Västs hot mot folken i Abya Yala. Vad är det?

2
603

 

Ingress: Detta fick jag för några dagar sedan i mail från Jorge Capelán: Häromdagen skrev jag den bifogade texten som har publicerats i förkortad version i del politiska tidskriften Vision Sandinista i Manauga. Jag tycker att analysen kan vara relevant även utanför Nicaragua och Latinamerika. För närvarande arbetar jag mycket med golbala frågor, i synnerhet med multipolaritetens framväxt.

Om du tycker att materialet kan publiceras i globalpolitics.se jag skulle vara tacksam om du lade till min presentation att jag är medarbetare till Centro Regional de Estudios Internacionales (CREI). Jag minns inte vad som stod i presentationen till den artikel du publicerade förra gången, men jag jobbar inte längre för El 19 Digital i Managua.

PS: I texten förklarar jag vad ”Abya Yala” betyder för något.

Jorge Capelán som är journalist, flykting från dåvarande diktaturen i Uruguay. Han var bosatt i Skåne och antiimperialistiskt verksam där i många år och flyttade sedan till Nicaragua där han är verksam som journalist.

Tidigare har här bl.a. publicerats artikeln Om Nicaragua – brevet till en före detta solidaritetsarbetare av Jorge Capelán.

______________________________________________
Västs hot mot folken i Abya Yala

Vi lever verkligen i en historisk tid i världen: tiden för sammanbrottet av det största imperiet som mänskligheten någonsin har skådat. Västvärlden (USA, Europa och några andra allierade) har fortfarande stor makt, men i praktiken är världen i många avseenden multipolär. Vilka utmaningar innebär denna situation för våra folk i Abya Yala?

Abya Yala är namnet på det land där Cuna-folket bodde i innan Christofer Columbus anlände, men inte Amerika i de kartor som italienaren Amerigo Vespucci ritade över vår region.

När stora länder i fråga om befolkning, ekonomi eller resurser, från Indien till Saudiarabien, förklarar sig beredda att använda sina nationella valutor – och inte dollarn – i den internationella handeln, innebär det slutet på Bretton Woods-ordningen som skapades av USA och Storbritannien efter andra världskriget.

Tecknen på slutet på den unipolära politik som västvärlden införde efter Sovjetunionens kollaps 1990 är nu uppenbara i det rungande misslyckandet med sanktionerna mot Ryssland efter kriget i Ukraina, i BRICS-ländernas växande framfart, i Kinas utveckling och så vidare.

Det är inte bara det amerikanska imperiet som håller på att kollapsa, utan också hela den civilisation som byggts upp i kölvattnet av den europeiska kolonisationen av världen. I framtiden kan västvärlden fortsätta att spela en roll i den globala konserten, men det som kommer att resultera är en framtid med många poler, en så kallad ”multipolaritet”. Västvärlden kan dock fortfarande orsaka mycket lidande för våra folk. I den här texten vill vi kritiskt granska den imperiala strategin och hur den påverkar oss.

Inför förlusten av sin hegemoni letar eliten av eliten i väst efter något slags utväg som gör det möjligt för dem att behålla sina privilegier, de som tillhör de 0,00001 procenten av världens befolkning. Agendan är lätt att se för alla som bryr sig om att läsa Världsekonomiskt Forums publikationer och som kan se de gemensamma elementen i de olika uttalandena från amerikanska politiska ledare, vare sig de är demokrater eller ”trumpister”: neutralisera Kina och Ryssland, se till att Europa aldrig blir en seriös konkurrent och förstöra varje suverän stat för att kunna införa sina multinationella företags direkta diktatur över allt levande på jorden.

Dagens kapitalism, som är underkastad stora finansiella monopol, kan inte producera annat än spekulation, ännu större koncentration av rikedomar och, naturligtvis, krig.

Detta beror på att profitkvotens nedåtgående trend inte motiverar dessa monopol att investera produktivt. Endast stater med en utvecklingspolitik på medellång och lång sikt kan tvinga kapitalet att producera, eller demokratisera ägandet, så att en realekonomi kan utvecklas som producerar verkliga, konkreta varor och tjänster och inte bara varumärken eller marknadsföringsprodukter.

