Teresa May: ”Ingen står ovan lagen”. – DU skämtar!

5
1560
Theresa May declaring “no one is above the law” in Parliament, and somehow maintaining a straight face.. Bild i Off-Guardian.

Denna artikel av James O’Neill har vänligen översatts av Björn Nilsson som driver bloggen ”Björnbrum”. Björnbrum


”Ingen står ovan lagen”. – Du måste skämta!

Off-Guardian.

Som reaktion på gripandet och kvarhållandet i brittiskt häkte av Julian Assange från den ecuadorianska ambassaden, sa Storbritanniens premiärminister Theresa May att gripandet bekräftar ”att ingen står ovan lagen”. Detta var en fras som flera gånger upprepades av ledamöter av hennes regering.

Det är, eller borde vara, en grundläggande princip för ett samhälle grundat på rättsstatsprincipen, att detta verkligen är fallet. Om en individ eller en grupp av individer överträder lagen så borde de hållas ansvariga. Det borde gälla oavsett personens status. Vi vet förstås att detta är ett ideal som inte alltid tillämpas. Det finns gott om sociologiska bevis för detta.

En besläktad princip är att en person antas oskyldig tills denne antingen erkänner sig skyldig eller är befunnen att vara skyldig enligt principen om bortom rimligt tvivel, av en domstol med rätt behörighet att tillämpa lagen.

Huruvida Mr Assange någonsin kommer att få en rättvis rättegång eller inte är en omtvistad punkt. Det har varit en veritabel ström av partisk publicitet innan rättegången. Även domaren som behandlade Assanges anklagelse om att bryta mot sina borgensvillkor (med avseende på obefintliga svenska anklagelser om påstått sexuellt övergrepp) ansåg att det var nödvändigt att beskriva Assange som en ”narcissist”, vilken relevans för en borgensöverträdelse undgår mig.

Därefter avböjde domaren att ha jurisdiktion, och överförde Assange till en högre domstol, som hade kapacitet att påföra en tolvmånadersdom i stället för de sex månader som var tillgängliga för en lägre instans. Assange hade tillbringat sex och ett halvt år i Ecuadors ambassad, ett frihetsberövande som en FN-panel fann vara godtyckligt och stridande mot hans mänskliga rättigheter.

Om igen, den juridiska motiveringen att överföra Assange till en högre instans för att medvetet bryta mot hans borgen om obefintliga anklagelser undgår mig.

För att nu återvända till Mrs. Mays triumfatoriska påstående om att ingen står ovan lagen, reser hennes retorik omedelbart frågan:

Om detta verkligen är sant varför står hon och regeringsmedlemmar och tidigare regeringar inte inför rätta för de många och oerhörda överträdelserna av internationell rätt som begåtts av successiva brittiska regeringar?

Låt oss kortfattat titta på bara fyra exempel från den senaste historien där, om standarden ”ingen står ovan lagen” verkligen tillämpas, skulle det snabbt tunna ut leden av Storbritanniens politiker, tidigare och nuvarande.

* Afghanistan. I december 2001 invaderade USA och dess allierade, däribland Storbritannien, Afghanistan, förmodligen eftersom talibanregeringen vägrade överlämna Osama bin Ladin, den påstådda hjärnan bakom attackerna den 9/11 i New York City och Washington DC. Talibanregeringen bad, långt från att vägra Förenta staternas begäran, om bevis på bin Ladens påstådda deltagande i attackerna. Det är trots allt det grundläggande kravet på ”regelbaserad rättsordning”. Detta bevis lämnades aldrig.

Vi vet nu att beslutet att invadera Afghanistan togs i juli 2001, två månader före attackerna den 9/11. De verkliga orsakerna till invasionen och ockupationen av Afghanistan hade mer att göra med den afghanska regeringens vägran att ge kontraktet på en gasledning från Kaspiska bäckenet till ett amerikanskt företag och istället ge kontraktet till det argentinska Bridas Corporation.

17 ½ år senare är fortfarande USA och Storbritannien där. Miljoner afghaner tvingades till att söka skydd bortom gränsen, huvudsakligen i Iran och Pakistan. Heroinhandeln, som minskat mycket under talibanerna, blomstrar nu under amerikanskt skydd. Militära baser används som ”black sites” för tortyr och som språngbrädor för hybridkrigföring mot de tidigare sovjetrepublikerna vid Afghanistans gräns och i Kinas Xinjiang-provins. Det senare är ett centralt element i Kinas BRI [Belt and Road Initiative – ”Den nya sidenvägen] som Förenta staterna är fast beslutet att motsätta sig och undergräva när tillfälle ges.

År 2017 när en internationell brottmålsdomstol tillkännagav avsikten att undersöka krigsförbrytelser som påstås ha begåtts av Förenta staterna och de allierade styrkorna i Afghanistan, var USA:s reaktion att utfärda hot och att vägra att bevilja viseringar till ICC-utredare. May-regeringen var helt tyst om detta grova försök att hindra rättvisa, i sig ett allvarligt brott.

Irak. År 2003 var Storbritannien en stark anhängare av Bush-regimens plan att invadera Irak, som just råkade vara en stor oljeproducent. Det var det vanliga pratet om Iraks påstådda kränkningar av FN:s säkerhetsråds resolutioner som dateras tillbaka till Gulfkriget 1990. Det hade lika stor trovärdighet som berättelserna om Iraks berömda massförstörelsevapen.

