Fel att ge Nobelpriset till FN:s livsmedelsorganisation?

Den säkerligen kontroversiella frågan om det var fel att ge Nobelpriset till FN:s livsmedelsorganisation reses i en ny artikel som översatts av en och samma pensionerade dam på Västkusten.

Författaren till artikeln ”Food Crimes: Why WFP Doesn’t Deserve the Nobel Peace Prize” 16 oktober svarar Ja. Positiva omdömen om matprogrammet finns säkert, men saknas i hennes intressanta översikt.

Artikeln har skrivits av Rasna Warah som är en kenyansk författare och journalist. Tidigare var hon redaktör vid FN: s program för mänsklig bosättning (FN-habitat). Hon har publicerat två böcker om Somalia – War Crimes (2014) och Mogadishu Then and Now (2012) – och är författaren till UNsilenced (2016) och Triple Heritage (1998).

Jag har själv nyligen publicerat en annan artikel som med utgångspunkt från Nobelpriset fäster uppmärksamhet på ökningen av hungern och miljardärernas tillgångar. Nobelpriset till FN:s livsmedelsprogram – medan hungern och miljardärernas tillgångar ökar i världen.

Samtidigt aktualiserar chefen för FN_s livsmedelsorganisation och biståndsminister Peter Eriksson behov avkraftigt ökat stöd till WFP DN Debatt. ”FN behöver miljarder för att stoppa hungerpandemin”

Fel att ge Nobelpriset till FN:s livsmedelsorganisation?

FN:s organisation för livsmedelsbistånd har varken förbättrat villkoren för fred i konfliktdrabbade länder, eller förhindrat användningen av hunger som vapen i krig. Tvärtom är det ansvarigt för att förlänga konflikten i vissa länder och undertrycka den lokala livsmedelsproduktionen i andra.

De som anser att livsmedelsbistånd gör mer skada än nytta, blev troligen bestörta över norska Nobelkommitténs beslut att utdela årets fredspris till Världslivsmedelsprogrammet (WFP) för ”dess insatser för att bekämpa hunger, för dess bidrag till att förbättra villkoren för fred i konfliktdrabbade områden, och för att vara en drivande kraft i ansträngningarna för att förhindra användning av hunger som vapen i krig och konflikter”.

Fredrik S. Heffermehl, norsk advokat och mångårig kritiker av de politiska och byråkratiska processerna bakom utdelningen av Nobels fredspris, sa till exempel: ”Vi värdesätter Världslivsmedelsprogrammet, men priset för 2020 är mycket mindre ambitiöst än [Alfred] Nobels idé om att ”göra största möjliga nytta för mänskligheten”.”

Mukesh Kapila, en före detta FN-representant för Sudan, som agerade visselblåsare när den sudanska regeringen begick grymheter i Darfur, och som nu är professor i global hälsa och humanitärt bistånd vid Universitetet i Manchester, var ännu skarpare.

”Det är ett bisarrt val, och det är enligt min mening ett fullständigt slöseri med priset,” säger han till Devex. ”Jag tror inte att Världslivsmedelsprogrammet behöver dessa pengar, och jag vill verkligen invända mot att priser delas ut till människor eller organisationer som bara gör de jobb de har betalt för att göra .”

Bortsett från det faktum att WFP: s raison d`etre är att dela ut livsmedel till utsatta befolkningsgrupper, och dess personal betalas generöst för att de utför sitt arbete, har kritiker som känner till livsmedelsbistånd-businessen tidigare påpekat att livsmedelsbistånd i själva verket är skadligt på lång sikt, eftersom det håller trycker ner den lokala livsmedelsproduktionen, vilket gör det svårare för fattiga eller konfliktdrabbade länder att försörja sig själva. I själva verket har studier visat att direkta kontantöverföringar är en mycket effektiv och mer ändamålsenlig metod för att lindra nöd och förbättra den totala välfärden i samhällen som tar emot stöd.

För några år sedan erkände ingen mindre än EU:s representant i Somalia, Georges-Marc André (numera pensionerad) detta för mig när jag gjorde research för min bok War Crimes, som undersöker hur utländskt bistånd har påverkat Somalia negativt. Han berättade för mig att FN-organ som WFP faktiskt kan ha ”saktat ner” Somalias återhämtning genom att fokusera uteslutande på livsmedelsbistånd i stället för att stödja lokala jordbrukare och marknader. ”EU är emot livsmedelsbistånd som ersätter den lokala livsmedelsproduktionen”, sade han.