Oavsett vilken politisk och ideologisk inriktning de kan ha kommer de nationalstater som överlever västvärldens förlust av hegemoni inte att vara nyliberala, helt enkelt därför att när västvärlden faller kommer även finansens kontroll över den globala ekonomin att falla. Det är ett allvarligt misstag att blanda ihop nyliberalism med vilken som helst form av kapitalism. Nyliberalismen är framför allt en kapitalism som är helt underkastad finanskapitalet och avskild från produktionen. De framväxande multipolära makterna, i sina statskapitalistiska, socialistiska, nationalistiska eller teokratiska varianter, kommer i större eller mindre utsträckning att vara beroende av sociala kontrakt och samförstånd inom sina befolkningar, vilket i sin tur kommer att leda den politiska debatten i helt andra banor än de nuvarande.

Tvärtom, vad de västerländska eliterna söker är att ”möblera om” världen i enlighet med sina mikroskopiska minoritetsintressen, och för att uppnå detta måste de förstöra folkens förmåga att bestämma över sitt eget öde.

Dessa eliters agenda är oförsvarbar och orealistisk. De har för avsikt att göra sig av med större delen av mänskligheten, som enligt dem förbrukar för mycket resurser, och lämna jorden som en privat jaktmark för de superrika. Vissa medlemmar av denna elit drömmer om att skicka kolonister för att erövra andra planeter, medan andra vill ladda upp sina sinnen och själar till någon internetserver och leva för evigt. De kallar detta för ”transhumanism”.

I namn av en materialistisk modernism vill de västerländska eliterna förstöra allt som mänskligheten har uppnått och ersätta det med sin vision av ”framsteg”, som är långt ifrån människan och hennes behov men mycket nära maskinernas mekanismer.

Utöver förstörelsen av statens suveränitet syftar den imperiala agendan till att förstöra kulturell och social suveränitet samt människors subjektivitet. De vill inte ha medborgarskap eftersom de inte vill ha suveräniteter och inte heller några identiteter. De vill ha den ultimata utbytbara människan, de vill ha en materialistisk och själlös varelse, de vill ha en ren konsument och inte en producent, och för detta ändamål genomför de en frätande politik för att motverka den framväxande multipolariteten.

Multipolaritet innebär, i motsats till den västerländska agendan, flera poler av olika civilisationer, med olika sätt att förstå världen men med en gemensam vilja att leva tillsammans i detta vårt gemensamma hem som är Moder Jord. Var och en av dessa poler representerar en historisk civilisationskamp mellan folk i olika delar av världen. Multipolaritet innebär både att bevara kulturella och existentiella rötter och att bygga upp nya sätt att vara i och med världen.

Vi i Abya Yala har en heroisk civilisatorisk uppgift att utföra, en uppgift som vi har fått i arv av Tupac Katari, Bolívar, Sandino, Che, Fidel och Chávez.

Hugo Chavez vill hålla tyst

Vi är inte européer och inte heller ”barn av Spanien”, även om vi talar iberiska eller europeiska språk. Vi är barn av den historiska kränkning som Europas kolonisering av världen innebar och som inleddes på 1400-talet, och vi är ämnade att återvinna våra inhemska, afrikanska och europeiska rötter (bland många andra) för att bygga upp en värdig nutid och framtid, ett civilicationsprojekt som varken är asiatiskt, slaviskt, anglosaxiskt, europeiskt, afrikanskt eller arabiskt: Det är Abya Yala, namnet på det levande land där Cuna-folket bodde i innan Christofer Columbus anlände, och inte Amerika av italienaren Amerigo Vespucci, som ritade de första västerländska kartorna över vår region.

Vi i Abya Yala har en rikedom av erfarenheter av kamp, motstånd och praxis av social omvälvning som är mycket viktiga för att möta denna civilisatoriska utmaning, utöver de djupa precolumbianska rötterna till vår identitet, rötter som både är drivkraften och produkten av de ursprungliga folkens kamp och som representerar ett helt universum som ännu inte har upptäckts till fullo: man kan säga att våra olika rötter också är vårt öde som civilisation och vårt bidrag till den mänskliga civilisationen i största allmänhet.

Våra folk har aldrig slutat kämpa. Det senare gäller särskilt det senaste decenniet, då imperiet inledde en motoffensiv för att neutralisera de framsteg som våra folk gjort efter den bolivarianska revolutionens seger i Venezuela 1998. De dagar då folk som Chile, Ecuador och Colombia kämpade mot de nyliberala regimerna i sina respektive länder var minnesvärda, liksom Andrés Manuel López Obradors valseger i Mexiko, till den grad att man på många håll har börjat tala om en verklig ”rosa flodvåg” i Latinamerika. Vi anser att man inte får vara alltför optimistisk. Medan imperiet är försvagat är svagheterna i vårt eget läger ganska uppenbara.

President Lopez Obrador i Mexiko.

