U 2-avsnittet under vatten

8
933

Terje Alsnes på utmärkta siten Spartakus.no har informerat mig om en riktigt intressant artikel av professor emeritus Ola Tunander. 40 år sedan ”U-2-avsnittet under vatten”. Jag publicerar med tillåtelse av Terje Alsnes som skriver att man får återpublicera artiklar på Spartakus.no med angivande av källa. Det får man också göra med artiklar i Globalpolitics.se.

_________________________________________________________________

U 2-avsnittet under vatten

Vad hände när den svenska patrullbåten Väktaren släppte en sjunkande min vid 14.40-tiden den 5 oktober 1982, frågar Ola Tunander. Ett stort antal källor tyder på att ett litet undervattensfartyg sänkts eller skadats allvarligt. En före detta biträdande chef för CIA och en före detta marinsekreterare talade båda om denna händelse som en ”U-2 under vatten”, vilket betyder att denna händelse kan ha haft samma betydelse som nedskjutningen av det amerikanska U-2 flygplanet över Sovjetunionen i maj 1960.

Bilden visar den sovjetiska ambassadören i Stockholm Boris Pankin som just har fått protestlappen från Sveriges statsminister Olof Palme. Svenska ubåtskommissionen hade kommit fram till att sex, nästan säkert, sovjetiska ubåtar (små och stora) hade trängt in i Stockholms skärgård i oktober 1982 och en ubåt hade anlöpt Stockholms hamn helt. Många frågade om Sverige nästan var i krig med Moskva.

Några ord om artikeln och författaren Ola Tunander

Ubåtsepisoderna på 80-talet och särskilt händelserna i Hårsfjärden vid Muskö Örlogsbas 1982 var av enorm betydelse för svenskarnas uppfattning om ett hot från Moskva. Sverige ändrades från ett år till ett annat. Fram till 1980 hade 25-30 % av svenskarna uppfattat Sovjetunionen som ett direkt hot eller som fientligt mot Sverige. Tre år senare, 1983, hade denna siffra ändrats till 83%. Sverige hade blivit ett annat land. Hela opinionen vände. Det ryska hotet dominerade allt annat. Svenska socialdemokratiska partiet, som nu satt i regering, fick gå i defensiven.

Den här artikeln (länk längst ner på sidan) kommer att studera en specifik händelse: vad som hände när den svenska patrullbåten Väktaren släppte en sjunkande min klockan 14:40 den 5 oktober 1982. Det finns inga definitiva bevis, men det finns en stor antal källor som pekar på att ett litet undervattensfartyg var sänkt eller allvarligt skadat vid denna tidpunkt. Uttalanden från såväl svenska som amerikanska beslutsfattare på både civil och militär sida pekar i denna riktning. En före detta biträdande direktör för CIA och en före detta sekreterare för marinen talade båda om denna händelse som en ”U-2 under vatten”, vilket betyder att denna händelse kan ha haft samma betydelse som nedskjutningen av det amerikanska U-2 flygplanet över Sovjetunionen i maj 1960, men ingenting blev offentligt om den svenska händelsen.

Men först några inledande ord om artikelns bakgrundshistoria och mig som författare. Jag skrev min doktorsavhandling på 80-talet om amerikansk ”Martime strategy”, och på 90-talet redigerade/skrev jag böcker om europeisk geopolitik och om Barentsregionen (med förord ​​av Thorvald Stoltenberg).

Jag var seniorforskare vid Institutet för fredsforskning (PRIO) och chef för programmet Utrikes- och säkerhetspolitik. Mina böcker stod på kursplanen vid europeiska universitet och på militärhögskolor, även i USA. Jag deltog i många säkerhetspolitiska konferenser, ibland som Norges representant, och jag var civil expert i den svenska ubåtsutredningen 2000-2001. Jag skrev även en egen större bok om ubåtsjakten Hårsfjärden (Norstedts, 2001), som var förstasidesmaterial i de stora tidningarna.

Jag skrev artiklar för Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet , men även för norska tidningar som Aftenposten och Dagbladet . Min engelska bok om ubåtsoperationerna, The Secret War against Sweden: US and British Submarine Deception in the 1980s (Frank Cass) gavs ut 2004, och de tyska tv-kanalerna Arte och ZDF gjorde en dokumentär om ubåtsverksamhet som delvis byggde på mitt arbete. Den översattes senare till engelska och visades av British History Channel.

