Indiens episodiska diplomati ignorerar den stora bilden

1
125

Av MK Bhadrakumar.

USA har en historia av att klippa vingarna på även sina nära allierade när de blir för stora. De kommer sannolikt inte att stödja uppkomsten av en andra supermakt i Asien.

Två inbördes relaterade utvecklingar i den amerikanska kongressen förra veckan måste förstås för deras långtgående konsekvenser för världsordningen som oundvikligen kommer att dyka upp på de indiska kusterna förr snarare än senare. Den första handlar om att representanthuset antog lagförslaget förra lördagen för hela 61,8 miljarder dollar i bistånd till Ukraina, och det andra handlar om ett lagförslag som lades fram i kammaren med titeln 21st Century Peace Through Strength Act , som presenterades av parlamentets utrikesutskott. av dess ordförande Michael McCaul. De befordrades i dessa oroliga tider när ”världen brinner”.

McCauls lag sätter en ny tröskel i USA:s sanktionspolitik mot motståndare, vilket tillåter överföring av frysta ryska suveräna tillgångar i USA för att möta Ukrainas behov. Det är ganska kafkaiskt att USA föreslår att finansiera sitt proxykrig mot Ryssland med ryska reserver. EU kommer säkert att följa efter. McCaul är en enormt inflytelserik republikansk politiker från Texas, och han har nyligen varit en viktig samtalspartner i den komplexa manövrering som resulterade i att Donald Trump undertecknade biståndsförslaget till Ukraina på fredagen i en spännande återupprättande av ”tvåpartskonsensus” i utrikespolitiken, vilket undergräver föreställningen om polarisering i amerikansk politik när det kommer till kärnfrågorna för att bevara USA:s globala hegemoni.

Ryssland och Kina har upplevt en sådan historisk upptrappning av USA:s användning av dollarn som vapen, vilket ger dem befogenhet att konfiskera motståndarnas reserver och använda dem som ett sätt att upprusta sig själva. Undertexten här är att Washington backar från sitt högtidliga åtagande i början av 1970-talet att göra dollarn fritt tillgänglig för alla länder för transaktioner i utbyte mot att acceptera dess status som reservvaluta för det internationella samfundet. Detta har i sin tur gjort det möjligt för USA att leva en överdådig livsstil genom att obevekligt tryckaupp  sin valuta och riskera en massiv skuldbörda (den nådde 34 biljoner dollar i april och 1 biljon dollar läggs till det totala saldot var 100:e dag). . Federal Reserves ordförande Jerome Powell varnade i februari för att nationen är på en ”ohållbar” väg, vilket framgår av den sjunkande trovärdigheten för amerikanska obligationer och den senaste tidens ökningar av guld- och bitcoinpriser.

Istället för att ta itu med skuldkrisen, antar USA en genialisk metod för ”inkomstgenerering” genom att lägga beslag på andra länders valutareserver. I dag står Ryssland och Kina i korset. En sådan godtycklig, ensidig omskrivning av reglerna för den internationella finansordningen är kantad av katastrofala kedjereaktioner. I geopolitiska termer, vad som inte längre kan fördunklas är att Amerikas outtalade agenda i Ukrainakriget hela tiden hade varit att försvaga Ryssland och kväva dess potential att vara en oberoende röst och ha en effektiv närvaro på den globala scenen – med andra ord att reducera Moskva till en underordnad roll i världspolitiken – det skapar också ett prejudikat för den kommande uppgörelsen mellan väst och Kina. Triangeln USA-Ryssland-Kina kommer tillbaka med en hämnd, som påminner om Henry Kissingers doktrin som skapades under en liknande period av USA:s politiska svaghet efter Vietnamkriget.

I det nya scenariot är det någons gissning om Indiens episodiska diplomati är inriktat på den ”stora bilden” som nämnts ovan. För Indien har Ukrainakriget till stor del handlat om tillgången till rysk olja till rabatterade priser – något som USA accepterade, med tanke på Delhis anslutning till Washingtons kärnagenda att medvetet och över tid försvaga försvarspartnerskapet mellan Indien och Ryssland.

När det gäller Kina har Indien givetvis frusit samarbetet med sin granne i alla riktningar, istället för att försöka utnyttja samarbetet till ömsesidig nytta och måttliga skillnader över tid, vilket till stor del är mönstret för internationell diplomati i modern historia, förutom en länk av evig fiender som på den koreanska halvön eller Turkiet-mot-Armenien.