Även vi i Abya Yala står inför den stora civilisationskris som resten av mänskligheten genomgår. När västvärldens hegemoni efter 500 års global dominans faller samman, håller våra folk fortfarande på att formulera sitt projekt och börjar upptäcka att det gamla ”väst” fortfarande har stort inflytande på idéområdet i vår region, ofta inom samma land, samma organisation eller rörelse, till och med inom samma familj eller på individnivå.

Den viktigaste ideologiska konsekvensen av den imperialistiska motoffensiven är att den syftar till att skapa förvirring och sekterism bland alla krafter som motsätter sig västvärldens unipolaritet. Om imperialismen efter attacken mot tvillingtornen den 11 september 2001 inledde ”kriget mot terrorismen”, som användes som förevändning för att fylla världen med övervakningskameror och upprätta en global undantagsstat med hemliga CIA-fängelser och olagliga domstolar på platser som Guantanamo, vill imperialisterna i dag att vi ska välja sida i ett krig mellan så kallade ”progressiva” (social)demokrater och ”nynazister” i stil med Donald Trumps eller Jair Bolsonaros förmodade anhängare.

Om förövarna av attackerna den 11 september 2001 faktiskt visade sig komma från länder och rörelser som hade fått stöd (samt finansiering och organisering) av USA under det kalla kriget, hade de faktiska offren för västvärldens bombningar, interventioner och sanktioner i allmänhet mycket lite att göra med dem. Nyanserna spelade ingen roll, eftersom det i det globala medvetandet var etablerat att automatiskt identifiera araber med muslimer, och i förlängningen med terrorister. Islamiska Statens blodiga kapitel var bara en barbarisk och ännu mer sekteristisk förlängning av Bushs ”krig mot terrorismen”. Ekon av denna kampanj för psykologisk krigföring finns fortfarande kvar i dag i fördomar mot muslimer och personer från Mellanöstern runt om i världen, liksom i demoniseringen av länder som Syrien och Iran.

Och vad händer i dag? Vi måste förstå att det västerländska imperiet i sitt senila tillstånd inte producerar ideologi, utan snarare tar tag i frågor som är relevanta för folket för att undergräva dem. Under hela USA:s historia har stora magnater som Rockefeller, Ford, Carnegie, Soros, Pierre Omydiar (eBay) och andra investerat biljoner dollar i alla slags stiftelser och tankesmedjor för att manipulera folket, men det finns inga nya idéer.

De ändrade manuskriptet från ”antingen är du med oss eller med bin Laden” till ”antingen är du med oss eller med Trumps fascister”: På ena sidan ”fascisterna” och på den andra ”socialist-globalist-totalitarianerna”. Det är bilder som inte helt motsvarar verkligheten, skuggiga skuggor som de vill att vi ska fläta oss till döds med våra vänner, släktingar, grannar, arbetskamrater, folk och länder.

Faran för världens folk är att anta att dessa kategorier (snarare: ”karikatyrer”) verkligen uttrycker deras intressen och att gå med på att ta ställning i ett krig som syftar till att förstöra dem, både i norr och i syd.

Varken Biden (eller de europeiska socialdemokraterna) är en ”mindre hård imperialist” eller Trump en ”folkets man”. Det är sant att Trump, till skillnad från Obama, Bidens tidigare chef, inte startade ett enda krig, men han ökade den kriminella blockaden mot Kuba som aldrig förr, gjorde livet till ett helvete för det venezuelanska folket och skärpte de globala motsättningarna genom att trappa upp sin sanktionspolitik mot Iran och sitt handelskrig mot Kina.

Biden och Trump har grundläggande saker gemensamt: Manifest Destiny, en tro på USA:s exceptionalism och en närhet till pengar (fråga bara Bidens son Hunter). Ingen av dem kommer att gå emot diktaten från den djupa staten, bankväsendet, vapenindustrin eller någon av de få oligarkiska familjer som kontrollerar USA.

Redaktören. Se även Bidens ihärdiga stöd till skatteparadis i USA.

USA:s maktcentrum är finansiellt-militärt och dess strategiska agenda är globalistisk. Den skrock som genomför det är ”fascisten Trump” (eller Bolsonaro, eller någon annan lokal variant), men den allmänna inriktningen är alltid densamma.

