Ryssland: att gå långsamt fram

4
843

Källa:
Julian Macfarlane 15/2 på https://julianmacfarlane.substack.com/p/russia-going-slow?utm_source=post-email-title&publication_id=837411&post_id=141688038&utm_campaign=email-post-title&isFreemail=true&r=103ae5&utm_medium=email

Något att diskutera! Inte alls sker på att hans bedömning är riktig.

____________________

Artikeln

Nyligen skrev jag om USA:s – även kallat NATO:s – militärstrategi och Dunning Kruger-syndromet, som får västvärlden att överskatta sin egen kapacitet och underskatta Rysslands.

Jag hävdade att detta sätt att tänka är ett unikt uttryck för den västerländska kulturen och inte finns i samma utsträckning i asiatiska kulturer. Det är inte psykopatologi så mycket som det är sociopatologi.

I västvärlden bygger all kommunikation på föreställningen att människor är av samma åsikt

Särskilt om man är uppvuxen i USA är det svårt att acceptera att människor i andra kulturer inte tänker som man själv gör. Du kanske tolererar olikheter – men tolerans är inte detsamma som acceptans. När västerlänningar bevisas ha fel ignorerar de antingen faktum eller försöker hävda att de som inte håller med dem inte heller har ”rätt”.

Så västliga analytiker – som nu erkänner att den ryska kapaciteten har ”underskattats” – insisterar på att Putin också har ”underskattat”: Västvärldens förmåga – särskilt Ukrainas och NATO:s. Vi hade lite fel i våra uppskattningar – men han hade definitivt fel!

Putins uppgift

Putin missförstod dock inte väst. Kom ihåg att när han tog över Ryssland stod landet på randen till kollaps – med väst redo att gå in och ta över.

Putins uppgift var därför att återuppfinna Ryska federationen, trots dess storlek och etniska mångfald.

Om inte annat visar Putins senaste intervju med Tucker Carlson hans encyklopediska kunskaper om historiska fakta: han visste alltså redan från början vad som skulle hända om han misslyckades med att återuppliva Ryssland.

År 2014 var Ryssland fortfarande för svagt militärt, socialt, industriellt och ekonomiskt för att gå i närkamp med Nato.

Resultatet blev Minsköverenskommelserna. De flesta människor antar att Nato gick med på dessa avtal och aldrig hade för avsikt att respektera dem, utan snarare köpte tid för att bygga upp Ukrainas militär som Natos bästa, största och värsta armé. Dessa avtal utgick från att Ryssland var svagt. Ryssland var naturligtvis svagt, men inte så svagt – bara inte redo.

Red: Läs gärna Frankrikes expresident Hollande bekräftade Merkel: Minsk II var för rusta upp Ukraina och lura ryssarna.

För Putin var det ett tillfälle att:

  • skapa en moralisk position från vilken han kunde samla det ryska folket, om inte hela världen
  • vinna tid för att bygga upp den ryska militären
  • stimulera den ryska industrin

Det tog åtta år, och under den tiden visade den icke folkvalda ukrainska regimen prov på sina folkmordstendenser.

Red: Ukraina februari 2014: Statskupp eller inte?

Putin var noga med att inte underskatta sin motståndare.

Han gick in i konflikten först efter att Donbas och Lugansk hade röstat för och förklarat sig självständiga enligt internationell rätt, och hävdat sin rätt till självbestämmande som en etnisk grupp som inte representerades av en legitim befintlig regering. Detta var samma argument som användes under den amerikanska revolutionen för att de 13 kolonierna skulle förklara sig självständiga från Storbritannien.

Putin satte in en relativt liten rysk styrka för att komplettera de befintliga styrkorna i de två nya republikerna – plus naturligtvis luftstridskrafter. Det var inte på något sätt en ”invasion”. Han var inte ute efter en snabb seger.

