Viktig fråga från Ola Tunander: Har Ryssland brutit mot internationell rätt? Del III

60
1987

Första delen av professorn i fredsforskning publicerades här 8/10 Viktig fråga från Ola Tunander: Har Ryssland brutit mot internationell rätt? Del I och andra delen Viktig fråga från Ola Tunander: Har Ryssland brutit mot internationell rätt? Del II 11/10.

Källa: https://olatunander.substack.com/p/did-russia-violate-international-875?utm_source=post-email-title&publication_id=1510517&post_id=137616294&utm_campaign=email-post-title&isFreemail=true&r=103ae5&utm_medium=email

Ett utkast till dokument som bidrar till den aktuella debatten

Demonstranter kastar molotovcocktails mot ukrainska trupper under Maidanprotesterna den 19 januari 2014, tre dagar innan regeringen störtades (Foto: Detalj av foto av Mstyslav Chernov / Wikimedia Commons, men utan antydan till godkännande).

8. Statskupp och internationell rätt

I de ukrainska presidentvalen 1994, 1999, 2004 och 2010 stod valet mellan den västukrainska kandidaten och den östukrainska kandidaten, och det var kandidaten från öst som vann, utom 2004 då Viktor Jusjtjenko besegrade Viktor Janukovytj. Eller rättare sagt, Janukovytj, den rysktalande kandidaten från Donetsk, hade vunnit valet i november med tre procent. Detta blev startskottet för massiva demonstrationer (”den orangea revolutionen”), och valet förklarades kort därefter ogiltigt. OSSE sade att valet ”inte uppfyllde internationella standarder” och USA:s ledande valobservatör, senator Richard Lugar, talade om ”valfusk”. ”Den orangea revolutionen” till stöd för Viktor Jusjtjenko fortsatte och ett nytt val organiserades i december med Jusjtjenko som vinnare med nära åtta procent. Västländerna var dock djupt involverade i den ”orangea revolutionen”, och det är svårt att säga om det ena eller det andra valet var rättvist, men man kan säga att kandidaten från öst och kandidaten från väst var ganska jämna. I valet 2010 vann Viktor Janukovytj en majoritet. Enligt OSSE hade det inte förekommit några oegentligheter. I västra Ukraina röstade man på Julia Tymosjenko, medan Janukovytj vann i östra Ukraina. På grund av den stora befolkningen i öst vann han valet i Ukraina med 49 mot 45 procent. Jusjtjenko åkte ut i första omgången med bara 5 procent av rösterna.

Wiktor Janukowitch, ex-President of Ukraine seen through his interview in Moscow, Russia, February 21 2017.Photographer: Dmitri Beliakov/ for Der Spiegel

För de extrema nationalisterna i västra Ukraina måste Janukovytjs seger stoppas till varje pris. Jusjtjenko hade kopplingar till extremhögern och han hade utnämnt nationalisterna Stepan Bandera och Roman Shukhevych till ”Ukrainas hjältar” och deras monument restes över hela västra Ukraina. Banderas organisation OUN (Organisationen Ukrainska Nationalister) hade haft ett nära samarbete med nazisterna under andra världskriget och hans grupper var ansvariga för massakrer på hundratusentals judar, polacker och ryssar. Shukhevych förde befäl över Nachtigall-bataljonen tjänstgjorde i tysk uniform under Heinrich Himmlers högre SS och förde befäl över OUN:s militära flygel UPA. De ville ”ukrainifiera” Ukraina och ”miljontals offer måste offras för att förverkliga detta”, för att citera Bandera.

Dessa organisationer var typiska exempel på den europeiska fascismen under 1930- och 1940-talen. Många av Banderas medarbetare var direkt inblandade i massmorden i samarbete med de tyska naziststyrkorna. Detta betyder inte att dagens Ukraina är en fascistisk stat, men det är fortfarande problematiskt att 1930- och 1940-talens fascistledare nu görs till Ukrainas officiella hjältar. Ukrainas försvarschef, general Valerii Zaluzhnyi, tog en selfie på sig själv framför ett porträtt av Stepan Bandera, som Ukrainas parlament publicerade på sin Twitter-sida den 1 januari 2023, på Banderas födelsedag. Denna tweet togs bort kort därefter efter begäran från Polen.

Jusjtjenkos tidigare premiärminister Julia Tymosjenko hade också kopplingar till extremhögern och från slutet av 2013 mobiliserades den förlorande sidan i valet 2010 till massdemonstrationer i de Tymosjenko-dominerade områdena (se nedan). Från februari 2014 blev dessa demonstrationer alltmer våldsamma. De leddes nu av de extrema nationalisterna och den 22 februari tvingade de president Janukovytj att fly landet. Mer än 50 personer blev skjutna och praktiskt taget alla skott kom från två byggnader som kontrollerades av de extrema nationalisterna, Högra sektorn och Svoboda. Dessa byggnader låg bakom demonstranterna och de regeringskritiska demonstranterna sköts i ryggen, vilket kunde ses på videofilmer (se även Katchanovski 2021). Både demonstranterna och polisen sköts av samma kraft, av samma kulor, sade Estlands utrikesminister Umas Paet till EU:s höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, Catherine Ashton, i ett inspelat telefonsamtal.

Demonstranterna sköts inte av de statliga polisstyrkorna framför dem. Detta var en våldsam statskupp och ett maktövertagande som i alla avseenden bröt mot Ukrainas konstitution. De nationalistiska ledarna utsåg en ny regering efter instruktioner från USA. Ekonomen Arsenij Jatsenjuk utsågs till premiärminister efter att Victoria Nuland hade gett USA:s ambassadör i Kiev, Geoffrey Pyatt, tydliga instruktioner: Jatsenjuk skulle leda den nya regeringen. Ett telefonsamtal, där Nuland instruerade Pyatt, spelades in och publicerades på YouTube. Allt finns där: vem som bör och vem som inte bör gå in i regeringen, och vem Jatsenjuk bör prata med ”fyra gånger i veckan”. George Friedman, Chief Intelligence Officer för Stratfor i USA, beskrev i december 2014 USA:s maktövertagande i Ukraina några månader tidigare som ”den mest flagranta kuppen i mänsklighetens historia”.

Den 4 februari 2015 talade Friedman för Chicago Council on Global Affairs och sade att ”för tio dagar sedan besökte general [Ben] Hodges, befälhavare för US Army Europe, Ukraina. Han meddelade att amerikanska utbildare inofficiellt skulle komma. Han satte faktiskt medaljer på ukrainska soldater […] och visade att detta var hans armé.” USA tog på sig ansvaret för den ukrainska armén.

Det var en amerikansk statskupp, och det var definitivt ett brott mot internationell rätt. En vald president avsattes med våld och en ny regering installerades på uppdrag av en främmande makt, men USA kunde lägga in sitt veto mot all kritik i säkerhetsrådet. Den nya regeringen fick fyra ministrar från det tidigare nazistpartiet Svoboda. Nationalisternas språkreform utlöste stora motdemonstrationer och uppror i det rysktalande östra Ukraina. Demonstrationerna i Odessa och Charkov och andra oblaster slogs ned, medan republiken Krim och oblasterna Donetsk och Lugansk förklarade sig självständiga. 8 000 man från den ukrainska armén hoppade av till rebellerna i Donetsk och Lugansk. Kievregimen tvingades anställa mer eller mindre pro-nazistiska grupper som Azovbataljonen, Aidar och Högra sektorn (som använder Banderas flagga och nazistiska symboler från 1940-talet) för att fortsätta driva kriget mot Donetsk och Lugansk.

Jacques Baud (2022) säger att 20 000 av 22 000 ukrainska soldater på Krim hoppade av till rebellerna. I folkomröstningen på Krim var 96,8 % för självständighet och sedan för anslutning till Ryssland (med 83 % valdeltagande). Detta motsvarar ganska väl en folkomröstning 1991, innan Ukraina blev en självständig stat, som visade att 93,6 % av Krims invånare skulle föredra att tillhöra Ryssland (Baud 2022). Efter den västukrainska regimens attacker mot ryssar och rysktalande i öst 2014 var denna andel av naturliga skäl ännu högre.

nster: Språk som talades i hemmet 2009. I gula områden talade man främst ukrainska, i röda områden främst ryska och i orange områden surzjyk (en blandning av ryska och ukrainska). Andra färger visar minoritetsspråk. Till höger: Orange områden visar var Julia Tymosjenko vann presidentvalet 2010, medan Viktor Janukovytj vann i de blå områdena. Denna uppdelning motsvarar nästan exakt den språkliga uppdelningen. De mörkare färgerna visar en överväldigande seger för respektive kandidat. De randiga områdena visar områden med massprotester och områden där regeringsbyggnader beslagtogs 2013-14 under Maidan-händelserna. Protesterna ägde nästan uteslutande rum i de områden som tillhörde den förlorande sidan i valet (bilder från Matlock 2021).

Om vi tittar på vilket språk människor använde i sina hem 2009 (Matlock 2021), ser vi att i Västukrainska oblaster med 8 miljoner invånare talade människor främst ukrainska. I Ukrainas östra och södra oblast med 19 miljoner invånare talade de flesta ryska, medan de flesta i centrala Ukraina, med cirka 12 miljoner invånare, talade en ”blandning” av ryska och ukrainska: Surzjyk. Jämfört med dem som talade ukrainska var de rysktalande ingen liten minoritet, och uppdelningen i språkgrupper motsvarade exakt den politiska uppdelningen mellan västukrainska och östukrainska kandidater.

Redan 2008 skrev USA:s ambassadör i Moskva, nuvarande CIA-chefen William Burns, till utrikesdepartementet att en konflikt mellan ukrainsk- och rysktalande skulle kunna leda till ett inbördeskrig som drar in Ryssland i kriget. När den nya kuppregimen 2014 först krävde att alla skulle tala ukrainska offentligt ledde det till konfrontation i detta redan splittrade land. Det ledde till ett inbördeskrig som tvingade en stor del av befolkningen att fly från Donbass till Ryssland. Det rysktalande Ukraina försvagades, och det kom att förändra balansen i valet till förmån för västra Ukraina. Viktor Janukovytj hade, med stöd av det rysktalande östra Ukraina, vunnit valet 2010. Med tanke på den etniska rensning som följde på kriget 2014 var det kanske inte längre möjligt för rysktalande att vinna ett val. Och denna rensning hade genomförts med stöd av USA.

Efter de första massakrerna i Donetsk och Lugansk 2014 var Ukraina tvunget att underteckna ett fredsavtal mellan parterna: Minskavtalet, som förhandlades fram med hjälp av Tyskland och Frankrike. Om Ukraina inte hade accepterat detta är det möjligt att Ryssland redan 2014 hade placerat ut styrkor i Donetsk och Lugansk för att skydda den rysktalande befolkningen. President Vladimir Putin ville dock inte splittra Ukraina. I ett brev till Putin bad de två republikerna att få ansluta sig till Ryssland, men det avvisades av Putin, skriver Jacques Baud (2022).

Putin övertalade Donetsk och Lugansk att acceptera Minskavtalet, och från 2015 blev Minsk II ett juridiskt erkänt internationellt avtal efter ett beslut av FN:s säkerhetsråd. Avtalet var tänkt att vara en garanti för den rysktalande befolkningen i öst. De skulle därmed få en relativt autonom status med rätt till sitt eget språk i Ukraina. Men det visade sig att nationalisterna i Väst-Ukraina aldrig skulle acceptera denna autonomi för rysktalande. Det var oacceptabelt för dem.

