Putins tal vid World Economic Forum

Vi återger president Vladimir Putins tal vid WEF i Davos 27/1 Tidigare har Xi Jinpings tal återgivits. Biden deltog inte, men har presenterat ett  utdrag ur hans tal vid installationen Vad sa egentligen Biden vid installationen?. Putin talar för en multipolär  värld, för samarbete, och riktar konkret kritik mot vad han ser som brister i dagens ekonomiska system. Han behandlar brister i tillgång på energi för tillväxt och energisäkerhet, inte överraskande.

Och vad kritiserar han?

Värderade deltagare i World Economic Forum, mina damer och herrar!

Jag vill tacka arrangörerna av forumet för detta tillfälle att berätta om mina överväganden om vad som händer i världsekonomin idag och att berätta om våra planer och förslag.

Världen idag har mött den första riktigt globala ekonomiska krisen. Dessutom slår det sätt, på vilket krisen manifesterar sig, alla rekord. Den nuvarande situationen jämförs ofta med den stora depressionen i slutet av 20-talet och början av 30-talet under förra seklet. Säkerligen är parallellerna påtagliga, men det finns principiella skillnader.

Under globaliseringens epok har krisen drabbat alla – alla länder oavsett deras politiska eller ekonomiska system. Alla sitter i samma båt. Det finns, som jag tror, ett ganska känt koncept ”den perfekta stormen”. Det är, då de frigjorda naturelementen fokuserar på en punkt av havet och där fortsätter att bygga upp sina olika destruktiva krafter. Den aktuella krisen ser exakt ut som ”den perfekta stormen.” Ansvariga och kunniga människor måste förbereda sig för en sådan storm. Men ändå kommer den oväntat. Och det är vad som har hänt den här gången. Krisen hängde faktiskt i luften. Dock ville majoriteten, som försökte få en större bit av kakan – en miljard eller en dollar – inte uppmärksamma det stigande tidvattnet.

Under de senaste månaderna inleddes praktiskt taget alla uttalanden, som gjordes om krisämnet, med tillrättavisningar, riktade till USA. Jag tänker inte göra det. Jag vill bara påminna er om att vi för bara ett år sedan från denna talarstol hörde de amerikanska representanternas ord om den grundläggande stabiliteten och den amerikanska ekonomins molnfria himmel.

Men idag har Wall Streets stolthet – investeringsbankerna – praktiskt taget slutat existera. Under det senaste året har de varit tvungna att erkänna förluster som vida överstiger deras vinster under de senaste 25 åren. Enbart detta exempel återspeglar det verkliga läget bättre än någon kritik. Det är dags att se ljuset. Vi måste lugnt och utan skadeglädje försöka undersöka de djupt liggande orsakerna till vad som har hänt och försöka se in i framtiden.

Som vi ser det utlöstes krisen av en kombination av flera faktorer samtidigt. Detta innebär en kollaps av det befintliga finansiella systemet. Det är resultatet av reglering med dålig kvalitet. Och som ett resultat av detta förbisåg man enorma risker. Detta har orsakats av kolossala obalanser som ackumulerats under de senaste åren.

För det första handlar det om obalanser mellan finansiella transaktioner och tillgångarnas grundläggande värde. Detta är resultatet av den ökande bördan av internationella krediter och de källor som tillhandahåller dem. Det uppstod ett allvarligt fel i själva systemet för global ekonomisk tillväxt – nämligen när ett regionalt centrum oavbrutet trycker upp pengar och skördar vinsterna; Medan ett annat centrum producerar, inte särskilt kostsamma, varor och sparar pengar, som andra stater har tryckt.

Till detta kan jag tillägga att hela regioner i världen, inklusive Europa, befann sig i periferin av globala ekonomiska processer i ett sådant system. Och det betyder att de befann sig utanför ramverket för de viktigaste ekonomiska och finansiella besluten. Dessutom fördelades vinsterna som genererades mycket oproportionerligt. Faktum är att sådana skevheter kan ses mellan befolkningsskikten i enskilda länder, också i högt utvecklade länder, såväl som mellan olika länder och regioner i världen.

