Hur Agenda hanterar Venezuela osakligt och nonchalant

11
984

Denna korrespondens publiceras med tillåtelse av Dick Emanuelsson. Man kan se det som en fortsättning på Venezuela: SVT:s Agendas partiskhet, Guaidó, brott, Quisling och Margot Wallström 29/7.

Två andra artiklar i frågan finns nederst under “Relaterat”.


I. Mail från Dick Emanuelsson till Rolf Tardell, ansvarig för Agendas program om Venezuela 9 juni 2019.

Hej kollega

Jag som skriver heter DICK EMANUELSSON, reporter sedan 1984 och sedan år 2000 reporter på heltid i Latinamerika. Först i Colombia och sedan december 2005, efter att ha mordhotats av den hemliga politiska polisen under befäl av f.d. president Alvaro Uribe, stationerad i Honduras där jag bor, arbetar och lever för närvarande. Nu har jag gått i pension sedan ett år men innan dess bevakade jag hela Syd- och Centralamerika samt Karibien. Jag anser mig ha en relativ bra kännedom och erfarenhet av kontinenten.

Jag besökte Venezuela första gången 1980 och har därefter regelbundet besökt och gjort reportage i landet, bland annat ett par veckor INNAN statskuppen i april 2002.

En god vän skickade mig länken till den intervju en av dina redaktionskollegor gjorde med den påstådde “interimspresidenten” Juan Guaidó och jag ska inte breda ut mig särskilt mycket utan bara konstatera att den så kallade intervjun mest liknande ett examensprov i uppsats av en elev i 9:e klassen. En journalist utan kunskaper i spanska som ska göra en intervju med en venezuelan och som läste upp frågorna innantill från ett papper på engelska.

Kan man inte språket så har man så klart heller ingen bakgrundskunskap om ämnet. Och det bekräftades av frågorna som någon tydligen hade författat för henne.

Har man en person Guaidó framför sig så är det oförlåtligt att inte pressa honom på ett par väsentliga och centrala frågor. Han påstår att Maduro är utan legitimitet. Men varför inte fråga honom varför hans parti, Voluntad Popular i allians med Julio Borges parti, Primero Justicia INTE skrev under den överenskommelse som hade utarbetats och som bägge parter, opposition, ledd av Borges och regeringen, ledd av kommunikationsminister Jorge Rodriguez, hade utarbetat och blivit överens om?

För oppositionen hade faktiskt kommit överens med regeringen Nicolas Maduro i februari 2018 i Dominikanska Republiken under medling av Rodrigo Zapatero och Dominikanska Republikens president & utrikesminister om att genomföra presidentval i Venezuela. Det enda man i egentligen var oense om var datumet för presidentvalet. Oppositionen ville ha det i början av juni medan regeringssidan ville hade i slutet av mars. Zapateros kompromiss, som bägge parter accepterade blev beslutet att lägga presidentvalet i den tredje veckan i april 2018.

Dokumentet med pennan låg där framför kamerorna den 6 februari och klockan slog 22.00 i presidentpalatset då det skulle undertecknas. Men Julio Borges, som skulle skriva under för oppositionen, dök aldrig upp.

Och där skulle din journalist på Agenda ha ställt frågan till Guaidó:

Rex Tillerson

Enligt uppgift fick Borges ett telefonsamtal av Rex Tillerson (dåvarande utrikesminister för Trump) som vid tillfället befann sig i Bogota.
Vad handlade det telefonsamtalet om? Vilken var USA-regeringens inställning till det utarbetade avtalet i Dominikanska Republiken?

Till Margot Wallström skulle reportern kunnat fråga:

Hur såg/ser den svenska s-regeringen på det utarbetade avtalet som partikollegan (s) Zapatero utarbetade och som bägge parter var överens om?

Jag ska inte gå in på den klassiska frågan om ”Orsak och Verkan”.

Men om ett medie som påstås ska vara kritisk så totalt undviker den KONFISKERING som Trumpadministrationen har gjort med den venezuelanska statens, inte Maduros, tillgångar i Portugal, Storbritannien, Argentina, Colombia och USA då blir det inte bra, för att uttrycka sig diplomatiskt.

