Trumps senaste schackdrag i Mellanöstern visar den amerikanska imperialismens sanna ansikte

Denna artikel av den australiensiske här återkommande geopolitiske analytikern James O’Neill, som publicerades 30/10, har denna gång översatts av en tös från Haparandatrakten och publiceras med O’Neills tillåtelse. Trump’s Latest Middle East Gambit Shows the True Face of American Imperialism.

Trumps senaste schackdrag i Mellanöstern visar den amerikanska imperialismens sanna ansikte.

Sista veckan i oktober 2019 rapporterade en hel del nyhetstidningar i väst president Trump tillkännagivande av USA: s tillbakadragande från Syrien. Att helhetsintrycket av det han påstod, faktiskt var mycket dämpat, och inte stöddes av hans egna generaler, och motsades av det som egentligen skedde på marken fick mycket mindre medial uppmärksamhet.

I mediernas upphaussning av Trumps icke-tillkännagivande- som det visade sig vara, av skäl som diskuteras nedan- fanns det en viktig beståndsdel som helt saknades i deras optimistiska budskap om tillkännagivandet, och som omedelbart berättigade USA: s plan. Den där beståndsdelen, som det ofta hänvisas till i uttalanden från västs politiker, som följer efter amerikanska och australiensiska ledare, är utmärkta exempel på, uppgiften för som de glatt kallar ”den regelbaserade internationella ordningen.” Ansvar för krigsförbrytelser? USA hotar/accepterar inte internationella brottmålsdomstolen ICC.

Den huvudsakliga frågan här är bestickande enkel, när den inte stå med citationstecken (och ignoreras) av västliga ledare. Internationell rätt avser i detta sammanhang ett lands rätt att föra krig mot ett annat land.

Endast två skäl accepteras i internationell rätt: ett land får försvara sig, om det utsätts för en faktisk eller överhängande militärattack; eller när sådana aktioner har godkänts av FN:s säkerhetsråd.

När det gäller militära åtgärder från Förenta staterna och dess olika allierade har de uppenbarligen inte varit föremål för en verklig eller överhängande militärattack från vare sig Irak eller Syrien. Lika uppenbart har det inte kommit någon resolution från FN:s säkerhetsråd som godkänner militära åtgärder av Förenta staterna eller någon av dess allierade. Varken Förenta staterna eller Storbritannien (en annan lagöverträdare med lägre profil ) sökte FN:s säkerhetsråds godkännande, eftersom de visste att en sådan begäran skulle möta ett ofrånkomligt kinesiskt och ryskt veto.

De fortsatte trots det, ett faktum som berättar mer om Västs verkliga åsikt om vad som menas med ”den regelbaserade internationella ordningen” än vad massor av tal av Västs ledares någonsin skulle kunna göra.

Inte heller är den västliga aggression mot Irak och Syrien ett färskt fenomen. I Iraks fall är det nu väl dokumenterat att Irak förleddes att tro att landet hade USA:s stöd i konfrontationen med grannlandet Kuwait i sitt påstående att Kuwiat stal irakiska oljeresurser på deras delade gräns.

Saddam Husseins militära åtgärder mot Kuwait möttes av ett massivt USA-lett militärt svar. Efter att irakierna tvingats till reträtt då de lidit förödande militära förluster, utsattes de sedan för ett decennium av ekonomiska och politiska sanktioner.

När USA under George W Bush beslutade att invadera Irak ett tiotal år senare, 2003, hade den irakiska militären försvagats kraftigt på grund av sanktionerna. Den viktigare punkten är att invasionen 2003 baserades på en grundläggande lögn; att Irak hade ”massförstörelsevapen.”

Vi vet nu att motiveringen användes eftersom den var gångbar för USA:s allierade, för ex Australien. Det faktum att den var en lögn har man aldrig på allvar argumenterat mot, men här är vi, mer än 16 år senare, med amerikanska trupper (och deras allierade) som fortfarande ockuperar Irak, och agerar med ett nästan fullständig åsidosättande av den irakiska regeringens rättigheter och önskemål. Den senaste tidens förflyttningar av amerikanska militära styrkor fram och tillbaka in i Syrien är bara en enkel illustration av läget.

Man kunde ha hoppats att länderna i Väst hade lärt sig något från debaclet 2003, inte minst det som var Västs fullständiga åsidosättande av internationell lag.

Istället introducerades samma lögner från USA och dess allierade, som Australien, men denna gång om den internationellt erkända och legitima regenten i Syrien. De västerländska mediernas sätt att insistera att referera till den ”syriska regimen” är en icke-subtil ärekränkning av dess legitima status.

