Denna artikel har upphittats och vänligen översatts av John Näsman. Tack!
Samt finns på Youtube: https://www.youtube.com/watch?v=wm4qLWc_Co0
Bandet med vittnesmålet 20 november finns här.
_____________________________________
Herr president, ambassadörer, generalsekreterare Guterres, NDB:s president Rousseff, framstående diplomater, mina damer och herrar.
Mitt namn är Jeffrey D. Sachs. Jag är universitetsprofessor vid Columbia University. Jag är specialist på global ekonomi och hållbar utveckling. Jag framträder inför FN:s säkerhetsråd på mina egna vägnar. Jag representerar ingen regering eller organisation i det vittnesbörd jag kommer att avge.
Dagens möte äger rum i en tid av flera stora krig. I mitt vittnesbörd kommer jag att hänvisa till fyra: Ukrainakriget, som startade 2014 med det våldsamma störtandet av Ukrainas president Viktor Janukovitj; Israel-Palestinakriget, som har blossat upp upprepade gånger sedan 1967; Syrienkriget, som började 2011; och Sahelkrigen, som började 2012 i Mali och nu har spridit sig över hela Sahel.
Dessa och andra krig nyligen har krävt miljontals liv, förött miljarder dollar i militära utgifter och förstört kulturella, naturmässiga och ekonomiska rikedomar som byggts upp under generationer och faktiskt årtusenden. Krig är den värsta fienden till en hållbar utveckling.
Dessa krig kan tyckas svårlösta, men det är de inte. Jag vill verkligen hävda att de alla fyra krigen snabbt skulle kunna avslutas genom beslut i FN:s säkerhetsråd. En anledning är att stora krig måste matas utifrån, både med extern ekonomi och rustning. FN:s säkerhetsråd kan komma överens om att strypa dessa fruktansvärda krig genom att hålla inne extern finansiering och upprustning. Detta skulle kräva en överenskommelse mellan stormakterna.
Den andra anledningen till att dessa krig kan ta slut snabbt är att de beror på ekonomiska och politiska faktorer som kan åtgärdas genom diplomati snarare än genom krig. Genom att ta itu med de bakomliggande politiska och ekonomiska faktorerna kan säkerhetsrådet skapa förutsättningar för fred och hållbar utveckling. Låt oss betrakta vart och ett av de fyra krigen i tur och ordning.
Kriget i Ukraina har två huvudsakliga politiska orsaker. Den första är Natos försök att expandera till Ukraina trots de lägliga, upprepade och allt mer angelägna invändningarna från Ryssland. Ryssland betraktar Natos närvaro i Ukraina som ett betydande hot mot Rysslands säkerhet.1 Den andra politiska orsaken är den öst-västliga etniska klyftan i Ukraina, dels efter språkliga och dels efter religiösa linjer. Efter störtandet av president Janukovitj 2014 bröt etniska ryska regioner sig loss från regeringen efter kuppen och vädjade om skydd och självstyre. Minsk II-avtalet, som godkändes enhälligt av detta råd i resolution 2202, krävde att regionalt självstyre skulle införlivas i Ukrainas konstitution, men avtalet implementerades aldrig av Ukrainas regering trots uppbackning från FN:s säkerhetsråd.
Den ekonomiska orsaken till kriget beror på det faktum att Ukrainas ekonomi är vänd både västerut mot Europeiska unionen och österut mot Ryssland, Centralasien och Östasien. När EU försökte förhandla fram ett frihandelsavtal med Ukraina uttryckte Ryssland oro för att dess egen handel och investeringar i Ukraina skulle undergrävas om inte ett trepartsavtal nåddes mellan EU, Ryssland och Ukraina för att säkerställa att handeln mellan Ukraina och Ryssland och investeringar skulle upprätthållas vid sidan av handeln mellan EU och Ukraina. Tyvärr var EU uppenbarligen inte berett att förhandla med Ryssland om ett sådant trepartsarrangemang, och den konkurrerande öst-västliga inriktningen av Ukrainas ekonomi löstes aldrig.
Detta råd skulle kunna avsluta Ukrainakriget snabbt genom att ta itu med dess underliggande politiska och ekonomiska orsaker. På den politiska fronten bör P5-länderna komma överens om att utfärda en säkerhetsgaranti till Ukraina samtidigt som de är överens om att Nato inte ska expandera till Ukraina, och därigenom besvara Rysslands djupa motstånd mot Natos utvidgning (P5 = Säkerhetsrådets fem permanenta medlemmar, ö a). Rådet bör också arbeta för att uppnå ett hållbart styrelseskick vad gäller Ukrainas etniska splittringar. Ukrainas underlåtande att genomföra Minsk II-avtalet, och rådets misslyckande med att genomdriva det, innebär att lösningen med regionalt självstyre inte längre är tillräcklig. Efter nästan 10 år av hårda strider är det realistiskt att några av de etniskt ryska regionerna kommer att bli kvar som en del av Ryssland, medan den stora majoriteten av ukrainskt territorium givetvis kommer att bli kvar i ett suveränt och säkert Ukraina.
På den ekonomiska sidan finns det två överväganden, ett gällande politik och ett gällande finansiering. Vad gäller politiken är Ukrainas starka ekonomiska intresse att gå med i Europeiska unionen samtidigt som de upprätthåller öppna handels- och finansiella förbindelser med Ryssland och resten av Eurasien. Ukrainas handelspolitik bör vara inkluderande snarare än avskiljande, vilket gör att Ukraina kan fungera som en levande ekonomisk bro mellan östra och västra Eurasien. På finansieringssidan kommer Ukraina att behöva finansiering för återuppbyggnad och för ny fysisk infrastruktur – som snabb järnväg, förnybar energi, 5G och hamnmodernisering. Som jag beskriver nedan rekommenderar jag att säkerhetsrådet inrättar en ny freds- och utvecklingsfond, för att hjälpa till att mobilisera finansieringen för att hjälpa Ukraina och andra krigszoner att vända sig bort från krig mot återhämtning och långsiktig hållbar utveckling.
Betrakta på liknande sätt kriget i Israel och Palestina. Även här kunde kriget snabbt avslutas om rådet genomdriver de många resolutioner från FN:s säkerhetsråd som antagits under flera decennier och som kräver en återgång till 1967 års gränser, ett slut på Israels bosättningsaktiviteter i ockuperade områden och en tvåstatslösning, inklusive FN:s säkerhetsråds resolutioner 242, 338, 1397, 1515 och 2334. Det står klart att Israel och Palestina inte förmår uppnå bilaterala överenskommelser i linje med dessa resolutioner från FN:s säkerhetsråd. På båda sidor hindrar de hårdföra upprepade gånger de moderata som söker fred baserad på tvåstatslösningen.
Det är därför hög tid för FN:s säkerhetsråd att genomdriva sina beslut genom att genomföra en rättvis och varaktig lösning som ligger i både Israels och Palestinas intresse, snarare än att låta hårdföra på båda sidor ignorera detta råds mandat och och därmed hota den globala freden. Min rekommendation till detta råd är att det omedelbart erkänner staten Palestina, inom några dagar eller veckor, och välkomnar Palestina som en fullvärdig medlem av FN, med huvudstad i östra Jerusalem och med suverän kontroll över de islamiska heliga platserna. Rådet bör också inrätta en fredsbevarande styrka, huvudsakligen hämtad från de angränsande arabländerna, för att bidra till säkerheten i Palestina. Ett sådant resultat är det internationella samfundets överväldigande vilja, och i både Israels och Palestinas uppenbara intresse, trots de högljudda invändningarna från hårdföra motståndare på båda sidor av klyftan.
Precis som i fallet med Ukraina har detta råds misslyckande att genomdriva sina tidigare resolutioner om Israel och Palestina gjort den nuvarande situationen mycket svårare att lösa. Israels illegala bosättningar har vid det här laget utökats till mer än 600 000 bosättare. Ändå är Israels fräcka och långvariga kränkning av FN:s säkerhetsråd i detta avseende ingen anledning för rådet att avstå från beslutsamma åtgärder nu, särskilt som Gaza står i lågor, och den bredare regionen är en krutdurk som kan explodera när som helst.
En ekonomisk strategi bör åtfölja den politiska strategin. Det viktigaste är att den nya suveräna staten Palestina måste vara ekonomiskt bärkraftig. Detta kommer att kräva flera ekonomiska åtgärder. För det första borde Palestina dra nytta av olje- och gasfyndigheter till havs i Palestinas territorialvatten. För det andra bör den nya freds- och utvecklingsfonden hjälpa Palestina att finansiera en modern hamn i Gaza och en säker väg- och järnvägsförbindelse som förbinder Gaza och Västbanken. För det tredje måste de livsviktiga vattenresurserna i Jordandalen delas rättvist mellan Israel och Palestina, och båda nationerna tillsammans bör stödjas för att säkerställa en avsevärd ökning av avsaltningskapaciteten för att möta de brådskande och växande vattenbehoven i båda länderna. För det fjärde, och viktigast av allt, bör både Israel och Palestina bli en del av en integrerad hållbar utvecklingsplan för östra Medelhavet och Mellanöstern som stöder klimatmässig hållbarhet och regionens övergång till grön energi.
Rådet kan på liknande sätt avsluta kriget i Syrien. Syrienkriget bröt ut 2011 när flera regionala makter och USA gick samman för att störta Syriens president Bashar al-Assads regering. Denna djupt missriktade regimändringsoperation misslyckades, men utlöste ett utdraget krig med enorm blodsutgjutelse och förstörelse, inklusive av antika kulturarv. Rådet bör klargöra att alla P5-länder och länderna i Syriens grannskap är helt överens om att alla försök till regimändring nu är permanent avslutade, och att FN:s säkerhetsråd avser att arbeta nära samman med den syriska regeringen för återuppbyggnad och utveckling.
På den ekonomiska sidan är Syriens bästa hopp att bli nära integrerad i den östra Medelhavsregionen – Mellanöstern, särskilt genom byggandet av fysisk infrastruktur (vägar, järnväg, fiber, kraft, vatten) som förbinder Syrien med Turkiet, Mellanöstern och Medelhavsnationerna. Precis som med Israel och Palestina bör detta investeringsprogram delvis finansieras av en ny fond för fred och hållbar utveckling som skapats av detta råd.
Kriget i Sahel har liknande rötter som kriget i Syrien. Precis som regionala makter och USA siktade på att störta Bashar al-Assads regim 2011, siktade de stora Natomakterna på att störta Moammar Gaddafis regim i Libyen 2011. När de strävade efter detta mål överskred de grovt mandatet i FN:s Säkerhetsråds resolution 1973, som hade godkänt skyddet av Libyens civilbefolkning, men sannerligen inte en Nato-ledd regimändringsoperation. Det våldsamma störtandet av den libyska regeringen spred sig snabbt över till de fattiga länderna i Sahel. Fattigdomen i sig gjorde Sahels länder mycket sårbara för inflödet av vapen och miliser. Resultatet har blivit fortsatt våld och flera kupper, vilket allvarligt undergräver möjligheten till ekonomisk förbättring.
Sahelkrisen idag är först och främst en kris av bristande säkerhet och fattigdom. Sahel är en region som är halvtorr till hypertorr, med kronisk matosäkerhet, hunger och extrem fattigdom. De flesta av länderna i regionen saknar kust, vilket orsakar enorma svårigheter för transporter och internationell handel. Men samtidigt har regionen enorma fyndigheter av mycket värdefulla mineraler, stor biologisk mångfald och jordbrukspotential, enorm solenergipotential och naturligtvis en enorm mänsklig potential som ännu inte realiseras på grund av en kronisk brist på skolgång och utbildning.
Länderna i Sahel utgör ett naturligt kluster för regionala ekonomiska investeringar i infrastruktur. Hela regionen behöver akut investeringar i elektrifiering, digital uppkoppling, vatten och sanitet samt väg- och järnvägstransporter, samt i sociala tjänster, särskilt utbildning och hälsovård. Eftersom Sahel är bland de fattigaste regionerna i världen är regeringarna själva helt oförmögna att finansiera de nödvändiga investeringarna. Även här, och kanske mer än i någon annan region, behöver Sahel extern finansiering för att genomföra övergången från krig till fred och från extrem fattigdom till hållbar utveckling.
Alla P5-medlemmar, och faktiskt hela världen, drabbas av negativa konsekvenser av att dessa krig fortsätter. Alla betalar ett pris i form av finansiella bördor, ekonomisk instabilitet, risker för terrorism och risker för ett vidare krig. Säkerhetsrådet har möjlighet att vidta avgörande åtgärder för att få ett slut på kriget just därför att det är tydligt att intresset för alla FN:s säkerhetsrådsmedlemmar, och särskilt alla P5-länder, är att få dessa långvariga krig till ett slut, innan de eskalerar till ännu farligare konflikter.
Säkerhetsrådet tilldelas betydande befogenheter enligt FN-stadgan när det har sina medlemmars beslutsamhet. Det kan utplacera fredsbevarande styrkor och även arméer om det behövs. Det kan införa ekonomiska sanktioner mot länder som inte följer FN:s säkerhetsråds resolutioner. Det kan ge säkerhetsgarantier till nationer. Den kan göra hänvisningar till Internationella brottmålsdomstolen för att stoppa krigsförbrytelser. Kort sagt, rådet kan verkligen genomdriva sina resolutioner om det väljer att göra det. För den globala fredens skull, låt nu rådet välja att avsluta dessa krig.
FN:s säkerhetsråd bör också stärka sin verktygslåda genom att engagera sig i ekonomiskt fredsbyggande vid sidan av de mer allmänna besluten om gränser, fredsbevarare, sanktioner och liknande. Jag har flera gånger nämnt idén om att skapa en ny freds- och utvecklingsfond som FN:s säkerhetsråd skulle kunna använda för att skapa positiv dynamik för hållbar utveckling och för att uppmuntra andra investerare – som Världsbanken, IMF och den regionala multilaterala utvecklingsbanken – att saminvestera i fredsskapande.
Jag skulle rekommendera tre riktlinjer för en sådan ny fond.
För det första skulle den finansieras av stormakterna genom att överföra en del av deras militära utgifter till global fredsskapande. USA, till exempel, spenderar nu ungefär 1 biljon dollar per år på militären, medan Kina, Ryssland, Indien och Saudiarabien har de näst största utgifterna, med kombinerade militära utgifter som är lite mer än hälften av USA, kanske runt 600 miljarder dollar. Anta att dessa länder minskade militära utgifter med bara 10 % och omdirigerade besparingarna till freds- och utvecklingsfonden. Bara det skulle frigöra cirka 160 miljarder dollar per år. Till och med den summan skulle kunna utnyttjas med lite finansiell ingenjörskonst för att möjliggöra årliga lån på säg 320 miljarder dollar per år, det vill säga tillräckligt för att hjälpa dagens krigszoner att börja en kraftfull vändning mot återhämtning och utveckling.
För det andra borde fonden betona regional integration. Detta är avgörande för fredsskapande såväl som för framgångsrik utveckling. Ukraina skulle få hjälp att integrera sig både mot väst (med EU) och öst (med Ryssland, Centralasien och Östasien). Israel, Palestina och Syrien skulle alla få hjälp att integreras i ett infrastrukturnätverk för EMME-regionen (East Mediteranian-Middle East, ö a), vilket fördjupar freden och den ekonomiska utvecklingen. Sahelländerna skulle få hjälp att bryta sin isolering och brist på bastjänster genom ett nätverk av infrastruktur för vägar, järnvägar, hamnar, fiber och kraft.