För den nationalistiska minoriteten i Ukraina stod en sådan autonomi i konflikt med deras idé om en nation, ett rent ”ukrainskt Ukraina”. Oleksy Danilov, sekreterare i Ukrainas nationella säkerhetsråd, sade till AP i januari 2022 att ”uppfyllandet av Minskavtalet innebär landets förstörelse”. ”Danilov varnade väst för att pressa Ukraina att uppfylla Minskavtalet”, skrev AP. Kiev hade undertecknat Minskavtalet. Ukrainas suveränitet var därför underordnad säkerhetsrådets beslut.

Enligt FN-stadgan (artikel 25) måste varje medlem av FN åta sig att ”genomföra säkerhetsrådets resolutioner”, men Kiev hade ingen avsikt att genomföra denna resolution, och Kiev hade stöd av USA, som kunde lägga in sitt veto mot varje försök att använda våld mot Ukraina trots att USA självt hade undertecknat avtalet. Man skulle ha kunnat tycka att det borde ha varit en ukrainsk prioritering att hålla fast vid Minskavtalet. Det skulle ha säkrat både ukrainskt territorium och fred, men då inser man inte att för den nya ukrainska eliten sågs godkännandet av Minskavtalet faktiskt som förräderi mot ett rent ”ukrainskt Ukraina” och denna elit ville också ha ett stort krig med Ryssland för att dra in NATO i kriget för att koppla bort Ryssland och för att eliminera det ryska inflytandet.

Från och med 2021 fick vi veta att Kiev aldrig hade haft för avsikt att genomföra Minskavtalet. Minskavtalet skulle ha gjort det omöjligt för nationalisterna i väst att ”ukrainifiera Ukraina”. De höll fortfarande fast vid Banderas slogan ”Ukraina åt ukrainarna”. Minskavtalet skulle göra det omöjligt att rensa ut det rysktalande östra Ukraina. I juni 2022 sa den tidigare presidenten Petro Porosjenko till Deutsche Welle att Ukraina hade undertecknat Minskavtalet bara för att vinna tid. ”Vi vann åtta år”, sa han. Han lät USA och Storbritannien bygga upp Ukraina militärt för att ge Kiev kapacitet att erövra först Donetsk och Lugansk och sedan Krim (Zelensky undertecknade dekretet om att återta Krim den 25 mars 2021). Men att återerövra och ”ukrainifiera” Donbass skulle vara ett brott mot Minskavtalet. Det skulle ha krävt att befolkningen ersattes. Det skulle vara ett brott mot ett internationellt avtal som undertecknats av FN:s säkerhetsråd. Statskuppen, den etniska rensningen (av USA och ukrainska nationalister) och försummelsen av säkerhetsrådets resolution måste alla beskrivas som allvarliga brott mot internationell rätt och brott mot FN-stadgan.

Säkerhetsrådet var handlingsförlamat eftersom Förenta staterna kunde använda sitt veto. President Putin ansåg att Minskavtalet skulle vara en tillräcklig garanti för ryssarna i öst och för de rysktalande, medan ukrainska och amerikanska officerare, däribland brigadgeneral Joseph Hilbert, hänvisade till sina ukrainska motparter när han den 4 maj 2022 sa till media: ”Det största misstaget ryssarna gjorde var att ge oss åtta år att förbereda oss för [kriget]”.

Minskavtalet – ett internationellt verkställbart avtal – undertecknades av Ukraina för att köpa tid, för att ha åtta år av militär uppbyggnad. Och ju längre ryssarna väntade med att ingripa, desto svårare skulle det bli att garantera de redan överenskomna rättigheterna för rysktalande i enlighet med Minskavtalet, och desto starkare skulle USA:s militära brohuvud bli i Ukraina. Vladimir Putin frågade: Hur kan man ens lita på ett avtal som undertecknas av Ukraina och USA i framtiden om de aldrig hade för avsikt att följa detta avtal. I december 2022 sade Tysklands tidigare förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes dåvarande president Francois Holland att Minskavtalet gav Ukraina möjlighet att ”köpa sig tid”. Deras uppgift verkar ha varit att lura ryssarna. Detta har nu en direkt inverkan på den ryska synen på kriget. Inte ens ett skriftligt avtal med väst kommer man att lita på. Ryssarna tror helt enkelt att de måste tvinga väst till ett militärt fait accompli.

Den 10 november 2021 upprättades ett partnerskap mellan USA och Ukraina för att möjliggöra ett ukrainskt Natomedlemskap. Moskva hade sedan 2008 gjort klart att Ryssland skulle möta ett sådant medlemskap med krig. Eliten i Washington visste det. Moskva uppfattade ett sådant partnerskap som ett outhärdligt hot. Det enda skälet till en sådan amerikansk politik var att USA ville ha ett krig, vilket beskrivs i RAND-rapporten från januari 2022. Denna amerikansk-ukrainska politik är så långt ifrån FN-stadgans primära ambition att ”undanröja hot mot freden” och att ”upprätthålla internationell fred” som man kan föreställa sig.

Mikhail Gorbatjov talar inför FN:s generalförsamling 1988 (Foto: RIA Novosti Wikipedia).

9. Kosovo och tillämpningen av internationell rätt

Händelserna i Donetsk och Lugansk har en relevant parallell i Kosovo 1999. Media hävdade att det hade skett en serbisk massaker på albaner i byn Račak i Kosovo, och redan 1998 hade flera tiotusentals albaner flytt från Kosovo. Detta kunde, enligt västerländska jurister, motivera en västerländsk militär intervention för att eliminera de serbiska styrkorna, och många beskrev därefter attacken mot Serbien som en R2P-operation. Men FN:s säkerhetsråd hade aldrig fattat något beslut till stöd för denna operation. Och för att göra den västliga interventionen ”legitim” enligt internationell rätt kom flera västländer senare att erkänna Kosovo som en självständig stat.

Den 17 februari 2008 förklarade de provisoriska institutionerna i Kosovo sig självständiga från Serbien. I enlighet med artikel 96 i FN-stadgan ställde FN:s generalförsamling den 8 oktober 2008 följande fråga till Internationella domstolen ”Är den ensidiga självständighetsförklaringen från de provisoriska institutionerna för självstyre i Kosovo förenlig med internationell rätt?”. Generalförsamlingen frågade dock inte om denna ”ensidiga självständighetsförklaring” var förenlig med inhemsk serbisk lag. Internationella domstolen drog 2010 slutsatsen att ”självständighetsförklaringen av den 17 februari 2008 inte stred mot allmän internationell rätt”.

”Staten Kosovo” skulle sedan kunna begära militärt stöd och skapa en militärbas under USA:s ledning för att ”säkerställa sin självständighet”. Man skulle kunna hävda att ett sådant uttalande öppnade för en tvivelaktig tolkning av FN-stadgan. Men det hade hållits en folkomröstning 1991 till stöd för Kosovos självständighet och de representanter för Kosovo som valdes 2007 stödde självständighet.

I maj 2014 röstade Donetsk och Lugansk för självständighet med 89 % stöd i Donetsk och med 96 % stöd i Lugansk. Den minoritet som inte stödde självständighet var mindre än den hade varit i Kosovo. I februari 2022 använde Ryssland samma principer som tidigare hade skisserats för Kosovo. Den 21 februari 2022 erkände Moskva Donetsk och Lugansk som ”självständiga stater”, och den 24 februari utplacerade Ryssland styrkor för att stödja och skydda de ”två nya staterna”. Vladimir Putin hänvisade till FN-stadgans artikel 51 om rätten till ”kollektivt självförsvar”. Detta ryska argument kan ha varit nästan lika tveksamt som det västliga argumentet när det gäller Kosovo, men med västs krig 1999 och med erkännandet av Kosovos självständighet 2008-2010 var ett prejudikat nu uppenbarligen etablerat. Kanske ville Vladimir Putin peka på västvärldens hyckleri när USA använde ett argument för Kosovo och ett annat för Donetsk och Lugansk.

Västländerna hade inte fördömt sin egen attack mot Serbien 1999, och deras erkännande av Kosovo borde därför ha möjliggjort ett liknande erkännande av Donetsk och Lugansk. Till skillnad från det lilla antalet människor som dödades i striderna i Račak 1999 (vittnen i Le Monde sade att det aldrig hade varit någon massaker) och det begränsade antalet albaner som dödades före kriget, kunde Ryssland hänvisa till dödandet av tusentals civila i Donetsk och Lugansk och kanske ännu viktigare till det faktum att det var uppenbart att Ukraina hade brutit mot ett internationellt avtal (Minskavtalet).

Det är viktigt att säga att det finns en allmän uppfattning om att internationell rätt utvecklas genom praxis. Men det är tveksamt om det prejudikat som nu skapats efter Kosovokriget skulle göra den ryska invasionen mer legitim av det skälet. Ännu viktigare är att Ryssland har ingripit till stöd för Donetsk och Lugansk efter att Kiev hade vägrat att genomföra Minskavtalet, ett juridiskt bindande internationellt avtal som skulle garantera autonomi och säkerhet för de rysktalande i Donetsk och Lugansk. Ryssland har nu använt militärt våld för att ”garantera de rysktalandes säkerhet”, ett beslut som säkerhetsrådet var skyldigt att genomföra, men som hade stoppats av ett amerikanskt veto.

  1. Sammanfattning

Ur rent juridisk synvinkel, ur folkrättslig synvinkel, framstår Rysslands argument här som mer legitima än USA:s och Ukrainas argument, men det betyder inte att Rysslands argument är moraliskt godtagbara. Och trots att Moskvas juridiska argument tycks väga tyngre än västländernas, betyder det inte att de utan vidare kan legitimera ett fortsatt krig med dödandet av ytterligare hundratusentals människor.

Vad vi däremot definitivt kan säga är att västvärldens vapenstöd till Ukraina kommer att förlänga massmördandet, eftersom Ryssland aldrig kommer att acceptera en förlust i ett krig för sin existens. Ryssland har en mycket större befolkning, och man kommer att kämpa till den sista ukrainska artilleripjäsen eller till den sista ukrainska soldaten. De västerländska vapnen kommer bara att förlänga kriget och döda hundratusentals fler ukrainska soldater och även många ryssar. Eller för att citera USA:s tidigare biträdande försvarsminister Chas Freeman: ”Vi [USA] kommer att slåss till den sista ukrainaren”.

Vissa västledare hävdar att varje stat har rätt att försvara sig med alla tänkbara medel (vapensystem och militära allianser), även om dessa medel kan hota andra staters säkerhet. Ryssland å andra sidan menar att även västländerna har kommit överens om en ”gemensam säkerhet” eller ”odelbar säkerhet” som inte kommer att tillåta att en stats säkerhet upprättas på bekostnad av andra. Stormakter skulle behöva en buffertzon som förnekar hotfulla vapensystem som eventuellt kan provocera fram ett förebyggande angrepp om det politiska klimatet förvärras. Ryssland kräver därför ett säkerhetssystem som omfattar ett slags ”nordisk neutral zon” för Centraleuropa utan offensiva västliga vapensystem, en zon med låg spänning, medan USA:s neokonservativa elit hävdar att de har rätt att pressa motparten att retirera steg för steg för att garantera USA:s överhöghet. I slutändan är det detta som kriget i Ukraina handlar om.

Så länge den ryska ledningen inte betraktar kriget som ett försök att erövra ukrainskt territorium, utan som ett ”existentiellt krig” på grund av ett ”existentiellt hot” från väst, kommer Ryssland att föra kriget med alla medel. Förhandlingar kräver att västvärlden tar de ryska kraven på säkerhet på allvar. Annars kommer kriget att eskalera och allt fler länder och soldater kommer att dras in i kriget.