Putin var helt klart medveten om att han inte var i krig med Ukraina utan med ett enormt och mäktigt imperium med vanföreställningar – som han passande nog kallade ”lögnernas imperium”.

Vikten av process

ag har kallat Putin för en Fibonacci-tänkare – vilket innebär att han är både kreativ och inkrementell (förbättrar lite i taget, ö.a.). Steg för steg. För människor som han är allt en kreativ process.

Putin använde SMO för att vitalisera Ryssland och rensa landet från en atlantism – som inte är fel i sig, men som i Rysslands fall är uppenbart korrupt. Det har också hjälpt honom att tygla oligarkin. Process.

Att återuppfinna en civilisation handlar inte bara om att återupprätta ekonomin och industrin genom att ge människor jobb – det är både moraliskt och andligt – det handlar om värderingar. Det är den verkliga grunden för ”det allmänna bästa”. Process.

Putin vidhöll alltid sin vilja att förhandla – även om han förstod att väst realistiskt sett inte skulle och inte kunde göra det. Process

För verkliga förhandlingar skulle man behöva lika villkor – något som västvärlden aldrig skulle acceptera.

Så SMO har varit långsamt. Process.

Demilitarisering och avnazifiering

Ryssland åstadkommer både demilitarisering och avnazifiering – det första genom att förmå ukrainarna att genomföra militära självmordsattacker, det andra genom att övertala dem att begå politiskt självmord genom att visa prov på korruption och en enkel brist på intresse för det allmännas bästa.

Så nu ser vi hur ryssarna förbereder ukrainarna för att förgöra sig själva längs hela frontlinjen. Den bästa och största bundsförvanten är naturligtvis Zelenskij.

Zelenskyj har avskedat Zaluzhny som var…

  • populär bland trupperna
  • inte var nöjd med att försvara det oförsvarbara, som i Bakhmut
  • stödd av en rivaliserande Banderit-fraktion (anhängare till Stefan Bandera, dvs. Nazistsympatisörer, ö.a.)

Det går inte så bra på fronten. Bakhmut har förlorats och på senare tid har även Chasiv Yar – som ger logistiskt stöd till ukrainska styrkor i området – hamnat under press. Avdeevka är också hotat.

Zelenskij har utnämnt general Syrsky till överbefälhavare för den ukrainska armén.

Syrsky var ansvarig för offensiven i Charkov, där ukrainarna lyckades, till stor del på grund av att ryssarna inte utmanade dem på marken, utan omgrupperade och försvagade UAF-styrkorna medan de de retirerade. Sedan ansvarade han för Soledar som föll, med stora ukrainska förluster. Efter det ansvarade han för det slakthus som var Bakhmut.

Han är född och utbildad i Ryssland – men han gör som han blir tillsagd eftersom nazisterna håller hans familj som gisslan.

Nu har Zelensky beordrat general Syrsky att anfalla de ryska styrkorna i Avdeevka med sin sista elitbrigad, den 3:e Assault Brigade. Ryssarna har av praktiska skäl inte omringat Avdeevka trots rapporter om motsatsen, vilket lämnar en öppning för UAF att anfalla. Det är naturligtvis en fälla, det ryska flygvapnet är redo med 500 kg FAB-bomber, artilleri och positioner på höjder.

Ryssland har ca 650.000 soldater i Ukraina, men eftersom man bara har avsatt en bråkdel av sina resurser till strid – vill man inte att kriget skall vara över förrän ukrainarna själva har demilitariserats och de europeiska nationerna har destabiliserat sina regeringar, avindustrialiserat, skurit ned på sociala utgifter och utarmat folket.

Med Rysslands utveckling av Fjärran Östern, BRICS snabba framsteg och engagemang i det globala syd – för att inte tala om den nästan totala kollapsen av amerikansk ”mjuk makt”, har ryssarna råd att vänta. Tiden är på deras sida.