För det tredje skulle Freds- och utvecklingsfonden samarbeta med andra finansieringsflöden, såsom Kinas Belt and Road Initiative, EU:s Global Gateway, G7:s Global Partnership for Infrastructure and Investment, och ökad utlåning från Bretton Woods-institutionerna och de regionala utvecklingsbankerna. Intressant nog kan fonden för fred och utveckling vara ett medel för större investeringspartnerskap som länkar samman Kina, EU, USA och G7. Även detta skulle vara ett bidrag till fred, inte bara i dagens krigsområden utan även bland världens stormakter.
Tvärs över gatan från oss finns Jesajas mur, med de visionära orden från den store judiske profeten från 800-talet fvt: ”De skola smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till skäror; nation skall inte lyfta svärd mot nation, och de skola inte längre lära sig krig.” Det är dags att hedra Jesajas ord genom att avsluta dessa värdelösa krig, minska militära utgifter och omvandla besparingarna till nya investeringar i utbildning, hälsovård, förnybar energi och socialt skydd.
Förslaget att omdirigera dagens militära utgifter till morgondagens finansiering för hållbar utveckling bygger inte bara på Jesajas bestående visdom, utan på förslag från religiösa ledare och världens nationer i FN:s generalförsamling. Påven Paulus VI uppmanade i sin briljanta encyklika Populorum Progresio (1967) världens ledare ”att avsätta en del av sina militära utgifter till en världsfond för att lindra behoven hos fattiga folk”. FN:s generalförsamling tog upp denna sak i FN:s generalförsamlings resolution 75/43 och uppmanade ”det internationella samfundet att ägna en del av de resurser som gjorts tillgängliga genom genomförandet av avtal om nedrustning och begränsning av vapen till ekonomisk och social utveckling, i syfte att minska den ständigt växande klyftan mellan utvecklade länder och utvecklingsländer.”
Som amerikan är jag stolt över att vår största president, Franklin Delano Roosevelt, var den visionär som övervakade inrättandet av denna stora institution. Jag tror starkt på FN:s och detta säkerhetsråds förmåga att upprätthålla freden och främja hållbar utveckling. När alla 193 FN:s medlemsländer, eller 194 med medlemskap i Palestina, lever upp till FN:s stadga kommer vi att få en ny global tidsålder av fred och hållbar utveckling.
1 Vi kan komma ihåg att FN-stadgans artikel 2(4) förbjuder inte bara användning av våld utan även hot därom.
Det är utmärkt att Global Politics publicerar Jeffrey D. Sachs artikel. I denna dystra Höger- och Krigstid försöker artikeln ingjuta hopp om en bättre värld. Det om något behövs nu. Hans argument är förnuftiga och rationella, vilket är bra moteld t ex i talen från halvkvädna Israelkramare att konflikten är så komplicerad. Det är bara hyckleri. Konflikten kan enkelt lösas, men självklart inte på ockupantens villkor, dvs fortsatt ockupation,
Vän av ordning funderar säkert över hur realistiska Sachs förslag är? Det är högst berättigat. Emellertid behöver vi – desperat – barnets självklara utrop: Men kungen är ju naken! Ja, så är det. Hegemonen och hans vasaller har ingenting att komma med, utöver våldet, och mer vapen och mer våld. Det är denna nakenhet som vi med dårars envishet skall peka på, och fortsätta att peka på: De har inga mänskliga förslag, bara sin ynkliga nakenhet.
Så som Wesam Ahmad skriver
”för att lösa den palestinska frågan måste vi avsluta kolonialismen”
betyder att avsluta imperialismen,
borde Sachs talat i FN. Icke sa Nicke för Jeffrey Sachs är en falsk j-vel, går USA – Västimperialismens ärenden.
×××
Wesam Ahmad
Palestinsk människorättsförespråkare vid Al-Haq NGO i Ramallah, Palestina.
den 17 oktober 2023
Masken som länge har fördunklat den sanna naturen och syftet med ”internationell lag”, den förmodade grunden för den nuvarande globala ordningen, är äntligen borta. När palestinska rop på hjälp från Gaza förblir obesvarade, är den olycksbådande sanningen nu onekligen öppen: internationell rättvisa, oftare än inte, används som ett verktyg för att främja imperialistiska intressen, och inte rättvisa.
Detta var naturligtvis länge känt av alla som någonsin har undersökt imperialismens historia, till och med ytligt, från den europeiska striden om Afrika till senare amerikanska ingripanden i Latinamerika, och spårat hur det mörka förflutna har hjälpt till att forma vägen till hur världen fungerar för närvarande.
Visst, vid första anblicken verkar internationell rätt vara ett ädelt koncept, som främjar fred, universell tillämpning av mänskliga rättigheter, samarbete och rättvisa mellan nationer. Men, repar sig under ytan, och en annan berättelse dyker upp, formad av imperialismens spöken.
Se bara på hur internationell rätt ivrigt användes, och fortfarande används, för att försvara, läka och ge det ukrainska folket rättvisa inför rysk aggression. Jämför nu det med hur samma lagar, normer och principer reducerades till bara fotnoter och förslag i västvärldens svar på det pågående israeliska överfallet på palestinierna. Väst, med USA i spetsen, förespråkar uppenbarligen bara att följa internationell lag och den regelbaserade globala ordningen när det passar deras agenda.
Så hur kom vi hit?
I århundraden har kolonial expansion och exploatering, driven av en törst efter resurser och geopolitisk dominans, definierat västerländsk historia. En handfull europeiska stater delade upp världen mellan sig, erövrade länder, stal resurser och brutalt underkuvade och förslavade folk. Under denna period av kolonial dominans agerade västerländska stater som om suveränitet och självbestämmande var deras naturliga rättighet och privilegium och ingen annans.
I slutet av 1940-talet, med europeiska stater som kämpade för att återuppbygga och nationella självständighetsrörelser i Afrika och längre fram i takt, började en ny regelbaserad internationell ordning ta form och begrepp som mänskliga rättigheter och nationernas rätt till självbestämmande började kodifieras i lagen. Med bildandet av Förenta Nationerna och inrättandet av organ som Internationella domstolen och FN:s säkerhetsråd skapades en illusion av att dessa nya regler gällde alla – både de mäktiga väststaterna och deras (tidigare) kolonier – lika och permanent.
Samtidigt som de främjade idén om nationell suveränitet och mänskliga rättigheter på ytan, fortsatte dock västmakterna sin vana att kontrollera, stjäla från och exploatera andra nationer. De började använda denna nyutformade ”regelbaserade” order för att i hemlighet främja sin koloniala politik och hindra liknande ansträngningar från sina rivaler. Ett första test av internationell rätt och de institutioner som upprättats för att bevara den, kom i fallet Anglo-Iranian Oil Company inför Internationella domstolen i början av 1950-talet. När resultaten inte tjänade imperiets intressen inledde USA och Storbritannien Operation Ajax.
USA orsakade också förödelse i Latinamerika under senare hälften av 1900-talet, störtade demokratiskt valda regeringar, beväpnade mordiska milisar och stödde diktatorer som var gynnsamma för dess agenda. Inte nog med att det aldrig fick några sanktioner för dessa handlingar som uppenbart bröt mot internationell lag, förlöjligade konceptet om nationell suveränitet och kränkte miljoner människors grundläggande mänskliga rättigheter, som förkroppsligas i Operation Condor.
Den pågående belägringen av Gaza under paraplyet av Operation Iron Swords, och västvärldens stöd för den, är det senaste – och kanske det mest uppenbara – exemplet på hyckleriet i kärnan av internationell rätt.
Israel, som illegalt har ockuperat palestinsk mark och utsatt palestinier för apartheid i decennier, håller nu över två miljoner palestinier, hälften av dem barn, under total blockad i Gaza och bombar dem urskillningslöst.
Inför sådana uppenbara brott mot internationell rätt, och den uttalade avsikten att begå många fler, hur reagerade de västerländska ledarna för det internationella samfundet, de självutsedda försvararna av mänskliga rättigheter över hela världen?
De tillkännagav sitt orubbliga stöd för Israel.
Varför detta?
Regionens strategiska läge, rikt på olje- och gasreserver, har alltid fungerat som en magnet, som lockat uppmärksamheten från dem som försöker säkra sina energiintressen och historiskt påverkat västerländsk politik i regionen. Före 1948 var det oljeintressen i Iraq-Petroleum Company som sträckte sig från Kirkuk, Irak till Haifa, Palestina. Idag är det Chevrons och British Petroleums växande naturgasintressen i Medelhavet. Dessa kanske inte är de enda skälen, utan viktiga variabler att överväga för att förstå nuvarande geopolitiska positioner. Parallellerna mellan historiska händelser och samtida handlingar är slående. Palestinafrågan har länge tjänat som en skiftnyckel i dessa imperialistiska ambitioner och nu ser de en möjlighet att diktera sin egen slutliga lösning.
Så nu är masken av.
Västmakterna kan inte längre hävda att ”internationell lag” är högsta, och gäller lika för alla. När de skamlöst ger grönt ljus för ett olagligt och omänskligt angrepp på Gaza, kan de inte stoppa världens samvetsgranna medborgare från att ifrågasätta det internationella rättssystemets integritet och utmana föreställningen att det är en opartisk domare för rättvisa. De kan inte längre dölja det faktum att internationell rätt är ett verktyg skapat för att tjäna imperialistiska intressen – ett verktyg som tillåter dem att agera ostraffat.
Den palestinska kampen är inte bara en kamp mot ockupation, apartheid och kolonialism; det är en kamp mot imperialismen.
Vi behöver och förtjänar en ny rättvis internationell ordning – en som verkligen upprätthåller principerna om rättvisa, jämlikhet och respekt för alla nationers rättigheter, oavsett deras storlek eller geopolitiska betydelse.
Endast genom att erkänna den sanna karaktären av internationell rätt, och dess totala värdelöshet när det gäller att leverera någon form av rättvisa till människor som försöker motstå imperialistisk dominans, kan vi hoppas att avveckla den nuvarande globala ordningen och börja bygga en värld där rättvisa råder över makten och mänskligheten segrar över politiken. Det är en skrämmande uppgift, men en som är nödvändig om vi ska skapa en framtid där varje individs rättigheter och värdighet, oavsett nationalitet, respekteras och skyddas – en framtid där internationell rätt gäller för alla och inte beväpnas av mäktiga stater mot sina rivaler.
Wesam Ahmad
Palestinsk människorättsförespråkare vid Al-Haq NGO i Ramallah, Palestina.
Carina, mitt intryck av Jeffrey Sachs är att han förstått ett och annat sedan han var med och hjälpte till att införa nyliberalismen i Ryssland efter Sovjetunionens upplösning. Har svårt att förstå att det finns något i ovanstående text av honom som tyder på att han går västimperialismens ärenden. Tycker att han verkar vara helt i linje med förespråkarna för en multipolär värld, som starkt åberopar internationella lagar och FN:s stadgar, hur mycket dom än har missbrukats av USA och västimperialismen nästan ända sedan de infördes. Och en sak till, som f d nyliberal är han ju ett bra exempel på att människor kan vara beredda att ändra sin uppfattning om de bara får tillräckligt mycket kunskap. (Brasklapp, eller så är han kanske smart nog att förstå att det inte gynnar hans karriär att försvara ett döende imperium.) Likväl, han syns ofta i diskussioner försvara Rysslands agerande i Ukraina och palestiniernas i Gaza.
Catarina,
Faktum är att denna toppkapitalistiska privatisator och imperialistiska brottsling kommer aldrig att förändras. Att decimera arbetarklassen är en av Jeffrey Sachs specialitet.
Catarina, jag som kommunist fördömer denna ekonomiska mördare och hans anhängare till de senaste politiska ”modeflugorna” made in USA och den förödelse han hjälpte till att åsamka miljoner runt om i världen? Han är en kriminell fiende till arbetarklassen.
Att försvara den ökända Dr. Shock, Jeffrey Sachs, är ett slag i ansiktet på de miljoner han utsatte för, från Latinamerika till det före detta sovjetblocket. För oss som antiimperialister är det en elementär handling av solidaritet att avslöja deras kapitalistisk-imperialistiska förföljare i hjärtat av finanskapitalet.
Sachs kritik av företagens finansiering av politiska kampanjer, förslag om att ”beskatta de rika” och uppmaningar om att ”återuppbygga Amerika på hemmaplan” kommer att göra exakt noll för att bli av med massfattigdomen och exploateringen av arbetare, som är inneboende i det kapitalistiska systemet som han är en pålitlig försvarare för. Att försvara det kapitalistiska systemet är trots allt vad denna kapitalistiska ekonomiska mördare alltid har handlat om.
”Ansedd för att vara den ledande internationella ekonomiska rådgivaren i sin generation” (med ord i hans officiella biografi på Columbia Universitys webbplats), kontrakterades den ökända Dr. Sachs av hårda kapitalistiska regimer från Bolivia till Ryssland. Hans uppgift: att utforma en ekonomisk ”chockbehandling” som skapade elände och död för ett otaligt antal arbetande människor.
Jeffrey Sachs blev känd för att ha förespråkat och implementerat vad som nu kallas ”nyliberal” kapitalistisk ekonomi med revansch. Efter att följa i fotspåren av Milton Friedmans ”Chicago Boys” – som hjälpte diktatorn Augusto Pinochet i mitten av 1970-talet Chile att svälta arbetare och de fattiga för den större äran av den ”fria marknaden” – kom Sachs först i rampljuset som ledare för ”Harvard”. Boys” som tog med sig chockbehandlingsekonomi till Bolivia 1985.
Fast beslutna att krossa de stridslystna tenngruvarbetarna som var ryggraden i Andinska landets radikala arbetarrörelse, lade den nyvalde presidenten Víctor Paz Estenssoro och hans allierade, före detta militärdiktatorn Hugo Banzer, fram en ”ny ekonomisk politik” som – med ord från standardhistoria för förbindelserna mellan USA och Bolivia – ”hade en viss ”made in the USA”-stämpel om det”:
”Dess främsta arkitekt var Jeffrey Sachs, en ljus, fräsch, ung Harvard-professor som Los Angeles Times kallade ’ekonomins Indiana Jones’. Dess inhemska chef var planeringsminister Gonzalo Sánchez de Lozada, en affärsman som hade tillbringat så mycket tid i USA att han talade spanska med accent….
”De sociala kostnaderna…var enorma… Paz överförde kostnaderna för stabilisering till de lägre klasserna. I den nya eran [av nyliberal ekonomi] såg Paz till Sachs och Machiavelli… De statistiska detaljerna rullar förbi för snabbt för att en utomstående ska kunna förstå de mänskliga kostnaderna. 1986 sjönk den genomsnittliga bolivianarens köpkraft med 70 procent… Arbetslösheten nådde 20-25 procent, och nästan alla sociala förmåner till arbetare sopades bort.”
– Kenneth D. Lehman, Bolivia och USA (1999)
Angreppet på bolivianska arbetare förkroppsligades i den mest hatade lagstiftningen i landets historia: Högsta dekret 21060, som praktiskt taget olagliga strejker samtidigt som de stängde gruvorna, avskedade den stora majoriteten av gruvarbetare och ”flyttade” mer än 20 000 av dem till tropiska områden . ”Efter råd från Harvard-ekonomen Jeffrey Sachs, vars nyliberala ”chockbehandlingar” senare skulle tillämpas på Östeuropa och det forna Sovjetunionen med förödande effekt, skar [det] ned de offentliga utgifterna, gjorde en översyn av det monetära systemet – och satte därigenom ett stopp för hyperinflationen samtidigt som ekonomin kastades in i recession – och uppmuntrade utländska investeringar…” (Forrest Hylton och Sinclair Thomson, Revolutionary Horizons: Past and Present in Bolivian Politics [2007]).