Det senaste beslutet är att svälta venezuelanerna till underkastelse med beslutet att försöka förhindra den venezuelanska staten genom att bannlysa/stoppa den i all internationell finansiell verksamhet för att köpa in de baslivsmedel (CLAP) som förser sex miljoner venezuelanska familjer var tredje vecka. Sak samma gäller medicinska inköp. Bankerna i världen har fått skrämselhicka och vägrar att upplåta sina banker till vilken transaktion som helst för Vita Huset hotar dem med böter eller en isolering som medför en konkurs för banken/företaget, rederiet, etc.

Med vilken moralisk och legitim rätt kan Juan Guaidó påstå att hans ”ministär” ska har rätt att förfoga över dessa medel som förhindrar Venezuelas kroniskt sjuka att få tillgång till medicin? Vem är det som hycklar i frågan om ”humanitär hjälp”?

Sedan måste man naturligtvis ställa den centrala frågan: Vilken legitimitet representerar Ni, herr Interimspresident som har utsett Er själv på ett enkelt appellmöte i centrala Caracas som omedelbart erkändes av Trump?

I Norge utsåg den tyska ockupationsmakten Vidkun Quisling till sin lokala lakej och han representerade samma icke existerande legitimitet som vem som helst som utser sig själv till en post i ett land. Hur det gick med Qiusling vet vi som bekant. Hur det kommer gå med en jeppe som Guaidó kan vi än så länge bara spekulera över.

Men alla här i Latinamerika betraktar honom bara som en duttig idiot i Trumps ledband. Att en svensk utrikesminister faller in i den trallen är också synnerligen allvarligt för det visar att den relativa oberoende och självständiga utrikespolitik som Olof Palmes olika s-regeringar förde, av det arvet finns inte ett dugg kvar.

Ovanstående är naturligtvis mina personliga subjektiva uppfattningar men det är också mina principiella ståndpunkter på hur misslyckad Agendareporterns intervju med Trumps fjärrkontrollspresident blev och hur Agenda begick ett grovt journalistiskt fel genom att sända intervjun.

Jag gillar inte att kritisera en kollega men intervjun med Guaidó borde bli föremål universitetens journalistfakulteter för hur man INTE ska göra en intervju.

Tegucigalpa 2019-06-12

Vänligen

Dick Emanuelsson


Bakgrund, januari 2019:

1. År 2017 krävde den venezuelanska USA-stödda högeroppositionen att valet till presidentposten skulle tidigareläggas samtidigt som den gick ut i våldsamma protester under fyra månader som krävde 120 människoliv.

2. Oppositionen och regeringen kom dock överens om att inleda en dialog där Spaniens före detta premiärminister Rodrigo Zapatero accepterades som medlare och att förhandlingarna skulle genomföras på neutral mark, i Dominikanska Republiken.

3. I början av februari 2018 kom parterna överens om att tidigarelägga presidentvalet till den 22 april, på så sätt tillmötesgick regeringen oppositionens krav. Kvällen den 6 februari väntade regeringsdelegationen, Zapatero, Dominikanska republikens president Danilo Medina samt världspressen på att de bägge parterna skulle skriva under överenskommelsen som låg på bordet i presidentpalatset och som zoomades in av kameramännen/kvinnorna.

4. Oppositionens chefsdelegat, Julio Borges, anlände dock inte och överenskommelsen arkiverades. Rex Tillerson, Trumps dåvarande utrikesminister ringde upp Borges från Colombias huvudstad Bogota och bara de två vet vad som sades i det telefonsamtalet någon timma innan undertecknandet av den gemensamma överenskommelsen denna februarikväll.

5. Regeringen Maduro erbjöd Borges och oppositionen nya samtal men situationen var plötsligt helt låst.

6. Presidentvalet genomfördes den 20 maj 2018, alltså en månad senare än vad som överenskommelsen stipulerade för att ge Borges och oppositionen betänketid. Men den delen av oppositionen i Venezuela var inte intresserad av ett val. Däremot deltog 3-4 presidentkandidater från den brokiga politiska oppositionen i Venezuela och registrerade drygt 35 procent av rösterna. Borges och den våldsamma oppositionen uppmanade till bojkott. Valdeltagandet var dock större än valet i USA och Maduros resultat bättre än flera av de latinamerikanska högerpresidenternas resultat.

