Hur Bellingcat rentvättar säkerhetstjänstens agenda åt media

3
999
Eliot Higgins, Bellingcat. shutterstock_1643467756

Bellingcat är en organisation vars åsikter oftast citeras utan invändningar i etablerade media och som beskrivs positivt i sådana media. Jag har haft anledning att tidigare skarpt ifrågasätta detta. Exempelvis i denna artikel Hur arbetar Bellingcat egentligen? Eller i denna: Skripal-historien: Bellingcat – Bluffmakare eller skickliga detektiver? Se för övrigt under “Relaterat.”

Artikeln har också publicerats på norska https://midtifleisen.wordpress.com/2021/04/12/hvordan-bellingcat-hvitvasker-e-tjenestenes-fortellinger-for-bruk-i-media/

Den nu aktuella artikeln Hur Bellingcat tvättar nationella säkerhetstjänsternas diskussionsämnen för användning i media har skrivts av Alan MacLeod  sm skriver för MintPress News. Efter att ha avslutat sin doktorsexamen 2017 publicerade han två böcker: Bad News From Venezuela: Twenty Years of Fake News and Misreporting and Propaganda in the Information Age: Still Manufacturing Consent, samt ett antal akademiska artiklar. Han har också bidragit till FAIR.org, The Guardian, Salon, The Grayzone, Jacobin Magazine och Common Dreams.


Hur Bellingcat rentvättar säkerhetstjänstens agenda åt media

Den ’grävande’ webbplatsen Bellingcat hyllas av den vanliga pressen. Bara under den senaste månaden har den beskrivits som “en underrättelsetjänst för folket” (ABC Australia), ett “öppet” och “innovativt” (New Yorker) “oberoende nyhetskollektiv”, ”som förändrar begreppet grävande journalistik” (Big Think) ) och en entydig ”kraft för det goda” (South China Morning Post). Bortsett från några alternativa nyhetssidor är det faktiskt svårt att hitta ett negativt ord om Bellingcat, så omfattande är det glödande berömmet för webbplatsen, som grundades 2014.

För att vara en självutnämnd webbplats för civila journalister, kommer ett oroande stort antal Bellingcat-anställda och bidragsgivare från misstänkta bakgrunder, inklusive från höga positioner inom militär och underrättelsetjänster.

Detta är störande, eftersom bevisen som samlats in i denna undersökning tyder på att Bellingcat är långt ifrån oberoende och neutral, eftersom den finansieras av västerländska regeringar, bemannas av tidigare militära och statliga underrättelsetjänstemän, upprepar officiella berättelser mot fientliga stater och fungerar som en central del i vad som kan kallas en sambandslinje från “underrättelsetjänster till Bellingcat till de stora medieföretagen” och presenterar berättelser från västerländska myndigheter som oberoende utredningar.

Medborgarjournalistik  bemannad med spioner och militärer

Ett oroande stort antal anställda och bidragsgivare på Bellingcat har en mycket suspekt bakgrund. Till exempel seniorforskaren Nick Waters, som  tillbringade tre år som officer i den brittiska armén, inklusive tjänstgöring i Afghanistan, där han främjade den brittiska regeringens mål i regionen. Strax efter att han lämnat sin tjänst där anställdes han av Bellingcat för att utföra till synes neutrala utredningar av Mellanöstern.

Tidigare bidragslämnare Cameron Colquhouns förflutna är ännu mer misstänkt. Colquhoun tillbringade ett decennium i en ledande position i GCHQ (den brittiska versionen av NSA), där han ledde nätverksoperationer och terroristoperationer i Mellanöstern. Han specialiserar sig på säkerhet i Mellanöstern och har också meriter från USA:s utrikesdepartement. Inget av detta avslöjas dock av Bellingcat, som bara beskriver honom som VD för ett privat underrättelseföretag som “genomför etiska undersökningar” för kunder runt om i världen – vilket berövar läsarna viktig information, som de behöver för att kunna bilda sig en informerad förståelse om det som de läser om.