Precis som Milton Friedman kunde förvandla Chile till ett laboratorium för nyliberal ekonomi endast genom Pinochet-diktaturen, kunde Sachs recept för Bolivia endast uppfyllas genom massivt statligt förtryck. När den bolivianska arbetarfederationen (COB) uppmanade till en generalstrejk mot dekret 21060, utropade regeringen ett belägringstillstånd och förvisade 175 arbetarledare till ett avlägset fångläger i djungeln. Det förde ut armén för att krossa en desperat March for Life ledd av kvinnor från gruvlägren. År 1991 hade minst 45 000 arbetstillfällen gått förlorade inom gruvdrift och offentliga tjänster, plus 35 000 fler på grund av fabriksstängningar.
1997 besökte Gonzalo Sánchez de Lozada – som sedan dess blivit Bolivias president med stöd av en koalition av mitten- och högerpartier – Harvards Kennedy School of Government, där ”Jeffrey D. Sachs, chef för Harvard Institute for International Development (HIID), introducerade presidenten som en av Latinamerikas djärvaste och mest kreativa ledare”, kallade presidenten och hans rådgivare ”huvudförfattarna till ekonomiska reformer för Bolivia.” Sachs tillade: ”Min roll var delvis att motivera idén om snabb stabilitet och att hjälpa till med tekniska aspekter av reformen” (Harvard University Gazette, 8 maj 1997).
Med Sachs hjälp privatiserades bolivianska gruvor, nationaliserade 1952, till stor del, vilket öppnade dörren för Wall Street-investerare. Sánchez de Lozada, hånfullt känd som el gringo Goni, inledde en massaker mot gruvarbetare, inhemska bönder och de fattiga i städerna i oktober 2003. Han misslyckades dock med att krossa ”Gaskriget”-upproret som så småningom störtade honom och drev honom i exil i Miami. I Bolivia är Sachs medbrottsling Goni en efterlyst flykting, anklagad för brott mot mänskligheten, som förblir fri bara för att USA vägrar att utlämna honom.
—
Efter att ha fått sina sporrar i Bolivia, blev Sachs inbjuden att hjälpa USA-imperialismen att genomföra kapitalistisk kontrarevolution i det före detta sovjetblocket. ”I fd Sovjetunionen och Östeuropa introducerade han och en handfull andra Harvard-ekonomer så kallad ”chockterapi”, som främst kännetecknas av omedelbar och massiv privatisering och samtidigt avskaffande av alla priskontroller”, noterade London Independent (13 april). 2007). Hans första jobb: att hjälpa Lech Walesas Solidarność att genomföra en ”snabb övergång till ”normal” kapitalism” i Polen.
Först föreslog Sachs ”företagsstrukturer i USA-stil, med professionella chefer som svarar för många aktieägare och en stor ekonomisk roll för aktiemarknaderna.” När detta inte lyckades fångas, ”kom Sachs tillbaka med en germansk idé – stora block av aktierna i privatiserade företag skulle placeras i händerna på stora banker”, som Left Business Observer (augusti 2005) noterade (”The Long, Strange”) Jeffrey Sachs karriär”). Lejoniserat av antikommunister innebar Walesas kapitalistiska återupprättande massarbetslöshet (även varven i Gdansk, födelseplatsen för Solidarność, stängdes), förstörelsen av sociala förmåner och ett framfart av kvinnofientliga, arbetarfientliga och främlingsfientliga reaktioner som fortsätter till denna dag.
För Sachs var Polen en språngbräda till det forna Sovjetunionen, där han tjänade Boris Jeltsin från 1991 till 1994 som den ryske presidenten, George Bush Sr.s man i Moskva, konsoliderade den kapitalistiska kontrarevolutionen. Resultatet av chockbehandlingen i Ryssland ”var en genomgripande katastrof, en av de värsta kollapserna i mänsklighetens historia”, konstaterar samma Left Business Observer-analys. ”Livsstandarden sjönk och befolkningen krympte, nästan en aldrig tidigare skådad händelse i ett land som inte är i krig… Med den tidigare Världsbanksekonomen David Ellermans ord… ”Bara blandningen av amerikansk triumfism och den akademiska arrogansen av neoklassisk ekonomi skulle kunna producera en sådan dödlig dos galla.” Detta ledde till miljontals dödsfall, eftersom bruttonationalprodukten i det post-sovjetiska Ryssland halverades, fattigdomen tiodubblades, sjukvården ödelades, dödligheten för arbetare ökade med 75 procent (från 800 vuxna i arbetsför ålder per 100 000 i 1989 till 1 400 år 1994) och den förväntade livslängden för ryska män sjönk från 67 år 1989 till 60 år två decennier senare.
—
Uttryckt som frigående klasslös tolerans, är rösten för den imperialistiska liberalismen för vilken död och förstörelse i Amerikas nykolonier är lite mer än en abstraktion.
Medan nästan hela vänstern har ägnat sig åt okritisk entusiasm, är faktum att den borgerliga populismen har varit det ideologiska limmet som håller ihop (hittills) blandningen av olika krafter. Bland de som slår läger ute på torgen finns unga anarkister och det finns skyltar som uppmanar till ”klasskrig” – tillsammans med många varianter av reformistiska socialistiska grupper, en hel massa missnöjda anhängare och en hel del människor som inte är säkra på vad de tycker borde göras men är mycket missnöjda med tillståndet i samhället idag.
Jeffrey Sachs är en av de få som tycks ha lärt sig av sina misstag. Men ännu viktigare är att han i den allra viktigaste frågan, den om krig eller fred tycks ha träffat rätt i flera år redan.
Konkret analys av konkret situation, sade Lenin, inte sant ? Så vad är det Sachs säger som är fel om Ukraina eller Palestina eller Kina eller Ryssland ? Var det fel av honom att ringa upp Vita huset i december 2021 och uppmana till kompromiss ? Var det fel av honom att tala i säkerhetsrådet och vad sade han som var fel ? Tvärtom Carina, han säger vettiga saker hela tiden och eftersom han är så känd som han är når hans budskap ut till en vid publik.
Sitt förflutna får han ta ansvar för men även på denna punkt är han inte fullt så svart som ofta hävdas. Alex Krainer som skrivit en bok om oligarken Bill Browder sade att även han trott på de rykten som spridits om Sachs men vid sina egna utredningar kom han fram till att Sachs gjort sitt bästa utan att fylla sina egna fickor som andra rådgivare gjorde. Sachs har även avslöjat att han försökte utverka samma slags nödlån åt Ryssland som Polen erhållit. Då fick han prompt avslag och fattade att det fanns ett politiskt mål att sänka Ryssland.
Sachs har t.o.m. varit ordförande för Lancets covid-utredning och gjort viktiga avslöjanden i denna egenskap, bl.a. har han punkterat myten om ett naturligt virus och avslöjat att de berörda redan direkt visste att det var en lögn.
Slutsats: Låt mänskor lära sig av sina misstag och ännu viktigare, lägg inte deras förflutna till last om de säger rätt saker som är viktiga just nu.
Instämmer. Har publicerat artikel om Sachs och Covid. Ordföranden i Lancet Commission on COVID-19: Viruset kanske kom från laboratorium i USA. Många artiklar av Sachs här: https://www.globalpolitics.se/?s=jeffrey+Sachs
Tack Carina för en verkligt bra redogörelse av vad Jeffrey Sachs har åstadkommit i världen, en minst sagt skrämmande läsning. Men likväl tänker jag så här, som kommunist, ”Okay Jeffrey Sachs, du är med oss nu, okay, men du ska veta att vi håller ögonen på dig, vi vet precis vad du har gjort! ”
Jag gör det, för att just nu går den viktigaste motsättningen i världen mellan multipolaritet och unipolaritet. Och om nu Jeffrey Sachs ställer sig på den multipolära sidan, så är det ju bra, medierna låter honom komma till tals, och han får till och med tala i FN. Man måste ställa sig frågan, vad gagnar arbetarklassen (och hela mänskligheten) mest just NU? Jo, att världens länder ställer upp bakom de krav som förespråkarna för en multipolär värld har, och det innebär att världens länder ska hålla sig till de internationella lagar och stadgar och förordningar etc som FN m fl har antagit. Och om nu Jeffrey Sachs bidrar på ett positivt sätt till det, så är det ju bara att tacka och ta emot. Intressant att höra vad du tänker om det!
Catarina,
dessa förespråkare bör inte ha ett så uselt CV som Sachs, alltid som kommunist ha i åtanken vad/var är ”experten/produkten sprungen ur” och vem/vilka den gynnar mest, även om den så förespråkar en multipolär värld. Det där med att hålla ögon på en som står finanskapitalet och råkapitalismen närmast, är väl ändå att ta i rejält….lyckas vi inte Sverige då lär vi inte lyckas med Sachs.
Sachs, en falsk j-vel made by USA till stöd för Västimperialismens Karmakolonialism, biståndspolitik med ett falskt leende och rasism i själen lär inte vilja lyfta arbetarklassen
bort från kapitalismen mot bättre framtid i socialismen.
—-
Den store professorn
av Sasha Alyson
Det var FN:s millennieutvecklingsmål som hade störst inflytande på biståndspolitiken i den globala södern när det nya millenniet började, men de var inte allmänt kända för allmänheten i väst. Mycket mer uppmärksamhet fick en plan som lät liknande men som trots sin höga synlighet nästan inte uppnådde någonting. Detta var Millennium Villages Project, som en analys kallade ”det viktigaste enskilda politiska initiativet som kommer från den största sammankomsten av statschefer någonsin, Millennium Summit.”
Grundaren och chefen för MVP var Jeffrey R. Sachs, som tog med sig ett riktigt CV till jobbet. Vid 28 års ålder var han en fast Harvard-professor; snart gav han råd till finansiellt spända regeringar på tre kontinenter. Hans recept: nyliberal politik för statlig åtstramning och en fri marknadsekonomi. Och förändringen måste ske snabbt: ”Du kan inte hoppa över en avgrund i två språng”, som han ljudbitande anmärkte.
I Ryssland ledde dock Sachs råd inte till ett härligt språng över avgrunden, utan ett katastrofalt dopp till botten – vad en utrikespolitisk berättelse beskrev tjugo år senare som ”en korrupt, tråkig form av kumpankapitalism som landet fortfarande har ifrån sig. inte rymt.”
Vad gick fel? Sachs vägrade i stort sett att diskutera ämnet. När han blev knuffad hävdade han att i länder där det hade fungerat bra var det hans råd som räddade dem. Där katastrof följde, berodde det på att de inte hade följt hans råd tillräckligt noggrant.
Trots allt detta, eller kanske på grund av det, kallade New York Times Magazine honom ”förmodligen den viktigaste ekonomen i världen.” Sachs hade en känsla för vård och matning av media. Några år senare, när han reste genom Uganda med en journalist, bad han att få stanna bilen så att han kunde ringa sin son i USA. Sachs undrade hur corioliseffekten (du vet, det där med den skenbara avböjningen av ett rörligt föremål om dess referensram roterar i förhållande till en observatör) påverkades när du korsade ekvatorn. Hans son studerade geovetenskap och kanske har svaret. Förmodligen kan Sachs outsläckliga nyfikenhet ha väntat tills han kunde ringa samtalet privat. Men Sachs förstod att en bra journalist inte vill berätta att hennes ämne är fantastiskt ljust; hon vill visa det med en minnesvärd anekdot.
Vid det här laget måste vi fråga något – inte sarkastiskt, utan som en legitim fråga. Mediebevakning av Sachs beskrev honom konsekvent som ”briljant”, en ”underkind”. Var hans sanna briljans inom ekonomin? Han förstod inte vad som orsakade fattigdom, han förstod inte hur han skulle få slut på den, antingen visste han inte hur man skulle göra en bra utvärdering eller så ville han inte ha en bra utvärdering, och han trodde att biståndsgivare till stor del var motiverade av en genuin önskan att hjälpa fattiga människor i andra länder, snarare än genom de otaliga andra intressen, som oftast leder tillbaka till dem själva, som är uppenbara även för en halvvaken åskådare. Är det möjligt att Sachs sanna briljans inte låg i ekonomi, utan i hans förmåga att manipulera andra för att beskriva honom som briljant?
Och det gjorde han briljant. Columbia University, ivrig efter en superstjärneprofessor, lockade bort honom från Harvard 2002 med en lön på 300 000 dollar och satte upp honom i ett radhus på 8 miljoner dollar från vilket han kunde fungera som chef för Columbia’s Earth Institute. Tidningen Time satte Sachs på sin 2004 års lista över världens 100 mest inflytelserika personer, och igen 2005. Bono skrev förordet till Sachs bästsäljande bok The End of Poverty, som föreslog att extrem fattigdom skulle kunna elimineras inom två decennier. Time skrev en omslagsartikel om hans idéer: ”Hur man slutar fattigdom.” Nina Munk skrev en allmänt smickrande profil för Vanity Fair. En fanklubb från Jeffrey Sachs uppmanade honom att kandidera till presidentposten. MTV filmade en dokumentär, Angelina Jolie och Dr. Jeffrey Sachs i Afrika, där Jolie presenterade honom som ”världens ledande expert på extrem fattigdom.” Och så slog tragedin till. Jeffrey Sachs trodde på allt.
Snurrig? Kanske. Men sant. En tro på ens storhet kan leda till problem. Leder det aldrig till problem? I många år är ”utveckling” vad européer och deras ättlingar har sagt att de kommer att försörja alla andra, och ingen som uppmärksammar noga tycker att detta har gått fruktansvärt bra för ”alla andra”. Alla som säger sig ha lösningen måste ta hänsyn till denna meritlista. Men när MVP lanserades 2005, trodde Sachs tydligt att han hade svaren och att andra åsikter bara skulle stå i vägen för framsteg.
Tanken bakom Millennium Villages Project var att en ”fattigdomsfälla” hindrade fattiga länder från att nå sin potential. Dålig hälsa, brist på kapital, analfabetism, hunger och andra faktorer samverkade. Endast en ”stor push” kunde övervinna denna stora vikt. Lämnad oställd var frågan:
”Varför kom i så fall de länder som idag anser sig vara ‘utvecklade’ dit de är utan en stor push utifrån?
Enligt Sachs plan skulle det inte finnas några fler spridda utgifter. Inget mer försök att förbättra mödrahälsan i den här byn, utbildning i den och jordbruket i en tredje, detta var ett integrerat utvecklingsinitiativ. ”För att göra varaktiga förändringar inom en utvecklingssfär måste vi förbättra dem alla”, meddelade MVP. ”Vi” var helt klart den globala norden, ledd av MVP. FN:s millennieutvecklingsmål blev de officiella målen för MVP, som hade tre partners: Earth Institute, FN:s utvecklingsprogram och en nybildad ideell organisation, Millennium Promise. George Soros gav värdefull fart med ett bidrag på 50 miljoner dollar.
”Människor i de fattigaste regionerna på landsbygden i Afrika kan lyfta sig själva ur extrem fattigdom om fem år”, meddelade MVP 2007. Det började arbeta i tio länder söder om Sahara och startade program i ett eller två bykluster per varje land. Ett typiskt kluster hade fem till tio byar med totalt cirka 35 000 människor och skulle få finansiering på 120 USD per invånare och år.