Om den ena sidan i Ukrainakriget väger tyngre än den andra, militärt, juridiskt och moraliskt, borde det i sig vara ett skäl för vapenvila och förhandlingar. Men USA:s vilja att acceptera begränsningar av sina egna insatser i Europa kan vara en förutsättning. USA:s avskräckningskoncept – dess framskjutna utplacering av hotfulla vapensystem – kan behöva ersättas av en mer defensiv strategi. Den strategiska kärnvapenavskräckningen kanske inte är möjlig att ersätta på länge, men USA:s användning av ”lokal avskräckning” med offensiva styrkor nära den andra sidans gräns strider definitivt mot internationell rätt. Militärt förutsätter det en amerikansk strategisk överlägsenhet som vi inte längre har. Det kommer att öppna upp för förebyggande angrepp, vilket vi redan har sett. Det har en extremt destabiliserande effekt, något som det nuvarande kriget är ett bevis på.

Om vi utgår från en ”bredare” definition av internationell rätt som också erkänner ett ”hot mot freden” som olagligt enligt FN-stadgan, kan vi säga att USA och Ukraina nu har brutit mot FN-stadgan på den ena punkten efter den andra. Dessa brott har skett utan att FN:s säkerhetsråd har ingripit, eftersom USA och Storbritannien har kunnat använda sitt veto.

Först lovade alla västledare Gorbatjov att Nato inte skulle flytta sin militära närvaro öster om Tyskland, vilket fick Gorbatjov att dra tillbaka de sovjetiska styrkorna från Östtyskland. Väst höll dock inte sina dokumenterade muntliga åtaganden, vilket är ett brott mot internationell rätt.

För det andra har USA flyttat sin militära närvaro till Centraleuropa och Ukraina så långt att det har blivit ett västligt brohuvud nära Moskva och därmed har blivit ”ett hot mot freden” enligt beskrivningen i FN-stadgan. Det är destabiliserande och det kommer att öppna för förebyggande angrepp. Det är ett brott mot internationell rätt.

För det tredje har USA byggt upp ett ukrainskt system av laboratorier, ett ”militärt-virologiskt komplex”, som lagrar dödliga virus och bakterier, massförstörelsevapen, vid gränsen till Ryssland som utgör ”ett definitivt hot mot freden”. Det är ett brott mot FN-stadgan och mot internationell rätt.

För det fjärde har Förenta staterna och Ukraina genom massmord och etnisk rensning, genom en statskupp och brott mot en resolution från säkerhetsrådet, medvetet drivit på för ett krig och därmed gjort sig skyldiga till brott mot FN-stadgan och internationell rätt i flera avseenden.

För det femte har USA och Ukraina genom sin politik för radikal nationalism och ”ukrainifiering” brutit mot internationell rätt genom att använda det ukrainsktalande väst för att konfrontera det rysktalande öst, som USA:s dåvarande ambassadör i Moskva William Burns redan 2008 betraktade som ett ”hot mot freden”.

För det sjätte talar den amerikanska säkerhetseliten om USA:s allianser som ”defensiva”, men man talar också, mycket uttryckligen, om användningen av andra medel än militär krigföring för att utnyttja den andres sårbarhet och undergräva dess stabilitet. Man talar om att använda ”politisk krigföring” och om aggressiva militära utplaceringar. USA:s fokus ligger på att underminera en ”rival” för att uppnå seger. FN-stadgan syftar dock inte bara till att förbjuda och förhindra ”militära invasioner” utan också varje hot eller aggression mot en annan stat. Den dominerande amerikanska elitens ”segerpolitik” är inte förenlig med FN-stadgan. Denna politik är i sig ett brott mot internationell rätt.

Om vi använder en mycket ”snäv” definition av internationell rätt, skulle Ryssland vara skyldigt till brott mot FN-stadgan. Men om vi accepterar en ”bredare” tolkning, där ett ”hot mot freden” och ”hotfulla” utplaceringar är brott mot internationell rätt, har USA flera gånger brutit mot FN-stadgan och det amerikanska vetot i säkerhetsrådet har gjort att USA ostraffat har kunnat upprepa sina brott. Frågan är om Rysslands krig skall betraktas som ett ”självförsvarskrig” i enlighet med internationell rätt. För USA var ett ryskt krig också en förutsättning för att kunna skära av gasledningen i syfte att frikoppla Europa från Ryssland och försvaga både Ryssland och Tyskland. Detta kan till och med ha varit ett primärt skäl till att USA förberedde sig för kriget i Ukraina och sedan inledde detta krig.

Det utbredda påståendet att Ryssland vill erövra Ukraina har inget stöd vare sig i retoriken eller i praktiken. Det är ogrundade påståenden, som jag har beskrivit ovan. Ryssland skulle förmodligen ha behövt en tio gånger större styrka för att ens överväga att ockupera Ukraina och det är något som ryska militära planerare skulle ha varit väl medvetna om. Men ju fler vapen med allt längre räckvidd som väst ger Ukraina, desto mer ukrainskt territorium kommer Ryssland att göra anspråk på för att skydda sig mot västliga angrepp. För Ryssland handlar det om att skydda ryssarna och de rysktalande i östra Ukraina från massmord, men också om att förvägra västvärlden all militär närvaro, inklusive biologiska laboratorier, i Ukraina. Detta kommer eventuellt att öppna upp för någon form av finsk lösning för resten av Ukraina efter en rysk seger på slagfältet. Efter att Ukraina lämnade Minskavtalet och efter att Ukraina lämnade det rysk-ukrainska avtalet från mars-april 2022 kommer Ukraina att förlora ännu mer och kommer att behöva acceptera en stor förlust av territorium i öster och en ”finsk lösning” för resten av Ukraina.

Detta är något som Ryssland vill driva igenom till varje pris. Ryssland uppfattar västs aktivitet som ett ”existentiellt hot”: ett krig riktat mot Ryssland. För att överleva som stat kommer Ryssland att föra kampen med alla till buds stående medel, inklusive kärnvapen om så krävs. Ryssland har sagt att man inte kommer att använda kärnvapen i Ukraina, mot en ”brodernation”, men om kriget eskalerar till Polen är det möjligt att kärnvapen kommer att användas för att återställa vår ”rädsla för atomeskalering”, för att citera Sergej Karaganov. Detta har ingenting att göra med våra preferenser för Ryssland eller inte. Man kan till exempel hävda att Ryssland är en autokratisk och till och med brutal stat, men den ryska invasionen handlade aldrig om att erövra ukrainskt territorium, utan ur Moskvas synvinkel om att försvara det ryska folket och försvara själva existensen av en enad stat.

Föregående artikelTrettiotvå år efter Tysklands återförening. Lyckliga tyskar?
Nästa artikel10 skäl till varför Indiens inställning till Gaza är ohållbar
Global Politics
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

60 KOMMENTARER

  1. Som en inflikning till en för övrigt mycket bra artikelserie av utredningar av begrepp och parternas ståndpunkter; så går det ju å andra sidan inte att bortse från två saker.

    Ryska federationen är sedan länge grannar med Nato-länder; Estland, Lettland, Litauen, Polen liksom Turkiet. Det har gått utan minsta skärmytslingar genom precis hela historien ända sedan 1950-talet (gällande Turkiet).

    Den avgörande frågan för Ukrainas del är det ekonomiska systemet. Det man allra mest vill bli av med är det genomkorrupta ekonomiska systemet och frånvaro av civiliserat fungerande rättsstatsprinciper och politiska mygelsystem som man uppfattar att i allt som allt understöds detta av dagens Kreml, som dessutom gör föga för att reformera bort detta ut det egna systemet hemmavid; tvärtom – det stärks dessutom.

    Ryska staten av idag skakar i sina sköra strukturer. Man har inte en sammanhållen nationalstat, man har ingen medborgarstat, inget civilsamhälle, ingen rättsstat och inget fungerande fritt press- och politiskt samhälls- och partiliv.

    Det enda som håller ihop det ryska samhället av idag är ett maktklientel av en kombinerad ekonomisk maffia (se den nya boken ”Sundsvallsoligarken” om putinoligarken Oleg Deripaska) som styrs av medarbetare ur de gamla KGB- och FSB-strukturerna.

    Det är det ukrainska folket vill bli av med. Ultranationalisterna har blivit det mest kraftfulla redskapet, men knappast målet.

    För över 100 år sedan var vilda vänstergrupper som anarkister, syndikalister, marxister och allehanda revolutionärer de som slog sönder de gamla imperiala strukturerna från tsarismen, den gången, för Ukrainas del.

    Det Ryssland måste lära sig att leva med är ett grannland som måste få lära sin egen politiska utveckling, begå egna misstag och lära av dem, och skapa nytt -som i alla andra länder.

    Det landet och folket Ukraina inte vare sig vill ha och allra minst behöver är en rysk överrock från Kreml.

    Det är den enda läxan vi alla måste inse och förstå. Ideologier och diskussionerna om dessa är helt oväsentliga och bara en intellektuell lyx och överkurs i västerländska kretsar. Ingen i Ukraina bryr sig om ismerna. Man vill ha västerländsk frihet och europeisk civilisation; och inte förbli en underhuggare till den dystra nedåtgående putinistiska Russkij mir.

    Inga fallna geografiska imperier har någonsin gått att bygga upp igen. Det som tog slut för Kreml i december 1991 är för alltid förlorat och kommer inte att komma att fås att återvända.

    • Ukraina har en överrock efter statskuppen mot folkvald president 2014 – USA. Förhållandet mellan Ryssland och Ukraina var gott innan. Jag betvivlar att din beskrivning av Ryssland är riktig. Blackrock och utländskt kapital har skaffat sig stort ekonomiskt inflytande i Ukraina på bekostnad av landets befolkning.

      • Få ukrainare, framför allt inte i östra Ukraina numera efter ryska invasionen, klagar på att landet närmar sig europeiska och västliga värden och strukturer.

        Den putinska invasionen av Ukraina fattades av panik: d.v.s. att Ukraina och dess ekonomiska strukturer av rysk maffia- och KGB-kapitalism nu blir direkt utsatta för västerländska och europeiska affärs- och rättskontrollerande system och öppen, fri media – är det självklara dödshotet mot dagens putinistiska system, som inte kan överleva i en miljö av fria medier, fungerande politiska och juridiska rättsstatsprinciper. Det är allt detta i kombination som skrämmer dagens ryska helt avpolitiserade samhälle, nedsläckta media och misslyckade ekonomiska strukturer. Vi ser bara på senaste tiden hur ukrainska oligarker fått ukrainska rättssystemet inpå bara skinnet: Kolomojskyj och Medvedtjuk (som kommit synnerligen lindrigt undan, tyvärr).

        • Du glömmer några ”detaljer”

          USA:s/Natos/EUs/ stöd åt högerextremistledd statskupp mot folkvald president med klart minskad nationell självständighet, inbördeskrig mot Donbass i stället för att följa FN-stödda Minsk II, Kraftig utvidgning av Nato och med nya vapen på baser nära Ryssland i strid med givna löften av världsledare, uttalanden av Zelensky om medlemskap i Nato och anskaffning av kärnvapen, avfärdande av Rysslands på internationella avtal krav på säkerhet. Efter krigets start kraftfullt ingrepp av USA/UK för att motverka fred som var nära i avtal mellan Ukraina och Ryssland- (i mars 2022 genom Boris J enligt Israels dåvarande premiärminister Bennet och Turkiet). Utländskt kapital har fått stort inflytande i Ukrainas ekonomi medan fattigdomen och emigrationen ökade 2014-2021

    • Lite bråttom men kan flika in något.

