Tappar Piketty bort ideologin?

26
742

Har tidigare kunnat fästa uppmärksamheten på en mycket intressant artikel om Thomas Pikettys bok “Kapitalet” av Björn Nilsson, “Björnbrum”. Jag har läst Piketty – några reflexioner.

Kajsa Ekis Ekman har skrivit en annan mycket intressant artikel “Piketty tappar bort ideologin” i Flamman. Piketty tappar bort ideologin, som kompletterar Björn Nilssons artikel. Jag har inte läst Kapitalet, men tycker ändå att jag kan rekommendera Kajsas artikel.

Kajsa Ekis Ekman

Några utdrag här:


Piketty tappar bort ideologin

* Thomas Piketty har en tendens att ge sina böcker ambitiösa namn: den förra hette Kapitalet i det tjugoförsta århundradet, den nya Capital et idéologie (Kapital och ideologi). Detta har fått många, särskilt inom affärspressen, att över­ösa honom med epitet som ”den nye Marx” och mena att han borde få Nobelpris i ekonomi.

Men även om Piketty är en av de få intellektuella som i likhet med Marx behärskar olika fält: ekonomi, statistik, religion, statsvetenskap och litteratur, är titlarna ändock gravt missvisande. Piketty skriver nämligen inte om kapital. Han skriver om pengar. Skillnaden är att pengar är ett statiskt och dött begrepp. Kapital är något annat: pengar när de rör på sig.

* Han vill nu göra en historisk exposé över ojämlikheten – hur den uppträder och hur den rättfärdigas ideologiskt. Den marxistiska begreppsapparaten har ju redan en utmärkt analysmodell för just detta: bas och överbyggnad.

Men Piketty har nu en gång för alla bestämt sig att han inte vill ha något med Marx att göra. Det behöver inte vara av ondo: ett nytt och fräscht angreppssätt kan få empirin att avslöja tidigare dolda hemligheter, så låt oss ge det en chans!

* Piketty uppfinner en ny term för de förkapitalistiska samhällena. Han kallar dem ”sociétés ternaires” – tredjedelssamhällen – då de tenderar att vara uppdelade i tre klasser: kyrka, adel och tredje ståndet (resten).

* Piketty fortsätter med sin intressanta historielektion och nu är vi framme vid 1900-talet, som han menar innebar en kris för ägarsamhället. Genom skatter, exproprieringar och allmän rösträtt ökar nu jämlikheten drastiskt. Framför allt ryska revolutionen hade en enorm effekt på resten av Europa. 1914 vägrade franska politiker att höja skatten med 2 procent – 1920 höjde de den med 60 procent utan prut!

Exproprieringsvågen inleddes med ryska revolutionen, fortsatte med avkoloniseringen och fick en skjuts efter andra världskriget då kollaboratörernas företag nationaliserades. Franska staten tog till exempel Renaults fabriker utan någon kompensation.

* Redan i början av boken hade Piketty lovat med eftertryck att ”även granska kommunismens ojämlikhet” och hela boken har man suttit och trampat i förväntan, men vad som följer är ett riktigt magplask. Han har inte mer att säga än att kommunismen ”var en mänsklig och politisk katastrof och då de inte kom på hur de skulle göra rent praktiskt med saker som småföretag utvecklade de istället en personkult. Sedan ”försvagades Sovjet politiskt och ideologiskt” 1970–1980 och försvann kort därefter – hur förklarar han inte.

Här blir svagheterna i Pikettys tänkande plågsamt tydliga. Han tror nämligen inte på materialismen, utan är en fullfjädrad idealist. Han menar att idéerna har eget liv, och att de på egen hand skapar olika samhällen.

* Hans idé är i stället att genom arvsskatt och andra skatter göra egendomen temporär, samt att utöka de anställdas demokratiska inflytande över företagen. EU ska reformeras enligt indisk modell, där det direktvalda parlamentet Lok Sabha har makt över Raya Sabha där representanterna väljs av delstaterna och handplockas av presidenten. En skatteunion bör också instiftas, med Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien som kärnländer.

Har man hört det förut? Problemet med alla dessa önskelistor som skrivs av diverse debattörer är att de inte tar hänsyn till klasskampen eller produktionsförhållandena och därför blir de bara tyckeri utan förmåga att förutspå vart samhället är på väg.

