Stoltenberg och Norge: krigshetsare och hycklare

Den här artikeln av Sergio Rodríguez Gelfenstein i La pupila insomne 30 april har jag fått översatt av Christine Vaple. Den handlar om Natos generalsekretarer Jens Stoltenberg som i Rapport 5 maj påståd att Natos:s uppgift är att hindra krig. Jag kom då ihåg Nato:s terrorbombningar av Serbien 1999, förstörelsen av Libyen, Afrikas mest välmående land, som bidragen i förstörelsen av Afghanistan. Brutala krigsinsatser utan FN-stöd

https://lapupilainsomne.wordpress.com/2022/04/30/stoltenberg-y-noruega-talante-guerrerista-e-hipocresia-total-por-sergio-rodriguez-gelfenstein/

______________________________________________________

Stoltenberg och Norge: krigshetsare och hycklare

Om någon skulle få för sig att resa en staty över politiskt hyckleri i internationella frågor borde Norge utan tvekan stå modell. Det skandinaviska landet står å ena sidan värd för förhandlingar och dialoger där det förment agerar som medlare och delar varje år ut Nobels fredspris, samtidigt som det i egenskap av Nato-medlem deltar i  de övergrepp som USA får lust att göra var som helst på planeten, och därmed så krig, förstörelse och död.

När det gäller Nobels fredspris vet alla att, bortsett från vissa av dess vinnares verkliga värde, priset delas ut enligt politiska kalkyler som leder till att Norge och dess utrikespolitik sätts på kartan. Med andra ord kan priset användas som en murbräcka för en aggressiv EU- och Nato-politik. Hur ska man annars förstå att det har tilldelats notoriska mördare som har orsakat miljontals människor smärta?

Som exempel kan man peka på skammen att fredspriset förknippas med t.ex. Theodore Roosevelt, Henry Kissinger, Menachem Begin, Frederick de Clerck, Yitzhak Rabin, Shimon Peres, Barack Obama och Juan Manuel Santos. I det sistnämnda fallet nådde den politiska kalkylen en sådan nivå att priset, till och med i strid mot egen praxis, inte tilldelades de båda förhandlingsparterna, utan bara en av dem. Endast Norges vanära kan möjliggöra en sådan otillbörlig handling.

Man bör komma ihåg att Alfred Nobels testamente på detta område föreskrev att ”…skall utgöra en fond, hvars ränta årligen utdelas som prisbelöning åt dem, som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta… har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser”. Priset bör endast delas ut till dem som alltid har ägnat sig åt att främja fred, inte till dem som för krig och som när de besegras eller misslyckas med att besegra fienden tvingas förhandla till följd av världens avståndstagande.

Anledningen till att Norge och Nobelstiftelsen har gjort priset till ett sådant politiskt instrument är försäljningen av dess tillgångar till oljesektorn, vilket meddelades av den Stockholmsbaserade organisationens nya VD Vidar Helgesen i en intervju med Sveriges Radio*. I och med detta beslut fortsätter Nobelstiftelsen att ”sälja sin själ till djävulen”, eftersom den sedan flera år indirekt har haft andelar inom vapen-, tobaks- och icke-förnybar energiindustrier, i strid mot Nobels testamente och prisets anda.
* https://sverigesradio.se/artikel/klimat-och-svenska-skandaler-i-fokus-for-ny-norsk-nobel-vd

Som ett perfekt uttryck för sin krigshetsande vilja har Norge skickat Jens Stoltenberg för att ta över som generalsekreterare för Nato, världens största krigsorganisation. I upptakten till den nuvarande politiska, militära, ekonomiska och diplomatiska konflikt som Nato har utlöst i Europa har Stoltenberg haft övertaget från första början.

Redan i juni förra året meddelade Stoltenberg i en intervju för den tyska söndagstidningen Welt am Sonntag att han såg samarbetet mellan Kina och Ryssland som ett hot mot västvärlden och en allvarlig utmaning för Nato. Hans svar var att stärka samarbetet med länderna i Stillahavsregionen eftersom Kinas framväxt innebär ”en grundläggande förändring av den globala maktbalansen”, och sade att vad gäller Ryssland har Nato för avsikt att fortsätta sin strategi för ”begränsning och dialog”. En djäkla dialog!

Detta beslut visar tydligt att Nato är villigt att expandera globalt, i första hand genom att flytta sig hotfullt nära Rysslands gränser, men också genom att utöka sin närvaro i andra delar av världen, t.ex. i Asien och Stillahavsområdet samt i Latinamerika och Karibien.

I detta sammanhang bekräftade Stoltenberg i december 2021, under ett besök av Ukrainas president Vladimir Zelensky i Bryssel, att Nato kommer att fortsätta sin expansion österut, trots Rysslands protester, och påminde om att alliansen hade bjudit in Nordmakedonien och Montenegro att ansluta sig.

