Srebrenica och Jasenovac: Skillnaden mellan verkligt och påhittat folkmord?

Denna artikel med titeln ”Srebrenica And Jasenovac: The Genuine Difference Between A Phony And Real Genocide”
har nyligen publicerats på The Saker blog. Srebenica And Jasenovad: The Genuine Difference Between A Phony And Real Genocide

Den har skrivits av Stephen Karganovic som är ordförande för “Srebrenica Historical Project,” en ickestatlig organisation inregistrerad i Holland för att undersöka den verkliga matrisen och bakgrunden till händelser som ägde rum i Srebrenica juli 1995.

Bertil Carlman har översatt den ursprungliga artikeln för denna blogg. Tusen tack Bertil!

Vår undersökning av Srebrenica pekar på några mycket viktiga förhållanden rörande Jasenovac. Jasenovac var ett dödsläger i den nazistiska satelliten “oberoende staten Kroatien” under Andra världskriget, också känt som ”Balkans Auschwitz”. Viket är sambandet?

Det är att medan massakern i Srebrenica, som var en följd av den konflikt som ägde rum på 1990-talet i det forna Jugoslavien i huvudsak var arrangerad för att tjäna politiska syften, och också hade en annan mycket viktig konsekvens. Den var att flytta bort uppmärksamheten från folkmordet i Jasenovic som drabbade serber, judar, och romer, vilka under andra världskriget blivit fångade i ”den oberoende staten Kroatien”. En av de viktigaste effekterna av Srebrenica var att förminska storleken och vidrigheten i Jasenovic genom att tillskriva serberna ett påhittat brott av folkmordskaraktär, vilket de skulle ha begått under kriget i Bosnien.

Om man nu söker en liknelse så motsvarar Jasenovac den upprörande användningen av Srebrenica som just nämndes. Jasenovac, och bredare sett de fruktansvärda grymheter som det kroatiska Ustasha begick under andra världskriget, var en nyckelfaktor i Londons i annat fall oförklarliga omkastning från stöd till sin trogne allierade general Mihailovich till att föra fram den internationalistiske Josip Broz Tito, en person av oklart ursprung och lika oklara lojaliteter, till ledare för efterkrigstidens Jugoslavien. Britterna och västalliansen som helhet, var i mycket stort behov av den romersk-katolska kyrkan för den emotsedda efterkrigstida mobiliseringen mot Vänstern, och det insedda hotet från det segrande och stärkta Sovjetunionen i synnerhet.

En romersk-katolsk kyrka som inte nedsvärtats av att bli förknippad med fascismen, och de folkmordsliknande hemskheter som begåtts av dess följeslagare i hjärtat av Europa, var ett sine qua non (nödvändigt villkor ö.a.) för denna operation. En seger för Mihailovich skulle med säkerhet leda till ett avslöjande av en sådan skändlig koppling och ett omedelbar nedsvärtande av Vatikanen i sådan grad att det skulle förminska de pågående skandalerna och skulle gjort den oanvändbar som moralisk auktoritet i den planerade kampanjen mot kommunismen. Därför måste Mihailovich kastas överbord, och den ideologiska kameleonten Tito lyftas in i hans ställe. Det kunde tryggt antas, att med Tito som härskare, så skulle Jasenovac och allt som var förknippat med det sopas under mattan, vilket var precis vad som hände.

Srebrenica har med kraft framhållits som en händelse som antytts vara vittnesbörd för serbisk skuld inför folkmordskommissionen, trots de faktiska omständigheter som vår NGO noggrant har utforskat, fastlagt och därmed motbevisat. Å andra sidan, medan händelser i Jasenovac fullt ut motsvarar Konventionen om Folkmord, och dess kriterier på att folkmord begåtts, så bagatelliseras den händelsen ständigt på ett sådant sätt, att kunskap om den trycks ner och respekten för de hundratusentals offren för den förminskas.

Det som nu följer är en kort jämförande analys av dessa två tilldragelser för att visa på hur ett missvisande narrativ som rör ett politiskt planerat folkmord har överskuggat ett verkligt folkmord, och i stort sett förhindrat en vederbörlig respekt för dess offer.