7. Inte bara oppositionen påstår att valet inte är legitimt (även om de inte kan peka på vad i valet som var fel eller om det var tekniskt valfusk). Mike Pence anklagade också i sitt nu berömda Twitter-tal valet för att inte vara legitimt. När USA:s gunstlingar vinner är det alltid renhåriga val – men när USA:s ”fiender” vinner då är det konsekvent fusk som lett fram till valsegern.

8. Trump erkänner oppositionsledaren Juan Guaidó som Venezuelas president och bryter därmed i praktiken och i princip de diplomatiska förbindelserna med Venezuela. För Maduro återstår inget annat än att konstatera detta och formalisera sin brytning med USA.

9. Vad händer nu? Alla vet att varje åtgärd för att upprätthålla författningen innebär konfrontation som i sin tur eskaleras varje gång. Tills det smäller. Så enkel är processens inneboende dynamik. Och det är ingen hemlighet. I Venezuela är polariseringen för varje gång större och därmed farligare, i synnerhet med en aktör som USA, som med historiens facit i hand inte inbjuder till en fredlig utveckling.

10. Vi kan bara spekulera i vad som hade hänt om Julio Borges hade undertecknat den gemensamt utarbetade överenskommelsen den ljumma februarinatten i Dominikanska Republiken. Men vad som står helt klart, det är att den utvecklingen hade varit klart gynnsammare för ett fredligt perspektiv än den som USA och den latinamerikanska högern har drivit utvecklingen till den 23 januari 2019.

 


Mailsvar från Rolf Tardell, Agenda.

Hej Dick Emanuelsson,

Tack för ditt mejl.

Med tanke på din politiska bakgrund är jag inte det minsta förvånad över dina åsikter om vår intervju med Guaido.

Dina förklenande påhopp på vår reporter Rebecca Randhawa upprör mig dock. Du uttalar dig om henne i nedsättande ordalag utan att ha en aning om något. Det är lågt.
Hon talar och förstår spanska, hon är insatt i ämnet och hon gör en intressant intervju. Att hon ställer frågorna på engelska beror på att hon inte riktigt vågar tro på att hennes spanska bär hela vägen och att Guaidos spanska stundtals är svår att förstå. Därför blev engelskan enklare för Rebecca.

Och när det gäller presidentvalet förra året är väl den intressanta frågan inte vilket datum valet skulle hållas utan varför det kom att betraktas som odemokratiskt av stora delar av västvärlden, däribland EU?

Vänlig hälsning
/rolf tardell
Redaktör Agenda


Juan Guaidó, Agendajournalistik med dito politisk säkerhetskontroll. Avslutande kommentar av Dick Emanuelsson.

Rolf Tardell, redaktör för Agenda har svarat på några kritiska synpunkter jag hade om deras inslag och intervju med den venezuelanske ”interimspresidenten” Juan Guaidó. Se svar nedan.

Intressant är att han registrerar min politiska bakgrund, inte att jag har arbetat som journalist sedan 1984. Men att den bakgrunden skulle ställas i förgrunden för att försvara en redaktionsmedlem är ett intressant grepp som Agendaredaktören använder.

Att journalisten REBECCA RANDHAWA hade svårt att förstå Guaidós spanska och därför använde det engelska språket, som hon också verkade ha svårigheter med eftersom hon läste frågorna innantill, är för mig också en ….. ja vadå, journalistisk gåta eller bara en språklig fråga?

SAMMANFATTNINGSVIS gick Agendaredaktionen in i en intervju med Guaidó där reportern kunde men inte ville prata spanska och där följdfrågor inte kunde göras på grund av språkförbistring. Reportern hade svårt att förstå Guaidó, förmodligen för venezuelaner pratar fort och Guaidó behärskar inte engelska.

Agendas chefredaktör blandar bort Orsak och Verkan och den centrala frågan som reportern inte ställde om VARFÖR oppositionen INTE skrev under den av Rodrigo Zapatero GEMENSAMT UTARBETADE ÖVERENSKOMMELSEN den 6 februari 2018 om att STÄLLA UPP I VALET, den frågan förminskar eller dribblar Tardell bort genom att hänvisa till att EU och västvärlden inte ansåg att valets genomförande var demokratiskt. Men ingen från dessa kritiker, eller Agendas utsända, hade något att kritisera i Zapateros medlingsförslag.

