”Whiskey on the rocks” – Hur Sverige lät sig bedras av U137. Ola Tunanders nya bok:  ”Navigationsexperten: ”

I serien ”Aktuella artiklar för ett eller flera år sedan och idag” återpubliceras denna artikel .
Därefter har jag bland annat publicerat ”Det svenska ubåtskriget”: Om hur Sverige lät sig luras i det internationella maktspelet.

Denna artikel har jag fått av en läsare som erbjöd sig att redogöra för professor Ola Tunanders nya bok. Jag har kortat den långa, intressanta texten en del av utrymmesskäl. Understrykningar och svärtningar av text är författaren. Denne mailade mig då att hen inte sett någon recension av boken. Ola Tunander var expert i Ubåtsutredningen 2001, och gav då ut även en bok om Hårsfjärden 1982., samt : Det svenska ubåtskriget.

Boken presenteras så här av Bokus

Andra artiklar om ubåtsfrågor finns längst ned under ”Relaterat”.

WHISKEY ON THE ROCKS 

 En redogörelse för Ola Tunanders nya bok om U137:  Navigationsexperten: hur Sverige lät sig bedras av U137,  2021, Förl. Karneval, 207 s

Boken antyder utifrån den ansvarige operative stabsofficeren kommendörkaptenen Karl Anderssons uppgifter kring förhören av besättningen, att det först var mycket skumma turer internt med navigationsinstrumenten, som egentligen fungerade. Men Anderssons/Tunanders  hypotes är ändå att ubåten, längd 76 meter,  var ” köpt” ”chartrad ” av Sverige, för att grundstöta i den yttre skärgården, tisdagen den 27 oktober 1981, ca 19.57. Den ändrade kurs utifrån omfattande snurrande patrullering i Östersjödjupet, mellan Bornholm och Öland,  och gick sen rakt in i skärgården, Gåsefjärden, som en linjal. Den gick på grund på Torumskär, men om inte just där,  hade det skett ändå längre in. Den gick väst om Utklippans fyr.  Djupet var ca 4,5 meter där inne, och 137 gick på drygt 5 meter, (men den hade definitivt ingen köl, som man sen menade att Hårsfjärden-ubåten haft.) Området betecknas som typisk svensk ostkustskärgård, där en vanlig motorbåt har problem att navigera för alla grynnor och skär, som ett mindre stenbrott, med lite vatten mellan kobbarna. 

 ONSDAG 28 OKTOBER : KL.09.54:

Men Karl Andersson som var stabschef på Karlskrona örlogsbas, fick uppgiften först 09.54, dagen efter. Först åkte han ut i en bevakningsbåt, och 11.00 identifierade han  U137 som en sovjetisk ubåt, TT sände 12.29, Ekot 12.40. TT informerade sovjetambassaden och dess marinattache´ kl. 13.00, och möttes av mycket förvånade reaktioner, från Marieberg. Kl. 13.15sände 137 en krypterad signal. Ryska marinens högkvarter i Baltijsk var omedveten om grundkörningen,  och hade tydligen beordrat en sökning med Berievplan, Catalina, typ, där man antog att 137 försvunnit, 10 mil österut, mitt ute till havs.

 Andersson gick ombord, klättrade upp för stegen, som var lerig, för de hade haft en dykare nere, vilket inte heller är tillåtet. Den ryska besättningen var  ny på sina poster, kaptenen Anatolij Gusjtjin gjorde sin första resa, liksom ansvarig navigatör, rorgängare, högbåtsman  Anatolij Korostov, politruken Besedin, (skrev en egen bok senare) alla utan direkt avgörande  marin erfarenhet, samt utkiken Kovaljuk.  Den ende helt professionella var kommendören Josef Avrukevitj, stabschef sedan 1969 med rätt att beordra ubåtsuppdrag. Alla hade lika  uniformer, inga gradbeteckningar. Plötsligt kom en Viggen A-37 på tolv meters höjd, det luktade fotogen, flyget ville också vara med.

