USA-översten Douglas Macgregor: ”Det här kriget förlorades för länge sedan”

Den här artikeln återger en färsk intervju av Urs Gehringer i den tyska nättidningen Die Weltwoche med överste Douglas Macgregor i USA. Den har publiceras i Pål Steigans nättidning https://steigan.no/2022/06/douglas-macgregor-denne-krigen-ble-tapt-for-lenge-siden/, och har sedan översatts av Rolf Nilsson.

_________________________________________________________________

”Det här kriget förlorades för länge sedan”

Innan kritiker fördömde honom som ”Vladimir Putins röst” var USA:s överste Douglas Macgregor känd för sina djärva militära bedrifter, inte minst under Gulfkriget. Han kämpar nu mot det diplomatiska etablissemanget över Ryssland och dess krig mot Ukraina. Nättidningen Die Weltwoche har intervjuat den amerikanske översten.

Den pensionerade överste Douglas Macgregor i USA:s armé har inget fördrag med dumbommar. I västvärldens försök att hjälpa ukrainarna att slå tillbaka Rysslands invasion ser han en brokig besättning. En gång betraktad som en krigshjälte, är Gulfkrigsveteranen nu fördömd som en ”Putin-apologet” för sin kompromisslösa kritik av vad han ser som västvärldens dubbelhet gentemot den gamla fienden från det kalla kriget.

Den 69-årige strategen säger till Die Weltwoche: ”Vid det här laget är föreställningen att ryssarna skulle förhandla med någon om händelser i Ukraina helt enkelt orealistisk.” Mer illavarslande för ukrainarna menar Macgregor att deras kamp för territoriell integritet redan har förlorats. Han avvisar positiva rapporter om ukrainska taktiska segrar som en politiskt påhittad ”fiktion”.

Det är inte första gången den stridshärdade krigaren korsar klingor med det utrikespolitiska och det militära etablissemanget. Som aktiv officer tog han det extraordinära steget att publicera en radikal kritik av den amerikanska arméns militära beredskap med sin bok ”Breaking the Phalanx”. Rosad av den dåvarande befälhavaren för armén, general Dennis Reiner, och senare av försvarsminister Donald Rumsfeld, sågs Macgregors offentliga kritik ändå av många toppar som en varning. US News and World Report skrev: ”Armén visar att den föredrar generaler som är bra på byråkratiskt spel framför de som kan tänka innovativt på slagfältet.”

Flera år efter att ha tjänstgjort som en av de främsta planerarna av Natos luftbombningskampanj i Kosovo 1999, för att driva undan jugoslaviska styrkor, hamnade Macgregor på kollisionskurs med det officiella Washington. Den amerikanske översten dök upp på den ryska statskanalen RT 2014, och krävde en folkomröstning i Ukraina för att låta ryssarna i östra Ukraina avgöra om deras framtid var i Ukraina eller Ryssland.

I kölvattnet av president Bidens tillkännagivande nyligen, att USA planerar att förse Ukraina med mer avancerade missilsystem och ammunition, vänder vi oss till den utrikespolitisk kättaren, för hans provocerande motstridiga åsikter.

Weltwoche: Överste Macgregor, kan de amerikanska missilsystemen som president Joe Biden vill leverera bli en ’game changer’ i kriget?

Doug Macgregor: Nej. Dessa vapen kommer inte att ha någon betydande inverkan alls. Detta ”High Mobility Artillery Rocket System” är ett bra system (se här, ö.a.), men vi skickar bara fyra avfyrningsranper. Det här är ungefär lika viktigt som att skicka fyra stridsvagnar. Du får ingen betydande inverkan med så få utskjutningsenheter. Ha något annat i åtanke. Det tar i genomsnitt minst fem veckor att träna servispersonalen på High Mobility Artillery Rocket System. Om vi ​​inte skickar amerikanska soldater för att betjäna dessa system, verkar det mycket osannolikt för mig att dessa system kommer att tas i drift snabbt och göra någon verklig nytta överhuvudtaget.

