I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett år sedan” återpubliceras denna artikel om Ukraina, ett land som knappast får kritiseras. Fast det torde vara världens i särklass mest nazi-toleranta stat. Zelinsky säljer ut Ukrainas rikedomar till internationella storföretag. Ukrainas öppnas upp för investgiganten BlackRock och andra utländska storbolag.
https://steigan.no/wp-content/uploads/2022/06/zelenskij-pinochet-696×390.jpg I ekonomisk mening är Zelenskiys politik nyliberalism i Pinochet-stil, och den genomförs med samma metoder.
Denna artikel av Romy Rohmann i Pål Steigans nättidning har vänligen översatts av Rolf Nilsson. https://steigan.no/2022/07/ukrainas-arbeiderfiendtlige-lover-er-planlagt-lenge/
Vi har tidigare behandlat ämnet: Den verklige Zelensky: från kändispopulist till impopulär nyliberal i Pinochet-stil
_____________________________________________________________
Ukrainas arbetarfientliga lagar har förberetts under lång tid
Ukraina har nu antagit lagändringar och arbetstidsreformer som de har planerat sedan lång tid tillbaka. Ukraina använder Rysslands invasion som förevändning för att anta lagar som ödelägger arbetarnas rättigheter. Dessa lagar har troligen varit planerade sedan Zelenskij och hans politiska parti, Folkets tjänare (!), som kom till makten 2019, och med Storbritanniens hjälp har de nu antagits.
Det ukrainska parlamentet har nyligen antagit två nya åtgärder för liberalisering av arbetskraft, detta skapar rädsla bland arbetsfolk i Ukraina.
I två lagar, som antogs måndagen den 18/7 och tisdagen den 19/7, röstade parlamentsledamöter för att legalisera nolltimmars-kontrakt och vidtog åtgärder för att ta bort upp till 70 % av landets arbetskraft från det skydd de tidigare åtnjutit genom lagstiftningen.
Det innebär att anställda i små och medelstora företag inte längre omfattas av nationella lagar om rättigheter i arbetslivet. Anställda ska nu ingå ett individuellt anställningsavtal med sin arbetsgivare. Den nya lagen tar också bort fackföreningarnas rättsliga befogenhet att lägga veto mot uppsägningar på arbetsplatsen.
Detta tidigare föreslagna lagförslag (proposition 5371) har tidigare kritiserats av Internationella arbetsorganisationen (ILO, ö.a.), såväl som av ukrainska och europeiska fackföreningar.
Men dessa nya lagar har varit planerade sedan lång tid tillbaka.
I oktober 2020 träffades Storbritanniens premiärminister Boris Johnson och Ukrainas president Volodymyr Zelenskiy för att underteckna ett strategiskt partnerskaps-avtal.
Målet för detta avtal var att finansiera ett projekt som syftade till att förändra opinionen kring förändringen av lagar kring arbetstidsreglering i Ukraina, så att den ukrainska regeringen kunde nå framgång med sina planer.
Storbritannien sponsrar avreglering av arbetarrättigheter i Ukraina
Med stöd av britterna utarbetades redan 2020 en ”kommunikationsplan” för att ”sälja in” de arbetarfientliga lagarna till en större publik.
Kommunikationsstrategin, publicerad av European Federation of Public Service Unions (EPSU), inkluderar en översikt av media och ledande kommentatorer om arbetsliberalisering, vilket tyder på att den föreslagna reformen är impopulär bland den ukrainska allmänheten.
För att framhålla fördelarna med liberalisering föreslår strategin att ministeriet bör ”göra sina budskap enklare och mer känslomässiga” för allmänheten och uppmuntra, via off-the-record möten, anhängare utanför regeringen att komma med mer ”emotionella” vädjanden till regeringen för liberalisering.
”Storbritannien försöker effektivt undergräva Internationella arbetsorganisationens och Europeiska kommissionens ansträngningar”, sade EPSU, som hävdade att Storbritannien ”finansierar propaganda” för att ”skapa ett klimat” mot ukrainska fackföreningar.