Kommendören Avrukevitj hade högre grad än Andersson. Mycket överraskande om GRU skulle låta en sån hög officer gå ut i en hemlig operation, med  nästan tomma ballasttankar, som gjorde att man inte skulle kunna tömma dessa för att komma loss.

Besättningen verkade tafatt, bortkommen och inte ute på något hemligt specialuppdrag. När Korostov ombads hämta sjökortet, kom han med det kvalificerat hemliga svenska sjökortet. Då skrek kommendören Avrukevitj,  att han skulle hämta ett Decca-kort i mindre skala. Detta gjorde Andersson misstänksam.Gusjtjin trodde han grundstött  på Christiansö, Danmark. Den 28:e var både västtyska och brittiska spaningsplan ute på spaning, BR1150 plan  i samma område. Men sovjetiska marinbasen, Baltijsk, visste inte vad 137 befann sig.

Det var ingen spionageoperation,  enligt Tunander. Men det fanns en ”OSNAZ”grupp, ombord, som hanterade underrättelsearbetet – hade de en egen utrustning för att navigera efter en utplacerad transponder ? Avrukevitj fanns inte på besättningslistan, och vad hade han för uppgift…?

Ingen svensk officer kallade Avrukevitj till förhör, eller uppmanade Andersson, som själv inte kunde greppa kommendörens roll, i den uppjagade och unika situationen. Men om det varit en polisiär utredning, så hade man givetvis hört Avrukevitj.

 Den sovjetiska flygsökoperationen till sjöss på internationellt vatten, 10 mil till havs, spelades eller spolades ner och bort av marinen. Den sågs som fake,  för att styrka en avsiktlig inträngning, vilket tydligen var viktigt att hävda, av vissa skäl, tror Tunander.

Andersson trodde länge på navigationsfel, men ändrade sig till att det var en ”köpt ubåt”, för att orsaka en skandal. Det var Avrukevitj som navigerat ubåten de två sista dagarna mot Gusjtjins tysta protester, och en felnavigering tycktes otänkbar. Man gick genom en smal fjärd på exakt riktig kurs, en grads fel. Men ingen landsättning eller upphämtning av specialstyrkor, eller försök till avhopp. Personer på Aspö, Sturkö, hade hört förfärligt oväsende vid inloppet under kvällen. Radiopejlen  och magnet- och gyrokompass fungerade, men deccan var instabil. Det verkade lite rysk klurigt, grovsmide, att navigera ubåten

 Ubåt 137  stod bra på och körde framåt. Den försökte sedan backa, men kunde inte. Så akterut byggde den därför upp en vall, av sten och gyttja, sediment, vilket de de svenska dykarna såg. Den hade både starka dieselmotorer,  men inte kunde backa,  samt elektriska motorer med stor drag-kraft.  

Det var ingen felnavigering, ej heller en specialoperation med spetsnaz, typ, eller hemlig inträngning halvfyllda/ tomma tankar utan tydligen en avsiktlig grundstötning, för att visa på hur utsatt Sverige var för sovjetisk aggression. Men egentligen för att Sverige måste få köpa en GE jetmotor av USA,  till JAS-planen samt USA-AA-robotar, Sidewinder. 

Skribentens anmärkning: Man kan tänka sig, att USA och någon Nato-underrättelsetjänst, och även Sverige köpte en tjänst av den sovjetiska marinen, som utfördes av kommendören Avrukevitj, med en antik ubåt, men med  kärnvapentorpeder, att köra på grund i Karlskrona skärgård. ”Om ni ställer upp, på en grund-inträngning som gynnar USA/Nato, i kalla kriget sas,   så får ni köpa General Electric jetaggregat, till JAS, och Side-winder-missiler. Deal… ?”