Den ANDRA CENTRALA FRÅGAN som Randhawa INTE ställde och som ju egentligen beskriver vad konflikten handlar om, det vill säga USA:s roll i Venezuela handlade om orsaken till varför oppositionen INTE SKREV UNDER Zapateros överenskommelse som bägge parter hade skrivit under, nämligen det telefonsamtal som Rex Tillerson gjorde timmarna INNAN undertecknandet av överenskommelsen i Santo Domingo den 6 februari.

Zapatero var lagom förtjust över att ha blivit blåst på månader av medlingsarbete. Hade överenskommelsen verkställts hade det venezuelanska folket sluppit de värsta konsekvenserna av det ekonomiska krig USA nu genomför mot den sydamerikanska nationen och som Randhawa inte verkar begripa existerar för hon ställde inte en enda fråga om USA:s eller EU:s medlemmars sanktioner och konfiskering av venezuelanska tillgångar.

I de här två frågorna finns svaret till varför Guaidó varken är legitim eller en självständigt tänkande person utan i praktiken är en venezuelansk variant av Vidkun Quisling, denne norske fosterlandsförrädare som efter kriget dömdes till döden och avrättades den 24 oktober 1945 av den norska staten som en nickedocka under kontroll av den tyska ockupationsmakten.

”Åtalspunkterna var landsförräderi och mord, men omfattade också stöld och häleri”. Exakt samma åtalspunkter riktar det venezuelanska folket mot Juan Guaidó, även om det är Trump, Storbritannien och Portugal som är de verkliga tjuvarna i kriget mot det venezuelanska folket.

EN SISTA GREJ SOM jag reagerar mot i Tardells svar: De senaste 20 åren har jag verkat som reporter i Latinamerika och är lite allmänt offside vad som under dessa år har hänt där hemma. Men jag blir lite mörkrädd efter att Tardell så frankt uppger att Agendaredaktionen verkar ha gjort en slags politisk personkontroll som ligger till grund för att avfärda kritik mot ett inslag från en av hans redaktionsmedlemmar.
Är det numera brukligt inom SVT&SR? Gör man dessa politiska kontroller (med Säpo)?

Det leder mig osökt till den hemliga politiska polisen i Colombia, DAS-G3 som också följde mig dygnet runt under min tid (2000-2005) som reporter i det sydamerikanska landet och, när denna hemliga olagliga polis fick sitt högkvarter utsatt för en razzia av åklagarämbetet i februari 2009, påträffade det en dossier på sex journalister, fem colombianer och en svenne som var denne skrivare. På sidan 3, av de sammanlagt 476 A4-dokumenten [das-terror.blogspot.com] som säkerhetspolisen hade upprättat över mitt arbete och liv i Colombia, informerade agenterna sina överordnade om min bostadsadress i norra Bogota där “den förmodade ideologen hos FARC-gerillan, en terroristorganisation är registrerad”.

Kanske DAS-G3 och svenska Säpo hade ett djupare samarbete och där kanalerna går direkt in i Agendaredaktionen, för 2008 kallades den svenske riksdagsmannen Jens Holm (v), en gammal vän in till Säpo som frågade denne vad han ansåg om journalisten Dick Emanuelsson.

Chefen för DAS-G3, Jorge Noguera dömdes i den första rättegången till 25 års fängelse för att ha överlämnat namnlistor till de paramilitära dödsskvadronerna. Det var personer som DAS-G3 förföljde och bevakade. Dessa mördade minst 5-6 personer på en av dessa listor, bland annat universitetsprofessorn Alfredo Correa de Andréis.

Han greps av DAS den 17 juni 2004 i staden Barranquilla, anklagad, precis som jag, för att vara ”en ideolog inom FARC-gerillan”, en lika absurd anklagelse mot denne sociolog som hade gjort viktiga undersökningar om förhållandet för de miljoner av internflyktingar i Colombia, en konsekvens av den halvsekellånga sociala väpnade konflikten. Correa släpptes efter tre månader i arresten men mördades tre veckor efter frisläppandet av paramilitärerna som fått en lista a DAS-chefen Jorge Noguera.

I den andra rättegången mot Noguera, som rörde avlyssningarna och förföljelserna av oss journalister med flera, dömdes Noguera till ytterligare åtta års fängelse för dessa brott.