Det finns också många tidigare amerikanska underrättelsetjänstemän på Bellingcats lista. Tidigare bidragslämnare Chris Biggers, som skrev mer än 60 artiklar för webbplatsen mellan 2014 och 2017, arbetade tidigare för National Geospatial-Intelligence Agency – en tjänst för stöd åt krig, vilken arbetar under USA:s försvarsdepartement och den bredare underrättelsetjänsten. Biggers är nu chef för ett underrättelseföretag med huvudkontor i Virginia, i utkanten av Washington (nära andra semi-privata entreprenörsgrupper som Booz Allen Hamilton), som kan skryta med pensionerade armé- och flygvapengeneraler i styrelsen. Återigen avslöjas inget av detta av Bellingcat, där Biggers biografi bara säger att han är en “offentlig och privat konsult baserad i Washington, D.C.”

Dan Kaszeta, Bellingcat.

I sex år arbetade Dan Kaszeta som amerikansk agent för underrättelsetjänsten, med specialisering på kemiska, biologiska och kärnvapen och i ytterligare sex år arbetade han som programledare vid Vita husets militärkontor. I Bellingcat anskaffade han en del av den intellektuella ammunitionen för västerländska anklagelser om användningen av kemiska vapen i Syrien och Rysslands påstådda förgiftning av Sergei Skripal. (som Bellingcat är han också en del av Integrity Initiative etc.)

Kaszeta är också medlem av Royal United Services Institute, en tankesmedja som finansieras av ett antal västerländska regeringar samt vapenföretag som Airbus, Lockheed Martin och Raytheon. Presidenten/Styrelseordföranden är brittisk fältmarskalk (den högsta militära ranken där) och senior vice president är den pensionerade amerikanska generalen David Petraeus. Ordförande är Lord Hague, den brittiska utrikesministern mellan 2010 och 2015.

Allt detta är viktigt att veta om en grupp presenterar sig som oberoende, när den i verkligheten nästan överensstämmer med de myndigheter som finansierar den. Men återigen misslyckas Bellingcat med att följa grundläggande journalistisk etik och informera läsarna om denna tydliga intressekonflikt och beskriver Kaszeta som bara VD för ett säkerhetsföretag med 27 års erfarenhet av säkerhet och antiterrorism. Detta innebär att om inte läsarna är villiga att göra sin egen efterforskning, kommer de inte att ha någon aning om detta.

Andra Bellingcat-bidragslämnare har ett liknande förflutet. Nour Bakr arbetade tidigare för den brittiska regeringens utrikesministerium, medan Karl Morand tjänstgjorde två gånger i Irak med den amerikanska 82: a luftburna divisionen.

Regerings- och underrättelsetjänstemän är motsatsen till vad journalister bör vara. De förstnämnda finns för att främja maktintressen (ofta mot allmänheten), medan de senare är till för att hålla de mäktiga ansvariga å folkets vägnar. Det är därför det är så olämpligt att Bellingcat har haft så många tidigare underrättelsetjänstemän som anställda. Man kan säga att tidigare tjänstemän som har distanserat sig från sitt förflutna eller avslöjat viktiga saker, som Daniel Ellsberg eller John Kiriakou, är användbara som journalister. Men de som helt enkelt har gått över till media utan någon förändring i sina uppfattningar tjänar vanligtvis bara de mäktiga.

Daniel Ellsberg

Vem står för fiolerna?

Lika uppseendeväckande som att personalen står nära underrättelsetjänster, är Bellingcats finansieringskällor. År 2016 avvisade grundaren Eliot Higgins påståenden om att hans organisation fick pengar från den amerikanska regeringens National Endowment for Democracy (NED) som en löjlig konspirationsteori. Men nästa år erkände han öppet att det han så länge hade försökt skratta bort faktiskt var sant (Bellingcats senaste tillgängliga ekonomiska rapport bekräftar att de fortfarande får ekonomiskt stöd från NED). Som många läsare av detta förmodligen vet, startades NED öppet av Reagan-administrationen som en frontorganisation för CIA:s regimförändringar. ”Mycket av det vi gör idag gjordes för 25 år sedan av CIA,” sade organisationens grundare Allen Weinstein stolt.

Higgins själv var Senior fellow från 2016 till 2019 vid Atlantic Council, Natos kvasi-officiella tankesmedja. Atlantic Councils styrelse liknar vem-är-vem i statsmakten, från krigsplanerare som Henry Kissinger, Condoleezza Rice och Colin Powell, till pensionerade generaler. som James “Mad Dog” Mattis och HR McMaster. Styrelsen har också inte mindre än sju tidigare CIA-direktörer. Hur Higgins skulle kunna se det som lämpligt att inta en betald position i en sådan organisation, samtidigt som han fortfarande är ansiktet utåt på en påstått öppet och oberoende webbplats, är oklart.