På samma anda hävdade norrmannen under en presskonferens den 5 april att Nato måste utöka samarbetet med sina partner i Asien och Stillahavsområdet, eftersom Kina inte hade fördömt Rysslands militära operation i Ukraina.

På samma sätt har Nato gjort sin närvaro märkbar i Latinamerika och Karibien, inte bara genom den olagliga ockupationen av Falklandsöarna, där man har infört kärnvapen, utan också genom att Colombia utsågs, först som en utomkontinental partner till alliansen 2017 och sedan i december 2021 som en global partner, vilket ger regeringen i landet ett godkännande för att fortsätta att kränka de mänskliga rättigheterna och ge straffrihet för de dagliga morden och massakrerna mot sociala ledare, människorättsaktivister och f.d. soldater som följer fredsavtalet; samt att de arbetar för att förstöra den latinamerikanska och karibiska integrationen genom att bryta mot det avtal som slöts i januari 2014 vid CELAC:s andra toppmöte i Havanna, där Latinamerika och Karibien förklarades vara en fredszon.

I ett sådant läge har den colombianska regeringen, som informerar sina herrar i norr, också använt sig av alla sorters antirysk retorik för att ”få plats på ett litet hörn av deras altare”, som Silvio säger. /*i sången El Necio/

Detta beslut är ett tydligt uttryck för Norges dubbelspel och falskhet. Å ena sidan agerade man ”mellanhand” för samtalen mellan landets regering och Farc-gerillan, samtidigt som man beviljade en borgen till samma regering för att göra Colombia till det viktigaste instrumentet för att utföra militära aggressioner och skapa regionala konflikter i enlighet med USAs och Natos intressen. Detta följer den tradition som inleddes av Juan Manuel Santos, som i egenskap av försvarsminister 2008 beordrade en militär invasion av Ecuador och som sen som president 2016 fick Nobels fredspris.

I en intervju nyligen hävdade Stoltenberg att Nato aldrig lovat något om att expandera österut. Men den tyska tidskriften Der Spiegel publicerade i sin utgåva den 18 februari ett konfidentiellt dokument som bekräftar att Nato svikit sina löften om att inte expandera. Tidningen beskrev Stoltenbergs version som ”tvivelaktig”.

Dokumentet, som US-amerikanske statsvetaren Joshua Shifrinson hittade i British National Archives, innehåller detaljer om ett möte mellan utrikesministrarna från Tyskland, USA, Storbritannien och Frankrike i den tyska staden Bonn den 6 mars 1991 för att diskutera Polens och andra östeuropeiska länders säkerhet. I dokumentet konstateras att det rådde enhällighet om att Nato-medlemskap för de östeuropeiska länderna vore ”oacceptabelt”.

Vid ett tidigare möte 1990 mellan Förbundsrepubliken Tyskland, DDR, Frankrike, Sovjetunionen, Storbritannien och USA för att diskutera den slutliga överenskommelsen om Tysklands framtid, som undertecknades i Moskva senare samma år, uttryckte parterna att Natos utvidgning borde begränsas.

Den tyska regeringen förklarade uttryckligen för Sovjetunionen att Nato ”inte skulle expandera vare sig formellt eller informellt österut”, enligt Raymond Seitz, USAs representant vid mötet, som citeras i ett dokument publicerat av Der Spiegel.

Informationen kompletterar den som erhållits från andra hemligstämplade dokument där det framgår att USAs dåvarande utrikesminister James Baker gav sin sovjetiska motsvarighet, Eduard Sjevardnadze, ”fasta försäkringar” om att ”Natos jurisdiktion eller styrkor inte skulle flytta österut”. Vid ett besök i Moskva i februari 1990 var Baker ännu tydligare när han förklarade att alliansen inte skulle flytta sig ”en tum österut”. En dag senare, den 10 februari, upprepade Tysklands förbundskansler Helmut Kohl samma löfte till Gorbatjov och förklarade: ”Vi anser att Nato inte bör utvidga sitt verksamhetsområde. Vi måste hitta en rimlig lösning. Jag förstår Sovjetunionens säkerhetsintressen på ett korrekt sätt”.
Alla dessa – värdelösa och farliga – löften från Nato

Det framgår tydligt av ovanstående att Stoltenberg ostraffat ljugit för att driva den aggressiva och expansiva politik som kännetecknar Nato och som har varit den direkta orsaken till den nuvarande konflikten i Ukraina.
Natos stöd till Ukraina i syfte att provocera Ryssland och utlösa ett krig som Moskva föregripit har pågått under en längre tid. Stoltenberg själv erkände under en presskonferens dagen före mötet med statsöverhuvudena i krigsalliansen att ”Natos allierade har utbildat tiotusentals ukrainska trupper sedan 2014”. För att det inte ska råda något tvivel om det expansiva och interventionistiska projektet försäkrade han under sitt anförande vid säkerhetskonferensen i München i februari i år, i ett grovt försök att skrämma Ryssland och världen, att Atlantalliansens budget hade ökat med 270 miljarder dollar sedan 2014, vilket råkade vara när västvärldens statskupp i Ukraina ägde rum…

Samtidigt som Norge bedrar med en förment pacifistisk kallelse, förbereder man sig dagligen, hand i hand med Nato, för att spela en ledande roll i de krig som alliansen förbereder runt om i världen.