År 2000 sa den amerikanske före detta försvarsministern Caspar Weinberger i en lång intervju i svensk tv att västerländska ubåtar regelbundet opererat i svenska vatten på 80-talet för att testa svensk beredskap efter samråd mellan några i svenska och amerikanska flottorna. Förutom en sovjetisk ubåt som gått på grund vid Karlskrona 1981 hade det tydligen inte förekommit någon rysk aktivitet i inre svenska vatten. Efter intervjun satt jag i tv-studion med Sveriges förre statsminister Ingvar Carlsson för att kommentera Weinbergers påståenden. Carlsson sa att det här är allvarligt och måste utredas och jag hade redan skrivit en hel del om dessa saker.

Det fanns dock starka krafter som ville stoppa detta publiceras. Att ubåtarna inte hade varit ryska eller sovjetiska utan att det var amerikansk-brittisk verksamhet att testa den svenska flottan och att förändra svensk och europeisk opinion, och inte minst för att lura den svenska regeringen, togs inte emot särskilt bland de ansvariga. på den svenska och amerikanska sidan. Jag skrev för ett amerikansk-schweiziskt historikerprojekt om det kalla kriget (2005), och en 400-sidig rapport om de tekniska bevisen för verksamheten i svenska vatten för Stockholm och Göteborgs universitet 2007/2009. Svenska SVT gjorde också två dokumentärer utifrån mitt material, men kritiken blev nu allt mer ”smutsig”.

President Barack Obama with then Swedish Foreign Minister Carl Bildt at Stockholm Arlanda Airport, September 2013. At a joint press conference with then Swedish Prime Minister Fredrik Reinfeldt the same day, Obama discussed surveillance by the NSA. Bild: Pete Souza/White House.

Sedan den brittiska tidningen Sunday Times gjorde en intervju med mig 2008, försökte Carl Bildts kansli försökte stoppa det. Bildt var då utrikesminister. Han hade haft en central roll i ubåtsaffären. På 80-talet hade han informerat den amerikanska ambassaden utan att rapportera till den svenska regeringen. Jag fick starkt stöd av den finske presidenten Mauno Koivisto 2008 och inte minst från Danmarks stora offentliga utredning Danmark under det kalla kriget (2005). Men det fanns folk i det svenska systemet som gjorde allt för att förtala det jag gjort, och några generaler och amiraler i Norge ansåg mig vara en ”politisk flykting”.

Det blev inte bättre efter att jag skrev en artikel ”Subs and PSYOPs” (om ubåtar och psykologiska operationer) 2012 för den brittisk-amerikanska underrättelsetidskriften Underrättelsetjänst och nationell säkerhet. Några av de svenska officerare som hade avslöjat saker offentligt behandlades illa. Efter intervjun med Weinberger och efter tillskottet av den svenska ubåtsutredningen trodde en majoritet av svenska folket att ubåtarna kan ha varit västerifrån, men 14 år senare, trots tidigare nämnda danska och svenska officiella utredningar, var allt detta. glömt. 2014 var det en stor ubåtsjakt i Stockholms skärgård, men alla stora tidningar och tv-kanaler pratade nu om ryska ubåtar. Trots att Ryssland då bara hade en ubåt i Östersjön och trots att den senaste svenska utredningen, ”det officiella Sverige”, hade kommit fram till att både västerländska och sovjetiska ubåtar kunde ha gjort sig skyldiga till kränkningar, fanns det från 2014 nu endast anklagelser om ryska ubåtar. ”Beviset” visade sig vara en signal till en svensk meteorologisk boj.

Ubåtsutredningens chefssekreterare (2001) och Säkerhetspolitiska utredningen (2002), ambassadör Mathias Mossberg, skrev en bok, I mörka vatten: Hur det svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan (Karneval, 2009/2016). Han skrev om hur både svenska folket och den svenska regeringen hade blivit lurade. Det hade egentligen inte varit sovjetiska, utan västerländska ubåtar. Mossberg hade varit chef för UD:s analysgrupp och UD:s sovjetiska avdelning. Både Mossberg och jag intervjuades av Arte och ZDF i deras nya dokumentär (2015) om det kalla kriget i norra Europa och om president Ronald Reagans ”bedrägerioperationer”.

