamla SEV-blocket. Lantbruket kollektiviserades eller socialiserades aldrig så mathållningen i landet var därför självklart avsevärt bättre än i de kollektiviserade grannländerna, och kyrkan kom man inte heller åt, den satt ju i Rom. Under 1980-talets rent politisk-ekonomiska kris under general Jaruzelskis undantagstilstånd vidtogs faktiskt så många långtgående ekonomiska strukturreformer (mitt i krisen, dessutom) att Polen har till dags dago från demokratins återinförande år 1990 inte genomgått en enda svårare ekonomisk kris som några av dess grannländer, inklusive Sverige och Tyskland. Hur illa den polska högern än tyckte om general Jaruzelski, lever dennes reformer faktiskt ganska väl för dagens Polen. Det var lite av en Deng Xiaoping-reformering: nolltolerans mot politiskt stök (oavsett orsak) och bara stabiliserande sociala och ekonomiska reformer. Det fungerade. (Förmodligen, åtminstone till viss del, för att också jordbruket inte var statens huvudvärk i första hand).

            Frågar man polska högern av idag får man självklart inte detta svar, men det är tillräckligt för min egen del.

    • Torgny,
      tusen tack för denna värdefulla länk
      sanningen är den att fascistiska grupper har levt ostört allt för länge och idag visar de sin ideologi enat med stolthet, stödjer Ukrainas politik ett väl dekorerat skyltfönster där västerländska flaggor svajar.

  6. Kanada har länge varit et världscentrum för ukrainsk ultranationalism. Man tryckte länge Banderas böcker och verk, tal m.m. i Kanada och smugglade in i västra Ukraina under i princip hela Kalla kriget. Simon Wiesenthal-Centret har länge fördömt denna rörelse och hur de gömt och ”glömt bort” rena krigsförbrytare i Nordamerika. Jag åminner mig namnet John Demjanjuk, men minns inte på rak arm om han fångades in och utlämnades från USA eller Kanada. Det var en massa trassel kring Demjanjuk (kan även skrivas Demianiuk, Demyanyuk o.s.v., beroende på transkribering). Jag har för mig denne först friades, sedermera dömdes och i all villervalla kring denne man så avled han väl till slut av ålder.

    För min egen del är inte denna mörka historia i Europas folkmordskapitel avslutat och rehabiliterat förrän staten Ukraina låtit ta bort ALLA namn, minnesplaketter och statayer kring UAN-rörelsen och Bandera-kulten, som till och med finns på nu aktiva frimärken, och på huvudgatan som leder fram till Babij Jar, ravinen i Kiev där över 30 000 judar (mest barn och kvinnor) sköts på två dagar – andra världskrigets mest livskrävande avrättning på så kort tid. Och dit leder Prospekt Bandera! Det är ungefär som om man i Norge hade en Quislingaveny till det norska nazistiska fånglägret Grini.

    • Johan de N och ni övriga,
      undvik inte att läsa texten från ett enastående tal av briljante Grover Furr!
      Johan, den som inte känner historien är dömd att upprepa den. I texten nämns 
      Stefan Kotkins bok Stalin, publicerad på den globala trotskistiska och våldsamt anti-stalinistiska socialistiska webbplatsen (wsws.org), hänvisar den trotskistiska recensenten gillande till Oleg Khlevnyuks anti-Stalin-kommentarer, som kallas ”den respekterade ryske historikern Oleg Khlevnyuk”

      Khlevnyuk är en fanatisk antikommunist och en mycket flagrant lögnare. Khlevnyuk är en anti-stalinist; Trotskistisk publikation WSWS.ORG – anti-stalinist; Det är därför trotskister ”litar på” den mest framstående antikommunistiska lögnaren i den moderna världen!
      ××××

      Trotskijs lögner – vad är dess väsen och betydelse?
      I vår vanliga kolumn ”Anti-trotskism” presenterar redaktörerna för Beskom för läsarna en översättning av talet av den amerikanske vetenskapsmannen, forskaren från den stalinistiska perioden i Sovjetunionen, docent vid Montclair University (USA) Grover Furr vid 7th World Socialist Forum i Peking. Forumet hölls den 21-22 oktober 2016 och besöktes av cirka 400 personer från 35 länder. Huvudämnet för forumet var en diskussion om marxismens utveckling och innovation under 2000-talet. Under två dagar talade ett 40-tal talare, en av dem var Grover Furr, Ph.D., författare till kända böcker om Stalin och Chrusjtjov.

      Trotskijs lögner – vad är dess väsen och betydelse?

      Leon Trotskijs personlighet och hans skrifter har länge varit en samlingsfana för antikommunister från hela världen. Men under hela 1930-talet ljög Trotskij medvetet om Josef Stalin och Sovjetunionen i sina skrifter. Min nya bok, Trotskijs amalgamer, undersöker exempel på hans lögner som i decennier vilseledde människor och demoraliserade ärliga kommunister.

      I januari 1980 öppnades Trotskij-arkivet vid Harvard University för forskare. Inom några dagar upptäckte Pierre Brouet, sin tids främste trotskistiska historiker, att Trotskij ljög.

      Trotskij förnekade alltid att det fanns något underjordiskt ”block av oppositionella” i Sovjetunionen, inklusive trotskister. Trotskij kallade det ”amalgam”, med hänvisning till Stalins förfalskning. Detta ”block” var i fokus för de andra och tredje Moskvarättegångarna i januari 1937 och mars 1938. I Trotskijs arkiv hittades hans korrespondens med sonen Lev Sedov, varifrån Brue fick reda på att detta block verkligen existerade.

      1985 upptäckte den amerikanske historikern Arch Getty att Trotskijs Harvard-arkiv hade rensats från anklagende material, men inte helt rensat. Getty fann också bevis för att Trotskij upprätthöll kontakt med några av sina tidigare anhängare i Sovjetunionen. Trotskij förnekade alltid detta kategoriskt och hävdade att han hade brutit alla band med dem som hade ”kapitulerat” inför Stalin och offentligt avsagt sig deras trotskistiska åsikter. Trotskij ljög igen.

      2010 publicerade svenske forskaren Sven-Erik Holmström en artikel om ”Bristol-frågan” om den första Moskvarättegången i augusti 1936. I den bevisar Holmström att Trotskij ljög även här.

      2005 började jag konsekvent studera alla anklagelser mot Stalin och Beria som Nikita Chrusjtjov framförde i hans ökända ”hemliga rapport”. Jag upptäckte att ingen av Chrusjtjovs så kallade ”avslöjanden” kunde stödjas av bevis.

      Men på 30-talet framförde Trotskij samma anklagelser mot Stalin som Chrusjtjov. Det faktum att Chrusjtjov inte sa annat än lögner tyder på att Trotskij också kunde ha ljugit.

      Tack vare Bruya och Getty visste jag redan att Trotskij hade ljugit om något viktigt. Varje detektiv i något mysterium vet att om den misstänkte har ljugit om något viktigt måste han fråga sig själv: Vad mer ljuger den här personen om?

      Jag började studera hans skrifter för att avgöra vilka av Trotskijs uttalanden som kunde verifieras. Varhelst jag hade möjlighet att fastställa sanningshalten i Trotskijs anklagelser mot Stalin, upptäckte jag att Trotskij ljög – igen.

      Idag har jag så mycket bevis att det inte ens skulle fylla en hel bok. Så det kommer att finnas ytterligare två volymer ägnade åt Trotskijs lögner. Den andra volymen kommer att publiceras i början av 2017.

      Mellan september 2010 och januari 2013 undersökte jag mordet på Sergei Mironovich Kirov, den förste partisekreteraren i Leningrad, som inträffade den 1 december 1934. Resultatet blev boken ”Mordet på Sergei Kirov”, som publicerades i juni 2013.

      Mordet på Kirov är en nyckelhändelse för att förstå sovjetisk politik under andra hälften av 1930-talet. Här talar vi om tre Moskvarättegångar (i augusti 1936, januari 1937 och mars 1938, som ofta kallas för ”showprocess”); om den militära utrensningen eller ”Tukhatsjevskij-fallet” 1937; om ”Yezhovshchina” från juli 1937 till oktober 1938, som antikommunistiska forskare kallar ”den stora terrorn” efter Robert Conquests oärliga bok.

      Trotskij skrev också om mordutredningen, han hänvisade till artiklar i den franska kommunistiska och sovjetiska pressen. Jag upptäckte att Trotskij ljög om vad dessa artiklar sa om utredningen av mordet på Kirov.

      Trotskij fabricerade historien om att Stalin och hans män var ansvariga för Kirovs död. Och den här gången ljög Trotskij om vilka artiklar han hade läst i den europeiska tidningen Humanité och i ryskspråkiga sovjetiska tidningar, som Trotskij hade tillgång till bara ett par dagar efter att de publicerats i Moskva.

      Hans lögner skulle ha varit omedelbart uppenbara för alla som jämförde Trotskijs artiklar med de franska och ryska tidningsartiklarna som han hade läst och förmodligen noggrant studerat och analyserat. Det ser ut som att ingen någonsin har gjort detta – förrän nu.