Andra tvivelaktiga inkomstkällor inkluderar Human Rights Foundation, en internationell organisation, skapad av den venezuelanska aktivisten Thor Halvorssen Mendoza. Halvorssen är son till en tidigare regeringstjänsteman, som anklagas för att vara CIA-informant och vapensmugglare för CIA:s smutsiga krig i Centralamerika på 1980-talet, och kusin till den dömda terroristen Leopoldo López. López var å sin sida en ledare för en USA-stödd kupp 2002 och ansvarig för en våg av politisk terror 2014, som dödade minst 43 personer och orsakade skador för uppskattningsvis 15 miljarder dollar. López, en viktig person på högerkanten i Venezuelas politik, sa till reportrar att han vill att USA formellt ska styra landet när president Nicolas Maduro störtats. Med hjälp av den spanska regeringen flydde López från fängelset och flydde till Spanien förra året.

Föreställ dig för en sekund det motsatta scenariot: en “oberoende” rysk grävande journalistik-webbplats delvis bemannad av tidigare KGB-tjänstemän, finansierad av Kreml, med de flesta av sina utredningar inriktade på Förenta staternas, Storbritanniens och Natos kriminella verksamheter. Skulle någon ta en sådan på allvar? Och ändå presenteras Bellingcat konsekvent i de stora medieföretagen som en frigörande organisation; Informationsålders gåva till folket.

Rörposten från Bellingcat till medierna

De stora medieföretagen har redan ett störande nära förhållande till den nationella säkerhetsstaten, liksom till sociala medier. År 2019 avslöjades en senior Twitter-chef som en aktiv officer i den brittiska arméns enhet för psykologiskt cyberkrig. Fallet avslöjades vid en tidpunkt då utländsk inblandning i politik och samhälle var det viktigaste problemet i amerikansk politik, men denna nyhet förbigicks överraskande nog nästan helt i den vanliga pressen. Bara ett amerikanskt nyhetsmedium av någon betydelse rapporterade om det, och den journalisten tvingades bort ur yrket bara några veckor senare.

Det verkar som om Bellingcat i allt högre grad fungerar som en träningsplats för dem som söker arbete i västs mest prestigefyllda medier. Till exempel tidigare Bellingcat-bidragslämnaren Brenna Smith – som nyligen var föremål för en storm i media, efter att hon framgångsrikt pressat ett antal crowdfunding-tjänster till att sluta hantera insamlingar till Capitolium-rebellerna (dvs. till deras rättsliga kostnader etc.) – meddelade förra månaden att hon skulle lämna USA Today och börja på New York Times. Där kommer hon att träffa tidigare Bellingcat seniorforskaren Christian Triebert, som gick med i Times visuella forskargrupp 2019.

Bellingcats Giancarlo Fiorella.

New YorkTimes, som ofta anses vara USA:ss mest inflytelserika medium, har också tidigare samarbetat med Bellingcat-skribenter om enskilda artiklar. År 2018 gav den Giancarlo Fiorella och Aliaume Leroy i uppdrag att publicera en debattartikel som starkt antydde att den venezuelanska staten mördade Oscar Perez. Efter att ha stulit en militärhelikopter och använt den för att bomba regeringsbyggnader i centrala Caracas sedan han försökt starta ett inbördeskrig, blev Perez den västerländska pressens favorit och beskrevs som en “patriot” (Guardian), en “rebell” (Miami Herald), en “actionhjälte” (The London Times) och en “befriare” (Task and Purpose).

Fram till 2020 drev Fiorella en oppositionsblogg som heter ”In Venezuela”, trots att han bodde i Kanada. Leroy är nu heltidsproducent och utredare för de brittiska statliga medierna, BBC.

Dåliga nyheter från Bellingcat

Det vi upptäcker här är ett nätverk av militär, stat, tankesmedjor och mediaenheter, som alla arbetar tillsammans, och där Bellingcat har en central funktion. Detta kunde vara illa nog, men mycket av deras egen efterforskning är extremt dålig. De drev starkt den nu alltmer diskrediterade idén om ett kemvapenattack i Douma, Syrien, och attackerade de medlemmar i OPCW, som stod upp för att avslöja skandalen.