Det sista är kanske en utvikning av temat om Agenda och Guaidó, men jag reagerar mot att Agendabossen utfärdar politiska etiketter mot sina kritiker och vilka konsekvenser det kan få om de dessutom används som källor av Säpos kollegor i utlandet.

Tegucigalpa 2019-06-14

Dick Emanuelsson

 


Relaterat.
Propagandakanalen SvT. Apropå ”Agenda” om Venezuela 9 juni. 12/7
Sveriges Fredsråd anmäler Agenda till Granskningsnämnden för program om Venezuela.



Politik

11 COMMENTS

  1. ”Intressant är att han registrerar min politiska bakgrund, inte att jag har arbetat som journalist sedan 1984. Men att den bakgrunden skulle ställas i förgrunden för att försvara en redaktionsmedlem är ett intressant grepp som Agendaredaktören använder.” skriver Dick E. Greppet är inte bara intressant, det är ett tecken på vad som komma skall. Mer och mer kommer naturligtvis även Public Service att försöka försvara det som ibland till och med kallas ”den europeiska värdegrunden”. Men desperationen, inkonsekvenserna och motsättningarna inom Västvärlden är nu så stora, och lyser alltmer starkt, att jag för min del inte tror att sådana som Rolf Tardell kommer att vara lyckosamma i sin kamp för de besuttnas information.

    Den politiska utvecklingen går fort nu, i Sverige och i resten av världen. Dagligen kommer det också oroliga kommentarer om hur ekonomierna utvecklas nu i höst. I SvD skriver T. Larsson Hultin till exempel ”Därför skall du bry dig om tysk ekonomi” och slutsatsen blir ”Det som drabbar Tyskland drabbar alltså även oss”. Men det visste vi ju redan, vi är drabbade av kapitalismens regelbundna djupdykningar. Frågan är bara hur hårt kapitalisterna kommer att arbeta för att andra än de skall ta smällarna. Då måste informationen därom, ”yttrandefriheten”, styras ännu hårdare än vad Rolf Tardell klarar av i frågan om vad som verkligen sker i Venezuela. Det som oroar mig är inte kapitalets kris. Var ser jag formeringen av den motkraft som de arbetande folken måste skapa? Ja, ute i världen ser jag den och gläds med den, (Houtiernas käftsmäll på Saudiarabien var helt enkelt lysande t.ex.) men här i västvärlden, här där vi skryter över demokrati och yttrandefrihet, som krymper alltmer, var finns denna motkraft?

    • Bertil, att den kapitalistiska ekonomin går i cykler vet vi. Politikerna försöker hantera detta och lyckas mer eller mindre bra. Tyskland är inget undantag men jämför gärna med det system som fanns i Östtyskland. Där handlade det om en konstant djupdykning, där allt blev sämre och sämre. Östtyskland var hela tiden i behov av krediter från Västtyskland. Så beroende att man till och med sålde sina egna medborgare. Östtyskarna hade sin egen galghumor – Västtysklands ekonomi står på ruinens brant och vi är två steg före!

      • Jag vet inte så mycket om detta. Wikipedia skriver “Trots den ekonomiska åderlåtningen under 1940-talet och 1950-talet blev Östtyskland snabbt en av de viktigaste ekonomiska kuggarna i Comecon. Östtyskland byggde upp sin ekonomi med inriktning på verkstadsindustri och kemiteknisk framställning.”. Men också “Under 1970-talet stagnerade planekonomin alltmer och finansiella kriser följde under hela 1980-talet. ”

        DN skrev 2017 ”Många av oss hade ett bättre liv i DDR”, vilket återgav en inte ovanlig uppfattning.

        Growth in GDP per capita (%/year) in East and West Germany. ( Sleifer, Jaap (2006). “Chapter 3.3: High Growth of an Underachiever?”. Planning Ahead and Falling Behind: The East German Economy in Comparison with West Germany 1936-2002. )
        East Germany West Germany
        1945–1960 6,2 10,9
        1950–1960 6,7 8,0
        1960–1970 2,7 4,4
        1970–1980 2,6 2,8
        1980–1989 0,3 1,9
        Total 1950–1989 3,1 4,3