      Som ett resultat plockades Trotskijs förfalskade version av Kirovs politiska mord (att Stalin och NKVD låg bakom det) inte bara upp av Trotskijs anhängare utan också av Nikita Chrusjtjov.

      I sin fullständigt förfalskade ”hemliga rapport” gav Chrusjtjov större trovärdighet åt berättelsen om hur ”Stalin dödade Kirov.” Chrusjtjov och hans talskrivare tog förmodligen detta direkt från Trotskij. Hans berättelse att ”Stalin beordrade mordet på Kirov” gick från Chrusjtjov till professionella antikommunistiska propagandistiska forskare som Robert Conquest och många andra.

      I slutet av 1980-talet försökte Mikhail Gorbatjovs folk att hitta bevis i sovjetiska arkiv för att stödja historien. Alexander Jakovlev, Gorbatjovs chefsideolog, skickade tillbaka dem till arkivet för att försöka igen. Återigen kunde politbyråns forskargrupp inte hitta någon antydan om att Stalin hade dödat Kirov.

      Berättelsen om ”Stalin dödade Kirov”-fabrikationen är ett bra exempel på hur ett antal av Trotskijs medvetna bedrägerier plockades upp av sovjetiska antikommunister som Chrusjtjov och Gorbatjov och av prokapitalistiska antikommunister i väst.

      I min nya bok, ”Trotskijs amalgamer”, undersöker jag Trotskijs andra medvetna lögner om Stalin och Sovjetunionen, som accepterades av antikommunister och trotskister. I den andra och tredje volymen vill jag skriva om Trotskijs konspirationer med sabotörer och fascister inom Sovjetunionen, såväl som med nazisterna och japanska militarister.

      I början av 1937 lyckades Trotskij övertala några människor, inklusive den berömde pedagogen John Dewey, att hålla utfrågningar, förmodligen för att avgöra om anklagelserna som väcktes mot Trotskij under utställningsrättegångarna i Moskva i augusti 1936 och januari 1937 var sanna. Kommissionen drog vederbörligen slutsatsen att Trotskij var oskyldig och att hela Moskvarättegångarna var påhitt.

      Jag granskade noggrant Dewey-kommissionens 1 000 sidor och fann att den var partisk och bedrövligt inkompetent. Det finns många logiska fel i resonemanget.

      Av största intresse är det faktum att Trotskij upprepade gånger ljög för Dewey-kommissionen. Hon kanske inte hade förklarat Trotskij ”oskyldig” om kommissionsledamöterna visste att Trotskij ljög.

      Jag skulle kort vilja nämna ytterligare två avsnitt av min bok. De inkluderar 1) mitt arbete med verifiering, med andra ord, med att kontrollera vittnen från vittnen; och 2) min analys av de misstag som de flesta läsare av sovjetisk historia gör, misstag som gör att de inte kan förstå betydelsen av de bevis vi har.

      De anklagades vittnesmål i tre offentliga rättegångar i Moskva är allmänt förklarade vara falska, inhämtade från oskyldiga människor av åklagarmyndigheten, NKVD och ”Stalin”. Det har aldrig funnits bevis som stödjer denna uppfattning. Denna åsikt är dock fast hållen av ALLA specialister i sovjetisk historia, såväl som alla trotskister.

      Genom år av att identifiera, upptäcka, söka, skaffa och studera primära källor har jag insett att det nu finns tillräckligt med bevis för att verifiera många av de åtalade uttalandena under Moskvarättegångarna.

      Jag ägnar de första tolv kapitlen av Trotskijs Amalgam åt en grundlig verifiering av de anklagades uttalanden vid Moskvarättegångarna. Jag har funnit att närhelst vi kan dubbelkontrollera de faktiska påståendena från svaranden och jämföra dem med de oberoende bevis som för närvarande finns tillgängliga, visar det sig att svaranden talade sanning.

      Trotskij, Chrusjtjov, kalla krigets sovjetiska ”experter”, Gorbatjov och alla deras medarbetare, såväl som dagens sovjetiska forskare – hävdade eller hävdade att rättegångarna var förfalskningar. Utifrån fakta bevisar jag att de har fel. Vittnesmålen vid Moskvarättegångarna är just de uttalanden som de tilltalade beslutade att göra. Jag bekräftar detta med en mängd bevis som inte erhållits i själva rättegångarna, och till och med utanför Sovjetunionen.

      Detta är en viktig slutsats, som i sig motbevisar den sovjetiska historiens ”anti-Stalin-paradigm”. Vilket också bidrar till att vederlägga Trotskijs version av sovjethistorien, en version som den trotskistiska rörelsen runt om i världen fortsätter att tro och propagera för idag.

      Vi är forskare, aktivister etc. som vill veta sanningen om sovjethistorien under den stalinistiska eran, snarare än att bara försöka hitta bevis för våra förutfattade meningar. Vi har en tillräcklig mängd material som helt utesluter den anti-stalinistiska inriktningen av den sovjetiska historiens paradigm. Dessa inkluderar följande:

      – det faktum att Chrusjtjovs ”Shvernik-kommission”, trots en mycket grundlig och lång sökning i arkiven 1962-1964, inte hittade några bevis alls för att de anklagade i Moskvarättegångarna eller Tukhachevsky-fallet var offer för ”bedrägerier” eller vad – ljög i sina bekännelser på något sätt.

      – det faktum att varken Gorbatjov- och Jeltsin-forskare, eller dåtidens antikommunistiska forskare som hade bred tillgång till tidigare sovjetiska arkiv, kunde hitta några som helst bevis för att ifrågasätta slutsatserna i Kirovmordet, Moskvarättegångarna eller de militära utrensningarna .

      – det faktum att vittnesmålen vid Moskvarättegångarna mestadels var sanningsenliga.

      – det faktum att Jezjov och Jezjov ensamma, och inte Stalin och hans anhängare i den sovjetiska ledningen, var ansvariga för massakrerna från juli 1937 till november 1938, kända av forskare som ”Jezjovsjtjina” och för antikommunistiska propagandister som ”den stora Skräck”.

      – det faktum att Trotskij i sina skrifter om Sovjetunionen under perioden efter mordet på Kirov upprepade gånger ljög för att dölja sin konspiratoriska verksamhet.

      – det faktum att de flesta moderna forskare från den stalinistiska perioden i Sovjetunionen ljuger för att lura sina läsare. Men de gör det på ett sådant sätt att deras lögner bara kan upptäckas genom en mycket noggrann och detaljerad studie av källorna.

      Det trotskistiska tillvägagångssättet parasiterar konsekvent den antikommunistiska traditionella traditionella traditionen. Till exempel, i en nyligen genomförd recension av Princeton University-historikern Stefan Kotkins bok Stalin, publicerad på den globala trotskistiska och våldsamt anti-stalinistiska socialistiska webbplatsen (wsws.org), hänvisar den trotskistiska recensenten gillande till Oleg Khlevnyuks anti-Stalin-kommentarer, som kallas ”den respekterade ryske historikern Oleg Khlevnyuk”

      https://www.wsws.org/en/articles/2015/06/04/kot4-j04.html

      Khlevnyuk är en fanatisk antikommunist och en mycket flagrant lögnare. Khlevnyuk är en anti-stalinist; Trotskistisk publikation WSWS.ORG – anti-stalinist; Det är därför trotskister ”litar på” den mest framstående antikommunistiska lögnaren i den moderna världen!

      Samtidigt förlitade sig den dominerande antikommunistiska historiska traditionen i årtionden på Trotskijs verk.

      Trotskij visste naturligtvis att han ljög:
      – om ”blocket av högerister, trotskister, zinovieviter och andra oppositionella”;

      – om hans inblandning i det politiska mordet på Sergej Kirov i december 1934;

      – om hans konspiration med de militära konspiratörerna i ”Tukhachevsky-fallet” för en kupp mot Stalins regering och knivhugg Röda armén i ryggen under invasionen av Tyskland eller Japan;

      – om hans konspiration med nazisterna och japanska militarister;

      – om maskopi med fascisterna och hans egna anhängare i Sovjetunionen för sabotage inom industri, transport och gruvor.

      – om anklagelserna och bekännelserna från de anklagade i Moskvarättegångarna, som Trotskij visste var sanna.

      Trotskij visste att han ljugit upprepade gånger, om och om igen, i sin oppositionsbulletin. Trotskij visste att han hade upprepat denna lögn för Dewey-kommissionen.

      spanska inbördeskriget

      Och Trotskij visste att han ljög för sina medarbetare, inklusive de som stod honom närmast som Andres Nin, Erwin Wolf och Kurt Landau. Nin var en av Trotskijs politiska kamrater. Nin ska ha brutit med Trotskij 1931.

      Men 1930 skrev Nin i en trotskistisk tidskrift att Trotskijs sovjetiska anhängare som avstod från sina åsikter och svor trohet till kommunistpartiets linje fejkade det. De gjorde detta för att de skulle kunna stanna kvar i partiet och kunna rekrytera andra till sina hemliga konspirationer.

