Hur presenteras ryske Nobelpristagaren Muratov som är ansedd, förmögen och ibland rådgivare åt Rysslands regering! Yttrandefrihetskämpe?

1
1901
Muratov. Bild i Anti-Spiegel

Läsaren ”M” har som kommentar skickat in en av hen översatt artikel från Anti-Spiegel: Wie das russische Fernsehen den Friedensnobelpreis für einen kritischen russischen Journalisten kommentiert (Nobels fredspris i år gick till en rysk journalist och en filippinsk journalist som hedrades för sin kamp för yttrandefrihet.)
som jag föredrar att publicera som artikel.

Jag har tidigare diskuterar om Nobelpriset gick till rätt personer:
Varför inte ge detta Nobels fredspris till Edward Snowden och Julian Assange? och Var det fel att ge Nobelpris till dessa jornalister? Varför inte också till Assange och Snowden? Till Peter Handke i fjol?.

Jag också nämnt att DN påstår att presschefen för den tidning där Muratov verkar säger ”– Vi hade röstat på att Aleksei Navalnyj skulle få priset.” Fredspriset 2021 uppmärksammar yttrandefriheten. Men tidigare i år kritiserade Muratov Navalnys kampanj ”Smart röstning” som gick ut på att rösta på vem som helst som kunde slå en Enat Ryssland-kandidat. Rapporterat i Ryska Posten nr 37. RT.


Hur rysk tv kommenterar Nobels fredspris för en kritisk rysk journalist

Eftersom den ryska pristagaren har fått höga statliga utmärkelser i Ryssland och arbetar som rådgivare för ryska ministrar är det dock inte klart vad han tilldelades för.

Ryssland framställs alltid som ett land där pressen undertrycks eller censureras och där det inte finns någon yttrandefrihet. Tilldelningen av Nobels fredspris till en rysk journalist som är kritisk till regeringen “för hans kamp för yttrandefrihet” bekräftar detta i människors ögon i väst, särskilt eftersom västpressen har rapporterat i enlighet därmed.

Så det borde komma som en överraskning att den ryska prisvinnaren, som är chefredaktör för en regeringskritisk tidning i Ryssland, fortfarande inte är undertryckt. Tvärtom har han tilldelats flera höga ryska medaljer i Ryssland för sitt arbete och han är också rådgivare för den ryska regeringen, som mycket väl vet att du bara kan fatta bra beslut om du lyssnar på dina kritiker.

Därför borde kommentaren som den ryska “chefspropagandisten” Kiselev gjorde i söndags i sitt program “Veckans nyheter” om utmärkelsen – så kallad av västerländska medier – förvåna många i väst. Anti-Spiegel översatte början på denna kommentar Kommentar i “Veckans nyheter”


Den norska Nobelkommittén har meddelat namnen på årets Nobels fredsprisvinnare. Det finns två personer vi kommer att namnge i den officiella ordningen: Maria Ressa, en kvinna med dubbla medborgarskap, Filippinerna och USA, och Dmitri Muratov, en rysk. Båda är journalister.

Maria Ressa har en examen från Princeton University, som drev CNN: s filippinska kontor och sedan startade en privat nyhetsbyrå online. Maria Ressa har åtalats av de filippinska myndigheterna. Förmodligen av denna anledning hänvisar den norska nobelkommitténs förklaring till Maria Ressas och Dmitri Muratovs ansträngningar för att försvara yttrandefriheten, vilket är en förutsättning för demokrati och varaktig fred.

Till skillnad från Maria Ressa är den ryska Nobels fredsprisvinnare innehavare av Friendship Order och den ryska hedersorden. I mars 2014 undertecknade Dmitry Muratov ett gemensamt brev med andra, där han beskrev Rysslands återförening med Krim som ett “mycket farligt spel” och varnade för att “en riktig katastrof närmar sig Ryssland: ekonomiskt, politiskt och humanitärt”.

Samtidigt är det dock ingen fråga om att Dmitry Muratov ska förföljas av myndigheterna.

Han är en förmögen man, en respektabel medlem av samhället, utan glorian av offer. Han är medlem i det offentliga rådet i Ryska federationens inrikesministerium. Till skillnad från Maria Ressa går det bra för Muratow. Nobelpriset är en trevlig nick till dess framgångssaga.

Den nykrönta Nobelpristagaren gratulerades av Kremls talesman Dmitri Peskov, presstalesman för premiärminister Mishustin Belyakov, chef för valkommissionen i Pamfilova och ordföranden för den ryska journalistföreningen Solovyov. De mest generösa gratulationerna till prisvinnarna kom naturligtvis från USA: s president Biden.

Det är inte personligt, men när det gäller yttrandefrihet på internationell nivå som kommer att leda oss till fred och demokrati måste du jobba hårt om du inte märker av Julian Assange eller Edward Snowden. När det gäller Ryssland har prisutdelningen visat sig vara fel vid flera tillfällen. Det är oproportionerligt och klart pinsamt för pristagaren själv. Och Dmitri Muratov, en man som vet allt om proportionalitet, kommer sannolikt att känna allt detta själv.