Alla tvivel om att detta var något annat än en uppenbar operation för regimförändring, med andra mål inklusive att förstöra en av Israels utsedda fiender, ge Förenta staterna ett starkare fotfäste i Mellanöstern och överlämna Iraks oljeproduktion till stora amerikanska och andra västerländska företag demolerades av bland annat Storbritanniens egna Chilcott-rapport.

Och antalet åtal för detta olagliga aggressionskrig som förstörde ett samhälle, födde ISIS-farsoten, dödade mer än 1 miljon civila och gjorde miljoner fler till flyktingar? Absolut noll.

Libyen. Efter en massiv propagandakampanj mot den libyska ledaren Muammar Gadhafi, där nästan allt var helt falskt, antog FN:s säkerhetsråd resolution 1973. Denna resolution godkände införandet av en flygförbudszon över Libyens territorium och rätten att använda ”alla nödvändiga åtgärder” för att förhindra attacker mot civila. Den godkände inte vad Nato allierade Storbritannien och Frankrike sedan gjorde, vilket var att använda massiv militär styrka mot Libyen.

Detta resulterade i förstörandet av ett land som fram till den tiden hade haft Afrikas högsta levnadsstandard, det brutala mordet på dess ledare utan att ens låtsas om minsta rättsliga normer, en massiv utvandring av flyktingar, och ett pågående inbördeskrig där Storbritannien stöder den gamle CIA-resursen general Haftar.

Hur många brittiska politiker har hållits ansvariga för dessa många brott mot internationell rätt? Återigen, absolut noll.

Chagosöarna. Detta var ett unikt brittiskt stycke av internationellt banditväsen, om än på Förenta staternas vägnar, som ville ha en militärbas i Indiska oceanen. Harold Wilsons labour-regering var bara alltför glad att lyda. Den korta versionen av krönikan om utdragna och systematiska övergrepp på Chagos-öborna är att Mauritius tvingades att gå med på att att öborna blev avskilda från deras kontroll. Öborna blev i sin tur tvångsvräkta från sina hem under skrämmande omständigheter. Ön överlämnades sedan till amerikanerna för militära ändamål. Det finns starka bevis på att ön Diego Garcia, huvudön i Chagos-gruppen, också används som en ”black site” för olagliga överlämnanden och tortyr.

Hela skräckhistorien dokumenteras enligt Internationella domstolen (www.icj-cij.org 25 februari 2019) och en utmärkt sammanfattning av Craig Murray på hans hemsida (www.craigmurray.org.uk 26 mars 2019).

Domstolens majoritetsuppfattning (13: 1) var att Förenade kungariket bröt mot flera rättsliga skyldigheter. Domstolen avvisade alla argument som Förenade kungariket framförde för att motivera vad det hade gjort. Den brittiska regeringens reaktion på beslutet var att meddela att det skulle ignorera det.

Reaktionen på ICJ-beslutet ger den tydligaste illustrationen av klyftan mellan Mays retorik om att ingen står över lagen, och verkligheten som dagligen möter offren för stormaktsövergrepp.

Även om det antagligen är föga tröst för Assange, har hans erfarenheter hjälpt till att kasta ljus över brutaliteten och det hänsynslösa ignorerandet av de lagliga och moraliska principerna som enligt uppgift hölls av dem som anslöt sig till skenhelig klyschor i Underhuset och på andra ställen.

Assange är inte det första offret för imperiers laglöshet. Han kommer definitivt inte vara den sista.

Relaterat.
Brutal kolonial folkförflyttning bakom den stora USA-basen Diego Garcia fördöms av FN. (Craig Murrays artikel).
ICJ, den internationella domstolen, dömer Storbritannien för stort övergrepp mot Chagos-öarna.

Föregående artikelNoam Chomsky: Julian Assange har gjort en enorm insats för alla som värdesätter demokrati och frihet
Nästa artikelUkraina under Poroshenko: Stor ökning av fattigdom, nazistmanifestationer, emigration, och därtill misstänkta valmanipulationer
James O'Neill
James O’Neill är en australiensisk barrister (jurist) och en geopolitisk analytiker. Han var tidigare en akademiker vid Universitetet i Bergen (Norge), universitetslektor vid universitetet i Waikato (NZ) och visiting professor vid Louvain la Neuve universitet (Belgien). Han var också en konsult med FN:s ekonomiska kommission för Europa i Genève. O’ Neill är specialiserad på internationell rätt med särskild tonvikt på gränssnittet mellan lag och geopolitik. Han har publicerat två böcker och många artiklar i peer reviewed journals (vetenskapliga tidskrifter) samt kommentarer på flera webbplatser i USA, Europa, Storbritannien och Australien.

5 KOMMENTARER

  1. Förutom de som står över lagen oavsett deras brott. Ja, alla vet vilka det menas med det. En hint: Theresa May springer gärna deras ärenden.

  2. Jo, det måste vara Miljöpartiet som signaturen ”Undantaget” menar.
    Eller så kan det vara Sverigedemokraterna, med tanke på hur mycket av deras politik som andra partier nu inkluderat i sin.

  3. Äh … Bror och Andersl gissar dåligt. 🙂 Pseudonymen ’Undantaget’ menar kapitalet och borgarna. Borgarna slipper alltid undan fängelse, t ex han som i dagarna har avslöjats att vara skriven hos hans mamma när han egentligen bodde hos hans sambo och barn, jag tror han heter Bengtzboe.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here