Denna agenda är lätt att se för alla som vill läsa Världsekonomiskt Forums publikationer: De multinationella företagens direkta diktatur över allt levande på jorden. ”I framtiden kommer du inte att äga någonting, men du kommer att vara nöjd med det”, stod det i en av videorna som de lade ut på sin webbplats under pandemin. Budskapet var att i framtiden kommer alla våra saker att hyras och levereras till våra hem av Amazons drönare. Bortsett från de vackra orden (för vissa) är deras mål att förstöra världsekonomin och monopolisera de återstående resterna med diktatoriska medel, både i norr och i söder: en högteknologisk medeltida diktatur, helt enkelt.

Ekonomiskt sett rekommenderar de (socialdemokratiska) ”progressiva” i USA och Europa varianter av den så kallade moderna monetära teorin, som bygger på att trycka pengar utan produktivt stöd för att (förment) bekämpa arbetslösheten, skapa arbetstillfällen och återuppliva ekonomin. Deras förslag uppfattas ofta som progressiva, till exempel löftena om ”universell basinkomst”, särskilt jämfört med förslagen från de ”fascistiska” anhängarna till ”galne Trump”, som bara går ut på att sänka skatterna, företrädesvis de rikas, till höger och vänster.

Det som varken västerländska ”progressiva” eller ”fascister” gör är att ifrågasätta det heliga kapitalistiska systemet, demokratisera ekonomin, omfördela mark, för att inte tala om rikedomar. För de progressiva är målet att göra kapitalismen ”human” och ”hållbar”, medan det enda som gäller för ”fascisterna” är att sätta de ”dåliga bankirerna” och ”de stora monopolen” bakom galler och låta allting gå sin gilla gång, särskilt utan att röra västvärldens skändliga roll i den globala maktstrukturen.

På det ekonomiska området gör de åtgärder som vidtas av den ena eller andra parten inget annat än att öka beroendet av våra folk och våra länder, som inte har internationella reservvalutor som dollarn eller euron. De främjar inte produktiva investeringar, de främjar endast vår öppenhet för deras multinationella företag och vårt tekniska beroende av dem.

Medan de ”progressiva” hela tiden talar om faran för klimatförändringarna och till och med föreslår en ”grön New Deal” (ett ”grönt” offentligt investeringsprogram som liknar Roosevelts New Deal mot den stora depressionen på 1930-talet) förnekar ”fascisterna” att det finns något hot om en ekologisk kollaps och föreslår att man ska fortsätta att använda fossila bränslen, kärnenergi och så vidare. I denna kakofoni mellan västerländska ”progressiva” och ”fascister” drunknar rösterna från majoriteten av mänskligheten som tar upp problemet med den ekologiska krisen i termer av klimaträttvisa.

Västvärlden baserade sin utveckling på en skoningslös exploatering av planetens koldioxidutrymme. Det är nu upp till västländerna att dra åt svångremmen och låta perifera länder, särskilt de fattigaste, utvecklas. Svaret på klimatförändringen är inte att sluta förbruka fossila bränslen, utan att harmonisera den globala ekonomin med människornas och Moder Jords behov.

De västerländska progressivisternas förslag till ”Green Deal” är ogenomförbara ur ekologisk synvinkel, eftersom sol- och vindkraftsgenerering också kostar enorma mängder koldioxid vid tillverkningen av utrustning som solpaneler, vindkraftverk och elbilar. Samma sak kan sägas om förslagen om storskalig odling av spannmål för biobränsle (att ersätta nuvarande bränslen med växtbaserade bränslen skulle kräva odlingsbar mark på flera planeter) eller om att införa massiv användning av genetiskt modifierade produkter i livsmedel. I själva verket är dessa förslag bara försök att förlänga den västerländska kapitalismens livslängd genom att offentligt finansiera privata kapitalistiska monopol i väst.

Å andra sidan är förslag som förnekar klimatförändringarna självmord för våra folk, inte minst eftersom konsekvenserna av klimatförändringarna sedan länge är kännbara, med allt aggressivare torka och orkaner, samt försvinnande av hela arter och utarmning av populationer av insekter som är viktiga för pollinering – och därmed för jordbruket – såsom bin. Den ekologiska krisen är verklig, med hav som förorenas av mikroplaster som dödar fiskar och människor, och helt ohållbara fiske- och jordbruksmönster som bygger på förstörelse av bondeekonomier över hela planeten. Att avstå från klimaträttvisa ur vårt Abya Yala-perspektiv skulle dessutom innebära att man accepterar det historiska folkmordet i samband med den europeiska erövringen.

Vad våra folk behöver är svar som tar hänsyn till alla aspekter av problemet, som garanterar utveckling utan att glömma bort Moder Jord som ett rättighetssubjekt, och som kombinerar vetenskaplig forskning och den mest avancerade tekniken med folkens urgamla kunskap, visdom och praxis.