Efter befrielsen av Donbas och Lugansk kommer befrielsen av allt öster om floden Dnieper och isoleringen av Odessa och Mykolaiv.

Då återstår Ukraina väster om Dnepr. Vilket kommer att ta tid. Process!

Det är en Fibonacci-värld. Det finns inga raka linjer – bara spiraler.

Men slutet har redan bestämts. Ukraina kommer att bli ryskt igen. Inte för att väst kommer att erkänna det! Det kommer att finnas en exilregering. Kanske Zelensky, kanske den nynazistiske Budanov. De kommer att överleva. Skit flyter.

Föregående artikelVem startade egentligen krigen i Ukraina? 
Nästa artikelStort avslöjande! CIA fick utländska allierade att spionera på Trump
Global Politics
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

4 KOMMENTARER

  1. Det skrivna verkar ligga i linje med vad Jacques Baud sagt vid publiceringen av sin nyaste bok, den om den ryska krigskonsten. Originalet är på franska men om jag inte misstar mig ligger den engelska översättningen redan klar.

    I samband med Tucker Carlson -intervjun kom det fram att Putins största besvikelse är Tysklands vettlösa agerande. Frågan infinner sig dock att vem kunde lita på Merkel ? Hon som blev känd i sitt hemland genom det nya verbet ”merkeln”, vilket betydde slingra sig och inte få nå’nting gjort. Dessutom deklarerade hon från början att hon krupit upp i Onkel Sams ficka.

    Det som artikelförfattaren säger om övertagandet av Ukraina lär vara en missuppfattning. Ryssland har inget intresse av västra Ukraina. Centrala Ukrainas ställning är beroende av interna politiska konstellationer i Ukraina. Ju fler långdistansvapen som skeppas in från väst kräver en bredare skyddszon. ”Ni har klockorna – vi har tiden”.

    • https://thehill.com/opinion/international/4467823-the-idea-of-total-ukrainian-victory-is-delusional/

      Tanken på Ukrainsk seger är vanföreställningar.
      Ordspråksboken, kapitel 26 , innehåller denna ovärderliga insikt: ”Som hundar återvänder till sina spyor, så upprepar dårar sin dårskap. Ser du de som är visa i sina egna ögon? Det finns mer hopp för dårar än för dem.” Ovärderligt eftersom passagen i samband med Ryssland-Ukraina-kriget kraftfullt belyser den aktuella debatten om Ukrainas framtida strategiska utsikter.
      De senaste månaderna har sett hur hunden återvänt till sina spyor i form av hur många försök som helst för att återigen hävda att Ukraina fortfarande har en väg till total seger i sitt krig mot Ryssland. I professionella tidskrifter , på inflytelserika webbplatser och över hela spektrumet av media fortsätter både observatörer, analytiker och förståsigpåare att informera oss om att, ja, det finns ett sätt för Ukraina att segra över Ryssland och utvisa det senare från hela dess territorium, inklusive Krim.

      Man kan hävda att dessa argument förs fram eftersom fakta på plats motiverar dem; eftersom de skiftande geopolitiska verkligheterna och verkligheten på slagfältet tydligt indikerar att den militära balansen tippar till Ukrainas fördel. När Ukraina skaffar fler vapen (och mer sofistikerade vapen), kommer det oundvikligen att uppnå den sortens taktiska fördelar som kommer att driva det först till operativa och sedan till strategiska genombrott, som kulminerar i total seger. Allt som krävs är ytterligare en mobilisering av ukrainska ungdomar, ytterligare en del av västerländskt ekonomiskt stöd, ytterligare en leverans av amerikanska, franska eller brittiska undervapen.