Srebrenica stämmer väl in på dagens mönster för falska tilldragelser där den som verkligen begår brottet skickligt växlar över ansvaret på den som utsatts för det. Den senares roll är att beläggas med skuld, hen utsätts för en våldsam förtalskampanj och får till slut ta det politiska och moraliska straffet. Det låter bekant, eller hur?

Intill denna dag har vi inte en officiell och pålitlig beräkning av dödstalet för Srebrenica. Som domare Jean-Claude Antonetti påpekade i sin reservation rörande fallet Tolimir, efter mer än tjugo års “undersökning” så har Haagdomstolen ingen aning om vem som genomförde och beordrade brottet. Srebrenica plågas av osäkerheter och medvetna förvillelser. Den enda delen av den tvivelaktiga Srebrenicahändelsen som påstås vara utan tvekan är de två minnena av ”folkmord” och ”8000 avrättade män och pojkar”. En mäktig, specialintresserad propagandaapparat har skickligt och gement fört in detta i det undermedvetna hos en massa människor.

Utförandet drivs av tre fundamentala syften. Dessa ligger bakom genomförandet av morden i Srebrenica och att propagandaeffekten av dessa sedan skulle kunna utnyttjas för grundläggande syften. Det första syftet var att åstadkomma en tillräckligt uppblåsbar och statistiskt sett elastisk händelse av massmordskaraktär, till synes genomförd av serberna i juli 1995. Det var i början av Operation Storm, riggad att genomföras i Krajina augusti månad 1995, genom att använda NATO-logistik och kroatiska marktrupper. Som Peter Galbraith, USA:s ambassadör i Zagreb, vid tillfället öppet medgav år 2012, “utan Srebrenica skulle det inte ha blivit någon Operation Storm.” Det indikerar starkt att den förra var uttänkt och genomförd för att vara täckmantel för den senare.

En annan viktig roll för Srebrenica har varit att fungera som en symbolisk konstruktion, ett verktyg för att skapa och befästa en bosnisk muslimsk etnicitet. Det tredje, och kanske viktigaste utnyttjandet av Srebrenica – som Diana Johnstone skulle uttryckt det – är att fungera som ett stöd för den dödliga doktrinen för intervention, doktrinen ”Rätten att försvara/skydda” (”Right to Protect”, R2P). Denna rovgiriga doktrin har emellertid i praktiken lett till den skoningslösa ödeläggelsen av åtskilliga försvarslösa länder, och den våldsamma förlusten av åtminstone två miljoner liv, i huvudsak muslimers; oskyldiga liv. ”R2P” utformades för att befästa en alltomfattande global kontroll, inte för att förhindra slakt i Srebrenicastil.

Kommentar, Anders Romelsjö: I originalartikeln står ”Right to Protect”. Med R2P menas som regel ”Responsibility to Protest”. Wikipedia.R2P kan användas av en stat eller organisation som ”ursäkt” för angrepp, vilket har diskuterats gällande angreppet på Libyen 2011. Skedde mot bakgrund av påståenden, främst från USA, om övergrepp av Gadaffi mot den egna befolkningen, påståenden som senare ej visade sig stämma. Det är nog denna imperialistiska ”feltolkning”, som artikelns författare syftar på.

Det som nu följer är en snabbgenomgång av fakta från Srebrenica innan jag går tillbaka till Jasenovac. Historien om Srebrenica är fylld av uppenbara motsägelser vilka till stor del inte uppmärksammats eller undersökts kritiskt.

Vad hände i Srebenica?

Den 11:e juli 1995, stod Srebrenica under kontroll av den serbiska republikens armé. Den holländska bataljonen var också där, men den gjorde ingenting, utan fungerade mest som observatör.
Efter att ha fått kontroll över Srebrenica, evakuerade den serbiska armén ungefär 20,000 muslimer – kvinnor, barn och gamla – till ett av muslimerna kontrollerat område. Dessa människor hade samlats i FN-basen i Potočari. Internationella Röda Korset var närvarande.