De ”progressiva” hävdar att de är förkämpar för kvinnors rättigheter och sexuell mångfald, men sanningen är att dessa rättigheter, särskilt i västvärlden, tycks vara på ständig tillbakagång. ”Fascisterna” å andra sidan hävdar att de är förkämpar för familjens rättigheter, även om de tar för givet att den familj som de säger sig försvara är av ett mycket speciellt slag, i enlighet med deras egna preferenser.

Vad som i själva verket har skett under de senaste årtiondena har varit en västerländsk tillägnelse av kampen för kvinnors rättigheter och sexuell mångfald till förmån för en postmodern akademisk agenda som reducerar allt till språk och radikal individualism.

Att reducera kampen för kvinnors rättigheter och sexuell mångfald till språkliga reformer bidrar föga till att främja kvinnors verkliga rättigheter till kontroll över sina levnadsvillkor, särskilt de materiella, och bidrar i stället till att ytterligare ideologisera debatten och splittra åt folkliga gruper snarare än att främja breda allianser mot våld.

Under de senaste årtiondena har definitionen av kön som en ”social konstruktion” förändrats. Fram till för ungefär 20 år sedan var det allmänt accepterat att det fanns en skillnad mellan biologiskt kön (de kromosomala skillnaderna mellan könen) och kön som en ”social konstruktion” (vad varje samhälle definierar som maskulint, feminint etc.), dvs. en historisk konstruktion av meningar som byggts upp av stora sociala grupper.

I den offentliga debatten betraktas kön för närvarande som en identitetskaraktär som definieras av varje individ ”subjektivt”. Förutom att varje vuxen person har rätt att förändra sin kropp som han eller hon vill, har transdebatten haft extremt skadliga effekter, både för kvinnor och barn, genom att förvirra alla identitetsbegrepp. Kvinnor, som har arbetat så hårt för att få en rad (om än provisoriska) rättigheter, pekas nu ut, tillsammans med män, som en del av ”problemet” och anklagas för att vara ”heteronormativa” bara för att de försvarar sin identitet som kvinnor.

Det måste sägas att införandet av könsbyte som en tjänst i den offentliga hälso- och sjukvårdsmodellen är något mycket märkligt i breda sektorer i Abya Yala som fortfarande kämpar för att få tillgång till den mest grundläggande hälso- och sjukvården, men inte bara det, utan som individuellt alternativ är könsbyte inte särskilt realistiskt för den stora majoriteten av transsexuella, eftersom det är ett mycket smärtsamt, oåterkalleligt och kostsamt ingrepp som inte resulterar i ett verkligt könsbyte.

På samma sätt sexualiserar västvärlden, med ursäkten för transdebatten, generationer av barn som redan har blivit aggressivt sexualiserade av hela kulturen med barbiedockor, actionfigurer och den multinationella medieindustrin, vilket skapar allvarliga identitetsproblem för barnen och nästan tvingar dem att välja sin ”sexuella identitet” från en tidig ålder när de inte ens har den minsta aning om vad det innebär.

Det är uppenbart att hela denna agenda är mycket splittrande och väcker ett utbrett förkastande bland folkgrupper och inte bara bland dem som betecknas som ”konservativa”. All konservatism är inte reaktionär, särskilt inte om den tenderar att bevara värderingar, föreställningar och verksamheter som har hjälpt människor att stå emot förtryck i hundratals år.

För breda folkgrupper i Abya Yala, oavsett trosbekännelse, har livet ett värde i sig självt, och därför är de ivriga motståndare till abort. Denna ställning måste respekteras.

Å andra sidan hamnar de som kritiserar de ”progressivas” transagenda ofta i den motsatta positionen, vilket innebär att de förnekar könsförtryck och våld som utövas av många män, förnekar diskriminering av kvinnor och sexuella minoriteter och i vissa fall till och med försvarar barnaga. Detta är uppenbarligen ett oacceptabelt steg bakåt, särskilt i en region i världen där kvinnor helt enkelt inte längre accepterar könsförtryck.

Nicaragua har kritiserats i vissa kretsar för den kurs som landet under Comandante Daniel Ortegas och kamrat Rosario Murillos ledning har tagit i frågor som abort, men sanningen är att få länder i Abya Yala har gjort större framsteg när det gäller kvinnors rättigheter, sexuell mångfald och barns rättigheter.

