I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett år sedan” återpubliceras denna artikel.
Har knappast några efterföljare i ett all hårdare debattklimat. Dock har de tre kända socialdemokraterna Tomas Hammarberg, Ulf Bjereld och Sven Britton nyligen publicerat artikeln ”Med Nato följer en rad oönskade problem och risker.”
https://aip.nu/med-nato-foljer-en-rad-oonskade-problem-och-risker/
4 april 2022 skrev jag ”Äntligen en etablerad skribent som vågar säga att man är emot Nato! Jag återger här utdrag ur en artikel i DN av kulturchefen Björn Wiman.” Björn Wiman: Därför är jag emot svenskt medlemskap i Nato, och ett mail från mig till Björn Wiman.
__________________________________________________________________
Därför är jag emot svenskt medlemskap i Nato
Kriget får den svenska offentligheten att böja sig som ett sädesfält för vinden. Men de tyngsta argumenten mot Nato är de som mest sällan hörs, skriver Björn Wiman.
I februari 1940 befinner sig författaren Sven Stolpe som korrespondent vid fronten i finska vinterkriget. I en artikel i tidskriften Vi och ni redogör han för sina intryck av grannlandets armé. ”Det som gripit mig mest”, skriver Stolpe, ”är dess stolta likgiltighet inför döden”.
I svärmiska och närmast exotiserande ordalag prisar han de finländska soldaternas ”beredvillighet att ge sina liv för fosterlandet”.
”Högtidstalen och tidningsledarna var fulla av känslor men snåla med fakta”, skriver Henrik Berggren om tidens stämningsläge i boken ”Landet utanför – Sverige under kriget 1939–1940”.
’Högtidstalen och tidningsledarna var fulla av känslor men snåla med fakta’
Vad är fakta i Sverige i dag? Bland annat att 46 procent av svenskarna i dag säger ja till svenskt medlemskap i försvarsalliansen Nato, enligt DN/Ipsos nya mätning, gjord under andra halvan av mars. Resten är emot eller osäkra.
Majoriteten av svenskarna gör alltså även fortsättningsvis samma analys som Niklas Ekdal gjorde i DN strax efter Rysslands anfall på Ukraina: att svensk säkerhetspolitik ytterst syftar till en enda sak, nämligen att försvara den svenska nationens överlevnad. Sverige är inte i krig, och en majoritet av befolkningen är alltså inte övertygad om att ett svenskt medlemskap i Nato, just nu, är det bästa sättet att se till att så fortsätter vara fallet.
Jag är ingen pacifist och kan därmed ducka för debattens värsta okvädingsord. Tvärtom är jag förespråkare av allmän värnplikt, inte minst som det klassöverskridande integrationsprojekt som det svenska samhället i dag behöver bättre än någonsin. Jag gjorde själv glädjelöst min militärtjänst i en pansarbandvagn i Strängnäs i slutet av 1980-talet.
Jag är också väl medveten om att världen sedan den 24 februari 2022 står inför en ny säkerhetsordning, sedan länge grundlagd av demokratins globala tillbakagång och den massiva framväxten av desinformation och propaganda. Om hälften av den energi som nu ägnas åt att förespråka att Sverige ska gå med i Nato hade lagts på att under de senaste tio åren försvara sanningen och det ryska civilsamhället från Vladimir Putins auktoritära repression hade hans invasion av Ukraina knappast varit möjlig.
Det första är att Nato är en kärnvapenallians och kärnvapen är det absolut onda
Men de enligt min uppfattning tyngsta argumenten mot Nato är, symptomatiskt nog, också de som mest sällan hörs i debatten. De förtjänar därför att upprepas.
Det första är att Nato är en kärnvapenallians och kärnvapen är det absolut onda. Som medlem skulle Sverige förbinda sig till den destruktiva doktrin om avskräckning som i dag i praktiken hindrar västvärlden från att militärt ingripa till stöd för Ukraina.
Det andra argumentet handlar om framtiden. Ska vi inom loppet av några veckor, på basis av en bräcklig och grälsjuk politisk majoritet, fatta ett beslut som kommer att påverka framtiden i årtionden framöver? Redan i dag vet vi att halva det politiska etablissemanget i Natos största medlemsstat USA har svurit trohet åt en auktoritär dåre (Trump).
Långsiktig säkerhetspolitik handlar inte om att sitta i ring och sjunga ”Kumbayah”. Men det räcker inte heller inte att slå sig för bröstet med storvulna citat ur ”Bröderna Lejonhjärta”
Det tredje argumentet handlar om militarismens logik. Kriget har skapat senkommen insikt om det säkerhetspolitiska hot som beroende av fossila bränslen i allmänhet och ryska i synnerhet innebär; bara sedan Rysslands invasion av Ukraina har EU köpt ryskt kol, gas och olja för 230 miljarder kronor – pengar som går rakt in i militär upprustning åt motståndaren.