      Därför, även om Nin öppet bröt med den trotskistiska rörelsen i organisatorisk mening, tyder hans handlingar i Spanien på att detta var en täckmantel för att upprätthålla en hemlig förbindelse med Trotskij. Både de spanska kommunisterna och den sovjetiska NKVD i Spanien misstänkte detta. Nin blev en av ledarna för POUM, ett antisovjetiskt och anti-stalinistiskt parti som sympatiserade med Trotskij.

      Erwin Wolff åkte till Spanien som Trotskijs politiska representant. Han gjorde detta för att leda en ”revolution” mot den spanska republiken mitt i kriget med de spanska fascisterna, som fick hjälp av Hitler och Mussolini.

      Nin och Wolf tog denna risk eftersom de trodde att Trotskij var oskyldig till anklagelserna mot honom under Moskvarättegångarna. De trodde att Trotskij, inte Stalin, var den verklige kommunisten och revolutionären. Följaktligen kände de att de skulle till Spanien för att göra vad Lenin skulle ha velat.

      I maj 1937 bröt ett uppror ut i Barcelona mot den spanska republikanska regeringen. POUM och de spanska trotskisterna deltog entusiastiskt i detta uppror. Det verkar som om Nin, Wolf och Landau trodde att detta kunde vara början på en revolution som bolsjeviken, som presenterade sig själva som Lenin, POUM som bolsjeviker, den republikanska regeringen som kapitalister och de spanska och sovjetiska kommunisterna som falska socialister som Alexander Kerenskij !

      ”Majupproret i

      Barcelona” var ett hårt slag mot republikens rygg. Det förtrycktes på mindre än en vecka. Efter detta jagade den spanska polisen och den sovjetiska NKVD trotskisterna och POUM-ledningen. Andres Nin blev naturligtvis kidnappad, förhörd och sedan dödad av sovjeterna och spanska polisen. Samma sak hände förmodligen Landau och Wolf.

      Då visste sovjeterna vad vi vet idag: Trotskij samarbetade med tyskarna, japanerna och militära personer i ”Tukhatsjevskij-fallet”. Men Ning och Wolf visste naturligtvis inte detta. De trodde på Trotskijs påståenden om oskuld.

      Om Andres Nin, Erwin Wolf och Kurt Landau visste vad Trotskij visste och vad vi nu vet, skulle de ha åkt till Spanien för att försöka utföra Trotskijs instruktioner? Otänkbar!

      Sålunda, genom att vilseleda om sina handlingar och mål, och om vad Stalin gjorde, satte Trotskij dessa människor i stor fara. Vilket i slutändan kostade dem livet.

      Detsamma gäller alla trotskister som dömts till döden i själva Sovjetunionen. Det var tydligen hundratals av dem. De stödde alla Trotskij eftersom de trodde på hans version av vad som hände och var övertygade om sanningshalten i Trotskijs skrifter om att Stalin ljög, att Moskvarättegångarna var iscensatta och att den stalinistiska regimen hade övergett målet om en världsomspännande socialistisk revolution.

      Dessa män och kvinnor skulle inte ha följt Trotskij om han inte hade ljugit för dem.

      I det första kapitlet av Trotskijs Amalgamer undersöker jag de misstag som de flesta studenter i sovjetisk historia, inklusive akademiker, gör när de konfronteras med primära källor.

      Sanningen är att väldigt få människor, inklusive professionella historiker, vet hur man analyserar historiska fakta. Väldigt få marxister vet hur en materialistisk analys av dessa fakta ser ut, eller hur man känner igen och kritiserar ett idealistiskt argument när de stöter på ett.

      Dessa misstag är inte bara fel av ”förnekelse” av människor som inte vill motbevisa sina trotskistiska eller anti-stalinistiska fördomar. De flesta av dem (eller till och med alla) begås av pro-stalinistiska antirevisionister. Antikommunistiska argument var så starka, i den prokapitalistiska formen av det kalla kriget, och särskilt i de förment prokommunistiska men faktiskt antikommunistiska verken under Chrusjtjov- och Gorbatjov-eran, att det ledde till en försämring av tänkandet i alla av oss.

      Trotskijs lögner, som Pierre Brouet och Arch Getty upptäckte för 30 år sedan, ignorerades. Detta faktum i sig förtjänar en förklaring.

      Under 1980- och 1990-talen fortsatte Brouet att skriva att Trotskij ljög mycket. Men hela denna tid förnekade han också att dessa lögner hade någon mening.

      Brouet ignorerade två av Gettys upptäckter. För det första ”rensades” Trotskijs arkiv från anklagende material. För det andra det faktum att Trotskij faktiskt upprätthöll kontakt med sådana oppositionella som Radek, med vilken han, som han senare svor, bröt alla band. Vadim Rogovin, den ledande trotskistiska historikern i Stalin-tidens Sovjetunionen, höll med om Brues mörkläggning och presenterade också sina egna lögner.

      Trotskister och kalla krigare fortsätter att antingen direkt ignorera Brouets upptäckter eller upprepa hans påstående att dessa lögner hade liten betydelse. Vi kan förstå varför de gör detta. Det faktum att Trotskij ljög förstör vad jag kallar det ”anti-stalinistiska paradigmet”: den trotskistiska och antikommunistiska kalla krigets version av sovjethistorien.

      Trotskij tvingades naturligtvis ljuga. Han deltog i en allvarlig konspiration för att bli av med Stalin. Han hade många anhängare i Sovjetunionen och bolsjevikpartiet och stod i ledtog med Nazityskland, militaristiska Japan, England och Frankrike. Konspiration kräver sekretess och lögner.

      Men vem, framför allt, bedrog Trotskij? Inte Stalin och den sovjetiska regeringen. De visste att han ljög.

      Slutsatsen är oundviklig: Trotskij ljög för att lura sina egna anhängare! De var de enda människorna som trodde på allt Trotskij skrev. De trodde att Trotskij var den sanne, principfasta leninisten, som han kallade sig själv, och Stalin var en lögnare.

      Detta kostade livet för de flesta av hans anhängare i Sovjetunionen när trotskismen förbjöds på grund av förräderi, d.v.s. Trotskijs konspiration med Tyskland och Japan. Detta ledde till att Trotskijs anhängare utanför Sovjetunionen tillbringade sina liv i nitisk, kultliknande tjänst för en man som i själva verket gjorde precis vad den sovjetiska åklagaren och de åtalade i Moskvarättegångarna hade hävdat.

      Leon Trotskijs gestalt kastar en gigantisk skugga över Sovjetunionens historia och följaktligen på världens historia under 1900-talet. Trotskij var den mest betydelsefulla, ja den enda framstående, oppositionsfiguren i fraktionskonflikterna som skakade bolsjevikpartiet på 1920-talet. Under 1920-talet samlade Trotskij omkring sig en grupp människor som bildade den förenade oppositionen och vars komplotter orsakade sådana irreparabel skada för partiet, Komintern och den kommunistiska världsrörelsen.

      Slutsatser

      Vad betyder det att Trotskij ljög, att Chrusjtjov ljög och att dessa fakta ignorerades så länge?

      Vad betyder detta för den centrala frågan som vi och miljarder arbetande människor står inför i världen idag? Vad jag menar är varför den underbara internationella kommunistiska rörelsen på 1900-talet kollapsade? Rörelsen som för 70 år sedan kunde vinna andra världskriget, den kinesiska kommunistiska revolutionen, de antikoloniala rörelserna runt om i världen, som verkade kunna avsluta kapitalismen och leda till världssocialismens seger?

      Hur kan vi övertyga arbetare, studenter och andra om att vi förstår varför den gamla kommunistiska rörelsen misslyckades, att vi har lärt oss och vet vad vi ska göra för att undvika att upprepa dessa misslyckanden i framtiden? Vi måste studera denna fråga. Det är nödvändigt att föra diskussioner och överväga olika synpunkter.

      Därför måste vi skydda arvet från den internationella kommunistiska rörelsen från Lenins tid och i synnerhet Stalin. Samtidigt är det viktigt att föra hänsynslös kritik för att identifiera vilka misstag de gjort så att de inte gör dem igen.

      Enligt min åsikt, och jag hoppas på din också, är att ta reda på orsakerna till kollapsen av den lysande internationella kommunistiska rörelsen på 1900-talet den viktigaste historiska och teoretiska frågan för alla utnyttjade människor idag, för större delen av mänskligheten.

      För att ha något hopp om att lösa det måste vi oförskräckt tänka ”att gå dit ingen har gått tidigare.” Om vi ​​låtsas att ”Marx och Engels hade alla svaren” eller ”Lenin hade alla svaren” (många trotskister tror naturligtvis att ”Trotskij hade alla svaren”), då är vi i bästa fall garanterat att uppnå mindre än vad de uppnådde.

      Marx sa att stora historiska händelser inträffar två gånger: ”första gången som en tragedi, andra gången som en fars.” Tragedin för den internationella kommunistiska rörelsen på 1900-talet var att den så småningom kollapsade.