Nicaragua visar att det är möjligt att gå mot ett tolerant och solidariskt samhälle genom att söka dialog och samförstånd mellan folkliga sektorer. Den visar också att de prioriteringar som imperiets NGO:er som arbetar med ”genusfrågor” har påtvingat sig ofta strider mot kvinnornas verkliga prioriteringar, som verklig tillgång till hälsovård, verklig ekonomisk makt, politisk representation, skydd av rättvisan och respekt för deras värderingar.

En annan front som de imperialistiska ”progressiva” har försökt manipulera för att splittra folk är rasism, antirasism och människors identiteter. Återigen, dessa frågor är verkliga i både norr och söder, inte påhittade av imperiet. De nationalstater som bildades i kölvattnet av den europeiska erövringen av världen återspeglar många motsägelser och olösta problem, och sanningen är att västvärldens dominans alltid har grundats på rasistiska ideologier, från förslavandet av ursprungsbefolkningen till den fortfarande ganska utbredda uppfattningen att tredje världens folk på något sätt är kulturellt och moraliskt underutvecklade, och att det är därför som vi inte tar oss ur fattigdomen.

Västvärlden som centrum för imperial makt har allt att tacka för folkmordet på hela folk och upprättandet av en universell rasistisk ordning med sin egen navel som världens centrum. Den antirasism som de imperialistiska socialdemokraterna hyllar som en fana är dock inte avsedd att göra rättvisa åt dessa frågor, utan tvärtom att hindra folken från att hitta effektiva politiska alternativ som skulle leda till att de blir historiens subjekt.

Sedan det haitiska slavupproret 1791, den första revolutionen i Abya Yala, har frågan om politisk makt och kampen mot kolonialismen varit central i den antirasistiska kampen. Detta var uppenbart då, liksom det var uppenbart för stora moderna antirasister från Ho Chi Minh eller Sandino till Franz Fanon, Martin Luther King eller Malcolm X.

Martin Luther King

Ingen av dessa ledare för 1900-talets antirasism kunde förstå det som många idag kallar ”antirasism”, en antirasism som inte är solidarisk med de folk som utsätts för imperialismens aggresioner och som verkar mer intresserad av att riva statyer eller föra symbolkrig än att bidra till att skapa en multipolär värld och sätta stopp för västvärldens unipolaritet, som är det verkliga ursprunget till rasismen på jorden.

Medan ursprungsbefolkningen i Abya Yala fortsätter sin kamp finns det i länderna i norr antirasister som förstår behovet av att kämpa mot imperiet, men vi måste säga att de tyvärr är i minoritet. Vi ser till exempel sällan majoriteten av antirasisterna i väst protestera mot USA:s och EU:s stöd till nazisterna i Ukraina, utan snarare att med hull och hår svälja den västerländska versionen av ”den ryska björnen” och all dess slavofobiska ideologi.

Det som härskar i det mediala icke-medvetande som västvärlden förmedlar är en liberal antirasism som bygger på individuella attityder och löftet om att ”alla” en dag kommer att få en plats i det nyliberala imperiets sol. Det som existerar är inte en kamp för att förverkliga rättigheter, utan ett ständigt pågående gerillakrig för att hålla striden vid liv mellan de goda progressiva som kämpar mot ”diskriminering” och de onda fascisterna som hävdar att de ”diskrimineras” av så mycket antirasism.

Tyvärr är det ofta de fattiga på båda sidor som konfronteras och drabbas av de verkliga konsekvenserna av all denna hets. Återigen är det viktigt att de som vill förändra den nuvarande ordningen undviker den sekteristiska fällan och strävar efter social samsyn över de gränser som den imperialistiska psykologiska kampanjen vill upprätta.

Mot bakgrund av ovanstående verkar det uppenbart att man i Abya Yala försöker dränka (eller förblöda) det folkliga motståndet i imperiets kriminella ideologiska kakofoni. Det är en dödsfälla: Om våra rörelser börjar tro att halva befolkningen är ”fascistisk” är det ett tecken på att man håller på att överge perspektivet på kampen för hegemoni och att risken att dras in i västvärldens sekteristiska krig står på tröskeln.

Ta till exempel nederlaget i den konstitutionella folkomröstningen den 4 september i Chile, där, efter ett rekordvaldeltagande på 85%, en stor majoritet av väljarna kategoriskt förkastade det utkast till konstitution som utarbetats av den konstituerande församlingen. Förutom den felaktiga beräkningen att tro att den ”tysta majoriteten”, de som aldrig går och röstar, skulle stödja den nya konstitutionen, finns det en annan upplysande omständighet: en miljon väljare som två år tidigare uttalade sig för en konstituerande församling förkastade i år det dokument som den utarbetat.