SVT planerade att sända dokumentären och de översatte den till svenska, men det stoppades. Mossberg skrev sedan förordet till min nya större bok på 1,2 kilo. Det svenska ubåtskriget (Medströms, 2019), och flera av de mest centrala ambassadörerna i Sverige, de som på 80-, 90- och 2000-talen hade varit ”det officiella Sverige”, skrev en mycket positiv recension av boken. Men ingen av de stora tidningarna tog in det. Ingen av de stora tidningarna skrev ett enda ord. Förlaget Medströms lanserade boken först på Armemuseum och sedan på det socialdemokratiska ABF-huset. Medströms hade tidigare gett ut böcker om den svenska underrättelsetjänstens historia, till och med en större bok om släkten Bildts historia, och trots att innehållet i min bok var explosivt för Sverige var det ingen tidning som recenserade den. En journalist i en centraltidning sa att han inte vågade röra den.

Däremot höll jag en föreläsning med samtal på Norska Utrikespolitiske Instituttet (NUPI) i februari 2020, där boken också lanserades. En del på svensk sida var inte nöjda med det och uttryckte missnöje. Men det man inte längre kunde säga i Sverige, kunde man faktiskt säga i Norge. Jag skrev också en bok Navigations-expert(Karneval, 2021) om den sovjetiska ubåtens markstöd i Karlskrona 1981 till 40-årsjubileet 2021. Boken byggde bland annat på nya uppgifter från dåvarande stabschefen i Karlskrona, Karl Andersson, som varit bl.a. ansvarig för förhören med den sovjetiska besättningen. 1981 hade han blivit ”Submarine Caller” med hela svenska folket och han hade varit medias favorit, men nu sa han saker som svensk media inte ville lyssna på. Han undrade varför två amerikanska attachéer hade kommit till Karlskrona och var på plats innan det hände. Ingen av de stora tidningarna recenserade boken.

Jag tyckte då att det var meningslöst att försöka skriva en svensk artikel till 40-årsjubileet av ubåtsjakten 1982. Det var nog bättre att skriva en norsk artikel, vilket jag nu har gjort. Jag skickade den först till NUPI:s tidskrift Internasjonal Politikk (IP) i början av maj, men fick svar i juli att det förmodligen var för mycket av en ”historisk analys” för IP. Det är klart att det är historiskt och jag kunde kanske ha gjort parallellen till dagens situation tydligare. Men jag tror inte att man kan förstå dagens politiserade medievärld utan att förstå vad som hände på 80-talet. Mitt problem var att det nu uppenbarligen var för sent att skicka den till en historisk tidskrift med tidskrävande peer review. Jag skickade den till en kulturtidning, men i september fick jag besked om att den inte riktigt passade sin profil.

Den enda möjligheten att nå allmänheten innan 40-årsjubileet var nu en onlinepublikation. Så jag vände mig till Spartakus, som tidigare har tagit in artiklar som inte har varit helt i linje med officiell policy, och som kan vara intresserad av dessa avslöjanden från CIA och den amerikanska flottan. Resultatet bifogas artikeln.

Artikeln kan laddas som PDF-fil på Spartakus.no

Andra artiklar av Ola Tunander och ubåtsfrågan.
här.
”Whiskey on the rocks” – Hur Sverige lät sig bedras av U137. Ola Tunanders nya bok: ”Navigationsexperten: ”

Hur man i tysthet styr upp och disciplinerar forskningen
”Det svenska ubåtskriget”: Om hur Sverige lät sig luras i det internationella maktspelet.
Svensk ubåtsjakt var psykologisk krigföring.
Varför ska USA öva ubåtsjakt på svenskt vatten?
Ännu en (rysk) ubåt?
Ryska hotet förblir ett påhitt.
Ubåtshotet – Den djupa staten på grunt vatten. SvT vägrar informera!
Föregående artikelJohn Pilgers (och Anders Romelsjös) varning från 2014 om Ukraina
Nästa artikelVem äger IT-jättarna?
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