Byarna valdes ut utifrån flera kriterier. Sachs ville ha ett spektrum av miljöer och ekonomier som sträckte sig från pastoralister till självförsörjande jordbruk; han sökte också byar som ansågs mer sannolikt att lyckas.
Även om den presenterades som en ny idé, hade ”Integrerad landsbygdsutveckling” (IRD) varit det stora nya på 1970-talet. Världsbanken, USAID, Ford Foundation och Rädda Barnen hade finansierat IRD-projekt. Kina provade ett 5-årigt experiment med 1 800 byar på 1990-talet. Konsensus, med ord från en jordbruksexpert från Världsbanken, var att dessa program praktiskt taget inte hade någon hållbar effekt: ”IRD misslyckades spektakulärt och misskrediterades fullständigt i början av 1990-talet.”
Tänker snabbt, eller tänker bra
I sin inflytelserika bok Thinking, Fast and Slow beskriver nobelpristagaren Daniel Kahneman två tänkandesystem som existerar samtidigt hos de flesta av oss. System 1 är snabbt och intuitivt. Ibland leder detta till goda insikter. Men ganska ofta leder det till ett dåligt beslut som känns så rätt, vi är ovilliga att leta längre. System 2 kräver mer eftertanke. Mer arbete. Vi kan omöjligt lägga så mycket ansträngning på varje beslut som kommer, och för många rutinartiklar fungerar det snabba System 1 bra. När den djupare, långsammare ansträngningen av System 2 behövs, bryr vi oss ofta inte. Det är bara för mycket besvär.
Om en svår fråga kräver för mycket hårt tänkande, ta upp en lättare, mer känslomässig fråga istället. Det är ett av de många sätt som Kahneman beskrev på vilket System 1 vilseleder oss. Till alla som frågade varför detta fall av IRD verkligen skilde sig så mycket från det förflutna, svarade Sachs, ”barn dör!” Genom att fråga ”Behöver vi göra något akut?” han sköt undan den svårare frågan: ”Är det här en användbar sak att göra?”
Under sin storhetstid blev MVP en vandrande provbank för de tankefel som Kahneman beskrev. Att sätta för mycket tillit till alltför självsäkra experter är en annan enkel väg till katastrof. Kahneman påpekar att System 1 är angelägen om att tro på alla som sägs vara experter – det sparar mycket ansträngning.
Sachs kallades ”Den store professorn” och han gjorde sitt bästa för att förstärka antagandet om sin expertis. Många fotografier, inklusive en som han visade på sin egen hemsida 2012, visar Sachs tala till en hänförd afrikansk publik. Här är mannen med svaren.
Om jag diskuterade alla fel som Kahneman beskriver, som gjordes och uppmuntrades av Sachs och MVP, skulle jag riskera att göra intrång i upphovsrätten. Men ytterligare en måste nämnas: Att ignorera basräntan.
För de flesta nya förslag finns det en pool av liknande tidigare projekt med kända resultat. De ger basräntan. För att förutsäga framgången för vårt nya projekt bör vi börja med den basräntan och sedan göra justeringar – nästan alltid små justeringar – baserat på eventuella relevanta skillnader i vårt nya projekt. Men det ligger i den mänskliga naturen att ignorera basräntan så snart vi har någon information – även irrelevant information – om det nya projektet. Vi är ivriga att tro att ”den här situationen är annorlunda.”
Åtminstone ett dussin integrerade utvecklingsprojekt hade prövats tidigare; de misslyckades alla. Sachs hävdade att denna basränta var irrelevant eftersom det nu fanns ny teknik. Men varje situation är annorlunda. Det kommer alltid ny teknik. Sachs var förtjust i teknik men gav aldrig en bra förklaring till varför det skulle göra hans nya IRD-projekt så annorlunda, och i slutändan gjorde det inte det. Basgraden för framgång för tidigare IRD-projekt var ungefär noll. Som det visade sig var det en bra prediktor för den nya.
Spoilervarning: Millennium Villages Project föddes i en mediablitz av rubriker, omslagsartiklar och tal. Mindre än ett decennium senare gled den tyst, långsamt ur synen. MVP:s misslyckande fick mycket mindre uppmärksamhet än de fantastiska resultat som utlovades.
Det misslyckandet, om vi tittar på det, kastar mycket ljus över biståndsindustrin. Var MVP en djärv plan för att hjälpa världens fattigaste, som Sachs hävdade? Var det en mans ego-trip – även om kritikerna formulerade det mer taktfullt? Eller en ny form av koloniala relationer, som låtsas hjälpa de fattiga? Det här är den första i en serie berättelser om Jeffrey Sachs och hans Millennium Villages Project, som tittar bakom ridån för att se vad vi kan lära oss.
Ännu en spoilervarning: Bevisen är starka för att det inte fanns med på listan när det gäller verkliga mål. Byar i Afrika var bara ett stöd för andra mål.
ANMÄRKNINGAR OCH KÄLLOR
Januari 2012 – Det är anmärkningsvärt att även vid denna tidpunkt, när Sachs kunde se att MVP inte uppnådde vad han hade lovat, var det bilden av sig själv som Sachs ville projicera: Den amerikanske experten, som delade sin insikt med afrikaner som var ivriga att höra hans ord .
×Beskrivningen ”Fallet med millenniebyarna” är på 56 sidor, av Michael A. Clemens (Center for Global Development) och Gabriel Demombynes (Världsbanken) i deras uppsats från 2011 ”When Does Rigorous Impact Evaluation Make a Difference?
× Paul Starobin, ”Tas det en by?” i utrikespolitik, 24 juni 2013.
×Journalisten Nina Munk, i hennes värdefulla bok ”Bakom kulisserna, Idealisten.”
×Clemens och Demombynes presenterar en översikt över IRDs i ”När gör rigorös effektutvärdering en skillnad?”
×Victoria Schlesinger tittar också på dessa misslyckanden i ”Resan till ingenstans”, som visas i Rasna Warahs antologi om hjälpmissionärer, legosoldater och misspassade.
×Bill Easterly, en avhoppad ekonom från Världsbanken som blev en framstående biståndskritiker, dokumenterar i sin bok ”The White Man’s Burden” noggrant och tydligt hur idéer som ”fattigdomsfällan” och nödvändigheten av en ”big push” upprepade gånger har slängts ut, misslyckats , ställd åt sidan, travade sedan ut igen några decennier senare.
Relaterade berättelser
Ett afrikanskt äventyr. Bono ville göra Afrika ”mindre av en börda, mer av ett äventyr” och Millennium Villages Project gjorde precis det – för kändisar och stormän som kortvarigt besökte och fick medias rampljus som de längtade efter.
Experter vs. Schimpanser: Vissa experter ÄR verkligen lysande. Men en grupp – experterna som söker sig till rampljuset – har en tråkig meritlista när det gäller att få saker rätt. Hur bra jämför dessa experter sig med pilkastande schimpanser? Kul fråga….
Kommer biståndet att få slut på fattigdom? Nej. Sachs och MVP arbetade med antagandet att givare VILL utrota fattigdom. Givare har många motiv, men hävdar att de ”hjälper de fattiga” bara ger skydd. Bistånd handlar till stor del om att de rika ska hjälpa sig själva.
Fattigdomens Lords lever bra, på donationer som de hävdar kommer att hjälpa världens fattigaste. En NGO-insider tittar på vem som verkligen drar nytta av bistånd.
MVP använde gratis luncher för att locka barn till skolor som är baserade på rote. Det ligger i linje med FN:s mål. Men dessa skolor utbildar inte, de indoktrinerar bara barn att vara plikttrogna ämnen i en nykolonial värld.
Fokus på de ”behövande”. MVP behandlade också afrikanska människor som oförmögna att hitta sina egna lösningar. Detta är raka motsatsen till den ”empowerment” som de talar om.
FN:s utvecklingsmål: Vad saknas? FN säger åt söder att fullfölja sina ”utvecklingsmål”. MVP antog dessa mål som sina egna. Men mycket saknas. Till att börja med: allt som skulle minska företagens vinster.
En bärbar dator per barn. Jeffrey Sachs hävdade att ny teknik säkerställde att tidigare misslyckade utvecklingsteorier skulle fungera den här gången. Det är inte första gången som teknofiler lovar tekniska lösningar – och det var väldigt fel.
Mikrokrediter går snett: Mikrokrediter dök upp på scenen med stort lovande på 1980-talet. Sedan togs termen över av vinstfokuserade verksamheter. Idag livnär sig mikrokrediter ofta på de fattiga snarare än att hjälpa dem.
Trojan Aid. Trojanerna lärde sig för länge sedan att generösa presenter bara kan orsaka problem. Den här 2-minutersvideon visar hur utländskt bistånd strävar efter samma breda mål som förr i kolonialismen, men med ett vänligt utseende.
Varför inte bara ge dem pengarna? Kontantöverföringar – bara att ge hjälppengar direkt till dem du vill hjälpa – har en bevisad meritlista. Varför ogillar biståndsindustrin detta tillvägagångssätt?
Trojan Aid
https://youtu.be/c41FkrfCkSk?si=0CW3KqaDVXReqfnt
Sachs har inte tagit avstånd från teorin om Shook Therapy. Vilket drabbade Sovjetunionen.
https://www.youtube.com/watch?v=IrNQeYYvabg&t=4s
Är Jeffrey Sachs en socialist? Nej, så varför ska vi stötta honom? Sachs vill inte ha tillbaka Sovjetunionen. Han stöttar dagens Ryssland som har var med om att skapa.
https://www.youtube.com/watch?v=ky7yi1cgY0c&t=242s
Hej Kerstin
Är du socialist?
Finns möjligheten till Marknadsekonomi och privat ägande i ett socialistiskt samhälle?
Är kommunism det samma som Egendomsgemenskap?
Tycker det är viktiga frågor att ta ställning till innan man ska leva som man lär.
Vackra drömmar är en sak men att ställas inför en kall verklighet kan vara en helt annan.
Jag tänker på SVT Trafikmagasinet Carl-Ingemar Perstad som drog en lättnadens suck när han lämnat DDR och kom in i Västtyskland tillbaka till Sverige.
Kanske han inte hade några drömmar alls men det blev ändå en erfarenhet.
Jag tittar på flera olika videos på Youtube.
Man får många olika intryck.
Jag tror det är viktigt.
Någon skrev i texten under:
– Frihet är inte gratis.
Jag har svårt att göra en exakt tolkning men gissar det är ämnat till den (Marknadsliberala) Västvärldens försvar.
Jag tror det är svårt att ta ställning på avstånd.
Snarare tror jag ett samhälle måste upplevas innan det kan utvärderas.
Detaljerna är så många att de drunknar i teorier och generaliseringar.
I Nord Korea är människor 7-8 centimeter kortare än i Sydkorea.
Det sägs att denna skillnad i längd beror på långvarig allmän svält bland folket och särskilt på landsbygden.
Som nordkorean får du inte sälja något.
Inte ens en morot som du odlat själv.
Om du gör det ändå har du befattat dig med kapitalistisk girig ondska och gjort dig till konkurrent med folket.
Polisen haffar dig och du blir straffad.
Är du säker på att uppgifterna om Nordkorea stämmer?
Man får sovra.
Typiskt är att rena faktauppgifter är svårt att ljuga med.
Gör du, kommer säkert någon att avslöja dig då Internets medier är fulla av kommentarsfält inklusive din egna mycket bra webbtidning.
Det jag kan råda är att du själv försöker studera Nord Korea.
Där finns massor att upptäcka, men knappast något paradis om du nu inte råkar tillhöra de priviligierade som till exempel en turist fylld med amerikanska dollar i fickorna.
I går kväll läste jag snabbt igenom FN:s deklaration om Mänskliga Rättigheter.
De var sammanfattade i 30 punkter.
Hur många av dem tror du den socialistiska Folkrepubliken Nord Korea uppfyller?
Jag undrar vad Frihet är i Nord Korea?
Jag funderar om Friheten består i den kollektiva Staten som beskyddar mot det Stora Yttre Hotet?
Med alla kontrollanter, lagar, fängelser, repressioner, militärparader kanske då Nord Koreanen ändå känner sig trygg?
Se filmen nedan.
Hur och varför den är filmad vet jag inte.
Men killen bakom Youtubekanalen säger sig vara frilansfotograf från Indonesien och har bott i Nord Koreas Pyong Yang med sin familj i fem-sex år.
Jag har sett flera av hans filmer och tycker dem är mycket intressanta.
Liksom fullt trovärdiga vad jag ser och han berättar.
De flesta av hans filmer gör han reklam för butiker och affärer men utan att namnge dem.
Butiker och affärer i Nord Korea är för övrigt väldigt anonyma.
Reklamskyltar och skyltfönster existerar inte.
Bara en entré. Ungefär som du går in på en myndighet hos oss.
På något sätt känns det som killen gör reklam för Nord Korea.
Kanske han blir lönad för det? Vad vet jag?
Normalt sett kan man som utlänning inte röra sig fritt i Nord Korea utan ”guide” med sig.
Men i en film berättade han att han inte hade guide med sig i bilen när han gjorde en resa utanför Pyong Yang.
Hur det är i verkligheten vet jag inte.
Kanske han jobbar för Nord Korea och kan röra sig fritt?
Vad vet man?
Jag vet bara att det här är en vänlig kanal om Nord Korea.
Med en hel del intressant sakinformation om man är intresserad.
Man får se med ögonen vad som händer och hur där ser ut.
Det finns som sagt massor att upptäcka.
Det finns också flera kanaler som svartmålar Nord Korea liksom det finns liknande som svartmålar Ryssland.
Dem måste man betrakta som opålitliga men allt där måste inte vara osanning.
De är snarare propaganda. För att göra skada.
Se filmen nedan.
Se också gärna fler av hans filmer.
Jag vet bara att du inte kommer bli irriterad.
NORTH KOREA DAILY LIFE IN ZOOM
Through a camera lens with super zoom we can see the daily life of North Korean people outside the city of Pyongyang.
Just like other countries, they live normally.
https://www.youtube.com/watch?v=k30a6fkuVnc
”Just like other countries, they live normally.”
Är det sant?
https://www.facebook.com/reel/1444496469750792
Nämen kära damer, ni kringgår frågan: Vad säger Sachs som är fel angående de mest brännbara frågorna just nu ? Genom ert utdömande resonemang bidrar ni till att fördunkla vad som har hänt de senaste åren. Sachs är en ytterst besvärande person för eliten i Washington för det han säger och för att han är så känd, men ni vill flytta fokus på hans förflutna och inte alls tala om det som händer just nu.
På en punkt är han dessutom av samma åsikt som ni och av motsatt åsikt som jag. Men den frågan är inte lika akut som alla andra, enligt min åsikt. Snarare irrelevant. Skall inte avslöja vilken.
Jan,
vi flyttar inte ngn fokus, vi lyfter fram fokus på Sachs välkända ”dirty
business” för att ni ska problematisera er på vem han egentlig är…tydligen ser ni honom endast i nuet, totalt fel.
Sachs historia är av stor vikt för att förstå hur han tänker, för vem han tänker och varför, vakna….Jeffrey är
George Soros paid boy!
Carina, men tänk så här: Världen är en stor skolgård, på denna skolgård finns det en stor jäkla buse, SAM, som terroriserar alla som inte lyder honom blint, han använder både våld och manipulation för att få det han vill.
Han har ett hov av lydiga elever omkring sig som ställer upp och hjälper till och banka ner på dom som inte vill lyda Sam.