Orsaken till nederlaget kan inte bara ses i högerns aggressiva desinformationskampanj, det fanns också en tendens att göra ett dokument som egentligen borde vara en principförklaring och en ram för samexistens till en önskelåda för de deltagande organisationerna i ett sammanhang där det redan var känt att det fanns mycket motstridiga idéer på social nivå i ett antal frågor. En konstitution måste återspegla majoriteten av befolkningens åsikter, den kan inte vara ett politiskt program för ett enda parti.

Ur ett regionalt perspektiv är det mycket tveksamt att man har inkluderat att Chile i sina internationella förbindelser skulle förbinda sig att ”främja och respektera de mänskliga rättigheterna (etc.)” i andra länder, särskilt i regionen, vilket innebär ett brott mot CELAC-avtalen i fråga om respekt för suveränitet och icke-inblandning i andra länders inre angelägenheter. Det skulle vara mycket farligt om något land i Abya Yala ville göra sig till moralisk domare över resten av regionen, på samma sätt som västvärldens regeringar och deras nätverk av giftiga icke-statliga organisationer. Vad som är säkert är att Borics regering med sitt förtryck av mapuchefolket (och efter folkomröstningen av gymnasieeleverna) visar att den är långt ifrån att uppfylla så höga humanitära ambitioner.

Christina Fernández de Kirchner och Alberto Fernández.

Argentina genomgår för närvarande en allvarlig kris, med en långvarig hatkampanj i högermedia och mordförsök mot vicepresident Cristina Fernández, samt en ökande polarisering som förvärras av en intern kris om processens inriktning.

Denna polarisering sker mitt i en stor frustration, inte bara från mellanskikten, över de katastrofala ekonomiska resultaten efter Mauricio Macris nyliberala regering, som har skuldsatt landet till världsrekordnivåer, och efter pandemins effekter, som har inneburit enorma kostnader för staten. Ett av de få områden där den regerande progressiva koalitionen har lyckats göra framsteg har varit jämställdhetsfrågan, förvisso med stort stöd bland delar av befolkningen, särskilt när det gäller våld mot kvinnor, men också med stort avståndstagande, till exempel när det gäller frågor som abort.

Det finns viktiga samhällssektorer som kräver konkreta framsteg när det gäller social rättvisa, utöver rättsliga och formella åtgärder, och landets strategi verkar inte vara klar, eftersom man ibland uttrycker sin fasta vilja att stärka banden med Ryssland och ibland fördömer Ryssland för den särskilda insatsen i Ukraina, vilket är helt i linje med Washingtons förslag. Nyligen kritiserade kommendanten Daniel Ortega hårt president Alberto Fernández, som också är ordförande för CELAC, för den snabbhet med vilken de argentinska myndigheterna följde Washingtons ”order” att kvarhålla ett venezuelanskt flygplan och dess besättning.

Enligt den nicaraguanska ledaren har Fernández förrått principerna för den regionala organisation som han är ordförande för genom att agera på USA:s uppmaning. Argentina överlämnade till slut planet och besättningen till Venezuela, men sanningen är att det är oklart vilken riktning landet vill ta: ska det gå mot multipolaritet eller inte? Ekonomiminister Sergio Massas besök i Washington i början av september, officiellt för att tala med IMF och be USA om hjälp med att bekämpa kapitalflykt, bidrar inte till att klargöra bilden.

Exemplen Chile och Argentina som nämns ovan illustrerar farliga och destruktiva tendenser till polarisering i Abya Yala.

Gustavo Petro. Bild El National

I fallet Colombia inledde den nye presidenten Gustavo Petro sin mandatperiod med en rad åtgärder som väckte stora förväntningar, från förändringar i de väpnade styrkorna till konkreta åtgärder för att främja den utlovade jordbruksreformen och återuppta fredssamtalen med ELN-gerillan. På den internationella fronten är normaliseringen av de diplomatiska förbindelserna med Venezuela och Nicaragua särskilt framträdande (även om han ännu inte har verkställt att Kuba stryks från USA:s svarta lista över främjare av terrorism, som hans föregångare Iván Duque hade infört).

Mitt i denna flod av goda nyheter är dock det förslag som Petro i början av september lade fram för general Laura L. Richardson, befälhavare för USA:s sydliga kommando, om att skapa en gemensam militär styrka för att ”skydda Amazonas från nödsituationer som skogsbränder” slående. Det är sant att Colombia är ett land som är militärt ockuperat av Förenta staterna, med flera baser på sitt territorium, och att landet också har den tvivelaktiga äran att vara en ”global partner” till Nato, men bara det faktum att marinkårens stövlar officiellt får verka i Amazonas är något som överskrider nationsgränserna och blir ett direkt hot mot Peru, Ecuador, Bolivia, Venezuela och Brasilien, för att inte tala om hela Abya Yala.