26 COMMENTS

  1. Många som idag kallar sig för marxister och materialister hävdar att äganderätten är en del av produktionsförhållandena. Inget kan vara mer felaktigt. Detta betyder att statligt ägande ingenting har att göra med produktionsförhållanden eller produktionssätt.

  2. Svaret på frågan i rubriken – Tappar Piketty bort ideologin? – är nog nej. Socialdemokrati eller socialliberalism verkar den vara, alltså inom systemet och utan förslag som utmanar systemgränserna. Och detta görs utan att borra så djupt i systemets funktionssätt som Marx gjorde. Piketty är användbar för att plocka fram faktauppgifter, men inte som hjälp för rejäla politiska åtgärder för problemlösning.

  3. KEE träffar nog rätt i många av sina kritiska kommentarer om Piketty som framförallt är en mycket duktig hantverkare inom ekonomins fält – som mycket väl kunde tilldelas Sveriges Riksbanks pris hellre än flertalet som fått det. Men när KEE tar till storsläggan med klasskamp och analys av produtionsförhållanden skorrar det rejält. Säg själv nå’t om klasskampen om du vet bättre, eller hur ? Klasskampen ser vi utspelas just nu på USA:s gator liksom i förra året på Paris gator – men vart leder den – utan ledare, utan idéer och utan att de medverkande ens fattar att de uttrycker spänningar inom ett ekonomiskt system som fungerar allt sämre och att de utgör medlemmar av den klass som både utnyttjas och håller systemet igång.

    Kapitalismens dödgrävare har genom historien underskattat dess anpassningsförmåga. Därför är Ryssland tillbaka om inte i ruta ett men nära inpå. Det är fruktlöst att med facit i hand agera domare över Lenin och hans parti och hävda att de borde ha stannat hemma i stället för att storma Vinterpalatset. De handlade som de ansåg vara bäst och uppnådde mycket: de vann det stora slaget mot kapitalismen 1945, men förlorade freden. Man kan t.o.m hävda att nazisterna å kapitalismens vägnar förlorade kriget men vann freden, genom att de infiltrerade USA:s underrättelseväsen och inympade i denna en hysterisk antikommunism som ledde till rustningsspiral och talrika krig mot de länder som ville frigöra sig från kolonialismens bojor.

    Jag anser att ekonomen Michael Hudsons utgångspunkt är fruktbarare i vilken han betecknar den nuvarande kapitalismen som parasitär, till skillnad från den tidigare fasen som innebar en utveckling av produktionen. Men för Hudson liksom för Piketty återstår givetvis frågan: kan något göras åt saken ? Vad som än kan göras återgår till frågan om kapitalismens anpassningsförmåga. Om den har försvagats eller rentav uttömts: då börjar det hända saker. “Cometh the hour, cometh the man” eller när stunden är inne infinner sig ledarna. Idéerna kommer när en lösning skymtar – men inte heller tidigare. De stora kommunistiska partiernas tillbakagång berodde på att ingen lösning skymtade. Vilket ledde till interna konflikter där man beskyllde varann för att tänka fel. Men tankarna kan inte skapa kapitalismens kollaps, den kommer av dess egna interna mekanismer som bara i ringa grad kan påskyndas.

    Det finns även ett litmustest som antyder att Hudson är relevantare än Piketty. Hudson inbjuds aldrig till kapitalismens fina salonger för debatt, men det gör Piketty. Och det gör även Yanis Varoufakis – till skillnad från sin radikalare landsman Costas Lapavitsas. Piketty och Varoufakis har gjort sig kända som talesmän för reformer av vilka KEE nämner några. Till skillnad från Hudson hyllar de inte Kina, även om Varoufakis säger vissa positiva saker. Vad det handlar om i första hand är att försvaga imperialismen och det har skett konkret genom att Kina erbjudit alternativ för utvecklingsländerna. Hudson talar även för att dollarns privilegier bör avvecklas. Kapitalisterna i USA och annorstädes beskattades på 50-talet på en helt annan nivå och systemet fungerade prima, till de flestas förmån och reallönerna växte. Piketty verkar tro att man genom politisk debatt kan återställa detta läge, men så är knappast fallet. Däremot kommer USA:s imperialism att stöta mot allt hårdare väggar.