      Men krigets strategiska, operativa och taktiska verklighet stöder helt enkelt inte någon version av detta argument. Ukraina råder inte på den taktiska nivån – om något, Rysslands fördel där växer snarare än minskar, eftersom Ryssland överträffar Ukraina när det gäller att anpassa sig till den föränderliga verkligheten på slagfältet. Nettoresultatet? Ryssland förblir inte bara kapabelt att upprätthålla den typ av djupförsvar som fullständigt har frustrerat alla ukrainska offensiva ansträngningar, utan kan i allt högre grad genomföra framgångsrika offensiver på platser som Avdiivka.
      Kort sagt, Ryssland vinner kriget och det finns lite som tyder på att någon förutsebar politisk, ekonomisk, taktisk eller teknisk utveckling sannolikt kommer att förändra den grundläggande verkligheten. Så varför ser vi argument om den ultimata ukrainska slagfältets triumf, inför alla förödande motsägelsefulla bevis?

      Tja, genom att tillämpa Occams rakkniv – principen att ”allt annat lika är enklare förklaringar generellt sett bättre än mer komplexa” – skulle jag föreslå att den vanföreställningen att det finns en väg till total seger för Ukraina är mindre baserad på utvecklande militär eller geopolitiska realiteter än på en enkel psykologisk dynamik, som bäst sammanfattas i konceptet ” eskalering av engagemang .”

      Enligt detta koncept uppvisar individer eller grupper ibland en tendens att envisas med ett misslyckat argument, även om det argumentet blir allt mer ohållbart i ljuset av fakta. Detta beteende kännetecknas framför allt av en efterlevnad av tidigare åtaganden – sänkta kostnader, som ekonomerna kan uttrycka det – oavsett deras nuvarande rimlighet eller rationalitet. Det är en psykologisk dysfunktion.

      Att tillämpa detta koncept på Ukraina förklarar den vanföreställningen att trots alla Ukrainas förödande nederlag och strategiska bakslag är segern precis runt hörnet. De som offentligt förbundit sig till uppfattningen att Ukraina var bestämt att tillfoga Ryssland ett avgörande nederlag under den mycket omtalade men i slutändan misslyckade våren/sommarens ”motoffensiv” 2023 har irrationellt fördubblat detta offentliga engagemang. De har med andra ord eskalerat sitt engagemang trots att fakta på plats dikterar att denna tro på Ukrainas slutgiltiga totala seger helt enkelt är grundlös, och att en rationell person skulle justera sina åsikter i ljuset av dessa fakta.

      Lite annorlunda uttryckt, ju mer svåra Ukrainas strategiska utsikter har blivit, desto mer har dessa sanna troende känt sig tvungna att hitta på föreställda vägar till total ukrainsk seger – trots de allt mer obestridliga bevisen på att ingen sådan väg existerar.
      Och så, som den ökända hunden som återvänder till sina spyor, fortsätter de observatörer som ursprungligen engagerade sig i ”Ukraina kommer att segra”-tesen att återvända till sin villfarelse – allt mer maniskt uttryckt – att det finns en väg till total seger för Kiev. Men det finns det inte. Och ju tidigare beslutsfattare och påverkare på båda sidor av Atlanten förstår detta, desto snabbare kan vi komma till ett förhandlat upphörande av fientligheterna som, åtminstone för tillfället, härrör från det obscena blodbad som har kommit för att definiera detta krig.
      Och, som Romarbrevet 4:18 i den kristna skriften vill ha det, måste vi ”hoppa mot hopp” att denna uppenbarelse kommer förr snarare än senare.

      Andrew Latham är professor i internationella relationer vid Macalester College i Saint Paul, Minn., Senior Fellow vid Institutet för fred och diplomati och en icke-bosatt fellow vid Defense Priorities i Washington, DC Follow him @aalatham .

      https://thehill.com/opinion/international/4467823-the-idea-of-total-ukrainian-victory-is-delusional/