Laura L. Richardsons besök i Colombia var en del av en rundresa till flera länder i regionen med det uttalade syftet att motverka Kinas och Rysslands inflytande och främja isoleringen av framför allt Nicaragua, Kuba och Venezuela. Dessutom erbjöd militärchefen USA ”samarbete” under förevändning att bekämpa miljöhot, narkotikahandel och organiserad brottslighet. Denna typ av diplomatiska och militära påtryckningar är en del av den imperialistiska arsenal som syftar till att undergräva våra folks vilja. Två områden av särskilt intresse för USA är Amazonas och den så kallade litiumtriangeln mellan Argentina, Bolivia och Chile.

Det kan inte uteslutas att västvärldens imperium kommer att försöka utlösa ett eller flera krig mellan systerländer i en region som på 200 år bara har sett ett enda stort krig som har utlösts av kolonialmakter: trippelalliansen mellan Argentina, Brasilien och Uruguay mot Paraguay på 1800-talet, en produkt av Storbritanniens imperialistiska intressen.

Den andra imperiala arsenalen är en veritabel armé av västerländska icke-statliga organisationer som använder olika frågor som täckmantel (genus, miljö, ungdomsarbete, ursprungsbefolkningar etc.) för att undergräva folkrörelserna i Abya Yala. På samma sätt avsätter alla socialdemokratiska partiernas stiftelser i Nordamerika och Europa medel för politiskt stöd, men syftet med detta stöd är helt underordnat Natos strategi och har ingenting med våra folk att göra. Slutligen mobiliserar västvärlden en hel liknande politisk armé för att påverka våra folk ”från höger” i syfte att elda upp och splittra vår region.

De sociopolitiska rörelserna i Abya Yala måste reflektera på djupet över de punkter vi har tagit upp och studera imperiets strategier för att identifiera och bekämpa dem i alla sina processer. Västvärlden håller på att kollapsa, men den kommer att behålla sin destruktiva kraft under lång tid framöver.

Föregående artikelProtester i Tyskland
Nästa artikelTvå ekonomier – USA och Kina. Hur lika? Hur olika?
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

2 KOMMENTARER

  1. Man upplever dagligen i media som DN att USA uppenbart är desperat att bibehålla sin makt och hegemoni, vilket inte går speciellt bra. DN hade en artikel nyligen

    —Marianne Björklund: Kina betalar ett högt pris för sin nolltolerans mot covid
    https://www.dn.se/varlden/marianne-bjorklund-kina-betalar-ett-hogt-pris-for-sin-nolltolerans-mot-covid/

    Den är ett skrattretande hopkok av lögner och har ingen relation till den verklighet vi lever i i Kina. Det går faktiskt väldigt bra för Kina, trots det amerikanska viruset Covid.

    Julia Caesar, Sveriges kanske mest erfarna journalist, skriver: ”Dagens Nyheters utveckling från respekterad nyhetstidning – till ett oanständigt propagandaorgan”

    Priset tycker man i Kina är billigt, nedgången i ekonomin räddade 4 miljoner liv. Kina resonerar så att ekonomin kan vi återbygga, det är vi väldigt bra på, men vad kan man göra med 4 miljoner döda. Som det mycket riktigt påpekas i artikeln har i Kina 5,226 dött. I USA har över miljonen dött. Kina har 4.24 gånger fler innevånare, och det skulle betyda att över 4 miljoner skulle ha dött om Kina arbetat som USA. Kina är smartare. Mänskligt liv och mänskliga rättigheter värderas betydligt högre än i ”väst”, alltså USA hegemonien.

    USA, läs svenska systemmedia, gör allt för att smutskasta och svärta ner Kina och andra länder som Ryssland, Iran med flera, och försöker måla en grovt falsk bild av hur svårt det är att leva i Kina. Verkligheten är den motsatta, och jag ska skriva om det, för jag upplever ju det varenda dag.

    Samma sak gäller för andra länder, som GP artikeln handlar om.

  2. Abya Yala från folket på Guna Yala (fd San Blas utanför Panamas kust) med en yta och befolkning som Bollnäs kommun får alltså sätta namnet på Nord och Syd (fd Amerika). Själv tycker jag att Europa och Asien borde heta Bollnasia som en protest mot den grekiska kolonialismen.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here