      ”Ingen i Ukraina bryr sig om ismerna. Man vill ha västerländsk frihet och europeisk civilisation;”

      Som jag fattat är det den västerländska ekonomin som hägrar ukrainarna.
      Eller den västerländska ekonomin som de föreställer sig den är.
      Lätt att hitta jobb, bra löner, stort varuutbud m.m.
      Glöm inte att Ukraina var ett fattigt och utarmat land före kriget.
      Mycket av upproren berodde just på det.
      Man la skulden på Ryssland vilket ukronazisterna skördade den stora vinsten av.
      Ryssland gjorde vad de kunde men med den ivriga aggressorn och infiltratören USA och Västvärlden gick inte upproret att stoppa.
      De som fick lida värst var dock den ryskorienterade befolkningen i Donbass som blev beskjutna av ukronazis och ukrainare i sina hem då de utropat egna republiker då de inte var med på skiljandet från Moderlandet Ryssland.

      Nu har ukrainarna ingenting, vare sig västerländsk frihet, europeisk civilisation eller för den delen tryggheten i Moderlandet Ryssland.
      Det som finns i Ukraina är kapitalismens USA som tagit plats där för egen vinnings skull.
      Fråga dig istället vad en östslav betyder för en västerlänning.
      Östslaver är orientalier. Det är där de har sina riktiga vänner.
      Om de nu inte har manipulerats av västerlänningen.
      Det officiella Indien verkar opålitligt. Men det är inte säkert indierna är det som folk.

      Jag tror på ett enat Orienten som balans till den imperialistiska västerlänningen.

      • Vare sig östeuropéer som ukrainare eller ryssar är särdeles minsta intresserade av Orienten i sig, de är tidvis mer europeiskt skolade och bildade än de flesta låt säga svenskar eller norrmän. Den här idén att slaverna måste tillhöra Asien och helt enkelt vända sig för sin framtid till nordkoreaner, mongoler, burmeser, indier eller kineser är helt egenpåhittade fraser hos dem som verkligen tror att Putin och dagens Moskva är på väg att bygga något parallellt ekonomiskt fungerande system sida vid sida av dagens EU.

        Där tar de fel. Inte minst den snabba politiska och delvis ekonomiska utvecklingen i dagens Armenien visar på hur lite de ryska grannländerna kan lita på Moskva när det bränner till och krisar; d.v.s. inte alls. Både Kazachstan och Armenien söker sig snabbt närmare till andra utländska partners numera; först och främst oss i Europa. Kazachstan vet att det kan vara nästa man till rakning i Putins styre -och det vill man inte se. Jag tror vi i dessa dagar ser början på nedgången och fallet till alla ryska aspirationer att bygga upp ett eget handelsblock där naturligtvis Moskva skall vara den givne ledaren. Den Euro-Asiatiska ekonomiska Unionen verkar vara första offret som nu faller som framtidsprojekt, i och med den ryska stagnationen i det rysk-ukrainska kriget.

        Som betydligt mer insatta samtida ryska affärsmän brukar uttrycka sig numera: ”…och vi tänker inte lära oss kinesiska”.

        Ukrainska befolkningen vill ha stabilitet i landets och den egna familjens sociala, ekonomiska, rättsliga och rentav personliga sfär. Och det får man inte med putinismen. För ukrainarna är den vägen helt mentalt nedstängd. Dagens opinionssiffror som redovisades häromdagen genom Ekoredaktionen/Sveriges Radio om att Ukrainas befolkning till hela 92(!!) % stöder landets anslutning till Europeiska unionen tyder ju klart på det.

        • Om du, Johan de Nauclér, påstår att gemene man i Ryssland går och längtar efter den västerländska liberalismen så lever du i en fantasivärld. Det har Jeltsinåren effektivt satt stopp för. Enda anledningen till att ukrainarna och andra liknande länder i öst vill med i EU är för att de ska kunna lämna landet. EU vill ha dem som billig arbetskraft. EU = Det sjunkande skeppet som råttorna hoppar på.

          • Wikipedia ”Sedan Sovjetunionens upplösning 1991 har Ukrainas befolkning minskat med nästan åtta miljoner.[1] Under 2000-talet har Ukrainas befolkning minskat varje enskilt år, vilket orsakats av ihållande låga nativitetstal i kombination med höga mortalitetstal, liksom av utbredd emigration.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Ukrainas_demografi

  2. Förlåt Johan
    Men ska vi kolla lite mer globalt. Vad tror du USA skulle göra om Mexico skulle välja att tillåta Ryssland eller Kina att gå med i en ”försvarsallians”. Tror inte att man skulle säga:
    Ja det är ju ett suveränt land de måste ju få göra som de vill.
    Robert Edin

    • Tack Robert! Är Du helt ny här? Den diskussion Du tar upp är redan genomgången här sedan flera år och många gånger.

      De amerikanska Förenta staterna anser ju att deras ”Monroedoktrin” från 1800-talet ännu gäller. Den bryter självklart mot internationell lag och rätt. Det står de mexikanska Förenta staterna (ja, landet heter faktiskt så!) som innefattar hela Nord- och Sydamerika (även den danska och europeiska ön Grönland ingår enligt Washington i denna Monroedeklaration, vilket få nordbor känner till) att ingå vilka utrikespolitiska och diplomatiska avtal med vilka länder de vill, enligt FN-stadgan. Som varande Mexikos viktigaste handelspartner kommer nog Washington svara med lika tillåtna handelsåtgärder och annat otäckt, så det är inget man i Ciudad de Mejico ger sig in på, misstänker jag. Man håller sig till realpolitiska tyngdlagen.

      Men de mexikanska Förenta staterna får som FN-medlem ingå i vilka förhållanden de vill enligt FN-stadgan. Är det realpolitiskt görligt? Det är nog en annan sak! Men Mexico har av och till (men inte alltid) i många decennier delvis för en mycket radikal politik som varit rejält anti-imperialt mot Washingtons våldsetablissemang.

      Mexicos presidenter har ganska stor handlingsförmåga att sätta principiell punktpolitik, eftersom statschefen bara kan sitta en mandatperiod och ej väljas om, så det går alltså inte från Washington att ”sabotera presidentens omvalsplaner”.

      Men frågan är stor: är Monroedoktrinen som (eventuellt) aktiv legalt verkande utrikespolitik ett brott mot internationell lag? Jag dristar mig att säga att Monroedoktrinen saknar juridisk legitimitet, saknar rättsverkan och då den ”används” är den ett solklart brott mot internationell lag (alltså inte det nuvarande amerikanska politisk-juridiska mumbojumbo om en värld som är ”regelbaserad”).

      Lägg alltid märke till (speciellt i dessa dagar) att amerikanska politiker talar om det helt tillintetsägande icke-internationellt icke-bindande ”rule of law” men aldrig om ”internationell LAG”.

      Med Brasiliens medlemskap i BRIKS har väl i mångt och mycket Brasilien redan brutit sig ur Monroedoktrinen. Kan Mexico göra det? Förmodligen inte om man vill ha fungerande handel med de amerikanska Förenta staterna.

  3. Mer än 78 % av ryssarna litar på Rysslands president Vladimir Putin, och nästan 75 % godkänner hans jobbprestationer, visade en undersökning från Russian Public Opinion Research Center (VCIOM) på fredagen.
    Undersökningen visade att 78,3 % av de tillfrågade sa att de litar på den ryske presidenten, medan 17,8 % angav att de inte gjorde det. Så många som 74,9 % av ryssarna anser att Putin klarar sig bra i ämbetet jämfört med 15 % som uttryckte motsatt uppfattning.

    Undersökningen genomfördes den 2-8 oktober bland 1 600 vuxna ryssar. Felmarginalen överstiger inte 1 % med en sannolikhet på 95 %.

    Samtidigt visade en undersökning från Rysslands Public Opinion Foundation (FOM) att 74 % av de som ingick i urvalet sa att de litar på den ryska ledaren och 77 % visade godkännande av hans arbete, med 16 % respektive 12 % som inte håller med om detta.
    Putin Betrodd av 77,7 % av ryssarna – Enkät
    FOM-undersökningen genomfördes bland 1 500 svarande den 6-8 oktober i 104 städer och städer i 53 ryska regioner, med det statistiska felet som inte översteg 3,6 %.
    https://sputnikglobe.com/20231013/over-78-of-russians-trust-putin-nearly-75-approve-of-presidents-work—poll-1114167420.html

    • Observera att enligt vedertagen professionell akademisk praxis som delas av i princip alla specialister och akademiska historiker går det inte idag att det minsta lita på ryska opinionsmätningar.

      I en så pass pressad och anti-politisk och närmast totalitärt samhällsklimat som dagens putinistiska Ryssland svarar i princip tillfrågade vad som förväntas av dem inför den helt okände uppringaren eller främlingen på stan.

      Ingen normalt fungerande tänkande ryss dryftar idag offentligt sina politiska åsikter öppet i det repressiva ryska samhället, där alla oppositionspolitiker idag är fängslade, i exil eller mördade.

      • Det finns faktisk krigskorrespondenter i Ryssland som går runt och frågar folk om just de här frågorna, Ett namn är Patrick Lanchester vars material är lätt att komma åt. Här är ett smakprov och de som blir intervjuade kan lugnt uttrycka deras åsikter, lustigt nog talar detta inslag för att det som M i sin post är sanningsenligt.
        https://rumble.com/v3d89ce-what-russians-really-think-about-the-ukraine-war-nato-zelensky-putin-usa-an.html

        • Mitt intryck av dagens ryska samhälle är att Putin som person må vara populärare än både sin politik, sitt system och landets läge etc. etc., ryssarna har närapå alltid gillat starka ledare. Den näst siste tsaren Aleksandr III hånade ju alltid sin son Nikolaj (senare Nikolaj II:e) som ”svag och flickig” och så gick det som det gick. Jag minns från min första tid i Sovjetunionen att ”alla” var ”för” Brezjnev (som så här i efterhand verkar långt mer talför och rörlig än dagens amerikanska mumie i Vita huset), men bakom låsta dörrar visade ofta ryssar hur jädrans skärpta politiska iakttagare de är. I akademiska familjer i storstäderna skämtar man ofta med den lätt haltgående korte KGB-killen och är ofta för Navalnyj och Ksenia Sobtjak och andra moderna samhällskritiker -och det är i Moskva och Petersburg landets framtid kommer att avgöras. Går 2 miljoner ut på gatan samtidigt i Moskva är makten i Kreml rökt. De är precis lika utleda på att samma politiker styr sedan ett kvartssekel tillbaka som om vi var tvungen att ännu i vår tid dras med Carl Bildt eller Göran Persson som ledare.

          Jag håller med om att Putin har sina fördelar och säkert viss (avsevärd) popularitet – men det är procentsiffrorna vi skall se upp med. De är ungefär lika trovärdiga som det än gång 100%-iga stödet i Irak för Saddam Hussein år 2003.

          Det Putin faktiskt lyckats med i sin uppodlade personbild är att det finns inga starka konkurrenter som en potentiell efterträdare: samtidigt varje stark ledares akilleshäl. Det ryssarna säkert inte kan svara på är just vilken (annan) ledare de skulle vilja se om Putin föll av just nu, så att säga. Det tomrummet kan bli svårt -och synnerligen farligt- att uppfylla. Ingen har mig veterligen fått alla rätt någonsin när det gäller att utse en rysk maktefterträdare i modern tid. Så blir det säkert också efter Putin. Ingen vet. Alla de här ryktena om hans ”mystiska sjukdom(ar)” kan mycket väl vara en aktiv klassisk rysk ryktesspridning och desinformation för att se hur snacket går och gick inuti och utanför landet.

          • Jag hade i fjol ett meningsutbyte med min kusins man, en f.d. kommunpolitiker för Folkpartiet/Liberalerna. Hans slutargument var hur det var att av den tidning han läste och av alla han pratade med (folkpartister då) var det ingen som tyckte som jag. Alltså hade jag fel. Några sakliga argument fick jag aldrig från honom.
            Kanske är det likadant med dig Johan, du redovisar ofta vad dina ryska bekanta tycker och de tycker som du. Sannolikt en stark övervikt för akademiker i storstad.
            Och apropå politiker som styr sedan ett kvartssekel tillbaka – Erlander satt i 23 år som ordförande i (s) och Alex Ferguson styrde Manchester United i 27 år. Det viktiga är vad man uträttar, inte hur länge man sitter.