Män i värnpliktsålder, soldater ur 28:e divisionen av bosnisk-muslimska armen, till ett antal av mellan 12,000 och 15,000, bra beväpnade och på kamphumör fram till dagen innan, tappade plötsligt och oförklarligt sin kampvilja. I stället för att sätta igång ett aktivt försvar, i en situation där de hade ett numerärt övertag på 3 mot 1, gentemot de serbiska angriparna, och där den bergiga terrängen klart var till deras fördel, så genomförde de en riskabel utbrytningsmanöver ur Srebrenicaenklaven mot Tuzla på andra sidan fronten. Den 60 kilometer långa korridor de var tvungna att passera på serbisk mark var minerad, och den retirerande kolumnen stötte också på bakhåll som den serbiska armén verkställde. Den 28:e divisionen fick sina största förluster som ett resultat av strid mot Zvornikbrigaden ur den bosnisk-serbiska armén, och efterlämnade mellan 4 och 5 tusen döda. Den 28:e divisionen var ett legitimt militärt mål, vilket åtalet i Haagdomstolen erkänner, varför ingen åtalades eller dömdes av domstolen för dessa offer. Till slut var delar av den retirerande kolonnen dödad, delar av den nådde muslimska områden i Tuzla och delar kapitulerade. Det är viktigt att påpeka att resterna av den största delen av de förmodade ”offren för folkmord” återfanns i närheten av områden där det hade varit sammandrabbningar mellan den muslimska kolonnen och de serbiska styrkorna.

Av de som togs till fånga överfördes en del till att vara krigsfångeläger och en del, tyvärr uppenbarligen majoriteten, avrättades. En viktig roll i avrättningarna hade den mystiska 10:e sabotageavdelningen, en märklig multinationell enhet inom den bosniskserbiska armén. En enhet som upprättats mitt under en etnisk konflikt 1994 utan någon uppenbar uppgift och utan en särskild ställning inom den serbiska arméns slagordning. Avdelningens enda påtagliga operation visade sig vara just att avrätta fångarna i Srebrenica i juli 1995. Det berömda “stjärnvittnet” Dražen Erdemović, en condottiere (legosoldat ö.a.) av kroatiskt ursprung och som kämpade i alla tre arméerna under den bosniska konflikten, och som slutligen blev Haagtribunalens enda vittne till avrättningarna, efter en överenskommelse med domstolen, var en medlem av denna enhet. Det som gör Erdemović extraordinär att han samtidigt som han är tribunalens enda vittne också är en erkänd förövare av folkmord. Han har också förmånen att ha fått en exceptionellt mild dom på tre års fängelse för ett så grovt brott.

Som avslöjats i detalj av den bulgariske analytikern Germinal Civikov, så vittnade Erdemović motsägelsefullt och inte övertygande, och uppgav att under en tidsrymd på fem timmar hade han och sju andra medlemmar av avdelningen avrättat 1200 fångar som förts med buss (han kunde inte ens säga på ett ungefär hur många bussar) till ett fält i närheten av ett ställe som kallas Branjevo. Enligt honom sköt de fångarna i grupper om 10 i varje, vilket innebär 120 grupper och givet hans tidsuppgift blir det osannolika 2,5 minuter per grupp. Under den tidsrymden bortfördes fångarna, till ett avstånd på 100 till 200 meter från fordonen, till avrättningsplatsen. De genomsöktes och deras personliga dokument och värdeföremål fråntogs dem. Avrättningarna genomfördes och slutligen kontrollerades om någon överlevt, och då fick denne nådastöten, innan nästa grupp fördes fram. Allt detta på 2,5 minuter. Enligt Civikov är detta ett högst osannolikt scenario, men Haagdomstolen hade inga problem med det, och detta scenariot har med hull och hår tagits in i alla domstolens domar rörande Srebrenica.

En egendomlighet i denna historia är att domstolens rättsliga experter, som 1996 genomsökte det område som utpekats av Erdemović, i stället för 1200 offer, fann lämningar av 127 offer, av vilka 70 hade skador som antydde avrättning ,en reduktion på 90 % av det totala antal som Erdemović’s hävdat. En annan egendomlighet, om man nu väljer att se det som en sådan, är att Haagdomstolen aldrig eftersökte eller åtalade, än mindre utfrågade Erdemovićs kollegor under brottsutredningen. Franc Kos, Stanko Kojić, Vlastimir Golijan, för att nämna några som Erdemović hade namngivit vid sitt första framträdande i Haag 1996, och vilkas tillhåll inte var någon hemlighet. Erdemović blev aldrig tillfrågad om vem som utförde ordern om avrättning. För närvarande lever han under vittnesskydd, utfärdat av Haagdomstolen, i ett oidentifierat land och med ändrad identitet.

