Så blev vi blåsta på våra pensioner

4
529

Någonting är allvarligt fel med det nya svenska pen­sionssystemet. Ett system som innebär:

– Att hundratusentals pensionärer idag hamnar under EU:s fattigdomsgräns.

– Att pensionen blir mindre ju längre du lever.

– Att många som arbetat heltid hela livet knappt får mer än de som inte arbetat alls.

– Att alla risker vältrats över på pensionärerna, vars pensioner vid behov automatiskt sänks.

– Att alla viktiga beslut fattas bakom lyckta dörrar i små slutna grupper.

I Blåsningen skildrar Inga-Lisa Sangregorio personligt och ­inträng­ande hur det kunnat gå så illa med våra pensioner, som tidigare beskrivits som juvelen i kronan vad gäller sociala reformverk. Hon tar också upp de politiska utspelen inför 2018 års val och vad som kan göras för att rätta till de mest iögonfallande orättvisorna.

Så presenterar bokförlaget Karneval den nya boken

“Så har det nya pensionssystemet lurat oss alla”

Nedan följer en artikel om våra pensioner med utgångspunkt från boken. Den är skriven av en av landets främsta pensionsexperter, Jan Hagberg. Artikeln har publicerats i nr 8 av tidningen Folket i Bild Kulturfront. Jan Hagberg är försäkringsmatematiker, tidigare chefaktuarie på AFA Försäkring, tidigare ordförande i Svenska Aktuarieföreningen.

I morgon bitti annonseras ett möte om pensionsfrågan av Clarté och ABF kl 18.

 

Så blev vi blåsta på våra pensioner


Så blev vi blåsta på våra pensioner

“Påpassligt inför valet i september 2018 har Karneval Förlag gett ut Inga-Lisa Sangregorios bok. Rappt skriven och angelägen! Boken är en rasande uppgörelse med dagens offentliga pensionssystem, det som ersatte det gamla ATP-systemet – juvelen i kronan i det socialdemokratiska folkhemsbygget. Ett nytt pensionssystem som de beslutande partierna – de som idag kallar sig allianspartierna tillsammans med socialdemokraterna – knådade fram utan någon egentlig insyn eller offentlig debatt.

Ett principbeslut om vad som kom att kallas ett ”reformerat pensionssystem” – notera orden – togs i juni 1994, före valet det året, för att få bort frågan från en begynnande valrörelse. Samma ihärdiga tystnad har – med medialt bistånd – lägrat sig över pensionsfrågan genom alla valrörelser sedan dess.

Tidigt 1994 lades ett tusensidigt betänkande, inklusive en bilaga, fram från den arbetsgrupp som dragits igång under ledning av den folkpartistiske socialförsäkringsministern Bo Könberg. Här kom hämnden för att riksdagsledamoten Ture Königsson (fp) lagt ned sin röst vid den slutliga ATP-omröstningen i riksdagen 1959 och med denna nedlagda röst banat väg för ATP.

Remissinstanserna fick sju veckor på sig att yttra sig över detta betänkande. Självklart en omöjlig uppgift. Hafsigt blev bara slafsigt, vilket står alldeles klart idag. Och det som Inga-Lisa Sangregorio så tydligt åskådliggör i sin bok.

Socialdemokrater försökte bromsa

Medlemmarna i Socialdemokraterna anade oråd och slog på bromsarna för fullt
– via omfattande interna partirådslag. Där pekade man på den alternativa lösning som 1991 lagts fram i skriften ”En strategi för ATP-systemets framtid” av generaldirektören KG Scherman i serien ”RFV anser”. Partiledningen vägrade dock att lyssna. Den använde hugg och slag för att slå ned motståndet och tvinga genom sin vilja på den extra partikongressen i Sundsvall 1997. Man kan väl säga att med det skalades allt medlemsinflytande i SAP bort en gång för alla – samtidigt som kongressbeslutet banade väg för systemskiftet i det allmänna pensionssystemet.