I det här sammanhanget förflyttar alliansen pansar, artilleri och logistisk utrustning i de norska grottorna, enligt den USA-flottans överste William Bentley, som sade: ”All utrustning som förflyttas i förväg minskar kostnaderna och påskyndar i sin tur vår förmåga att stödja operationer i kristider, så att vi kan börja förbereda oss för att använda utrustningen, som redan finns på plats, för att svara på en eventuell kris”.

Grottkomplexet, som Nato har använt sedan 1981, är bemannat av 100 norska och US-amerikanska medarbetare och innehåller tillräckligt med utrustning för att stödja 15 000 medlemmar från marinkåren, enligt Magnus Nordenman, chef för det transatlantiska säkerhetsinitiativet vid Atlantic Council i Washington.

Som en fortsättning på sin krigshetsande verksamhet skickade Norge 4 000 pansarvärnsrobotar och olika typer av skyddsutrustning och annan militär utrustning till Ukraina. Onsdagen den 20 april meddelade Norges egen försvarsminister Bjørn Arild Gram att hans regering beslutat att förse Ukraina med luftvärnssystemet Mistral. I en kommuniké rapporterades att omkring 100 robotar redan skickats till Kiev.

Det här visar verkligen vad dessa personer och denna regering står för: i kommunikén meddelar försvarsdepartementet att det norska försvaret planerar att ersätta denna typ av luftvärn, och därför kommer donationen till Ukraina ”inte att ha någon större inverkan på den nationella operativa förmågan”. Norges ”gåva” till Ukraina är verifierad eftersom – enligt samma uttalande – ”Roboten kommer att fasas ut av de norska väpnade styrkorna, men det är fortfarande ett modernt och effektivt vapen som kan vara till stor nytta för Ukraina”. Med andra ord skickar de till Ukraina ett vapen som de själva inte längre använder utan skrotar.

Vad gäller utvidgningen av konfliktområdet anlände den 23 april den norska fregatten Fridtjof Nansen till Trieste i Italien som en del av USA-flottans anfallsgrupp ledd av det kärnvapenbestyckade hangarfartyget Harry S. Truman, efter marina manövrar i norra Adriatiska havet.
Den norska försvarsmaktens ohämmade resursanvändning är märklig, eftersom den norska militären för bara fyra månader sedan, i januari i år, började tvinga sin personal, både män och kvinnor, att återlämna använda underkläder när de slutar sin militärtjänstgöring, enligt norska NRK (Norges statliga radio- och tv-bolag). Norges högsta militära ledning bad soldaterna att – utöver sin utrustning – återlämna byxor, trosor, behåar och strumpor som de nya rekryterna fått för att kunna tvätta och återanvända dem efter avslutad tjänstgöring. Detta är den eländiga attityden hos en regering och en väpnad styrka som inför absurda restriktioner för sina soldater samtidigt som den slösar bort miljarder dollar på vapen och för krig över hela världen i USAs skugga. Inte ens de väpnade styrkorna i världens fattigaste land skulle göra så, av grundläggande respekt för mänsklig värdighet.

Men, föga förvånande, varje lakej får sin belöning. Norges regering har beslutat att utse Stoltenberg till chef för landets centralbank, en post som han kommer att tillträda när hans mandat i Atlantpakten löper ut den 30 september. Rädda sig den som kan!

Twitter:@sergioro0701

Sergio Rodríguez Gelfenstein
Venezuelansk konsult och internationell analytiker, med en examen i internationella studier och en magisterexamen i internationella relationer från Venezuelas centraluniversitet. Doktorsexamen i politiska studier från Universidad de los Andes, Mérida-Venezuela.
Han har publicerat artiklar i specialiserade tidskrifter i Puerto Rico, Bolivia, Peru, Brasilien, Venezuela, Mexiko, Argentina och Spanien. Han har skrivit 14 böcker och en bok som medförfattare. Den senaste är: ”La balanza de poder, las razones del equilibrio del sistema internacional”. ”Colombia, pintando adioses a la guerra”. ”La controversia entre Bolívar e Irvine. El nacimiento de Venezuela como actor internacional”. ”China en el siglo XXI, el despertar de un gigante”. ”Imperialismo pandémico, América Latina en la nueva configuración geopolítica”. ”Un monumento entre las naciones más cultas, Los tratados de Trujillo y el encuentro entre Bolívar y Morillo en Santa Ana”. ”De Bush a Trump. De la guerra contra el terrorismo a la ´guerra comercial´ ”. Han har samordnat kollektiva verk och deltagit som författare i flera samlingar. Sedan mars 2016 är han gästforskare och lärare vid universitetet i Shanghai, Kina.