Regimbyte har varit USA:s mål i Ryssland i flera år

Denna artikel 29/3 av den kände analytikern Scott Ritter har översatts av Rolf Nilsson. https://www.rt.com/russia/552943-biden-russia-regime-change/. Tror att hans bedömning är riktig.

Scott Ritter är en före detta underrättelseofficer för US Marine Corps och författare till ”SCORPION KING: America’s Suicidal Embrace of Nuclear Weapons from FDR to Trump.” Han tjänstgjorde i Sovjetunionen som inspektör för genomförandet av INF-fördraget, i general Schwarzkopfs stab under Gulfkriget och från 1991-1998 som FN-vapeninspektör. @RealScottRitter

_________________________________________________________________

Regimbyte har varit USA:s mål i Ryssland i flera år

Trots alla försök att begränsa skadan av Bidens yttrande ”Putin kan inte förbli vid makten”, så är detta precis vad Washington önskar

Det var den kulminerande händelsen på en fyradagarsresa, som planerades i sista minuten, i syfte att samla Europa för att stå upp mot Rysslands militära intrång i Ukraina. När han talade inför en stor och entusiastisk folkmassa i den polska huvudstaden Warszawa, avslutade USA:s president Joe Biden sina uttalanden med att gå utanför manuset. Efter att ha fördömt vad han kallade sin ryske motsvarighet Vladimir Putins ”brutalitet” i Ukraina, yttrade Biden nio ord som i ett ögonblick omintetgjorde vad som än hade åstadkommits på denna resa: ”För guds skull, den här mannen [Putin] kan inte sitta kvar vid makten.”

Biden lämnade platsen och begav sig direkt till Air Force One, som stod klar för att flyga honom tillbaka till USA. Redan innan hans plan kunde lyfta från marken kämpade Vita huset för att begränsa den skada, som Bidens senaste blunder åstadkom. ”Presidentens poäng”, förklarade en icke namngiven tjänsteman i Vita huset för pressen, ”var att Putin inte kan tillåtas att utöva makt över sina grannar eller regionen. Han diskuterade inte Putins makt i Ryssland, eller regimförändring.”

När Biden kom tillbaka till USA blev han tillfrågad om han i själva verket krävde ett regimskifte i Moskva. Biden erbjöd ett kortfattat svar på ett ord: ”Nej.”

Men uttalandet utanför manus fortsatte att förfölja Biden, som senare var tvungen att ge en mer detaljerad förklaring till sitt utbrott, och då berättade för pressen ”Jag uttryckte den moraliska upprördhet jag kände … [över] den här mannens handlingar [dvs. , Putin]”, sa Biden. ”Jag talade inte då, och inte heller talar jag nu, om en policyförändring.”

Biden tillade senare att ”Ingen tror att jag pratade om att avlägsna Putin. Ingen tror det.”

Tydligen var tillräckligt många bekymrade över just den frågan för att få diplomater i USA och Europa att arbeta övertid för att förklara något annat. USA:s utrikesminister Antony Blinken förklarade att USA ”upprepade gånger” hade uttalat att ”vi inte har en strategi för regimförändring i Ryssland – eller någon annanstans. För oss handlar det inte om regimbyte”, förklarade han. ”Det ryska folket måste bestämma vem de vill ska leda dem.”

Josep Borrell, EU:s chefdiplomat, steg också fram för att bortförklara Bidens uttalanden. ”[I EU] är vi inte ute efter ett regimskifte, det är något för de ryska medborgarna att bestämma, om de så klart nu kan bestämma det.”

Tyvärr, för både Blinken och Borrell, verkar bevisen tyda på något annat. Enligt den brittiska journalisten, Niall Ferguson, citerades en hög tjänsteman i Biden-administrationen för att säga, innan Bidens misslyckande, att i efterdyningarna av det ryska militära intrånget i Ukraina, ”Det enda slutet på spelet nu är ett slut på Putins regim. Tills dess, så länge Putin sitter kvar, kommer [Ryssland] att vara en paria-stat som aldrig kommer att välkomnas tillbaka in i nationernas gemenskap.”

Varken åsikten (dvs. att Putin måste avgå) eller mekanismen för regimändring (att det ryska folket kommer att tvinga bort honom) representerar nytänkande i termer av västvärldens inställning till den nuvarande ryska regeringen. I själva verket är båda välkända för Ryssland. Enligt Michael McFaul, USA:s ambassadör i Ryssland 2012-2014, tror Rysslands president Vladimir Putin att USA arbetar hårt för att främja regimförändringar runt om i världen, inklusive i Ryssland, genom så kallade ”färgrevolutioner” eller folkliga mass-uppror.

Redan 2005 skrev McFaul själv en hel artikel om USA:s ansträngningar för regimförändringar i det forna Sovjetunionen. Detta var en av anledningarna till att president Barack Obamas beslut att skicka honom till Moskva visade sig vara så impopulärt på den ryska sidan.