Detta innebar ju en skandal för Sovjetunionen, men kanske ett drag för att hindra en kärnvapenfri zon, som Palme och den fredsvänliga generationen verkade för vid denna tid. Sen var det bara att koka upp 1981-vattnen igen, men nu utanför Muskö, Berga, med USA-ubåtar, i oktober 1982 (Tunander). Den som blev min-skadad, sände nödfärgsignal,  och fick linka ut, och sedan kom till norsk bas. Kanske därför Palme såg så snopen ut, just efter valsegern 1982, och ny s-regering, sedan 1976, efter två borgerliga regeringar, då mandattiden var 3 år. Någon stal segern, och USA  hade väl en räkning att göra upp sedan 1972, med Palme. Men dessa år var det krisartat för Sovjet, med både Afghanistan och Polen, och Reagan som president.

Var det ett statsfartyg som navigerat fel, eller en militär  inkräktare? Men det blev både och  besättningen blev ej internerad och ubåten blev inte beslagtagen.  Men inträngningen är höljd i dunkel, man rakt på med skepps-ljus tända, bullrande dieselmotorer i god fart 8 knop, ej tyst eldrift, med blåsta vattentankar i grunda vatten,(eg.delvis fyllda, mellanläge) och med stor svårighet att vända. Buller från  dieselmotorerna, vid försök att ta sig loss, ett kraftigt buller, kanske avgasrören kom ovanför vattnet. En motor för   framdrivning och en för laddning av batterierna.

Detta är den nya hypotesen , som den mycket kvalificerade ubåtsforskaren, Tunander för fram. Att någon väst-vänlig sovjetisk marinofficer, fått betalt för att orsaka detta. Men vi utgår från att de inte finns eller fanns,det är fördomsfullt. Den sovjetiska utredningen är ofta inte trovärdig, men det går att utläsa mycket av dess texter. 

 Sverige protesterade skarpt mot den grova sovjetiska ubåtskränkningen, och ubåten var även kärnvapenbestyckad. Men hanteringen av av krisen som helhet, har trots att ubåten, ej upptäcktes av den marina  sjöbevakningen värderats postivt och det finns inte anledning att ifrågasätta detta. Tvärtom kom incidenten att  att upplevas som ett i många avseenden lyckat exempel, på en liten nations hantering av en svår kris, ett inte obetydligt hot mot nationens säkerhet. Sverige undvek att spetsa till situationen med värre konsekvenser för de svensk-sovjetiska relationerna. Men krisen förvärrades då den 1982 följdes av Hårsfjärden-incidenten.  Men det hindrar inte att vissa frågetecken måste sättas för viktiga aspekter av hanteringen.

Skribentens anmärkning: Kanske detta är början till de försämrade relationerna, som förstärkts av utvecklingen, i Jugoslavien, 1999, Georgien, 2008, Ukraina 2014. Det fanns en dåtida säkert välgrundad respekt för Sovjetunionen, 1980/1981. Upplösningen av SSSR, 1991, påverkade om möjligt ännu mer, att Sveriges relationer är frysta.

USAs försvarsminister Caspar Weinberger besökte Sverige i fem dagar just före incidenten med ubåt 137, och var bl.a. på Muskö, med marinchefen Per Rudberg och kommendören Bror Stefenson. Men f.d. stf. Must-chefens bok  Nils-Ove Jansson tror i sin bok 2014 att Avrukevitj väntade på något. Den 25 oktober sändes kodordet, från GRU-basen, i Baltjisk och 137 skulle i såfall gå in och hämta spetsnaz´s, som skulle placera ut atomminor  vid Karlskrona basen. Men Jansson påstod även att Avrukevitj, fått rullen med svenska sjökorten i dåvarande sovjetiska Baltijsk. Men denna uppgift kan bara han fått genom västliga underrättelsetjänster. Allt detta när de två USA-attacherna anlände samma kväll, till Karlskrona, på deras första gig, utanför Stockholm.

 * Svenska dykarna hade sen fått order om att gå ner 10 km väster om Gåsfjärden, men vad fanns där?

* Hade främmande makt placerat ut något, möjligtvis en transponder?  Var bandspåren efter Mälstenincidenten 1980 från väst?