För en betydande del av mänskligheten är bekvämt boende, utbildning och kvalitativ medicinsk vård fortfarande oåtkomliga. Och de senaste årens uppgång i världen har inte på något betydande sätt förändrat denna situation, och sist men inte minst – krisen utlöstes av förhöjda förväntningar. Företagens aptit, med avseende på den växande efterfrågan, uppmuntrades på ett oberättigat sätt. Kapplöpningen beträffande aktiemarknadsindex och kapitalisering började uppenbarligen dominera över att istället höja produktiviteten och företagens verkliga effektivitet.

Tyvärr fanns förhöjda förväntningar inte bara i affärsvärlden. De föranledde en snabb tillväxt av standarder för individuell konsumtion – först och främst i de utvecklade länderna. Och denna tillväxt, det måste vi direkt erkänna, stöddes inte av reella möjligheter. Detta var ett välbefinnande som inte förtjänades. Detta var ett välbefinnande baserat på skulder, vilka måste betalas av kommande generationer. Förr eller senare måste denna ”förväntningspyramid” falla samman – vilket faktiskt är något som vi har bevittnat med våra egna ögon.

Kära kollegor, det är allmänt känt att det under kristider finns en stark frestelse i att söka enkla och populära lösningar. Men om man bara behandlar symtomen på en sjukdom, kan man i slutändan få mycket allvarligare komplikationer.

Förståeligt nog måste regeringarna i alla länder, samt företagsledningarna, agera med maximal beslutsamhet. Ändå är det viktigt att, även under dessa force majeure-förhållanden, undvika att vidta åtgärder som vi kommer att få ångra i framtiden,. Därför vill jag börja med det som enligt vår mening inte bör göras. Och vad vi i Ryssland tänker avstå från att göra.

Man får inte låta sig glida ner i isolationism och ohejdad ekonomisk egoism. Vid toppmötet ”G 20” enades ledarna för världens främsta ekonomier att avstå från att lägga hinder i vägen för världshandeln och kapitalrörelser. Ryssland delar dessa principer. Även om en viss förstärkning av protektionismen blir oundviklig i en kris, måste vi fortfarande behålla känslan av proportioner.

Det andra möjliga misstaget skulle kunna vara överdriven inblandning i landets ekonomiska verksamhet. Och den absoluta tron ​​på statens allmakt. Naturligtvis blir statens roll mer direkt under kriser – det är ett naturligt svar på marknadens brister. I stället för att förbättra marknadsmekanismerna ligger det dock alltid en frestelse i att utvidga sfären för statens omedelbara inblandning i ekonomin. Baksidan av antikris-åtgärderna i nästan alla länder är koncentrationen av alltför stora tillgångar i händerna på staten. Under Sovjetunionens tid blev statens roll i ekonomin absolut, vilket så småningom ledde till ekonomins totala avsaknad av konkurrenskraft. Den lektionen stod oss mycket dyrt. Jag är säker på att ingen vill att historien ska upprepa sig.

Vi borde också vara medvetna om att vi under de senaste månaderna har bevittnat entreprenörsandans totala misslyckande. Det inkluderar principen om personligt ansvar – av en affärsman, en investerare eller en aktieägare – för sina egna beslut. Det finns ingen anledning att föreslå att man genom att överlåta ansvaret till staten kan uppnå bättre resultat. En annan sak – hanteringen av kris får inte förvandlas till finansiell populism, till att avvisa en ansvarsfull makroekonomisk politik. Orimlig expansion av budgetunderskottet, ackumulering av statsskulden – är lika destruktivt som ett äventyrligt spelande på aktiemarknaden.

Kära damer och herrar!

Olyckligtvis, är vi fortfarande långt ifrån att fullständigt greppa den verkliga omfattningen av den nuvarande krisen. En sak är dock uppenbar: intensiteten i och fortsättningen av lågkonjunkturen, beror till stor del på hur exakt vi kommer att styra riktningen för våra åtgärder; och hur samordnade och professionella vi kommer att vara.