  4. Jag har tre principiella invändningar mot bolsjevikernas maktövertagande i oktober 1917.

    1. För att det skall vara möjligt att bygga ett socialistisk samhälle krävs att produktivkrafter har utvecklas så mycket att samverkan mellan olika individer är mer framgångsrikt än att var och pysslar med sitt. Så var inte fallet i Ryssland 1917.

    2. Det måste finnas kunskap om och intresse för socialism hos majoriteten av befolkning. Så var inte fallet i Ryssland 1917.

    3. En lite självutnämnd minoritet, i det här fallet bolsjevikerna i oktober 1917, skall inte ta makten även om det är möjligt. Detta vill jag kalla blanquism. Även om denna minoritet initialt är behäftad med de godaste av intentioner kommer den att spåra ur och utnyttja sin ställning för att skaffa sig förmåner och därmed bli en ny härskande klass. Det krävs med andra ord en demokratisk kontroll av de som makten haver. De skall väljas och var avsättbara.

    • “1. För att det skall vara möjligt att bygga ett socialistisk samhälle krävs att produktivkrafter har utvecklas så mycket att samverkan mellan olika individer är mer framgångsrikt än att var och pysslar med sitt. Så var inte fallet i Ryssland 1917.”

      Ska där sitta någon övermodig hjärntrust som likt narcissisten betraktar sig som själva överlägsna och bestämma hur jag ska arbeta det går jag bara inte med på.
      För mig är det inte alls svårt att förstå hur bönder i Ryssland och kanske framförallt i Ukraina protesterade mot kollektivjordbruken som för övrigt inte blev särskilt lyckade heller.
      Stackars arbetare som blev utsatta för den intellektuella överhetens våld.
      Men som väl var segrade friheten efter årtionden av förtigande, förträng och förljugen politik.
      Sovjetunionen föll ihop av sig självt som det grundlösa korthus det var.
      Byggt på inbillad moralisk intellektuell överlägsenhet.
      Låt oss slippa sådana vansinnesprojekt i framtiden och se istället människan som hon är med alla fel och brister och försök göra det bästa utifrån det.

      • Stackars 40 miljoner arbetare som blir utsatta för den kapitalistiska överhetens våld i ett mycket rikare USA.

      • Självklart bestämmer du själv hur du vill arbeta. Men om du vill arbeta tillsammans med andra människor krävs att du diskuterar samarbetsformerna med dem.

    • Arne
      Dina invändningar är korrekta och dom sätter också lampan på varför det misslyckades, MEN historien bjuder nästan aldrig på gratislunch. Situationen i Ryssland 1917 lämnade inte så många dörrar öppna.
      Bolsjevikerna insåg själva att Ryssland inte var moget för socialismen och många ville ha en borgerligt demokratisk revolution. En borgerlig demokratisk revolution förutsätter dock att det finns borgerliga demokratiska krafter att samarbeta med och sådana var det ont om i den tidens Ryssland. Sedan kom inbördeskriget med västmakternas intervenering på dom vitas sida och gjorde definitivt slut på alla sådana tankar.
      Kanske kunde man samarbetat med kretsarna kring Kerenskij, men då hade man inte fått slut på kriget och troligen hade revolutionen då utbrutit iallafall, men då utan Bolsjevikerna i ledningen.

      Det är nog omöjligt att veta exakt hur man skulle agerat, men vi kan iallafall försöka dra lärdomar av allt det som skedde. Hela världen förändrades ju, inte minst vårt eget land.

      • “kretsarna kring Kerenskij” ser jag inte som ett alternativ. Jag syftar i första hand på SR och mensjevikerna. Många av dessa kunde använda bolsjevikernas störtande av den provisoriska regeringen dagen innan öppnandet av den andra allryska sovjetkongressen som en förevändning för att lämna densamma. På själva kongressen fanns det en mycket välvillig inställning till en bred koalitionsregering, men detta var inget bolsjevikerna intresserade av.