För det andra är räckvidden på 8 mil systemets yttre gräns. Jag tvivlar på att de skulle kunna skjuta iväg några raketer nära den ryska gränsen.

Så, när det högmobila missilsystemet slutligen avlossar sina raketer, är det synligt från satelliter i låg omloppsbana runt jorden. Det betyder att så fort du avfyrar en salva av dessa raketer är det första du absolut måste göra att snabbt flytta till en ny plats. Om du inte gör det kommer du att identifieras och förstöras av eldgivning mot batteriet.

Om vi ​​har lärt oss en sak av detta pågående krig, är det att ryssarna har utmärkt moteld mot artilleribatterier. De har radarn, de har länkarna till underrättelseövervaknings- och spaningsresurserna i rymden, såväl som overhead i markmiljön. Poängen är att dessa fyra enheter inte kommer att göra någon skillnad alls. Det ser ut som ett drag för att rädda den amerikanska regeringens ansikte för att skapa illusionen av att vi har gjort något viktigt för ukrainarna, när vi i verkligheten inte har gjort det.

Weltwoche: Som svar på den aviserade utplaceringen av amerikanska missilsystem sa ryska säkerhetsrådets vice ordförande, Dmitrij Medvedev, att ”om, Gud förbjude, dessa vapen används mot ryskt territorium, kommer våra väpnade styrkor inte ha något annat val än att slå till mot ledningscentralerna. » Om de fyra enheterna inte gör någon skillnad på slagfältet, som du påpekar, så kan ryssarna lätt slappna av, eller hur?

Macgregor: Ryssarna förstärker helt enkelt något som de faktiskt gjorde klart redan från början av den här operationen. Om vi ​​börjar operera från angränsande NATO-stater och direkt attackerar ryska styrkor i Ukraina kommer de att se på dessa grannländer som medkrigare. Just nu är den stat, som är kontaktpunkten för distribution och transport av ny utrustning och assistans till Ukraina, Polen. Det är inte orimligt att ryssarna säger: ”Om de här sakerna kommer in från Polen och de faktiskt träffar Ryssland, kommer vi att slå till mot Polen.”

Nu är min poäng att jag tror att folk i Washington är mycket känsliga för detta, mer än vad folk i Europa förstår. Som ett resultat kunde de ha startat en mycket större införsel av missilsystem. Jag tror att de plötsligt minskade det.

Weltwoche: Du kallade utplaceringen av de få artilleri–missil–systemen ”en ansiktsräddande insats” av Biden-regeringen. I en intervju nyligen med Tucker Carlson [på Fox News Channel] gick du längre och sa att den amerikanska administrationen ”verkligen inte vill erkänna att detta krig har förlorats för länge sedan”. När tror du att kriget förlorades?

Macgregor: Jag tror att det förlorades i mitten till slutet av mars. Anledningen är att ryssarna hade väldigt begränsade och tydliga mål när de startade den här operationen. Först och främst sa de att de önskade neutralitet för Ukraina. De ville ha autonomi för de så kallade ”Donbasrepublikerna”, som alla är rysktalande. Enligt den ville de ha lika rättigheter för ryska medborgare i Ukraina att få tala ryska, att få leva som de tycker är lämpligt. Så, slutligen, erkännandet av att Krim är en legitim del av Ryssland. Det var de tre grundläggande målen. Ryssarna gjorde det mycket tydligt från det ögonblick de ryckte in i Ukraina, att de ville ha en förhandlingslösning.

När de slutligen ryckte in rörde de sig inte längs tre eller fyra axlar, där de hade kunnat koncentrera sin slagkraft. De försvagade faktiskt sin stridskraft. Med andra ord, längs en 700 kilometer lång front ryckte man fram på flera olika platser, med målet att undvika skador på infrastruktur, undvika skador på människor. De ville helt enkelt inte döda särskilt många människor när de gick in, och de ville ge människor en möjlighet att ansluta sig till dem, inklusive ukrainska styrkor, som inte ville slåss. Det fungerade inte särskilt bra.