          • Bäste Rolf,
            Visst är det så. Jag håller helt med Dig.
            Vi har inte så mycket annan offentlig och pålitlig jämförande politisk statistik från inrikes-Ryssland. Människor ägnar sig lite åt politik hemma, man stänger dörren och sköter sin egen värld och familj. Jag har stött på enkla busschafförer och andra i landsortsstäder som också har politiska åsikter -inte alltid i Putinstyrets ledband.

            En rolig och intressant politisk nyhet från Ryssland är som jag tittat lite då och då på Youtube-kanalen 1420 (sök på Youtube 1420) där den unge Daniil Orain ställer öppna, fria frågor till en offentlig rysk allmänhet på stan -helt förutsättningslöst och utan särskild politisk agenda.

            Det har alltid varit de största ryska storstädernas allmänhet som avgjort rysk inrikespolitik de senaste 150 åren. När miljoner gick ut i dåtidens Petrograd/Leningrad 1917 och 1991 liksom i Moskva 1917 och 1991 försvann de då sittande regimerna.

            Men Daniil Orain: Youtube 1420 – titta in!

      • @Johan de Naucler 14 oktober, 2023 At 17:52
        ”Observera att enligt vedertagen professionell akademisk praxis som delas av i princip alla specialister och akademiska historiker går det inte idag att det minsta lita på ryska opinionsmätningar.”

        Du måste ha en länk till detta påstående, annars bluffar du som med ”Helsingforstraktatet” som jag inte hittat någonstans hos Google (endast Helsingfors Final Act 1975).

        Journalisten och förfataren John Helmer som som jobbar i Ryssland sedan förra seklet, skriver mycket om Ryssland och deras opinionundersökningar men aldrig utalat sig på det sättet som du gör. Är det inte lite konstigt??

        ”Ingen normalt fungerande tänkande ryss dryftar idag offentligt sina politiska åsikter öppet i det repressiva ryska samhället, där alla oppositionspolitiker idag är fängslade, i exil eller mördade.”

        Jag tror du förväxlar med Ukraina, några ex:
        Ukraina om civila ”förrädare”: ”Vi jagar och skjuter dem som grisar”
        https://www.friatider.se/ukraina-om-civila-forradare-vi-jagar-och-skjuter-dem-som-grisar
        Azov-ledarens hån mot mördade aktivister
        https://www.friatider.se/azov-ledarens-han-mot-mordade-aktivister
        Zelenskij har gripit sin oppositionsledare
        https://www.friatider.se/zelenskij-har-gripit-sin-oppositionsledare
        ”Kommunikationsmiss” fick Zelenskyj att skjuta ihjäl sin egen fredsförhandlare
        https://www.friatider.se/kommunikationsmiss-fick-zelenskyj-att-skjuta-ihjal-sin-egen-fredsforhandlare
        Zelenskyj drar in medborgarskap för ukrainska präster
        https://www.friatider.se/zelenskyj-drar-medborgarskap-ukrainska-praster
        Azovstal-kvinna berättar att ukrainska soldater håller civila som gisslan – ”klipps bort” av SVT
        https://www.friatider.se/azovstal-kvinna-berattar-att-ukrainska-soldater-haller-civila-som-gisslan-klipps-bort-av-svt
        Google tvingar svensk media mörka ukrainska krigsbrott
        https://www.friatider.se/google-forbjuder-svenska-medier-rapportera-om-ukrainska-overgrepp
        Zelenskyjs mordpatrull ”avrättar förrädare”
        https://www.friatider.se/zelenskyjs-mordpatrull-avrattar-forradare
        ”Slava Ukraini!” – filmar sig själva när de jublande avrättar ryska krigsfångar
        https://www.friatider.se/slava-ukraini-filmar-sig-sjalva-nar-de-jublande-avrattar-ryska-krigsfangar
        Dansk Ukrainafrivillig: Ryska fångar avrättas
        https://www.friatider.se/dansk-ukrainafrivillig-ryska-fangar-avrattas
        Ukrainsk tv uppmanar till mord på ryska barn
        https://www.friatider.se/bestialiskt-tonlage-bekymrar-ukrainas-regering

        När var du sist i Ryssland??

        • De källor jag angav för 2021 och 2022 kom från bl.a. Världsbanken, IMF och andra seriösa europeiska källor och inte från RT:s propaganda. Att Ryssland skulle gått om Tyskland och blivit Europas största ekonomi måste till och med för RT vara upplagan från 1:a april.

          Fria tider uppfattar jag inte som en minsta seriös källa.

          Vad gäller Helsingforstraktaten (diplomatisk namn: Traité d’Helsinki) får man ibland ha lite egen allmänbildning: det gäller det som skapade dåtidens Europeiska säkerhetskonferens, det första och andra ”korgarna” med bl.a. mänskliga och medborgerliga rättigheter (som möjliggjorde s.k. Helsingforsgrupper i bl.a. Tjeckoslovakien, SSSR och Polen etc.).

  4. Efter att under hela året ha läst kommentarer som tagit avstånd från Rysslands ’folkrättsvidriga’ angrepp på Ukraina förvånar det mig att ingen kommenterar just Ola Tunanders folkrättsliga aspekter i de här tre artiklarna. Hur kommer det sig?

    • Jag själv har ej haft tid att läsa alla tre artiklar om Tunander, men skall ta mig tid till det och försöka bidraga med en egen åsikt, om jag skulle ha någon!

  5. Nå – bäste Rolf och andra läsare. Jag har satt in mig i de tre omfattande delarna i denna artikelserie. Jag finner inget i ord eller principiellt att anmärka på i faktadetalj, urval av fakta, dess värden eller slutsatser. Jag kunde lika gärna skrivit denna text själv, jag skulle kunna stå för dess fulla lydelse, säkert med någon ändring.

    Däremot är det svårt att sätta in å ena sidan komplett internationell lag, folkrätt och mellanstatliga traktat och vad som är diplomatiskt brukligt mot å andra sidan hårdhudad realpolitik och ren stormaktspolitik och stormaktskonkurrens. Det finns helt enkelt en odefinierbar gråzon mellan dessa två storheter där dessa kraftvektorer inte kommer åt varandra. Realpolitik, sammansvärjning eller snillrikt stormaktsspel helt enkelt.

    Diskussionen kring Nato:s utvidgning framstår här som något gentlemannamässigt som brutits av de onda medhjälparna och underhuggarna. Men samtidigt har vi faktiskt ett stort antal mindre och medelstora länder mitt i Europa, som inte tillfrågats det minsta. När dessa muntliga gentlemanna-ord-handslag (så att säga) yttrades inför Tysklands förenande 1989-1990 så existerade ännu den sovjetiska unionen och alla förutsåg och förutsatte att Centraleuropas länder redan hade en ordnad säkerhetsorganisation i OVD (Organisatsija Varshavskogo Dogovora, d.v.s. Warszawafördraget av år 1955). Att sedan dryga året senare både den stora sovjetiska staten försvann och även strax innan OVD, visste man inte om när Washington och Moskva slängde gentlemanna-ord-överenskommelser med varandra. Om detta nu var så viktigt för Moskva, de alltid mycket skickliga ryska diplomaterna på MID och i Kreml: varför bad man inte att ta allting skriftligt, som man av hävd alltid gör från Moskvas horisont? Det är antingen bara slarvigt, hänsynslöst eller dåligt politiskt utfört arbete. Anledningen var att det då bildades den sameuropeiska säkerhetsorganisationen OSSE (OSCE) och Paris- och Madridkonferenserna kring år 1990. Man ansåg att allt reglerades just där.

    Länder, ibland mycket små, som Estland, Lettland, Litauen och aningen större som Polen och Rumänien och andra, vet alltför väl vad det innebär att vara granne med den oberäknelige ryske grannen – där till exempel de flesta baltiska familjer av idag har äldre familjemedlemmar vars kvarlevor idag finns nedslängda i massgravar i Sibirien för brott de blev arresterade för och som begåtts INNAN den sovjetiska invasionen sommaren 1940. De hade ”tillhört anti-sovjetiska organisationer” d.v.s. i de länder som inte ingått i det sovjetiska rättssystemet. Många hundratusentals människor, rentav många miljoner, försvann på detta viset i läger (många av de boende i lägerregioner som Norilsk och Vorkuta har polska och baltiska efternamn, de har aldrig haft råd att återvända) och döden i det som ibland kallas för ”den sovjetiska förintelsen”: d.v.s. rättslöshet och komplett laglöshet. Och man visste att det kunde återkomma. Och så kom 2010-talet och med Putins återkomst till statschefsmakten återkom också de oberäkneliga politiska tiderna. Därför sökte dessa mycket små länder i Europas utkanter skydd i alla de allmäneuropeiska säkerhetsstrukturer som kunde åstadkommas -vis av erfarenheten och inte som medlöpare till någon blodsugande amerikansk imperialism. Man ville helt enkelt inte offra framtida generationer till Sibiriens fångläger. Igen. Förra veckan hotade ryska Dumans talman Volodin med ”att Magadan stod redo”: den södra staden vid Ochotska havet dit poeter som Varlam Sjalamov (Shalamov) skickades, liksom den världsberömde raketkonstruktören Sergej Koroljov som förde upp mänskligheten i rymden, i de Kolymaläger där han fick sin fysiska hälsa förstörd (och dog i förtid) och sina tänder utsparkade av en lägervakt. Det är inte många i denna världen som vet att en återbördad Gulag-fånge ledde mänskligheten ut i rymden.

    Sedan kan man fråga vad världens största stat verkligen är rädd för. Den tycks alltid vara paranoiskt utlämnad till slumpens faror och sammansvärjningar som gräver dess fånggropar dag och natt. Det vill säga det saknas en fungerande tillit. Men den kommer inte utifrån, utan inifrån det egna icke-fungerande ryska pseudopolitiska systemet. Tilliten mellan befolkning och maktstrukturer i ryska samhället är i stort sett obefintlig -det är också därför korruptionen grönskar och fortlever. Ingen litar på någon annan. Då makten i Kreml inte ens anförtror det egna folket att ha egna åsikter, politiska (självständiga, alltså) partier och rörelser, press och fri opinionsbildning litar man indirekt inte heller knappast på utlandet -som har alla dessa fungerande samhällsbärande element, kan man ödsla minsta förtroende på någon granne. Allt är suspekt. Därför man aldrig lärt sig utöva seriös och sann politik i någon mån, och bara härskat och utövat makt.

    Ukrainas kaos är en lång historia, som i alla fall jag inte tänker gå in på här eftersom det blir alltför långrandigt ännu en gång. Men som jag uppfattar många (i mitt fall alla) av de rysktalande familjerna i just Ukraina så har de de senaste åren väckts upp politiskt från att ha just varit komplett, fullständigt OINTRESSERADE av all politik. Från den folkrörelse på Majdan som år 2013, en slags allnationell generalstrejk, bestod mestadels i början av studenter, HBTQ-grupper, kvinnogrupper, anarkister och andra mestadels progressiva rörelser (det tillstötte tyvärr alltmer ultranationalister till den senare) så var man trött på det ”ryska systemet” man hade i politiken och det ekonomiska systemet -som man då uppfattade som siamesiskt ihopsatt med det putinistiska ryska systemet. Det var obotligt och monstret måste dö, helt enkelt.