        • Ja kanske var Lenin lite för “renlärig” och betonade arbetarklassens och partiets roll för hårt i det nästan helt agrara Ryssland. Där finns nog ett antal olika möjligheter att spekulera kring och kanske borde vi ägna lite mer tid åt att göra just det, men jag vet inte om jag orkar med det riktigt.

          Erfarenheterna av arbetarrörelsens påverkan på ett mer allmänt plan känns kanske viktigare inför framtiden.

          • Anders Å.
            Jag har full förståelse för du inte “orkar med” att dyka ned i den ryska revolutionen. Vad är vitsen med det? För egen del anser jag att det så gott som enbart finns negativa erfarenheter att dra av bolsjevikernas maktövertagande i oktober 1917 och den därefter följande utvecklingen i Ryssland /Sovjetunionen fram 1991.

            Problemet med Lenin var INTE att han var “lite för ‘renlärig’”. Tvärtom. Han var inte renlärig. Han trodde att det var möjligt att påbörja byggandet av socialism i ett underutvecklat agrart samhälle. Detta stod även strid pratprogrammet. Detta tar sig till att börja med uttryck i aprilteserna som Lenin lanserar då han återvänder till Ryssland i början av april 1917 och sedan hans propåer att bolsjevikerna skall ta makten genom ett väpnat uppror.

          • Arne
            Ja vi kan iallafall konstatera att det hela misslyckades och att urartningen till Stalins diktatur troligtvis inte enbart orsakades av det hårda motståndet från väst och dom vita, utan att den sannolikt fanns inbyggd i den ideologiska grunden. Tankarna om centralism och proletariatets diktatur blev nog till ett rent gift när större delen av det medvetna proletariatet gick under i krigen.
            Kvar blev partiet i proletariatets ställe.

            Jag håller dock inte med dig om att det enbart finns negativa erfarenheter att dra av detta.
            Miljontals människor över hela världen blev medvetna om kapitalets och högerns rovdjursmentalitet, om sina egna rättigheter och om hur samhället egentligen fungerar. Det ledde till en kraftigt stärkt arbetarrörelse och även ett flertal andra folkliga demokratiska organisationer. Nazismen besegrades. Hotet från kommunismen och den växande arbetarrörelsen tvingade tillbaka högerkrafterna över hela världen och lade grunden för välfärdssamhället och en betydligt mer utvecklad demokrati än tidigare. Allt detta var synnerligen positivt och antagligen var det vi här i västvärlden som verkligen skördade frukterna av den ryska revolutionen.

            Lärdomen inför framtiden blir att enbart starka folkliga organisationer, vid rätt historisk tidpunkt, kan försvara eller flytta fram demokratins positioner ytterligare. Idag är i princip alla sådana organisationer, som en gång fanns, förstörda av socialdemokratin och högerkrafterna har nästan hela spelplanen för sig själva. Uppgiften nu är att avslöja alla dom som försöker förhindra att sådana organisationer återuppbyggs. Dom finns överallt, t.om. i kommentarsfälten på den här bloggen.

    • Blanquism, avantgardism, kalvinism: sekulära eller religiösa, har det alltid funnits gurun som har fått för sig att de är bättre lämpade än andra till att styra menigheten. En del kallade sig, eller kallades för, profeter. Det har brukat sluta illa.

      Kalvinismen mynnade ut i dels rasistkyrkan i södra Afrika, dels i dagens härskande imperium, Förenta Staterna, kapitalismens hjärtland idag och därmed fascismens stöttepelare och nazismens egentligt moderland.
      Anhängare av gammaltestamentlig pseudokristendom finns alltid med i bilden när fascister är i farten, senast i Bolivia.