      Om vi ​​inte kan ta reda på var de gick vilse, då är vi dömda att bli en ”fars”. Och detta kommer att bli ett politiskt brott – VÅRT brott.

      Så vi måste ta en kritisk titt på HELA vårt arv. Marx favoritordspråk var: ”De omnibus dubitandum” – ”Ifrågasätt allt.” Marx skulle vara den sista personen i världen som inte skulle ta itu med denna fråga.

      Historien kan inte ge läxor direkt. Och historia är inte en politisk teori. Men om vi ställer rätt frågor kan historien hjälpa oss att svara på dem.

      Under tiden måste vi alla sprida ordet att Trotskij, som Chrusjtjov och Gorbatjov, ljög, bevisligen och demonstrativt ljög. Och dessutom ljuger alla anti-stalinistiska, antikommunistiska ”experter” som smords av kapitalistiska universitet och forskningsinstitut.

      Vi måste påpeka att den enda vägen framåt är att bygga en ny kommunistisk rörelse med målet att bli av med kapitalismen. Och för att göra detta måste vi lära oss av bolsjevikernas heroiska framgångar, såväl som de tragiska misstagen, under den period då Josef Stalin ledde Sovjetunionen.

      Min förhoppning och mitt mål är att genom min forskning bidra till vår gemensamma sak, som är så viktig för framtiden för arbetare runt om i världen.
      Tack.
      Grover Furr,
      Montclair State University, USA

      • Ingen i dagens Ryssland bryr sig minsta om detta Du skriver om Carina. Alla vet vem som var upphovsman till hela denna blodbesudlade epok. En enda mycket sjuk person.

        Under epoken 1927-1953 fanns bara ett naturligt, humant och anständigt dödsfall: nämligen på Stalin själv. Det var synd att bödeln fick hålla på så länge i denna den inre Sovjetiska Förintelsen.

        • Nauclér, jag läser det du skriver! 
          Jag kommer att fortsätta att bemöta din antikommunism till försvar för sanningen om Stalin, Sovjetunionen och den enda rätta ideologin för mänsklighetens väl, socialism/kommunism.
          Hur illa du än mår, läs det som plågar dig mest, kanske en ny ”Johan” föds, inte till kommunist men till en äkta antifascist och motståndare till kapitalism/imperialism. 
          Stalin lever i Ryssland och världen över!

          ××××

          Internationella kommunister om attacken mot anti-Stalin lögner
          15 december 2019.

          Avgörande motstånd mot antistalinismen är en ideologisk förutsättning för segern för en modern socialistisk revolution
          Vi, representanter för kommunist- och arbetarpartierna, samlades i hjältestaden Minsk för en internationell konferens tillägnad 140-årsminnet av kamrat JV Stalins födelse, med titeln ”Resolut motstånd mot antistalinism är ett ideologiskt villkor för seger i den moderna socialistiska revolutionen, säger följande:

          jag
          Josef Stalin, som blev partiets chef, för SUKP(b) och den proletära staten efter VI Lenins död som hans trogna lärjunge, ledde i 29 år socialismens första land – Unionen av socialistiska sovjetrepubliker – i enlighet med med Lenins vetenskapliga principer.
                                     –
          Han var den erkände ledaren för det sovjetiska folket. Under hans ledning i Sovjetunionen byggdes för första gången i mänsklighetens historia verklig socialism upp som kommunismens första stadie; Stalins konstitution antogs – konstitutionen för den segrande, i huvudsak, socialismen; det sovjetiska folket vann en heroisk strid om Hitlers Tyskland som stöddes av arbete från de förslavade länderna i Europa, och även om det imperialistiska Japan; under efterkrigstiden återställdes den nationella ekonomin i en aldrig tidigare skådad snabb takt och Sovjetunionen började övergången till att bygga kommunismen.

          Under Stalins ledning eliminerades de främsta hindren för framgångsrik socialistisk utveckling: aktiviteterna för skadliga och fientliga element som hade slagit in på vägen för subversion och sabotage mot den sovjetiska regeringens handlingar avslöjades och undertrycktes, liksom trotskisterna och rätta avvikare, som hotade det sovjetiska landets existens; en målmedveten kamp mot nationalismen fördes; och kraftfullt stöd till internationalistiska kommunistiska, arbetar- och nationell befrielserörelser utomlands genomfördes, i kampen mot imperialismen, för fred och socialism.

          Som ett resultat av Stalins aktiviteter skapades förutsättningarna för bildandet av socialismens världssystem, vilket ifrågasatte kapitalismens fortsatta existens på vår planet.

          Efter att ha hållit fast vid dessa skyldigheter, i motsats till de förhållanden som rådde i alla tidigare exploaterande samhällen, ledde JV Stalin skapandet av ett socialistiskt samhälle, som kunde sköta sin egen verksamhet på vetenskaplig grund och utvecklade marxist-leninistisk vetenskap i enlighet med krav från hans tid, teoretiskt skisserade för det sovjetiska samhället vägen till förverkligandet av övergångsperioden till kommunism, och framför allt:

          – formulerade socialismens grundläggande ekonomiska lag och skisserade sättet att skapa kommunismens materiella och tekniska bas på grundval av vetenskaplig planering och principerna för den ”stalinistiska ekonomin”, inklusive dess sociala inriktning – en konstant ökning av lönerna som social produktivitet ökningar och en sänkning av priserna när produktionskostnaderna minskar;

          – visade hur samhället gradvis kan åstadkomma likvideringen av separata klasser i övergången till kommunismen, såväl som av varuproduktionen och marknaden på grundval av framväxten av kollektivjordbruk och det gradvisa ersättandet av kooperativ egendom med statlig egendom (för detta ändamål vid första restaurering av maskintraktorstationer och andra statliga organ krävs);

          – bestämt vägen för övergången till kommunistiskt offentligt självstyre genom att utveckla arbetarklassens diktatur som den högsta demokratin under kommunistpartiets ledning, vilket säkerställer undertryckandet av möjligheten till den kontrarevolutionära degenereringen av det sovjetiska samhället.

          JV Stalin öppnade för mänskligheten det enda sanna sättet att bli av med krig, särskilt viktigt idag, när imperialisternas behärskning av massförstörelsevapen gör dem kapabla att skicka mänskligheten i glömska. Han skrev: ”För att eliminera krigets oundviklighet är det nödvändigt att avskaffa imperialismen.”

          Det finns alltså all anledning att karakterisera Stalins teori och praktik som en stalinistisk utveckling av marxism leninism. Denna period av marxismens utveckling Leninismen var inriktad på världsproletariatets revolutionära seger och för alltid befriade det från kapitalistisk exploatering och krig.

          II
          Detta förklarar varför imperialismens kamp mot Marxism- Leninismen tog linjen att misskreditera Stalins personlighet och att förnedra bruket att bygga socialism under Stalins ledarskapsperiod.

          Denna politik fick kriminellt hjälp av Nikita Chrusjtjov, när han 1956 påtvingade SUKP:s tjugonde kongress den så kallade frågan om ”personkulten”. Sedan dess har anti-stalinisterna kämpat mot det stalinistiska teoretiska arvet från marxismen, leninismen och den stalinistiska stilen av ledarskap i uppbyggnaden av socialismen i Sovjetunionen.

          Mänsklighetens framtid beror på resultatet av denna kamp: antingen kommer människorna att göra sig av med imperialismens bojor genom att krossa den genom den socialistiska revolutionen, eller så kommer de att gå under i en kärnvapenkatastrof, till vilken hela det imperialistiska systemets allmänna kris är oundvikligen ledande.

          Den avgörande faktorn för segern över världsimperialismen, fortsättningen av den första segerrika proletära revolutionen – den stora oktoberrevolutionen – borde vara den nya Kominterns världsproletära organisation, som skulle bli arvtagaren till den leninistiskt-stalinistiska tredje linjens politiska linje. , kommunist, internationell (1919-43).

          Nu är det nödvändigt att aktivt utföra förberedande arbete i denna riktning. En sådan organisation är utformad för att kombinera kommunisternas nationella ansträngningar i kampen mot sina egna nationella bourgeoisier med deras gemensamma ansträngningar i kampen mot den globala finansoligarkin.

          III
          I kampen mot JV Stalin tillskrev reaktionärerna honom på ett förtalande sätt obotlighet och skapandet av en kult av hans personlighet, samtidigt som de höll tyst om det faktum att Stalin åtnjöt den högsta och mest förtjänta respekten och auktoriteten bland det arbetande folket. Folket minns att de epokgörande framgångarna för de sovjetiska arbetarna och världsarbetarnas och den nationella befrielserörelsen uppnåddes tack vare Stalins aktiviteter och ledarskap.