    På sovjetisk tid var den ukrainska sovjetrepubliken ekonomiskt överlägsen grannlandet Polen; numera över trettio år senare, var situationen i den närmast omkastade. Polen var i alla avseenden ekonomiskt, socialt och industriellt ofta dubbelt, tredubbelt eller fyra gånger så effektivt som det ukrainska samhället. Man släpade efter. Och rejält. Så Ukraina förstod att man måste bli europeiskt. Jag vet ingen ukrainare som det minsta ångrar detta. Ingen där vill leva med Moskva, för Moskva eller under Moskva. Antalet ukrainare som frivilligt vill leva under det oförutsägbara putinistiska rättslösa, regellösa och laglösa systemet är så pass få att de säkert redan lämnat landet.

    En taktisk fråga är: vad är då Kreml rädda för? Några amerikanska kärnvapen på ukrainsk mark? Knappast. Alla strategiska och starka kärnvapen är i alla världens kärnvapenstater stationerade på fartyg och flygplan, och inte på fixerade landbaser, möjligen som inaktiv lagring. Ryssland har världens längsta obrutna kustlinje och kärnvapenhotet finns alltså i havet. Redan, sedan länge tillbaka.

    Såsom ”Rysslands ledning” uppfattar hoten, är det på ett helt annat vis. Dessa hot sitter idag i fängelser, lever i tvingad exil, rings upp per telefon till domstolar och avger vilken dom en domare bör avge i ett mål mot en misshaglig social och politisk medborgare (s.k. ”telefonrättegångar”, som Putin en gång gick till val på att avskaffa -men nej) och i bästa fall hållet tyst i hemmets lugna vrå. Rysslands främsta hot är idag fungerande rättssystem, en fungerande skatte- och ekonomisk brottsbekämpande myndighet, en fri granskande press, ett fungerande partiväsen med en funktionell fri opposition (som inte bekämpas med militära gifter) och maktskriften med politiker som respekterar konstitutionella texter och avgår -utan röstfusk- efter mandatperiodens slut. Dessa är de främsta kärnvapenverkande hoten mot det putinistiska systemet av icke-politik och mot dagens kleptokratiska tjuvklass av oligarker och bankirer som överbefolkat Kreml och dess institutioner som vaktas av säkerhetspolisen -inte som en ren militärdiktatur, men väl en säkerhetspolisdiktatur, säkert världens enda.

    Med ett europeiserat Ukraina, precis som Polen, som får Kreml allt det här rakt in spökandes i en garderob nära sig. Det är friheten, ärligheten, rättsstat och utövande av äkta politik (i ordets rätta betydelse) som idag är det största hotet mot den härskande överklassen i Kreml.

    Ryssland är idag det sista industriella landet i världen som inte förstår sig på politik och fungerande institutioner. Man har blivit sin egen kontraproduktiva fiende, helt enkelt. Börjar man ärligt utöva politik, kommer Ryssland bli ett normalt fungerande land som också vänligt kan interagera med alla sina grannländer som alltid med politik fungerar avsevärt bättre socialt och ekonomiskt.

    Om Washington vill ha ett dåligt och numera alltmer sämre fungerande Ryssland bör de i största hemlighet hålla kvar Putin så länge de kan vid makten. Vilket kanske är fallet. Dagens fallerande Önske-Ryssland finns redan i Washingtons ögon sett.

    Det finns tyvärr ingen fungerande juridik och folkrätt som utifrån kan bota dessa makthavare. De ryska strukturerna, som ockuperar landet, är som med napolitanska maffians strukturer. Man måste arbeta på ett annat vis.

    • Herr Nauclér igen: ”Många hundratusentals människor, rentav många miljoner, försvann”. Antar du pratar om Gulag. Det är exakt 1 053 829 individer som dog av olika anledningar. Fastställt sedan 30 år tillbaka.

      • Det finns inga avslutade och slutligen skrivna sista kapitel i historien. Vi upptäcker varje år helt nya aspekter och nya fakta av såväl det antika Grekland, Romariket, fascistiska Tredje riket och Stalinepoken. Historiska upptäckter och nya fakta i historia är konstigt nog faktiskt färskvara.

  6. Men bäste Johan, i stället för för att kommentera det folkrättsliga perspektivet åstadkommer du en klagoskrift över Sovjetunionen. På din gymnasietid hade det troligen renderat dig ett underkänt betyg för missuppfattning av ämnet.
    Och apropå den ekonomiska utvecklingen i Ukraina har jag sett statistik som visar att efter Sovjetunionens upplösning har Ukrainas utveckling gått nedåt. Jämför med Rysslands under den hatade Putin. Och hur ser det ut i Grekland och Rumänien för att ta två stater inom EU?

    • Alla länder kastar ljus och skugga. Sovjetiska samhället hade massa goda egenskaper, man tog till exempelvis exemplariskt (oftast i alla fall) hand om sina barn, ungdomar och studenter.

      Men dagens ryska stat ärvde vissa dåliga egenskaper från sitt sovjetiska liksom rentav tsaristiska historiska arv: oförmågan att godta vedertagna vetenskapliga erfarenheter hur man sköter en ekonomi, hur man bygger ett land efter regler och lagar och får ett land att fungera enligt politiska funktionella regler, där det råder någon form av oförutsägbarhet. Det är därför den ryska politiken idag hemmavid är stendöd.

      Ännu idag sköts den ryska staten av ett antal konservativa män, som aldrig är beredda -till vilket pris- som helst att kunna gå i opposition, och helt efter deras personlighet och personliga nycker.

      Man kan inte heller använda den internationella lagen som något slags smörgåsbord där man bara för att stödja en redan förutbestämd egen politisk åsikt om att Putin alltid har rätt, och när en diskussionslucka uppstår i samtal och debatt om internationell lag, så är den då i det exakta putinska nyckelhålet rätt.

      Envar måste ha principer. Den första torde vara att folkrättens första andemening är att det råder så kallat krigsförbud och att invasion med militära medel mot ett annat lands territorium är illegalt.

      Jag hör aldrig putinismens anhängare någonsin tala om några fasta politiska principer. Det är precis samma fenomen som de våldsliberaler och högern inför kriget mot Irak år 2003 – USA hade alltid rätt oavsett principer. Vi ser samma blindhet hos dagens Israelvänner: Israel kan av princip aldrig ha fel. Det vill säga den politiska subjektivismen har segrat i sinnet.

      Dagens västerländska putinistiska diktaturanhängare förstår sig vare på fasta politiska och rättsliga principer. Det sitter i deras politiska gener: den starke ledaren är bra, politiskt våld är godtagbart, fängslanden av alla oppositionella röster är bra, förtryck är helt enkelt bra.

      Det är fullt möjligt att Putin är populär bland stora grupper av ryssar. Starka ledare har alltid varit positivt i den ryska kulturen. Men är det politiska, sociala, ekonomiska och pseudojuridiska systemet populärt hos den gemene ryssen? Svaret på den frågan är nog helt avgjort nej. Putin av idag är förmodligen populärare än sitt eget lands sammantagna sociala system. Det bådar inte gott för Putins efterträdare den dagen den måste tillträda. Det är då Rysslands verkliga prövningar och utmaningar kommer att bli en stor fara för landet, folket och dess omvärld.

      Min fråga till alla som tillskyndar till det putinistiska systemets försvar: varför accepterar inte det ryska härskardömet några oppositionella? Stöder ni att den ryska vänsteroppositionen sitter i fängelse? När skyndade ni senast till någon förtryckt och fängslad rysk socialist, socialdemokrat eller (äkta) rysk kommunists (som Boris Kagarlitskij) försvar?

      Där är den minimala västliga putinistiska tokvänstern helt tyst (kanske av genans). Man har övergett vänsterns över 225 år gamla principer om jämlikhet i samhälle och politik och helt fallit ned i den högernationalistiska putinismens jaktgrop och hypnotiserats av den starke ledarens princip. Är inte det ganska genant och skämmigt? Ärligt talat?

      Som min fråga i retur till bl.a. min skribentkollega Rolf – har Putin alltid rätt?

  7. Du slingrar dig Johan! Du undviker att konkret kommentera innehållet i Tunanders folkrättsresonemang och föredrar långa utläggningar om Putinism och det ryska samhället, oppotion, konservatism, korruption m.m., som om Tunander är en Putinist. Om det är det du menar så säg det rakt ut: ”Jag Johan d N anser att Ola Tunanders resonemang kring folkrätten enbart är ett putinistiskt sätt att godkänna allt Putin beslutar om beträffande folkrättsaspekter kring kriget i Ukraina!”

    • Nej Rolf. Jag anser att Ola Tunanders resonemang är viktigt och et bra inslag i bedömningarna.

      Däremot, som jag skrivit, KAN JAG INTE bedöma för egen hand det folkrättsliga läget och bedömningssituationen eftersom jag inte anser att jag personligen
      har alla fakta på bordet.

      Det rör mestadels att detta rör sig i en gråzon mellan internationell lag, rättsbedömning och ren stormaktspolitik, geopolitik och allt vad det heter. Mellan lag å ena sidan och politik å andra sidan är det alltid en gråzon vad som är juridiskt och det som är politiskt: allt från förtal av låt säga offentliga personer som politiker till ren förolämpning (för att ta ett exempel).

      Jag delar Ola Tunanders hela problemframställning och de bedömningsvägskäl vi har i ämnet. Konflikten pågår numera som krig, och det är alltför tidigt att uttala sig rent rättsligt vad som är korrekt. Det finns ju ett mål i Haagdomstolen där alla parter med tiden lär få lägga fram sitt och de domare som sitter där får då bedöma ärendet juridiskt. Jag tänker inte föregå deras bedömning. Som alltid i juridikens värld får vi avvakta, invänta och just vänta. Min kristallkula är lika suddig som alla andras.

      Men den internationella lagens och folkrättens huvudprincip är att det råder principiellt krigsförbud och förbudet mot av FN ickesanktionerade invasioner och krigsanfall av en annan stats militärmakt mot en annan stat och invasion av dess territorium är och förblir alltjämt helt olagliga i just internationell lag. Detta är ju också Förenta nationernas åsikt liksom generalsekreterare Guiterres, som åtskilliga gånger uppmanat de ryska styrkorna att genast lämna ukrainskt territorium.

  8. Nu är det ju så att om olika principer krockar måste man ha en prioriteringsordning. Det känns som att din prioritering innebär att Ukrainas rätt att angripa och likvidera människorna i Donbass går före Rysslands rätt att ingripa till försvar för dem.

    • Rolf, jag tror det är ett svepskäl. Dagens ryska ledning kan inte acceptera att Ukraina politiskt, socialt och ekonomiskt vänder sig bort från den ryska ekonomiska KGB-maffiamodellen och vänder sig en kurs till en modern europeisk rättsstat. Detta är ett ekonomiskt-existentiellt hot mot dagens ryska styre; jag ser detta rysk-ukrainska krig vars huvudorsaker är rent ekonomiska. Ekonomin och att samla pengar är det enda dagens putinism håller som mest kärt. Att Kreml plötsligt fått förkärlek för en fattig utflyttningsbygd i en gravt nedgången gruvregion är bara cyniskt.

      Man kan inte, som många som stödjer dagens ryska styre, använda folkrätten som slagvapen och förstärkande argument när det passar och samtidigt avvisa alla folkrättsliga invändningar som vänds emot Putin-styret, som helt avvecklat den ryska rättsstaten hemmavid.

      Hade Ryssland och dess nuvarande statsledning varit en äkta rättsstat och bekänt sig till demokratiska principer, hade man från Kreml aldrig satt igång detta ukrainska krigsäventyr sedan Putin återkom till makten år 2012. Och det vet Du också. Mycket väl dessutom. Dagens putinistiska oligarksystem är fånget hos sitt eget ekonomisk-politiska system som de inte har någon nödutgång med livet i behåll från.