Weltwoche: Varför fungerade det inte?

Macgregor: För så fort ryssarna erkände att de bara gick in i Ukraina i syfte att neutralisera eller förstöra det ukrainska hotet mot Ryssland, och att de skulle dra sig tillbaka när de kom till någon form av förhandlad uppgörelse, förstod majoriteten av de rysktalande (miljoner) i östra Ukraina) att det är orealistiskt för dem att ansluta sig till ryssarna, eftersom, så fort ryssarna var borta, skulle ukrainsk hemlig polis dyka upp och mörda dem och deras familjer. Därför hjälpte de inte till.

Allt detta var uppenbart från 16 till 23 mars. Det stod klart att ukrainarna inte förhandlade med ärliga avsikter. Det ryska underrättelsenätverket upptäckte att vi (amerikaner) och våra vänner i London uppmuntrade ukrainarna att kämpa vidare och lovade Ukrainas president Volodymyr Zelenskyy att vi skulle ge honom det han behövde för att vinna. Samtidigt skapade vi denna fiktion att de ukrainska styrkorna faktiskt hade stora framgångar mot ryssarna, när ryssarna faktiskt krossade dem, och det fanns väldigt få exempel på så kallade ”ukrainska taktiska framgångar”.

Jag tror att ryssarna vid den tidpunkten sa: ”Nåväl, spelet är över. Vi kommer inte att få något samarbete från väst. USA har faktiskt sagt att de vill mala ner oss i stoftet.” De ändrade operationen. De slutade att kämpa för vissa städer. De sa: ”Vi vill helt enkelt gå runt dessa platser så mycket vi kan. Medan vi avskär dem eller isolerar dem kommer vi att fokusera på stora koncentrationer av ukrainska styrkor.”

Dessa stora trupp-koncentrationer fanns hela tiden i Donbas, och det har tagit ytterligare tre eller fyra veckor att koncentrera ryska styrkor för att utföra det uppdraget och uppnå det målet. Jag tror, att det vi behöver förstå är, att vid det här laget är uppfattningen att ryssarna skulle förhandla med någon om händelser i Ukraina helt enkelt orealistisk.

Weltwoche: Det finns flera punkter jag inte vill lämna obestridda. Du säger att ryssarna ”helt enkelt inte ville döda särskilt många människor när de gick in.” De otaliga attackerna mot civila mål och bombningarna av städer som Mariupol, som Röda Korset beskrev som ”apokalyptiska”, bevisar att ryssarna inte håller sig för goda för att döda barn, kvinnor och äldre godtyckligt. I din uppräkning av Putins krigsmål glömmer du också att nämna att Putins öppet uttalade avsikt var att halshugga Ukrainas regering, som han felaktigt hävdade styrdes av fascister. Han nådde uppenbarligen inte det målet. Vidare hävdar du att ”ryssarna krossade” ukrainska styrkor. I själva verket försvarade ukrainarna sig med beslutsamhet, från dag ett. De ryska trupperna tvingades dra sig tillbaka och omorganisera sig i östra Ukraina. Slutligen är det viktigt att hålla ett faktum i åtanke: Putin attackerade en suverän stat under hot om att använda kärnvapen. Det har aldrig förekommit ett liknande uppenbart brott mot folkrätten i Europas moderna historia.

Macgregor: Jag tror att den här frågan om internationell rätt måste granskas på nytt. Fransmännen, britterna och amerikanerna ingrep alla i Libyen och förstörde regeringen där, decimerade samhället och skapade kaos, som fortsätter än i dag. Det finns ingen stabilitet i Libyen, och ingen verkar ha rest några frågor om internationell rätt.