En av dessa lydiga elever som springer runt på skolgården heter Jeffrey Sachs, han har inte bankat ner sina motståndare, men han är en fena på att snacka, väldigt många på skolgården känner till honom, och han har bidragit till att stärka Sams position genom sin förmåga att just…. manipulera.
Våldet och manipulationerna har tvingat in skolgårdens elever i en viss ordning. Lärarna och rektorn på skolan, som skulle kunna gripa in och reda ut allt, ägnar sig mest på rasterna åt kaffedrickning på lärarrummet, Sam är dessutom son till en inflytelserik man i samhället som alla vill hålla sig väl med, så då är det inte så angeläget för kollegiet att ta itu med bråken.
…….Men så är det så, att några grabbar, en heter Putte och den andra Xirxes, beslutar sig för att göra upp med Sam, dom vill inte finna sig i hans terrorverksamhet på skolgården, och dom vill återuppliva de regler som bestämdes för över sjuttio år sedan, hur eleverna ska uppföra sig mot varandra i skolan och skolgården….
Sam blir vansinnig, av ilska, han säger till och med att ”Putte måste relegeras från skolan” och en förtalskampanj sätts igång mot både Putte och Xirxes, de hotas med spö och de får utstå många tjuvnyp…..Men fler och fler och fler elever börjar lyssna på vad Putte och Xirxes säger, för de är ganska modiga killar, och dom är bra på fotboll också…..och till dom börjar Jeffrey också sälla sig försiktigt, och han håller med Putte och Xirxes när det gäller vissa saker…och han tar varje tillfälle att komma ut med sitt nya budskap….
—————————————————–
Haha! Och ju mer jag skriver om denna skolgård, desto osäkrare blir jag om Jeffrey, kanske det är rätt att bara säga ”du ska bara hålla käften, din förrädare!” Eller ”Du får inte vara med oss förrän du lägger precis alla papper på bordet och berättar hur fel du har haft! Och kan du inte göra det så tror vi inte ett ögonblick på alla dina fina ord och teorier. ”
(Jag vet inte om alla köper bilden av hur Jeffrey har varit….Jan Nybondas ger ju en annan bild.)
Catarina,
Om Jeffrey S finns en hel del fakta, mest negativt ur ett socialistiskt perspektiv och en sak är säkert, han går storkapitalet och imperialismens ärende än idag, det är upp till var och en att gilla eller inte. Det han sitter och säger i FN:s säkerhetsråd har andra också sagt, ungefär lika, varför är han så speciell i era ögon att ni måste försvara den falska j-veln till 100%?
Större hycklare än västerländska politiker finns inte och de är otroligt duktiga på ”sagorberättelser” för att blidka publiken och lyckas.
Hans uttalanden i olika frågor är definitivt riktade mot USA-imperialismen, storkapitalets ledare.
Så kan vara, även om han går deras ärende…vi vet ju av erfarenhet att retorik är en sak och handling en annan, likaså när det gäller åsikter. Sachs som nationalekonom och politiker, har genom handling visat att han kan konsten att vad det än gäller finna det som är bäst ägnat att övertyga….
Ja Carina, som du kan se av mitt ovanstående svar om skolgården, så insåg jag att du nog hade rätt.
Nu tycker jag Carina Lundströms första inlägg när hon förtjänstfullt offentliggör Wesam Ahmads åsikt är pudelns kärna. Den tydliggör nödvändigheten av en äkta Leninistisk antiimperialism i betydelsen reform eller revolution. Eller som Stalin konstaterade : För att avskaffa krigens oundviklighet måste vi förinta imperialismen.
❤️
Ja, Karl Tingström, det Wesam Ahmad skriver är klockrent, men diskussionen handlade om man överhuvudtaget ska fästa någon tilltro till Jeffrey Sachs, en diskussion som har fått mig att veta en hel massa som jag tidigare inte visste.
Efter att ha sovit på saken är jag fortfarande inte beredd att helt döma ut Sachs, man får liksom ta det onda med det goda, och se att han han kan åstadkomma bra saker när det gäller att påverka inte så medvetna människor, att han sen inte kan tilltros när det gäller att sitta i ledningen för ex Brics+ typ, är en helt annan sak…
Jan Nybondas skriver ” har Sachs gjort sitt bästa utan att fylla sina egna fickor som andra rådgivare gjorde” och det får mig att tänka på att någon skrev ungefär samma sak om Putin, att han var en tjänsteman som inte lät sig korrumperas…. samme Putin som många till vänster helt dömde ut, men som på sikt har visat sig vara mycket klok och definitivt är någon som bidrar till att förinta imperialismen.
En fråga Karl Tingström, tycker du att kampen för en multipolär värld rimmar med det Lenin och Stalin säger?
Tack Catarina Östlund för dina frågor.
Angående Sachs har jag inga större detaljerade kunskaper om. Men att bedöma en människa kategoriskt svart eller vit är felaktigt. Men jag tror att Carina Lundström som många gånger är överdrivet konfrontativ menar att ur strategisk synpunkt måste man vara vaksam mot människor med hans bakgrund. Men taktiskt sett kan man dra nytta av hans nya ställningstagande i det skarpa världsläget vi befinner oss i. Men det är ju nu en rad stora politiska ledare som byter fot när det nya multipolära blocket växer fram i takt med att USA:s världshegemoni flagnar. Att Erdoğan nu plötsligt spelar en progressiv roll i världspolitiken tillsammans med mängder av reaktionära stater är ju unikt för resterna av 68 vänstern.
Men nu måste vi hålla tungan rätt i mun och inse att de är just nu våra taktiska vänner men våra strategiska fiender.
Du skriver att Putin bidrar till att förinta imperialismen. Jag tror inte att du verkligen menar det.
När jag i övre tonåren 1968 kom i kontakt med Lenins punkter om imperialismen så tillägnade jag mig Lenins ekonomiska, politiska och ideologiska teori om imperialismen som det högsta och sista stadiet i kapitalismens utveckling, som tröskeln till proletariatets socialistiska revolution. Vilket grundlade en äkta antiimperialism utifrån de Leninistiska proletära internationalismen. Idag är imperialismen mycket starkare än då. Idag är det bara Kuba och Nordkorea som håller ut men tvingas leva i fattigdom på grund av imperialismens stenhårda blockad. Jag ställer upp på den multipolära sidan trots att det är statsmonopolistisk kapitalism i både Kina och Ryssland och i de flesta andra länderna som tillhör det lägret.
Det råder okunnighet om Lenins teori om imperialismen. Lenin har aldrig sagt att alla fem punkterna krävs för att definiera ett land som imperialistiskt. Han påpekade att Ryssland i tidigt 1900 tal var imperialistiskt trots sin ekonomiska efterblivenhet men på grund av dess militära styrka och expansion framförallt österut och i kombination med landets storlek kunde de sträva efter världsherravälde. Även Schweiz definierade han som imperialistisk trots att de inte hade någon krigsapparat men på grund av ett väl utvecklat nationellt finanskapital och en stor nationalbank som hade förgreningar i alla stora branschers finanskapital runt hela jordklotet. Men han påpekade där att de kunde inte sträva efter världsherravälde på grund av sin litenhet. Men de lierade sig med andra större länder som de delade råvaror och marknader med.
Lenin har heller aldrig påstått att alla stora länder som kan sträva efter världsherravälde alltid i alla tider skulle starta erövringskrig. Det är ju ganska lätt att förstå att både Kina och Ryssland sakta stryper USA imperialismen med sina ekonomiska muskler och militära muskler som försvar och framförallt kärnvapen som en yttersta försvarsgaranti precis som lilla Nordkorea förstått.
Rysslands krig är ett försvarskrig mot USA imperialismen och Nato, EU och ett antifascistiskt krig.
Jag tror att vi kan ha en chans att hinna få uppleva USA imperialismens kraftiga frånfall som världspolis om inte ett storkrig eller världskrig/ kärnvapenkrig utbryter. Då kanske vi också får närkontakt med den multipolära världen. Men tröskeln är en mycket hög trappa till världsrevolutionen idag. Det är troligare att våra barn eller barnbarn tvingas dras med imperialismen och tvingas uppleva ett nytt omfördelningskrig med en eller flera av de största i den nya multipolära ligan. Marxismen-Leninismen är min livs och världsåskådning och jag försöker tillämpa den dialektiska och historiska materialismens lagar i mitt tänkande. Summan av de relativa sanningarna är den absoluta sanningen, men den absoluta sanningen är också relativ då ständigt ny kunskap tillförs, så den som lever länge får se många sanningar.
Jag har behandlat imperialism i flera artiklar på Globalpolitics.se.
Denna diskuterar Lenins syn och senare skribenters på imperialism samt ger en tentativ beskrivning av möjliga karakteristika för dagens imperialism: Finns imperialism och är kapitalexport bara bra?
” Jag tar tillfället i akt att kommentera detta med utdrag ur boken ”USA som världspolis”.
9.2.2 Lenins teori.
Lenins bok (lilla pamflett enligt kommentatorn) ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium” från 1916 var inspirerad av Hobson (1902) och Hilferding (1910). Den fick ett stort inflytande under decennier och baseras på grundlig analys av omfattande ekonomiska data. Lenin menar att imperialismen har fem kännetecken:
Koncentrationen av produktion och kapital har uppnått ett så högt utvecklingsstadium, att den skapat monopol som spelar en avgörande roll i det ekonomiska livet.
Bankkapitalet har smält samman med industrikapitalet och en finansoligarki har uppkommit på grundval av detta finanskapital.
Kapitalexporten, till skillnad från varuexporten, erhåller mycket stor betydelse.
Det bildas internationella monopolitiska kapitalförbund vilka delar världen mellan sig.
Jordens territoriella uppdelning mellan de kapitalistiska stormakterna är avslutad.
Lenin ansåg att kapitalismen sedan Marx’ dagar övergått från konkurrenskapitalism till en ”monopolkapitalism”. Han menade att kolonialism existerade långt före imperialismen, och att dessa inte var identiska. Lenin skrev att ”superprofiter” från kolonierna bidrog till att ett skikt arbetare i de imperialistiska länderna kunde leva ganska gott och bli mindre radikala, och att imperialismen hindrade kolonier från självständig ekonomisk utveckling. Han föregick därmed beroendeteorin som lyfte fram detta förhållande under 1960-talet (Frank 1967; Amin 2006). Vi menar att fakta talar för riktigheten av bedömningen av Hobson, Hilferding och Lenin m fl. att imperialism är ett nytt stadium, som började tydligt framträda för mer än 100 år sedan, fast kapitalismen lång tidigare sökt marknader utomlands (Amin 2006). Sedan dess har vissa av Lenins kännetecken försvagats, och nya karakteristika har tillkommit.
Lenin kritiserade den ledande tyske socialdemokraten Kautskys teori om ultraimperialism (https://en.wikipedia.org/wiki/Ultra-imperialism) som innebär att imperialister går samman för att gemensamt suga ut världen och avstår från att föra krig mot varandra. Världskrigen, kampen om marknader inom Triaden* och ökad krigsrisk mellan USA och Kina och Ryssland styrker bedömningen att denna teori är felaktig.
9.2.3 Magdoffs analys av imperialismen.
I den inflytelserika boken ”Imperialismens politiska ekonomi” (1969) menade ekonomen Harry Magdoff att tyngdpunkten har flyttats från kamp om världens uppdelning till kamp mot inskränkningar i det kapitalistiska systemets geografiska utbredning genom uppkomst av olika socialistiska länder, och genom att kolonier blivit självständiga, ofta efter hårda strider. USA hade fått en ny hegemonisk roll. Magdoff betonade den nära relationen mellan ekonomi, utrikespolitik och militära insatser. Som viktiga karakteristika för imperialismen nämns tillväxten av transnationella företag (TNC)*, jakten på råvaror och erövring av nya marknader, USA:s roll som ledande kapitalexportör, en kraftigt ökad internationalisering av kapitalflöden och bankverksamhet, och dollarns ställning som enda världsvaluta.
Magdoff skriver ”Imperialismen är inte någonting som ett kapitalistiskt samhälle kan välja att tillämpa eller avstå från – den är det kapitalistiska samhällets sätt att fungera”. Magdoff ansluter till Lenins gamla analys, men överskrider den då förhållanden ändrats”.
Tack för svar, Karl Tingström!
I det står det: ”Du skriver att Putin bidrar till att förinta imperialismen. Jag tror inte att du verkligen menar det.”
Och jo, jag menar det! Du skriver ju: ” Rysslands krig är ett försvarskrig mot USA imperialismen och Nato, EU och ett antifascistiskt krig”.
Men jag menar inte att Putin (och Xi m fl ledare) som kämpar för en multipolär värld kommer att störta kapitalismen, och med den imperialismen, men Putin m fl så att säga krattar manegen för störtandet, genom att besegra det imperialistiska USA och övriga väst.
Visst kan man säga att det finns betydligt bättre förutsättningar för en socialistisk revolution i länder som är som Kina och Ryssland , dvs som du kallar statmonopolistiska, än i länder som det nyliberala USA.
Det är en sak jag inte förstår, menade Lenin att kapitalistiska länder ALLTID måste utvecklas till imperialistiska länder? .
Intressant det Anders Romelsjö berättar att ekonomen Harry Magdoff sa ”tyngdpunkten har flyttats från kamp om världens uppdelning till kamp mot inskränkningar i det kapitalistiska systemets geografiska utbredning genom uppkomst av olika socialistiska länder, och genom att kolonier blivit självständiga, ofta efter hårda strider”.
Betyder det att det är exakt det vi ser nu? Multipolaritet mot unipolaritet. En kamp som förs med Kina och Ryssland i ledningen, trots att de inte kan kallas ”socialistiska”, men de har likväl båda ett socialistiskt förflutet? Och båda har bitter erfarenhet av USA-imperialism, ”Bränt barn skyr elden”, och därför är dom särskilt lämpade att leda den kampen.
var på Catarina Östlunds fråga. ”Menade Lenin att kapitalistiska länder ALTID måste utvecklas till imperialistiska länder?” Absolut Nej. Då jag inte vet på vilken nivå dina kunskaper i den politiska ekonomin är blir det svårt att ge ett kort svar. Samtidigt är det ju meningen att kommentarsfältet ska innehålla begripligt och intressant läsning för alla. Till att börja med krävs det att stipulativa (exakta) begrepp används och definieras. Läran om ekonomi är klassbunden men också vetenskaplig. Därför tar den Marxist-Leninistiska politiska ekonomin öppet ställning för arbetarklassen. Marx påpekar i inledningen av sitt stora verk Kapitalet (i tre till fyra band 2000-3000 sidor) att för att förstå kapitalets rörelselagar måste man tillägna sig ett Dialektiskt (allsidigt) tänkande. Man måste alltså skaffa sig grundläggande kunskap om den dialektiska och historiska materialismen. När Marx och Engels i sin ungdom tillägnade sig Hegels och Feuerbachs filosofi skalade de bort det metafysiska och idealistiska i Hegels filosofi. Vid denna tid i början på 1800 talet utvecklades naturvetenskaperna språngartat och bevisade att de Dialektiska grundlagarna: Motsatsernas Enhet och Kamp, Kvantitativa och Kvalitativa övergångar, Negationens Negation tillämpade på naturvetenskaperna bevisade att Dialektiken till skillnad mot Metafysiken och Materialismen till skillnad mot Idealismen var sann. Då förvandlades Socialismens utveckling från utopi till Vetenskap i mitten på 1800 talet. Från denna grundval började Marx och även Engels att undersöka Kapitalets rörelselagar. Men till skillnad mot Naturvetenskaperna som kunde bevisas med Vetenskapliga experiment låter det sig inte göras i den Politiska ekonomin. Där påpekar Marx att man måste tillämpa Abstraktion för att åskådliggöra analysen och slutsatserna.