Hans åsikter delas också av Michael Maren, en f d övervakare för livsmedelsbistånd på USA: s myndighet för internationell utveckling (USAID) i Somalia, vars bok, The Road to Hell: The Ravaging Effects of Foreign Aid och International Charity, (Vägen till helvetet: De förödande effekterna av ulandshjälp och internationell välgörenhet) demonstrerar i krönikor hur biståndet blev ett politiskt verktyg i Somalia som manipulerades av både givare och mottagarland.

Maren, som bodde och arbetade i Somalia på 1980-talet, tror att livsmedelsbiståndet till Somalia faktiskt kan ha förlängt inbördeskriget i landet. ”Jag hade lärt mig att se på utvecklingsbistånd med skepticism, något som jag hade hoppats kunna ha god användning av vid säkerhetsställandet av dessa projekt, så att de åtminstone inte skadade människor. Men jag fick en helt ny dimension på biståndsverksamhet genom mitt arbete i Somalia. Min erfarenhet där fick mig att se att bistånd kunde vara värre än inkompetent och oavsiktligt förstörande. Det kunde vara direkt ondska”, skrev han.

I sin bok citerar Maren, en före detta tjänsteman som arbetade för Somalias nationella flyktingkommission under president Siad Barres regim, han berättade att somalier traditionellt sett aldrig förlitade sig på livsmedelsbistånd, inte ens under torka. Det fanns ett kreditsystem; herdefolk kunde komma till städerna där de kunde ta lån, som de skulle betala tillbaka när allt hade blivit normalt igen. Biståndet förstörde i huvudsak ett hundraårigt system som byggde på att det fanns både motståndskraft och bärighet i samhället under svåra perioder.

Livsmedelsbistånd skadar lokala jordbrukare

Livsmedelsbistånd håller också nere också den lokala livsmedelsproduktionen. Många somaliska jordbrukare har rapporterat att icke-statliga organisationer, NGO-er, som arbetar med WFP är ökända för att föra in livsmedelsbistånd strax före skörden, något som sänker priset på den lokala maten. De har också klagat på att livsmedlet som är bistånd importeras, istället för att upphandlas lokalt. När hungersnöden i Somalia 2011 var som värst (som många tror var överdriven av FN), köpte WFP exempelvis mat för ett värde av 50 miljoner btittiska pund från Glencore, en London-registrerad varuhandlare, trots ett löfte från FN: s livsmedelsbyrå att det skulle köpa mat från ”mycket fattiga bönder som har det svårt eftersom de inte är anslutna till lokala marknader”.

Låt oss vara tydliga med en sak – livsmedelsbistånd är big business och oerhört fördelaktigt för dem som ger det. (”Någon blir alltid rik på en svält”, berättade Maren för Might Magazine 1997.) Till exempel måste enligt gällande amerikansk lag, nästan alla amerikanska livsmedel som går till bistånd (värda miljarder dollar) köpas i USA och minst hälften av dessa måste transporteras på USA-flaggade fartyg.

Merparten av detta livsmedelsbistånd är faktiskt överskottsmat som amerikaner inte kan konsumera på hemmamarknaden. Enligt den amerikanska regeringens Food for Peace-program (tidigare känt som Public Law 480) får regeringen sälja eller skänka bort livsmedelsöverskott för att lindra hunger i andra länder.

Hungersnöd i andra länder är därför mycket lönsamt för den amerikanska regeringen, och för de kraftigt subventionerade amerikanska jordbrukare, som drar nytta av federala statliga varuprisgarantier. (En intressant anmärkning, sedan 1992, har alla WFP:s verkställande direktörer varit amerikanska medborgare. Detta kan bero på att USA är den största bidragsgivaren åt WFP, men det kan också vara så att verkställande direktören för FN: s livsmedelsbyrå förväntas främja USA: s politik när det gäller livsmedelsbistånd.)

I en 1988 artikel med titeln “How American Food Aid Keeps The Third World Hungry” (Hur amerikanska Food Aid får tredje världen att förbli hungrig”, beskrev Juliana Geran Food for Peace som ”det stödprogram som vållar mest skada i tredje världens länder”, och uppmanade den amerikanska regeringen att avbryta hjälpen. Hon konstaterade att det amerikanska livsmedelsbiståndet ofta snedvrider de lokala marknaderna och rubbar jordbruksverksamheten i mottagarländerna.

Till exempel förstörde den massiva dumpningen av vete i Indien på 1950- och 60-talet Indiens jordbruk. År 1982 ”bad” Peru ”det amerikanska jordbruksdepartementet att inte skicka mer ris till landet eftersom det befarades att riset skulle slå ut den lokala marknaden och driva ner livsmedelspriserna för jordbrukare som redan hade det svårt. ”Men den amerikanska ris-lobbyn ökade trycket på Washington och peruanska regeringen fick veta att de hade att välja mellan att ta emot riset eller att inte få någon mat alls,” skrev Geran.