Vi (amerikaner) ingrep i Syrien, efter att ha intervenerat i Irak, där vi skapade kaos i strukturen och i en skala som absolut är större, om inte mycket större, än Ukraina. Ingen verkar ha ställt några frågor om internationell rätt. Vi har inlett alla typer av attacker och räder över hela världen efter eget gottfinnande, mot alla vi trodde var fienden, och effektivt mördat med flygplan eller obemannade system eller missiler i hela Afrika, Mellanöstern eller till och med i Sydasien, som vi betraktade som ett hot. Ingen verkar ha rest några frågor om internationell rätt.

Jag tror att om du ska prata om internationell rätt kommer din publik inte att vara särskilt mottaglig. De ser att internationella rätt tillämpas på en helt exceptionell basis mot dem som USA, Storbritannien och Frankrike inte gillar.

Weltwoche: Så i dina ögon finns det ingen anledning att kritisera Putin för attacken mot Ukraina, även om Ukraina inte hade tagit ett enda steg av aggression mot Ryssland?

Macgregor: Ukrainarna hade varit mycket tydliga med sin beslutsamhet att erövra Donbas igen och sedan återta kontrollen genom erövringen av Krim. Om du är ryss och du ser på saken – och du ser den enorma ansamlingen av vapen och utrustning i Ukraina, särskilt östra Ukraina, och du förväntar dig att USA någon gång kommer att flytta attackvapen som medeldistansmissiler in  i östra Ukraina. De skulle ha kunnat nå mycket viktiga mål i Ryssland på väldigt kort tid – antingen tar du beslutet att gå in eller sitter still och gör ingenting.

Beräkningen [för Ryssland] var väldigt enkel: ”Om vi ​​inte gör något, vad händer? Jo, situationen i Ukraina blir mer och mer farlig för Ryssland för varje månad och för varje år som går. Om vi ​​gör något kommer vi att fördömas av alla, men vi kan åtminstone förstöra hotet.”

Till slut landade de i det andra alternativet. Det är inte det bästa, men det var det enda de såg, eftersom de inte såg några bevis för att vi eller någon annan tänkte lyssna på dem.

Weltwoche: En poäng till. Du säger: ”Det blev tydligt att ukrainarna inte förhandlade med ärliga avsikter.” Låt oss anta att Schweiz eller Amerika attackerades. Skulle du förhandla med angriparen ”med ärliga avsikter” efter att han redan har erövrat stora delar av ditt suveräna land?

Macgregor: Nu, när det gäller att förhandla med ärliga avsikter, om du bekämpar en stor fiende och har ryggen mot väggen, ja, du förhandlar, och du förhandlar på allvar, för om du inte gör det riskerar du total förstörelse. Nu var de goda nyheterna för Ukraina att det aldrig låg i Rysslands intresse att fullständigt förstöra Ukraina. Det fanns i princip inget intresse av att erövra, permanent ockupera något territorium. Detta har ändrat sig.

Ryssarna ser nu inget annat alternativ än att stanna kvar där de är i östra Ukraina – att annektera eller på något sätt införliva dessa territorier i Ryssland, behålla hamnarna i de områden varifrån ukrainare normalt skulle exportera spannmål och behålla kontrollen över 90 % av Ukrainas industriella bas, som formellt sett ändå var rysk.

Weltwoche: Låt oss fokusera på USA, den ledande västmakten. President Biden har skickat blandade och motstridiga budskap i flera veckor. I sitt senaste uttalande från New York Times skrev Biden: ”Så mycket som jag är oenig med Putin och tycker att hans handlingar är en skandal, kommer USA inte att försöka avlägsna honom från makten i Moskva”. Innan, i mars, sa Biden att Putin ”inte kan vara kvar vid makten”. Kan den amerikanska regeringen tas på allvar?

Macgregor: Det enkla svaret är ”nej.” Men jag tror att USA har varit förvirrat länge. Den här regeringen är förmodligen mer förvirrad än nästan alla andra vi har haft, men vi har inte något klart, entydigt strategiskt ramverk som vi agerar utifrån. Det finns inget klart, entydigt slutmål för något vi ger oss i kast med.