8 KOMMENTARER

  1. ”Fram till 1980 hade 25 – 30 procent av svenskarna uppfattat Sovjetunionen som ett direkt hot eller fientligt mot Sverige.’ Det var ett hat som ni, maoister i samarbete med borgarna underblåste med Kinas hjälp. Ni påstod att Sovjetunionen var den starkaste ’socialimperialistiska’ stormakten medan USA var på nedgång.
    En analys som var helt och totalt felaktig och jag kan säga att det var desinformation på högsta nivå. Så vad är anledningen till att ni och Kina desinformerade folket i Sverige och övriga världen? Kina stöttade ju USA på den tiden när det gäller USA:s proxykrig i Afghanistan, ett proxikrig som gick ut på att locka Sovjetunionen att ingripa och därefter krossa Sovjetunionen.
    https://www.marxistarkiv.se/sverige/kfml-skp/skp_2_kongress.pdf

    • Kerstin
      En av anledningarna till att Kina var mot Sovjet var att Sovjet och USA då var i starkt samarbete med omfattande teknologiöverföring från gräddan av USAs teknikföretag till Sovjet efter att Nixon 1972 undertecknat ett generöst avtal om att låta Sovjet erhålla alla produkter och tjänster dom begärde.
      Detta paradoxala agerande utanför allmänhetens insyn berodde sannolikt på att Sovjet fiskat upp bevis på att Apolloprojektet var bluff och man bör nog se handelsavtalet inom US-USSR Trade and Economic council som en muta.
      Parallellt öppnade Kissinger upp förbindelserna med Kina.
      Och självklart önskade anglosaxerna försvaga bandet mellan kommuniststaterna.
      1969 var det gränskonflikt mellan Kina och Sovjet och samma år skrev höken Brzezinsky ganska positivt hållna utsagor om att marxismen hade en ljus framtid.
      Socialister verkar aldrig uppfatta eller reagera på såna ledtrådar.
      Varför i hela fridens dar gjorde Brzezinsky så?
      Det som spökade var med all sannolikhet det bemannade rymdprogrammet!
      Andra förtigna sammanhang är att just efter Sputnik hjälpte USA Fidel Castro till makten på Kuba.
      Det finns ingen säker information om att USA skickade en enda astronaut till omloppsbana runt jorden före 1981!
      Däremot finns det tungt vägande skäl att betrakta både Gemini och Apolloprojekten som bluff.
      Efter sputnik var USA sannolikt starkt oroade och ’mutade’ Sovjet med att ge bort Kuba.
      Samtidigt med att USA sparade utgifterna för prestigeprojekt i rymden satsade man målmedvetet på att utveckla hela IT-teknologin vilket var det verkliga skälet till att USA vann det kalla kriget utan att det blev ett blodbad.
      För Sovjets experter förlorade tilltron till det egna systemet vid jämförelsen med USAs teknologiska framsteg.
      Man sänkte garden och nu har Ryssland höjt garden igen.

  2. Att Sverige lät sig luras in i det internationella maktspelat kan ingen oavsett vem eller vilka det är, få mig att tro, de var medvetet delaktiga i the Big Brothers jakt på falska påståenden. Sverige har alltid varit anti- Sovjetiskt vilket betyder anti-kommunistiskt tills dagens datum, idag anti-Ryssland. Karl XII är fortfarande vid liv i var och varannan svensk oavsett partitillhörighet. 

    Här nedan en artikel från PROLETÄREN.

    22. OKTOBER 2014 – 16:16
    AV  KENT HALDEBO

    ETT EKO FRÅN 1980-TALET Fredagen den 17 oktober offentliggjorde den svenska krigsmakten att en insats mot misstänkt främmande undervattensverksamhet har satts igång i Stockholms skärgård. Operationen sattes igång sedan ”en sagesperson” lämnat ”mycket trovärdiga uppgifter”.

    När insatsen på tisdagen var inne på sitt femte dygn spekulerades det hej vilt, men ingen vet mer än vad krigsmakten informerat om: en optisk observation som är mycket pålitlig.

    Det är som ett eko från kalla krigets dagar på 1980-talet när ubåtsjakten pågick som intensivast och när fienden var Sovjetunionen, något som kom att förändra Sveriges neutralitets- och säkerhetspolitik.

    Fenomenet med ubåtskränkningarna började i oktober 1980 utanför Utö i Stockholms skärgård när marinens bogserbåt Alex tyckte sig se något som kunde vara tornet av en främmande ubåt.

    Ubåtsjakten i Utö pågick i flera veckor där marinen bland annat satte in sjunkbomber, men ubåten eller om det var ubåtarna vägrade att komma upp till ytan, och det uppskruvade läget om ”främmande ubåtar” lugnade ner sig något.