Nu till din fråga som kräver en motfråga: Vad är Kapitalism. Vilket kräver ett stipulativt svar. Kapitalism är förmonopolistisk kapitalism. Marx beskriver Kapitalismens framväxt ur det Feodala samhällsformatet. Marx beskriver sen Kapitalismens språngartade utveckling av Produktivkrafterna genom Ångmaskiner bla som möjliggjorde världshandeln. Marx undersökte hur den Kapitalistiska Varuproduktionen gick till, hur vi producerade och hur vi fördelade det. Marx fann då att de nya Produktivkrafterna svarade mot de nya Produktionsförhållandena. Grundvalen för produktionsförhållandena i det Borgerliga samhället är det kapitalistiska ägandet av Produktionsmedlen. Den kapitalistiska produktionen grundas på Lönearbete. Det kapitalistiska produktionssättet genomlöper under sin utveckling TVÅ STADIER: det FÖRMONOPOLISTISKA och det MONOPOLISTISKA. Kapitalismens allmänna ekonomiska lagar gäller för båda utvecklingsstadierna. Monopolkapitalismen kännetecknas DESSUTOM AV EN RAD SÄREGENHETER. Där har du nyckeln till halva svaret på din fråga.
Övergången från Manufaktur till Maskinell Storindustri betydde en revolution inom industrin. Vid industrialiseringen av de viktigaste kapitalistiska länderna i Europa och Amerika spelade utplundringen av Kolonier liksom lån till Utlandet på betungande villkor stor roll.
Höjdpunkten i sin utveckling nådde den Förmonopolistiska kapitalismen med den FRIA KONKURRENSENS HERRAVÄLDE under 1860-70-talet. Under den sista tredjedelen av 1800-talet försiggick övergången från den förmonopolistiska kapitalismen till monopolkapitalismen. Under loppet av 1800- talet utbredde sig det KAPITALISTISKA produktionssättet snabbt ÖVER HELA JORDKLOTET. Vid slutet av 1800-talet var MONOPOLKAPITALISMEN FULLT UTVECKLAD. Den fria konkurrensen avlöstes av MONOPOLENS HERRAVÄLDE. Från 1870-till 1900 tredubblades världens industriproduktion.
Där ser man tydligt KVANTITETENS OMSLAG TILL EN HELT NY KVALITATIV UTVECKLINGSPROCESS. I industriell produktionsmängd var det nu USA som stod på första plats i världen, med TYSKLAND på första plats i EUROPA. ENGLAND hade förlorat sin första plats som industrimakt och sin MONOPOLSTÄLLNING PÅ VÄRLDSMARKNADEN.
Den bästa mätaren på om några av alla förmonopolistiska kapitalistländer idag kan utvecklas till monopolkapitalism är storleken på landet och hur stor kapitalackumulation de har.
Därför att det går åt mycket ackumulerat mervärde och högteknologiska produktivkrafter för att utveckla en MASKINPRODUKTION vilket är nödvändigt för UTVIDGAD REPRODUKTION vilket helt enkelt betyder att det är avancerat och dyrt att tillverka avancerade maskiner till tung industri. Jag uppskattar att åtminstone en tredjedel av alla jordens länder inte klarar av det av båda skälen. Vilket är ett nödvändigt steg för att utvecklas till monopolkapitalism och därmed imperialism. Av världens 217 länder är enligt FN 48 st mycket fattiga, de flesta i Afrika. Det är nykoloniala länder med feodala strukturer på landsbygden med primitiva jordbruksredskap. I städerna förmonopolistisk kapitalism med i bästa fall en del lätt industri. Detta samhälle förbrukar i stort sett allt mervärde och kan då inte utvidga reproduktionen utan man står och stampar på samma produktivkraftsnivå år efter år s.k. enkel reproduktion.
Jag är mycket övertygad att minst 33% av alla länder är i den prekära situationen. De sitter fast i en skuldfälla hos roffarstaterna där deras årliga skuldavbetalningar är större än deras BNI (bruttonationalinkomst). Jag bedömer också att det bara är max ett tiotal länder som har ekonomiska muskler och högteknologiska förmågor att själva tillverka avancerad krigsmaterial såsom flygplan, ubåtar mm. Då är världsläget ned kokat till drygt en handfull kärnvapenstater som kan sträva efter världsherravälde. Men oftast behöver de bygga allianser med fler länder. Vad jag känner till finns det bara en krigsorganisation i dagens värld men däremot ett antal s.k. försvarsallianser som också samövar regelbundet.
Det övergår mitt förstånd varför så många idag som kallar sig för kommunister pratar ideligen om kapitalism när de menar monopolkapitalism. Men för 50 år sedan då hade Gnistan gänget pippi på att prata om monopolkapitalet och folket som andra idag tjatar om nyliberalism istället för STATSMONOPOLISTIK KAPITALISM.
Lenin klarlade ingående frågan om statsmonopolkapitalismen och den borgerliga statsapparatens inordnande under monopolen. Han påvisade att statsmonopolkapitalismen är den högsta formen för den kapitalistiska socialiseringen av produktionen och den materiella förberedelsen för socialismen.
Jag håller med dig Catarina PALESTINAS KAMP ÄR VÅR och Ryssland för idag en antiimperialistisk politik och stoppade USA i Syrien.
I den opponervända världen sitter XI i framsätet med finansoligarkin och partiprogrammet i bröstfickan som stipulerar att MARXISMEN-LENINISMEN ÄR PARTIETS LEDSTJÄRNA !!!
FRÅGOR PÅ DET !
Flera debattörer i denna tråd föredrar att lyfta fram sina egna käpphästar i stället för att diskutera de frågor Jeffrey Sachs kommenterade i sitt inlägg i FN:s säkerhetsråd (FN-stadgan och krigen i Ukraina, Gaza, Syrien och Libyen). Den som är intresserad av hans ståndpunkt bör lyssna till hans samtal med Alex Christoforou och Alexander Mercuris.
https://www.jeffsachs.org/interviewsandmedia/eayp5b7p2mlk6tj24a2c5prcdzg6j7
Signaturen ”arbetarklass” föredrar att istället för att diskutera de krig som Jeffrey Sachs kommenterar redovisa sina uppfattningar om Nordkorea (Demokratiska Folkrepubliken Korea, DFRK). Angående medellivslängden undrar jag vem som mätt nordkoreanerna; varifrån uppgifterna om deras medellängd egentligen kommer, men det är mindre viktigt. Se bifogade artikel. Påståendena om de ekonomiska förhållandena i DFRK vittnar om stor okunnighet. De är avspeglingar av fientlig propaganda, inte av verkliga förhållanden. Men även om dessa uppgifter vore sanna, vilken är den politiska slutsatsen? Förhållandena är ju en konsekvens av USA:s fientliga politik mot det koreanska folket, den koreanska nationen: Först och främst delningen av Korea (ett enat land sedan 1000 år) mot dess folks vilja 1945 och den brutala militära ockupationen av södra Korea, därefter kriget 1950-53 där USA genom förödande terrorbombning försökte krossa den unga folkrepubliken i norr och ockupera hela Koreahalvön i syfte att gå vidare med aggression i Asien, och därefter den fientliga blockaden, de hårda sanktionerna och det permanenta militära och nukleära hotet mot norra delen av landet. DFRK är ett självständigt land som under svåra förhållanden försvarar sitt oberoende, bygger en självständig ekonomi och verkar för en fredlig, självständig koreansk återförening; Södra Korea är fortfarande en ockuperad del av Korea som USA utnyttjar för att söndra och härska, behålla Korea delat, inringa Kina och skapa spänningar och krig i Asien. Vad har medborgarnas medellängd eller olika bestämmelser i DFRK:s jordbrukspolitik med det att göra? Vad har skribenten ”arbetarklass” för anledning till sin fientliga hållning mot ett land som han uppenbarligen inte vet särskilt mycket om?
https://www.youngpioneertours.com/average-height-koreans/
Hej Christer Lundgren.
Efter ha följt Ryssland något år börjar jag förstå det där med ”hårda sanktioner” och ”fientliga blockader” snarare är en ursäkt för sämre ideologier och dålig politik än lyckade försök till skadegörelse genom ekonomi.
En duglig ideologi och en bra politik gör ett land självgående med folkets arbete.
Det har Ryssland det senaste året visat genom duglig ideologi och bestämd politik visat motståndskraft mot försöken till skadegörelse och istället genom parering omriktat skadegörelsen till skadegöraren som drabbats än värre.
Förvisso är Ryssland ett stort land men dess ekonomi är mindre vilket ger politisk tyngd betydelse.
Angående Nord Korea så tycker jag mig se redan nu att bristerna är större än yttre påverkan.
Jag har sett ett antal filmer från Nord Korea nu och gärna från landsbygden.
Men jag bara sett en enda traktor och den hade järnhjul.
Allt jordbruksarbete ser ut att göras för hand.
Som i övriga Världen för mycket länge sedan.
Med den tekniken torde det vara svårare att få fram tillräckligt med mat till alla människorna i landet.
Förmodligen är det därför Nordkoreaner är några centimeter kortare.
Förmodligen kommer ekonomiska reformer till Nord Korea i framtiden.
Kanske när Korea återförenas och egendomsgemenskapen försvinner?
Eller lättas upp med marknadsreformer?
Svart marknad finns redan men den är olaglig.
Sälja något är förbjudet i Nord Korea men de som vill idka handel av något slag löser det problemet med byten.
Förmodligen kommer vi stå inför samma problem i framtiden då liberala stater och bankkapitalism eliminerar kontantflödet för att skaffa sig kommunistliknande makt över folket frihet genom totalitär kontroll av handel.
Du kan aldrig sälja en påse morötter för tio kronor utan det registreras på konton som andra kontrollerar.
Då får det bli som i Nord Korea istället. Du får byta påsen med morötter mot sex ägg istället och affärsdealen är klar.
Med full integritet.
Via Youtube gör jag erfarenheter från Nord Korea mest varje dag nu.
Staten Nord Korea är ateistisk liksom Sovjetunionen var.
Men religion förekommer ändå.
Jag såg ikväll ett Buddistiskt Tempel från en film från Nord Korea från resande i den amerikanska TV kanalen CNN.
Av någon anledning kunde de intervjua en munk från Templet som berättade att församlingen hade två tusen medlemmar.
Dock var Templet för litet för att alla kunde vara där samtidigt.
Den här Webbtidningen brukar tala om den ”rika tiondelen”
Alltså de tio procenten av de rikaste i Världen.
Jag får bara en känsla av att Nord Koreas ledare Kim Jong-Un skulle kunna platsa in där.
Vad tror du?
Samt vad har arbetaren i Nordkorea mer än två tomma fickor?
Sedan var det där med jämställdhet och kvinnors rättigheter.
En Vänsterpartist med varm känsla för socialism, revolution, kommunism och egendomsgemenskaper kanske borde titta närmare på kvinnors situation i Nord Korea?
Eller kanske inte alls med risk att alla drömmarna går förlorade?
Denna länk har jag lagt in även på annan plats i denna tråd, men för att ingen som följer meningsutbytet om Nordkorea ska missa den lägger jag den också här:
https://www.facebook.com/reel/1444496469750792
Tack Christer Lundgren för ditt klargörande svar. Jag har väntat på dina kommentarer som alltid är en ögonöppnare för människor som har obefintliga kunskaper och borgerliga fördomar om Nordkorea. Sak samma för ”Arbetarklass” angående Kuba.
Ett citat av Sachs: ”The Russian drama began att the end of 1991, when Soviet Union mercifully ended. Russia and 14 other countries emerged from the ruins of the Soviet union.”
Vilket var en helt och total lögn. Invånarnas i Sovjetunionen har aldrig haft det bättre än när Sovjetunionen fanns. Det är fortfarande så att majoriteten av ryssarna och många andra nationaliteter vill ha tillbaka Sovjetunionen.
Och ändå stöttar socialister Sachs???
Den anonyme skribent som gömmer sig bakom signaturen ”arbetarklass” bekräftar åter sina fördomar, sin okunnighet om och sin fientlighet mot Demokratiska Folkrepubliken Korea, men han svarar inte på frågan varför han är så fientlig mot just detta land av alla länder i världen med varierande styrelseskick, varav åtskilliga med betydligt sämre levnadsstandard för sin befolkning än DFRK. Sin kunskap om Nordkorea säger han sig ha fått genom att ha ”följt Ryssland något år” och genom att ha sett ”ett antal filmer” (oklart vilka, men uppenbarligen inga om den snabba utveckling som pågår på landsbygden, särskilt de senaste tre åren enligt den ambitiösa femårsplan som antogs vid Koreas arbetarpartis åttonde kongress). Inte oväntat ingår i hans repertoar ett försök att med antydningar (falska sådana) svartmåla landets ledare, men fortfarande inte ett ord om USA:s 78-åriga fientlighet, krigsprovokationer och kärnvapenhot mot Korea. På den nivån, mot sådana usla argument, kan ingen seriös diskussion föras för att öka kunskapen om Koreafrågan och den nuvarande situationen på och kring Koreahalvön – en av brännpunkterna i den globala konflikt som nu skärps på ett oroväckande sätt på grund av Washingtons strävan efter världsherravälde.
”På den nivån, mot sådana usla argument, kan ingen seriös diskussion föras för att öka kunskapen om Koreafrågan och den nuvarande situationen på och kring Koreahalvön – en av brännpunkterna i den globala konflikt som nu skärps på ett oroväckande sätt på grund av Washingtons strävan efter världsherravälde.”
Om jag förstår rätt verkar ”Världsherraväldet” glida Washington ur händerna medan familjeföretaget Dårhuset med sin superrika direktör som genom kommunismens idéer är säkrat på obestämd tid.
De enda som kan förändra Nord Korea är dess egna folk men de är effektivt förhindrade genom att familjeregimen genom kommunistdiktaturen äger och kontrollerar deras hjärnor.
Från födseln till döden kan man säga.
Att olovligt ta ned en propaganda-affisch i Nord Korea straffas med livstids fängelse.
Hur mycket affischerna än retar törs då ingen röra dem.
En amerikansk yngre turistande man i Nord Korea lade beslag på en mindre propaganda-affisch i en hotellrumskorridor.
Bara för att ta hem som souvernir.
Det skulle han aldrig ha gjort. Kanske en fyllegrej? Vad vet jag?
Hur som helst var han övervakad. Kamera eller någon såg honom på avstånd.
Han blev genast påhälsad av polis på rummet som haffade honom.
Det finns videoklipp regimen släppt som visar rättegången.
Killen är förtvivlad och gråter rakt ut så tårarna sprutar.
Regimen var snäll så han slapp livstids fängelse men femton år i Nord Koreanskt fängelse blev det ändå.
Man kan undra om killen ens hade försvarare.
Något annat som ger mig avsmak för kommunistdiktaturen Nord Korea är att man där tillämpar kollektiv bestraffning.
Har till exempel mannen i en familj ertappats för lagbrott betraktas hela familjen skyldig.
Modern, sonen, dottern med flera, alla ska de straffas.
De har sedan svårt att komma tillbaka i samhället för dåligt rykte gör att de ratas.
Man luras tro det är kommunistdiktaturen som byggt upp Nord Koreas industri men det är det inte.