Kreml anklagade USA för att engagera sig i sådana handlingar i Ryssland, efter det ryska valet till duman i december 2011, som dåvarande premiärminister Putins parti vann knappt. Vid ett möte med Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE, uttryckte USA:s förra utrikesminister, Hillary Clinton, efter duma-valet 2011 sin ”allvarliga oro över valets genomförande” och krävde en ”fullständig utredning av alla rapporter om bedrägeri och hot”, och tillade ”Det ryska folket, som människor överallt, förtjänar rätten att få sina röster hörda och sina röster räknade. Och det betyder att de förtjänar fria, rättvisa, transparenta val och ledare som är ansvariga inför dem.”

Putin anklagade i sin tur Clinton för att ge ”signalen” till oppositionsledare att genomföra massoroligheter för att undergräva de ryska valen. ”[Oppositionsledarna] hörde signalen och med stöd av det amerikanska utrikesdepartementet började ett aktivt arbete”, sa Putin efter Clintons kommentarer. ”Vi är alla vuxna här. Vi förstår alla att organisatörerna agerar enligt ett välkänt scenario och i sina egna legosoldaters politiska intressen.”

McFaul underströk oron från Putins sida, när det kom till Clintons uttalanden. ”Han var uppriktigt orolig över den här mobiliseringen mot honom,” sa McFaul senare, ”och det var då han svängde hårt mot oss. För Putin bekräftade detta hans teori om USA:s utrikespolitik.”

McFaul borde veta, med tanke på det faktum att han var arkitekten bakom den så kallade ”Russia-reset”-politiken, som vidtogs av president Barack Obamas administration 2009. Det verkliga syftet med denna återställningspolicy var dock regimbyte – att underlätta bemyndigande av president Dmitrij Medvedev, den tidigare premiärministern, som hade bytt plats med Putin 2008 på grund av att den ryska konstitutionen begränsade Putin till två på varandra följande mandatperioder (konstitutionen har sedan dess ändrats), för att permanent ersätta Putin som president.

Under McFauls inflytande begränsade Vita huset kontakten med Putin och man lade all sin uppmärksamhet på Medvedev. Denna offensiva press (full-court press, idrottsterm, ö.a.) för att förhindra Putins återkomst till Kreml som president, sträckte sig till Joe Biden, som vid den tiden var Obamas vicepresident.

Under en resa till Moskva i mars 2011 ska Biden ha uppmanat Putin att inte söka omval, och sa till en grupp ryska oppositionsledare att det skulle vara bättre för Ryssland om Putin inte kandiderar till omval nästa år. ”I slutet av mötet,” sade Boris Nemtsov, en ledande oppositionsfigur som mördades i Moskva den 27 februari 2015, i sin blogg, ”sa Biden, att i Putins ställe skulle han inte ställa upp som president 2012, eftersom detta skulle vara dåligt för landet och för honom själv.”

Putin ignorerade naturligtvis Bidens ”råd” och fortsatte med att återta presidentposten i valet i mars 2012.

Den ryska regeringen har länge hävdat att västerländska underrättelsetjänster hade använt ”demokratifrämjande” som en front för att organisera politisk opposition mot Putin, med målet att avsätta honom från ämbetet – dvs regimbyte. En av de mest offentliga aspekterna av denna ansträngning var Rysslands upptäckt av en så kallad ”spy rock” som användes av den brittiska underrättelsetjänsten, MI6, för att kommunicera med dess agenter i Moskva (fejkad sten som innehåller elektronik, ö.a.). Samtidigt som detta objekt (i verkligheten en hemlig elektronisk enhet som används för att underlätta kommunikation) var i drift, anklagade de ryska underrättelsetjänsterna britterna för att i hemlighet finansiera ryska politiska oppositionsgrupper.

Incidenter som ”the spy-rock” ledde till att den ryska regeringen slog till mot utlandsfinansierade, icke-statliga organisationer (NGOs), och först antog lagar som tvingade grupper, som får utländsk finansiering och anses delta i politiska aktiviteter, att registrera sig som ”utländska agenter”, innan man helt och hållet spärrade icke-statliga organisationer, om de ansågs utgöra ett hot mot Rysslands konstitutionella ordning, försvar eller säkerhet. Listan över förbjudna organisationer inkluderade USAID, vilket fick Obama-administrationen att dra sig ur Civil Society Working Group i USA-Rysslands bilaterala presidentkommission. Thomas Melia, gruppens amerikanska vice ordförande, noterade att ”de åtgärder som nyligen vidtagits av den ryska regeringen för att införa restriktioner för det civila samhället… ifrågasatte allvarligt huruvida det var användbart eller lämpligt att upprätthålla den mekanismen.” Hans åsikter upprepades av taleskvinnan för utrikesdepartementet, Victoria Nuland, som sa till pressen att ”arbetsgruppen inte främjade civilsamhällets sak i Ryssland.”

Lämnat outtalat var det faktum, att vad USA kallade ”att främja civilsamhällets sak i Ryssland” sågs av Ryssland som lite mer än tunt förtäckta ansträngningar för regimförändring, genom utländskt finansierad ”färgrevolution”.