        • Anders, att Östtyskland var ett av de effektivaste länderna inom Comecon tror jag stämmer. Östtyskarna själva jämförde sig dock inte med dessa länder utan med Västtyskland.
          Tysk statistik visar tydligt skillnaden: https://de.statista.com/statistik/daten/studie/249689/umfrage/vergleich-von-west-und-ostdeutschland-vor-der-wiedervereinigung/ Med procent kan man säkert få ett annat intryck än verkliga siffror.
          BIP/capita är iofs ett rubbigt instrument men Östtyskland nådde där under 40% av Väst. Ändå var det ett av det bästa, kanske det bästa landet inom Comecon.
          Sant är också att det finns som nostalgiskt tyckte det var bättre förr men allt färre röstar på Die Linke så andelen är knappast hög.
          Att ett land som kallades sig socialistiskt kunde sälja sina egna medborgare är något som man borde fundera på flera gånger.

          • Den ekonomiska utvecklingen efter återföreningen har missgynnat Östtyskland.Expressen skrev 2015 “Den tyska ekonomin går som bekant bra, och arbetslösheten är den lägsta sedan återföreningen i östra Tyskland, men arbetslösheten är ändå högre där än i väst. Och lönerna släpar fortfarande efter.

            När Berlins Institut för befolkning och utveckling genomförde en stor undersökning i somras, fann de större skillnader än väntat.

            – Nu precis som då, är de två delarna av Tyskland förvånansvärt olika. Förening är inte en politisk handling utan en lång process.

            ”Av landets 500 rikaste personer bor bara sex i östra Tyskland. 14 till återfinns i Berlin, de flesta i forna Västberlin.”
            Studien visade bland annat att arbetare i östra Tyskland i genomsnitt bara tjänar tre fjärdedelar av vad kollegerna i väst gör. De har samtidigt sämre produktivitet och arbetar längre.

            Fastigheterna i östra Tyskland är bara värda i snitt cirka hälften av vad de är i västra Tyskland.

            Och de biltokiga tyskarna väljer olika bilar. Lyxmärket BMW är exempelvis dubbelt så vanligt bland bilister i västra Tyskland som i östra. I öst är däremot det tjeckiska märket Skoda mycket populärt. Expressen.

  2. På stegan.no skriver George Chabert idag ”Den nye sensuren har kommet – også til Norge”. Artikeln avslutas med ”Det siste steg i begrensningen av ytringsfriheten i våre vestlige demokratier kan bli en lov mot «konspirasjonsteorier». Litteratur om konspirasjoner vokser i akademia og det kan fort gi belegg til et nytt ytringsforbud. Da vil man være fullstendig forsvarsløs, siden absolutt alt med en snev av logikk kan vurderes som «konspiratorisk». Våre demokratier vil da bli langt mer effektive enn det gamle sovjetiske diktaturet. Og alt vil bli gjort i menneskehetensnavn. Amen.” Fast jag betvivlar ”langt mer effektive”. Men det som Dick E. upplevt kommer nog att framstå som mild behandlig.

  3. Anders, Du påstår att “Den ekonomiska utvecklingen efter återföreningen har missgynnat Östtyskland” I själva verket är det precis tvärtom. Jämför ekonomin 1989 i Östtyskland med ekonomin idag.
    Att fastigheterna i öst är lägre värda beror just på att underhållsarbetet på de befintliga existerande knappast. Det som byggdes nytt fram till 1989 har undermånlig kvalitet.

    • DN:s ledare idag “Inför firandet av enhetsdagen har tidningen Die Zeit låtit ett opinionsinstitut pejla östtyskarnas uppfattningar om utvecklingen efter återföreningen. ”Resultaten är på flera punkter oroande – för att uttrycka det försiktigt”, summerar tidningen.” “Drygt 40 procent av de tillfrågade i enkäten, fyra av tio, uppgav att yttrandefriheten i dagens Tyskland inte är större än den var i DDR, flera av dem ansåg att den var större i Honeckers folkrepublik. Och över hälften hävdade att risken att utsättas för godtycklig statlig maktutövning inte är mindre i den liberala demokratin Tyskland än i kommunistdiktaturen DDR; 36 procent tyckte att förhållandena var mer eller mindre likvärdiga. Hela 22 procent hävdade att medborgarna i dagens enade Tyskland befinner sig i ett sämre läge visavi staten än vad DDR-medborgarna gjorde.” DN ledare 3/10.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here