På så vis, och det är ytterligare en anmärkningsvärd egendomlighet i Srebrenicafallet som allmänheten i stort sett inte känner till, så har domstolen under ett kvarts århundrade sedan de första Srebrenicaåtalen bara lyckats tilldela en förövare en obetydlig dom för det påstådda folkmordet. Och det är Dražen Erdemović. Alla andra åtalade i Srebrenicafallet befanns vara skyldiga och dömdes, inte för att direkt ha skjutit fångar utan på grund av att de skulle haft ”beslutsansvar” eller ”gemensamt deltagit”. Frågan om vem som beordrade verkställandet av likvideringen av fångarna lyser till denna dag starkt obesvarad.

Lika viktigt är att de flesta domarna vid Haagdomstolen pekar på olika siffror, mellan 4970 till cirka 8000, som det förmodade antalet ”folkmordsoffer”. Nyckelfakta förs systematiskt åt sidan, fakta som att alla dessa siffror med nödvändighet omfattar stridsoffer från den retirerande 28:e divisionskolonnen som nämnts tidigare, och också individer som dött eller dödats på andra sätt i Srebrenicaenklaven under den föregående treårsperioden. På så vis har varken domstolen eller någon annan laga makt eller förmåga att intill denna dag kunna fastställa ens ett ungefärligt antal av ”folkmordsoffren”.

Den rättsliga bilden av Srebrenica reser ytterligare tveksamheter rörande den officiella framställningen av vad som hände i Srebrenica. Vi har analyserat varenda av de 3,568 obduktionsrapporterna och fastslagit att de omfattar uppgifter om resterna av 1,923 individer, om man utgår ifrån den mest pålitliga indikatorn, antalet par lårben. Grundat på åklagarens egna obduktionsrapporter så var 650 av dessa individer dödade av splitter, minor och granater, vilket utesluter avrättning men otvetydigt är ett resultat av strid.

Men huvudpoängen är att antalet på 1923 uppgrävda kroppar utgör hela förlustantalet i Srebrenicaenklaven under konflikten mellan 1992 och 1995.

När man talar om Srebrenica är det viktigt att upprepa, att utan ”folkmordet” som påståtts vara utfört där, och det skenheliga hävdandet av nödvändigheten att ”förhindra ytterligare ett Srebrenica” så skulle det inte finnas någon doktrin som går ut på rätt till ”humanitär intervention”. I ökande grad har denna doktrin blivit NATO:s viktigaste existensberättigande och dess ursäkt för att krossa suveräna stater på olika ställen på jorden, under sken av välvilja. Men ändå – och det är en annan egenhet med Srebrenica för var och en att suga på – vid fredskonferensen i Dayton i november 1995, fyra månader efter det som skedde, så sades inte ett ord om “ folkmordet i Srebrenica” eller massavrättningen av fångar.

Tror någon på allvar att Alija Izetbegović skulle avstått från att få maximal politisk fördel vid förhandlingarna, genom att utnyttja Srebrenicakortet, om han hade haft pålitliga bevis på folkmord att visa upp? I själva verket finns det mycket som pekar på att Srebrenica redan från början var en påhittad händelse att förse media med, och en politisk täckmantel för det grova brott som begicks av kroaterna och deras uppbackare i NATO mot befolkningen i Krajina under Operation Storm som inträffade kort därefter. Srebrenicas användbarhet som verktyg för anda syften, togs först gradvis och senare. ”Folkmordsrefrängen” introducerades först 1997 vid en internationell konferens i Sarajevo och innehöll refrängen på ”8,000 män och pojkar”. Användningen av Srebrenica som skäl till skydd, kom först flera år därefter, vid tiden för Kosovokriget.

Detta var den väsentliga genomgången av Srebrenica. Nu över till Jasenovac.

Vad hände i Jasenovac?