      Går de i opposition mördas de eller sätta i fängelse, precis som ödet hos alla andra maffiaekonomiska länders ledarskap där de funnits i världen.

      • Du har inte gett belägg för ”Ukraina politiskt, socialt och ekonomiskt vänder sig bort från den ryska ekonomiska KGB-maffiamodellen och vänder sig en kurs till en modern europeisk rättsstat.”
        EU stödde direkt statskuppen i Kiev 2014 mot folkvald president. Rättsstatsbeteende? Frankrike och Tyskland saboterade FN-stödda Minsk II som skulle ge Donbass ökad självständighet inom Ukraina. Rättsstatsebeteende? USA och EU-länder excellererar i olagliga sanktioner mot olika stater som de inte gillar. Rättsstatsbeteende?

        Ukrainas tidigare relativa ekonomiska självständighet har kraftigt beskurits efter statskuppen genom ökat inflytande från Väst.

        Rysslands ekonomi tycks ha utvecklats ganska väl trots alla olagliga sanktioner. Saknar en analys av dig.

        • Alla revolutioner och uppror är av princip alltid rättsvidriga och lika olagliga enligt varje gammal regim vid varje tillfälle.

          Svaret är solklart: finn en endaste ukrainare som vill ha Janukovitj-epoken tillbaka? Han markerade bara slutet på en komplett ekonomisk kriminell statsorganisation; som på samma ryska post-sovjetiska vis vuxit ihop korporativistiskt mellan ekonomi, ”rättsväsen”, poliskår, företag, politiker, samhälle och säkerhetspolis. Klagar en person på ena änden av detta system, straffas man av en annan del.

          Det är denna korporativt ihopväxta post-sovjetiska hydra som är själva resultatet.

          Resultatet, själva systemmisslyckandet, är analyssvaret.

          • Janukovytj får väl anses ha gått i pension i dag, får vi kanske misstänka? Nystart som kommande ukrainsk president? Ja, vem vet.

  9. Jag träffade idag en framstående rysk forskare, sedan länge verksam vid ett toppuniversitet i väst. Han berättade att Ryssland försökte rekrytera honom till en ledande befattning vid Skolkovo Innovation Center utanför Moskva. Han frågade inte ens om lönen. Svaret han gav blev, att han mycket väl visste att inom ett år efter att han tillträtt, skulle reglerna ändras och han skulle sitta i fängelse. Han berättade att man lyckades rekrytera en forskare från MIT, men att denne tog sig ut ur Ryssland strax innan han skulle arresteras.

    • Det är skillnad på juridik och politik -i normalfallen. Politikerna stiftar lagarna, medan juristerna tillämpar dem -utan politikers inblandning. Fast inte i Putins Ryssland. JAg vill nog påstå att dagens ryska rättssystem är någonstans mellan gravt orättvist till icke-befintligt. Det är det ukrainska folket vill lämna bakom sig. Känner jag mina egna ryssar rätt, önskar de precis detsamma. Statstyper av Pinochet-typ brukar rämna med tiden.

      • I t.ex. USA har politikerna avgörande inflytande på Högsta Domstolens sammansättning. När ny domare ska utses kan presidenten se till att domare med lämplig uppfattning väljs. Detta är väl känt.

        Har du ingående kunskaper om hur domstolarna fungerar i Ryssland? Skicka gärna bra referenser. Stämmer denna beskrivning? https://en.wikipedia.org/wiki/Judiciary_of_Russia

        • Domarna i alla Högsta Domstolar i världen brukar utses av landets respektive regering, det är inget onormalt, så sker också i Sverige. Rysslands Konstitutionsdomstol är numera (lite märkligt nog) placerad i Petersburg.

          Det som i en del länder är det anmärkningsvärda politiska, som inblandning i domstolarna är att domarna avsatts/avsätts (som t.ex. i Polen) av historiska och rent politisk-ideologiska orsaker; d.v.s. inblandning i domstolens och domarnas arbete EFTER de ha tillsatts på sin post.

          Sovjetiska och post-sovjetiska domstolar har aldrig varit självständiga från politiken, utan de till och med av Putin själv kritiserade ”telefondomarna” där domare måste konsultera lokala och högre politiker hur domen skall se ut mot enskilda medborgare, är tyvärr ännu ett sorgligt faktum. Europarådets kritik mot ryska domstolars insats i dessa fall är genom decennierna mycket omfattande (vänligen se dessa institutioners arkiverade hemsidor).

          • Jag saknar fakta, analyser och länkar som stöd för dina påståenden, som vanligt tyvärr.

            Då det gäller USA är domarens kända ställningstaganden i centrala juridiska frågor av stor betydelse för vem som presidenten godkänner. Oberoende rättsstatspraxis?

  10. Naturligtvis. Ryssland och Kina har helt olika strategier för att vårda sitt intellektuella kapital, d v s Kina har en genomtänkt strategi, Ryssland har ingenting alls.

    • Det intressanta på ett annat håll är just hur utländska företag och representanter behandlas i till exempel Kina. Tvister europeiska och andra utländska företag hamnar i behandlas ypperligt (ofta) väl och professionellt i det kinesiska rättssystemet, tvärtom vad många kanske förutspår. Där har det ryska samhället mycket att lära. Den kinesiska ekonomi som i många decennier var långt mindre än den ryska, är nu mer än tio gånger så stor som den ryska. Här ser vi hur juridisk stabilitet för investerare är en klar tillväxt- och trygghetsfaktor. I Ryssland idag har alla konstruktiva forskare och innovatörer, författare och andra antingen tvingats i exil eller konserverar sig själv i isolering. Putinstyret är bara glada (tyvärr) att bli fri framstående fritänkare, som kan potentiellt störa styret med en endaste liten kritisk påpekan. Statssanktionerad brain drain på högsta nivå, som naturligtvis drabbar ryska landet självt hårdast sett i dess numera dystra framtidsutsikter; precis som ryske författaren Michail Sjisjkin beskriver i sin senaste bok – ”Krig eller fred”. När nobelpristagare med ryska namn vinner sina priser är de alltid verksamma i andra länder sedan många decennier.

      • Fast det räcker inte med att tillverka en massa vapenslag. Man måste ha kapacitet och kunskap att använda dem också.

        Bush junior och Blair kunde inta Bagdad men hade ingen strategisk förmåga politiskt och Irak är idag ”förlorat” för deras del till Iran.

        Och Putins styrkor harvar runt på fälten runt Bachmut. Här finns ingen rysk strategi heller politiskt för Ukraina förutom en massa medialt frasmakeri. Ukraina har idag mer vapen och starkare styre i Kiev än vid ryska invasionen i februari 2022. Bachmuts ruiner – Putin-Ukrainas nya huvudstad.

  11. Mats Larsson;
    Jag vet inget om Rysslands intellektuella kapital, så jag blir nyfiken. Vad jag förstår ligger Ryssland långt framme i rymdforskning, vapenteknologi, flygindustri, kärnenergiteknik, så utan intellektuellt kapital är man väl inte? Jag har också för mig att man satsar på och är duktiga på naturvetenskap och teknik i skolsystemet, men jag kan ju missta mig. Så varför skulle en forskare inom naturvetenskap (antar att det var en sådan du pratade om) hamna i fängelse? För vilket brott?

    • Svar till Rolf Nilsson:

      Jag träffar regelbundet Sveriges verkliga rymdveteran, han har arbetat inom svensk rymdindustri i fyra decennier. Han kan sovjetisk rymdverksamhet på sina fem fingrar, från Sputnik 1 och framåt. För ungefär ett år sedan frågade jag honom hur rysk rymdverksamhet står sig mot den sovjetiska. Inte bra alls, var hans svar, och i augusti i år fick vi svaret: Rysslands första rymdmission till månen på 47 år blev ett fiasko. Luna-25 kraschade och åstadkom en krater på månen, ett fiasko som hade varit otänkbart under sovjettiden.

      Under sovjetttiden fanns fler matematiker i världsklass i Moskva än i någon annan stad i världen. En världsmatematiker som Gelfand ordnade varje vecka seminarier där gymnasieelever satt på första raden. Han belönades med Lenin-ordern tre gånger. Nu finns mycket lite kvar av den en gång så framstående sovjetiska matematiken. Den sista, som jag kände personligen, var Ludvig Fadeev, som gick bort 2017.
      Matematikens viktigaste konferens, International Congress of Mathematicians, som anordnas var fjärde år, skulle ägt rum i St Petersburg sommaren 2022. Den skulle invigts av Putin personligen och hade förberetts av ryska matematiker under flera år. Putins angreppskrig mot Ukraina gjorde att den flyttades till virtuellt format i Helsingfors. Dessutom tilldelades den kvinnliga ukrainska matematikern Maryna Viazovska Fieldsmedaljen, matematikens högsta utmärkelse (https://www.mathunion.org/fileadmin/IMU/Prizes/Fields/2022/IMU_Fields22_Viazovska_citation.pdf) för sitt bevis av sfärpackningsproblemet i åtta dimensioner. Hon är utbildad vid den berömda skola 145 i Kiev, ett bevis om något av den höga utbildningsnivån än till denna dag i Ukraina.

      När jag besökte Novosibirsk under sommaren 2016 tillsammans med några av världens främsta experter inom det strategiskt viktiga området röntgenvetenskap, var dessa mycket förvånade hur Moskva helt hade missat att göra Novosibirsk (egentligen den berömda Akademgorodok utanför staden) till ett världscentrum för röntgenvetenskap. Alla förutsättningar fanns, men Moskva gick helt snett och den chansen missade man helt.

      När Ukraina frivilligt avvecklade sina kärnvapen mot att landets territoriella integritet skulle respekteras, enligt Budapest-memorandum (underskrivet även av Ryssland), fick det stora institutet i Charkiv (KIPT), ett av sovjettidens främsta, finansiering att bygga en neutronspallationskälla för civil forskning. Jag har som gissningsvis enda svensk fått förmånen att besöka den. Noterade många unga kineser i kontrollrummet. Ryska forskare var med om att bygga upp anläggningen, som nu bombats sönder av rysk militär under angreppskriget.

      Jag hör regelmässigt om de mest idiotiska och kostsamma projekt som föreslås och finansieras av Moskva, som t ex att flytta en helt föråldrad synkrotronljusanläggning från Moskva-området till Vladivostok. Ett fullständigt slöseri med pengar och vars vetenskapliga värde om det genomförs är lika med noll.

      Det framstående observatoriet på Krim, som regelmässigt producerade vetenskap på hög nivå, har helt tystnat efter 2014.

      Ryska forskare i diaspora vill inte besöka sitt hemland eftersom de vet att de inte kan lita på sin säkerhet. Detta är vad de säger till mig. På sovjettiden kunde svenska forskare arbeta i landet, visserligen övervakade, men helt säkra (en svensk som jag känner blev t o m utländsk ledamot av den ryska vetenskapakademien). Idag känner jag ingen som ens skulle komma på tanken att vara gästforskare i Ryssland. Några konferenser värda namnet anordnas inte.
      Kontrasten mot Kina är slående. Jag är regelmässigt inbjuden till konferenser i Kina, och endast tidsbrist tvingar mig att ofta tacka nej. Jag har nästan ständigt kolleger som är i Kina i olika uppdrag.

      Detta var bara några nedslag i Rysslands självförvållade nedgång inom vetenskap, vars uppgång inleddes av Peter den store (1724), vårdades under Katarina den stora, övertogs av Lenin och Stalin och senare sovjetledare, och nu är på väg att köras i botten av Putin.