• Det första steget, som vi anser är nödvändigt att ta inom en snar framtid, är att bokstavligt och bildligt dra en gräns mot vårt förflutna. Det är ett sanningens ögonblick. Vi måste ta reda på det verkliga läget. Företagen måste skriva av sina icke oindrivbara fordringar och ”dåliga” tillgångar. Ja, det är en mycket smärtsam och obehaglig process. Och inte alla gör det villigt, rädda om sitt börsvärde, bonusar eller anseende, men att undvika att rensa balansen betyder att ”bevara” och förlänga krisen. Jag tror att avskrivningsmekanismen måste vara effektiv och passa verkligheten i dagens ekonomi.
• För det andra, tillsammans med att rensa balansen, är det dags att frigöra sig från virtuella pengar, påhittade rapporter och tvivelaktiga värderingar. Förståelsen för världsekonomins hälsa och bolagens verkliga tillstånd får inte göras oklar genom Även om författarna till dessa illusioner sitter i världens största revisions- och konsultbyråer. Kärnan i vårt förslag är att återgå till principen om grundläggande tillgångsvärden och lägga den till grund för reformen av standarder för revisions-, redovisnings- och klassificeringssystem. Det vill säga utvärderingen av den ena eller andra verksamheten måste bygga på dess förmåga att generera mervärde. Vi tror att framtidens ekonomi måste vara en ekonomi baserad på verkliga värden. Hur man kommer dit? – Det är en fråga för oss alla. Låt oss arbeta med det tillsammans.
• För det tredje är det överdrivna beroendet av vad som, i princip, är den enda reservvalutan, farligt för världsekonomin. Så det vore rimligt att stimulera en process för att få ett antal starka reservvalutor i framtiden. Det är dags att inleda en specifik dialog om hur man kan göra övergången till en ny modell – smidig och oå
• För det fjärde har de flesta länder sina internationella reserver i utländsk valuta. Och de skulle vilja vara säkra på sin säkerhet. I sin tur är emittenterna av reserv- och bokföringsvalutorna objektivt intresserade av att veta att deras pengar är efterfrågade i andra länder. Det vill säga att det uppenbart råder ett ömsesidigt intresse och ett ömsesidigt beroende. Det är av avgörande betydelse att de länder som är ansvariga för världsreservvalutorna erbjuder mer transparens för sin kredit- och penningpolitik. Dessa länder bör förbinda sig att vägledas av internationellt antagna regler för makroekonomisk och finansiell säkerhet. Och efterfrågan på ett sådant engagerat tillvägagångssätt är angeläget. Men utöver de globala finanserna finns det många andra frågor som kräver en lösning.

Det unipolära mönstret i världsekonomin, vilket nu är helt föråldrat, måste ersättas med ett nytt system, baserat på samarbete mellan många stora centra. Men för att undvika kaos och oförutsägbart beteende i en multipolär värld, måste vi förstärka nätverket av globala tillsynsmyndigheter – som arbetar i full överensstämmelse med internationell lag och multilaterala avtal. Det är därför vi efterlyser ett nytänkande angående den roll som ledande internationella organisationer och institutioner har. Jag är övertygad om att vi kan bygga en mer rättvis och effektiv ekonomisk arkitektur för hela världen.

På grund av begränsad tid är det i detta korta tal dock omöjligt att beskriva alla detaljer i den föreslagna strukturen. Det är ändå uppenbart att i ett sådant system måste alla länder ha garanterad tillgång till de resurser de behöver för livet, även tillgång till ny teknik och resurser för vidare utveckling. Världen måste utarbeta garantier som gör det möjligt att minimera riskerna för en ny ekonomisk kris. Vi måste fortsätta diskussionen om alla dessa frågor, inklusive debatter på sådana platser som G 20-mötet i London. De beslut som vi nu fattar måste inte bara svara upp mot den nuvarande situationen, utan också ta itu med kraven från en ny värld efter krisen.

Samtidigt som den kämpar sig ut ur krisen kan den globala ekonomin möta brist på energiresurser. Det kommer helt enkelt inte finnas någon energi för framtida tillväxt. För tre år sedan var Ryssland värd för G8-toppmötet, fokuserat på global energisäkerhet. Vi efterlyste ömsesidigt ansvar från leverantörers, konsumenters och transitstaters sida. Jag tror att det är hög tid för handling. Vi måste sjösätta ett ansvarssystem som verkligen skulle kunna fungera. Det enda sättet att säkerställa en verklig energisäkerhet för hela världen är, att skapa ett ömsesidigt beroende, inklusive utbyte av tillgångar, – men utan diskriminering eller dubbla standarder. Ett sådant ömsesidigt beroende är något som är avgörande för att åstadkomma ett genuint ömsesidigt ansvar. Tyvärr har befintliga energiöverenskommelser inte lyckats bli till fungerande verktyg som kan användas för att lösa problem.