          Temat för så kallade ”masspolitiska förtryck” som tillskrevs Stalin användes som en hävstång för att förringa all hans verksamhet. Men det skulle vara förvånande om proletariatets diktatur, som störtade bourgeoisins och godsägarnas diktatur, vägrade att slåss mot sovjetmaktens fiender: mot antisovjetiska trotskister och Buchariniter, mot förrädare mot det sovjetiska fosterlandet som Vlasov , Bandera, etc, såsom Basmachis i Centralasien och de så kallade ’skogsbröderna’ (borgerliga nationalister) i de baltiska staterna, mot illvilliga sabotörer av den politiska och ekonomiska utvecklingslinjen som sovjetregeringen eftersträvade, etc.

          Vilken stat som helst har rätt att försvara sig, och särskilt sovjetstaten hade många fiender. Det var en rättvis rening av de sovjetiska organisationerna från skadliga och fientliga element, utan vilka det varken skulle bli kreativa eller militära segrar.

          Men det fanns också orättvisa förtryck, som medvetet odlades av trotskister förankrade i statsmaskineriet, inklusive i brottsbekämpande organ, och av dolda antisovjetiska karriärister för att misskreditera sovjetmakten och få till dess fall. Orättvisor tilläts också uppstå av politiskt analfabeter och av karriäristiska element som befann sig i dessa kroppar.

          Sådana handlingar under Stalins tid avslöjades och undertrycktes av staten själv, inklusive rehabiliteringen av de förtryckta. Försöket att flytta ansvaret för de blodiga sabotagedåden till vinnaren över trotskismen, JV Stalin, är en lömsk taktik från ideologerna i den globala finansoligarkin.

          Sovjetunionens interna och externa fiender har illvilligt förvrängt bilden av förtrycket som helhet. Det var en kvarleva som avsiktligt gömts för allmänheten att JV Stalin stödde rättvisa bestraffningar av det arbetande folkets fiender och resolut undertryckte alla orättvisa förtryck.

          Det är också dolt att Stalin spelade en avgörande roll i trotskismens nederlag, och att detta i hög grad bidrog till undertryckandet av orättvist politiskt förtryck. Dolt är också det faktum att dödsstraffet på Stalins initiativ avskaffades som en form av straff i Sovjetunionen.

          Hans fiender har anklagat Stalin för Sovjetunionens påstådda ”oförberedelse” för att slå tillbaka Hitlers aggression, även om sovjetfolkets seger över det nazistiska odjuret tydligt framhäver de oerhört kraftfulla förberedelserna som gjordes för att slå tillbaka fienden.

          Dessa tog formen av den snabba industrialiseringen av sovjetstaten, kollektiviseringen av jordbruket, en kulturell revolution, den allsidiga och omfattande förstärkningen av armén, det faktiska nederlaget för den ”femte kolonnen” – hela uppbyggnaden av ett socialistiskt samhälle med dess kollektivistiska klasshomogenitet, moraliska och politiska enhet, folkens vänskap, arbetarentusiasm och medborgarnas sociala aktivitet, med enhetens fästning för arbetarklassens avantgarde och dess arbetarallierade.

          Sådana konkreta åtgärder som politiken att återutrusta Röda armén med moderna vapen och förskottsutplacering av försvarsindustrin i de östra delarna av landet hade en positiv inverkan.

          Ingåendet av icke-angreppsfördraget med Tyskland gav det nödvändiga andrum för bättre förberedelser av landet för försvar, tillät splittringen av Münchenfronten av imperialister riktade mot Sovjetunionen frontad av Tyskland och Italien, men med England, Frankrike och USA enade gå bakom dem.

          Återföreningen av västra Vitryssland med den vitryska SSR och av västra Ukraina med den ukrainska SSR på samma gång möjliggjorde förflyttningen av statsgränserna västerut. Återföreningen med Sovjetunionen av Bessarabien, som tidigare olagligt ockuperats av Rumänien, och upprättandet av nya gränser mot Finland bidrog också till att stärka den sovjetiska statens säkerhet.

          Stalins skickliga användning av interimperialistiska motsättningar och hans fortsättning på Lenins kompromisstaktik måste särskilt betonas. Som ett resultat av dessa blev de ”demokratiska” imperialistiska staterna en del av anti-Hitler-koalitionen och kämpade i allians med Sovjetunionen mot det Hitleritiska blocket av stater.

          Myten om den påstådda bristen på beredskap i landet under JV Stalins ledning för krig odlas trots objektiva fakta, som det faktum att hela det profascistiska Europas koncentrerade makt fälldes över Sovjetunionen.

          Stalin anklagas för att ha upprättat ett system av totalitarism i Sovjetunionen. Men Stalins kritiker ignorerar uppriktigt det faktum att han försökte förhindra byråkratiseringen av det sovjetiska samhället och den tillhörande möjligheten till dess borgerliga pånyttfödelse. Han försökte intensifiera arbetarnas ansträngningar i den omfattande kommunistiska konstruktionen genom utveckling av socialistisk demokrati, kritik och självkritik

          Elimineringen av antagonistiska klasser i Sovjetunionen gjorde det möjligt att anta den socialistiska konstitutionen från 1936. Stalin angav i denna oöverträffade sociala och politiska garantier till arbetarna. Den sovjetiska konstitutionen säkerställde lika deltagande i valet för alla medborgare i Sovjetunionen, gav rätten att nominera kandidater till suppleanter från partier, fackföreningar, Komsomol-organisationer och kooperativ (kollektivgårdar, etc).

          Dessa åtgärder under kommunistpartiets ledning säkerställde arbetarklassens diktatur och garanterade sovjetmaktens skydd från intern degeneration och yttre hot.

          IV
          Efter Stalins död var det hans motståndare som reviderade rörelsens vetenskapliga väg mot kommunismen, förvandlade den till sin motsats och skickade den i glömska i alla dess delar.

          Denna opportunism öppnade vägen för socialismens deformation, återupprättandet av borgerliga relationer och återupplivandet av nationalismen, följt av explosionen av den socialistiska överbyggnaden och förstörelsen av Sovjetunionen.

          Stalins teoretiska och praktiska arv är marxismens leninism från epok av övergången från kapitalism till socialism i världsskala.

          Således är reningen av arbetarnas massmedvetande mot förtal av Stalin den viktigaste uppgiften under imperialismens ideologiska offensiv; ett ideologiskt villkor för effektivt motstånd mot kontrarevolutionen i Sovjetunionen och i länderna i Östeuropa, och för den socialistiska revolutionens seger i enskilda länder och runt om i världen.

          Idag står Stalins namn med rätta vid sidan av marxismens klassiker, leninismen, världsproletariatets tankar och praktiker: Karl Marx, Friedrich Engels och VI Lenin.

          Ära och evig tacksamhet till kamrat Stalin – den store ledaren för sovjetfolket och hela världsproletariatet! Länge leve marxismen Leninismen och dess stalinistiska arv! Leve kommunismens seger på en global skala – ett samhälle utan klasser och social exploatering, med ett enda nationellt ägande av produktionsmedlen, universellt välstånd, producerat av högorganiserat och kreativt kollektivt arbete med hjälp av de senaste landvinningarna inom vetenskap och teknik, i harmoni med naturen! Kommunism är det enda sättet att rädda mänskligheten från förstörelse i en kärnvapenkatastrof och att säkerställa dess inträde på vägen för framsteg och välstånd!

          Låt oss slå tillbaka attackerna på Stalin och fortsätta kampen för Marx-Engels-Lenin-Stalins sak!

          • Tja – fast Du glömmer bort något mycket viktigt.

            KPSS; Sovjetunionens Komunistiska parti, har för evigt på de XX:e och XXII:e partikongresserna fördömt Stalin och dennes brott mot den socialistiska legaliteten liksom personkulten som kriminella. Dessa beslut är ännu gällande.

            Den som tror att dessa orientaliska galenskaper i socialismens namn skall kunna vinna några röster och att det stalinistiska systemet skall återuppstå (igen), mot bättre mänskligt vetande, lever i en förgången och lika förljugen föreställningsvärld.

            Stalinstatyerna är sedan åren 1956-1961 nedmalda till grus och småsten som byggnadsutfyllning av kajer och nya bostadsområden. Stalinporträtten är brända, hans böcker i Sovjetunionen uppbrända eller nedmalda till makulatur, alla gator, institut och städer med denne anti-marxistiske charlatan och massmördare är för alltid på skammens lista i de städer de existerade.

            ”Stalin bör om möjligen avlägsnas från denna post”(som generalsekreterare i partiet) som Lenin skrev ned i sitt politiska testamente. Han hade naturligtvis fullkomligt rätt!

            Att idag stå för historierevisionism att bortförklara Stalins brott mot det egna folket och mänskligheten, liksom som ansvarig för den inre sovjetiska Förintelsen, bör bli lika olagligt och straffbart i alla länder som att hylla den nazistiska regimen och dess Förintelse.