Denna gång ersattes Saddam Husseins påstådda massförstörelsevapen med upprepade falska anklagelser om Syriens president Assad ”som dödar sitt eget folk.”

Precis som med Irak invaderade USA:s militära styrkor och dess allierade det syriska territoriet, etablerade militära baser och genomförde en kampanj som syftade till det våldsamma störtandet av den legitima och internationellt erkända suveräna regeringen i Syrien.

Det kunde mycket väl ha lyckats om det inte hade varit för de ryska militärstyrkornas ingripande 2015 och pågående starkt militärt stöd från Iran och Hizbollah. Deras ingripande ändrade den militära situationen så till den grad att den syriska regeringen nu, fyra år senare, är på väg att återfå kontrollen över sitt eget territorium.

Det leder oss tillbaka till påståendena från Trump att USA hade ”besegrat ISIS” och skulle dra tillbaka sina trupper.

Faktum är att USA inte ”besegrade ISIS”. Det har aldrig upphört att använda dem och flera andra terroristgrupper, som allierade i både kampen mot syriska styrkor och deras allierade, och att delta i den systematiska stölden av syriska oljeresurser.

Det så kallade amerikanska tillbakadragningets helt skamliga natur avslöjades snabbt när Trump talade öppet om att säkra de syriska oljefälten från alla, inklusive deras legitima ägare den syriska regeringen.

Enligt en rapport i Sputnik News, erkände USA:s försvarssekreterare Mark Esper, att de syriska oljefälten ”inte befinner sig i den nuvarande återkallningsfasen.” I själva verket, långt ifrån att dra sig tillbaka, är den nuvarande amerikanska planen att distribuera ytterligare tanks och tillhörande trupper från Irak till baser i Syrien som ligger i närheten av oljefälten. Kanske onödigt att tillägga, FN: s eller den syriska regeringens samtycke har varken sökts eller erhållits.

Trumps tillkännagivande om att skydda de syriska oljefälten, inklusive från deras legitima ägare den syriska regeringen, avslöjade på ett typiskt hänsynslöst sätt ett av de viktigaste målen för USA:s politik i hela regionen: kontroll över produktionen, distributionen av Syriens naturesurser och kontroll över vinsterna. Det enda som är pinsamt för amerikanerna är att Trump inte bryr sig om att dölja den uppenbara resursstölden med USA:s standardfras om ”att införa demokrati” i Syrien eller andra meningslösa benämningar som används när USA offentliggör sina ovälkomna avsikter med fienden för dagen.

Bortsett från stölden av ländernas resurser och installationen av marionettregeringar, finns det en annan aspekt på USA: s politik i regionen som fått stor uppmärksamhet i medierna i Väst.

Den ovärderlige Pepe Escobar är en av mycket få författare som konsekvent uppmärksammar en annan viktig del av USA: s politik i regionen. Iran, Irak och Syrien undertecknade ett samförståndsavtal så långt tillbaka som 2012 för att gemensamt utveckla en gasledning för export av de viktigaste naturresurserna i alla tre länderna, nämligen olja och gas.

Det pågående kriget i Irak och Syrien, och USA: s hybridkrigföring mot, och ständiga demonisering av Iran, har förhindrat utvecklingen av det projektet som vore till uppenbar nytta för alla tre länderna.

Utvecklingen under de senaste dagarna är betydelsefull, Syriens och Rysslands starka beslutsamhet att befria Syrien från den destruktiva och uppenbart egennyttiga närvaron av USA i regionen, lämnar inget utrymme för tvetydighet.

Som Escobar påpekar, är en av de stora ironierna i den senaste utvecklingen att Turkiet kommer att ytterligare cementera sin till synes motsägelsefulla politik gentemot amerikanerna genom att troligtvis bli en part i ovannämnda rörledningsplaner från 2012.

I så fall skulle det ytterligare signalera att Turkiet hade för avsikt att befästa sin roll i både Belt and Road Initiative (BRI, kinesiskt infrastruktur-och ekonomiskt utvecklingsprojekt, för 152 länder , Wikpedia) och North South Economic Corridor som utvecklas av Indien.

Radikala förändringar pågår i regionen. Den stora frågan är om USA kommer att erkänna dessa förändringar och ändra sitt beteende, eller snarare sannolikt, kommer det att fortsätta sitt försök att undergräva dessa regionala initiativ genom att fortsätta sina egennyttiga militära ingripanden. Min åsikt är att det senare alternativet är det troligaste, åtminstone på kort sikt.

Vad den senaste utvecklingen i Syrien avslöjar är att USA har fått en entydig varning av Ryssland om att deras agerande i landet nu har nått sin bristningsgräns .

Relaterat.
USA förstärker sin närvaro i Syrien och stjäl oljan.