Zelenskiys ekonomiska politik är nyliberalism i Pinochet-stil
Den ukrainska akademikern Olga Baysha förklarar i en intervju med The Grayzone att den ekonomiska politik Vladimir Zelenskij står för i Ukraina är en extrem form av nyliberal politik. Denna politik är så impopulär bland vanliga människor i Ukraina att Zelenskij, som bars fram på en populistisk våg och med 73 procent av rösterna 2019, strax före den ryska invasionen (december 2021, ö.a.) hade ett stöd på endast 31 procent.
Den ukrainska akademikern Olga Baysha, författare till Democracy, Populism, and Neoliberalism in Ukraine: On the Fringes of the Virtual and the Real, har studerat Zelenskiys uppgång till makten och hur han har utövat den makten sedan han blev president. I intervjun med The Grayzone diskuterar Baysha Zelenskiys omfamning av nyliberalism och ökande auktoritärism, hur hans handlingar bidrog till det pågående kriget; hans kontraproduktiva och självupptagna ledarskap under hela kriget, ukrainarnas komplexa kulturella och politiska åsikter och identiteter, och partnerskapet mellan nyliberaler och den radikala högern under och efter Maidan.
Det råder med andra ord ingen tvekan om klasskaraktären hos Zelenskiys regim, så det är möjligt att de socialistiska stortingsrepresentanterna, som mötte den före detta komikerns propagandatal med stående ovationer, kan börja känna en bitter eftersmak?
Vi vet också att Zelenskyi och hans politiska parti, Servant of the People, under den tid de innehaft makten, förbjudit sammanlagt 11 politiska partier, vilka anklagades för att vara antiliberala och proryska. Vi har skrivit om detta på Steigan.no.
Redaktören: Vi har skrivit om detta också på Globalpolitics.se: Zelensky förbjuder det största oppositionspartiet och ett tiotal andra partier i Ukraina
Nu har lagarna antagits, i skuggan av kriget och med god hjälp av Storbritannien.
Vissa parlamentsledamöter i det styrande partiet har antytt att lagförslaget 5371 har antagits som en tillfällig krigstidsåtgärd, hävdade MP Mykhailo Volynets, en medlem av samma Batkivshchyna-parti som Ivchenko, ”det är klart att ingen kommer att kunna ångra denna situation senare.” i ett inlägg på Facebook.
Europeiska fackföreningar har länge varit kritiska till den ökande liberaliseringen av arbetsmarknaden i Ukraina, sedan Zelenskyi och hans politiska parti, Servant of the People, kom till makten 2019. Planer på att ändra arbetslagstiftningen har funnits länge, men de har inte haft en majoritet.
Tidigare denna månad (4-5 juli) möttes statschefer från Albanien, Australien, Österrike, Belgien, Kanada, Kroatien, Cypern, Tjeckien, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Tyskland, Grekland, Ungern, Irland, Island, Israel träffade met , Italien, Japan, Lettland, Litauen, Liechtenstein, Luxemburg, Malta, Moldavien, Nederländerna, Nordmakedonien, Norge, Polen, Portugal, Republiken Korea, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Sverige, Schweiz, Republiken Türkiye, Ukraina, Storbritannien, USA, samt de högsta tjänstemännen och höga representanterna för Europarådet, Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling, Europeiska kommissionen, Europeiska investeringsbanken och Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, i Lugano, till Ukrainas återuppbyggnadskonferens och enades om en gemensam ”Luganodeklaration”.
Nu i juli, när det blev känt att det skulle bli en ny omröstning om lagförslag 5371, uttryckte tre europeiska fackföreningar stark oro över utvecklingen i Ukraina och hur den ukrainska regeringen och det styrande partiet fortsätter med sitt program för liberalisering av arbetslivet.