Jag föreslår ett utarbetande av en ny internationell rättslig ram för energisäkerhet. Om vårt initiativ genomförs, kan det ha samma ekonomiska effekter som fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgunionen. Det vill säga, vi kommer att kunna förena konsumenter och producenter i ett gemensamt energipartnerskap som skulle vara verkligt och baserat på tydliga internationella regler.

Vi inser alla att kraftiga och plötsliga prisfluktuationer för energiresurser är en stark faktor som destabiliserar världsekonomin. Den nuvarande priskollapsen kan leda till en ökning av icke-ändamålsenlig resursförbrukning. Å ena sidan kommer investeringarna i energibesparingsprojekt och alternativa energikällor att minska. Men å andra sidan kommer oljebolagen att minska utgifterna för oljeutvinning – vilket oundvikligen leder till ett produktionsbortfall. Det i sin tur leder igen till skyhöga priser och en ny kris. Vi måste återgå till ett genomsnittligt pris baserat på balansen mellan efterfrågan och utbudet. Vi måste befria vår marknad från spekulationer med sekundära finansiella instrument.

Ett av de viktigaste problemen är säker transitering av energi. Det finns två sätt att lösa problemet och båda måste användas.

Det första sättet är en övergång till allmänt erkända marknadsprinciper för tariffbildning för transittjänster. De kan lösas i internationella juridiska dokument.

Det andra sättet är utveckling och diversifiering av transportvägar för energiresurser. Vi har arbetat aktivt i den här riktningen under lång tid, bara under de senaste åren har vi genomfört sådana projekt som gasledningarna ”Yamal-Europe” (från Sibirien till Tyskland landvägen ö.a.) och ”Blue Stream” (från Ryssland till Turkiet över Svarta havet ö.a.). Livet har bevisat deras nödvändighet och efterfrågan för dem. Jag är övertygad om att sådana projekt som ”South Stream” (från Ryssland över Svarta havet till Europa via Bulgarien ö.a.) och ”North Stream” är lika viktiga för Europas energisäkerhet.

Deras totala kapacitet är cirka 85 miljarder kubikmeter gas per år. ”Gazprom” kommer tillsammans med sina partners, företagen ”Shell”, ”Mitsui”, ”Mitsubishi” snart att starta anläggningar för flytande gas och transport av naturgas som produceras i området vid Sakhalin Island. Det är också Rysslands bidrag till det globala systemet för energisäkerhet.

Vi har utvecklat infrastrukturen i våra oljeledningar. Den första fasen av konstruktionen av rörledningssystemet i Östersjön har redan slutförts. BPS-1 levererar/producerar upp till 75 miljoner ton olja per år. Dessutom levererar den den direkt till konsumenterna genom våra hamnar i Östersjön. På detta sätt elimineras transiteringsrisker helt. För närvarande pågår arbete för design och konstruktion av BPS-2. Dess oljekapacitet är 50 miljoner ton per år. Vi tänker utveckla transportinfrastruktur i alla riktningar. Den första etappen av oljeledningen östra Sibirien – Stilla havet är nära färdigställande. Dess sista punkt kommer att vara en ny oljehamn i Kozmin Bay och ett raffinaderi i Vladivostok-området. I framtiden, parallellt med rörledningen, kommer en gas rörledning kommer att läggas mot Stilla havet och Kina.

Jag vill också nämna den effekt som den globala krisen hade på den ryska ekonomin. Den har påverkat oss på ett allvarligt sätt. Men ändå, till skillnad från många länder, har vi ackumulerat stora resurser. Och de utökar våra möjligheter att på ett säkert sätt gå igenom perioden med global instabilitet.

Krisen har exponerat de utmaningar vi har. Dessa är en alltför stor inriktning av export och ekonomin i allmänhet mot råvaror och en svag finansmarknad. Det finns en större efterfrågan på utveckling av grundläggande marknadsstrukturer, först och främst hela konkurrensmiljön. Vi var medvetna om dessa problem och har arbetat för deras följdriktiga lösningar. Krisen tvingar oss att mer aktivt gå vidare enligt de deklarerade prioriteringarna, utan att ändra själva strategin, vars väsen handlar om den kvalitativa förnyelsen av Ryssland inom de närmaste 10-12 åren. Vår antikrispolitik riktar sig till stöd för intern efterfrågan, medborgarnas välfärd och skapande av nya arbetstillfällen. Liksom många andra länder sänker vi produktionsskatterna och investerar pengar i ekonomin.