Medan USA:s och dess västerländska allierades öppna och förtäckta ansträngningar att undergräva och störta Putins regering, genom att underlätta intern politisk opposition i Ryssland, med ett uppehåll under Trumpadministrationens fyra år, har valet av Joe Biden 2020 och tillkomsten av den nuvarande Ukraina-krisen, lett till att Biden-administrationen engagerar sig på nytt för att försöka försvaga Putins grepp om makten och i slutändan för att avlägsna den ryske presidenten från sitt ämbete.

Biden-administrationen har tagit till greppet att tala direkt till det ryska folket, för att underblåsa inre oroligheter i Ryssland. ”Vi vet att många av er inte vill ha någon del av det här kriget”, sa utrikesminister Antony Blinken nyligen, i ett tal till Rysslands folk. ”Ni – som ukrainare, som amerikaner, som människor överallt – vill ha samma grundläggande saker: bra jobb, ren luft och rent vatten, chansen att uppfostra era barn i trygga stadsdelar, skicka dem till bra skolor, ge dem bättre liv än ni själva haft. Hur i hela världen hjälper president Putins oprovocerade aggression mot Ukraina er att uppnå någon av dessa saker?”

Lämnat osagt var vad Blinken förväntade sig att det ryska folket skulle göra åt saken.

Blinkens kommentarer följde dem som Joe Biden gjorde under dagarna fram till den ryska militärens inmarsch i Ukraina, när den amerikanska presidenten den 15 februari riktade sig direkt till det ryska folket: ”Till Rysslands medborgare: Ni är inte vår fiende,” sa Biden. ”Och jag tror inte att ni vill ha ett blodigt, destruktivt krig mot Ukraina – ett land och ett folk som ni delar så djupa band av familj, historia och kultur med.”

Utrikesdepartementet har tagit sig för att skicka ut tweets på ryska språket, som uppmuntrar till offentliga demonstrationer mot kriget. ”Ryssarnas öppna protest mot president Putin och hans krig är en mycket modig handling”, förklarar en sådan tweet. ”Som president Biden sa, det ryska folket är inte vår fiende. Vi skyller detta krig på president Putin, inte på dem.”

Biden-administrationen har gjort sitt yttersta för att se till att dess program för att kommunicera direkt till det ryska folket, i syfte att att främja inhemskt missnöje i Ryssland, är en del av en övergripande strategi för att avlägsna Putin från ämbetet. Biden själv underströk i sina kommentarer den 15 februari att ”Vi försöker inte destabilisera Ryssland.”

Men några i den amerikanska eliten kräver faktiskt att Putin ska tas bort från makten. ”Finns det en Brutus i Ryssland? (Brutus deltog i mordet på den romerske kejsaren Julius Caesar, ö.a.)”, skrev senator Lindsey Graham, en republikan (från South Carolina), känd för sin anti-Putin-åsikt, i en tweet den 3 mars. ”Finns det en mer framgångsrik överste Stauffenberg (Stauffenberg var delaktig i 20 juli-attentatet mot Hitler, ö.a.) i den ryska militären? Det enda sättet detta kan sluta på är att någon i Ryssland tar bort den här killen. Du skulle göra ditt land – och världen – en stor tjänst.”

När han konfronterades för sin tweet, förstärkte Graham sina ord. ”Han [Putin] måste behandlas av det ryska folket,” sa Graham. ”Jag ber inte om att få invadera Ryssland för att ta bort honom. Jag ber inte om att skicka amerikanska markstyrkor till Ukraina för att bekämpa den ryska armén. Jag ber det ryska folket att resa sig och avsluta detta skräckvälde.”

Vita huset var snabbt med att ta avstånd från Grahams tweet den 3 mars. ”Nej, vi förespråkar inte att döda ledaren för ett främmande land eller att införa ett regimskifte”, konstaterade Vita husets talesperson Jen Psaki. ”Det är inte den amerikanska regeringens ståndpunkt och absolut inte ett uttalande som du skulle höra komma från någon som arbetar i den här administrationen.”

Sedan gav Joe Biden, USA:s president, röst åt just samma åsikt under sitt tal i Warszawa: ”För guds skull, den här mannen [Putin] kan inte stanna vid makten.”

Det finns helt enkelt inget annat sätt att snurra det uttalandet. Vare sig talat eller outtalat står det klart för alla, att USA:s officiella politik är, och har varit sedan 2009, ett regimskifte i Moskva, genom att använda krafterna från så kallade ”demokratiska reformer” (dvs. massoroligheter) för att avsätta President Putin.

Tyvärr, för Biden, Blinken, Graham och deras regimförändringskollegor, visade en opinionsundersökning från Levada (erkänd som utländsk agent i Ryssland) att den ryska ledarens godkännandebetyg var över 71%. Chanserna för att deras regimändringsfantasi ska bli verklighet i detta skede av spelet är exakt noll.