Nu, i Ukraina, försökte vi att förtala och demonisera herr Putin som en sorts ond diktator och karakterisera honom som värdig att avlägsnas. Nja, det har inte fungerat särskilt bra. Det finns ingen chans att herr Putin kommer att avlägsnas av en intern kupp eller någon annan kraft i Ryssland. Putins opinionsstöd i Ryssland är långt över 85 %. Han har ett enormt stöd i landet för att göra det han gör i Ukraina – inte för att ryssar hatar ukrainare, för det gör de inte, utan för att ryssarna höll med honom om att Ryssland i allt högre grad konfronterade det som på kort sikt kunde utgöra ett existentiellt hot, mot den ryska staten och det ryska folket.

Nu är frågan: «Vilka är USA:s strategiska mål i Ukraina? Hur vill du att situationen ska se ut när kampen är över?” Den frågan ställdes aldrig, och den har aldrig ställts i någon av de insatser vi har genomfört de senaste 30, 40, 50 åren.

Weltwoche: För inte så länge sedan, kallade Frankrikes president Emmanuel Macron NATO för ”hjärndöd”. Nu har alliansen fått nytt liv i kölvattnet av Ukrainakriget. Även de neutrala länderna Sverige och Finland vill gå med i alliansen. Det kan väl inte ha varit Putins avsikt?

Macgregor: Jag tror att NATO är svagare än någonsin. Enheten du ser är i bästa fall en fasad. Macron hade helt rätt, och han var inte den första som gjorde dessa uttalanden. USA har inga allierade i Europa. Det har militära beroenden. Det finns ett land i Europa som kan tillhandahålla betydande militär makt och dominera scenen, om det behövs, och det är Tyskland. Tyskland är idag vad det var före andra världskriget och första världskriget. Det är den dominerande makten, den regionala makten och i hög grad en internationell makt.

Weltwoche: Ekonomiskt sett…

Macgregor: Ja. Men det kan bli vad som helst annat över en natt om det väljer att göra det. Ingenting i grunden har förändrats i det avseendet.

När det gäller Sverige och Finland så tror jag inte att de kommer att gå med, eftersom jag inte ser mycket som tyder på att Turkiet (som protesterar mot att ge medlemskap till de två) kommer att ändra sin ståndpunkt.

Jag har sett Nato från insidan och har sett att det är extremt dysfunktionellt. Om och om igen kunde européerna aldrig komma överens om att en europeisk stat skulle ta ledningen av någonting. De byggde aldrig upp den kapacitet som behövdes för att försvara europeiska intressen. Så de gav efter för USA:s enorma satsning på kommando, kontroll, kommunikation, datorer, underrättelsetjänst, övervakning och spaning. Europa var i praktiken försvarslöst utan USA.

En rad amerikanska presidenter har uppskattat det tillståndet, eftersom vi i USA lider av vad jag skulle kalla ”nationell narcissism”. Det är smickrande för oss att tänka på oss själva som denna stora imperialistiska makt, som skyddar och dominerar alla. Jag tror att det kommer att förändras, eftersom vi ärligt talat inte har medlen eller resurserna för att upprätthålla denna nivå av militära investeringar i evighet. Jag tror faktiskt att vi närmar oss slutet på det. När vi når slutet av det kommer du att se ett massivt tillbakadragande av amerikanska styrkor från hela världen.

Weltwoche: Ryssland har i flera år sagt att man ser Natos utvidgning som ett existentiellt hot. Om alliansen är så svag som du säger så har Ryssland inget att frukta, eller hur?

Macgregor: Ryssland är inte rädd för européerna och har aldrig varit det. Ryssland såg alltid de europeiska staterna som helt underordnade och beroende av Washington. Nato är den USA-ledda alliansen. Så länge vi ses som den dominerande makten i Europa och otvetydigt fientligt mot Ryssland, så, ja, då kommer Ryssland att se på det som försiggår under den breda etiketten ”NATO” som ett existentiellt hot mot Ryssland.