Vi optimerar statliga utgifter. Jag vill upprepa att vi, tillsammans med åtgärderna för den första insatsen, utarbetar en plattform för utveckling efter krisen. Vi är övertygade om att ledarna för rehabiliteringen av världsekonomin kommer att bli de som kommer att skapa attraktiva förhållanden för investeringar redan idag, såväl som de som kommer att lyckas bevara och stärka källorna till strategiskt viktiga resurser. På så sätt skapas en gynnsam jordmån för entreprenörskap och utveckling av konkurrens, skapande av ett hållbart kreditsystem, baserat på interna resurser, och förverkligande av transport- och andra infrastrukturprojekt är bland våra prioriteringar.

För närvarande är Ryssland redan en av de största exportörerna av flera livsmedelsprodukter. Och våra insatser för tillhandahållande av global livsmedelssäkerhet kommer bara att öka. Vi kommer också att aktivt utveckla innovativa sektorer av ekonomin, först och främst de där Ryssland har konkurrensfördelar, i yttre rymden, av kärnenergi och flyg. I dessa riktningar har vi redan aktivt utvecklat tekniskt samarbete med andra länder.

Området energibesparing kan också bli ett blivande ämne för ömsesidigt samarbete. Ökningen av energieffektivitet anses nu vara en nyckelfaktor för energisäkerhet och framtida utveckling.

Vi kommer att fortsätta reformerna i Rysslands energisektor. Vi implementerar ett nytt prissystem för inhemsk konsumtion, som bygger på ekonomiskt motiverade tariffer. Detta är bland annat viktigt för att främja energibesparing. Vi kommer att fortsätta med vår politik att vara öppna för utländska investeringar. Jag tror att 2000-talets ekonomi är en ekonomi för människor, inte för fabriker.

Den intellektuella aspekten i den globala ekonomiska utvecklingen har vuxit enormt. Därför planerar vi att koncentrera oss på att skapa ytterligare möjligheter för våra människor att förverkliga sin potential. Redan idag är vi en välutbildad nation. Men vi måste se till så att det ryska folket får den bästa och mest moderna utbildningen, för att uppnå yrkeskunskaper som kommer att vara mycket efterfrågade i världen idag. Därför kommer vi att med största kraft utveckla utbildningsprogram för viktiga yrken i Ryssland. Vi kommer att utöka antalet studentutbyten och organisera praktikplatser för våra studenter vid ledande universitet och vid de mest avancerade företagen. Vi kommer att skapa förutsättningar för de bästa forskarna, professorerna och lärarna – oavsett deras etniska bakgrund och nationalitet – att vilja arbeta i Ryssland. Historien ger vårt land en unik chans. Det sätt på vilket händelserna utvecklas kräver att vi reformerar vår ekonomi och moderniserar vår sociala sfär. Och vi kommer inte att missa denna chans. Ryssland bör komma ut ur denna kris förnyad, kraftfullare och mer konkurrenskraftig.

Nu vill jag säga några ord om problem som inte är specifikt ekonomiska – och ändå är de ganska brådskande under nuvarande förhållanden. Tyvärr hör vi allt oftare att ökande militära utgifter hjälper till att lösa dagens sociala och ekonomiska problem. Logiken här är ganska enkel. Ytterligare anslag för militära behov skapar nya arbetstillfällen.

En bakgrund:

Tillväxten av militära utgifter som exempel:

USA – 529 miljarder dollar 2006, 555 miljarder dollar 2007 och 583 miljarder dollar 2008. Experter förväntar sig 606 miljarder dollar 2009.

Storbritannien – 27 miljarder pund 2006, 31 miljarder pund 2007, 34 miljarder pund 2008 och 35,2 miljarder pund planerade för 2009.

Tyskland – 23 miljarder euro 2006, 24 miljarder euro 2007 och 25 miljarder euro 2008.