Det finns en stor skillnad mellan Srebrenica och Jasenovac. Jasenovac var ingen påhittad händelse utan en öppet genomförd, ideologiskt inspirerad utrotning, vilken ägde rum offentligt och i enlighet med lagar och politiska mål hos den pronazistiska kroatiska delstat som fanns under andra världskriget. Alla den kroatiska statens resurser mobiliserades noggrant och fokuserades hårt på att göra Jasenovac lämpligt som landets första fält för massmord och slakthus. Dock får man naturligtvis inte glömma de tusentals serbiska byar och mindre välkända ställen där obarmhärtiga utrotningsprogram ägde rum. Program som för evigt skall svärta ner namnet på det olyckliga land i vilket detta ägde rum.

Det finns en viktig fråga rörande Jasenovac, som ingen hittills lyckats svara bra på. Den måste ställas. Under de senaste cirka tjugo åren har stora ansträngningar/stora summor spenderats på att undersöka massgravarna för att söka att forensiskt dokumentera uppgifterna om antalet avrättade. Som påpekats, trots de bästa av ansträngningar och lättillgänglighet, så har utgrävningarna i Srebrenica varit en generande flopp. Bara strax över 1,000 människorester har hittats vilka varit i ett sådant tillstånd eller med sådana skador att de kan antas ha avrättats. Det är långt under målsiffran på 8,000.

Vad gäller Jasenovac så har vi en mängd oberoende rapporter, många från chockade människor negativa till offren, positiva till förövarna av tyskt ursprung, som rör antalet och råheten i de brott som begicks där. De uppgår inte till tusental utan till hundratusentals. Därför blir nu frågan.

Under tre år av konflikten på nittiotalet, så var platsen för större delen av Jasenovaclägret beläget på kroatisk mark, under kontroll av serbiska arméförband. Under denna tid gjordes inte den minsta ansträngning från lokala serber eller deras myndigheter att gräva upp ett enda område som var plats för avrättningar i Jasenovac för att forensiskt dokumentera vad som grävts ner och gömts i jorden. Varför?

Om man antar att det trängande läget under kriget vid denna tid kan ha hindrat dem från att ta detta ansvarsfulla steg, så kommer en följdfråga. Kriget är över sedan ett kvartssekel. Men dödslägret i Jasenovac sträcker sig över till andra stranden av floden Sava och den delen är nu under republiken Srpskas kontroll. Gradinalägret i Jasenovackomplexet är utom kontroll för kroatiska myndigheter och de kan inte manipulera eller misstolka de bevis som där ligger precis under jordytan. Detta är desto viktigare då historiker och de som överlevt är samstämmiga om att det mesta dödandet som har med Jasenovac att göra, det ägde rum på den sida av Sava där Gradina ligger.

* Serbiska republiken är den ena av Bosnien och Hercegovinas två entiteter. Den andra är Federationen Bosnien och Hercegovina. (Wikipedia).

Under två årtionden har myndigheterna i republiken Srpska tolererat tendensiösa utgrävningar runt om i Srebrenica, på deras territorium, i avsikt att dokumentera ett påhittat folkmord och pådyvla dem och dess innevånare ansvaret för detta. Under stor pompa och ståt kommer officiella personer från republiken Srpska till Gradina för att inhösta politiska poänger, genom att fira minnet av ohyggligheterna i Jasenovic. Men de gör det utan risk så länge de står på jordytan. När kommer de att skicka ett forensiskt team, utrustat med spadar för att gräva ut, kontrollera och dokumentera det som ligger under jordytan?

Det är i dagens brutala nyfascistiska värld orealistiskt att förvänta sig att politiker tar risker. Men det är en moralisk plikt att föra fram frågan. Varför har republiken Srpska inte gjort det självklara för att dokumentera vidden av det verkliga folkmord, som för inte så länge sedan begicks mot dess folk, och som ägde rum på dess territorium? Varför har den misslyckats med till och med den minsta ansträngning för att samla in de påtagliga bevis, helt inom dess räckvidd, för att en gång för alla avsluta den förödmjukande och cyniska kroatiska lek med siffror över antalet offer som spelas när det gäller Jasenovac?

Jag är beredd att ta min spade och börja gräva. Vem vill följa med?

Relaterat.
Domen för massakern i Srebenica. När ska Nato:s bombkrig, och andra folkmord utredas?
Hur tennisässet Djokovic nästan dödades av Natos terrorbombningar av Belgrad. Tror det förklarar hans framgångar.
Radovan Karadzic får livstid, Milosevic frikänd för andra gången – men när ska Nato & Co ställas inför rätta?