För utan tvekan finns det ett ögonblick av sanning inför Indien om huruvida det är hållbart för det att vara en lotusätare i soliga väderstreck som lever i ett tillstånd av drömmande glömska och sysslolöshet som människorna representerade i Homeros värld. (Författaren hänvisar här till berättelsen om lotusätarna i Odyssey , etc.) Poängen är att det finns en naiv tro i hela det indiska tänkesättet att med filistinism som den drivande kraften i amerikansk politisk kultur, så länge som Indien kan stödja Amerikanska affärsintressen, särskilt det militärindustriella komplexet, passar väl med världen.

Å andra sidan, i verkligheten, visar Kinas erfarenhet något annat, vilket det senaste sexdagarsbesöket av USA:s finansminister i Peking mycket vittnade. Enkelt uttryckt, så mycket som Biden-administrationen eftersträvar stabilitet, förutsägbarhet och kommunikationskanaler i diskursen mellan USA och Kina, ökar konkurrensen och trycket på handel och teknik förblir obevekligt.

Sedan finns det den indiska regeringens otroliga försäljningsargument att deras entusiasm för Indiens förflutna inte nödvändigtvis är ett avbrott eller avvikelse från USA:s eller Europas intressen och värderingar; tvärtom kan den utgöra en djupare historisk grund för strategisk samordning mellan vårt land och väst. Sådan sofistik kan inte flyga. Vi borde inte skoja med oss själva.

USA har en historia av att klippa vingarna på även sina närmaste västerländska allierade om de blir för stora för sina stövlar. USA handlade med Japan på 1970-talet när utrikeshandeln blomstrade. Återigen, Tyskland, som sågs som en potentiell supermakt för knappt 2-3 år sedan, hotas idag av ”avindustrialisering” efter att ha tvingats av Biden-administrationen att överge Nord Streams gasledningar byggda av ryssarna.

Det är dags att börja tänka på ett mer förnuftigt sätt. Att klättra på den hala backen av internationell politik är ingen picknick. Och tvivla inte på att väst är fast beslutet att bevara sin fyra århundraden gamla dominans. När det gäller Indien i synnerhet kommer de aldrig att tillåta ”ett nytt Kina” att växa fram i Asien. Häri ligger Indiens knipa. Dagens händelser förutsågs av den store visionära ryske strategiska tänkaren Yevvgeny Primakov på 1990-talet när han föreslog en allians Ryssland-Indien-Kina.

Föregående artikelIsraels och USA:s plan för Gaza är uppenbar
Nästa artikelMagdalena Andersson sprider oriktiga uppgifter – farligt!
Global Politics
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

1 KOMMENTAR

  1. Fast Asien i sig är ekonomiskt sammantaget en ny industriell och ekonomisk supermakt, utslagen på en stor befolkning och en stigande såväl produktion som konsumtion.

    Asiens handel med Europa är sedan länge långt större än den med Nordamerika. Det måste länderna i Asien också ta i beaktande.

    Dessa dagar besöker president Xi flera länder i just Europa, där flera europeiska länder är synnerligen splittrade i sin syn på handeln med Asien.

    Men man måste fråga sig varför skulle det samlade Asien med mellan tre och fyra miljarder invånare och Europa med nästan en miljard invånare måsta i, låt säga, 50 år till ha ”Washingtons tillstånd” för att utveckla handel och interna Euro-Asiatiska relationer?

    Den strategiska framtidsfrågan måste också besvaras, vilket den indiske diplomaten här ovan inte gör.

    Gamle geostrategiske och nu avlidne experten Brzezinski förutsåg att om Washington (av någon märklig anledning) skulle behärska det inre Asien (Centralasien) skulle man ”kunna dominera världen”.
    Men sedan kollapsen i Afghanistan sensommaren 2021 är denna epok över för amerikansk del; man har bara det dysfunktionella Israel, som idag bara förstår sig på våld och hot som politiska verktyg, kvar som ”pålitlig allierad” kvar i Asien.

    Med Trump kommer handelskrigen förmodligen tillbaka med full kraft; det vill säga slutet på den amerikanska parentesen i Euro-Asiens världsdominanta historia i världen.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here