    Ett år senare bröt ubåtshysterin ut på allvar i Sverige när ryska ubåten U 137 gick på grund i Gåsefjärden utanför Karlskrona. I media blev det krigsrubriker när journalister vallfärdade till platsen för att rapportera om den ryska spionubåt som hade avslöjat sig själv genom att gå på grund.

    Den dåvarande utrikesministern, folkpartisten Ola Ullsten, hävdade att grundstötning bevisade att militären hela tiden haft rätt vid Utö-incidenten. Långt senare har det dock avslöjats att marinen bombat ett gammalt fartygsvrak och en hög sten utanför Utö.

    Däremot låg bevisligen U 137 på grund utanför Karlskrona. Och det var en spion-ubåt som bekräftade tidigare misstankar om intrång från Sovjet, enligt militären, politiker och massmedia.

    Att besättningen på U 137 förklarade att de bara råkat navigera fel och att sikten varit dålig den natten avfärdades som svepskäl för att dölja en fientlig spionverksamhet mot Sverige.

    Det officiella Sverige var tvärsäkert på att U 137 hade gjort en medveten inträngning på svenskt territorium. Det mesta talade dock mot detta. Ingen ubåt dundrar på med diselmotorer in Gåsefjärden i ytläge för att spionera.

    Dessutom var fjärden så grund att även om U 137 ställt sig på bottnen hade hela ubåtstornet stuckit upp långt över vattenytan. Det fanns även andra avgörande fakta som talade emot påståendet att U 137 var ute på ett spionuppdrag.

    Men när väl sanningen om den sovjetiska ubåten började slå hål på den förhärskande spiontesen hade mediernas fokus riktats mot marinens nya spektakulära jakt på ubåtar och så kallade miniubåtar i Hårsfjärden.

    Ubåtsjakten i Hårsfjärden är den största militära operation som Sverige gjort för att tvinga upp en ”främmande” ubåt till ytan. Enorma mänger av sjunkbomber släpptes av marinen.

    Hundratals journalister från hela världen var på plats för att rapportera om det förestående nederlaget för Sovjetunionen i Hårsfjärden. Marinen påstod sig ha lyckats stänga in en ubåt genom att spärra av Hårsfjärden.

    Stor förväntan piskades upp i media. Men efter fyra veckors ubåtsjakt gav marinen upp. Enligt den officiella förklaringen lyckades ”miniubåtarna” på något sätt ta sig ut ur avspärrningen.

    Efter militärens dunderfiasko i Hårsfjärden hösten 1982 tillsatte den nya socialdemokratiska regeringen den så kallade Ubåts-skyddskommissionen för att reda ut vad som verkligen hände. En av deltagarna i kommissionen var Carl Bildt.

    Efter ett halvår, i april 1983, presenterade kommissionen sin utvärdering som helt gick på marinens linje. Huvudinnehållet var att sex ubåtar, varav tre miniubåtar, var i Hårsfjärden under den aktuella tiden.

    För att krydda till det lite extra försäkrade Ubåts-skyddskommissionen att miniubåtar hade tagit sig ända in till slottet i centrala Stockholm. Slutligen konstaterades att de ”främmande” ubåtarna kom från Sovjetunionen.

    Det fick dåvarande statsminister Olof Palme att skicka en officiell protest till den sovjetiska regeringen, trots bristen på bevis.

    Efter Ubåtsskyddskommissionens rapport ökade antalet anmälningar om ubåts-incidenter över hela landet. Det kom rapporter om ubåt i Sundsvall, Törefjärden, Hävringebukten och tusentals andra observationer anmäldes från norr till söder.

    Flera utredningar har efter Ubåtsskyddskommissionens rapport helt dömt ut de tidigare bevisen för existerande ubåtar i svenska territorialvatten. I dag har man enats om ”fyra kränkningar” mellan 1981 och 1992, och att ”U 137 gick in i Gåsefjärden avsiktligt”.

    Men det ska ses som en kompromiss för att få saken ur världen utan att någon in-blandad ska behöva förlora ansiktet. Men hela sanningen om den svenska ubåtsjakten på 1980-talet är det inte.