  5. Arne Nilsson, många av bolsjevikledarna var chockade över Lenins brev under våren 1917 om att omedelbart gå vidare med en socialistisk revolution. Majoriteten ansåg inte att Ryssland var moget ännu i ortodox marxistisk anda.
    När Lenin skickade sina brev
    försöker de dölja dem så snabbt som möjligt. Som Nikolai Bukharin senare noterade: “Vi var alla chockade.” Breven spreds inte bland partimedlemmarna, även om Lenin riktade sig inte bara till centralkommittén utan också till partiernaavdelningarna i Petersburg och Moskva. Vid ett möte är de flesta deltagarna i en utvidgad centralkommitté oroade över breven och vill att de skall förstöras. Mötet röstar för att endast bevara en kopia av varje brev och förhindra dess vidare spridning bland arbetarna. Kamenev och Stalin som var ansvariga för Pravda publicerade starkt reviderade versioner av breven och inte förrän 1949 publicerades originalen. En intressant aspekt var att både Kamenev och Stalin hela tiden befunnit sig i Ryssland nära kampen medan Lenin befunnit sig i Schweiz. Hade de som befunnit sig i Ryssland större kunskap än Lenin om den verkliga situationen? Det kom sen att ta flera veckor för Lenin och Trotskij att vinna över partiledningen för ett maktövertagande med i stort sett bara det relativt lilla bolsjevikpartiet som bas. Vad som hände sen efter maktövertagandet var att man fick ta ansvar för en revolution i ständig uppförsbacke. Svält, ekonomisk kris, inbördeskrig, främmande invasioner, den röda terrorn, motstånd från mensjevikregeringen i Georgien mm. var bara några av de problem man fick ta itu med under en ständig krigssituation både mot inre och yttre fiender. Under tiden ströps partidemokratin och demokratisk centralism förvandlades till några fås centralism. Avvikande åsikter inom partiet förvandlades snabbt till anklagelser om förräderi. När Stalin så småningom tog över efter Lenin fick han administrera en revolution utan återvändo som han inledningsvis varit emot. Under hela det skeendet 1917 lades grunden för den senare kontrarevolutionen 1991.

    https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1917/lfafar/index.htm

  6. Industrialisering, utveckling av produktivkrafterna, har inge med socialism att göra. Det går inte heller att bygga socialism utan demokrati.

        • Arne
          “Ursäkta om jag lägger mig i ert samtal, men industrialiseringen och utvecklingen av produktivkrafterna födde ju fram arbetarklassen, som i sin tur är fundamentet för det vi brukar kalla socialism.
          Kanske måste begreppet i framtiden fyllas med nytt innehåll, men än så länge är vi inte riktigt där.

          Sedan var Sovjetunionen under Stalin utan tvekan socialistiskt, men knappast demokratiskt.

          • Anders Å.
            Det finns olika uppfattningar om vad som är socialism. Utan demokrati, ingen socialism. Jag menar att socialism är synonymt med det klasslösa samhället. Socialism betyder att de som arbetar på en arbetsplats bestämmer hur verksamheten skall organiseras på den egna arbetsplatsen och hela det arbetande folket bestämmer vad som skall produceras och hur detta skall konsumeras. Alienerade arbete är således avskaffat och ingen frisk och arbetsför person skall kunna leva på någon annan persons arbete. För att detta skall var möjligt är det bland annat nödvändigt med demokratiska fri- och rättigheter. Med detta som definition av socialism så var inte Ryssland/Sovjetunionen mellan 1917 och 1991 inte socialistiskt.

          • Arne
            Du förväxlar begreppen socialism och kommunism.
            Kommunism är det du beskriver. Socialism däremot är enbart samhälleligt ägande och den definitionen är jag helt säker på är den allmänt etablerade.

  7. Det finns en längre intevuje med författaren Thomas Pikettys bokk “Capital and Ideology” angående denna book.
    https://weltnetz.tv/video/2352-thomas-piketty-ungleichheit-zerstoert-die-demokratie

    Lyssna gärna på den, och bildar dig en egen uppfattning vad som författaren menar.
    Tyvärr är den på tyska, men innehåller mycket intressanta argument angående utjämnningen mellan fattiga människor och rika.
    Intervjun är lite för lång för att översättas men det Piketty för fram via historiska fakta är inte oväsentlig, och förklara kanske dagens ojämnlika värld.

  8. https://www.youtube.com/watch?v=oMRowgD0ZZs

    Här är Yanis Varoufakis väg till kommunismen, animerad video med humor, 6 min. Vår uppgift är inte att rädda kapitalismen åt kapitalisterna men att stabilisera den för att komma vidare, säger han.