”Vi är djupt oroade över att regressiva arbetsreformer kommer att fortsätta efter att krigets nödsituation är över”, står det i fackens brev till EU.
Vidare skriver fackföreningarna att efter denna lagändring är Storbritannien-stödda planer om att återuppbygga Ukraina efter kriget ”absolut värdelösa” och kommer inte att göra något för att skydda arbetare.
Samtidigt kritiserar de Lugano-deklarationen för att den å ena sidan säger att återuppbyggnadsplanerna för Ukraina bör inkludera en tydlig roll för fackföreningar och bestämmelser för att förbättra villkoren och utbilda arbetare. Likväl var inte en enda arbetstagarorganisation representerad vid de nationella och internationella samtalen där planerna, undertecknade av 40 stater, togs fram.
Vi kan förvånas dock över två företeelser som är ganska principiellt banbrytande:
1) Den europeiska fackföreningsrörelsen, inklusive den svenska, har naturligtvis varit, är och förblir dödstyst i alla ukrainska frågor – strikt munkavleplikt råder mot allt som kan störa Kievstyret.
Får ukrainska socialistiska partier något ekonomiskt eller organisatoriskt stöd från Norden till exempel?
Är det någon som alls hört minsta knyst något från svensk och internationell fackföreningsrörelse?!?
Här får vi förutsätta att det just är komplett tyst och nedsläckt.
2) Den brittiska inblandningen; på det här viset utsträcker man långt in i Europa sin konservativa och reaktionära makt efter Brexit, ty de all-europeiska arbetarprinciperna har man allt på att vinna på att sprida från två håll mot Europa, från England (men knappast Skottland) och från de mest reaktionära mörkblå-bruna regimerna i till exempel Polen, den enda ”anglo-amerikanska makten” i Kontinentaleuropa.
Hej Johan,
Ang. 2)
Säg neokonservativa istället för det precis vad britterna är, både Tories och föralldel även Labour precis som våra Socialdemokrater tjänar USA där neokonservatismen har sin högborg.
Det speciella med neokonservatismen är att den är imperialistisk. Den vill forma världen.
Något som konservatism i sig inte alls måste vara.
Sedan kan jag inte annat än hålla med om svensk fackföreningsrörelse, som faktiskt enskilt visat aggression mot Ryssland genom att blockera deras fartyg med hjälp av lokala fackföreningsavdelningar.
Socialdemokratin är precis likadan.
Dess reformistiska politik bygger på en allians, ekonomisk och politiskt, med USA.
Vårt Vänsterparti är ”Stand up for Ukraine” likt Västvärlden och USA i övrigt men med en skillnad att de tonar ned aggression mot Ryssland. Förmodligen absoluta krav inom partiet där några fortfarande har blickar till Sovjetunionen.
Är man man i Västvärlden vän av Ryssland vet jag inte riktigt vart man ska vända sig.
Ej heller hur jag enkelt ska erhålla information inifrån Ryssland.
Alla kontakter här verkar vara avstängda och censurerade.
Utöver Global Politics vet jag faktiskt inte någon svensk kanal jag kan vända mig till som inte är Västpropaganda och hatare av Ryssland, ett stort land både till folk och världens största till ytan och som Västpropagandaisterna föraktfullt och nedlåtande kallar för ”Putin”.
Det trots att Västvärlden, och i synnerhet Sverige står för växande sociala och ekonomiska problem som förmodligen kommer att hjälpas åt att förstora varandra då man inte klarar att följa världsutvecklingen utan går vidare i samma mönster oförmögna att tänka nytt och tänka om.
Ett problem tror jag är att Västvärlden har för korta mandatperioder.
Ledare kan simma lugnt och samtidigt veta att de alltid kan lämna över bekymren till någon annan.
Att Rysslands och Belarus ledare suttit så lång tid kan jag inte annat se som solklar politisk styrka samt ett folkligt förtroende.
Det är istället sådana ledare som världen behöver.