* Var även de vid Karlskrona från väs?

* Och vilken roll hade då Avrukevitj ?

Om dykarna skulle gå ner i en specifik position betyder det att någon på svensk sida  visste om operationen. Men dieselmotorerna 4.000 hk försökte inte backa, men elmotorerna, 2.480 hk, kunde. De hade börjat ladda redan 18.09 på kvällen, den 27 oktober. Det var det som hördes i trakten och att den försökte komma högre upp på grundet. Den borde ha kunnat backa sig loss. Några dagar senare försökte den att smita ut. Den eskorterades ut efter 10 dagar, den 6/11.

MOSS & POPE: U.S MARINATTACHES IN PLACE:

Den stod nu på grund i skyddsområdet,  lagom kul. Chefen kommendör,  Lennart Forsman, hade varit marinattaché i Washington och kände de båda USA-attacheerna Moss och Pope, som plötsligt gjorde sin första tjänsteresa utanför Stockholm, denna kväll, den 27/10, och tog in på hotell i Karlskrona under natten. Dagen efter 28/10 fick de en orientering någon gång mellan kl. 7-8 tidigt på morgonen av Forsman. 

Stabschefen Andersson visste ingenting om det. Han fick nu i uppdrag att briefa attacherna  som om USA var ute och kollade hur de arbetade.

Detta bör ha varit ett avtal högre upp där nyss framlidne generallöjtnant  Sven-Olle Olson, försvarstabschefen,  vice amiral Bengt Schuback, marinchefen viceamiral Per Rudberg, bör ha varit informerade, om attache-besöket, och även grundstötningen i förväg.

 Men Andersson hade fått strikta order att endast förhöra de fyra centrala personer, som ansvarade för att ubåten lämnat patrulleringsområdet öster om Bornholm, Men inte  Avrukevitj som beordrat Gustsjin att lämna området, och gå norrut, och själv ansvarade för klockren navigering in i Karlskronaskärgården. Detta tyder på att Forsman kände till Avrukevitj, och hans roll. Karl Andersson tänkte inte på det, när Avrukevitj, påstod sig vara ”der Navigationsexperte”, Andersson  var glad över att det hela var över. Det fanns ett särskilt skäl, att man både på svensk och amerikansk sida var medveten om denna märkliga operation och Avrukevitjs roll. 

 Att den var planerad på USA-amiralens Ace Lyons kontor, svenskarna  visste, därför skulle inte Avrukevitj förhöras,  vilket är exceptionellt. De höga svenska militärerna ville inte veta vad som hänt, därför att de visste i förväg vad som skulle ske. Forsman låste sen in sig på sitt kontor och lät  Karl Andersson ta över befälet. Det fanns ju ingen anledning till det tidiga morgonmötet med Forsman och USA-attacheerna, och Andersson undrade varför Avrukevitj  gång på gång hade sagt : –”Ich bin der navigationsexperte, ”, som ett meddelande till invigda , vilket inte Andersson var. Han sa det som om Andersson skulle veta att det fanns en navigationsexpert av kommendörs grad, på varje sovjetisk ubåt. Högre grad än Andersson själv. 

Det gick ut på att Sverige var tvungen att chartra en sovjetisk ubåt, för att göra USA-kongressen medveten om det sovjetiska hotet mot Sverige för att få köpa motorn till JAS. En lysande idé. Men det blev en ”formativ händelse” och sen var alla ubåtar sovjetiska. Andersson menar att uppdraget var att ändra opinionen i USA-senaten och representanthuset, för inköp av bl.a viktiga JAS-motorer,

Visste de att det fanns en hemlig transponder en bit bort ? Som kanske använts för inträngningen. Den 2/11 drog bogserbåten Karlshamn, bort ubåten, utan problem. Ubåt 137 var egentligen starkare än bogserbåtens Karlshamns  2.480 hk då den hade 4.000 hk med dieslarna, och 2.700 med elmotorerna. 137 borde ha kunnat backa sig loss, men någon ville att hon skulle, stå fast på grund, och därför körde man bara framåt.