    Jag tror att han är alltför optimistisk samt att han likt de flesta debattörer hellre tillgriper modelltänkande än beaktar den historiska utvecklingen. Både Varoufakis och i än högre grad Piketty bortser från imperialismen som en mäktig realitet. Medan det vore önskvärt att kunna övertyga både väljare och kapitalister om behovet av en omläggning av politiken kommer det knappast att ske innan kriserna blir än värre. Däremot kommer det som tidigare kallades för den tredje världen att fortsätta att utvecklas och tvinga västimperialismen till reträtt.

    Demokratin kan vi alla lovsjunga men i kampen mot imperialismen vinner den som kan hålla ekonomin på räls betjänande hela samhället. Demokratiargumentet har blivit den sista käpphästen för Väst vars hävdade frånvaro berättigar till militära interventioner i de länder som enligt västmåttstock inte omfattar den. Förklaringen är lika enkel som krass. Demokratier är sårbara och kan lättare angripas av imperialisterna som inte kommer att avhända sina privilegier utan kamp.
    Att den toppstyrda demokratin i Väst är snarast stendöd håller man tyst om. Bara en så’n sak som att korrekt information måste finnas tillgänglig åt alla för att demokrati skall fungera. Och att statsledningen inte skall kunna gå emot folkviljan i några som helst större frågor.
    Demokratin måste även ha en betydande meritokratisk kvalité inbyggd för att inte falla ihop. När hade USA senast en president som uppfyllde baskraven för meritokratiskt urval ? De har knappt läs- och talförmåga, fullkomligt okunniga om historia är de. Bortser man från rådande historiska realiteter hamnar man i drömmerier om den fullkomliga världen och stormen fortsätter att samla kraft.

  9. Ander Å!
    Du har helt rätt i att det jag beskriver är det klasslösa samhället, det som Marx kallade kommunism. Jag har medvetet valt att kalla det socialism. Med andra ord ingen förväxling, utan ett medvetet val. Angående socialism skriver du: “Socialism däremot är enbart samhälleligt ägande och den definitionen är jag helt säker på är den allmänt etablerade.” Huruvida påståendet att definitionen är “allmänt etablerade” lämnar jag därhän. Vare sig påståendet är sant eller falskt är det klasslöst och därmed otydligt och oanvändbar. Det säger inget om vilken grupp av människor som kontrollerar produktionsmedlen och därmed produktionsresultatet. Om samhälligt ägande är liktydigt med socialism så var de lappländska gruvorna där arbetarna 1969 -70 strejkade mot omänskliga arbetsförhållanden socialistiska gruvor. Den typen av socialism vill ingen ha. Här var det frågan samhälligt ägande, men det handlade om kapitalism, utan närmare bestämt statskapitalism. Det var också den term, statskapitalism, som Lenin använde då han beskrev de statliga företagen i Ryssland/Sovjetunionen.

    Ägandet tillhörande överbyggnaden och beskriver inte de olika klasserna i ett samhälle Definitionen av klasser tar sin utgångspunkt den ekonomiska basen och då närmare bestämt i produktionsförhållanden. Med klass menar jag:

    Klass bestäms utifrån individens ställning i produktionen. Med ställning i produktionen avses i vilken utsträckning och på vilket sätt individen kontrollerar, bestämmer över, produktionsprocessen på den egna arbetsplatsen och samhället i stort och därmed bestämmer hur produktionens överskott fördelas mellan olika individer och grupper av individer i samhället. Här bör det uppmärksammas att definitionen inte rör sig i överbyggnaden utan endast i den ekonomiska basen.

    Om vi använder denna definition på Sovjetunionen från och med början av 1930-talet och framåt ser vi en lönearbetande arbetarklass utan bestämmanderätt på den enskilda arbetsplatsen eller samhället i stort. För att dölja detta förhållande och att nomenklaturan, byråkratklassen, har den oinskränkta makten i Sovjetunionen hänvisar Stalin till det samhälliga ägandet och skriver:

    “Under det socialistiska systemet, som hittills förverkligats endast i Sovjetunionen, utgöres grundvalen för produktionsförhållandena av att samhället äger produktionsmedlen. Här finns inte längre vare sig utsugare eller utsugna.”

    Om man skall tro på vad Stalin säger, vilket man inte skall göra, var Sovjetunionen på 930-talet ett klasslöst samhälle.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here