Om tidigare Nobels fredspris delades ut till så stora personligheter som Henri Dunant, grundaren av Internationella Röda Korset – han var den första vinnaren – och senare Fridtjof Nansen, som grundade Internationella flyktingorganisationen, till Martin Luther King, som kämpade för ras jämlikhet i USA blev offer eller tilldelades Willy Brandt, tysk förbundskansler, för att minska spänningarna mellan öst och väst; eller till våra landsmän, akademikern Andrei Sacharov och Sovjetpresidenten Mikhail Gorbatsjov, som alla säkert är viktiga personligheter och har haft inflytande på världsfrågor – man kan argumentera om dem, men deras stora inflytande kan inte förnekas.

Folket frågar över hela världen, när de hör namnen på de nya vinnarna, är det första de gör: ”Vem är det?” Vem är denna Maria Ressa, till exempel? Hon är förmodligen en mycket välförtjänt person, inte värre än någon annan, men var är storleken på hennes förtjänst för världen?

Hur svårt det är att förneka att de humanistiska nomineringarna till Nobelpriset nyligen har marginaliserats och därmed devalverats. Hur var det då? 1957 tilldelades till exempel Nobelpriset i litteratur till Albert Camus ”för hans stora bidrag till litteraturen som visade vikten av mänskligt samvete”. Men vem tävlade med honom bland de nominerade? Arnold Toynbee, Alberto Moravia, Lyon Feuchtwanger, Samuel Beckett, Jean-Paul Sartre, Boris Pasternak … Vad sägs om nu? Vinnaren av Nobelpriset i litteratur är Abdulrazak Gurnah från Tanzania, som bor i England. Tävlingen var sådan att dess urval verkar slumpmässigt. Det är en devalvering av priset.

Föregående artikelAkademiker – legitimera inte Israels ockupation av Palestina genom att delta i Hågkomstkonferensen!
Nästa artikel5G har också en militär dimension
Global Politics
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

1 KOMMENTAR

  1. Jag betvivlar inte det minsta att en journalist som Dmitrij Muratov är både en stor skriftställare, yrkesman och chef för en redaktion som förlorat hela sex medarbetare i döden av olika okända som kända orsaker. Alla lika beklagliga.

    Men fred?

    Alfred Nobels egen förteckning över vem som skulle tilldelas detta pris var att denne skulle ha bidragit till att ”reducera stående krigstrupp”. Allt skrivet av honom efter det sista fransk-preussiska kriget och den sista franska revolutionen liksom andra Pariskommunen 1870-1871, men innan den stora annalkande katastrofen i det första världskrig där de europeiska imperialistiska kolonialimperierna rök ihop och tre kejsardömen i Europa (Tyskland, Österrike-Ungern och Ryssland) gick under och blev moderna efterkrigsrepubliker.

    Kan vi frångå i tanken att den norska Nobelkommittén helt enkelt börjat dela ut en hel del slags ”moraliska tröstpriser”, och framför allt väldigt proamerikanska sådana?

    Några som verkligen gick hårt åt ”stående krigstrupper” (i testamentets exakta ordalydelse), gav dem moralisk indignation och fick iväg dem från Irak och ut ur Merkels avlyssnade mobiltelefon så bidrog just Julian Assange och Edward Snowden till att snöpligt dra ned byxorna på världens aggressivaste krigsnation.

    Men de kan inte få priset. De modiga prisutdelarna i Oslo kan inte ge priset till de allra modigaste och största samtida hjältarna av rang. Det skulle bli kris i Nato, nämligen, om avfällingar i skepnad av Assange och Snowden, liksom Chelsea Manning, som verkligen till skillnad från många nutida fredspristagare sett den krigs- och blodtörstiga imperialismen i vitögat, och likaså personligen verkligen fått lida och ta skada av sin höga moraliska hållning.

    Kanske man skulle se över om Nobels testamentes text skulle och moraliskt borde medföra att den stående politiska priskommitten vid Stortinget i Oslo faktiskt inte längre faktiskt är kapabel och intellektuellt stringent och kompetent att sköta denna prisutnämning?

    Kanske borde en ny kommittékonstellation skapas, kanske i det alliansfria(?) Sverige som skulle våga utse de mest hjältemodiga fredspristagarna i framtiden.

    Häromåret gavs priset till Etiopiens premiärminister, som året därpå är inblandat i oklara inrikeskrig i de egna regionerna, liksom fredspriset åren innan till den amerikanske ledaren Obama som därefter är den Washington-politiker som beordrat flest dödsattacker med drönare som illegalt tagit sig in i andra länders luftrum för att döda ”fiender och terrorister”(utan rättegångsutslag); utnämningar kommittén i Oslo gärna säkert skulle ha ogjorda, skamset glömda och svårt ångrade. Fort men fel, blev det.

    Behövs en icke-norsk och icke-Natoanknuten fredspriskommitte än den som nu ganska svagt sköter Alfred Nobels fredsprisdefinition enligt dennes testamente.

    Mycket tyder på det.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here