Vid sitt framträdande i Almedalen i år uppehöll sig statsminister Stefan Löfven utförligt vid pensionerna. Det var både hedervärt och välkommet. Frågan är dock om han orkar hålla i den frågan ända fram till valdagen. Jag fruktar att många vill hjälpa honom att omedelbart glömma. Talet väcker nämligen fler frågor än det besvarar! Undrar om hans talskrivare ens känner till hur det nuvarande pensionssystemet fungerar. Det fanns i talet löften om sjuttio procent av lönen i allmän pension, en skärande kontrast till dagens faktiska verklighet, som Sangregorio beskriver den i sin bok. Löftesnivån kan bli verklighet först om en så där fyrtio år – om det nuvarande pensionssystemet inte rivs upp med rötterna! Visserligen föreslår statsministern också ett tillägg till dagens mest utsatta pensionärer. Men med ett sådant förslag försvinner också det sista unset av koppling mellan tidigare lön och pension.

“Du är en glad pensionär”

Därtill: varför har Socialdemokraterna inget gjort i frågan under sitt snart fyraåriga regeringsinnehav? Socialminister Annika Strandhäll har under den gångna mandatperioden enbart sjungit systemets lov – enligt de anvisningar hon fått sig tilldelade, eftersom hon saknar såväl egna kunskaper som egna erfarenheter i ämnet. Trovärdigheten är redan minimal och blir inte bättre av att en sådan här fråga kastas in först fem i tolv, till synes oerhört oförberett.

Pensionssystemet har försämrats

Egentligen är det nya pensionssystemet (DNP som Sangregorio kallar det) som det ser ut idag inte det riksdagen beslutade, den gången 1994. Ytterligare försämringar har skett under hand, under inga åthävor alls, det vill säga under stort hemlighetsmakeri via den slutna Genomförandegruppen och dess fortsättning, den lika slutna Arbetsgruppen för vårdande av pensionsöverenskommelsen. Man kan fundera på om detta med successiva försämringar har varit ett medvetet upplägg från själva början.

Bland annat har den ökända ”bromsen” tillkommit, den som enligt sina upphovsmän närmast var en säkerhetsventil för att gardera mot extrema händelser, typ världskrig eller stora epidemier.

Nu har bromsen redan slagit till tre gånger och bara detta vore skäl för en omprövning! Avvikelsen mellan hur psalmerna en gång gick i de ansvariga kretsarna och resultatet är extrem! Kontraktsbrott dundrar Inga-Lisa Sangregorio. Hon har tagit sin egen allmänna pension, idag 2018 ungefär 9800 kronor i månaden efter skatt, som exempel för att illustrera bristerna i DNP. Klart under EU:s fattigdomsgräns.

Hennes pension har intjänats enligt de gamla ATP-reglerna, eftersom hon är född före 1938. Man blir i förstone konfunderad över varför hennes allmänna pension blivit så liten? Hon säger om sig själv: Jag har ju faktiskt gjort allt det som dagens unga kvinnor uppmanas göra för att inte bli just fattigpensionärer: utbildat mig, arbetat heltid även när barnen var små, fortsatt arbeta efter 65. Om min pension trots det ligger under EU:s fattigdomsgräns beror det alltså knappast på mig.

ATP ställde ut löftet en pension om minst 60 % av lönen beräknad som ett genomsnitt av de bästa femton inkomståren för en stor del av befolkningen – något annat fanns det ingen anledning att tro ens i början av 1990-talet. Och på den föreställningen byggde socialdemokratins samförstånd med stora väljargrupper utanför den traditionella arbetarbasen!

Man måste läsa och fundera en stund för att förstå, hur hennes tilläggspension – omdöpning av ATP intjänad enligt gamla regler – kunnat bli så liten. Förklaringen finns i boken, om än inte alldeles tydligt. Tilläggspensionen urholkas successivt genom ett årligt avdrag om 1,6 %. Om denna funktion i systemet inte funnits skulle hennes pension idag ha varit 25 % större; och urholkningen kommer att fortsätta livsvarigt! Därtill kommer en sammanlagd neddragning med kanske 1 000 kronor i månaden som ett resultat av tre inbromsningar! Därtill har vi den särskilda pensionärsskatten, en konstruktion av Anders Borg utifrån någon bakvänd incitamentsidé, men aldrig avskaffad av den nuvarande regeringen – trots tidigare vallöften från (s)!