 Det var alltså var en hög sovjetisk stabsofficer ombord, som aldrig blev förhörd av Andersson, Josef Avrukevitj. Ubåten var av modell/ä, och rena skrotet, och blev snart skrotad. Den förde kärnvapen vilket var riktigt illa i Fredens hav.  Besättningen var oerfaren de var nya på sina poster. Möjligtvis, kunde 137 även blivit utsatt för en teknisk vilseledning av USA, genom Decca-systemet för navigering. 

 Navigationsofficeren Avrukevitj var däremot erfaren stabschef, ubåts-brigadchef,  som nu medföljde en helt ny kommenderingbesättning,  som man visst gör i alla mariner. Om Decca systemet orsakat detta , genom deception, så var det ju som om Sovjet inte hade koll på sina ubåtar, katastrof, för dem isf. Sovjet hade inga mini-ubåtar som italienska COSMOS -båtarna, som USA hade flera av.

 Så visste amerikanarna om  grundningen, i förväg ? Tunander spekulerar även om att CIA kunde ha manipulerat Decca-systemet för navigation. Ubåten var ute på en annan operation i Östersjön,och snokade runt om västs marinfartyg,  för att sedan hastigt sticka rakt västerut upp förbi Utklippan och mot land. Den sovjetiska marinen sökte ganska snart efter ubåten, där den skulle ha varit och det verkar inte som det var fake. 

 Skribentens anmärkning: Det påminner om DC3:an, 1952, juni  då brittiska jetbombplan besökte Sverige dagarna innan, och flög först med flygvapenchefen Nordenskiöld till Göteborg vid hemresan. Kanske DC:3an också var en flight för att provocera ryssarna, och man fick nu ett bra skäl att öka upprustningen. Look what you have done!

Sverige hade tillåtit att USA installerade  nya hydrofoner, som kunde pricka in varje ubåts rörelse i Östersjön. Det skedde genom försvarsminister Sven Andersson, a cold warrior, som fortsatte att utöva makt, efter sin avgång, Palme sades ej känna till detta. Marinen hade även svenska hydrofoner ute, men de var föråldrade. Det var när dessa USA-hydrofoner skulle servas, som ett USA-handelsfartyg körde in i Östersjön med någon vanlig last till Finland, ex.vis. Men då hade man en italiensk miniubåt inuti i skrovet, som kunde gå ut och återvända spårlöst. Det var förmodligen dessa miniubåtar som siktades av privatpersoner i skärgården, det tyder de teckningar på som gjorts av vittnen. Italienarna var skickliga på miniubåtar ända sedan vk2. 

 Någon order om att förhöra ”navigationsexperten,” Andrukevitj ” utgick aldrig från högre ort. Denne fanns hela tiden fanns längst ner i skrovet och påstod att han var ”navigationsexperte” . Detta och USA-diplomaterna, kan tyda på  en hemlig operation. Att då någon sovjetiskt officer blivit köpt, av Sverige, det låter avancerat, men det var väl Sveriges mini-9/11. Det fanns ev. västliga sympatier i sovjetiska marinen.  Andrukevitj, försvann sen från Ryssland, men hoppade inte av. Det gick sen ett rykte att Avrukevitj fått dollar. 

 Men detta är Tunanders och Karl Anderssons hypotes,  vi får väl se hur den tas emot. 

Relaterat

Hur man i tysthet styr upp och disciplinerar forskningen
”Det svenska ubåtskriget”: Om hur Sverige lät sig luras i det internationella maktspelet.
Svensk ubåtsjakt var psykologisk krigföring.
Varför ska USA öva ubåtsjakt på svenskt vatten?
Ännu en (rysk) ubåt?
Ryska hotet förblir ett påhitt.
Ubåtshotet – Den djupa staten på grunt vatten. SvT vägrar informera!