Det är Japan som byggt industrin i Nord Korea när de hade makten där ända tills Japans kapitulation vid ww2 slutskede.
På den tiden före Korea var delat var Nord Korea den rika delen och Syd Korea den jordbruksarbetande fattiga delen.
Men den Fria Marknaden i Syd Korea gjorde att landet utvecklades i raketfart medan Nord Korea tidigt gick i kommunismens stagnation. Planekonomins ineffektivitet bidrog till att Nord Korea på 2000-talet drabbades av en stor svält som gjorde att FN och Världen tvingades gripa in och rädda folket genom hjälpåtgärder.
Svälten drabbade dock inte Kim Jong-un och hans familj som sägs ha mer än 200 utländska bankkonton över hela världen i länder inklusive Österrike, Lichtenstein, Ryssland, Singapore, Kina, Schweiz och Luxemburg. Många av dessa konton finns i Kina och enligt uppgift innehåller hundratals miljoner dollar i kontanter.
Enligt rapporter har Kim Jong-un nästan 20 palats och herrgårdar utspridda runt om i Nordkorea för personligt bruk. Han sägs också äga över 100 lyxbilar, med en förkärlek för europeiska sportbilar. Dessutom äger Kim Jong-un minst ett privat jetplan och en lyxyacht som är cirka 35 meter lång. Kim Jong-un lär tillbringa mycket av sin tid på en privat ö utanför Nordkoreas kust.
Kim Jong-un har ett flertal ämbeten i Nord Korea.
Bland annat är han militärens överbefälhavare samt också Generalsekreterare för Nord Koreas arbetarparti.
Kim Jong-un, far och farfar betraktas av det Nord Koreanska folket som om det vore Gudar.
Det är kommunistdiktaturens ansikte.
Med Nord Korea i behåll är kommunism inte längre något problem för demokratin i USA.
Problemet för praktiserad kommunistisk ideologi är dess dåliga resultat.
Rysslands snabba ombyggnad från feodalt jordbruksland till modern industristat gav den kommunistiska ideologin framgångskoncept som närmast chockade den Fria Marknaden i Västvärlden.
Men med Sovjetunionens stagnation och senare undergång kan man undra om det är Marxismen eller det Ryska Folket som ska lönas.
Båda har säkert betydelse men jag ger ändå medaljen till det Ryska Folket som står sig lika starka nu som då.
Ryssar är inga skrävlare. Ryssar är underdogs som visar vad de går för.
Jag minns i början av Specialoperationen då Världen förundrade sig över hur uselt dåliga ryssarna egentligen var. Något annat var förväntat.
Det kommer nu istället.
Som en påminnelse om hur fel man kan ha om Ryssland.
Något för SVT Public Service TV-generaler att tänka på?
Majoriteten av ryssarna vill ha tillbaka Sovjetunionen.
https://www.statista.com/chart/7322/25-years-soviet-union-collapse-ussr/
Läs då gärna detta Opinion i Ryssland – ”Sovjetsystemet mycket mer populärt än västlig demokrati”
Här kommer en tydlig undersökning från december 2022 om nostalgi för Sovjetunionen.
MOSKVA, 30 december 2022. All-Russian Center for the Study of Public Opinion (VTsIOM) presenterar resultaten av en undersökning av ryssar tillägnad hundraårsjubileet av skapandet av Sovjetunionen och genomförd som en del av ett speciellt projekt med RT.
Kort om det viktigaste:
51% av ryssarna tror att det fanns mer gott i Sovjetunionen.
De tre främsta framgångarna i Sovjetunionen, enligt ryssarna, är rymdprogrammet (55 %), segern i det stora fosterländska kriget (13 %) och industriell utveckling (12 %).
48 % skulle vilja återställa Sovjetunionen, 66 % anser att detta är omöjligt.
Nostalgi för Sovjetunionen
Sovjetunionen upphörde att existera för mer än trettio år sedan, men det lever fortfarande i minnet av människor, inte bara den äldre generationen – de som föddes och växte upp i Sovjetunionen, utan också generationen av modern ungdom. Och dessa minnen är varma och positiva. Detta bevisas av den associativa serie som ryssar har när de hör frasen ”Sovjetunionen”: stabilitet (16%), ungdom, sorglös barndom (15%), goda tider (15%), enighet, sammanhållning, vänskap mellan folk och ömsesidig hjälp (13%), fantastiskt land (5%), social rättvisa (5%), allt är billigt och tillgängligt (5%). Bland andra positiva föreningar som ryssarna nämnde var stabilt arbete och lön (4%), banbrytande (4%), gratis utbildning (3%), republikernas förbund (3%), välbefinnande (3%), utbildningens kvalitet ( 3%), patriotism (3%), ekonomisk tillväxt (3%), seger i det stora fosterländska kriget (3%). I dessa varianter dominerar föreningar med en rättvis samhällsordning, ekonomiska och politiska förhållanden är mindre vanliga. Negativa konnotationer är mycket mindre vanliga: brist, ransonering (4 %), förtryck (4 %) och republikernas kollaps (2 %). Det vill säga, i den allmänna opinionen är bilden av Sovjetunionen fylld med övervägande positiva betydelser.
Bland ryssar över 35 år förekommer barndom/ungdom bland de dominerande föreningarna; Ju äldre de svarande är, desto oftare säger de att Sovjetunionen var en bra tid. Ungdomar i åldern 18-24 år har en rad föreningar fyllda med historiska markeringar.
Topp 3 föreningar i olika åldersgrupper:
18-24 år: Stalin (13%), kommunism (13%), folkvänskap (12%);
25-34 år: stabilitet (13%), vänskap mellan folk (11%), förtryck (10%);
35-44 år: stabilitet (18%), barndom, ungdom (17%), vänskap mellan folk (13%);
45-59 år: stabilitet (24%), barndom, ungdom (24%), goda tider (20%);
över 60 år: goda tider (22%), barndom, ungdom (16%), stabilitet (14%).
Varannan ryss är övertygad om att det fanns mer bra i Sovjetunionen (51 %), och bara 5 % säger motsatsen; ytterligare 38 % tror att det fanns lika mycket gott och ont. Ju äldre en person är, desto oftare ser han mer bra i Sovjetunionen: bland medborgare över 60 år svarade 63% på detta sätt, vilket är dubbelt så mycket jämfört med 18-24-åringar (31%). Unga medborgare är mer benägna än andra att säga att det fanns både bra och dåliga saker på den tiden (48 % och 43 % bland 18-24-åringar respektive 25-34-åringar).
Övervägandet av positiva saker under sovjettiden rapporteras oftare av medborgare som karakteriserar sin ekonomiska situation som dålig (53 % mot 44 % bland dem som är nöjda med sin ekonomiska situation). Siffran är också högre bland invånare i Ural federala distriktet (60 %) och aktiva tv-tittare (62 % mot 35 % bland aktiva internetanvändare).
Betyget på enastående, enligt ryssarnas åsikt, prestationer från Sovjetunionen leds av rymdprogrammet (uppskjutningen av den första satelliten och den första bemannade flygningen i rymden), varannan person (55%) talar om detta. Topp 5 inkluderade också seger i det stora fosterländska kriget (13 %), industriell utveckling (12 %), utveckling av vetenskap och teknik, de bästa forskarna (10 %) och kärnvapen, kärnenergi (10 %). Denna lista domineras av sfären av vetenskap och teknik; Ryssarna nämnde mindre ofta sociala förmåner som gratis utbildning och gratis medicin (9 % respektive 6 %), det militärindustriella komplexet (6 %) och landvinningar ( 5 %) och idrott (4 %), ekonomi och bygg (4 % vardera).
Den positiva bilden av Sovjetunionen och den detaljerade listan över den tidens prestationer talar inte bara om ryssarnas positiva inställning till Sovjetunionen, utan också om de värderingar och framgångar som också efterfrågas i det moderna samhället – stabilitet, sammanhållning , sociala garantier, utveckling av vetenskap och teknik.
Ett förflutet du inte kan ta tillbaka
Mer än hälften av ryssarna ångrar Sovjetunionens kollaps (58 %), 20 %, eller en av fem, ångrar inte det; ytterligare 13 % noterade att de var likgiltiga. 2005 fanns det fler ångerfulla människor – 66% och färre likgiltiga – 6%, det vill säga den känslomässiga bedömningen av Sovjetunionens kollaps ”kallnar”, men mycket långsamt.
Den särskiljande faktorn i attityder till Sovjetunionens kollaps är generationsgränser och personlig erfarenhet av att leva i Sovjetunionen. Den högsta nivån av ånger noterades bland medborgare över 45 år – 70 % bland 45-59-åringar och 81 % bland de över 60 år. Den yngre generationen ryssar är övervägande lugna om denna historiska händelse – 40% av 18-24-åringar talar om likgiltighet (3 gånger oftare än ryssar som helhet), inte mer än 19% känner ånger.
Män är något mer benägna att ångra Sovjetunionens kollaps – 62% vs. 55 % kvinnor.
Självutvärdering av inkomst är en annan faktor i attityden till Sovjetunionens kollaps: bland dem som är missnöjda med sin ekonomiska situation säger 67 % att de ångrar sig (mot 50 % bland de som är nöjda), och 13 % säger att de inte ångrar sig. (mot 26 % bland de som är nöjda).
I Fjärran Östern federala distriktet registrerades det maximala antalet personer som ångrar Sovjetunionens kollaps – 66%. Det maximala antalet av dem som inte ångrar var i det nordvästra distriktet – 27%, och det maximala av dem som var likgiltiga – i Volga-distriktet, 20%.
Hierarkin av skäl till varför ryssarna ångrar Sovjetunionens kollaps leds av en känsla av enhet, sammanhållning, vänskap – 26%, denna faktor dominerar med en märkbar fördel. Detta följs av stabilitet, en stor makt, ett bättre liv (9 % vardera) och republikernas splittring (9 %). 8 % i denna grupp pekade var och en på växande fientlighet mellan republikerna, krig och en fallande levnadsstandard. 7 % var och en nämnde skäl som en högre nivå av socialpolitik och ekonomi i Sovjetunionen, tillgången på arbete för alla medborgare; fri sjukvård och gratis utbildning förekom i 6 % respektive 5 % av svaren. I mindre utsträckning talade svaren om förlusten av en del av territorierna, stängning av gränser, befolkningsminskning, förstörelse av ideologi och låga priser (4 % vardera). Det vill säga, huvudorsaken till nostalgi för Sovjetunionen är känslan av att tillhöra ett stort, vänligt folk, känslan av att vara en del av en stormakt.
De som inte ångrar Sovjetunionens sammanbrott hävdar detta i första hand med ekonomiska argument och övergången till ett marknadssystem (16%). På andra plats är alternativet ”det förflutna kan inte återlämnas” (15%), samma antal talar om politiska förändringar – övergången till demokrati (15%); ytterligare 9 % talade om järnridåns fall och en öppen utrikespolitik. Den ekonomiska och politiska situationen i det moderna ryska samhället ser mer framgångsrik ut i åsikterna från respondenter från denna grupp; sådana argument är avgörande för dem.
Hälften av ryssarna erkände, liksom förra året, att de skulle vilja se ett återupprättande av Sovjetunionen – 48 % (2021 – 48 %). Andelen är högre bland män (53 % jämfört med 44 % bland kvinnor) och ökar med åldern: i gruppen 60+ når den maximalt 58 %, vilket är dubbelt så mycket jämfört med unga ryssar 18-24 år gamla ( 27 %). En annan faktor är urbanisering, landsbygdsinvånare gav positiva svar i 60 % av fallen (mot 31 % bland invånarna i båda huvudstäderna). 37 % av våra medborgare skulle inte gilla att Sovjetunionen återupprättades. Dessa är främst unga människor i åldern 18-24 (54 %), en publik som är nöjd med sin inkomst (45 %), invånare i Moskva och St. Petersburg (60 %), städer med en befolkning på över en miljon (47 %), aktiva internetanvändare (50 %) och invånare i det nordvästra federala distriktet (45 %).
Trots det faktum att andelen ryssar som vill återupprätta Sovjetunionen är högre än andelen av dem som inte vill det, är majoriteten övertygade om att detta är omöjligt nuförtiden – 67%, två av tre. En tredjedel av våra medborgare tror på denna möjlighet – 27%. 2006 var siffrorna ungefär desamma (69% trodde inte, 24% trodde), förra året gav ryssarna oftare negativa svar – 72%.
Oftare än andra talar medborgare med högre utbildning (73%), invånare i båda huvudstäderna (83%) och städer med en befolkning på 500-950 tusen människor om omöjligheten att återställa Sovjetunionen. (63 %), såväl som de som bor i de centrala (73 %) och nordvästra (75 %) federala distrikten.
De som skulle vilja återupprätta Sovjetunionen tror på en sådan möjlighet 4,3 gånger oftare än de som inte vill ha det – 39% vs. 9 %.
De som ångrar Sovjetunionens kollaps tror också oftare att en återgång till Sovjetunionen fortfarande är möjlig: 30% vs. 18 % bland dem som inte ångrar sig.
https://wciom.ru/analytical-reviews/analiticheskii-obzor/100-let-sssr-zabyt-nelzja-vernutsja
Svaren är inget som förvånar mig.
Dock innehåller inte frågorna något om diktatur, planekonomi, privat ägande, yttrandefrihet, föreningsfrihet osv.
Om du frågar mig så tycker jag mitt 1970 och 1980 tal var bättre än det samhälleliga kaos som ivrande politiker ställt till med idag.
Men inte bara politiker. Det gäller i samma utsträckning medielandskapet och s.k. NGO:er.
Om samtliga dessa hade haft en tro på Sverige som nation hade vi kunnat behålla alliansfriheten samt i övriga Världen en bild av Sverige som ett respekterat land.
Någonstans där blir jag tveksam till s.k. ”demokratier”.
För mycket demokrati skadar sans, balans och kontinuitet.
Ryssland vinner på en Centralmakt som ansvarar för långsiktiga beslut i nationens och medborgarnas intresse.
Jag vill mena att den sortens mer auktoritära maktsystem är mer skyddad från yttre påverkan vart helst den kommer ifrån.
Vår så kallade ”demokrati” har tyvärr abdikerat och överlämnat vårt folks makt till Bryssel och Washington.
Det är inte helt olikt Ukraina faktiskt.
Kanske därför Sverige är så vurmande för Ukraina?
Arbetarklass,
Du är lite av Platon, han var också demokratiskeptisk; för att styra behövde man vara insatt och tänka bra. Statens uppgift var att uppnå rättvisa, ett ideal, inte som idag då fakta ersätts med tyckande, du håller med eller hur?
Frågor om rättvisa, dygder, kunskapens natur och hur man skulle leva, ägnade sig Platon åt, om sinnena våra tvivlade han på och menade därför att vår kunskap inte heller kan bygga på sinnlig erfarenhet.
Jag tycker du och Platon har ngt gemensamt gällande din Världen, hans Sinnevärlden och Idévärlden.
Platon menar att sinnevärlden är egentligen inte mycket till verklighet.
Idévärlden är den sanna verkligheten bortom tid och rum. En oföränderlig och ideal verklighet där en fyrkant alltid är en perfekt fyrkant. Sinnevärlden är endast en ofullkomlig kopia eller förvrängd avspegling av idévärlden. I sinnevärlden är ett cirkelformat objekt aldrig helt cirkelformat och en rät linje aldrig helt rät. Vad det innebär att något är cirkelformat går därför inte heller att förstå genom att endast undersöka objekt som ser cirkelformade ut. Tvärtom förstår vi endast begreppet ”cirkel” om vi vänder oss till vårt förnuft – genom att vi förstår ”cirkelns idé”. För Platon är kunskapen i slutändan en begreppskunskap och idévärlden är ”platsen” där vi finner begreppens (idéernas) sanna innebörd.