Längs vägen gjorde Bellingcat några bisarra påståenden. Under många år marknadsförde Higgins och andra medlemmar i Bellingcat-teamet också ett Twitter-konto, som påstods ägas av en IS-tjänsteman, bara för att en utredning senare skulle avslöja att kontot tillhörde ett ungt indiskt ’troll’ i Bangalore. Ett läckt dokument från det brittiska utrikesdepartementet beklagade att “Bellingcat blev en aning misskrediterat, både genom att sprida felinformation själv och genom att vara villigt att producera rapporter för alla som var villiga att betala.”

I slutändan är dock organisationen användbar som en spjutspets för väst, eftersom man publicerar utredningar som media kan citera, och där den påstås vara ”oberoende”, hellre än att använda underrättelsetjänster direkt, eftersom deras trovärdighet i allmänhetens ögon per automatik är mycket lägre.

Oliver Boyd-Barrett, professor emeritus vid Bowling Green State University, och expert på förhållandet mellan den djupa staten och den fjärde staten (media, ö.a.), berättade för oss att “Bellingcats roll är att ge falsk legitimitet till USA:s och Natos förevändningar för krig och konflikt.” I mycket mer positiva termer verkar det faktiskt som att CIA håller med honom.

“Jag vill inte vara för dramatisk, men vi älskar [Bellingcat]”, sade Marc Polymeropoulos, CIA:s tidigare biträdande operationschef för Europa och Eurasien. “Närhelst vi måste prata med våra partners om det, kan vi, istället för att försöka få saker kontrollerade eller oroa oss för klassificeringsfrågor, bara hänvisa till [Bellingcats] arbete.” Polymeropoulos försökte nyligen skylla på ett hittills okänt ryskt mikrovågsvapen för sin huvudvärk, ett påstående som anmärkningsvärt nog blev till en internationell skandal. “Det största värdet med Bellingcat är att vi sedan kan gå till ryssarna och säga” där kan du se “[när de ber om bevis]”, tillade före detta CIA-chef Daniel Hoffman.

Bellingcat verkar verkligen ägna särskild uppmärksamhet åt officiella fienders påstådda brott. Som den grävande journalisten Matt Kennard noterade, har man bara publicerat fem artiklar om Storbritannien, 17 om Saudiarabien, 19 om USA (varav de flesta handlar om utländsk inblandning i det amerikanska samhället eller höger-extremistiska / QAnon-kulturer). Men den har 144 markeringar om Ryssland och 244 om Syrien.

I sin nya bok “We Are Bellingcat: An Intelligence Agency for the People” skriver mediachefen Higgins: “Vi har ingen agenda, men vi har en övertygelse: bevis finns och lögner finns och människor bryr sig fortfarande om skillnaden.” Ändå avslöjar denna undersökning av journalister och finansieringskällor snabbt att detta påstående bara är en dålig PR-snurr.

Bellingcat verkar mycket mer som en grupp underrättelsefolk, förklädda som medborgarjournalister, än en folkcentrerad organisation som kritiserar makten och lögner, oavsett var den ser dem. Eftersom många av deras anställda vandrar uppåt i systemet till inflytelserika medier, verkar det tyvärr som om det också finns en hel del som låtsas vara journalister.

Relaterat

Hur arbetar Bellingcat egentligen?
Skripal-historien: Bellingcat – Bluffmakare eller skickliga detektiver?
Hur gick fighten Bellingcat versus MIT-professor Postol? Knock-out-seger – för vem?

Föregående artikelÄr det alltid så bra med gröna investeringar?
Nästa artikelÅterkommer demokratin?
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

3 KOMMENTARER

  1. En mycket bra sammanfattning av det massiva nätverk av propaganda som försöker styra dagens informationsflöde i främst västvärlden. Det skulle vara intressant att se vem eller vilka som finansierar det. En kvalificerad gissning är USA via ett otal olika kanaler, men även den svenska propagandan är ju statligt finansierad, dels genom att Public Service har fått beskattningsrätt, och sedan via dessa olika mediastöd. Dessutom skärps censuren hela tiden mot allt den svenska regimen ogillar.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here