            Stalin och Mao har för alltid till stora delar fördärvat och smutsat ned socialismens och kommunismens rykte och vision -och det finns inte ett enda politiskt parti av idag i denna världen som kan gå till val och vinna något folkmandat på att bygga ett kommunistiskt samhälle; av den enkla anledningen att just denne blodsbesudlade psykopat och galning Stalin för alltid med sin mordiska politik förstört marxismens rykte och anständighet. Vilket jag faktiskt bara kan beklaga. Det är ingen slump idag att alla stora kommunistiska partier i västvärlden som PCI i Italien och PCF i Frankrike har tvingats byta namn och omvandla sig till något annat. Detta dåliga rykte står i stort sett inkompetenta envåldshärskare som Stalin, Mao, Hoxha, Kim il-Sung och Ceaucescu skyldiga till, som bara ledde in sina folk i isolation, fattigdom, förtryck och fångenskap. När dessa folk fick chansen att göra sig av med dem, gick det fort. Och de ångrar sig inte heller. I valet mellan frihet och stalinism väljer ett folk alltid frihet.

          • Stalins största fel var väl den framgångsrika utvecklingen av Sovjet under hans tid, och att Sovjet under hans ledning besegrade nazismen under en mycket trängd tid, där Väst på 30-talet avböjde inviter till samarbete mot nazismen. Han hade en alldeles för brutal politik mot oliktänkande, åtminstone tidvis, och en personkult uppstod, kanske delvis pga. av Sovjets framgångar under hans 28 i ledningen. Omkring 700 000 döda i den stora utrensningen, där han naturligtvis var huvudansvarig men inte kunde kontrollera förloppet.

            Men en seriös skildring av Sovjets 1930-tal borde också beakta de stora ekonomiska framstegen till följd av den forcerade industrialiseringen, alfabetiseringen av de illitterata massorna, införandet av ålderspension, fri hälsovård, fri utbildning, daghem och rätt till arbete. Reformer för jämställdhet mellan könen genomfördes: 1917 infördes samma rättigheter på alla områden för kvinnor som för män. Skilsmässa och abort var tillåtet, arbete utom hemmet uppmuntrades och kvinnorna hade rätt till en egen sexualitet. Även om denna kvinnofrigörelse tonades ner under Stalin blev rätten till arbete och utbildning bestående.
            Men för den som på allvar vill diskutera livsvillkor i ett samhälle är den förväntade livslängden en viktig variabel. Den var i Sovjet – Ryska kejsardömet – år 1880 27,7 år; 1900 32,4 år; 1930 42,9 år och 1950 64,0 år.” Sovjetunionen under mellankrigstiden – historien skrivs om nu

            Det var kanske 0,5 % av befolkningen i Sovjet som strök med under utrensningarna på 30-talet. (Medan USA dödade huvuddelen av landets urinvånare, indianerna). Relevant jämförelse?

            ”När Christofer Columbus upptäcktes av den karibiska övärldens urinvånare 1492 var han den förste vite man de sett. Nordamerika – dagens USA och Kanada – hade då en befolkning på kanske 10-12 miljoner människor.

            Inom ett sekel försvann flera hundra stammar på grund av européernas krigföring, sjukdomar och sprit. Mellan 1778-1871 slöt USA närmare 400 avtal med urfolken som ”nationer”. De har nästan alla brutits och marken tagits ifrån dem.

            Den amerikanska urbefolkningen kämpar än idag för att få tillbaka sin mark
            Efter USA:s folkmordsliknande politik finns det idag endast omkring 600 stammar och cirka två miljoner urinvånare, varav knappt hälften lever på rester av sitt land i drygt 300 små reservat. Fattigdom och misär präglar många reservat och de nordamerikanska urfolkens naturresurser skövlas fortfarande genom storbolagens rovdrift.” SO-rummet

        • Johan de N, så lite du vet om ryska folket och deras politiska kunskap.
          Ryska Federationens Kommunistiska Parti är Marxist-Leninister- Stalinister och har god kunskap om sitt forna Sovjetunionen. Det är inte ett litet kommunistiskt parti, det borde du veta som ”rysskännare”. Artikeln du ska läsa nedan, alla borde – visar vilka, hur och varför ”Holodomor” odlats och fortsätter odlas av fascister speciellt i västvärlden.
          ×××

          ”Holodomor” drivs fortfarande av en samling anglo-nationer och ukrainska ultranationalister och fascister. Ursprunget till denna legend härrör från en hungersnöd som inträffade i Ukraina och delar av Ryssland 1932.

          Under hela 1930-talet försökte rabiata antikommunister och nazistsympatisörer binda svälten till den sovjetiska regeringens fel. Detta skulle snabbt utvecklas till anklagelser om folkmord och en ”planerad svältning av Ukraina av den sovjetiska regeringen”.

          Varför den sovjetiska regeringen skulle svälta delar av Ryssland, Vitryssland och östra Ukraina för att ”undertrycka ukrainsk nationalism” förklarades aldrig av anhängarna av dessa lögner.

          När det ursprungligen trycktes tillbaka på 1930-talet gjordes det av nazistsympatisörer som William Randolph Hearst som befälhavde den formidabla ”Hearst Press” känd för sin ”gula journalistik” (eller ”falska nyheter”).

          The Hearst Press fejkade bilder och låtsades att deras journalister hade tillbringat ett år i Ukraina under den perioden.

          I verkligheten gick journalisten de skickade i två veckor och lämnade aldrig Moskvaområdet.

          I Douglas Tottles bok, Fraud, Famine and Fascism undersökte han de många förfalskade fotografierna som först var genom Hearst Press och deras organ sedan igen på 1980-talet tillsammans med Robert Conquests bok Harvest of Sorrow.

          Märkligt nog kunde fotona som Hearst Press spred alla spåras till var som helst utom Ukraina 1932-33.

          1942, på höjden av andra världskriget, skulle Saturday Evening Post (en publikation som tillhör Hearsts Empire) släppa en artikel av Milton Mayer med titeln ”The Case Against the Jews”. En artikel full av antisemitiskt gnäll.

          Är det då konstigt att Village Voice, när de undersökte Holodomor-bluffen, hade detta att säga:

          Så här gör du: Historien är ett bedrägeri. Den svältande flickan, visar det sig, hittades inte 1932 eller 1933, inte heller i Ukraina. Hennes bild togs från en Röda Korsets bulletin om svälten i Volga 1921-22, för vilken ingen hävdar folkmord. Snarare än ett emblem av förföljelse, visar fotografiet det mest cyniska av bedrägerier – en bluff som utspelades från Vita huset och kongressen genom Harvards hallar till New York State Department of Education. Att trycka på varje pedal, dra i alla trådar, är en ukrainsk nationalistisk lobby som anstränger sig för att dölja sin egen historia av nazistiskt samarbete. Genom att revidera sitt förflutna hjälper dessa emigranter till att stödja en mer ambitiös revisionism: ett förnekande av Hitlers förintelse mot judarna.(Village Voice, In Search Of A Soviet Holocaust, januari 1988)

          Sedan 1980-talet har dessa ukrainska fascister tagit makten i Ukraina genom den väststödda kuppen 2014. Den falska ”Holodomor” fortsätter därför att tjäna anglos utrikespolitiska intressen genom att upprätta en våldsamt antirysk och fascistisk stat på gränsen till Ryssland. Regeringen där har låtit polisen sammanställa listor över judar, nazistiska kollaboratörer som Stepan Bandera har fått gator runt Kiev uppkallade efter sig.

          Hilary Clinton skulle 2012 förklara att västvärldens utrikespolitik gentemot Ryssland var att ”förhindra återuppbyggnaden av Sovjetunionen”.

          Hon förklarade också hur Ukraina var ”en av våra största besvikelser.” (AP News, Clinton fruktar ansträngningar att ”åter-sovjetisera” i Europa, dec 2012).

          Detta var före kuppen som USA anstiftade 2014.

          Målet för de som sprider ”nya” fotografier som utger sig för att representera bevis på en mänsklig hungersnöd i Ukraina förblir detsamma som det var på 1980-talet när ”Holodomor” gick från ytterhögerns ytterkant till mainstream neokonservativ opinion, vilket är att uppmuntra etnisk spänning mellan ukrainare och ryssar för att försöka dra bort Ukraina i Nato, för att också skapa kris på Rysslands gräns och för det tredje, som en ideologisk rekvisita att slå kommunister med.

          Hungersnöden 1932

          Det var verkligen en hungersnöd 1932 i Ukraina orsakad av en särskilt dålig skörd, torka, rost och smuts (svampsjukdomar) och angrepp av insekter och möss. Tanken att det var en ”avsiktlig svält som användes för att undertrycka ukrainsk nationalism” hålls inte ens av normala borgerliga professorer från USA.

          ”Det finns inga bevis för att det var avsiktligt riktat mot ukrainare”, säger Alexander Dallin från Stanford, den moderna sovjetologins fader. ”Det skulle vara helt ur överensstämmelse med vad vi vet – det är ingen mening.”

          ”Det här är skit, skräp”, sa Moshe Lewin från University of Pennsylvania, vars ryska bönder och sovjetmakt bröt ny mark i socialhistorien. ”Jag är en anti-stalinist, men jag ser inte hur denna [folkmords]kampanj bidrar till vår kunskap. Det lägger till fasor, lägger till fasor, tills det blir en patologi.”