      Rysk vapenteknologi vet jag ingenting om. Mitt intryck av Rysslands misslyckade angreppskrig mot Ukraina är att den är inte särkilt framstående. Om jag drar slutsatser på basis av vad jag sett i Ryssland av landets öppna vetenskapliga verksamhet vid personliga besök i St Petersburg, Moskva och Dubna, Novosibirsk och Vladivostok, och med god kännedom om vilka vetenskapliga rådgivare Putin omger sig med, kan jag säga att jag inte är förvånad. Stalin skulle bli chockad om han återuppstod och skulle se vad Putin håller på med.

  12. Johan;
    Många har åsikter om folkrätten, men vad jag vet har bara Tunander försökt göra en analys utifrån hur den återges i dokument och avtal och hur den tillämpats i praktiken. Eftersom vi inte haft någon motsvarighet till Nürnbergrättegångarna vet vi heller inte hur Bush, Clinton m.fl, inkl. Putin skulle ha klarat sig. Det känns som att du gör anspråk på den korrekta tolkningen av folkrätten, men det enda argument du anför är våldsförbud, men självklart finns frågan om nödvärn även inom folkrätten, t.ex. i R2P. Du har ju inga argument, bara ett ständigt uttryckt förakt för Putin och det ryska systemet och samhället.

    • Då bäste Rolf har Du verkligen läst mig fel. Jag skrev tydligt att jag inte vet, vilket är min slutliga sanning, för egen del.

      Men en huvudprincip i denna del av internationell lag och folkrätt är att ingen stat skall behöva ha utländsk invasionstrupp på sitt territorium mot sin vilja; vilket gäller för såväl Palestina som östra Ukraina.

      Mina sinnen är självklart öppna för varje diskussion och ståndpunkt, Tunanders som Rolfs.

      Men att använda folkrätt selektivt för diverse POLITISKA tolkningar och subjektiva syften, smörgårdsbordsmässigt, då har ju diskussionen blivit en helt annan.

      Samma fenomen ser vi i västvärlden idag; som hårt kan ta ställning mot den ryska ockupationen av ukrainska territorier, men undgå att nämna den aktuella israeliska någonstans, är ju inte minsta principiellt eller etiskt försvarbart och trovärdigt med tanke på att de själva står bakom FN-resolutionerna, som redan där ÄR internationell lag.

      Samma omvända fenomen gäller om man är FÖR att häva den israeliska ockupationen men är helt blind för Putins framfart, då har man helt enkelt inte förstått innebörden i internationell lag. Konstigare än så är det faktiskt inte. Här spelar Israel och Ryska federationen i precis samma liga, vilket inte alla intellektuellt förvildade —och principlösa— västerländska Netanyahu-anhängarna och putinisterna förstår.

      • Johan;
        Du skrev: ”Däremot, som jag skrivit, KAN JAG INTE bedöma för egen hand det folkrättsliga läget och bedömningssituationen eftersom jag inte anser att jag personligen har alla fakta på bordet.”
        Trots det är dina kommentarer fulla av just bedömningar och åsikter där det som förenar alla dina inlägg är din avsky för Putin och hans administration. Du gör uppenbart bedömningar av just det ’folkrättsliga läget’ som t.ex. här: ”ingen stat skall behöva ha utländsk invasionstrupp på sitt territorium mot sin vilja”, Folket i Donbass har ända sedan 2014 önskat ryskt beskydd, de fick det efter 8 års beskjutning – mot folkrätten och sedan dess har de folkomröstat i demoktratisk ordning, för enligt just folkrätten har folken rätt till självbestämmande:
        1. All peoples have the right of self-determination. By virtue of that right they freely determine their political status and freely pursue their economic, social and cultural development. (https://www.ohchr.org/en/instruments-mechanisms/instruments/international-covenant-civil-and-political-rights)
        Och eftersom Ukraina de facto diskriminerat den ryska befolkningsgruppen kan man betrakta den som ett folk enligt ovan.

        • Du har nått problemets kärna: vem skall bedöma vad en inrikes stats politik begår för slags diskriminering av en landshalva eller folkgrupp?

          Grannlandets armé med självpåtagen rätt att invadera eller en juridisk institution, låt säga Europadomstolen?

          Putinisterna väljer tydligen den förstnämnda, vi andra den senare.

          Det är en juridisk institutions och domstols uppgift att granska och bedöma exakt dessa problem, inte en våldsverkande armé som bombar sönder just den utsatta gruppens alla städer till Hiroshimaliknande ruiner, vars utsatta situation man tydligen i första rummet skulle ”rädda”. Det är ju just den rysktalande östra halvan av Ukraina som fått sina städer, samhällen och hela liv sönderbombade av sina räddare. Det är ju det som är det ryska våldets paradox.

          Man kan inte rädda en utsatt minoritet genom att bomba sönder deras hela liv och bostäder.

          Min position är att om Rysslands position och Putins agerande nu är så oskyldigt (man är oskyldig till alla anklagelser tills man är dömd och en dom vunnit laga kraft, självklart) – kan de med högburet huvud också infinna sig i internationell domstol som ukrainska folkets hjältar och räddare och vinna sin sak. Det blir domstolens sak att utreda och döma; fria eller fälla.

          Om nu alla västvärldens tillskyndande putinister anser att Kreml har rent mjöl i påsen borde de ju knappast frukta någon juridisk granskning överhuvudtaget.

          ”För de goda gömmer sig inte” -för att använda ett gammalt ryskt ordspråk.

          • Johan, Du vet ju lika väl som jag att stormakter inte hamnar i domstol, det enda exemplet jag minns är USA efter att Nicaragua dragit dit dem. De struntade dock i det fällande domslutet. De har ju dessutom lagstiftat mot att deras medborgare skall löpa den risken.
            Vår diskussion här handlar alltså om våra egna bedömningar utifrån vad vi läst oss tlll och reflekterat över. Beträffande Rysslands sak har de varit mycket noggranna med att ha juridiska argument för sin sak – Putin är ju jurist. Och du behöver inte benämna alla som inte delar DN uppfattning som ”Putinister”, det är härskarteknik och diskussionen handlar inte om för eller emot personen Putin den handlar om folkrätten. Och jag har inte fått bilden av att Ryssland på något sätt ”gömmer sig”, de står upp för sina beslut och har rimliga och väl redovisade motiv för dem. Som jag ser det!

          • Rolf, de amerikanska Förenta staterna erkänner överhuvudtaget inte internationell lag. Du hör aldrig amerikanska politiker och opinionsbildare använda det ordet, däremot ”rule of law” och andra cirka-begrepp som är helt tillintetsägande.

            Det finns ingen internationell juridisk institution av idag som gett Ryska federationen minsta rätt i sin uppfattning att invadera grannlandet Ukraina. Även Förenta nationernas generalsekreterare liksom generalförsamlingen har tydligt begärt att ryska trupper omedelbart skall lämna ukrainskt territorium.

            Köper man rysk tillrättalagd och verklighetsskev propaganda rakt av som västerlänning i dagens läge, är man i mina ögon putinist, liksom de som hyllade Thatcher på sin tid var thatcherister, de som hyllade Reagan var reaganomics-anhängare, och de som höll med de Gaulle var gaullister. Det är en grupppolitisk benämning och inget skällsord; d.v.s. trogna anhängare av Putinstyrets alla ståndpunkter. Jag finner inte det minsta objektivt konstigt med det.

            Putins juridiska kunskaper ger jag inte själv mycket för i dagens läge, precis som många amerikanska presidenter haft juridisk utbildning så garanterade det inte minsta rättssäkerhet och ackuratess i världens svåra frågor -tvärtom. Putin har varit politiker för länge för att kunna idka egen personlig juridisk kunskap på sina stormaktsfrågor. Den tiden är förbi. Mig veterligen har han aldrig skött egna mål och stått i domstol och pläderat. Putin törs ju inte ens (på hela 25 år!) gå ut i en politisk debatt med en endaste politisk debattör i en endaste valkampanj. Det gör honom till en styresman och härskare, som inte begriper sig på politiskt samtal, analys och hantverk. Tyvärr.

            I det intervjuprogram som gjordes med Vladimir Putin alldeles i början av hans politiska karriär medan han ännu var i Petersburg, lovade mycket. Det fanns en politisk framtid då för den mannen. Alla de ståndpunkter och principer han uttalade sig om då, har han sedan länge övergivit. Tyvärr finns bara detta program på VHS, och inte på internet -men jag har en delvis utskrift med berömvärda uttalanden av den då unge politikern Putin som jag gärna delger läsarkollektivet -om det finns intresse. Det är med bakgrund av denna förvandling från en vidsynt och principiell ung politiker till den Putin som dagens våldsverkare som skadar Rysslands framtid, jag för alltid tagit avstånd från denne man, som jag i hans unga år både välkomnade och beundrade. (Vi hade, underligt nog, visade det sig senare, gemensamma bekanta i staden Petersburg som jag lärde känna redan på Leningradtiden i då rejält underjordiska intellektuella kretsar som tidvis befolkades av upplysta och genuina KGB-medarbetare som jag än idag uppfattar till fullo som äkta -vilket framstår som ännu märkligare…). Det bevisar väl om inte annat att såväl Putin gjort en mycket lång omvandlingsbana till en helt annan maktperson än den han var vid sin karriärs begynnelse. Det är Putin själv som maktmänniska som har förvandlats -inte vi andra, som har samma principer som förr. Makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut.

            Fast det är synd för Rysslands del som hamnat i samma eländiga anti-politiska björnfälla ännu en gång. Politiken är idag helt död inuti Ryssland. Dessvärre.

  13. https://www.nachdenkseiten.de/?p=105382

    Länkar till en utmärkt färsk artikel av Oskar Lafontaine: ”Tysklands naturliga partner heter Ryssland och inte Amerika”. Publicerad i Schweiz för en vecka sedan men kan läsas gratis på tyska nachdenkseiten. Lafontaine gör en överblick ända från landstigningen i Normandie och konstaterar att USA:s mål inte bara var att rädda Tyskland från nazismen utan att hindra att Tysklands och Sovjetunionens resurspotential förenades. Och att militärbaserna i Tyskland inte finns till för att ge Tyskland trygghet, utan för att fungera som ett nav för USA:s världsomspännande militära operationer.

    Tyskland måste enligt Lafontaine bygga vidare på sin beprövade Ostpolitik och tillsammans med Ryssland skapa en säkerhetsarkitektur för Europa. Bland Lafontaines iakttagelser kan nämnas en kraftig lobbykampanj från militärindustrin i USA 1996-98 som syftade till Natoutvidgning för att garantera växande kassaflöden, samt Gorbatjovs utrop 2016 att USA och Nato håller på att gå över från ett nytt kallt krig till ett öppet krig.

    Oskar Lafontaine, tidigare bl.a. finansminister och SPD fram till sitt utträde. Gift med Sahra Wagenknecht som enligt senaste uppgift står beredd att grunda ett nytt parti i Tyskland sedan luften gått ur die Linke.

  14. Johan;
    Du fortsätter envist att i vartenda inlägg ösa galla över Putin och Ryssland, trots att Rysslands inrikespolitik och ledning inte är föremålet för diskussionerna här. Du skriver: ”Det finns ingen internationell juridisk institution av idag som gett Ryska federationen minsta rätt i sin uppfattning att invadera grannlandet Ukraina. ”
    Internationella juridiska institutioner uttalar sig inte om saker som inte är mål i domstolen. Det gör inte svenska domstolar heller vad jag vet. Inte heller har någon internationell domstol, vad jag vet, uttalat sig om USA:s krig i Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien.
    Jag citerar dig igen: ”KAN JAG INTE bedöma för egen hand det folkrättsliga läget och bedömningssituationen ” och eftersom du uppenbarligen inte kan det ber jag att för min del få avsluta det här meningsutbytet.
    “There are two ways to be fooled. One is to believe what isn´t true;
The other is to refuse to believe what is true.”
 Søren Kirkegaard

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here