En länk till ”nya” RT:
https://swentr.site/russia
Nja, bäste arbetarklass – jag tycker benämningen ”neokonservativa” strikt är den politiska förvirrade högerklass i just Amerika som kombinerar rå kapitalism utan social hänsyn (det gör faktiskt Tories som håller fast vid det kostnadsfria sjukvårds- och läkemedelssystemet), nyfrälst extrem-kristendom (inte heller det passar väl in på Tories) och den militära filantropi som herrar som Strauss, Pearl, Wolfowitz (Washingtons så kallade ”arga judar”) liksom gamla konservativa katoliker som Brzezinski stod för, i kombination med galet blind Israel-sionism – inte heller det passar in på Tories som faktiskt många gånger hamnat i luven på israelerna i flera politiska frågor. Så för egen del tycker jag inte just engelska Tories är så kallade neokonservativa. Det finns dock europeiska krafter som delvis hoppat in i denna galenskapens högerbur av och till: Kaczynskis Polen, Berlusconis Italien och Spanien under Partido popular för att inte nämna det ofattbart spanska reaktionära-fascistiska Vox och det minst sagt skrämmande och otäcka katolska högersekten Opus Dei.
Tack och lov misslyckas dessa neokonservativa krafter i allt de företar sig utrikespolitiskt; alltifrån fiaskot med Contras i Nicaragua på 1980-talet (Chomsky har detaljerat redogjort för denna kollaps) till Irak-krigen, för att inte nämna debaclet i Afghanistan: där dog verkligen neokonservatismen som ideologi för åtminstone för det formbara och produktiva Asiens del; men man har ju härskarna kvar i Arabien, som vi får hoppas kan frigöra sig från sina förtryckare i huset Saud inom kommande decennium, kanske har stunden kommit för att halshugga kungahuset där en gång för alla, vid lämplig demokratisk tidpunkt?
Att sedan Labour-ledare som Tony Blair och flera Tory-ledare haft samarbete med neokonservativa i Washington medför inte att de för denna hänsynslösa socialpolitik hemmavid, tvärtom skulle jag säga. Sedan Toryhäxan Thatcher gick hädan en trappa ned har faktiskt den värsta ekonomiskt hänsynslösa råkonservatismen dött i Europa.
Så neokonservatismen har både en ideologisk, missionär och militär världsfrälsningsroll i tron på egen överhöghet och överlägsenhet -som i kombination utanför USA konstant förlorar och alltid kollapsar. Som neokonservativ stat är ju verkligen USA en failed state, ett slags misslyckat och urartat pseudo-imperium.
Det har tack och lov till och med Trump insett, vilket står på dennes pluskonto.
Västvärlden är döende.
Västvärlden har övergett traditionell religion i ett försök att ta kontroll över hela det internationella samfundet. Under en lång tid har det kollektiva väst arbetat med att skapa någon form av ny religiös tro.
Orsaken till detta tillstånd ligger i det faktum att den traditionella religionen redan har gått förlorad där.
Tron på Gud ersätts i allt högre grad av tro på sig själv eller på ett kollektiv som ”har rätt” att diktera levnadsreglerna för alla andra. Det är faktiskt precis vad väst gör idag.
I ett visst skede kan detta tillvägagångssätt ge resultat, men i slutändan kommer det oundvikligen att leda till en återvändsgränd och självförstörelse. Frågan är bara när det logiska slutet kommer.
Religion och religionsfrihet är en privatsak. Religionsfrihet är också den vuxne fria individens rätt att vara fri från religion.
Som en viss president uttryckte det väl nyligen: ”amerikanarna anser sig vara guds direkta utsända representanter på Jorden”. Bättre kunde det inte ha sagts.
All narcissism går till slut under, så också Washingtons våldsetablissemangs ränker och planer, som har helt slutat segra varhelst de uppstår på den Euroasiatiska kontinenten.
Den stora förloraren på sikt i denna epoks konflikt är inte bara globalismen, utan framför allt transatlantismen.