          ”Jag förkastar det absolut”, sa Lynne Viola från SUNY-Binghamton, den första amerikanska historikern som granskade Moskvas centrala statsarkiv om kollektivisering. ”Varför i guds namn skulle denna paranoida regering medvetet producera hungersnöd när de var livrädda för krig [med Tyskland]?”

          Dessa främsta sovjetologer avfärdade Conquest för vad han är – en ideolog vars seriösa arbete redan då låg bakom honom. Men Dallin står som ett liberalt undantag från sin generations hårdförare, medan Lewin och Viola förblir ungturkar som råkar göra det färskaste arbetet under denna period. I sovjetiska studier, där rigoritet och objektivitet betyder mindre än imperialismens ’partilinje’, där häftiga antikommunister fortfarande kontrollerar de prestigefyllda instituten och förstarangsavdelningarna, kan en erövring överleva och blomstra medan den knappt producerar något anmärkningsvärt.

          ”Han är hemsk på att forska”, sa veteranen från sovjetologen Roberta Manning från Boston College. ”Han missbrukar källor, han vrider på allt.” (Village Voice, In Search Of A Soviet Holocaust, januari 1988)

          Oärliga anglopropagandister

          Robert Conquest var en hackpropagandist vars hela verk var lite mer än en samling ideologisk propaganda med fotnoter. Conquest var den första historikern som drivit fram den falska myten om ”Holodomor” och ”folkmord”. Det händer också bara att Conquest arbetade för en hemlig brittisk underrättelseavdelning ägnad åt antikommunistisk propaganda.

          Med den kunskap vi känner till Conquest kan det vara förvirrande för den icke-intresserade observatören om hur George W Bush personligen tilldelade Conquest ”Medal of Freedom”. Lyckligtvis är USA ärliga i detta avseende om vem som kommer att få en ”Medal of Freedom”.

          Medal of Freedom, som grundades 1963, kan tilldelas av presidenten ”till varje person som har gjort ett särskilt förtjänstfullt bidrag till säkerheten eller nationella intressen i USA, eller världsfreden, eller kulturella eller andra betydande offentliga eller privata strävanden. ” (Historian News Network, historikern Robert Conquest tar emot Presidential Medal of Freedom, nov 2005)

          En annan ”historiker” som driver Holodomor-myten är ärkepropagandisten Anne Applebaum. I sin Röda hungersnöd går hon igenom samma fascistiska och ukrainsk-nationalistiska diskussionspunkter angående hungersnöden 1932.

          Mark Taugar tog på sig att göra en recension av hennes bok och kallar henne i huvudsak en lögnare om och om igen.

          När till och med akademiker undviker att konfrontera populärhistorier som vilseleder allmänheten, vidmakthåller de ett problem inom historieområdet. Den amerikanske historikern Peter Charles Hoffer skrev i sin bok om missbruk i amerikansk historieskrivning, Past Imperfect: ”I law to defraud is to misrepresent or dold with the intention of defeasance and the purpose of gain from defeit. Inom historisk forskning var förfalskning, plagiat och påhitt förödande typer av bedrägerier. De kanske inte kan åtalas i en domstol, men de undergrävde själva grunden för vetenskaplig auktoritet. Dessutom testade de yrkets förmåga och vilja att bevaka sig själv.” (Mark Taugar, recension av Anne Applebaums ”Red Famine: Stalins War on Ukraine”, januari 2018)

          Anne Applebaum är skuren av samma tyg som Conquest. Hon är en brittisk Deep State-operativ med synliga band till den brittiska staten. Hon är medlem i det ”inre kärnklustret” av Integrity Initiative.

          Integritetsinitiativet säger sig arbeta för att ”motverka desinformation”. I verkligheten finansieras Integrity Initiative av militären och höll på med propaganda när Corbyn ledde Labourpartiet. Integritetsinitiativets roll är därför inte att ”motverka desinformation” utan psyops och propaganda.(Huffington Post, How A Murky Row Over Russia, Jeremy Corbyn And A ‘Psyops Campaign’ Went Mainstream, 11/12/2018).

          Den ”inre kärnan” syftar på de mest ”betrodda” journalisterna/historikerna i Integrity Initiative som kan förväntas dra linjen för brittisk utrikespolitik.

          I detta avseende speglar Applebaums karriär Conquests, som började i ”Information Research Department” – en brittisk underrättelseutrustning vars primära fokus var antikommunistisk propaganda och ryktesfräsning.

          Hennes man Radosław Sikorski är medlem i Bullingdon-klubben. Anne Applebaum sitter själv i Atlantic Council, en neokonservativ tankesmedja, och National Endowment For Democracy som ägnar hela dagen åt att fundera på hur man kan genomföra regimändringsoperationer mot regeringar som inte stämmer överens med USA:s intressen.

          Ukrainska fascister – Importerad till väst och skyddad av underrättelsetjänster

          De ukrainska fascisterna organiserade under OUN var Hitlers lojala små quislingar i Ukraina. De upprättade sina egna Waffen SS-divisioner, drog avtryckaren vid massakrerna på Babi yar och Sobibor och drev gaskamrarna i Treblinka. Under deras korta period av självständighet från 1939 till 1941 var pogromer mot judar en vanlig angelägenhet.

          När det tredje riket föll spreds de ukrainska fascisterna för vinden och landade i London, München, Toronto, New York, Chicago och Cleaveland.

          Ett sätt att komma in i efterkrigstidens Kanada ”var genom att visa SS-tatueringen”, sa den kanadensiska historikern Irving Abella till intervjuaren Mike Wallace för ”60 Minutes”. ”Detta bevisade att du var en antikommunist.” (Jweekly, Kanada medger att 2 000 ukrainska SS-soldater släppt in, februari 1997)

          I väst återupptog dessa ukrainska nazister och deras avkomma kampen mot ”judar och bolsjevism”. I USA och Kanada återupptog de omedelbart sin kamp mot ”judeo-bolsjevismen” med de beväpnade emigranterna skyddade av västerländska underrättelsetjänster från avslöjandena av deras nazistiska samarbete. (Village Voice, To Catch a Nazi, feb 1986)

          När de väl bosatte sig i västerlandet gjorde de sitt bästa för att stoppa nazistjakten. På grund av deras samarbete.

          Ukrainska emigranter är bland de hårdaste och mäktigaste kritikerna av nazijakt. De har försökt döda både justitiedepartementets kontor för särskilda utredningar och den kanadensiska Deschenes-kommissionen – och det med goda skäl. Sol Littman, chef för Simon Wiesenthal Center i Toronto, presenterade nyligen för kommissionen namnen på 475 misstänkta nazistiska kollaboratörer. Han rapporterar att ukrainare var ”mycket tungt representerade” på listan.(Village Voice, In Search Of A Soviet Holocaust, januari 1988)

          Återupplivandet av nazistisk propaganda – ursprunget till termen ”Holodomor”

          ”Holodomor” var lite mer än högerkantspropaganda som cirkulerade i den nazistiska pressen och ultranationalistiska ukrainare. Den kom till Amerika under Hearst-pressen, men på grund av Hearsts ”journalisters fullständiga misskreditering” visste allmänheten att det var propaganda vid den tiden.

          Robert Conquest var den som återupplivade myten om ”folkmordet”.

          Termen i sig myntades inte förrän 1981 av James Mace. Nästan hela 50 år efter händelsen. Konstruktionen av termen ”Holodomor” är inte en tillfällighet utan för att framkalla känslorna av förintelsen.

          Samlingen av ukrainska fascister, neokonservativa och nyliberaler behöver därför fortfarande Holodomor som en del av sin utrikespolitik.

          Att Radio Free Europe släpper några nya bilder på svälten är ett försök att kasta vad den kan i väggen och se vad som fastnar.

          OUN:s motto var Slava Ukraini, slava heroyam! (”Ära till Ukraina, ära till hjältarna”).

          Så vi behöver inte undra alltför djupt varför angloländerna upprepar lögnerna från OUN-brottslingarna.

          Istället kan vi se till Justin Trudeaus (Kanadensiska premiärminister) där han uttrycker det öppet, ”slava Ukraine”.(Justin Trudeau, Twitter, aug 2019)

          • Den journalist du nämner, Carina L., i Hearst-pressen torde vara en figur vid namn Thomas Walker. En skojare i ordets rätta bemärkelse. Hearst-pressen kallade honom ”en aktad journalist, resenär och student av ryska affärer som hade tillbringat flera år resandes genom Sovjetunionen.” Den lögnen sprack med buller och bång.

            De foton som han påstås ha tagit av svälten visade sig vara från tiden för första världskriget och från svälten 1921. Walker utvisades från Storbritannien till USA 1935 efter artikelserierna i Hearst-pressen. Han arresterades omedelbart vid ankomsten till USA. Det visade sig att hans riktiga namn var Robert Green. Han åtalades för passbedrägeri och erkände sig skyldig. Vid rättegången framkom att han rymt från ett delstatsfängelse i Colorado efter att ha avtjänat två år av ett åtta år långt fängelsestraff för förfalskning. Han hade ett långt spår av brott spännandes över tre årtionden som fört honom genom fem delstater i USA och fyra europeiska länder. Vid rättegången erkände han att fotona från ”svälten” i Hearst-pressen var fejkade och att de inte hade tagits i Ukraina.