    Enligt en dokumentär i SVT:s Uppdrag Granskning från 2007 genomfördes ingen av ubåtskränkningarna, förutom U 137:s uppenbara grundstötning, av Sovjetunionen eller Warszawapakten. Istället pekas Nato ut som huvudmisstänkt.

    Även Mathias Mossberg, f d ambassadör och huvudsekreterare i två av regeringens ubåtsutredningar menar att det finns ”rapporter med tydliga indikationer om nationalitet, som inte pekar österut”. Professor Ola Tunander, tillhandahållit eget material till utrednigarna, menar också att Nato låg bakom kränkningarna.

    Krigsmakten har ett mål för allt vad de gör nu i dag och även för 30 år sedan, varav det mesta är hemligstämplat. Inget sker av en slump, det finns alltid strategiska överväganden bakom insatserna.

    Nu går massmedia igång igen på ”trovärdiga uppgifter om främmande undervattenverksamhet” i Stockholms skärgård. Om det är sant eller inte är ovidkommande, precis som förr.

    De påstådda kränkningarna av främmande ubåtar förändrade Sverige. I dag ställs inga frågor om trovärdigheten i neutralitetspolitiken som på 80-talet, eftersom det inte längre existerar något sådant för svensk del i det allt intimare samarbetet med Nato.

    Vilket kan sättas i samband krigsmaktens nuvarande insats i Stockholms skärgård.

    • Carina rekommenderas att ta del av Ola Thunanders Navigationsexperten där det framgår att Whiskey on the Rocks var en konspiration med samarbete mellan USA, Sovjet och Sverige. Dykare kunde bland annat med ledning av spår på bottnen konstatera att U137 inte hade försökt backa loss från grundet utan i stället gasat på för att sätta sig riktigt fast!

  3. ”To maintain that power it is essential that people remain in ignorance, that they live in ignorance of the truth, even the truth of their own lives. What surrounds us therefore is a vast tapestry of lies, upon which we feed.” — Harold Pinter, Nobeltal 2005

  4. Utö 1980: Troligen västtysk ubåt.
    U-137 1981: Amerikansk provokation med hjälp av politruken på U-137:an.
    Hårsfjärden 1982: Amerikanska alt. brittiska moderubåtar, italienska miniubåtar med amerikansk besättning. Ubåtsjakten saboterades av höga svenska militärer.

  5. Nu har jag tittat på Dirk Pohlmanns dokumentär som SVT fegt vägrade sända med den patetiska förklaringen ”för många obekräftade uppgifter”. Uppgifterna där i kombination med Tunanders forskning och Lars Borgnäs’ briljanta dokumentärer i Uppdrag Granskning 2007 och 2008 lämnar inget tvivel om att det var NATO-ubåtar i Hårsfjärden 1982 och att U-137:an var en amerikansk operation.

    Jag har tittat på de påstådda ubåtskränkningar som påstås ha förekommit sedan 50-talets mitt. Det är rätt intressant. Före 1980-talet var det sammanlagt fem misstänkta kränkningar. Under åren 1980-1988 var det inte mindre än 15 (!) varav 14 under den tid Reagan innehade presidentämbetet. Efter att Reagan lämnade ämbetet i januari 1989 och fram till murens fall var det en (!) enda kränkning (en bekräftad västtysk). Jag är en person som inte tror på tillfälligheter så inte heller i detta fall. Sen har vi det här med Palme. Det är ingen hemlighet att han var en nagel i ögat på många i väst. Efter att han vann valet 1982 dröjde det en och en halv vecka innan händelserna i Hårsfjärden brakade loss. Tillfällighet? Knappast! Däremot tror jag inte USA hade någon del i Palme-mordet. Däremot är det troligt att det var kopplat till det kommande Moskva-besöket. Min uppfattning är att det var kretsar inom polisen som låg bakom.

    Amiralen James ”Ace” Lyons får frågan i programmet om U-137:an var en amerikansk operation. Han svarar: ”Det kan det ha varit.” Han dementerar det alltså inte. För mig är det liktydigt med ett erkännande!

    SVT:s vägran att sända Pohlmanns dokumentär är inte förvånande. Enligt uppgift så har Pohlmann inte fått några fler uppdrag efter den här filmen. Han lär vara hänvisad till ett redigeringsjobb på tyska Wikipedia – under bevakning. Lars Borgnäs’ dokumentärer hade aldrig kunnat visas i det mediaklimat som är idag.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here