Att ställa frågan – våga ifrågasätta de postmoderna dogmerna

En av de viktigare samhällsvetenskapliga, filosofiska och politiska debatterna avser postmodernism och därtill relaterade förhållanden, som identitetspolitiken. Jag är glad att få publicera en ny artikel av Ulf Karlström i ämnet!

Att ställa frågan – våga ifrågasätta de postmoderna dogmerna

Identitetspolitiken, som en av grundbultarna i Postmodernismen (PM), har jag behandlat i ett antal artiklar i Global Politics. Det viktigaste skälen till att inte släppa PM är:

1. Den muterade från en högerideologisk huvudfråga för den ”nya franska filosofin” på 1970-talet till att bli en vänsterfråga, framför allt inom universitets- och högskolevärlden, under de senaste 20-25 åren.

2. Den vänsterfalang, som fångade upp PM, vill inte kännas vid dess högerrötter, utan låtsas helt oberoende av rötterna. I stället talar man om t ex poststrukturalism, postkolonialism, och säkert ytterligare några ”ismer”.

3. Akademiker är skrivkunniga och relativt produktiva. Denna produktion citeras och kolporteras av kulturjournalister och författare. Så Media, med undantag för lokalmedia – vilka idag blir allt sällsyntare – lyfter med entusiasm fram PM-betingade artiklar.

4. Idag är det Högern – i vid bemärkelse – som angriper PM. De kritiska rösterna inom t ex (v) är få. Konkret betyder det att den ideologiska högern trängt sig fram som de dominerande kritikerna av PM-stolligheter, t ex krav på att byta namn på hörsalen Vita havet på Konstfack. Det finns tyvärr alltför många, andra exempel för att jag skall kunna räkna upp dem, här i Global Politics.

Hultman, Kall och Anshelm, forskare vid Chalmers, Högskolan i Jönköping respektive Linköpings universitet, gav nyligen ut boken ”Att ställa frågan – att våga omställning” (Arkiv förlag). Skriften är ett praktexempel på identitetspolitik i PM-traditionen. Därav anledningen att jag pockar på läsarens uppmärksamhet och tid.

Skriftens målsättning är att belysa aktörer och hanteringen av miljö- och energifrågor, framför allt energiaspekter, i Sverige 1971-1991. Perioden är väl vald då en folkomröstning om kärnkraft hölls 1980. I skriftens fokus står två ledande kvinnliga politiker – ”på gränsen till [”ekopolitisk”] omställning” – Birgitta Hambraeus (c) och Birgitta Dahl (s).

Redaktör Romelsjö: Birgitta Hambraeus är nu anhängare till Reformisterna (personligt meddelande).

Bokens huvudfrågor är industrisamhällets avigsidor, dåtidens Energikommission, folkomröstningen om kärnkraft, kvinnor mot en ”industrimodern elit”, den nödvändiga omställningen, och slutligen ”nederlaget”, när energifrågan under den ekonomiska krisen 1991 sjunker under radarns synfält. En helt övergripande fråga i boken är feminism, med diskussion om kön och genus.

Jag erkänner villigt att skriften har förtjänster genom redovisning av t ex många historiska återkopplingar, intressanta dokument och det ekonomiskt-politiska spelet åren före folkomröstningen. Politikerna Hambraeus´ och Dahls ställningstaganden och agerande redovisas återkommande i ett vidare energipolitiskt sammanhang. Därigenom undviker skriften att hamna i det partikulära, privata hos huvudpersonerna. Det är ett av bokens stora förtjänster.

Bokens värde dras dessvärre ner genom textens abstraktionsnivå, paradigmatisk nomenklatur och starka betoning av ett så kallat feministiskt perspektiv. Beteckningen leder fel, då förespråkare för kärnkraft och industrialisering genomgående betecknas som ”ekomoderna maskuliniteter”. En annan ogripbar term är ”manligt kodade praktiker”. Den ständigt närvarande frågan i texten är ”hur skall en femistisk energipolitik se ut?”. Och dåtidens förhärskande energipolitik ”utmanades av en ekologisk medveten del av den feministiska rörelsen”.

Jag förnekar på inget sätt att perifera strömningar inom den femististiska rörelsen på 1970-talet artikulerade former av ”ekologism” inför folkomröstningen 1980. Att författarna omständligt hänvisar tillbaka till Elin Wägner förstärker knappast argumenteringen. Det blir fullständigt fel att framhäva en sådan strömning som betydelsefull före och kring 1980 års folkomröstning. Det är i stället författarnas credo och förblindning av PM-traditionen som ljuder från hästens mun.

Denna dikotomi tillför inget substansiellt, utan leder i stället fel.

Det är således symptomatiskt att miljörörelsen stora insats med energiplanen MALTE inte nämns, och heller inte Kjellström & Kågessons viktiga bok ”Rösta Nej” från 1979.

Hultman och kollegors bok hamnar i samma knepiga härad som en tidigare (s)-regerings proklammation av att föra en ”feministiskt utrikespolitik”.

Man kan skratta åt föreställningen , men ytterst handlar det om att försöka lura folk, bluff och förfalskning. Det är knappast meriterande vare sig för ledande, svenska politiker eller akademiker i karriären.

Ett aktuellt exempel på PM:s identitetspolitik, och konkretiserad genom utmönstringen av den socio-ekonomiska termen klass, är en intervju med Nooshi Dadgostar (v), efter det digitala Almedalstalet. Intervjuaren frågade henne om hon instämde i uttalandet av en polischef i Göteborg att orsaken till gängmorden, och senast polismordet i Biskopsgården, berodde på ”kulturella faktorer”? Partiledaren gjorde helt rätt som avfärdade förklaring, men hävdade att om narkotikatillförseln upphörde skulle kriminaliteten försvinna. Det var en bisarr förklaring då gängen även lever på annan, kriminell verksamhet. Varför använde hon inte den självklara förklaringen klass?

I alla industrisamhällen faller en liten del av arbetarklassen ur sin klass – till följd av lågbetalda, osäkra jobb och hopplöst svåra ekonomiska förhållanden – och hamnar i trasproletariatet. Det är huvudsakligen från den gruppen småkriminella men även gangsters rekryteras. Och att idag många gängmedlemmar har invadrarbakgrund är inte en kulturell frågan utan en klassfråga.

Andra artiklar i ämnet av Ulf Karlström.
Den grumliga vänsterns grumliga föreställningar.
Kommer ”vänstern” någonsin att erkänna sitt postmoderna misstag?
Filosofins problem eller problemens filosofi – på Södertörn?
Ulf Karlström: Klass och den katastrofala nyliberalismen börjar träda fram.
Postmodernism – en inte så tjusig epok.