Nato har sent omsider erkänt klimatkrisen som den konfliktskapande faktor den är, men de summor som kommer att satsas på militär upprustning de närmaste åren kommer också att ta resurser från den hållbara utveckling som på längre sikt är det enda som kan trygga fred och säkerhet.
I frågan om Nato kommer Finlands sak återigen att bli vår. Men det är knappast betryggande att se den svenska offentligheten böja sig som ett sädesfält för vinden. Det har hänt förr – och konsekvensen när vinden slår om är alltid lika obehaglig.
________________________________________________________________
Varför ”glömmer” man Nato:s blodiga invasioner ? Elefanten i rummet hos mediafolk 😡
Till detta vill jag lägga att det även i ledande kretsar i det (s)tora Arbetarepartiet råder det
ett ganska angeläget intresse för att ingå under den USA ledda kärnvapenalliansen NATO.
Nog menar jag, inom detta traditionsbärande S parti borde det finnas några efterföljare som bar fred och nedrustningssträvan vidare och då för att nämna några starka kvinnoröster som Inga Thorsson, Alva Myrdal och Maj-Britt Theorin.
Och om det fortfarande finns medlemmar inom S med samma goda syfte borde dem ges möjligheter att träda fram för att tydligt visa på en annan väg mot fred, än att bygga den i en kärnvapenallians.
Nog borde det finnas annat och bättre alternativ än att välja denna just nu militära krigsupprustning.
Dessvärre når dessa röster inte fram som de borde under en alltmera krigisk rapportering i det allmänna media och politiska flödet
Björn Wiman beklagar att media ägnar sig åt propaganda istället för att åstadkomma en färgrevolution i Ryssland samt att eventuellt NATO medlemskap skulle hindrat oss från att bedriva lågintensivt gerillakrig i Ukraina.
Så var det med den uppslutningen.
Men han väcker frågor hos Nato-troende och osäkra. Tillåtet att säga Nej till svensk Nato-medlemskap i alla fall.
Ja, det är den stora fördelen med artikeln.
USA har ju drivit på och startat åtskilliga ”färgrevolutioner”, och vad har det åstadkommit. Ingenting, förutom miljoner döda, lidande, hunger och misär. Iran, Irak Afghanistan, osv, och åtskilliga misslyckade, som Kazakstan, Myanmar, Tibet, Xinjiang, Hong Kong, och omkring 250 krig efter slutet på WW2. Är det inte snarare USA som borde få en färgrevolution så vi får slut på det amerikanska dödandet.
Björn Wimans klimathysteri fick oss att sluta läsa DN. Ännu en civilisationsfientlig socialist som skriver i en ”liberal” tidning. Numera finns det gott om alternativ för den som vill hålla sig uppdaterad, främst utrikes. Ankdammens Lagerkrantzar tillför ingenting, förutom sitt tyckande.
Något mycket farligt, och det är inte första gången heller. ”De som ignorerar historien kommer att upprepa den”. George Santayana (1863-1952). Just nu pågår just det.
Min åsikt, Vi är på väg in i nazismen V.2, och precis som i Tyskland förra seklet är det få som ens märker någonting.
Sedan innan tonåren har jag haft ett brinnande intresse av att förstå hur nazismen uppstod och kunde så snabbt bli så populär. Dagens händelser förklarar, nu upprepas historien. Så här uppstod nazismen, det är det vi upplever nu med NATO och Assange. Så återuppstår nazismen idag framför våra ögon. Likheterna är slående och USA står nu i centrum och driver på utvecklingen, inte Tredje Riket. En massiv krigsmakt, precis som då i Tyskland. En massiv propaganda, precis som då i Tyskland. En effektiv censur, precis som då i Tyskland. Människorna övervakas, kontrolleras och styrs med propaganda.
Det är bara att nästan ingen märker vad som pågår, för dagens version är lika skickligt maskerad som den var på 1920-talet. En gren av nazismen, som inte längre kallas nazism, kallas nu NATO. En annan gren kallas EU, de två förväntas att fusionera snart för att skapa samma totalitära våldsbaserade centralmakt utan folkinflytande som kännetecknade just den forna nazismen. Det styrs av dagens oligarki, precis i gårdagen.
Nationalstaterna och nationalitet avskaffas långsamt och innevånarna blockeras från att påverka. Vi har redan intensiv censur. Alla reduceras till åskådare vars åsikter och handling styrs med propaganda via reguljära media, där den viktigaste funktionen är att förhindra att individen får ”fel” information och utvecklar ”fel” åsikter. Censur. Det kunde ju leda till ”felaktiga” åsikter och handlingar. Därför blockeras bland annat RT, och kommentarerna på ”ifrågasätt” censureras hårt. De som säger saker makteliten inte gillar riskerar att dras inför rätta under luddiga lagar som HMF.