Bitande ironi

Sangregorio uppehåller sig utförligt vid hur argumenten lät, när pensionssystemet skulle ändras. Det skulle bli raka rör, varje intjänad krona skulle ge en bättre pension. Hennes ironi är bitande över det som blivit, när verkligheten trängt sig på. Skillnaden i dagens pension mellan att ha arbetat ett helt liv mot att inte alls ha haft någon arbetsinkomst kan för väldigt många pensionärer vara några hundra kronor i månaden. Det är raka rör det – och oerhört lockande morötter.

Nu är dock Sangregorio ingen fattigpensionär, eftersom hon har utfyllnad av en hyggligt stor, privat pensionsförsäkring. Den ger ungefär 7 700 kr (år 2016) per månad, före skatt. Det hon inte förstår är att denna privata försäkring för hennes del har samma funktion som en tjänstepension (kollektivavtalsreglerad pension) för anställda. Av boken får jag föreställningen att hon under större delen av sitt yrkesliv arbetat som frilansare, det vill säga i princip som egenföretagare. Av boktexten framgår att hon endast haft kortare anställningar. Föga märkligt då att hennes tjänstepension bara blir struntsummor.

I verkligheten är det så att tjänstepensionen som tillägg till den allmänna pensionen för många är en fråga om skillnaden mellan fattigdom och ett acceptabelt liv. Så var det inte tänkt när ATP infördes. ATP skulle på ålderns höst ge tillräcklig försörjning och en hyggligt bibehållen standard. Detta faktum har alltid varit en nagel i ögat på borgerligheten. Med socialdemokratins stöd har man nu lyckats förvandla denna allmänna pension till ett i sort sett komplicerat grundpensionssystem, med tjänstepension som nödvändig påbyggnad. Linje tre (högerns och folkpartiets linje) i folkomröstningen 1957 framstår idag som den slutliga segraren.

Folkhemstanken är övergiven

De socialdemokratiska förnyarna har backat in i framtiden och i praktiken övergett folkhemsidén. De står därför alldeles tysta, när Sverigedemokraterna tagit idén till sig och hävdar att de är folkhemmets nya förespråkare.

Ett bra test vore att man frågade Sverigedemokraternas företrädare hur de ser på dagens pensioner. De vill ju så gärna styra ihop med moderaterna, som vi vet är alldeles lyckliga med DNP. Den ger vad den ger, enligt Ulf Kristersson, som är alldeles nöjd med situationen.
Pensionärer på villovägar
P.S. I detta sammanhang vill jag också rekommendera KG Schermans bok Pensioner på villovägar, som kom ut till valet 2014 men inte fick tillräcklig uppmärksamhet då. Den finns fortfarande att köpa!

4 KOMMENTARER

  1. Jag sökte runt lite på SCB:s hemsida och hittade plötsligt en tabell över överlevnad från 1751 till nu (samma siffror finns i Läkartidningen från 2009 på länken) http://www.lakartidningen.se/OldWebArticlePdf/1/13072/LKT0945s2956_2957.pdf Där lärde jag mig att 1750 kunde man hoppas på att leva 10 år efter 65-års dagen och nu gäller 20 år. Inte så överdrivet imponerande ökning trots allt tycker jag på dessa 250 år. Enligt läkartidningen beror troligen ökningen i livslängd senaste åren på att folk inte röker så mycket. Hur som helst lär livslängden snart avta i ökning och det borde gå alldeles utmärkt att räkna ut vad vi behöver tjäna för att få rimliga pensioner.

  2. År 2018 kan inte ens politikerna på begriplig svenska definiera vad ”pension” är för något.
    Är det uppskjuten icke utbetald lön eller är det ett sparande?
    Fram tills dess det blir klarlagt
    finns det ingen anledning att tro på socialistiska floskler.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here