Men som Geran berättar, var det som hände i Guatemala verkligen katastrofalt: ”1976 drabbade en jordbävning Guatemala, den dödade 23.000 människor och över en miljon blev hemlösa. Strax före katastrofen fick landet en av de största veteskördarna i mannaminne, och det fanns rikligt med mat. Som jordbävningshjälp fick USA bråttom att skicka 27 000 ton vete till Guatemala. Den amerikanska gåvan körde den lokala spannmålsmarknaden i botten och pressade livsmedelspriserna så mycket att det blev svårare för byborna att återhämta sig. Guatemalas regering stoppade slutligen importen av basspannmål.”

Att stjäla mat för att hjälpa miliser

En av de mest uppenbara snedvridningar som orsakas av livsmedelsbiståndet (bortsett från det faktum att jordbrukarna inte har något incitament att odla när marknaden översvämmas av mat som inte kostar något) är frestelsen att stjäla det. Det har förekommit rapporter om uppenbara stölder av livsmedelsbistånd under WFP:s inte-så-vakande ögon.

FN:s övervakare har rutinmässigt rapporterat stölder från livsmedelsbistånd till exempelvis i Somalia, men till ingen nytta. 2010 anmälde ex FN:s övervakningsgrupp i Somalia och Eritrea, att lokala NGO:s (kända i utvecklingskretsar som ”genomförandepartner”), personal från WFP, och väpnade grupper som kontrollerade områden där livsmedelsbistånd delades ut, hade dirigerat om hälften av livsmedlen. WFP förnekade häftigt dessa anklagelser, även om en Associated Press artikel följande år visade att amerikanskt, japanskt och kuwaitiskt livsmedelsbistånd öppet såldes på Mogadishus marknader.

Det är också viktigt att komma ihåg att WFP:s internationella personal vanligtvis inte distribuerar livsmedel direkt i konflikt- eller katastrofzoner; istället anlitas lokala NGO-er för att göra arbetet. Många av dessa NGO-er har inte granskats, utan i själva verket kunde några av dem i Somalia till och med kopplas till miliser som fungerar som ”gatekeepers”, de beslutar vilka som ska få hjälpen och vilka som inte ska få den.

När Maren var ansvarig för övervakningen av livsmedelsbiståndet som donerats av den amerikanska regeringen till flyktingar som flydde från Ogaden- kriget 1977-78, fann han att ungefär två tredjedelar av maten försvann. Lastbilar kunde komma till hamnen i Mogadishu, lasta in mat och ge sig iväg, men mathjälpen återfanns aldrig. Även när maten levererats till flyktinglägren kunde mycket av den stjälas.

Biståndet blev sålunda en lönsam inkomstkälla för kriminella element inne i Somalia. Och Siad Barre lärde sig att utnyttja detta väl. Maren anser faktiskt att det internationella biståndet inte bara höll kvar diktatorns regim utan också underlättade upplösningen av det somaliska samhället.

Plundringen av biståndet fortsatte även efter att Barre avsattes 1991. Strider mellan krigsherrar vanns eller förlorades beroende på hur mycket hjälp varje krigsherre hade tillgång till. Det var dock inte bara krigsherrarna som tjänade på livsmedelshjälpen; korrupta NGO-karteller gynnades också. Eftersom många delar av Somalia ansågs vara en no-go-zon för internationella hjälporganisationer, och därför blivit oåtkomliga, bildade företagsamma somalier NGO-er som samarbetade med dem för att ge humanitärt bistånd och utföra tjänster på plats. Dessa business- NGO-er undertecknade lukrativa kontrakt med biståndsorganisationerna; några kontrollerade hela sektorer inom biståndsindustrin, från transporter till distribution. Andra styrdes av krigsherrar, som ofta avledde livsmedelsbiståndet, som sedan såldes öppet på marknader för att finansiera sina miliser.

”FN:s och andra aktörers samarbete med krigsherrarna för att säkerställa biståndsleveranser, uppmuntrade bara spridandet av konflikten och inrättandet av en blomstrande biståndsbaserad och svart marknadsekonomi,” skrev statsvetaren Kate Seaman i Globalizing Somalia: Multilateral, International and Transactional Repercussions of Conflicts. (Konflikters multilaterala, internationella och transaktioniella efterverkningar) ”I huvudsak blev de en part i konflikten, som inte längre var neutral, och som bara bidrog till att upprätthålla konflikten genom att se till att det fanns resurser som sedan hanterades av de många väpnade grupperna som verkade inne i Somalia.”