—-
Filosofera nu om demokratins sanna innebörd…eller kunskap och sinnlig erfarenhet.
Hej Carina
Jag tror det är svårt att ta redovisade resultat som fakta ur undersökningen du hänvisar till därför människan tenderar att minnas sådant som varit bra.
För visst var det väl skönare somrar och vintrigare vintrar när du var liten eller hur?
Man minns det roliga och sällan det tråkiga om det nu inte varit något omskakande och dramatiskt.
Vi är skapade sådana, eller utvecklade om du hellre vill, för att livet ska bli lättare att leva.
Det är en fråga om överlevnad.
Jag har precis kollat en video från Trafikmagasinet 1983 när Perstad och Glenning besökte Ryssland efter många och långa ansökningar.
Närmare bestämd den nyuppförda biltillverkningsstaden Togliatti (uppkallad efter en italiensk kommunistledare) strax väster om Uralbergen.
Det är italienska Fiat som uppfört fabriken men som nu står på egna ben och ska utveckla en egen bilmodell.
Vägarna är breda i Ryssland men fortfarande få bilar 1983.
Dock är inte bilarna i första hand avsedda för att säljas inom landet.
Det är exporten som är det intressanta då exporten av jordbruksprodukter lyckats sämre.
Sovjetunionen är en planekonomi och behöver Västvaluta för nödvändig import.
Därför tvingas en sovjetryss vänta cirka åtta år på en bil även om betalning finns.
Just ryssars inställning till varubristen som fanns inom Sovjetunionen är tyvärr inget jag kan se i din för övrigt omfattande undersökning.
Kanske är det så att det mindre bra med Sovjetunionen fallit i glömska?
Därför det blir så mycket lättare att leva då i ett Ryssland där livets situationer även bjuder på motgångar och ibland även kampen om överlevnad.
Ryssar är ett prövat folk och har så genom historien varit.
Ett folk som tagit sig genom motgångar kan då också överleva ett krig.
Kanske till och med utan att besegras?
Jag minns bilen från Ryssland och den hette Vaz i Sverige.
I övriga Världen såldes bilen från Ryssland under namnet Lada men som du förstår passade det namnet inte hos oss.
Jag minns även det Stockholmsbaserade företaget som importerade bilen från Ryssland och företaget hette Matreco. En förkortning tror jag.
Det var egentligen ett företag ägt av ryska staten då Sovjetunionen var en planekonomi.
Jag minns också det ryktades om att Matreco fungerade som Sovjetisk spioncentral.
Kanske det var så också mer eller mindre?
Då planekonomin begränsar utvecklingsmöjligheter fanns ett skriande behov för den Fria Marknadens potential för utveckling och ny teknik.
Inom ett område vet jag de Västerländska ekonomiska sanktionerna mot Ryssland har lyckats.
Det är inom den ryska marknaden för bilar som blivit ungefär dubbelt så dyrare som tidigare.
Köpa bil i Ryssland idag är svårt.
Vad jag vet finns heller ingen rysktillverkad bil att köpa ny idag förutom möjligen någon terrängbil som ryssar är bra på att utveckla.
Belarus har heller ingen egen bil. Där finns bara bilar från Väst.
Kanske Ryssland och Belarus borde stimulera satsningar på en egen bil för att bli kvitt importberoendet?
Jag tror det kan vara lagom tid nu då det från Västvärlden endast kommer produceras elbilar i framtiden.
I och för sig tror jag inte Ryssland är främmande för elbilar alls, däremot tror jag på det kommer finnas en blandning då man i Ryssland numera inte så gärna inkräktar på den personliga friheten vad gäller sättet att leva.
Centralmakten är tämligen auktoritär i Ryssland men Marknaden är desto mer liberal har jag förstått.
Jag tror mer liberal än hos oss men på ett annat sätt som ökar friheten till konsumenten.
Hos oss är friheten mer koncentrerad till producenten, kapitalisten eller Borgaren.
Demokratin är Borgerlig medan den auktoritära staten istället står i beroende till folkflertalet.
Hejsan arbetarklass,
Du och jag har vuxit upp i två olika kulturella, geografiska och politiska miljöer i Sverige, vi tänker och beter oss olika – tack och lov – för oss båda.
Olikheten är vacker speciellt i möten människor emellan – om – en har förmågan att respektera och förstå hur utvecklande det kan vara, förstås. Det förutsätter en icke existerande politisk Jantelag eller Jantelag överhuvudtaget.
Arbetarklass, ekonomin är en överlevnadsfaktor, den påverkar förutsättningarna för våra levnadsvillkor.
Din teori om överlevnad ser jag som naiv…
”Man minns det roliga och sällan det tråkiga om det nu inte varit något omskakande och dramatiskt.
Vi är skapade sådana, eller utvecklade om du hellre vill, för att livet ska bli lättare att leva.
Det är en fråga om överlevnad”
Du tror väl inte att palestinierna känner att livet blir lättare att leva om de minns ngt roligt….?
”Du tror väl inte att palestinierna känner att livet blir lättare att leva om de minns ngt roligt….?”
Jo, det tror jag.
Men roligt är inte ekonomiskt.
Roligt har med lycka att göra.
Känslor inom sig.
Lycka kan uppstå med det allra enklaste.
Därför kan man inte säga att vissa folkgrupper skulle vara mindre lyckliga.
Även om de har det långt mycket besvärligare än vad de borde ha för rättvisans skull eller av någon annan anledning.
Svårt att säga vad jag närmast mest önskar palestinierna.
Kanske krigslycka just nu för rättvisans skull?
Men tyvärr tror jag inte det är något man minns som gör det lättare att leva.
Det måste vara mer personligt och mer nära.
Som den där gången när man lekte med stenar i solen nere på stranden i Gaza eller liknande.
——————-
Intressant att ”Du och jag har vuxit upp i två olika kulturella, geografiska och politiska miljöer i Sverige, vi tänker och beter oss olika – tack och lov – för oss båda.”
Jaha, där ser man. Du vet mer än jag.
Men jag vet ytterligare en skillnad.
Av förnamnet ser jag vi är av olika kön.
Jag vill mena det har betydelse men den betydelsen är något som vänstern numera helt förnekar.
Vänstern menar istället att kön är något man upplever.
Jag kan väl medgiva en viss flexibilitet då personers karaktär kan variera något men könet är ändå konstant och endast kvinnor kan föda barn.
Jag tror det är mycket som påverkar oss.
Både miljö och arv.
Inget av dem går att förneka.
Samt båda är lika viktiga.
De kan heller inte ersätta varandra utan att det leder till någon form av katastrof.
arbetarklass, en människa kan absolut inte tycka det är roligt och känna sig lycklig när den letar igenom rasmassorna för att hitta sina barn eller ngn kär anhörig, lycklig blir den om den finner sina käraste vid liv.
arbetarklass, jag behöver inte ”veta” jag kan förstå av kommentarerna dina att vi har olika uppväxtkulturer. Vår personlighet kan förklaras till viss del av familjemiljön, till stor del påverkad av externa miljön och icke att förglömma de genetiska faktorerna som vi bär inom oss…lätt är väl ändå att förstå hur olika vi är, hur dina egenskaper utvecklats annorlunda än mina eftersom vårt genetiska arv, omgivningen och miljön är byggstenarna till var och ens personlighet.
Det där med vad vänstern menar när det gäller könsidentitet och hur det upplevs skiter jag fullständigt i, problemet är att samhällssystemet har politiskt genmanipulerat människors hjärnor.
Hej Kerstin
Om du menar ryssarna vill ha kommunistpartiets diktatur tillbaka så tror jag du har fattat helt fel.
Som jag uppfattat ser många av ryssarna, de äldsta som upplevt den tiden (nästan alltid kvinnor då männen från den tiden inte finns vid liv längre) Sovjettiden som ”sitt” Ryssland och som dominerade Sovjetunionen.
Centralmakten fanns då, som nu, i Kremlin, Moskva.
Egentligen tror jag inte där är någon större skillnad på Ryssland före kommunisternas Sovjetunionen, under, eller efter som dagens Ryssland.
Saken hamnar främst om det Ryska Imperiet, dess berättigande och överlevnad.
Nu har hotet från Väst mot Imperiet ännu en gång visat sig och den ryska Björnen ryter i med full kraft.
Jag tillhör dem som fullt och fast står upp för den ryska Björnens frihet.
Och det har ingenting med kommunism att göra.
Angående dagens Nord Korea har jag nu förstått det är det mest bisarra man kan uppleva.
Samtidigt tror jag denna bisarra verklighet är regimens bästa möjlighet att skaffa valuta de kan använda till import då planekonomin gör att egenförsörjning som i någon mån uppvägs till omvärldens utveckling ej kan ordnas med de egna resurserna.
Att folket i Nord Korea överhuvudtaget orkar överleva beror inte på någonting annat än att de utsatts för kommunistisk hjärntvätt sedan födseln.
Där centreringen kring Den Stora Ledaren är total.
Kommunister borde flytta till Nord Korea.
För där, både framför och bakom kulissen, tycks finnas allt de önskar och tänker sig i sitt utopiska samhälle.
Vi andra föredrar Marknadens frihet, även om den har sina brister.
Och det är precis vad ryssarna tycks göra.
Ryssarna föredrar Marknadens Frihet så länge den är säkrad av den Ryska Staten till förmån för dess medborgare.
Ryssar gillar nämligen inte om Västvärlden försöker ta något som anser är deras, eller inkräkta på deras områden.
Det är anledningen till Rysslands Specialoperation i Ukraina.
Ryssland har ett bra förhållande till Nord Korea.
Samarbete är att hjälpa varandra.
Konkurrens främjar utveckling.
Krig är konkurrensen hejdlöst utvecklad till våld.
Många uppfinningar har blivit till i krigets tillstånd.
Frågan blir då: är fördelarna med konkurrens värda sina offer?
Intressant det du skriver om samarbete och konkurrens. År det inte en beskrivning på å ena sidan marknadskrafternas spelrum med resultat och socialismens dito å den andra?
”Frågan blir då: är fördelarna med konkurrens värda sina offer?”
Det får man nog se som människans ansvar.
1700-talets industri liberalismens England väckte motrörelser i offrens armod.
Men i takt med armoden minskar gör motrörelserna detsamma.
I dag accepterar Vänsterpartiet kapitalismen även om de säger sig inte gilla den.
Det jag hört om Sovjetunionen är att det var ett vänligare samhälle.
Kanske de hade det riktigt trevligt i en hundra meter lång brödkö utanför en vanlig livsmedelsbutik?
Skämt åsido, Sovjetunionen gav många fördelar för en vanlig arbetare.
Dock var det sämre med friheten som är betydligt bättre idag.
Frihet i kombination med trygghet, det är så jag ser Ryssland.
Den ”normale” ryssen förstår också att om man släpper in Västvärlden fritt går allt man kämpat för förlorat.
Jag rekommenderar nedan 10 minuters video för intresserade av det globala maktspelet och Västvärldens intressen samt aktiviteter i Orientens länder.
Mannen som talar på engelska företräder också de dagliga rapporterna på Military Summary om kriget i Ukraina vilka jag följer så noga jag förstår språket.
Jag betraktar kanalen mycket seriös även om tendens råder till ryska sidan av konflikten.
Men det får man ta hänsyn till vid bedömningen.
Det viktiga är att man får en någorlunda tillförlitlig och framförallt överskådlig uppfattning om vad som händer.
Avgörandena sker inte jämt fördelat över hela den hundra mil långa frontlinjen utan koncentreras till platser som utmärks strategiska.
The Red Sea Is The ”Dead” Sea for Western Business
https://www.youtube.com/watch?v=s0Wqj2G-SvA
Diskussionerna vågor går ovanligt höga här och böljar åt olika håll. Jag förmodar ändå att alla i tråden är tämligen överens om Jeffrey Sachs gärning som internaionell ekonomisk rådgivare.
I mitt tycke är det just denna gärning som gör hans ställningstaganden i vittnesmålet inför FN:s säkerhetsråd så intressanta. Han kan ju svårligen anklagas för att vara kommunist? Eller ens Putin-kramare
Jag förmodar också att de flesta av debattörerna i sak instämmer i det mesta av innehållet hans anförande. Jag anser att han därmed, just genom sin ”handel och vandel”, ger mer tyngd åt de argument som kommunister och ”Putin-kramare” brukar anföra mot den förhärskande linjen i ”det kollektiva väst”.
Det var därför jag hyfsade Googles översättning av hans tal och – på uppmaning – skickade in den till Global Politics. Det har uppenbarligen inte fallit alla på läppen.
* * *
I första delen av sitt sexbandsverk om andra världskriget brännmärker Winston Churchill den brittiska regeringens avvisande av Sovjetunionens upprepade propåer om en gemensam front mot Nazi-Tyskland, innan Andra världskriget kriget bröt ut. Molotov-Ribbentropp-pakten beskriver Churchill som den nödlösning Stalin på grund av detta tvingades till.
Senare skulle Churchill, med V-tecknet, sin cigarr och sitt plommonstop, bli västlig galjonsfigur för de allierades koalition. För att efter den gemensamma segern över nazismen bli den som med sitt tal i Fulton, (Missouri, USA) angav startpunkten för det kalla kriget.
Två frågor till Carina Lundström:
– Anser du att Sovjetunionen borde ha vägrat allt samarbete med Churchill och istället brännmärkt honom som den blodbesudlade arbetarhatare han var och för hans skryt om sitt deltagande i massmord på ”infödingar” i de brittiska kolonierna?
–Anser du att kommunister och anti-imperialister kan ge erkännande till – och samarbeta med – endast fläckfritt ofelbara, hundraprocentiga meningsfränder?
Med din syn på Jeffrey Sachs antar jag att dina svar bara kan bli jakande.
Förutfattade meningar är inte bra
Näsman och att gå till ytterligheter med dumma frågor visar endast hur illa det osar. Att belysa Sachs negativa historia har tydligen retat upp dig och ett antal ”medlöpare” här på Globals, det förundrar mig att ni kallar er socialister, egentligen inte för det kvittar…och jag står fortfarande fast vid att han är en falsk j-vel, det var Churchill också och för att inte tala om hur många falska j-vlar det funnits och finns i kommunistiska partier, oftast enligt partistyrelsen och ngr kamrater. Det borde du veta och vad gör man med dem? Jo, med buller och bång åker de ut….
Det brukar ibland sägas att det inte finns några dumma frågor. Carina Lundström tycks ha en annan uppfattning. Även dumma frågor kan dock allt som oftast besvaras, så länge de inte är retoriska fällor av typen ”Har du slutat slå din fru?”
Jag vill hävda att min fråga inte är av denna karaktär och därför utmärkt väl borde kunna besvaras av en seriös debattör.
Lundströms väljer istället att demonstrera sin ovilja att svara. Om någon till äventyrs skulle imponeras av detta så gäller det i alla händelser inte mig.
Jag provar med en annan fråga:
– I vilka av de sakfrågor som Jeffrey Sachs berör i sitt anförande menar du att hans ställningstaganden stärker ”det kollektiva väst” och på vilket sätt?
[…] två senaste artiklarna med Jeffrey Sachs: Prof. Jeffrey Sachs viktiga vittnesmål till FN:s säkerhetsråd – 20 november 2023. (54 […]