Kina – 38 miljarder dollar år 2006, 44 miljarder dollar 2007, 58 miljarder dollar 2008 och en 17% ökning 2009 (cirka 66 miljarder dollar).

Georgien (enligt Stockholm International Peace Research Institute) – 49 miljoner dollar 2002, 80 miljoner dollar 2004, 362 miljoner dollar 2006, 592 miljoner dollar 2007 och 1 104 miljarder dollar 2008.

I korthet verkar det vara en metod för att bekämpa krisen och arbetslösheten. Kanske kan en sådan åtgärd på kort sikt ge vissa resultat. Men i verkligheten driver militariseringen problemet till en djupare nivå istället för att lösa problemet. Det drar bort från ekonomin enorma finansiella och materiella resurser, som kunde ha använts mycket mer effektivt någon annanstans.

Jag är övertygad om att om vi begränsar våra militära utgifter, samtidigt som vi stärker den globala stabiliteten och säkerheten, kommer detta definitivt att ge stora ekonomiska utdelningar. Jag hoppas att denna perspektiv kommer att råda i världen. Från vår sida är vi redo att arbeta aktivt inom nedrustningsområdet.

Jag vill också fästa er uppmärksamhet på att den ekonomiska krisen kan förvärra de negativa tendenser som finns i global politik. Världen har nyligen konfronterats med en oöverträffad tillväxt av aggressiva manifestationer – Georgiens äventyr i Kaukasus, terrorhandlingar i Indien och eskalering av våld i Gazaremsan.

Ytligt sett är dessa händelser inte direkt relaterade till varandra, men deras utveckling avslöjar några gemensamma aspekter. Det är framför allt oförmågan hos befintliga internationella strukturer att erbjuda konstruktiva lösningar på regionala konflikter och att arbeta för att uppnå positiva resultat för att lösa mellan-etniska och mellanstatliga motsättningar. I grund och botten har multilaterala politiska mekanismer gett lika lite effekt som institutionerna för finansiell och ekonomisk reglering.

Låt oss vara uppriktiga: att provocera fram militärpolitisk instabilitet och andra regionala konflikter är också ett bekvämt sätt att avleda folks uppmärksamhet från växande sociala och ekonomiska problem. Tyvärr kan ytterligare sådana försök inte uteslutas. Vi måste göra systemet för internationella relationer mycket effektivare, säkrare och mer stabilt om vi ska kunna förhindra detta. Det finns en hel del angelägna frågor på den globala agendan, där majoriteten av ländernas intressen objektivt sett överensstämmer. Dessa inkluderar behovet av att övervinna den världsekonomiska krisen, gemensamma ansträngningar för att reformera internationella finansinstitut, förbättra regleringsmekanismerna och uppnå tillförlitlig säkerhet inom energisfären och minska världens livsmedelskris, något som ännu inte har försvunnit i bakgrunden.

Ryssland är redo att ge sitt bidrag till lösningen av högprioriterade uppgifter som det internationella samfundet ställs inför. Vi hoppas att alla våra partners i Europa, Asien, Amerika och på andra håll – jag tänker också på den nya amerikanska regeringen och vi önskar den framgång – kommer att visa intresse för gemensamt och konstruktivt arbete.

Mina damer och herrar, uppsättningen problem som det internationella samfundet har att möta är exceptionellt komplicerade. Ibland verkar det som om det helt enkelt är omöjligt att klara dem. Men som ordspråket säger börjar en resa på tusen mil med ett enda steg. Vi måste söka stöd i de moraliska värden som har garanterat vår civilisations framsteg. Ärlighet och hårt arbete, ansvar och tro på vår styrka kommer definitivt att ge oss framgång. Det bör inte finnas någon plats för förtvivlan. Krisen kan och måste bekämpas genom att vi förenar våra intellektuella, andliga och materiella resurser.

Denna typ av förening av ansträngningar är otänkbar utan ömsesidigt förtroende. Detta gäller inte bara deltagare i näringslivet. Det gäller främst stater. Att uppnå ömsesidigt förtroende är en nyckeluppgift, som vi alla måste utföra. Det är förtroende och solidaritet som hjälper oss att övervinna befintliga svårigheter, undvika många omvälvningar och uppnå välstånd och välbefinnande under det innevarande århundradet.

Tack för er uppmärksamhet!