  2. 21 februari 2024
    https://news.ru/regions/vsu-pri-uhode-iz-avdeevki-zaminirovali-tela-broshennyh-sosluzhivcev/
    Den ukrainska militären minerade kropparna av sina kollegor när de lämnade Avdeevka, sade rådgivaren till chefen för DPR Igor Kimakovsky. Enligt honom, citerad av TASS, hittades liknande ”fällor” också på vägen längs vilken den ukrainska försvarsmakten lämnade staden.
    För några timmar sedan upptäckte våra attackenheter flera privata hus där kroppar av ukrainska soldater hittades. Vid inspektion visade det sig att de var minerade ”, sa Kimakovsky .
    Det faktum att ukrainska soldater minerade sina kollegors lik rapporterades också av soldater från en av anfallsenheterna. Enligt dem genomfördes förfarandet, att döma av gruvdriftens art, hastigt.
    CNN har tidigare rapporterat att vägen till Avdiivka är full av lik av ukrainare. I sitt material hänvisar journalister till den ukrainska försvarssoldatens ord Viktor Belyak. Enligt honom gjorde soldaterna som var stationerade där desperata försök att ta sig ut ur ruinerna av staden.
    Han noterade att ledningen för den ukrainska armén meddelade att det inte fanns någon evakuering och beordrade sedan att sårade kollegor skulle överges när de drog sig tillbaka från det befästa området. Som Belyak förklarade var ungefär sex ukrainska soldater tvungna att lämnas kvar.
    Enligt New York Times tillfångatogs eller försvann upp till 1 000 ukrainska väpnade styrkor under reträtten från Avdiivka. Publikationen kallar detta faktum för en katastrofal förlust som kan utgöra ett slag mot moralen hos de ukrainska trupperna. https://news.ru/regions/vsu-pri-uhode-iz-avdeevki-zaminirovali-tela-broshennyh-sosluzhivcev/

  3. Banker som finansierade Lenin och Trocky (som startade inbördeskrig i Ryssland) finansierade Hitler och samma banker finansierade statskuppen i Kiev år 2014. Under WW2 tillverkade hela Europa vapen till Hitler. Nu för tiden tillverkar och skickar vapen till nazisterna i Kiev hela den ”demokratiska kollektiva” Väst. Alla europeiska länder hjälper ukrainska nazister i kriget mot Ryssland. Anglosasernas mål de senaste 100 år är hela tiden det samma. Förstöra och plundra Ryssland. Det proxykriget som pågår i Ukraina, är angolasasernas tredje försök på 100 år. I detta syfte använder de helt korrupta politiker och obildade hjärntvättade européer. Västeuropa är i samma läge som Tyskland var på 1930 talet. Psykopater i Washington och London City är säkert nöjda. De har lyckas med att starta ett nytt krig i Europa. Det är deras europeiska kolonier som blir ekonomiskt drabbade. Det är det primära målet med alla krig. Det enda som Ryssland har gjord de senaste 100 år, är att försvara sig mot dessa galningar. Ryssarna vill inte gå samma öde som Serbien, Irak, Libyen, Syrien… sönderbombade och plundrade. Ryssar befriade halva Europa av tyska nazister, de kommer att befria Ukraina av ukrainska nazister. De har inget annat val, om de vill överleva som en nation.
    Någonstans på webben såg en video med Zelensky, i vilken han tackar Zaluzny för hans arbete som ledare för den ukrainska arme. De skakar hand med varandra och kramar om varandra. Jag har aldrig sett en sparkat människa som är så lycklig som Zaluzny. Han måste vara glad över att inte bli ansvarig för den slutliga kollapsen av den ukrainska arme. O. Syrsky är född i Ryssland, utbildat i Ryssland på en elit militär akademi, hans föräldrar och hans bror bor i Ryssland och är Putins anhängare. Syrsky fick ukrainskt medborgarskap år 1991. På ryska sajten finns det bilder på honom från 1986, marscherade på Röda torget i samband med firande årsdagen av Ryska revolutionen år 1917. För det slutliga nederlaget av Ukrainsk arme blir ansvarig en Ryss. Ha ha ha

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here