När en internationell hjälporganisation kommer in för att tillhandahålla mat till svältande människor, kommer klandervärda regeringar undan, och får fortsätta med sin politik som kan leda till ännu fler hungersnöder i framtiden. Praktiskt taget alla i hela världen blir intressenter i hungersnöd, när livsmedelsförsörjningsansvaret internationaliseras till FN:s institutioner, internationella NGO-er och utländska regeringar.

”Internationaliseringsprocessen är nyckeln till internationella institutioners maktövertagande och reträtten från de inhemskas skyldighet att ta ansvar i svältdrabbade länder”, skrev Alex de Waal i sin bok Famine Crimes, Politics and Disaster Relief in Africa ( Hungersnödsbrott: Politik och katastrofhjälpsindustrin i Afrika).

Dålig ledningspraxis på WFP

Om den norska Nobelkommittén hade brytt sig om att ta reda på hur WFP:s personal upplever den organisation de arbetar för, kanske det inte hade varit så enkelt att ge WFP det prestigefyllda fredspriset. Liksom vid många FN-organ, har högre tjänstemän vid WFP anklagats för att missbruka sin auktoritet, något som också har svärtat ner denna Rom-baserade byrås rykte. En intern konfidentiell undersökning av WFP:s personals attityder (vars resultat först läckte till Italian Insider, och sedan till andra nyhetsorganisationer, såsom Foreign Policy i oktober förra året) fann att 35 procent av de mer än 8.000 WFP-anställda tillfrågade, rapporterade att de upplevt eller bevittnat någon form av myndighetsmissbruk, det mest typiska var beviljandet av ”förmånsbehandling” för rekrytering av nära medarbetare.

”Den högsta ledningen för Världslivsmedelsprogrammet – en gång ett av de mest ansedda FN-organen – har missbrukat sin auktoritet, trakasserat eller möjliggjort trakasserier, diskriminerat kvinnor och etniska minoriteter och hämnats dem som protesterat offentligt”, skrev Colum Lynch i Foreign Policy den 8 oktober 2019.

Det som framgick av undersökningen var att WFP, liksom resten av FN, är extremt hierarkiskt och auktoritärt. Deltagarna i undersökningen medgav att högre chefer ”syftade till att främja sitt egenintresse snarare än WFP:s uppdrag, och att missbruka sin makt för gynna sig själva och sina favoriter”.

Dessutom uppgav 29 procent av de tillfrågade att de hade bevittnat någon form av trakasserier, medan 23 procent uppgav att de hade stött på diskriminering. Omkring 12 procent av personalen uppgav att de hade upplevt någon form av hämd för att de hade berättat om missbruk (vilket är ganska vanligt i FN, där skyddet för visselblåsare är praktiskt taget obefintligt, vilket jag har illustrerat här). Ett ännu mer alarmerande fynd var att 28 av de intervjuade WFP-anställda hade varit med om ”våldtäkt, försök till våldtäkt eller andra sexuella övergrepp” när de arbetade på byrån.

Resultaten av WFP-undersökningen (som genomfördes av en oberoende management-konsult) överensstämmer med andra undersökningar om FN-personalens attityder och erfarenheter.

Resultat från en undersökning från FN:s personalunion som genomfördes 2018 som svar på #MeToo-rörelsen, visade att sexuella trakasserier utgjorde cirka 16 procent av alla former av trakasserier i FN. 44 procent av de tillfrågade uppgav att de hade upplevt myndighetsmissbruk, och 20 procent ansåg att de hade drabbats av repressalier efter att ha rapporterat tjänstefel. Undersökningen visade också att ett stort antal av personalens klagomål aldrig undersöktes.

Det är därför svårt att förstå varför den norska Nobelkommittén ansåg att det var lämpligt att ge Nobels fredspris till WFP, med tanke på att FN:s organisationen har misslyckats med att tillämpa nästan all god praxis i sin personalpolitik, och inte har gjort tillräckligt för att skydda dem som rapporterar om interna övergrepp eller oegentligheter. Inte heller har WFP förbättrat villkoren för fred i konfliktdrabbade länder eller förhindrat användningen av hunger som krigsvapen, vilket jag har visat här ovan.

Vad kan då ha motiverat kommittén att tilldela WFP det prestigefyllda Fredspriset – bortsett från någon missriktad föreställning om att vad världen behöver mest just nu, är att dela ut? Kunde inte kommittén ha valt en mer värdig kandidat i en värld som härjas av coronaviruspandemi, ökande främlingsfientlighet, rasism och sexism, en global recession och klimatförändringar ( och som alla hotar fred och säkerhet)?