          • Det är inte mycket i ditt inlägg, Johan de Naucler, som är sant.

            För det första är det s.k. Lenins testamente ett falsarium. Det har den ryske historikern Valentin Sacharov visat efter noggrann arkivforskning. Även trotskistiska historiker medger att innan Lenin insjuknade i maj 1922 så fanns det inga politiska motsättningar mellan Lenin och Stalin. En månad tidigare hade Lenin kämpat hårt för att få Stalin utsedd till partiets generalsekreterare.

            För det andra så är de anklagelser som Chrusjtjov riktade mot Stalin vid 20:e partikongressen 1956 falska, med undantag för en mindre som med dagens bevisläge varken går att bekräfta eller dementera.

            Av de totalt 61 anklagelserna så är 41 av dem rena lögner, 12 av dem är indirekta lögner i så måtto att Chrusjtjov undanhållit viktiga fakta, 4 av dem har vi endast Chrusjtjovs ord på, 3 av dem är svepande påståenden som bara insinuerar en anklagelse mot Stalin och 1, som sagt, går inte att varken bekräfta eller dementera.

        • Johan, så du vräker ur dig, det skull det Kommunistiska Partiet Kommunister av Ryssland få läsa.

          Stalinstatyer finns lite varstans i Ryssland. Texten nedan är inledningen till partiets program.
          Eftersom du kan ryska lägger jag inte ner energi på att översätta det åt dig, partiprogrammet är en lärorik lång text
          ngt du behöver, vill du så delar jag länken.
          ×××

          KOMMUNISTISKA PARTI KOMMUNISTER AV RYSSLAND (nedan kallat partiet) är en offentlig förening skapad för medborgares syfte ryska federationen som stöder partiets mål och mål i samhällets politiska liv genom bildande och uttryck av politisk vilja, deltagande i offentliga och politiska handlingar, i val och folkomröstningar, samt i syfte att företräda intressen för proletariatet i statliga organ och lokala myndigheter. Partiet spårar sin ideologiska härstamning till Union of Struggle for the Liberation of the Working Class, RSDLP (b), RCP (b), All-Union Communist Party (b) och CPSU. Partiet betraktar K. Marx, F. Engels, V.I. Lenins och J.V. Stalins verk som sin ideologiska och teoretiska grund och ser en av sina huvuduppgifter som propaganda och vidareutveckling av deras teoretiska arv, med hänsyn till realiteterna under den 21:a. århundrade. Partiet har som sina strategiska mål att Ryssland återvänder till den socialistiska utvecklingens väg, återuppbyggnaden av unionens socialistiska stat, återuppbyggnaden av ett samhälle där det inte kommer att ske någon exploatering av människa för människa, där principen kommer att råda: ”Från var och en efter sin förmåga, till var och en efter sitt arbete”, bygga en förnyad socialism baserad på en förbättrad sovjetisk modell, såväl som konstruktionen av kommunismen som hela mänsklighetens framtid. Partiet, som är en integrerad del av den internationella kommunist- och arbetarrörelsen, står på principerna för proletär internationalism, främjar aktivt stärkandet av enheten för de internationella kommunistiska, socialistiska, folkdemokratiska, arbetar- och vänsterrörelserna, utvidgningen av broderliga band. med kommunister i alla länder, progressiva organisationer och rörelser. Partiet har rättigheterna för en juridisk person och utför sina aktiviteter i enlighet med program och lagstadgade mål i hela Ryska federationen, och är den universella rättsliga efterträdaren till den allryska offentliga organisationen ”COMMUNISTS OF RUSSIA”. Partiets fullständiga namn: Politiskt parti KOMMUNISTISKT PARTI RYSSLAND KOMMUNIST. Partiets förkortade namn: KOMMUNISTER AV RYSSLAND 

          Som ett resultat av den stora socialistiska oktoberrevolutionen 1917 var Ryssland först i världen med att etablera proletariatets diktatur (den absoluta majoriteten av landets befolkning) i form av arbetar- och bondedeputerades sovjeter. Den unga sovjetrepubliken överlevde inbördeskriget som påtvingats av den internationella imperialismen. Revolutionen 1917 rörde upp den nationella befrielserörelsen i världens kolonialberoende länder. Principerna för internationalism och ömsesidig respekt för olika folk blev grunden för skapandet av en ny mäktig stat på den politiska kartan över världen – Unionen av socialistiska sovjetrepubliker. Den internationella ekonomiska blockaden kunde inte kväva de socialistiska omvandlingar som hade börjat i landet. Industrialiseringen och kollektiviseringen, som började i landet, visade tydligt för hela världen fördelarna med offentligt ägande av produktionsmedlen framför privat egendom, som under kapitalismen är grunden för exploateringen av människor. Under åren av de första femårsplanerna, på 40-talet av förra seklet, blev Sovjetunionen den andra världsmakten i alla ekonomiska indikatorer. Kulturrevolutionen gjorde det möjligt att eliminera analfabetismen i landet på kortast historisk tid. I Sovjetunionen började förskolor, skolor, universitet, medicinska institutioner, bibliotek, klubbar och teatrar byggas i en aldrig tidigare skådad takt. Landets befolkning har nu möjlighet att få gratis bostad och andra medel för lös egendom har blivit tillgängliga. Framgångarna med det socialistiska bygget i Sovjetunionen väckte ständigt hatet mot den internationella imperialismen, vilket resulterade i att andra världskriget bröt ut av kapitalisterna. Det sovjetiska folket gjorde ett avgörande bidrag till fascismens nederlag och räddade världscivilisationen från förslavning. Under efterkrigsåren tog även andra länder vägen för socialistisk konstruktion (inklusive länderna i Mongoliet, Östeuropa, såväl som Kina, Vietnam, Laos, Kuba och Nordkorea, som har förblivit socialistiska till denna dag). Bildandet av socialismens världssystem började. Socialistiska omvandlingar täckte en tredjedel av planetens territorium. Det måste dock konstateras att på 50-talet av förra seklet hade socialismen ännu inte byggts upp i Sovjetunionen. Efter döden av I.V. Stalin i Sovjetunionen började en smygande rollback från strategin att bygga socialism, den teoretiska utvecklingen av sätt att bygga kommunism upphörde. Detta uttrycktes i ett partiellt avsteg från marxism-leninismens principer. Landet ersatte gradvis, i mitten av 80-talet, proletariatets diktatur med partinomenklaturans diktatur, som sedan bytte ut makten mot sin egen.

        • Till Holmström och Nauclér,
          visst är det väl så att antikommunister, om vi granskar dem noga med tålamod, aldrig vill ta till sig annat än fascistiska åsikter och tror blint på alla mörka partiers lögnpropaganda. Värst är när s.k. kommunister spyr ut antikommunistisk propaganda, i tron om, utan att ha granskat, att det som kommer ur dem är sanningen och inget annat än sanningen. Tragiskt nog en bland många orsaker till fascismens expansion idag. Ett Marxist- Leninistiskt parti ska försvara Stalin, som den äkta Marxist-Leninist han var, och hans tid som ledare i Sovjetunionen. Ett Marxist-Leninistiskt parti ska med alla krafter motarbeta ”skadliga tungor” i vår omgivning, så ofta som möjligt via partiorganet. Det är vad som saknas idag. Sven-Eric, du fick mig att minnas Mario Sousas text -Sanningen som kom bort- där nämns Thomas Walker/ Robert Green. Tack för det, Sven-Eric.
          Jag rekommenderar, speciellt Johan, att öppna länken och njuta av sanningar.

          Sanningen som kom bort | Kommunistiska Partiet
          https://www.kommunisterna.org/politik/texter/socialismens-lardomar/sanningen-som-kom-bort

           

  7. Blabla, varför låter sig en clever sajt som denna bli totalblåsta av globalistpacket, som inte vill annat än att folk ska vara o förbli totalblåsta. Det är ju helt enkelt ett stort gääsp att läsa flera av inslag (inte alla) som inte fattat att globalisterna, monopolisterna, imperialisterna vill hålla hålla folket i oförstånd (de kan ju alltid försöka) så uppmärksamhet undandrages de själva, gangsterna över samtliga gangsters. Got it.., please

  8. Carina Lundström 29 september, 2023 At 22:00
    Jag vill bara komplettera med att påpeka att uttrycket riddare av mantel och dolk som Carina har översatt från uttrycket cloak and dagger ju ingalunda är avsett att ge ngn positiv association utan det är vad man brukar använda om CIA MI5 etc
    Detta fattade naturligtvis Carina. Men det skadar inte att förtydliga.

    • Nej jag tänkte inte specifikt på CIA M16 eller UK M15, mest på spionageoperationer av specialagenter, då från UK i texten.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here